torsdag 31 december 2009

Mummel om tjurighet

Känner mej tjurig, helt klart. Vaknade sån. Kanske somnade jag t o m sån.

Lillemans far hämtar sent på eftermiddagen idag, och jag försöker vara sån jag vill vara: accepterande. Respektera att andra inte tänker och känner som jag gör. För hade det varit jag hade jag hämtat ungen direkt efter jobbet igår, särskilt eftersom det var extra tidigt avslut.
Det lät virrigt. Vad jag menar är alltså att barnets far slutade extra tidigt igår, men inte vill hämta sitt enda barn förrän sent idag. Förstår mej inte på det, men som sagt: man får lov att inse att andra inte funkar som man själv gör - för min del skulle jag föredra att ha barnet hela tiden...

Inte bra att vakna på det här humöret en dag som denna, men vad annars? Är livrädd. För en hel del.
Om jag får som jag vill: inget händer dottern. Lillungen har en härlig nyårsafton trots att hans far så uppenbart alltid prioriterar sej själv. Storsonen har riktigt kul, lyckas med sin matlagning och inte blir för packad på festen som följer på grabbarnas förfest.

För min egen del vet jag inte riktigt. Igår tänkte jag mycket på mina morföräldrar, som föddes på förra tiotalet, på hur världen ser så otroligt annorlunda ut nu jämfört med då, och på hur otroligt mycket jag har att vara tacksam över, om jag nu orkade se igenom eländesdimmorna. Jag sitter här varm och mätt och har alla moderna bekvämligheter och mer därtill, vilket i o f s bara bevisar att moderna bekvämligheter och mer därtill inte garanterar att man mår bra.

Kanske kan jag få ett bra årtionde?

Förfärligt är det, att inse att det hittills varit så satans... Jobbigt? Slitsamt? Vadå?
Några goda år, kanske? Lugn och ro, nu när jag slitit till mej ett liv med alla moderna bekvämligheter och mer därtill?

Vet inte hur, bara. När jag vaknar så här tjurig ser jag bara att livet hittills inte erbjudit en enda jävla räkmacka att segla på, inte en enda liten räka, faktiskt, allt har jag fått slita mej till och betala väldigt dyrt för.
Det borde kanske innebära att det känns bra, eller? Vetskapen att det jag har är något jag själv skapat borde innebära att det känns bra... Så varför gör det inte det, då?

Äsch. Inte ska man tjura en dag som denna! Nu ska jag stryka storsonens fina nya skjorta åt honom trots att han inte bett mej (eller kanske just därför?), packa lillsonens väskor, och sen se vad dagen har för överraskningar att bjuda!

Och er, kära okända underbara vänner, önskar jag ett gott slut, och ett riktigt bra tiotal!

onsdag 30 december 2009

Läkares misstag dödar?

Tänker att det är själva fan, och hur länge orkar man och hur länge är turen med och....

Jo, det har tagits för mycket piller igen, efter nattpermission i egna lägenheten som ser ut som ett slagfält, allt är ju nerpackat och hon vill inte packa upp för hon vet inte vad som händer.

Ingen har ringt från akuten eller IVA på natten, så jag fattar inte mycket när hon börjar prata. Sen inser jag vad som hänt. Sen inser jag att jag i princip säger "jaha", och bara säger ja när hon frågar om jag kan komma och hämta nycklar och sen åka till hennes lägenhet och hämta hennes handväska och mobil, de blev kvar när ambulansen kom. Tydligen.

Åker till sjukhuset, åker till lägenheten, hämtar hennes grejor, lämnar hennes grejor - fortfarande ingen reaktion, känslomässigt menar jag. Är bara... Tom?
Tänker att jag får ta sammanbrottet när den lille åkt till pappa igen, eller har den nya medicinen kanske trubbat av mej så att jag inte kan känna längre?

Idag lånar jag ut pengar, och säger ännu en gång "jaha" när jag får veta att hon ska till en bekant i en grannkommun över nyår, en bekant som hon träffade på psyket och delade rum med. Hur kan det tillåtas? tänker jag förstås, men inser att det är förstås så att ingen läkare vill hålla henne inlåst när hon verkar okej - för det gör hon ju, för det mesta. Men det vänder ju på en sekund? Hon har ju ingen impulskontroll?

