Idag haver jag talat med ett antal experter, och ingen av dom har haft ett enda dugg att bidra med.
Mest hänvisar de till varandra, av nån underlig anledning.
SJälv håller jag på att försöka utbilda mej, vilket känns ganska knepigt, eftersom jag ju faktiskt inte riktigt vet vad det är jag har att fajtas med. Därom tvista nämligen experterna. Och förresten sätter man inte diagnoser på såna som inte fyllt 18. För då kan de stigmatiseras i samhälletsögon.
Men hoppsan! Har man ingen diagnos kan man ju inte få vare sej hjälp eller behandling, eftersom det inte är fastställt vad man har för diagnos.
Runt runt springer jag, fast i limbo.
Läser göra jag, den här boken. Eftersom den på ett strålande vis beskriver exakt vad mitt liv innehåller.
Sen tittar jag på Oprah och Dr.Phil och en massa mordprogram, om jag hittar dom. Och färdigställer mitt projekt: hela Robert Jordans The Wheel Of Time ska brännas ut, och sedan lyssnas på. Jag skulle helst vilja att det blev på en strand, men en kall drink, under ett parasoll.
Dream on, girl! Jag sitter fast i limbo, remember? Varje timme är skräck och ångest, varje dag utan blod eller försvinnanden är normal?
Men jag kan ta på mej mina lurar och gå in i en fantasyvärld, det är bra.
onsdag 31 oktober 2007
tisdag 30 oktober 2007
Mummel om självskadande
Det har hänt igen.
Jag försöker sortera mina känslor, men det är helt omöjligt. Mest känns det tomt.
Efter den första skållheta paniken upptäcker jag att jag är stum och uttryckslös, det är knappt så jag känner att jag själv har en kropp längre.
En timme i taget. Eller en minut. Ibland är det bara en sekund man klarar, och det genom att medvetet fokusera på att andas.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Är en svikare på alla plan, eftersom jag är idélös och därtill handlingsförlamad. Alla idéer under alla år har sugit ur all kraft. Allt handlande har lämnat ett tomt skal, en överlevnadsstrategi som helt handlar om att stänga av.
Och att jobba.
Det finns uppenbarligen inget skyddsnät för oss anhöriga. Man ska finnas till hundra procent men har inga rättigheter för egen del. Resten av familjen räknas inte. Om den trasas sönder är egalt.
Jag är så väldigt trött, men upptäcker att jag har arrangerat ett reportage lik förbannat, med en annan mamma, en annan anhörig, för om detta måste det berättas. Kanske kan det ge nånting, en liten tröst för alla de andra familjerna som sitter i samma skit?
Igenkännande och känsla av att inte vara ensam kan bli det som ger en liten gnista till, som gör att de orkar en dag till.
Hoppas jag.
Jag försöker sortera mina känslor, men det är helt omöjligt. Mest känns det tomt.
Efter den första skållheta paniken upptäcker jag att jag är stum och uttryckslös, det är knappt så jag känner att jag själv har en kropp längre.
En timme i taget. Eller en minut. Ibland är det bara en sekund man klarar, och det genom att medvetet fokusera på att andas.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Är en svikare på alla plan, eftersom jag är idélös och därtill handlingsförlamad. Alla idéer under alla år har sugit ur all kraft. Allt handlande har lämnat ett tomt skal, en överlevnadsstrategi som helt handlar om att stänga av.
Och att jobba.
Det finns uppenbarligen inget skyddsnät för oss anhöriga. Man ska finnas till hundra procent men har inga rättigheter för egen del. Resten av familjen räknas inte. Om den trasas sönder är egalt.
Jag är så väldigt trött, men upptäcker att jag har arrangerat ett reportage lik förbannat, med en annan mamma, en annan anhörig, för om detta måste det berättas. Kanske kan det ge nånting, en liten tröst för alla de andra familjerna som sitter i samma skit?
Igenkännande och känsla av att inte vara ensam kan bli det som ger en liten gnista till, som gör att de orkar en dag till.
Hoppas jag.
måndag 29 oktober 2007
Det är underligt att leva när man inte kan förstå att det faktiskt är ens eget liv det handlar om. Overklighetskänslan är alldeles.... Overklig!
Jag pratar med andra som upplever samma sak, och känner igen mej i deras sorg, i deras hjälplöshet, och i den tomhet de beskriver.
Svårigheten att förstå. Förstå varför allting händer, allt som sliter sönder människor, sliter sönder familjer. Vad finns för mening med livet om det ska vara såhär? Om allt man byggt ska raseras?
Och alltid står man ensam. Det finns nämligen inget skyddsnät för anhöriga.
Jag pratar med andra som upplever samma sak, och känner igen mej i deras sorg, i deras hjälplöshet, och i den tomhet de beskriver.
Svårigheten att förstå. Förstå varför allting händer, allt som sliter sönder människor, sliter sönder familjer. Vad finns för mening med livet om det ska vara såhär? Om allt man byggt ska raseras?
Och alltid står man ensam. Det finns nämligen inget skyddsnät för anhöriga.
lördag 27 oktober 2007
Mummel om ny teknik
Sms-konversation med sonen:
Jag: "Nää, nu laddar jag ner hela Jordans The Wheel of Time. 11 böcker. Tjocka. Och det är ditt fel!"
Sonen: "Klart om några timmar. Visst är den nya tekniken hemsk?"
Jag: "Hatar den. Nu kanske du också kommer att 'läsa' serien, på nån strand, inladdad i telefonen eller mp3-spelaren?"
Sonen: "Självklart! Du sparar en jävla massa cash, iallafall..."
Vilket han ju har rätt i. Jag sparar en del irritation också, eftersom jag kan ta hem Edith Piaf-skivan jag letat mej blå efter också. Musik och litteratur. Det som får världen att gå runt.
Enda problemet är att jag känner mej så kriminell. Är ju så otroligt präktig. Trycker alltid på knappen och väntar på grönt ljus vid övergångsställen. Har alltid cykelhjälm (när den lille är med, iallafall, och det är förresten inte mot lagen att cykla utan då man är över 15!).
Jag bryter alltså inte mot lagen - men nu har han fått mej dit, min son.
Jo, det har han. Han har flyttat hemifrån, och lämnat mej med ansvaret för mina egna nerladdningar. Förut kunde jag blunda och hålla för örona och låtsas att filerna helt mystiskt bara lagt sej i mina mappar för bränning - men nu måste jag stå för hela processen alldeles ensam.
Jag: "Nää, nu laddar jag ner hela Jordans The Wheel of Time. 11 böcker. Tjocka. Och det är ditt fel!"
Sonen: "Klart om några timmar. Visst är den nya tekniken hemsk?"
Jag: "Hatar den. Nu kanske du också kommer att 'läsa' serien, på nån strand, inladdad i telefonen eller mp3-spelaren?"
Sonen: "Självklart! Du sparar en jävla massa cash, iallafall..."
Vilket han ju har rätt i. Jag sparar en del irritation också, eftersom jag kan ta hem Edith Piaf-skivan jag letat mej blå efter också. Musik och litteratur. Det som får världen att gå runt.
Enda problemet är att jag känner mej så kriminell. Är ju så otroligt präktig. Trycker alltid på knappen och väntar på grönt ljus vid övergångsställen. Har alltid cykelhjälm (när den lille är med, iallafall, och det är förresten inte mot lagen att cykla utan då man är över 15!).
Jag bryter alltså inte mot lagen - men nu har han fått mej dit, min son.
Jo, det har han. Han har flyttat hemifrån, och lämnat mej med ansvaret för mina egna nerladdningar. Förut kunde jag blunda och hålla för örona och låtsas att filerna helt mystiskt bara lagt sej i mina mappar för bränning - men nu måste jag stå för hela processen alldeles ensam.
fredag 26 oktober 2007
Förskräckliga händelsers följder: mummel om mördare
En del saker slipper man helst att veta, faktiskt.
Det är ju ännu en grej som ingår i jobbet, att läsa åtal och domar.
Det kan vara alldeles obeskrivligt genomvidrigt. Det kan verkligen få mej att fundera över hur jag kan fortsätta att med näbbar och klor slåss för övertygelsen att människor är goda, sådär egentligen.
Nu vet jag ännu mer om nåt jag helst hade förblivit helt ovetande om, och jag analyserar (förstås!) genast min reaktion. Hur känner jag? Hur hanterar jag?
Jo: mest känner jag en stor, stor trötthet. Och jag hanterar genom att intellektualisera, genom att diskutera dödsstraff med kollegor (jag är emot, btw, eftersom jag anser att mördare ska få leva resten av sitt liv bakom lås och bom. Att ha ihjäl folk är alltid fel, samhället bör inte sänka sej till deras nivå, och förresten skulle det bli den lätta vägen ut för dom.), diskutera hur vi människor egentligen är funtade som kan ladda ner tillexempel videosnuttar på Saddam Husseins avrättning och sedan rysa över hur ociviliserade dom andra är. Dom där som filmar. Som står bredvid och hurrar när nån dör, albeit diktatormördare. Som tillämpar dödsstraff.
Det finns ingen logik i det där för mej, jag förstår det inte, och kan inget annat göra än att konstatera att jag faktiskt inte fattar.
Så skriver jag om det i tidningen. Våldtäkter och mord, övergrepp på barn, människor som utsätts för en massa brott, hemska eller mindre hemska. Gör intervjuer med utsatta. Ser hur en del av dom verkligen är på väg att gå i bitar, och inget kan jag göra förutom att dela med mej av min kunskap om vilka som kan hjälpa till, om psykvård och kyrka och brottsofferjourer och socialförvaltning.
Ibland blir det mardrömmar.
Det är ju ännu en grej som ingår i jobbet, att läsa åtal och domar.
Det kan vara alldeles obeskrivligt genomvidrigt. Det kan verkligen få mej att fundera över hur jag kan fortsätta att med näbbar och klor slåss för övertygelsen att människor är goda, sådär egentligen.
Nu vet jag ännu mer om nåt jag helst hade förblivit helt ovetande om, och jag analyserar (förstås!) genast min reaktion. Hur känner jag? Hur hanterar jag?
Jo: mest känner jag en stor, stor trötthet. Och jag hanterar genom att intellektualisera, genom att diskutera dödsstraff med kollegor (jag är emot, btw, eftersom jag anser att mördare ska få leva resten av sitt liv bakom lås och bom. Att ha ihjäl folk är alltid fel, samhället bör inte sänka sej till deras nivå, och förresten skulle det bli den lätta vägen ut för dom.), diskutera hur vi människor egentligen är funtade som kan ladda ner tillexempel videosnuttar på Saddam Husseins avrättning och sedan rysa över hur ociviliserade dom andra är. Dom där som filmar. Som står bredvid och hurrar när nån dör, albeit diktatormördare. Som tillämpar dödsstraff.
Det finns ingen logik i det där för mej, jag förstår det inte, och kan inget annat göra än att konstatera att jag faktiskt inte fattar.
Så skriver jag om det i tidningen. Våldtäkter och mord, övergrepp på barn, människor som utsätts för en massa brott, hemska eller mindre hemska. Gör intervjuer med utsatta. Ser hur en del av dom verkligen är på väg att gå i bitar, och inget kan jag göra förutom att dela med mej av min kunskap om vilka som kan hjälpa till, om psykvård och kyrka och brottsofferjourer och socialförvaltning.
Ibland blir det mardrömmar.
Mummel om instikter
Ibland inser man saker, sådär otäckt glasklart.
Igår insåg jag att jag distanserar mej inte bara från mej själv och mina känslor, utan också från människor i stort.
Jobb: intervju inför julhappening, med tre personer. Glada, entusiastiska, vibrerande av lust och musik. Dom vill krama mej när vi träffas, vi har setts förr, förstås, så är det ju i småstäder och för lokalreportrar. Jag känner hur jag stelnar, och drar mej undan, kanske omärkligt för dom, men väldigt tydligt och märkbart för mej.
Sen, efter intervjun (och kramarna, förstås kramas jag...) tänker jag på hur ensam jag gör mej.
Jag klarar inte närhet i nån form alls nu, inte sen de närmaste jag har tar avstånd.
Det var inte riktigt sant. LilleVild är mej nära, fysiskt och menalt. Den store är mej nära, mentalt.
Men inga andra.
Och jag kan inte se mej själv släppa in nån, heller. Resten av livet, kanske fyrtio år, kanske mer - eller mindre - sträcker sej som en mardröm av ensamhet. Självvald men påtvingad.
Av omständigheterna tvingad väljer jag för överlevnads skull.
Igår insåg jag att jag distanserar mej inte bara från mej själv och mina känslor, utan också från människor i stort.
Jobb: intervju inför julhappening, med tre personer. Glada, entusiastiska, vibrerande av lust och musik. Dom vill krama mej när vi träffas, vi har setts förr, förstås, så är det ju i småstäder och för lokalreportrar. Jag känner hur jag stelnar, och drar mej undan, kanske omärkligt för dom, men väldigt tydligt och märkbart för mej.
