tisdag 31 mars 2009

Mummel om ljug

En enda dag om året får man ljuga på redaktionell plats i tidningen.

Idag har det varit min tur, och kära lilla nån så kul jag haft!

Jag har vridit och ljugit och hittat på och så skruvat alltihop två och ett halvt varv till och varit ute och fixat bilder så att jag kunde illustrera ljuget på ett helt uppslag, tänk så det kan bli...

Imorgon är det första april, också i din morgontidning, kom ihåg det!

Undrar hur många som kommer att tro på mina lögner och bli skitförbannade istället för att fnissa vilt som min chef?

Misstag att försöka...

...sej på bensinslangning!

Fadern nästan dog, tror jag. Kanske får han kemisk lunginflammation och gör det senare, vad vet jag?

Jag vet att vi sög hårt när det gäller slangning. Inte en droppe ville rinna ner i tanken, förutom de fem liter jag hade i den gröna bensindunken, den hällde jag i när det stod klart att vi aldrig skulle bli kriminellt kunniga på just det lilla viset.

Jaja. Jag hade önskat att han fått den där bensinen, han var till stor hjälp.

Men jag var jävligt rädd under bogseringsturen.

Och de där parkeringsböterna jag hade fått hade jag lika gärna varit utan, faktiskt...

söndag 29 mars 2009

Mummel om förbrytelser

Jag planerar att lära mej nåt jag alltid förknippat med ungdomsbrottslighet, och därtill ska jag förleda min åldrige fader att assistera...

Bilen ska döden dö, men innan den för eviga tider förpassas till skroten måste jag slanga över all bensin (tankade nästan fullt innan fanskapet gick och la av...) till pappas bil.

Jag har aldrig slangat nånting, inte ens hemgjort vin. För visst bygger det på samma princip, att man ska få till häverteffekt?

Så nån av de kommande dagarna kommer de boende i den mycket respektabla bostadsföreningen att få bevittna en medelålders kvinna och en ganska gammal farbror som slangar bensin. Månntro nån ringer polisen?

Mummel om Earth Hour

Stearinljus överallt, och en pojke och en mamma under en filt i soffan.

"Mamma, det här är det mysigaste vi har gjort", säger pojken.

Och nära är det. Det var helt enkelt rysligt mysigt.

Vi smög och kikade i fönstren, och visst: många, många fönster var mörka.

lördag 28 mars 2009

Mummel om Mummel

Hittade en sån där käck frågor-om-dej-själv-grej, och jag tänkte att eftersom jag nu är så satans hemlig med vem jag är kan jag väl dela med mej lite om vad jag är...

Låt som du sörjer till när du är ledsen: Edith Piaf, vad som helst. Ted Gärdestad, kanske, och så en del Winnerbäck. Då och då kan det blir Billie Holiday, men då blir det nästan för sorgligt.

Beroende av: Snus.

Vad tror folk om dig? Att jag är självsä
ker och stadig.

Stämmer det? Nej, inte värst.

Vad får du oftast komplimanger för? Jobbet.

Vad säger du för att imponera på någon? Det intresserar mej inte längre, faktiskt. Och så vet jag nog inte hur man gör...

Hur imponerar man på dig?
Genom att visa att man bryr sej om människor - snällhet impar alltid.

Brukar du skratta för dig själv?
Jajamensan.

Vad står det i ditt senast inkomna SMS? "Hej hopp! Jag ligger i krig med bostadsbolaget. Ganska struligt, men så är det. Är hemma efter 18.00. Kram."

Var bor du? Tre trappor upp i fyra rum och kök, bostadsrätt i HSB-förening.

Trivs du där?
Ja

Äger du några converse? Nej, och har aldrig gjort det heller.

Sprit, cider, vin eller öl? Vin.

Brukar du bli för full? Nej.

Vad har du för mobiloperatör? Tele 2.

Är du allergisk mot något? Nej.

Har du haft sex idag? O nej.

Hur svarar du i mobilen? Eftternamnet.

Vem ringde du senast? Min far, tror jag.

Vad sa den du senast pratade med i telefonen? Att det var ok om jag lånade bilen.