Men vad vet jag, som sagt. Jag är ju inte läkarutbildad. Bara mamma. Förmodligen en hysterisk sådan, om man tänker efter lite. Det blir väl så, till sist.

Eller så blir det så att allt slutar i "jaha", till den dag olyckan är framme och hon råkar dö. För inte kan det gå bra om det fortsätter så här? Det har eskalerat oerhört de senaste månaderna, och den korta sejouren på (det usla) behandlingshemmet har fanimej gjort ont värre.

Och jag, jag orkar inte ens bli ledsen mer. Det är bara ett enda stort "jaha" alltihop.

lördag 26 december 2009

Mummel om forn- och framtid

Det hände nåt intressant för några veckor sen, nånting som jag på ett plan alltid tänkt ska hända och på ett annat hållit för totalt osannolikt.
Jag mötte min stora ungdomskärlek, en man som jag inte träffat på nära 25 år men som alltid funnits med mej, som jag aldrig glömt.

Kanske har vi alla nån sån i vårt liv, den där kärleken som aldrig fick chansen, som tappades bort men som vi alltid funderat över, för visst skulle det ha kunnat bli...?

Så kär jag var... Så kär som bara en 16-, 17-, 18-åring kan bli, men fy för fan så hemskt det var, han var en sån där som inte tog ordet "flickvän" i sin mun och jag vet inte hur många timmar jag väntade på att han skulle ringa.
Till sist flyttade jag, utan att veta att han faktiskt ringt men att min mor inte sagt nåt, hon ansåg väl inte att han var... Ja, vad vet jag om vad hon ansåg? Hon sa inget i alla fall, och jag flyttade. Blev borta. Men aldrig har jag glömt, alltid har jag tänkt på honom, undrat vad som hänt med honom, om han är gift, har barn, vad han gör...

Nåja. Vi möttes. Av en händelse. Och av en händelse var det också så att det fanns tid för en kopp kaffe, och sen dess har det skickats julkort och sms:ats och jag vet inte hur jag ska förhålla mej alls, det känns så konstigt och ganska härligt.

Han är inte gift. Har aldrig varit, vad jag vet, inga barn, och han skriver små meddelanden om att jag åtminstone gett honom återvändandets dag, att det inte finns nån som känner som han gör för mej, att han ska köra min rullstol när det blir dags.
Och jag vet inte vad jag ska göra. Förstås vet jag att det gått ett helt liv, att det inte finns mycket kvar av den Mummel han kände, och högst troligt inte mycket kvar av den man/kille jag kände då, i forntiden. Ett helt liv - och vi vet inte ett skit om vad som hänt den andre.

Jag tänker att jag nog vill träffa honom, prata, berätta, fråga, och samtidigt känns det som att det kan vara att slå sönder nåt som faktiskt är väldigt vackert för mej, trots allt...

Tänk om, tänk om, tänk om... Tänk om han sagt att ja, jag vill att vi försöker med varann, tänk om mamma berättat att han ringt, tänk om jag stannat...?

Och sen - gick ett liv. Frågan är vad som händer med resten? Skulle jag alls vilja blanda in nån i detta kaos? Skulle han orka lyssna, skulle han förstå vilka förutsättningar som råder?

Herregud. Känner mej som 16 igen...

fredag 25 december 2009

Mummel om julefrid

Jaha, då var det avklarat för i år, julhelvetet....

Men det blev fint. Äldste sonen påstår att det nog är en av de bästa jularna han minns, och det är bra. Yngste sonen är knappt kontaktbar, får man ett Nintendo Wii så får man. Det är dock väldigt kul att han anser att den lilla plastrampen till fingerskateboard är lika kul. Och gitarren. Han fick en billig tysk Lidl-gitarr av mormor och morfar, tyvärr fullstor. Jag konspirerar med storebror om att hitta en 3/4-gitarr till honom, men det blir födelsedagsbekymmer, nu har han så han klarar sej ett tag!

Dottern var också här, vacker som en dag i ny klänning, lillebror var ytterligt imponerad och som den charmerande lille gentleman han är talade han om för henne hur fin hon var. Det var ett par episoder, en del ångest, men allt gick bra.