Sen, efter intervjun (och kramarna, förstås kramas jag...) tänker jag på hur ensam jag gör mej.
Jag klarar inte närhet i nån form alls nu, inte sen de närmaste jag har tar avstånd.
Det var inte riktigt sant. LilleVild är mej nära, fysiskt och menalt. Den store är mej nära, mentalt.
Men inga andra.
Och jag kan inte se mej själv släppa in nån, heller. Resten av livet, kanske fyrtio år, kanske mer - eller mindre - sträcker sej som en mardröm av ensamhet. Självvald men påtvingad.
Av omständigheterna tvingad väljer jag för överlevnads skull.
onsdag 24 oktober 2007
Mummel om hjälplöshet, nu igen
Nu är det nära att det inte går längre.
Ringt runt till alla jävla instanser, och svaret?
Avvakta. Du kan inte göra mer än du gjort, nu kan du inte göra annat än låta det vara.
Men vadå??? Det är ju mitt barn, hur kan jag nånsin låta nåt vara?
Men jag vet inte hur. Idéer slut. Initiativförmåga slut. Och hennes vilja finns inte.
Men om det händer nåt? Det mal i huvudet hela tiden, i hela kroppen, det finns ingen möjlighet att förtränga möjligheten, att bara gå på logiken som säger att jag får lov att ta några steg tillbaka, låta saker ske.
Hur?
Ringt runt till alla jävla instanser, och svaret?
Avvakta. Du kan inte göra mer än du gjort, nu kan du inte göra annat än låta det vara.
Men vadå??? Det är ju mitt barn, hur kan jag nånsin låta nåt vara?
Men jag vet inte hur. Idéer slut. Initiativförmåga slut. Och hennes vilja finns inte.
Men om det händer nåt? Det mal i huvudet hela tiden, i hela kroppen, det finns ingen möjlighet att förtränga möjligheten, att bara gå på logiken som säger att jag får lov att ta några steg tillbaka, låta saker ske.
Hur?
Misstag att vara ärlig
Det känns som om hela kroppen brinner.
Varje muskel är spänd, det dunkar av smärta i huvudet, en eldboll i magen.
Hon har inte kommit hem. Bestraffningen.
Så känner jag: detta är bestraffningen för allt det jag sade. Att det inte finns alternativ. Att det inte är jag som gjort reglerna, inte jag som bestämt hur samhället fungerar, men att vi alla måste försöka anpassa oss efter det som gäller.
Att jag inte kan ge henne pengar, eftersom jag inte har några över. Mat, kläder, bostad, självklart, men om hon vill ha pengar att spendera på nöjen måste hon ha sysselsättning. Jobb eller skola. Så är det bara.
Nu stannar hon borta. Mobilen har hon inte med. Hon har ingenting med. En kofta har hon på sej, och det är minusgrader ute.
Ångesten äter upp mej. Hur ska jag klara av livet? Väcka lilleVild, låtsas normalitet, gå till jobbet, fokusera?
Det är förstås omöjligt, nånstans kommer det att brista. Men jag måste ju också klara av att överleva i det här samhället? Inte kan det vara så att jag förväntas ge upp allt, och därtill ge upp allt för min lilles del? Sälja lägenheten, bo i nåt kyffe, för att hon ska få pengar utan att göra nånting?
Nu är gränsen till galenskap tunn.
Varje muskel är spänd, det dunkar av smärta i huvudet, en eldboll i magen.
Hon har inte kommit hem. Bestraffningen.
Så känner jag: detta är bestraffningen för allt det jag sade. Att det inte finns alternativ. Att det inte är jag som gjort reglerna, inte jag som bestämt hur samhället fungerar, men att vi alla måste försöka anpassa oss efter det som gäller.
Att jag inte kan ge henne pengar, eftersom jag inte har några över. Mat, kläder, bostad, självklart, men om hon vill ha pengar att spendera på nöjen måste hon ha sysselsättning. Jobb eller skola. Så är det bara.
Nu stannar hon borta. Mobilen har hon inte med. Hon har ingenting med. En kofta har hon på sej, och det är minusgrader ute.
Ångesten äter upp mej. Hur ska jag klara av livet? Väcka lilleVild, låtsas normalitet, gå till jobbet, fokusera?
Det är förstås omöjligt, nånstans kommer det att brista. Men jag måste ju också klara av att överleva i det här samhället? Inte kan det vara så att jag förväntas ge upp allt, och därtill ge upp allt för min lilles del? Sälja lägenheten, bo i nåt kyffe, för att hon ska få pengar utan att göra nånting?
Nu är gränsen till galenskap tunn.
tisdag 23 oktober 2007
Jag bara mumlar på
Nuså. Nu är jag helt ensam i eländet. Föräldraansvar fram till våren, men sen då?
Jag tänker på kränkningar, det talar hon nämligen om en hel del. Hela tiden, i princip. Hur kränkt hon känner sej, av allt och alla, hela tiden.
Att jag och hennes pappa skulle sitta i samtal utan henne, t ex. Det var kränkande, tydligen, men jag förstår inte hur. Hon skulle veta allt som sades, upplyste hon om.
Jomen. Om hon redogör för varje ord hon säger i sina samtal med psykologer och allt vad det nu är - för annars är det kränkande mot mej?
Finns inte för henne. Inga andra finns visst, ingen annan har rätt att känna, eller reagera, eller anse att de också har ett liv - hur hanterar man sånt?
Den lille är hittills någorlunda ostörd, opåverkad och omedveten om riktigt hur jävligt det ligger till, men hur länge håller det? När faller den dyrkade storasystern?
Orkar inte. Avtrubbad, avstängd, avskuren.
Jag tänker på kränkningar, det talar hon nämligen om en hel del. Hela tiden, i princip. Hur kränkt hon känner sej, av allt och alla, hela tiden.
Att jag och hennes pappa skulle sitta i samtal utan henne, t ex. Det var kränkande, tydligen, men jag förstår inte hur. Hon skulle veta allt som sades, upplyste hon om.
Jomen. Om hon redogör för varje ord hon säger i sina samtal med psykologer och allt vad det nu är - för annars är det kränkande mot mej?
Finns inte för henne. Inga andra finns visst, ingen annan har rätt att känna, eller reagera, eller anse att de också har ett liv - hur hanterar man sånt?
Den lille är hittills någorlunda ostörd, opåverkad och omedveten om riktigt hur jävligt det ligger till, men hur länge håller det? När faller den dyrkade storasystern?
Orkar inte. Avtrubbad, avstängd, avskuren.
Mummel om att vara vilse
Det har varit så konstiga dagar nu.
Exet (ett av de gamla, vi har varit skilda i typ tolv år) har varit här, bott här. För det gemensamma barnets skull, förstås.
Det är intressant att se hur han faktiskt har förändrats, hur det faktiskt är möjligt att människor förändras när de är femtiplus.
När vi gifte oss var jag i tidiga tjugoåren, han i sena tretti. Det skiljer sexton år på oss, och när jag blev vuxen gick äktenskapet åt skogen. Han klarade inte att leva med en vuxen kvinna. Nu har han uppenbarligen tagit itu med en massa gammal barndomsskit, och fått en hel del insikter om sej själv - vilket är alldeles f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t, särskilt som jag verkligen, verkligen, verkligen behöver honom som fungerande medförälder nu.
Det har han nämligen inte klarat av att vara hittills.
Annars kaos. Svärta. Ångest och ont i hjärtat också, vad ska jag ta mej till? Hur ska jag orka leva när jag inte kan lösa problemen, inte agera?
Det är ju vad jag gör. Löser problemen. Agerar. Ser till att saker och ting fungerar, för fan.
Nu fungerar i princip ingenting, även om det kan se ut så. Jag fixar jobbet, trots allt. Jag fixar att ta hand om den lille Vilde, vi har det ytligt sett som vanligt.
Men hela tiden far det runt i mej, hela tiden är det så att mitt inre, mina tankar och känslor, är kaos.
Det känner han, den lille. Det är jag rättså säker på, faktiskt. Men nu, just nu, låtsas jag normalitet och ber till högre makter att det inte blir han som hittar sönderskuren eller medvetslös eller ännu värre syster.
Hjälpen? Finns inte. Inte förrän det finns en diagnos. Och det gör det alltså inte. Flera veckor kvar, sen kanske. Och om inte?
Exet (ett av de gamla, vi har varit skilda i typ tolv år) har varit här, bott här. För det gemensamma barnets skull, förstås.
Det är intressant att se hur han faktiskt har förändrats, hur det faktiskt är möjligt att människor förändras när de är femtiplus.
När vi gifte oss var jag i tidiga tjugoåren, han i sena tretti. Det skiljer sexton år på oss, och när jag blev vuxen gick äktenskapet åt skogen. Han klarade inte att leva med en vuxen kvinna. Nu har han uppenbarligen tagit itu med en massa gammal barndomsskit, och fått en hel del insikter om sej själv - vilket är alldeles f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t, särskilt som jag verkligen, verkligen, verkligen behöver honom som fungerande medförälder nu.
Det har han nämligen inte klarat av att vara hittills.
Annars kaos. Svärta. Ångest och ont i hjärtat också, vad ska jag ta mej till? Hur ska jag orka leva när jag inte kan lösa problemen, inte agera?
Det är ju vad jag gör. Löser problemen. Agerar. Ser till att saker och ting fungerar, för fan.
Nu fungerar i princip ingenting, även om det kan se ut så. Jag fixar jobbet, trots allt. Jag fixar att ta hand om den lille Vilde, vi har det ytligt sett som vanligt.
Men hela tiden far det runt i mej, hela tiden är det så att mitt inre, mina tankar och känslor, är kaos.
Det känner han, den lille. Det är jag rättså säker på, faktiskt. Men nu, just nu, låtsas jag normalitet och ber till högre makter att det inte blir han som hittar sönderskuren eller medvetslös eller ännu värre syster.
Hjälpen? Finns inte. Inte förrän det finns en diagnos. Och det gör det alltså inte. Flera veckor kvar, sen kanske. Och om inte?
fredag 19 oktober 2007
Känner mej som ett misstag
Låtsas som om jag är kompetent, går på presskonferenser, åker ut och pratar med folk och skriver reportage - men ujujuj, så tomt det känns. Själlösa texter utan annat än yta. Så blir det när hjärta, själ och hjärna hela tiden är på annat håll.
Uppvridna.
Fick levererat den bok jag beställt igår, en tung vetenskaplig sak, som handlar om just det.
Läste inledningen och typ tre sidor innan jag fick en ångestattack som gjorde att jag tamejfan inte kunde komma ett ord vidare. Det ligger för nära.
Så jag grinade i stället, sen sov jag.
Inser att sömnlösheten övergått i ett omätligt sömnbehov. Jag sover, alltså slipper jag hantera verkligheten. För verkligheten vill jag inte hantera. Kan inte hantera. Allt jag gör är misstag, hela tiden. Jag är ett stort misstag.
Den lille Vilde ringer innan jag lyckats somna ifrån. Han viskar, nära luren:
"Mamma, får jag sova hos dej imorgon?"
Jag säger som man ska vid växelvist boende-för-det-ska-vara-rättvist (för vemdå?), han får ju fråga pappa om pappa tycker att det är okej.
"Men du sa ju att det var så, att om jag längtade var det bara att säga det?", säger han.
Och jag framhärdar, jag kan inte bestämma sånt bara sådär när det är pappa-vecka, pappa måste frågas.
Då viskar han ännu tystare:
"Men det vågar jag inte...."
Helvetesjävlaskit. Förbannadekarljävel.
Jag pratar förstås med pappan, förklarar situationen, säger att det (förstås!!!) är okej för min del, jag har inga planer och jobbar inte. Men prata om det imorgon efter jobb/fritids, om han fortfarande vill då får de höra av sej.
Och ta en liten diskussion om det där med varför ungen inte vågar fråga, i hela fridens namn!
Uppvridna.
Fick levererat den bok jag beställt igår, en tung vetenskaplig sak, som handlar om just det.
Läste inledningen och typ tre sidor innan jag fick en ångestattack som gjorde att jag tamejfan inte kunde komma ett ord vidare. Det ligger för nära.
Så jag grinade i stället, sen sov jag.
Inser att sömnlösheten övergått i ett omätligt sömnbehov. Jag sover, alltså slipper jag hantera verkligheten. För verkligheten vill jag inte hantera. Kan inte hantera. Allt jag gör är misstag, hela tiden. Jag är ett stort misstag.
Den lille Vilde ringer innan jag lyckats somna ifrån. Han viskar, nära luren:
"Mamma, får jag sova hos dej imorgon?"
Jag säger som man ska vid växelvist boende-för-det-ska-vara-rättvist (för vemdå?), han får ju fråga pappa om pappa tycker att det är okej.
"Men du sa ju att det var så, att om jag längtade var det bara att säga det?", säger han.
Och jag framhärdar, jag kan inte bestämma sånt bara sådär när det är pappa-vecka, pappa måste frågas.