Antal timmar sömn inatt:
6 ½, kanske. Sover illa.

Sov du ensam? Ja, väldigt

Brukar du komma i tid? Jag är hysteriskt punktlig, hellre väntar jag en halvtimme än kommer fem minuter sent. Tycker att det är oerhört oartigt att slösa andras tid!

När mår du bra? När jag sitter vid mitt köksbord med alla mina barn.

När blev du fotad senast? Kanske kom jag ivägen på en presskonferens i veckan...

Hur känner du dig nu? Oerhört trött och stressad.

Vanligaste färg på dina kläder: Svart svart och svart.

Vad tycker du om fötter? Helt okej när de fungerar.

Vad saknar du? Pengar

Hade du en bra kväll igår? Jodå. Jag gillar att mysa med lillsonen!

Favoritdryck på morgonen: Kaffe

Rakar du benen? Sällan. Kanske på sommaren. Har inte värst mycket hårväxt, och tycker därtill att det kvittar - vem fan ska titta efter om jag rakat benen???

När brukar du oftast gå och lägga dig? Det varierar. Allt mellan 22 och 03. När jag somnar är en annan historia.


Är du blyg?
Mycket. Men det vet nog inte många.

Sysslar du med någon idrott? Nej.

Vill du hellre ha mail än brev? Nej. Jag gillar brev.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej, men total åtrå vid första ögonkastet, passionen...

Har du spytt offentligt? Nej.

Vad skulle du göra om du vore kille för en dag? Usch. Vilja förvandlas tillbaka.

Är du nöjd med ditt liv? Nej.

Är du bortskämd? Inte, inte, inte.

Vad gör du i morgon? Försöker börja ordna med allt som måste ordnas.

Vad är det värsta du vet?
Oärliga lismare. Profitörer, människor som utnyttjar och trampar på för materiell vinning.

Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Har inga pengar att slösa. Slår mej lös med en pocket då och då!

Vilken kändis tycker du är en bra förebild?
Mycket svårt. Alice Bah, kanske?

Vad längtar du till? Sommaren. Och till den dag min nya bil kommer.

Vad använder du för shampoo? Fructis

Vad är det finaste du fått? Tre barn.

En speciell dag du minns: Tre Födelsedagar.

Hur gammal är du? 42.

Tycker du om någon just nu? Många. Främst mina barn, min lillasyster.

Du samlar på: Ingenting, faktiskt.

Gröna eller röda äpplen: Röda, om jag måste.

Vem ringer du när du är arg/ledsen? Syrran eller vännen S.

Gillar du golf? Nej.

Vilken tid gick du upp idag? Vid 8.30

Har du sovit i din egna säng inatt? Ja.

Har du strumpor på dig nu? Nej

Är det okej att gråta? Ja.

När grät du senast? För nån timme sen när jag insåg att jag tappat nycklarna. Men jag hittade dem!

Vad skulle du göra om du vann en miljon? Beställa en resa. Ringa barnen.

Bär du glasögon eller linser? Både och. Jag skiftar lite, mest glasögon men ibland endagslinser. Är det stark sol tar jag linser och solglasögon

Tycker du det är viktigt att ha märkeskläder? Verkligen inte.

När går du upp ur sängen en helgmorgon? När jag vaknar.

Har du någon piercing? Nej.

Vill du gifta dig? Nej

Vill du ha barn? Jag har redan fått mina barn.

Solar du ofta? Så sällan jag kan.

Är du bra på att laga mat? Ja, men inte efter recept.

Är du flygrädd? Inte
mycket, lite pirrig vid start och landning

Hur vig är du? Mycket. Är överrörlig

Är du musikalisk? Ja. Jag spelade en hel del förr. Och dansade.

Vad dricker du helst när du är törstig? Vatten

Vilken är din favoritglass?
Ägglikör i strut

Tror du på ett liv efter döden? Nää, men jag tror på många liv

Tycker du om sushi? Nej

Vad äter du helst när du ser på film? Popcorn och salta pinnar

Bor dina föräldrar tillsammans? Ja

Har du tandläkarskräck? Ja

Är du morgon- eller kvällsmänniska? Egentligen kvälls, men jag har blivit miljöskadad och vaknar alltid för tidigt....