Julbordet serverades även till älskadesystervän och hennes sambo, fantastiskt kul att de kunde komma. Mormor och morfar dök in en bit in i Kalle Anka, de hade varit hos annan syster och ätit mat och fick nöja sej med godis, lussekatter, kakor, efterrätter...
Min far var i vidrig form, liksom jag. Birds of a feather. Genetiken är oomtvistlig. Rygg, rygg, rygg. Förbannade diskar som inte vill vara med, smärta som tar över och förstör och regerar.

Igår kväll hade jag så ont att jag knappt var kontaktbar, vilket är mycket besvärligt med två snacksaliga unga män i huset - ingen av mina söner vet hur man håller truten mer än ett par sekunder i taget!

Jag är så glad att jag får "låna" den lille trots att det inte är min vecka, och jag är så glad att vi, trots allt, klarar av att vara medföräldrar. Aldrig nånsin tjafs om barnet, eller vem som ska vad, eller om det är ok att byta dagar eller veckor om det kniper, det är så det ska vara.
Att jag sen undviker att umgås med fanskapet så mycket som möjligt är en annan sak, jag föraktar honom så oerhört och vill inte att den lille ska veta det. Jag vet hur känslig han är, intuitiv, och därför är det sannerligen bäst att undvika för mycket umgänge med hans far: lillsonen skulle snabbt inse hur jag känner inför hans far, och det vill jag som sagt inte.
Han ska få samma möjlighet som de stora barnen, ha sin far ifred att älska förutsättningslöst tills han själv upptäcker de dåliga sidorna.
Liksom han gör med mej, förstås...

Skillnaden mellan oss, mej och lillsonens far, är att jag inte har några problem alls att erkänna mina fel och brister och be om ursäkt när jag gjort fel, vilket jag gör. Det kan inte gullungens pappa, och det, mina vänner, är för jävligt... Det är inte mitt problem, men det blir, eftersom det är min lillunges problem.

Nåja. Nu är det dags för god fortsättning, banne mej! Lillsonen ska lämnas tillbaka till sin far, och jag ska lägga all min kraft på att - göra så lite som möjligt... Vila, göra mina sjukgymnastövningar, lägga på lite efterhand, och satsa på att bli bättre.

Men mest göra ingenting. Mest ska jag vila, och hoppas på att ingen skit händer med dottern. Jag vill ha de här dagarna, i frid och lugn med först en son, sen båda, och inga samtal på nätterna. Det önskar jag mej, såhär efter jul.

måndag 21 december 2009

Behandlingshemmet stort misstag

Hon har självmordstankar och klarar inte av situationen, gör en snara och sätter sej i trappan, det hela slutar med polishandräckning till psyk eftersom behandlingshemmet bara har en personal på plats och inte kan frakta dit henne - och sedan kommer beskedet, hon har inte sin plats kvar.

Hon har ingen plats kvar, ser det ut som, förutom på psykavdelningen som blivit hennes trygghet på samma sätt som det var på barnpsykavdelningen innan hon kom till det första behandlingshemmet.

Varför tog de emot henne till att börja med? Det fanns inga hemligheter, de fick all information om hennes problem innan de tog emot henne, och då hördes inga röster om problem med att ta hand om henne, om att de inte skulle kunna hjälpa henne.

Nu? Ingen aning. Troligen vårdplanering igen, när det nu ska vara möjligt. Mellan helgerna? Hur många jobbar då? Om de skriver ut henne, var tar hon då vägen? Hit? Inte möjligt. Helt omöjligt, faktiskt. Båda pojkarna ska bo här under jullovet. Om jag verkligen ansträngde mej kanske det skulle gå att lösa?

Men jag vill inte. Kan inte och bör framför allt inte. Inte ta över ansvaret igen.

Jag måste se till att bli av med det här diskbråcket först, jag måste kunna gå utan att vilja skrika av smärta, kunna sitta och stå, kunna känna att det finns en framtid för mej också.
Just nu känns det inte så, i helvete det gör. Jag tänkte det där om att det inte skulle göra nåt om jag körde ihjäl mej när jag körde henne tillbaka till behandlingshemmet, och tankarna finns fortfarande kvar, absolut.
Men: jag vill inte ta den fega vägen ut, inte lämna min äldste son med hans ilska och därtill bygga på den, inte lämna min lille med hela uppväxten utan mamma, inte lämna dottern i hennes förvirrade värld där allting alltid är någon annans fel, där det aldrig är hennes ansvar...