Då viskar han ännu tystare:
"Men det vågar jag inte...."
Helvetesjävlaskit. Förbannadekarljävel.
Jag pratar förstås med pappan, förklarar situationen, säger att det (förstås!!!) är okej för min del, jag har inga planer och jobbar inte. Men prata om det imorgon efter jobb/fritids, om han fortfarande vill då får de höra av sej.
Och ta en liten diskussion om det där med varför ungen inte vågar fråga, i hela fridens namn!
torsdag 18 oktober 2007
Mummel om höstvind, bl a
När jag går till jobbet är det alldeles stjärnklart, rätt kyligt, men helt okej.
När jag har ett par timmars jobb utomhus skiner solen helt underbart vackert, färgerna är bedövande - men fy fan, så kallt!!!
Dagar som denna borde det vara risktillägg på utejobben. Trots vantar blir fingrarna som isbitar, och anteckningarna minst sagt svårlästa.
Förhoppningsvis känner jag mej pigg och fräsch och n-y-t-t-i-g efter promenaden hem efter jobbet.
Eller inte. Det blir nog som vanligt - utmattad, och med smärtnivåer långt över hundra procent.
Men det är vackert väder.
När jag har ett par timmars jobb utomhus skiner solen helt underbart vackert, färgerna är bedövande - men fy fan, så kallt!!!
Dagar som denna borde det vara risktillägg på utejobben. Trots vantar blir fingrarna som isbitar, och anteckningarna minst sagt svårlästa.
Förhoppningsvis känner jag mej pigg och fräsch och n-y-t-t-i-g efter promenaden hem efter jobbet.
Eller inte. Det blir nog som vanligt - utmattad, och med smärtnivåer långt över hundra procent.
Men det är vackert väder.
onsdag 17 oktober 2007
Mummel om närvaro
Efter ett par års sorgetid när jag blev sjuk kom jag i kontakt med begreppet mindfulness, eller medveten närvaro. Det blev min räddning, kan man säga. Övningarna i ämnet har förstås gjort mej mycket mera medveten om min egen närvaro i världen och livet.
Och andras.
Vilket nu leder till att jag kan konstatera att hon inte är närvarande. Hennes frånvaro känns ännu tydligare då hon ibland faktiskt är hemma. Den strålar från henne, frånvaron. Hon tar inte del i nånting alls, vare sej fysiskt eller känslomässigt, och det gör mej skräckslagen.
Hur kommunicerar man med nån som inte är närvarande även om personen sitter en halvmeter bort?
Jag har ringt och försökt få hjälp, med framförallt mej själv, men där finns ingen hjälp att få. Det går inte att göra något i nuläget, sägs det. Jag säger: jag hoppas att ingen blir svårt skadad av detta. Det är minst tre personer som löper avsevärd risk att skadas, hon, förstås, men också jag och lilleVild.
Jag är nog den som är närmast sammanbrottet, eftersom jag bär rädslan med mej i varje sekund. 24/7 beredskap. Det håller inte.
Och andras.
Vilket nu leder till att jag kan konstatera att hon inte är närvarande. Hennes frånvaro känns ännu tydligare då hon ibland faktiskt är hemma. Den strålar från henne, frånvaron. Hon tar inte del i nånting alls, vare sej fysiskt eller känslomässigt, och det gör mej skräckslagen.
Hur kommunicerar man med nån som inte är närvarande även om personen sitter en halvmeter bort?
Jag har ringt och försökt få hjälp, med framförallt mej själv, men där finns ingen hjälp att få. Det går inte att göra något i nuläget, sägs det. Jag säger: jag hoppas att ingen blir svårt skadad av detta. Det är minst tre personer som löper avsevärd risk att skadas, hon, förstås, men också jag och lilleVild.
Jag är nog den som är närmast sammanbrottet, eftersom jag bär rädslan med mej i varje sekund. 24/7 beredskap. Det håller inte.
tisdag 16 oktober 2007
Mummel om Dagar
Funderar mycket över detta med alla olika Dagar som dyker upp.
Kanelbullens, tillexempel, eller Måltidens. Äggets dag var alldeles nyligen. I år är det Arbetsterapins dag på torsdag, den 18 oktober.
Den 14 var det de Chokladöverdragna insekternas dag. Det läste jag på en amerikansk blogg. Det fanns tillochmed en länk till ett recept på chokladdoppade myror, so help me god. Ska fixa länken när jag är hemma och har adressen.
Alltså: vad jag vill komma till är följande:
Det måste göras en lista på alla jävla dagar så att man är beredd i förväg. Kanske är det bara såna som jobbar i min bransch som är spyfärdiga över alla dessa Dagar, det rasslar in pressmeddelanden om alla tillställningar och happenings och små barn eller gamla tanter som ska göra nånting för att fira. Baka bullar eller äta ägg eller så.
Någon1 Gör en lista, för fan!
Varnad är väpnad.
Uppdatering: sådärja. Länkat.
Kanelbullens, tillexempel, eller Måltidens. Äggets dag var alldeles nyligen. I år är det Arbetsterapins dag på torsdag, den 18 oktober.
Den 14 var det de Chokladöverdragna insekternas dag. Det läste jag på en amerikansk blogg. Det fanns tillochmed en länk till ett recept på chokladdoppade myror, so help me god. Ska fixa länken när jag är hemma och har adressen.
Alltså: vad jag vill komma till är följande:
Det måste göras en lista på alla jävla dagar så att man är beredd i förväg. Kanske är det bara såna som jobbar i min bransch som är spyfärdiga över alla dessa Dagar, det rasslar in pressmeddelanden om alla tillställningar och happenings och små barn eller gamla tanter som ska göra nånting för att fira. Baka bullar eller äta ägg eller så.
Någon1 Gör en lista, för fan!
Varnad är väpnad.
Uppdatering: sådärja. Länkat.
måndag 15 oktober 2007
Rädsla för misstag
Har ingen aning om vad jag ska göra. Eller hur jag skulle kunna göra nåt.
Allt kräver ömsesidighet, och den finns inte.
"Ingenting" säger hon, när jag frågar vad jag kan göra. Hon har inte sovit. Inte en sekund. Jag sover förstås inte heller, men det finns inget att göra. Vara vålnad. Vara rädd.
Och om jag gör fel? Om vad jag än gör är fel, eller inte gör, för den delen.
Blir inte skulden min då, om nåt händer?
Allt kräver ömsesidighet, och den finns inte.
"Ingenting" säger hon, när jag frågar vad jag kan göra. Hon har inte sovit. Inte en sekund. Jag sover förstås inte heller, men det finns inget att göra. Vara vålnad. Vara rädd.
Och om jag gör fel? Om vad jag än gör är fel, eller inte gör, för den delen.
Blir inte skulden min då, om nåt händer?
söndag 14 oktober 2007
Mummel om panik
Idag är en riktigt usel dag, det är helt klart.
Inte nog med att det regnar så att lilleVild är utom sej av tråkighet, jag känner mej helt gråtfärdig hela tiden.
Vad jag än gör slår tänkandet till, och tankarna rör sej runt en enda sak, egentligen: jag är en otillräcklig och dålig en, som inte ens klarar av jobbet längre.
Läste om en bok de tvingade oss att läsa på gymnasiet. Go Ask Alice. Skiter i om den är en urban legend eller ej, den berörde mej. Uppenbarligen, jag snodde ju boken.
Nu rör sej tankarna kring hur det är att läsa en sån historia när perspektiven ändrats, när jag blivit en del av den där oförstående, ovetande vuxenvärlden. Minns ju faktiskt fortfarande hur det kändes då, så är det - men det spelar liksom ingen roll i sammanhanget (nu höll jag på att skriva "kontext", men insåg att jag fallit in i sociologitänket, det hör inte hemma här, det är intellektualiserande av känslor, och vad var det nu psykgubben sa om det?), eftersom jag bevisligen är medelålders i de ungas ögon. Alltså del i vuxenvärlden, den så omåttligt föraktade.
Gjorde det själv, det vet jag. Föraktade, alltså. Alla dessa vuxna som trodde att de visste, och inte bara det, att de visste bättre...
Och nu. Jag vet en massa saker, inte bara ovan beskrivna, rent konkreta saker som handlar om barnets försök att förstöra sej - och kan inget göra. Hjälp icke önskad. Fuck off, morsan. Du fattar ändå ingenting.
Men det gör jag ju! Varför ska man bli automatiskt diskvalificerad för att man är förälder? Var för slår filtret till så fort jag öppnar munnen?
Fan också. Jag krossas. Går sönder. Pallar inte trycket. Hjälplöshet är makalöst destruktivt.
Inte nog med att det regnar så att lilleVild är utom sej av tråkighet, jag känner mej helt gråtfärdig hela tiden.
Vad jag än gör slår tänkandet till, och tankarna rör sej runt en enda sak, egentligen: jag är en otillräcklig och dålig en, som inte ens klarar av jobbet längre.
Läste om en bok de tvingade oss att läsa på gymnasiet. Go Ask Alice. Skiter i om den är en urban legend eller ej, den berörde mej. Uppenbarligen, jag snodde ju boken.
Nu rör sej tankarna kring hur det är att läsa en sån historia när perspektiven ändrats, när jag blivit en del av den där oförstående, ovetande vuxenvärlden. Minns ju faktiskt fortfarande hur det kändes då, så är det - men det spelar liksom ingen roll i sammanhanget (nu höll jag på att skriva "kontext", men insåg att jag fallit in i sociologitänket, det hör inte hemma här, det är intellektualiserande av känslor, och vad var det nu psykgubben sa om det?), eftersom jag bevisligen är medelålders i de ungas ögon. Alltså del i vuxenvärlden, den så omåttligt föraktade.
Gjorde det själv, det vet jag. Föraktade, alltså. Alla dessa vuxna som trodde att de visste, och inte bara det, att de visste bättre...
Och nu. Jag vet en massa saker, inte bara ovan beskrivna, rent konkreta saker som handlar om barnets försök att förstöra sej - och kan inget göra. Hjälp icke önskad. Fuck off, morsan. Du fattar ändå ingenting.
Men det gör jag ju! Varför ska man bli automatiskt diskvalificerad för att man är förälder? Var för slår filtret till så fort jag öppnar munnen?
Fan också. Jag krossas. Går sönder. Pallar inte trycket. Hjälplöshet är makalöst destruktivt.
fredag 12 oktober 2007
Inget jävla Mummel, här skriks det!
Tangentbordet blev galet, och nu är jag utelåst från alla mina konton på jobbet.
Nu har jag alltså två artiklar som egentligen skulle ha varit med idag med som kan vänta tills på måndag - men jag måste lik förbannat skriva dom i helgen.
Och jag älskade mitt tangentbord, det är fint och litet och silverfärgat och numera avlidet. Kanske. Jag ska försöka återuppväcka det, här hemma, och förhoppningsvis kunna ta väck det jävla illröda panikinköpet jag gjorde igår.
Det var nämligen så att det inte fanns ett enda reservtangentbord på hela redaktionen. That's life, på små stackars kämpande lokaltidningar...
Nu kämpar jag för överlevnad, och med självrannsakan.
Jag försöker förstå vad det är jag ska, eller förväntas, lära mej av all skit som pågår runt mej. Hittills har jag uppenbarligen misslyckats, eftersom det bara fortsätter. Inte bara det, det eskalerar. Nu får jag ta en ordentlig titt på mej och verkligen fatta...
Nu har jag alltså två artiklar som egentligen skulle ha varit med idag med som kan vänta tills på måndag - men jag måste lik förbannat skriva dom i helgen.
Och jag älskade mitt tangentbord, det är fint och litet och silverfärgat och numera avlidet. Kanske. Jag ska försöka återuppväcka det, här hemma, och förhoppningsvis kunna ta väck det jävla illröda panikinköpet jag gjorde igår.
Det var nämligen så att det inte fanns ett enda reservtangentbord på hela redaktionen. That's life, på små stackars kämpande lokaltidningar...
Nu kämpar jag för överlevnad, och med självrannsakan.
Jag försöker förstå vad det är jag ska, eller förväntas, lära mej av all skit som pågår runt mej. Hittills har jag uppenbarligen misslyckats, eftersom det bara fortsätter. Inte bara det, det eskalerar. Nu får jag ta en ordentlig titt på mej och verkligen fatta...
torsdag 11 oktober 2007
Mummel om att tänka för mycket
Jag önskar verkligen att jag kunde låta bli att försöka lösa alla problem...
Problemlösning är nåt jag har sysslat med i hela mitt liv, och nu kan jag inte sluta med det.
Så jag tänker hela tiden. Runt runt går det i skallen, alternativscenarier, om man gjorde så, hur blir det? Eller på det där viset, funkar det då?
Problemet är att problemen är olösliga, ialla fall för mej. För vuxna. Inte för femåringen. Han sa:
Och det fungerade.
Problemlösning är nåt jag har sysslat med i hela mitt liv, och nu kan jag inte sluta med det.