Vilken ögonfärg har du? Melerade, grått, blått, grönt, gult

Har du någon gång gråtit dej till sömns? Ja.

Biter du på naglarna? Nej.

Röker du? Nej. Ha! Fortfarande rökpaus.

Hur ofta tränar/motionerar du? Det går i vågor, följer smärtan. När jag är okej varje dag. När jag är dålig ingenting.

Sådärja. Nu vet ni lite, och häng gärna på. Jag utmanar inte, eftersom jag är allergisk mot masspsykoser, men det vore kul att se lite mer om er!

fredag 27 mars 2009

Mummel om livsbeslut

Jag gillar inte att vara vuxen.

Igår bad jag min pappa att fatta beslut åt mej, men han vägrade konsekvent, den elake fan!

"Jag behöver mycket mer underlag i så fall", sa han, och det går ju inte, jag kan ju inte låta honom veta en massa saker om mitt liv, o nej...

Tänk, när jag var liten och ung, då minsann skulle han bestämma allting. Men nu, när jag inte vill vara vuxen och ansvarig, då bangar han.

Jag vill flytta. Jag orkar inte flytta. Jag vill ha en massa, massa pengar, men då måste jag sälja min lägenhet och flytta, och det orkar jag ju inte, sa jag.

Men ändå...

En trea i markplan. Inga trappor, och hiss till tvättstuga i samma hus. och nära till affär och skola och till och med lite närmare till jobbet - är det egentligen nåt att tveka på???
Ingen trädgårdsplätt, i och för sej, det skulle jag ju gärna vilja ha. Men ändå...

Och så pengarna då. Här i hålan råder stor, stor brist på lite större lägenheter, som min. Jag vet att de säljer snabbt och till höga priser, och det där med att få lite cash är otroligt lockande.

En bil.
En resa med lilleman.
En resa utan lilleman?
Lugn och ro och utredd ekonomi, tanken svindlar och är alldeles underbar.

Herregud/inna. Jag vill fan inte vara vuxen, det är inte kul!

torsdag 26 mars 2009

Morfars katastrofala misstag

Katastrof, som sagt.

Hets och stress för att hinna med den överraskningsaktivitet som var planerad för lilleman idag, och allt hänger på att jag får låna pappas bil.
Det får jag, förstås, nästan alltid lånas bilen ut då det är kris.

Vi kommer dit. Sitter en stund. Lilleman pratar om hur spännande det är, vad kul det ska bli, att han är lite nervös, blir jätteglad för presenterna han får, de där som mormor och morfar köpt på sin resa, och så ska vi åka.

Först viker sej bilnyckeln, det är nåt knas med den där plastgrejen som nyckeln ska sitta fast i. Den sitter inte fast ett dugg. Springer in och byter nyckel.

Då startar inte bilen. Den är död. Det är knappt så att det säger "plick" när jag vrider på nyckeln.
Jag känner hur dum jag ser ut. Jag ser ut som "det här kan inte vara sant, jag drömmer en mardröm" innan jag råkar snegla lite uppåt.

Kupélampan lyser. Det har den gjort sen de kom hem i måndags. Därför inte ens "plick", alltså.

Ungen vrålade hela vägen hem, som en totalsammanbruten rasande sjuåring bara kan. Och jag fick svälja och svälja för att inte börja böla själv.

Fy fan. Det vilar en förbannelse.

Nu vill jag
  • hitta en lägenhet att hyra
  • sälja min lägenhet och få en massa cash
  • köpa bil
  • beställa en lååååång resa
Fy fan, som sagt. Drömma får man väl???

Mummel om uppmuntran

Det behövs så lite.

Chefen kommer, frågar hur det är.
Då berättar jag, och visar mina förrädarhänder, hur det darrar och skakar och de där muskelkramperna som knyter ihop underarmarna. Hur jag tror att jag trycker ner tangenterna, men upptäcker att det fattas bokstäver eller har blivit för många, och vilken t i d allt tar, och hur stressad det gör mej.