Det lockar, dock. Vilan. Om det nu är vad som väntar. Jag försöker att låta bli att tänka, för om jag tänker kommer tårarna och jag har inte kraften att gråta. Har inte kraft till nånting alls, egentligen, men jag gör min fys-övningar, mesiga som de är, och jag gör mina avslappningsövningar, min mentala träning, och kanske kommer just det att hjälpa mej igenom. Om jag fokuserar på det, på mej själv och min hälsa, så kanske...?

onsdag 16 december 2009

Mummel om rätt personer

Ibland är det som om det klickar till, och så trillar pluspoängen bara in, helt oväntat.

Jag har träffat en sjukgymnast som verkar fantastisk, och därtill själv har upplevt hur det är att ha akuta diskbråcksbesvär.
Min läkare har smärtproblematik som specialintresse, är stenhård, rak, utan krusiduller och har en nära anhörig med psykiska problem.

Nu tar jag tag i mej. Om inte jag håller ihop rasar mycket för många.

Dottern kom hit dagen efter hon drog från sjukhuset. Jag körde henne tillbaka till behandlingshemmet. Vi har många års svårigheter framför oss, det är jag fullt medveten om.

Men: jag måste konkretisera precis hur mycket hon får "inkräkta" på resten av mitt liv, annars går det inte, inte för någon av oss. Då går vi under båda två, och fort också.

Går det? Vete fan. Försöka måste duga, för nu.

tisdag 15 december 2009

Mummel om bortkastade chanser

Jag väljer att inte vara med idag, jag vill inte.

När dottern sms:ade från behandlingshemmet sent på kvällen och ville att jag skulle hämta henne, hon vill inte vara där, ringde jag förstås, pratade pratade pratade.
Det blev sjukhus igen.
Och när läkaren dagen därpå ville behålla henne på övervakningen i stället för att skicka henne till hennes trygghet, hennes "hem", psykavdelningen härhemma, skrev hon ut sej själv.

Tog bussen - men inte till behandlingshemmet. Hon åkte hit. Men inte till mej, och hon vägrar att säga var hon är.

Det är underligt. Vi pratade hur mycket som helst om det här innan, hur jobbigt det skulle bli, hur tufft det varit de första månaderna på förra stället, hur lång tid det tagit innan hon kommit förbi rädslan, ilskan, relationsproblemen med personalen, alla "trust issues" - och nu, efter drygt tre veckor varav sex dagar hos pappa med överdos tabletter och hela skiten igen, har hon bestämt att de inte kan hjälpa henne, de kan inte behandla henne, ingen förstår henne, alla är idioter - precis som förra gången.
Allt det vi pratade om.

Just nu: vet jag inte var hon är, eller hur hon tänker. Just nu försöker jag bara andas och tänka att det var rätt beslut att fokusera på den lille igår, följa planen, för hur skulle jag har hittat henne? Och vad i helvete skulle jag gjort om jag lyckats? Brotta in henne i bilen?
Intressant tanke. Hon har varit en decimeter längre än jag och fan så mycket starkare i flera år, även de gånger jag inte är inne i en akut diskbråcksfas...

Nu vore det rena rama vansinnet att ens försöka. Jag skulle mest troligt sluta som en våt fläck på marken, osynlig i nyfallen snö...

Men: om hon ringer, om hon vill, då kör jag henne tillbaka. Diskbråck eller ej. Snö eller ej.

Igår tänkte jag att bara hon hör av sej, bara hon ringer och säger att ja mamma, jag vill tillbaka nu, då åker jag, come snow or just black ice... Och om det skulle bli så att jag körde ihjäl mej på hemvägen skulle det vara - en lättnad.
Precis så. Jag känner så nu. Orkar inte mer. Orkar inte försöka mer, eftersom jag uppenbarligen inte har förmågan att hjälpa henne.

Därtill vet jag att jag måste, alltså måste, lämna över alla beslut till henne nu. Om det blir så att hon avbryter behandlingen är det hennes beslut och hon får leva med konsekvenserna. Det är väl just det som gör så ont, att veta att det kan bli så att hon slänger bort chansen att få ett liv. Att hon beslutar sej för att be oss alla som kämpat så för att ge henne den här chansen att dra åt helvete.