Så jag tänker hela tiden. Runt runt går det i skallen, alternativscenarier, om man gjorde så, hur blir det? Eller på det där viset, funkar det då?
Problemet är att problemen är olösliga, ialla fall för mej. För vuxna. Inte för femåringen. Han sa:
"Vi måste hitta på nåt som gör henne glad. Jag ger henne en frukt! "
Och det fungerade.
onsdag 10 oktober 2007
Mummel om lugn
Jag läste just Marcus Birros blogg och mindes min egen utopiska dröm om Hur Jag Vill Ha Det...
Den lilla stugan (eller en lite större, några sovrum, nåt kontor, ett kombinerat bibliotek/tv-rum) med en liten örtagård och en liten sjö eller tjärn inom bekvämt avstån, en liten båt... Och vedspis i köket, som helst är lite större, det också, skurgolv och trasmattor, granved som knastrar.
Som Pettsson, nästan...
Och Ifred. Med lugn och ro och frid, bara mej själv att ta hänsyn till.
Kanske en dag.
Fast det måste förstås finnas bredband och parabol, nån jävla måtta får det vara.
Den lilla stugan (eller en lite större, några sovrum, nåt kontor, ett kombinerat bibliotek/tv-rum) med en liten örtagård och en liten sjö eller tjärn inom bekvämt avstån, en liten båt... Och vedspis i köket, som helst är lite större, det också, skurgolv och trasmattor, granved som knastrar.
Som Pettsson, nästan...
Och Ifred. Med lugn och ro och frid, bara mej själv att ta hänsyn till.
Kanske en dag.
Fast det måste förstås finnas bredband och parabol, nån jävla måtta får det vara.
Mummel om fokus, och hänsyn
Jag är inte riktigt med i världen idag heller.
Igår kväll tänkte jag att jag skiter i om det går åt pipan, tog två sömntabletter och sov. Hela natten. Tills väckarklockan ringde halv fem.
Då var å andra sidan ångestnivån otroligt hög.
Nu noterar jag att min chef, gulle honom, tar hänsyn till mitt mindre stabila mentala tillstånd och inte ger mej några jobb, typ... Jo lite. Men inte så där förbannat mycket som det brukar vara, så att man aldrig i livet inte hinner klart inom arbetstiden utan måste jobba över (och det får man inte betalt för för man inte får jobba mer än sina 75 %) och ringa till fritids och säga att man blir sen eller till morsan och be henne hämta lilleVild...
Nåja. Det var en utvikning.
Vad jag ville komma till var att det är väldigt bra att jag inte får avancerade knäck. En och annan omskrivning av pressmeddelanden, nåt besök nånstans för att ta en bild och skriva några rader till den, och jobba igenom min "stora" grej som jag filat på ett tag nu.
För jag har inte förmågan att fokusera. Inte mer än en liten pyttestund i taget, och då blir det svårt att få till bra tidningsartiklar.
Journalister är inte mer än människor de heller, nämligen, och just den här journalisten har för närvarande extrema personliga problem att brottas med. Sånt som gör att hon inte kan fokusera. Eller ens tänka på annat än just Det. Nästan hela tiden.
Men sömntabletterna funkade, det gjorde dom. At börja läsa Det blåser på månen av Erik Linklater för barn nummer tre också. Gäller nog att hitta ankare, sånt som kan hålla kvar i tillvaron trots flyktbehov.
Igår kväll tänkte jag att jag skiter i om det går åt pipan, tog två sömntabletter och sov. Hela natten. Tills väckarklockan ringde halv fem.
Då var å andra sidan ångestnivån otroligt hög.
Nu noterar jag att min chef, gulle honom, tar hänsyn till mitt mindre stabila mentala tillstånd och inte ger mej några jobb, typ... Jo lite. Men inte så där förbannat mycket som det brukar vara, så att man aldrig i livet inte hinner klart inom arbetstiden utan måste jobba över (och det får man inte betalt för för man inte får jobba mer än sina 75 %) och ringa till fritids och säga att man blir sen eller till morsan och be henne hämta lilleVild...
Nåja. Det var en utvikning.
Vad jag ville komma till var att det är väldigt bra att jag inte får avancerade knäck. En och annan omskrivning av pressmeddelanden, nåt besök nånstans för att ta en bild och skriva några rader till den, och jobba igenom min "stora" grej som jag filat på ett tag nu.
För jag har inte förmågan att fokusera. Inte mer än en liten pyttestund i taget, och då blir det svårt att få till bra tidningsartiklar.
Journalister är inte mer än människor de heller, nämligen, och just den här journalisten har för närvarande extrema personliga problem att brottas med. Sånt som gör att hon inte kan fokusera. Eller ens tänka på annat än just Det. Nästan hela tiden.
Men sömntabletterna funkade, det gjorde dom. At börja läsa Det blåser på månen av Erik Linklater för barn nummer tre också. Gäller nog att hitta ankare, sånt som kan hålla kvar i tillvaron trots flyktbehov.
tisdag 9 oktober 2007
Mummel om skräck
I natt sov jag tvåochenhalv timme.
Resten av tiden satt jag och försökte låta bli att kräkas av ren skräck.
Tänk om? tänker jag hela tiden. Tänk om jag hittar henne skadad, eller om den lille gör det, tänk om hon inte kommer hem, tänk om hon försvinner?
Det finns inget jag kan göra. Spela på gehör. Det kan jag, egentligen, men bara på fiol och piano, inte i verkliga livet, jag vill ha kontroll, jag vill kunna planera, jag vill fan veta, ha facit.
Kanske överlever vi alla. Kanske är det nån som dör - jag, eller hon. Hellre jag.
Men vad händer då med den lille?
Resten av tiden satt jag och försökte låta bli att kräkas av ren skräck.
Tänk om? tänker jag hela tiden. Tänk om jag hittar henne skadad, eller om den lille gör det, tänk om hon inte kommer hem, tänk om hon försvinner?
Det finns inget jag kan göra. Spela på gehör. Det kan jag, egentligen, men bara på fiol och piano, inte i verkliga livet, jag vill ha kontroll, jag vill kunna planera, jag vill fan veta, ha facit.
Kanske överlever vi alla. Kanske är det nån som dör - jag, eller hon. Hellre jag.
Men vad händer då med den lille?
söndag 7 oktober 2007
Misstag att börja sent
Tänker på det där med "tråkigt som att se målarfärg torka", och det gör jag för att jag just nu i princip ägnar mej åt att se bullar svalna.
Jag har bakat bullarna, massor av bullar, och de ligger prydligt på galler - och svalnar... Måste stoppas i påsar och sen i frysen, annars är det hela ogjort arbete.
Jag har därtill gjort rimmad fläsklägg och rotmos, middagen intogs vid 22-tiden, och smakade utmärkt. Inte som mormors rotmos, men helt okej. Två matlådor har jag också, och jag tror inte att de går åt imorgon, eftersom lilleVild inte gillar rotmos nåt värst.
Därför åt jag det idag. Andra dagar då jag är ensam (helt ensam! Inte en endaste unge nånstans! Det är olidligt - men jag kan äta det jag vill) kan det bli kycklinglever med bacon och champinjoner och persilja. Eller en riktigt het räkgryta.
Snart får jag sova, och imorgon börjar normallivet igen. Jag längtar så det värker i mej, och tackar alla högre makter för att jag har en liten skrutt som kommer och visar mej vad som är viktigt i livet.
Jag har bakat bullarna, massor av bullar, och de ligger prydligt på galler - och svalnar... Måste stoppas i påsar och sen i frysen, annars är det hela ogjort arbete.
Jag har därtill gjort rimmad fläsklägg och rotmos, middagen intogs vid 22-tiden, och smakade utmärkt. Inte som mormors rotmos, men helt okej. Två matlådor har jag också, och jag tror inte att de går åt imorgon, eftersom lilleVild inte gillar rotmos nåt värst.
Därför åt jag det idag. Andra dagar då jag är ensam (helt ensam! Inte en endaste unge nånstans! Det är olidligt - men jag kan äta det jag vill) kan det bli kycklinglever med bacon och champinjoner och persilja. Eller en riktigt het räkgryta.
Snart får jag sova, och imorgon börjar normallivet igen. Jag längtar så det värker i mej, och tackar alla högre makter för att jag har en liten skrutt som kommer och visar mej vad som är viktigt i livet.
Mummel om mindfulness
För ett antal år sedan tog mitt liv slut.
Allt jag trodde var det som var jag försvann. Det var en svår period. Jag slutade leva ett tag.
Sen blev jag lite förbannad istället för att bara vara ledsen och rädd, och efter ett par år, sådär, började jag bråka. Med vården. Med försäkringskassan. Med arbetsförmedlingen.
Jag skickades på rehabvistelse, och där vände det. Lite av en olyckshändelse var det, en av psykologerna hade råkat falla för en metod som kallas för MBSR, och hon tipsade mej om en man som heter Jon Kabat-Zinn och hans arbete.
Jag har sedan dess (och det är rättså många år nu) försökt att använda mej av de verktyg jag fick genom att dels läsa Kabat-Zinns Full Catastrophe Living, dels öva meditiation. Eller avslappning. Eller vad man vill kalla det för. (jag fick ett diskbråck till, i ländryggen, av yogaövningarna, men jag bytte ut dom mot en form av medicinsk qi gong, och det funkar lika bra, det).
Men: när jag är i djup kris, som nu, kan jag bara inte. Det är helt omöjligt. Om man i den ekvationen tar in att det var bland det svåraste jag gjort i mitt liv att börja lära mej mindfulness-meditera kanske det är lättare att förstå problemet. Jag vet vad jag borde. Jag vet att det hjälper mej. Men jag hittar inte kraften.
Nu ältar jag sånt jag ältat länge, men behöver man älta så behöver man.
Resolution: jag ska läsa om Full Catastrophe Living, och jag ska läsa om Coming To Our Senses också.
Kanske jag finner lite kraft där?
Allt jag trodde var det som var jag försvann. Det var en svår period. Jag slutade leva ett tag.
Sen blev jag lite förbannad istället för att bara vara ledsen och rädd, och efter ett par år, sådär, började jag bråka. Med vården. Med försäkringskassan. Med arbetsförmedlingen.
Jag skickades på rehabvistelse, och där vände det. Lite av en olyckshändelse var det, en av psykologerna hade råkat falla för en metod som kallas för MBSR, och hon tipsade mej om en man som heter Jon Kabat-Zinn och hans arbete.
Jag har sedan dess (och det är rättså många år nu) försökt att använda mej av de verktyg jag fick genom att dels läsa Kabat-Zinns Full Catastrophe Living, dels öva meditiation. Eller avslappning. Eller vad man vill kalla det för. (jag fick ett diskbråck till, i ländryggen, av yogaövningarna, men jag bytte ut dom mot en form av medicinsk qi gong, och det funkar lika bra, det).
Men: när jag är i djup kris, som nu, kan jag bara inte. Det är helt omöjligt. Om man i den ekvationen tar in att det var bland det svåraste jag gjort i mitt liv att börja lära mej mindfulness-meditera kanske det är lättare att förstå problemet. Jag vet vad jag borde. Jag vet att det hjälper mej. Men jag hittar inte kraften.
Nu ältar jag sånt jag ältat länge, men behöver man älta så behöver man.
Resolution: jag ska läsa om Full Catastrophe Living, och jag ska läsa om Coming To Our Senses också.
Kanske jag finner lite kraft där?
Mummel om tillhörighet
Jag har hittat platser där jag kan höra till i min sorg och min uppgivenhet.
Hur kan det komma sej att andras upplevelser av liknande händelser blir en sån tröst? Jag menar, jag unnar ingen människa i hela världen att behöva gå igenom det jag själv gör - men blir nästan lycklig av att se och läsa berättelser som kunde vara mina.
Det är väl känslan av tillhörighet, kan jag tro. Jag tillhör en grupp med liknande erfarenheter, jag har hittat människor som kan förstå hur jag känner mej, utan att jag behöver förklara, ens.
Det är stort. Människor är vackra och starka, tillochmed i sin sorg och sin uppgivenhet. Och de har styrkan att finnas till för andra, också, är det inte fantastiskt, egentligen?
Jag fick ett mejl också, från andra sidan Atlanten. En kvinna som jag stött på i andra sammanhang, och som berättade sin historia om de upplevelser hon haft av en nära anhörig med samma problem som jag drabbats av i min närhet. Och det var så skönt, trots att det blev skitjobbigt att svara henne eftersom min mejlserver vägrade att skicka till AOL-adresser!
Nu ska jag försöka finnas i känslan av tillhörighet. Det är en ovan plats att vara just nu, när isolering och ensamhet satt spår i själen. Men: det visar att upplevelser inte är detsamma som Sanningen, vilket är otroligt skönt.
Jag hör till. Det finns fler. De har kunskap att dela med sej av. Allt är inte hopplöst.
Hur kan det komma sej att andras upplevelser av liknande händelser blir en sån tröst? Jag menar, jag unnar ingen människa i hela världen att behöva gå igenom det jag själv gör - men blir nästan lycklig av att se och läsa berättelser som kunde vara mina.
