Mummel om osynlighet

Jag finns osynligt.

Allt skrivande har jag tappat, utom det rent professionella, det jag gör om skidbackar och julfester, kyrkligheter och kommunala skandalungar.

I min vardag finns jag osynlig ungefär ett andetag i taget, för mer orkar jag inte finnas, inte ens osynligt.

Grunden är borta, underlaget gungfly. Toleransnivå noll.

Det går ut över mina pojkar, så gud hjälpe mej.

Jag kämpar så hårt för att hålla min flicka oskadd att mina pojkar skadas. Kanske. Till slut.

Just nu kämpar jag också hårt för att hålla mina gränser och inse att distanseringen och, i viss mån, utestängandet är det enda sätt som finns att överleva.

Jag har lyssnat på alla Robert Jordans böcker i The Wheel of Time-serien. Hur många timmar? Stäng ute världen, gå in i fantasyn, och nu har jag, efter ett kort förhållande med Bram Stokers Dracula på engelska, övergått till Terry Brooks Shannara-svit. Tro den är sex böcker. Sen väntar Katharine Kerr, Deverry-sagan.

Kan man få finnas osynlig i sagor???

Ska jag göra som Marcus Birro http://www.marcusbirro.se/bloggen/?p=737 och söka mej in i kyrkor, eller ut i regnet i skogen?

Nu jobb. Snart är det premiär på nyårsrevyn. Livet är paradoxer.

Mummel om skrivblockering

Det snurrar i huvudet, yrseln är olidlig, men jag måste lida mer.

Konstaterade under morgonpromenaden till jobbet att jag är skrivblockerad. Igår skrev jag det första på bloggen på länge, länge, och idag försöker jag igen. Där andra skriver mer när det är jobbigt skriver jag mindre. Eller inte alls. Förutom det som är ålagt mej av nyhetschefen.

Det går, som synes, inte bra. Inte bra alls.

Det är med stor svårighet jag ens orkar öppna ögonen.

Orkar inte mumla ens

Världen är galen och allt går runt runt.

Några dagars lugn - fast allt är förstås relativt, ytlugnt, kanske - och sen ringer telefonen typ 02.18 och jag sprätter upp ur sängen och svarar innan halva andra signalen gått.

Och då är det: ambulans till psyket igen. Eller nåt liknande.

Eller vakna på morgonen efter ännu en natt av mardrömmar och hjärtklappning och hittar ett sms där hon osammanhängande skriver om trasigt och blod.

Jag vet inte hur man orkar.

Lämna lillungen i skolan, gå till jobbet, försöka låtsas som att jag är kapabel att göra nånting som åtminstone är korrekt om än ej särskilt läsvärt eller engagerat, diskutera paradoxer med kollegor - det är ju sånt här vi skriver om, varför skriver vi inte om detta? - hämta i skolan, överlevt en dag till, kommer jag att sova nåt och är det denna natt telefonen ringer igen???

Nää.

Det går inte bra.

Jag har nått medelåldern, men allt gyllene fattas, det har aldrig aldrig varit värre.