Om hon fattar det beslutet - vem kommer då att ens försöka mer? Det blir jag som är kvar, och jag kan bara vara mamma. Hon fixar inte öppenvård, det är klart och tydligt bevisat. Hon fixar inte att ta hand om sej själv och ett hem, det är också bevisat. Hon fixar inte ens att göra det med boendestöd, eftersom hon inte släpper in dem.

Jag har en läkartid idag, och det känns så ofantligt oviktigt. På ett plan vet jag givetvis att det är bland det viktigaste nu, att få mej själv på fötter (ja, det är rent bokstavligt talat!) igen, men i det här läget...

Och jul. Jag måste fixa jul, jag måste försöka att fokusera på mina pojkar, på att pojkarna är lika viktiga som flickan, och de förtjänar att få jul. Men hur?

Orkar inte. Som sagt. Nu: väntan. Väntan i skräck. Vem ringer? Lever hon? Får hon alls komma tillbaka även om hon vill? Hur slutar jag tänka?

torsdag 10 december 2009

Mummel om skjortor

En svart skjorta i egyptisk bomull, kan det vara nåt?
Eller svart, charcoal kallar de det, och den är randig, svart på svart, och jag tänker att om det nu inte vore så att den vackre unge mannen gått och blivit en vacker ung man skulle han fått en sjömanskostym med matchande mockasiner. Och hatt...

"Jag vill inte ha någon present, mamma", säger han och jag tänker att nånting gått fel, är han inte klok? Min förstfödde son fyller 20-nånting, han har födelsedag, för fan, klart han ska ha paket?!?

"Jag tror att den här dagen är mycket viktigare för dej än den är för mej", säger han, och jag tänker att det kan han nog hoppa upp och klappa sej på...

En av de viktigaste dagarna i mitt liv. Att efter störtförlossning och sugklocka och olidlig smärta få upp den spinkige lille nyfödingen på den just fyllda 20-magen går givetvis inte att 1. beskriva i ord eller 2. ens fundera på att inte fira.

Så: charcoalrandig skjorta i egyptisk bomull blev det. Och han blev glad. Tog på sej skjortan och skulle gå till jobbet vilket han inte fick förrän jag slitit den av honom och strukit den. Förstås...

En bra dag, en stund. Tills dottern ringer och inte vet om hon vill ha julpermis mer än just på julafton. Jag säger att jag kan tänka mej att hämta henne dagen innan och köra tillbaka henne på juldagen, men jag kör inte sammanlagt 20 mil på julafton, det gör jag inte. För även om det kanske inte blir så jävla mycket julefrid med alla krångligheter som börjar bubbla med resten av släkten så ska jag inte tillbringa julafton i bil. No way. Aldrig. Och inte då heller.

Jag ska vara med mina barn, så många som möjligt av dom. Äta hemgjort godis, marsipan, nougat, eventuellt lite mat också, kanske, och leka med vad leksaker som kan komma med tomten...

Alltid är det något, som min kloka mormor brukade säga. Skillnaden för mej nu är att jag faktiskt inte går med på vad som helst för husfridens skull, min eller andras. Jag inser förstås att dottern kommer att anse att jag är en stor skit som inte anpassar allting enligt hennes önskemål, men den smällen tar jag. Vi är nämligen fler som ska trivas och må bra - och den insikten kom bättre sent än aldrig...

Vad gäller mina syskon och föräldrar - så får de göra som de vill. Orkar inte ens fundera på att vara sambandscentral. Jag tillochmed vägrar. Till mångas chock och fasa.

Ego-Mummel är inte välkänd i de kretsarna!

måndag 7 december 2009

Mummel om väntan

Det är mycket sånt nu. Väntan alltså.

Just nu väntar jag på att få veta om och hur dottern kommer till behandlingshemmet. Och hur de ska ta itu med den här "situationen"...

Och så väntar jag, mycket troligt förgäves, på att få en återbudstid hos sjukgymnasten. Hade tur på så vis att den sjukgymnast jag pratat med själv haft diskbråck i både nacke och ländrygg, han fattade läget, kan man säga...