Det är väl känslan av tillhörighet, kan jag tro. Jag tillhör en grupp med liknande erfarenheter, jag har hittat människor som kan förstå hur jag känner mej, utan att jag behöver förklara, ens.
Det är stort. Människor är vackra och starka, tillochmed i sin sorg och sin uppgivenhet. Och de har styrkan att finnas till för andra, också, är det inte fantastiskt, egentligen?
Jag fick ett mejl också, från andra sidan Atlanten. En kvinna som jag stött på i andra sammanhang, och som berättade sin historia om de upplevelser hon haft av en nära anhörig med samma problem som jag drabbats av i min närhet. Och det var så skönt, trots att det blev skitjobbigt att svara henne eftersom min mejlserver vägrade att skicka till AOL-adresser!
Nu ska jag försöka finnas i känslan av tillhörighet. Det är en ovan plats att vara just nu, när isolering och ensamhet satt spår i själen. Men: det visar att upplevelser inte är detsamma som Sanningen, vilket är otroligt skönt.
Jag hör till. Det finns fler. De har kunskap att dela med sej av. Allt är inte hopplöst.
lördag 6 oktober 2007
Mummel om fascinationer
Sånt här fascinerar mej oerhört.
Liksom att det ska vara så satans kul att varva upp mopeder utanför mitt fönster just när de jävla kajorna slutat sitt godnattsnackande i trädet intill huset. Varva upp, och sen dessa teenisar som målbrottsbrölar och fjortispiper.
Ingen kvällsfrid alls, med andra ord.
Fast vem behöver kvällsfrid?
Jag tänker på hur fullkomligt misslyckad jag är som människa, som kvinna, som mamma, och undrar varför jag inte tänker mer på att ta livet av mej. Det var värre förr, kan man säga i just det ämnet, men det berodde på en medicin jag åt. Neurontin, mot nervsmärtor. Gav ruggiga konkreta självmordstankar, det.
Så nu har jag allting klart: metod, ställe, begravning. Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå på begravningen. Hade jag bestämt. Nu vet jag inte.
Döden fascinerar mej fortfarande, men trots all skit har jag faktiskt inte funderat på det där med att själv göra slut på det på ett tag. Trött är jag, men inte riktigt så trött. Tror jag.
Moppekidsen har tagit en tur, men återkommer snart om jag inte hör fel. Tänk om de väcker de jävla fåglarna???
Hur äckligt som helst är det när de kommer på kvällen för att bädda ner sej i sitt träd, tjugo meter från min balkong. Wooosch! låter det, ett sus som av en stark vind, och så de där massorna av mörka fåglar, hundratals, i våg efter våg, och det ser verkligen ut som om de siktar på mej. Kan ha att göra med att jag är skiträdd för fåglar, tillochmed små svartvita flugsnappare är jag rädd för.
Min mor berättade en skräckhistoria om ett par svartvita flugsnappare i våras, alla mina fördomar besannades. De gjorde ett hostile take-over av en holk, snapparna. Ett stackars blåmespar som kläckt en kull ungar attackerades av de svartvita krigarna så fort de försökte komma in i sin holk för att mata sina ungar, och så höll det på tills de stackars små pippiungarna svultit ihjäl...
Då tog dom över, flugsnapparna. Läskigt va?
En av de få sorter jag tyckt vara lite söta, de svartvita flugsnapparna. No more. Barnamördare är dom. Och naturen fascinerar i sin naturlighet. Hade de varit människor skulle jag kallat dom grymma, men hur definierar man fåglar i det sammanhanget?
Vill ha holk. Måste lägga ägg och reproducera arten. Holk upptagen av annan art. Se till att köra ut dom, förstås. Tror inte att de funderar över andras ungar, lika lite som människor tycks göra det i dessa dagar.
Liksom att det ska vara så satans kul att varva upp mopeder utanför mitt fönster just när de jävla kajorna slutat sitt godnattsnackande i trädet intill huset. Varva upp, och sen dessa teenisar som målbrottsbrölar och fjortispiper.
Ingen kvällsfrid alls, med andra ord.
Fast vem behöver kvällsfrid?
Jag tänker på hur fullkomligt misslyckad jag är som människa, som kvinna, som mamma, och undrar varför jag inte tänker mer på att ta livet av mej. Det var värre förr, kan man säga i just det ämnet, men det berodde på en medicin jag åt. Neurontin, mot nervsmärtor. Gav ruggiga konkreta självmordstankar, det.
Så nu har jag allting klart: metod, ställe, begravning. Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå på begravningen. Hade jag bestämt. Nu vet jag inte.
Döden fascinerar mej fortfarande, men trots all skit har jag faktiskt inte funderat på det där med att själv göra slut på det på ett tag. Trött är jag, men inte riktigt så trött. Tror jag.
Moppekidsen har tagit en tur, men återkommer snart om jag inte hör fel. Tänk om de väcker de jävla fåglarna???
Hur äckligt som helst är det när de kommer på kvällen för att bädda ner sej i sitt träd, tjugo meter från min balkong. Wooosch! låter det, ett sus som av en stark vind, och så de där massorna av mörka fåglar, hundratals, i våg efter våg, och det ser verkligen ut som om de siktar på mej. Kan ha att göra med att jag är skiträdd för fåglar, tillochmed små svartvita flugsnappare är jag rädd för.
Min mor berättade en skräckhistoria om ett par svartvita flugsnappare i våras, alla mina fördomar besannades. De gjorde ett hostile take-over av en holk, snapparna. Ett stackars blåmespar som kläckt en kull ungar attackerades av de svartvita krigarna så fort de försökte komma in i sin holk för att mata sina ungar, och så höll det på tills de stackars små pippiungarna svultit ihjäl...
Då tog dom över, flugsnapparna. Läskigt va?
En av de få sorter jag tyckt vara lite söta, de svartvita flugsnapparna. No more. Barnamördare är dom. Och naturen fascinerar i sin naturlighet. Hade de varit människor skulle jag kallat dom grymma, men hur definierar man fåglar i det sammanhanget?
Vill ha holk. Måste lägga ägg och reproducera arten. Holk upptagen av annan art. Se till att köra ut dom, förstås. Tror inte att de funderar över andras ungar, lika lite som människor tycks göra det i dessa dagar.
Mummel om Försent
Tittar på ett föda-barn-program på tv.
Jag gör det ibland, trots att jag vet att det blir väldigt, väldigt sorgligt.
Det är ju nämligen för sent nu. Inga fler barn. Aldrig mer får jag uppleva den där otroliga känslan av att föda.
Minns sista gången, då när jag inte visste att det var sista, när jag trodde att det skulle bli en unge till. Vilken fantastisk upplevelse! Vilken kraft, så stark och oövervinnerlig jag kände mej när jag födde min son!
Varje steg kände min kropp igen eftersom den fött två gånger förut, varje nyans i förlossningsförloppet var underbar, och jag hade bestämt mej: det är inte smärta, det är kraft! Ren urkraft, urmoderskraft, den ultimata kvinnokraften - och se! det blev ett gossebarn...
Fantastiskt. Jag tar fram dagboken från den tiden ibland, läser det jag skrev i det nyförlösta ruset, när jag hade min pyttepojke bredvid mej istället för inuti mej, och jag gråter.
För det blir ingen mer gång, det vet jag ju nu.
Jag önskar att jag hade haft vett att uppskatta varje förlossningsupplevelse på det sätt jag gjorde den där sista.
Det är mycket som är för sent nu, många misstag som aldrig kan rättas till, och många upplevelser som ligger bakom mej. Det är svårt att ställa om. Från familjeliv till.... Ja, till vad? Eller får jag helt enkelt omskapa min bild av familj, kan det funka så?
Jag menar, jag och lilleVild, vi är en familj. Till den hör förstås hans syskon, även om de inte bor här längre. Mina föräldrar. Alla mina syrror, so help me god. Deras ungar.
LilleVild har ju sin pappa-familj också, tur han har, ungen, han kan ha flera familjer igång samtidigt...
Nää. Jag försöker hitta trösteord. Får tänka Anna Kåver istället. På med ljudboken igen, bara. Acceptans, för fan, inte försent...
Jag gör det ibland, trots att jag vet att det blir väldigt, väldigt sorgligt.
Det är ju nämligen för sent nu. Inga fler barn. Aldrig mer får jag uppleva den där otroliga känslan av att föda.
Minns sista gången, då när jag inte visste att det var sista, när jag trodde att det skulle bli en unge till. Vilken fantastisk upplevelse! Vilken kraft, så stark och oövervinnerlig jag kände mej när jag födde min son!
Varje steg kände min kropp igen eftersom den fött två gånger förut, varje nyans i förlossningsförloppet var underbar, och jag hade bestämt mej: det är inte smärta, det är kraft! Ren urkraft, urmoderskraft, den ultimata kvinnokraften - och se! det blev ett gossebarn...
Fantastiskt. Jag tar fram dagboken från den tiden ibland, läser det jag skrev i det nyförlösta ruset, när jag hade min pyttepojke bredvid mej istället för inuti mej, och jag gråter.
För det blir ingen mer gång, det vet jag ju nu.
Jag önskar att jag hade haft vett att uppskatta varje förlossningsupplevelse på det sätt jag gjorde den där sista.
Det är mycket som är för sent nu, många misstag som aldrig kan rättas till, och många upplevelser som ligger bakom mej. Det är svårt att ställa om. Från familjeliv till.... Ja, till vad? Eller får jag helt enkelt omskapa min bild av familj, kan det funka så?
Jag menar, jag och lilleVild, vi är en familj. Till den hör förstås hans syskon, även om de inte bor här längre. Mina föräldrar. Alla mina syrror, so help me god. Deras ungar.
LilleVild har ju sin pappa-familj också, tur han har, ungen, han kan ha flera familjer igång samtidigt...
Nää. Jag försöker hitta trösteord. Får tänka Anna Kåver istället. På med ljudboken igen, bara. Acceptans, för fan, inte försent...
Misstag att göra allt...
...på samma gång.
Degen jäser, det blir valnötsbröd, och det ser jag fram emot. Comfort food, ugnsvarmt bröd med smältande smör, vem kan motstå det?
Samtidigt letar jag febrilt efter boken jag lovat hitta tills på måndag när lilleVild kommer, men efter en halvtimmes rotande i bokkassar på vinden har jag hittat alla andra böcker i serien - men inte den första. En ring av järn... Det skulle reta gallfeber på mej om jag tvingas köpa en ny, eftersom jag vet att jag har två ex...
Läser den tredje av mina Fred Vargas, Wash This Blood Clean From My Hand, och önskar jag hade fler. En fantastiskt trevlig författare. Underbara historier, underbara karaktärer, jag njöt varje sekund då jag läste The Three Evangelists...
Nu ska jag baka mina valnötsbrödslimpor och sen fatta beslut om fortsatt bakning: endera blir det kanelbullar också, eller inte.
Degen jäser, det blir valnötsbröd, och det ser jag fram emot. Comfort food, ugnsvarmt bröd med smältande smör, vem kan motstå det?
Samtidigt letar jag febrilt efter boken jag lovat hitta tills på måndag när lilleVild kommer, men efter en halvtimmes rotande i bokkassar på vinden har jag hittat alla andra böcker i serien - men inte den första. En ring av järn... Det skulle reta gallfeber på mej om jag tvingas köpa en ny, eftersom jag vet att jag har två ex...
Läser den tredje av mina Fred Vargas, Wash This Blood Clean From My Hand, och önskar jag hade fler. En fantastiskt trevlig författare. Underbara historier, underbara karaktärer, jag njöt varje sekund då jag läste The Three Evangelists...
Nu ska jag baka mina valnötsbrödslimpor och sen fatta beslut om fortsatt bakning: endera blir det kanelbullar också, eller inte.
Mummel om ensamhet
Drack tre tjeckiska öl, åt mat, var trevlig, gick hem.
Eller cyklade, med alla lysen som ska lysa påslagna, laglydig medborgare, om man bortser från att jag förmodligen hade åkt dit för styr-fylla om polisen velat göra blåskontroll.
Heter det styr-fylla?
Ensamheten visslade runt öronen, allra mest när jaga var i sällskap av mina arbetskamrater. Men min ensamhet var intet jämfört med M:s. Mej pratar hon med, och hon berättade att hon funderat på att åka hem direkt efter den käcka lekaktivitet som anordnats (och som jag hellre dött än medverkat i, fy fan för sånt!).
Det var nämligen så här: alla bilar var fulla, men ingen ville åka med henne. Då hade jag nog också funderat på att ge fan i alltihop och fara hem till min ensamma lägenhet.
"Men jag har bestämt mej för att bli mer social", sa hon, "fast jag vet inte hur man gör."
Ett liv där hon från allra första stund informerats om att hon inte är värd nånting, att hon är ful, dum, och ointressant. Gift med en karl som inte släppt en sekund på henne, och som fortsatt nedtryckandet.
