lördag 31 maj 2008

Familjemisstag?

Idag tänker jag på familj, dels därför att min egen lilla familj kommer att vara komplett eftersom alla barnen är hemma, dels för att jag kommer att träffa alla syskon och så vidare.

Det är inte ofta. Vilket troligen har sina både rutiga och randiga skäl. En bästa vän har jag: lillsyrran. De andra? Har jag inget gemensamt med. Sorgligt, men sant.

Min mor kan inte acceptera det. Hon anser att vi ska vara vänner bara för att vi är syskon. Så funkar det inte - har man inget gemensamt så har man inte. Vilket inte innebär att vi inte skulle ställa upp för varandra, för det gör vi, när det behövs. Men vänner? Näää...

Och det måste jag minnas. Jag måste kunna acceptera att mina barn kanske inte kommer att ha nära relation i vuxen ålder. De två stora är så oerhört olika, inte bara till utseendet, utan också personlighetsmässigt. Den lille är så mycket yngre att det kommer att dröja länge, länge innan de kommer i någorlunda liknande livsfas. Storebror känner att han är mer en fadersfigur än en bror, och det är inte alls negativt. Han kommer att behöva en positiv mansbild i sin värld, den lille kraken...

Jag är lite nervös. Jag vet i och för sej hur jag kommer att agera: bli osynlig, hålla käft, och definitivt hålla mej i bakgrunden. Enda sättet att undvika att bli måltavla för spott och spe... Lillsyrran klarar sej oftast, hon har ju varit den yngsta, den lilla söta, i hela sitt liv! Det som kan förvåna i detta sammanhang är att jag inte är det minsta lilla bitter över detta faktum, hon kommer alltid att vara den som står mej närmast. Och troligen är det väl så att jag vande mej redan i tvåårsåldern!

Nu: städning. Som vanligt gör det mej förbannad. Lite extra idag eftersom jag har en vuxen son utan jobb som gått hemma hela veckan utan att lyfta ett finger.
Käften går, däremot. Som när jag kommer hem från jobbet, utmattad, ont, vill bara ligga en stund och han säger; "Vad ska vi äta idag" samtidigt som jag får syn på diskbänken, kletig och full av disk...

Men det måste ju vara mitt fel? Det är ju trots allt alla mina misstag under hans uppväxt som lett till detta...

måndag 26 maj 2008

Mummel och mummel

Nu är det länge längesen, och livet är som det är.

När alla barnen ser ut att klara sej fint bryter mamman ihop, är det inte så det funkar? Här är det så det funkar. Bryter och bryter, och hittar inte riktigt kraften att komma igen, helt enkelt.

Jag tror att tanken på att jag har ännu en hel sommars jobb framför nej, förutom en vecka i juli jobbar jag ända in i augusti med allt vad det innebär. Vilket är en redaktion befolkad av vikarier, förutom mej, då.

Jag har gjort det två somrar förut, och det är tufft som fan. Och: dom där tre veckorna i augusti, dom har jag kraftig ångest inför.

Det var förra året i augusti som det blev som värst, med en massa blodiga skador, och sen överdosen. Det var då jag skulle ha min första semester på flera år, och sen åka på den så hett efterlängtade kursen, bara vara mej själv. Istället blev det sluten avdelning för mej, eftersom dottern var där. Hur hanterar man sånt här?

Jag är så medveten, och så hjälplös. Det där med att om man är medveten kan man bearbeta och hantera är skitsnack. Jag är så bra på att hjälpa och stötta andra - men mej själv kan jag inte hjälpa.

Tar sömntabletter för att kunna sova - och vaknar i smärtor vid halv fem. Kan knappt ta mej ur sängen, kryper i princip till mina piller, och får sen en mindre trevlig stund innan dom börjar verka. Här kommer nästa ångestattack - hur beroende är jag av mina smärtstillande? Är det så att det är okej att vara beroende på så sätt att man får ett någorlunda normalt liv när man tar dom? Jag menar så här: när jag tar mina piller kan jag jobba (visserligen "bara" 75 %, men det är fan så mycket mer än 0 %), ta hand om min lille skrutt, finnas där för dom stora barnen, och ta hand om hemmet hjälpligt. Alltså är jag beroende av dom, men inte för nåt annat än att ta den värsta smärtan och ge mej ett någorlunda normalt liv.

Men är det okej?

Det sitter en galen pippi på min balkong. En liten kaxig talgoxa, som skäller på mej! Han har byggt bo med sin fru i hängrännan, eller kanske just under taket, och anser att jag inkräktar på hans lugn och ro då jag är på balkongen...
Men det får han stå ut med. Jag var här först.
<