Och läget är: eftersom jag har så förbannat ont drar muskulaturen ihop sej och ger ännu mer smärta. Viktigt är alltså att hålla ordning på muskulaturen, annars blir det ännu mycket värre. Det är sånt som i förlängningen kan ge fibromyalgi säger min läkare, och han är smärtexpert, så jag får väl tro honom.

Idag? Borde försöka stappla till butiken i närheten, för att få till lite blodcirkulation och för att få tag på en purjolök så att jag kan göra räkgryta med curry och chilisås. Lite lagom 80-tal, och alldeles ljuvligt med jasminris. Måste äta nåt, jag rasar i vikt. Vilket i sej inte gör nånting, femton kilo till är inte oönskat, men inte på det här sättet. Inte bra för läkningen, vilket jag också vet.

Jag är skitbra på läkeprocesser och smärtreaktioner, stresshormoner och rehabiliteringsagerande - i teorin. Att sen applicera det på verkligheten, på mej är en annan sak. Det är flera år jag försummat mej nu, och det sätter spår, fy fan vilka djupa spår det sätter...

Sjukgymnast. Börja träna lätt, lätt. Det måste jag. Om jag vill ha mitt liv tillbaka, vill säga. Om jag vill kunna arbeta. Och utan jobb - inget sinne. Då blir jag galen på riktigt, och det vet jag.

söndag 6 december 2009

Misstag med permissioner?

Igår ringde dotterns far och berättade att hon petat i sej de piller hon haft med plus en hel del propavan som tydligen låg kvar i en necessär i hans badrum sen hon bodde där 2007.

Hon är på permission, nämligen.

Jag vet inte hur jag känner eller tänker, förutom att jag nog tycker att de kan ta ett varv till på behandlingshemmet och fundera över det här med permissioner, hur mycket vuxna de än betraktar sina... Ja, vad heter det nuförtiden? Klienter?

Väcktes av telefonen kvart i fem, och hann inte svara innan den uppringande la på. Dolt nummer. Det blev några vidrigt långa minuter med domedagstankar, kanske var det fel det där pappan sa, att hon var stabiliserad och helt okej, kanske var hon död eller hade hjärnskador eller... Ja, nånting hemskt.

Det ringde igen efter en kvart, kanske tjugo minuter, och det var dottern, som yrade om att hon var på Stora sjukhuset och inte hade cigg eller plånbok eller leg eller telefon, och jag frågade om hon verkligen var där (man vet aldrig, landsting vill inte gärna ha ansvar och kostnad för andra landstings patienter, det är ju helt möjligt att det beslutats om transport), och då insåg hon att nej, hon var ju på sjukhuset i staden som ligger närmast där pappa bor, så var det ju.

Men hon hade fortfarande inga cigg. Eller telefon eller plånbok eller leg.
"Men vad vill du att jag ska göra?" säger jag, femtio mil bort.
Och hon inser att det nog är pappa hon ska ringa, att saker gått på rutin, att det ju är så att det är mamma man ringer då man tagit överdos eller skurit sönder sej och hamnat på sjukhus.
Jag frågar om hon inte kan sova några timmar till (hon var fortfarande klart påverkad, sluddrig och inte riktigt medveten), men det kan hon inte, säger hon.

Hon säger att hon ska ringa pappa, och lägger på. Jag tänker att det nog blir intressant. Endera kastar han sej i en taxi och åker de två milen direkt, klockan halv sex på morgonen, eller så kickar hans egna borderlinedrag in och han talar om för henne att han inte tänker kasta sej i en taxi klockan halv sex på morgonen, hon får minsann vänta tills klockan blivit dag ordentligt.

Troligen får jag veta mer imorgon, eller senare idag, menar jag, men just nu ska jag tillhandahålla en bekännelse: jag känner en sadistisk tillfredställelse över att hennes pappa får uppleva eländet. Att han faktiskt får se med sina egna ögon att det inte är fråga om att nånting behöver hända för att hon ska få impulser att skada sej, att det bara händer. Som den här gången. Allt var jättebra, hon hade fått komma och gå som hon ville, träffa vem hon ville (de pundarpolare som finns där, bland annat), hon var glad och trevlig, skulle duscha - och kom ut ur duschen och sa att hon gjort nåt dumt, att hon tagit en massa tabletter.

Jag vet inte hur jag känner inför mej själv när jag känner så här. Och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan dotterns pappa har glömt alltihop och återgår till att undra varför jag inte sett några varningssignaler eller inte kan tala om vad som hänt som gjort att hon gjort illa sej.