Nu är hon änka sedan länge - och upplevde hur friheten slog till en söndag för lite sedan. Hon insåg att det var exakt sju år sen karlfan dog, och bestämde sej för att bli mer social. Fast hon inte vet hur man gör.
Själv har jag alltid varit fantastiskt social, roat och tagit hand om, klarat mej i alla sammanhang, kunnat prata med bönder på böndernas vis och med de lärde på latin, typ. Men nu. Nu vill jag inte mer. Jag blir mer och mer a-social, och snart vågar jag väl ingenting.
Fick ett brev med en inbjudan till en smygöppning av en studio. Fattade ingenting - känner jag nån av de två som skrivit under? Det tog mej en ganska lång stunds funderande och googlande och sökande innan jag fattade: men det är ju hon! Med tillgift efternamn, förstås, visst ja, hon gifte sej ju för... För.... Herrejisses, det är minst två år sen nu...
Jag minns när vi sågs sist, det var av nån anledning inne på stora länssjukhuset, och hon hade en nästan nyfödd bebis. Sen dess har hon fått en unge till, och gift sej med fadern till de två yngsta. Eller kanske de fått fler?
Kanske åker jag dit. Om jag vågar. Kanske är det lättare att hitta tillbaka till sitt sociala jag i en helt främmande miljö med helt främmande (ja, förutom henne, då) människor som lullar runt och är lite sådär lagom finkulturella, även om det kanske är hantverk det handlar om. För hennes karl är ju nån sorts politisk redaktör på stora länstidningen, då är det väl i närheten av finkultur?!?
Själv är jag en liten lokalreporter som befinner sej i ett hål av livskaos och självvald ensamhet, det smäller inte högt, det.
Eller cyklade, med alla lysen som ska lysa påslagna, laglydig medborgare, om man bortser från att jag förmodligen hade åkt dit för styr-fylla om polisen velat göra blåskontroll.
Heter det styr-fylla?
Ensamheten visslade runt öronen, allra mest när jaga var i sällskap av mina arbetskamrater. Men min ensamhet var intet jämfört med M:s. Mej pratar hon med, och hon berättade att hon funderat på att åka hem direkt efter den käcka lekaktivitet som anordnats (och som jag hellre dött än medverkat i, fy fan för sånt!).
Det var nämligen så här: alla bilar var fulla, men ingen ville åka med henne. Då hade jag nog också funderat på att ge fan i alltihop och fara hem till min ensamma lägenhet.
"Men jag har bestämt mej för att bli mer social", sa hon, "fast jag vet inte hur man gör."
Ett liv där hon från allra första stund informerats om att hon inte är värd nånting, att hon är ful, dum, och ointressant. Gift med en karl som inte släppt en sekund på henne, och som fortsatt nedtryckandet.
Nu är hon änka sedan länge - och upplevde hur friheten slog till en söndag för lite sedan. Hon insåg att det var exakt sju år sen karlfan dog, och bestämde sej för att bli mer social. Fast hon inte vet hur man gör.
Själv har jag alltid varit fantastiskt social, roat och tagit hand om, klarat mej i alla sammanhang, kunnat prata med bönder på böndernas vis och med de lärde på latin, typ. Men nu. Nu vill jag inte mer. Jag blir mer och mer a-social, och snart vågar jag väl ingenting.
Fick ett brev med en inbjudan till en smygöppning av en studio. Fattade ingenting - känner jag nån av de två som skrivit under? Det tog mej en ganska lång stunds funderande och googlande och sökande innan jag fattade: men det är ju hon! Med tillgift efternamn, förstås, visst ja, hon gifte sej ju för... För.... Herrejisses, det är minst två år sen nu...
Jag minns när vi sågs sist, det var av nån anledning inne på stora länssjukhuset, och hon hade en nästan nyfödd bebis. Sen dess har hon fått en unge till, och gift sej med fadern till de två yngsta. Eller kanske de fått fler?
Kanske åker jag dit. Om jag vågar. Kanske är det lättare att hitta tillbaka till sitt sociala jag i en helt främmande miljö med helt främmande (ja, förutom henne, då) människor som lullar runt och är lite sådär lagom finkulturella, även om det kanske är hantverk det handlar om. För hennes karl är ju nån sorts politisk redaktör på stora länstidningen, då är det väl i närheten av finkultur?!?
Själv är jag en liten lokalreporter som befinner sej i ett hål av livskaos och självvald ensamhet, det smäller inte högt, det.
fredag 5 oktober 2007
Misstag på bussen
Trots att jag verkligen, verkligen, tänkte efter satte jag mej lik förbannat på fel sida i bussen.
Solen i ögonen hela vägen hem, en knapp timme. Kunde inte läsa, så det var en väldans tur att jag tagit med mej en hörbok, Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna en strid. Mycket tänkvärd. DBT, förstås, och varför inte?
Telefonen ringde där i bussen, en arbetskamrat som tycker att jag visst ska vara med på personalfesten, att jag behöver komma ut, ha människor omkring mej som tycker om mej.
Tycker dom om mej, tänkte jag, och funderade vidare utifrån det. Vem kan man tänka sej gillar mej på mitt jobb? Och framförallt: betyder det nånting?
Kanske om han den där som jag förälskade mej hemligt i för flera år sen gillade mej lite, det vore trevligt. Jag är fortfarande alldeles förtjusad av honom, och om inte saker vore som de är kanske jag skulle kolla läget lite där.
Men: pallar jag verkligen mat och sprit ihop med arbetskamraterna? Och om det nu blir så att det bestäms att det ska dras vidare (det finns ju alltid Harry's, där är det ingen risk att stöta ihop med barnens kompisar...), vad händer då? Om jag mitt i alltihop bestämmer mej för att det vore alldeles lagom med en riktig praktfylla, blåsa bort allt inne i huvudet med alkohol... Många misstag kan det bli då!
Lätt löst. Jag tar inga pengar med mej, och definitivt inget kort. Det är en säker garanti för att jag inte blir skitfull och stöter på fel karl.
Förresten har jag mens, så det problemet är också löst innan det uppstår, thank god.
Solen i ögonen hela vägen hem, en knapp timme. Kunde inte läsa, så det var en väldans tur att jag tagit med mej en hörbok, Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna en strid. Mycket tänkvärd. DBT, förstås, och varför inte?
Telefonen ringde där i bussen, en arbetskamrat som tycker att jag visst ska vara med på personalfesten, att jag behöver komma ut, ha människor omkring mej som tycker om mej.
Tycker dom om mej, tänkte jag, och funderade vidare utifrån det. Vem kan man tänka sej gillar mej på mitt jobb? Och framförallt: betyder det nånting?
Kanske om han den där som jag förälskade mej hemligt i för flera år sen gillade mej lite, det vore trevligt. Jag är fortfarande alldeles förtjusad av honom, och om inte saker vore som de är kanske jag skulle kolla läget lite där.
Men: pallar jag verkligen mat och sprit ihop med arbetskamraterna? Och om det nu blir så att det bestäms att det ska dras vidare (det finns ju alltid Harry's, där är det ingen risk att stöta ihop med barnens kompisar...), vad händer då? Om jag mitt i alltihop bestämmer mej för att det vore alldeles lagom med en riktig praktfylla, blåsa bort allt inne i huvudet med alkohol... Många misstag kan det bli då!
Lätt löst. Jag tar inga pengar med mej, och definitivt inget kort. Det är en säker garanti för att jag inte blir skitfull och stöter på fel karl.
Förresten har jag mens, så det problemet är också löst innan det uppstår, thank god.
torsdag 4 oktober 2007
Mummel om ångest
Den kväljer. River. Sliter. Ger upphov till en helt livsfarlig letargi.
Jag vet inte vad jag ska ta mej till för att bryta skiten - vill fan inte ringa nån stackars vän och böla och gnälla och ynka mej - så jag cyklar till affären. Det är ju kanelbullens dag, jag måste baka kanelbullar!
Handlar. 3x2 kg vetemjöl. Två kilo strösocker. En liter Ekologisk Gammaldags mjölk. Ett kilo smör. Fryspåsar, både 1- och 2-liters när jag är igång. Ett rör Pringles cheese and onion.
Möter gammal älskare utanför affären, hej, hur mår du, och jag svarar "Skit!" och ser honom rakt i ögonen, där har du din fege fan, tänker jag. Kanske. Han får en ytlig skräckhistoria baserad på sanningen och ser otroligt lättad ut då jag kastar mej upp på cykeln och trampar hem.
Så gör jag nu. Svarar alltså rakt på när människor frågar hur jag mår. Så får man inte göra, absolut inte, det är nästan så att det står i strafflagen, du skall icke svara ärligt på frågor om hur du mår. Kanske står det t o m i Bibeln?
Cyklar hem. Packar upp varorna. Uppmärksam läsare noterar att det fattas nåt. Jäst.
Jag har ingen jäst! Eller den jäst jag har är patetiskt förtorkad med bäst-före-datum länge, längesen...
Inga kanelbullar idag. Det var tur att jag köpte chips. Det var tur att bästa vännen, LillSys, ringde. Vi kan hulka i varsin ända av telefonen länge i taget utan att det verkar det minsta konstigt, eller känns obekvämt för nån av oss. Fan, vi delade ju rum tills vi var typ tio, tolv år, vi känner varann rätt bra. Hon gnyr just när hon somnar, bara ett litet litet ljud, men ett sånt där som sänder elektrisk chockvåg igenom en när man håller på att somna själv och orsakar klarvakenhet. Därtill var hon mörkrädd och skulle ha nattlampa och jag kan inte sova om det inte är becksvart och morsan gick förstås på hennes linje eftersom hon var lillasyster och jag som var två år äldre borde kunna..... Jaja. Barnkammaren var en nattlig krigszon, och hon är den människa som står mej närmast i världen.
Och jag blev så desperat i jakten på trygghet och struktur att jag gick med i ABs viktklubb. 398 spänn för ett halvår, och det första jag ser är Lingonfrukost. Aldrig äter jag lingonsylt och müsli, hellre döden. Det får bli havregrynsgröt och torkade aprikoser i stället, det gills väl?
Jag vet inte vad jag ska ta mej till för att bryta skiten - vill fan inte ringa nån stackars vän och böla och gnälla och ynka mej - så jag cyklar till affären. Det är ju kanelbullens dag, jag måste baka kanelbullar!
Handlar. 3x2 kg vetemjöl. Två kilo strösocker. En liter Ekologisk Gammaldags mjölk. Ett kilo smör. Fryspåsar, både 1- och 2-liters när jag är igång. Ett rör Pringles cheese and onion.
Möter gammal älskare utanför affären, hej, hur mår du, och jag svarar "Skit!" och ser honom rakt i ögonen, där har du din fege fan, tänker jag. Kanske. Han får en ytlig skräckhistoria baserad på sanningen och ser otroligt lättad ut då jag kastar mej upp på cykeln och trampar hem.
Så gör jag nu. Svarar alltså rakt på när människor frågar hur jag mår. Så får man inte göra, absolut inte, det är nästan så att det står i strafflagen, du skall icke svara ärligt på frågor om hur du mår. Kanske står det t o m i Bibeln?
Cyklar hem. Packar upp varorna. Uppmärksam läsare noterar att det fattas nåt. Jäst.
Jag har ingen jäst! Eller den jäst jag har är patetiskt förtorkad med bäst-före-datum länge, längesen...
Inga kanelbullar idag. Det var tur att jag köpte chips. Det var tur att bästa vännen, LillSys, ringde. Vi kan hulka i varsin ända av telefonen länge i taget utan att det verkar det minsta konstigt, eller känns obekvämt för nån av oss. Fan, vi delade ju rum tills vi var typ tio, tolv år, vi känner varann rätt bra. Hon gnyr just när hon somnar, bara ett litet litet ljud, men ett sånt där som sänder elektrisk chockvåg igenom en när man håller på att somna själv och orsakar klarvakenhet. Därtill var hon mörkrädd och skulle ha nattlampa och jag kan inte sova om det inte är becksvart och morsan gick förstås på hennes linje eftersom hon var lillasyster och jag som var två år äldre borde kunna..... Jaja. Barnkammaren var en nattlig krigszon, och hon är den människa som står mej närmast i världen.
Och jag blev så desperat i jakten på trygghet och struktur att jag gick med i ABs viktklubb. 398 spänn för ett halvår, och det första jag ser är Lingonfrukost. Aldrig äter jag lingonsylt och müsli, hellre döden. Det får bli havregrynsgröt och torkade aprikoser i stället, det gills väl?
Jävligt uppgivet mummel
Jag är fången i en radie som motsvarar de bärbara telefonernas räckvidd.
Det finns inga alternativ, jag måste vara tillgänglig per telefon, och då kan jag tala om att 88 kvadratmeter är klaustrofobiskt så det förslår.
Jag funderar på att städa, riktigt storstäda, med fönstertvätt och gardinbyten och rensning av avlopp i hela fridens namn, men inser att det bara skulle få mej att må ännu sämre.
Dels därför att det är min mors sätt att hantera krissituationer och rebellen i mej ännu är för stark för att jag ska förfalla så till den milda grad.
Dels därför att det skulle innebära att även den fysiska delen av mej kollapsar och det orkar jag fan inte nu.
Mina smärtstillande räcker inte till en sådan storstädning. Och om kroppen ger sej också, vad har jag då kvar?
Ett qi gong-pass, då? Orimligt. Det kräver lugn och en meditativ stämning. Saknas helt här i de fyra rummen. Inte en lugn fläck finns det. Inte ens i köket, mitt älskade kök där jag annars lever så stor del av livet med tidningar, böcker, kaffe, småprat, matlagning...
Kan inte ens laga mat. Har ätit två Falurut med Kalles randiga på, äckligt som fan, men det finns inte mycket annat att tillgå. Singelveckan ger tomt kylskåp.
Kanske sova? Bara gå och lägga mej, proppa in lurarna i öronen och sätta på en skiva med naturljud (Scandinavian nature sounds eller så), eller Music for wellbeing.
Moahaha..... Kan se mej själv kasta cd-spelaren i väggen och bryta skivor i småbitar, bitar som är som de där som tonårstjejer använder för att rispa sina armar med så blodet flyter. Grafiskt. A statement.
Men vad är det egentligen för statement?
Upplys mej. Jag fattar inte.
Det finns inga alternativ, jag måste vara tillgänglig per telefon, och då kan jag tala om att 88 kvadratmeter är klaustrofobiskt så det förslår.
Jag funderar på att städa, riktigt storstäda, med fönstertvätt och gardinbyten och rensning av avlopp i hela fridens namn, men inser att det bara skulle få mej att må ännu sämre.
Dels därför att det är min mors sätt att hantera krissituationer och rebellen i mej ännu är för stark för att jag ska förfalla så till den milda grad.
Dels därför att det skulle innebära att även den fysiska delen av mej kollapsar och det orkar jag fan inte nu.
Mina smärtstillande räcker inte till en sådan storstädning. Och om kroppen ger sej också, vad har jag då kvar?
Ett qi gong-pass, då? Orimligt. Det kräver lugn och en meditativ stämning. Saknas helt här i de fyra rummen. Inte en lugn fläck finns det. Inte ens i köket, mitt älskade kök där jag annars lever så stor del av livet med tidningar, böcker, kaffe, småprat, matlagning...
Kan inte ens laga mat. Har ätit två Falurut med Kalles randiga på, äckligt som fan, men det finns inte mycket annat att tillgå. Singelveckan ger tomt kylskåp.
Kanske sova? Bara gå och lägga mej, proppa in lurarna i öronen och sätta på en skiva med naturljud (Scandinavian nature sounds eller så), eller Music for wellbeing.
Moahaha..... Kan se mej själv kasta cd-spelaren i väggen och bryta skivor i småbitar, bitar som är som de där som tonårstjejer använder för att rispa sina armar med så blodet flyter. Grafiskt. A statement.
Men vad är det egentligen för statement?
Upplys mej. Jag fattar inte.
Mummel om samhällsjävligheterna
Som sagt.
Slår upp ögonen, fumlar mej in på nätet, läser diverse tidningar, och snubblar över det här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article928281.ab
En finfin början på dagen.
Sätter igång en hel del funderande, det.
Där jag befinner mej nu, det som kallas mitt i livet, med familjebildandet överståndet och småungeåren i backspegeln (ja, typ då, om man bortser från en och annan sladdis...) blir jag alldeles skräckslagen över att dagens unga kvinnor i så hög grad inte ens orkar börja leva.
Var kommer denna uppgivenhet som alltså är en dödlig sjukdom ifrån? Har de redan sett så mycket skit, töserna, att de ger upp utan att prova på nånting?
Så sorgligt. Och så förfärligt jobbigt är det att vara dottermor då.
Vad jag vill göra:
Slår upp ögonen, fumlar mej in på nätet, läser diverse tidningar, och snubblar över det här: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article928281.ab
En finfin början på dagen.
Sätter igång en hel del funderande, det.
Där jag befinner mej nu, det som kallas mitt i livet, med familjebildandet överståndet och småungeåren i backspegeln (ja, typ då, om man bortser från en och annan sladdis...) blir jag alldeles skräckslagen över att dagens unga kvinnor i så hög grad inte ens orkar börja leva.
Var kommer denna uppgivenhet som alltså är en dödlig sjukdom ifrån? Har de redan sett så mycket skit, töserna, att de ger upp utan att prova på nånting?
Så sorgligt. Och så förfärligt jobbigt är det att vara dottermor då.
Vad jag vill göra:
- Gräva riktigt ordentligt runt hur socialtjänsten fungerar, eftersom jag nu är helt övertygad om att "prevention" inte ingår i deras uppdrag. Det ska ha gått åt helvete först, missbruk, kriminalitet, och så vidare, det ska inte förebyggas nåt.
- Gräva riktigt ordentligt runt hur barn- och ungdomspsykiatrin fungerar. Se ovan.
Fler förslag om hur jag skulle kunna utnyttja min tredjestatsmakt?
Föräldraansvaret har jag nämligen tagit till utmattningens rand. Det hjälper inte.onsdag 3 oktober 2007
Mummel om böcker
En positiv sak: månadens bok från pocketklubben damp ner på golvet i hallen nyss. Jo Nesbös (fast det ska vara med norskt "ö", som jag inte orkar klura ut hur jag skriver), Kackerlackorna.
Ännu bättre: nästa månad kommer jag att få nr två om Maisie Dobbs, Jaqueline Winspears mysiga deckardam i 1920 och 30-talens Storbritannien. (Ja, jag älskade Agatha Christie med glöd i min ungdom, och läser fortfarande om pocketraden då och då... Har ett gäng jag köpte då jag rymt min kos efter min skilsmässa, en vecka på Korfu alldeles ensam och ifred, och alla pengar jag tänkt lägga på utflykter och sånt gick till engelska pocketböcker. Är man anglofiliskt lagd så är man. Dorothy Sayers funkar också.)
Tankehopp: jag såg till min stora glädje att Susan Coopers En ring av järn filmats (och förstås heter nåt engelskt, The Dark Rising, tror jag, men ändå) vilket ger möjlighet att plocka fram serien om Ljuset och Mörkret och tvinga lilleVild att lyssna på i många många kvällar... Oh bliss! som min anglofiliska sida genast utbrister.
Barn är praktiska på så sätt. De ger oss vuxna möjligheten att återuppleva vår egen barndoms favoritböcker, och ganska ofta hittar jag lager jag som barn förstås inte upplevde. Tove Jansson är ju perfekt i det avseendet.
Min äldste son och jag högläste Ringen-böckerna under ett par års tid. De är tjocka. Och ordrika. Och vi älskade varje sekund. Var kväll var en gåva, en stunds läsning tillsammans ger band som inget annat gör.
Alla mina ungar har ett abnormt stort ordförråd då de börjar skolan. De två äldsta la tyvärr det där med läsning mer eller mindre på hyllan då de blev äldre.
Jag lägger skulden på internet. På data- och tv-spel. På det Margareta Strömstedt kallade "berövandet av långtråkighet". Ingen tid eller ork kvar till fantasilanden inuti de egna huvudena.
Nu använder jag böcker som flykt, och håller mej till lättsmältheter för det mesta. På gång just nu: Helene Turstens senaste om Irene Huss och gänget i Göteborg. Jo Nesbö (med norskt "ö") som sagt. Peter Gissy som ljudbok och där ligger Tove Klackenberg, Camilla Läckberg och Liza Marklund och väntar på att bli hörda...
P.S. Glömde ju alldeles den allra bästa saken i sammanhanget: tre nyhämtade Fred Vargas! Hittade i engelsk översättning, och eftersom jag är omåttligt förtjust i denna fransyska beställde jag genast - och nu har de kommit! Inte bara svartsvartsvart då man har goda läsupplevelser att fly in i.
Ännu bättre: nästa månad kommer jag att få nr två om Maisie Dobbs, Jaqueline Winspears mysiga deckardam i 1920 och 30-talens Storbritannien. (Ja, jag älskade Agatha Christie med glöd i min ungdom, och läser fortfarande om pocketraden då och då... Har ett gäng jag köpte då jag rymt min kos efter min skilsmässa, en vecka på Korfu alldeles ensam och ifred, och alla pengar jag tänkt lägga på utflykter och sånt gick till engelska pocketböcker. Är man anglofiliskt lagd så är man. Dorothy Sayers funkar också.)
Tankehopp: jag såg till min stora glädje att Susan Coopers En ring av järn filmats (och förstås heter nåt engelskt, The Dark Rising, tror jag, men ändå) vilket ger möjlighet att plocka fram serien om Ljuset och Mörkret och tvinga lilleVild att lyssna på i många många kvällar... Oh bliss! som min anglofiliska sida genast utbrister.
Barn är praktiska på så sätt. De ger oss vuxna möjligheten att återuppleva vår egen barndoms favoritböcker, och ganska ofta hittar jag lager jag som barn förstås inte upplevde. Tove Jansson är ju perfekt i det avseendet.
Min äldste son och jag högläste Ringen-böckerna under ett par års tid. De är tjocka. Och ordrika. Och vi älskade varje sekund. Var kväll var en gåva, en stunds läsning tillsammans ger band som inget annat gör.
Alla mina ungar har ett abnormt stort ordförråd då de börjar skolan. De två äldsta la tyvärr det där med läsning mer eller mindre på hyllan då de blev äldre.
Jag lägger skulden på internet. På data- och tv-spel. På det Margareta Strömstedt kallade "berövandet av långtråkighet". Ingen tid eller ork kvar till fantasilanden inuti de egna huvudena.
Nu använder jag böcker som flykt, och håller mej till lättsmältheter för det mesta. På gång just nu: Helene Turstens senaste om Irene Huss och gänget i Göteborg. Jo Nesbö (med norskt "ö") som sagt. Peter Gissy som ljudbok och där ligger Tove Klackenberg, Camilla Läckberg och Liza Marklund och väntar på att bli hörda...
P.S. Glömde ju alldeles den allra bästa saken i sammanhanget: tre nyhämtade Fred Vargas! Hittade i engelsk översättning, och eftersom jag är omåttligt förtjust i denna fransyska beställde jag genast - och nu har de kommit! Inte bara svartsvartsvart då man har goda läsupplevelser att fly in i.
Mummel om underbara chefer och annat
En förutsättning för att överleva krissituationer är en förstående omgivning. Jag inser nyss att jag har en evinnerlig tur, eftersom jag inte bara har en underbar chef utan två.
"Du vet att vi stöttar dej", sa han, och sprang t o m och kollade om jag glömt min mobilladdare på mitt skrivbord.
Det hade jag inte. Så nu har jag panik för den saken också, snart slut på batterier i mobilen och ingen laddare hittar jag.
Passade också på att ge lite tips till chefen, det är en hel del grejor jag upptäckt under min resa i underjorden som jag anser ska/borde uppmärksammas. Till exempel att ungdomar på glid inte får hjälp om de har ansvarstagande föräldrar, de måste slå i botten först. Börja knarka eller hora eller stjäla, då kan Myndigheterna göra nåt. Kanske.
Som ansvarstagande förälder har man inte en chans mot allt som omger det mer och mer uppenbart sjuka barnet: kompisar, internet, böcker som Vingklippt ängel.
De eldar på varann, och en förälder är inget annat än en relikt, som förmodligen borde ha dött för längesen och helt säkert inte vet nåt om nånting.
Nu måste jag söka efter laddaren.
"Du vet att vi stöttar dej", sa han, och sprang t o m och kollade om jag glömt min mobilladdare på mitt skrivbord.
Det hade jag inte. Så nu har jag panik för den saken också, snart slut på batterier i mobilen och ingen laddare hittar jag.
Passade också på att ge lite tips till chefen, det är en hel del grejor jag upptäckt under min resa i underjorden som jag anser ska/borde uppmärksammas. Till exempel att ungdomar på glid inte får hjälp om de har ansvarstagande föräldrar, de måste slå i botten först. Börja knarka eller hora eller stjäla, då kan Myndigheterna göra nåt. Kanske.
Som ansvarstagande förälder har man inte en chans mot allt som omger det mer och mer uppenbart sjuka barnet: kompisar, internet, böcker som Vingklippt ängel.
De eldar på varann, och en förälder är inget annat än en relikt, som förmodligen borde ha dött för längesen och helt säkert inte vet nåt om nånting.
Nu måste jag söka efter laddaren.
tisdag 2 oktober 2007
Misstag att må bra
Förstås är det så att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken.
Jag plaskade i ordentligt förut, förstås. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet några saker:
Jag plaskade i ordentligt förut, förstås. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet några saker:
- jag är rädd
- jag är rädd
- jag är skräckslagen
Jaha. Särskilt när telefonen ringer. De stackars oskyldiga människor som ringer i helt oskyldiga ärenden måste bli nästan lika rädda som jag när de hör den galna kvinnan som svarar, för de kan ju inte veta att jag tror att det är världen som rasat så fort telefonen ringer.