Men: ännu en gång har jag suttit och glott på o-ringandes telefoner i full skräck på natten, ännu en gång har jag inte sovit och förträngt hur inihelvete ont jag får när jag sitter på det här viset, ännu en gång är jag så rädd, så rädd för att jag snart inte har en dotter mer.

torsdag 3 december 2009

Misstag eller nyttig terapi?

Kunde inte låta bli, jag var tvungen att sätta en saffransdeg.

Jag tror att det är ett molande dåligt samvete inför den stackars lillsonen som får stå ut med en morsa som knappt kan hålla sej på benen mer än nån minut i taget, och därtill är sur som fan på grund av smärta...

Det är m a o tal om mutor... Eller kanske bara glädjen jag själv känner när han blir glad?

Det har varit en extrakonstig vecka, inte bara rygghelvetet utan också en liten kille som plötsligt är tillbaka i en alldeles helgalen mörkerrädsla. Det var längesen nu, jag har t o m tänkt att det vore mysigt om han då och då kanske kunde säga att han nog ville sova hos mej bara en natt - men det här?
Helt skräckslagen är han, pratar om inbrottstjuvar och mördare, riktigt seriöst rädd. Jag föreläser utifrån faktiska kunskaper och därtill utifrån det faktum att vi faktiskt bor på tredje våningen, men det hjälper inte riktigt. Han är fortfarande rädd.

Vi hittar på tricks och knep, och han har sovit i sin egen extrasäng, den som är nere efter golvet och inte uppe efter taket, och det verkar varar ok. Men vem vet? Kanske märker han av min oro och vill "bespara" mej?

Nåväl. Lussekatter ska han i alla fall få, och jag ska inte utsätta honom för att gå ensam och käka pannkakor hos mormor. Lite synd är det att han inte trivs hos mormor, men jag förstår varför: all skräckpropaganda om allt, allt tjat om allt, inget utrymme att få vara den han är utan krav att vara nåt som passar omgivningen med rörstrandsporslin och tjeckisk kristall, fy fan.

Nu golvet. Yogamatta på golvet, stretchövningar, låt de inflammerade nerverna jobba, bara...

onsdag 2 december 2009

Misstag att låtsas normal

...så brakar det, förstås...

Men den här gången stannar jag hemma, jag ska prata med min läkare, jag ska vila, jag ska inte låtsas som om min jävla rygg är normal, jag ska inte låtsas som om jag kan känna mitt högerben, jag ska inte låtsas som om jag inte känner hur det bränner i hela högra sidan som om nån häller syra där, hela tiden, 24/7....

Nu gör det för ont.

Jag orkar med den "normala" smärtan, den som medicinerna kan dämpa så att jag klarar av att ha en vardag, men det här orkar jag inte.

Farligt blir det också, faktiskt, det är inte säkert att köra bil med ett högerben som är helt stumt, som inte riktigt finns - så känns det.
Som om mitt högra ben, det som i vanliga fall är det friskaste, inte riktigt finns. En domnad klump, det krävs medvetna val för varje steg, nu är det dags att lyfta, flytta fram, lägga tyngd på....

Oerhört deprimerande. Och jag inser att jag har en verklig rädsla för en eventuell operation. Tanken på att göra en diskbråcksoperation gör mej omedelbart gråtfärdig, jag blir alldeles tom och stel, trots att jag vet att väldigt många blir mycket, mycket bättre.
Jag vet nämligen också att det finns såna som inte går nåt mer efter en sån operation, att det kan gå fel, att jag riskerar hela mitt liv om jag tar beslut om operation.

Jag har slitit så förbannat för att bygga upp det här, även om det kanske inte är så mycket att yvas över. Det är så mycket att förlora, för mej. Mitt arbete, till exempel. Jag skulle inte kunna jobba om jag inte kan gå. Bara det. Vad i helvete gör jag om jag inte kan jobba?!?

Å andra sidan kan jag inte jobba när jag är såhär. Jag kan inte jobba eftersom jag har för ont, eftersom benet inte fungerar bra nog för att jag ska vara en säker bilförare.

Jag orkar inte tänka på eländet ens. För mycket. Nu igen.
<