Ska jag ringa chefen imorgon och förvarna om att jag nog inte kommer att kunna jobba på ett tag?
Ska jag boka av tvättiden (igen!) bara ifallatt jag inte kommer att kunna tvätta imorgon eftersom jag vakar på låst avdelning?
Och vad säger jag om (när! Vem försöker du lura?) läkaren ringer och säger att jag ska komma och utstråla lugn och kärlek och prata med min mildaste röst och inte låta mej översköljas av gråt?
"Jajamen, sörru, det gör jag så gärna igen, ta bara fram en burk valium som jag kan knapra så ska jag vara så lugn, så lugn"
Om man verkligen inte orkar mer, hur bär man sej då åt?
Jag vet vad dom säger, socmänniskorna.
"Du måste släppa taget nu", säger dom.
Sen säger psykfolket tvärtom, jag är viktig, det är viktigt att jag visar att jag finns, står kvar, älskar förutsättningslöst trots allt, trots svek och förödmjukelser. Och om läkaren säger att det som krävs är att jag ska äta skit, då äter jag förstås skit.
Det är ju för den delen ganska nära till akutpsyk, de har säkert en säng över om det skulle vara så.
Misstag med medicin?
Just nu mår jag rätt bra.
Jag har plockat fram ingredienser till min kräftsallad. Kokat ägg. Sköljt grönsaker. Tinat kräftstjärtarna.
Därtill är jag alldeles lugn och fin, trots apjobbigt samtal med soc angående vilset barn som kommer att få lära livets sanningar den hårda vägen.
Lugn och fin är jag med hjälp av 15 mg oxascand, som är likvärdighetsmedicinen man får för sobril, 1 krona billigare. Mot ångest, alltså Och ångest har jag, massor, det både räcker och blir över med ångest här nu, tack så mycket. Kan jag slippa så gör jag.
Läser andlig utvecklings-böcker och tänker att jag inte alls tänker ha dåligt samvete för att jag använder kemikalier i krisläge. Det gäller att överleva, nämligen, och helst utan att gå sönder. Finns ju flera barn att ta hand om. Utvecklandet av andligheten kanske kommer lite senare, vem vet?
Har funderat på vin som alternativ, men förkastat idén. Jag dricker mycket sällan, kanske 3-4 gånger per år, i glada vänners lag vid lite sådär högtidliga tillfällen, men då brukar det bli rejält. Börjar jag kan jag inte sluta. Det är nämligen rätt skönt att bli full. Att bli full, alltså. Vägen dit, liksom.
Att vara full, däremot, är inte ett dugg trevligt. Det är då man går hem om man kommit till den aktningsvärda ålder jag befinner mej, eftersom erfarenheterna från ungdomens fylleslag säger att det är bästa sättet att se till att man inte gör nåt man ångrar. Nåt som ger extra bränsle till den dagen-efter-ångest som i sej är oundviklig.
Det räcker med den. Den finns där, trots att man uppfört sej alldeles exemplariskt och gått hem innan alla sett att man är för full...
Så vin är uteslutet. Jag menar, öppnar man en flaska går det ju inte att ta ett glas. Inte hemma hos mej, iallafall. Och köper man en kartong är det ju klippt direkt, då märker man ju inte ens när flaskan är slut!
Så tre små vita 5 mg:s piller då och då får duga för nu. Under den så kallade krisperioden.
Jag tycker inte om medicin. Jag tycker inte om kriser. Kombinationen är alltså riktigt dålig, men just nu känns det så alldeles nödvändigt, för överlevnadens skull.
Däremot kan jag väl tänka mej att ta en liten Bowmore till kvällen, för det är riktigt gott. En liten ljuvlig single malt med en bit mörk choklad. Det är att ta hand om sej, det. En lisa för själen.
Jag har plockat fram ingredienser till min kräftsallad. Kokat ägg. Sköljt grönsaker. Tinat kräftstjärtarna.
Därtill är jag alldeles lugn och fin, trots apjobbigt samtal med soc angående vilset barn som kommer att få lära livets sanningar den hårda vägen.
Lugn och fin är jag med hjälp av 15 mg oxascand, som är likvärdighetsmedicinen man får för sobril, 1 krona billigare. Mot ångest, alltså Och ångest har jag, massor, det både räcker och blir över med ångest här nu, tack så mycket. Kan jag slippa så gör jag.
Läser andlig utvecklings-böcker och tänker att jag inte alls tänker ha dåligt samvete för att jag använder kemikalier i krisläge. Det gäller att överleva, nämligen, och helst utan att gå sönder. Finns ju flera barn att ta hand om. Utvecklandet av andligheten kanske kommer lite senare, vem vet?
Har funderat på vin som alternativ, men förkastat idén. Jag dricker mycket sällan, kanske 3-4 gånger per år, i glada vänners lag vid lite sådär högtidliga tillfällen, men då brukar det bli rejält. Börjar jag kan jag inte sluta. Det är nämligen rätt skönt att bli full. Att bli full, alltså. Vägen dit, liksom.
Att vara full, däremot, är inte ett dugg trevligt. Det är då man går hem om man kommit till den aktningsvärda ålder jag befinner mej, eftersom erfarenheterna från ungdomens fylleslag säger att det är bästa sättet att se till att man inte gör nåt man ångrar. Nåt som ger extra bränsle till den dagen-efter-ångest som i sej är oundviklig.
Det räcker med den. Den finns där, trots att man uppfört sej alldeles exemplariskt och gått hem innan alla sett att man är för full...
Så vin är uteslutet. Jag menar, öppnar man en flaska går det ju inte att ta ett glas. Inte hemma hos mej, iallafall. Och köper man en kartong är det ju klippt direkt, då märker man ju inte ens när flaskan är slut!
Så tre små vita 5 mg:s piller då och då får duga för nu. Under den så kallade krisperioden.
Jag tycker inte om medicin. Jag tycker inte om kriser. Kombinationen är alltså riktigt dålig, men just nu känns det så alldeles nödvändigt, för överlevnadens skull.
Däremot kan jag väl tänka mej att ta en liten Bowmore till kvällen, för det är riktigt gott. En liten ljuvlig single malt med en bit mörk choklad. Det är att ta hand om sej, det. En lisa för själen.
Mummel om bloggförlorare
Såna som jag, alltså.
Jag är en total bloggförlorare, eftersom jag inte gör nåt för att få läsare. Inga elakheter mot namngivna personer. Inga grafiska sexbeskrivningar. Ingenting annat än ett själsligt spybäcken är det här. För mina privata funderingar, ifred.
Har tänkt mycket på det där, och givetvis är det Alex Schulmans Jag-ska-sluta-blogga-för-jag-har-fått-ångest-beslut som påkallat det.
Jag kanske också slutar blogga, men inte just idag. Jag är så nöjd med att vara en bloggförlorare så. Meningen är ju alltså inte att tjäna pengar eller se räkneverket spruta på, meningen är att skriva.
Så patetiskt är det. Jag gillar att skriva. Jag behöver skriva. Annars geggar jag ner mej i mitt eget tanketräsk, och det är ingen god plats att vara, alls.
Jag är inbiten krönikeläsare, och ser gårdagens krönikörer, de där riktigt elaka hoppa-på-folk-skribenterna, som dagens bloggare. De "framgångsrika" bloggarna är dock överåriga jämfört med de "framgångsrika" elakkrönikörerna från förr, de som kallades provokativa, de där unga arga, ni vet. Som Linda Skugge. Hon bloggar numer för Amelia. Ingen framgångsrik bloggare verkar blogga för sej själv, eller sin egen skull.
Det är Amelia-blogg, Aftonbladet-blogg, Stureplans-blogg, och det är se mej! upprörs! annonsera!
Nä tack.
Och Alex driver nog sin företagsidé vidare, han blir nog rik och berömd på sitt skrivande utan blogg. Vilket han förtjänar.
Han kan nämligen skriva.
Jag är en total bloggförlorare, eftersom jag inte gör nåt för att få läsare. Inga elakheter mot namngivna personer. Inga grafiska sexbeskrivningar. Ingenting annat än ett själsligt spybäcken är det här. För mina privata funderingar, ifred.
Har tänkt mycket på det där, och givetvis är det Alex Schulmans Jag-ska-sluta-blogga-för-jag-har-fått-ångest-beslut som påkallat det.
Jag kanske också slutar blogga, men inte just idag. Jag är så nöjd med att vara en bloggförlorare så. Meningen är ju alltså inte att tjäna pengar eller se räkneverket spruta på, meningen är att skriva.
Så patetiskt är det. Jag gillar att skriva. Jag behöver skriva. Annars geggar jag ner mej i mitt eget tanketräsk, och det är ingen god plats att vara, alls.
Jag är inbiten krönikeläsare, och ser gårdagens krönikörer, de där riktigt elaka hoppa-på-folk-skribenterna, som dagens bloggare. De "framgångsrika" bloggarna är dock överåriga jämfört med de "framgångsrika" elakkrönikörerna från förr, de som kallades provokativa, de där unga arga, ni vet. Som Linda Skugge. Hon bloggar numer för Amelia. Ingen framgångsrik bloggare verkar blogga för sej själv, eller sin egen skull.
Det är Amelia-blogg, Aftonbladet-blogg, Stureplans-blogg, och det är se mej! upprörs! annonsera!
Nä tack.
Och Alex driver nog sin företagsidé vidare, han blir nog rik och berömd på sitt skrivande utan blogg. Vilket han förtjänar.
Han kan nämligen skriva.
måndag 1 oktober 2007
Är det ett misstag att jobba?
Idag är en dubbel dag.
Jag vet att det sådär rent privat kommer att bli... Förmodligen fasansfullt. Det är många hemska saker som händer, och hot från fler hånger som spikar överallt runt mej.
Snart börjar de falla, och träffa mej.
På jobbet, däremot, kommer det att bli riktigt roligt. Där vet jag att jag har åtminstone ett fantastiskt jobb att göra, en underbar människa att möta, och det stärker, förstås.
Jag tänker en hel del på hur bra det egentligen är att använda jobbet som styrka, som flykt, som en av de få positiva sakerna med livet. Är det ett misstag?
Vet inte. just nu känns det som om det är en ren överlevnadsstrategi, även om det är patetiskt.
"Vad är bäst i ditt liv?"
"Jobbet!"
Ja, huvva.
Bäst är det ju i o f s inte, det är ju lilleVild, och storVild är inte så dum han heller, och sådär egentligen är också min tös en gudagåva även om den där guden just nu väljer att pröva både det ena och det andra hos mej genom henne.
Eller hur det nu är.
Men: på jobbet får jag vara vuxenMummel, mej som mej själv, inte som mamma. Det ger en energi som jag inte klarar mej utan just nu, vilket jag försökt förklara för diverse läkare under senare tid.
"Ska du inte vara sjukskriven nu?", säger dom.
"Nej!!!" ryter jag, och övergår till att försöka förklara ovanstående. Vissa fattar. Tror jag. De kanske upplever samma sak, vem vet.
Så jag jobbar mina timmar, får möjlighet att producera, att göra nåt jag är bra på, att fokusera på annat än privatlivets elände och misslyckanden.
Så gör jag. Och det visar sej väl snart om det är en bra strategi, kan jag tro.
Jag vet att det sådär rent privat kommer att bli... Förmodligen fasansfullt. Det är många hemska saker som händer, och hot från fler hånger som spikar överallt runt mej.
Snart börjar de falla, och träffa mej.
På jobbet, däremot, kommer det att bli riktigt roligt. Där vet jag att jag har åtminstone ett fantastiskt jobb att göra, en underbar människa att möta, och det stärker, förstås.
Jag tänker en hel del på hur bra det egentligen är att använda jobbet som styrka, som flykt, som en av de få positiva sakerna med livet. Är det ett misstag?
Vet inte. just nu känns det som om det är en ren överlevnadsstrategi, även om det är patetiskt.
"Vad är bäst i ditt liv?"
"Jobbet!"
Ja, huvva.
Bäst är det ju i o f s inte, det är ju lilleVild, och storVild är inte så dum han heller, och sådär egentligen är också min tös en gudagåva även om den där guden just nu väljer att pröva både det ena och det andra hos mej genom henne.
Eller hur det nu är.
Men: på jobbet får jag vara vuxenMummel, mej som mej själv, inte som mamma. Det ger en energi som jag inte klarar mej utan just nu, vilket jag försökt förklara för diverse läkare under senare tid.
"Ska du inte vara sjukskriven nu?", säger dom.
"Nej!!!" ryter jag, och övergår till att försöka förklara ovanstående. Vissa fattar. Tror jag. De kanske upplever samma sak, vem vet.
Så jag jobbar mina timmar, får möjlighet att producera, att göra nåt jag är bra på, att fokusera på annat än privatlivets elände och misslyckanden.
Så gör jag. Och det visar sej väl snart om det är en bra strategi, kan jag tro.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)