"Men du levererar", säger han. "När du får något på dej levererar du varje gång, kom ihåg det."

Och så är det nog. Det måste jag komma ihåg.

Jag levererar.

onsdag 18 mars 2009

Mummel om paus

Så.

Jag har haft en liten paus. I livet, i allt? Nää, inte riktigt.

Jag sjukskrev mej, och ägnade mej åt mammande och självömkan och kanske lite uppklättrande ur självömkan, åtminstone nog för att inse vad det stora problemet är.
Det är alltså inte stress. Inte jobbstress eller mammastress eller nån annan särskild stress, det är helt enkelt fråga om ren skräck.

För egentligen vet jag ju hur det kommer att gå, för mej menar jag.

Det kommer att bli så här: ökande muskelsvaghet, mer balansproblem, och till slut kommer kroppen att sluta funka som kroppar borde funka. Förmodligen ger sej vänstersidan först, den är svagast.

Jag märker att jag inte kan blunda när jag står upp, då vinglar jag. Det där testet som neurologerna brukar göra, att stå på ett ben och blunda, skulle sluta med ett platt fall om jag skulle tilltvinga mej ett besök nu. Vilket jag inte tänker göra, alltså.

I vardagen är jag tapper och modig, öppen med min konstiga sjukdom (egentligen är det ingen sjukdom, det är nån sorts missbildning eller följd av ett trauma, men hur ofta orkar man försöka förklara - och förresten vill folk inte lyssna, det är för läskigt, och reaktionerna blir alltid "men du ser ju inte sjuk ut!"), som om jag inte är ett dugg rädd för vad som ska hända, inte tänker på det utan lever i nuet - men så är det nog inte riktigt.

Just nu är det ganska lugnt på de andra fronterna också, alla tre barnen verkar ha det relativt bra, inga självmordsförsök sen november (ha! Det där såg inte klokt ut! Är det verkligen min verklighet jag pratar om?), vilket innebär att de vanliga förträngningsmekanismerna fallerar...

Jag tänker på mej själv. Mitt liv. Min vardag, och allt jag inte klarar av men låtsas att jag gör ändå. För hur kan man förklara det där med att all belastning jag lägger på min kropp, varje trappa jag går i, varje matkasse jag lyfter, gör saker värre?

Nu försöker jag hitta sätt att minimera belastningen, för jag vill så gärna har krafter att göra roliga saker också, inte bara nödvändiga. Måstena regerar. Och när måstena är gjorda är kroppen slut för dagen. Fy fan.

Så jag pladdrar. Och det intressanta här är att jag känner hur vänster hand för varje tangentnedslag blir lite klenare, inte kan trycka ner tangenten riktigt trots att det är en laptop med platt tangentbord. Den stationära datorn använder jag sällan, för där måste jag lyfta fingrarna lite, lite högre varje gång... Och ja, jag har sett till att jag har ett specialtangentbord på jobbet.

Sådana exempel, som ovanstående, gör saker lite konkreta, va? De där småsakerna som belastar, som gör att jag kan ha svårt att knyta skorna åt min lille son när jag jobbat en hel dag. Hur väljer man? Vilka prioriteringar gör man?

Ungen får lära sej knyta skorna, förstås. Men ändå... Belastningen blir förstås inte bara fysisk, för när handen inte funkar kommer skräcken. Tänk-om-skräcken. Och alla tänk-om är ytterligt realistiska.

tisdag 10 mars 2009

Gör misstag som fan nu

Idag har jag börjat gråta utan orsak jagvetintehurmånga gånger.

Jag har hjärtklappning, och det känns som om jag inte kan andas ordentligt, jag får inte nog med syre.

Vet jag vad det är? Klart jag vet. Jag har varit överstressad förr.

Grejen är som följer: jag är oerhört mycket mindre stresstålig än förr, jajamen. Förmodligen ålder och allmän utmattning efter alltför mycket skit som hänt. Kanske har sluta-rökningen nåt med saken att göra, trots att det varit helt oproblematiskt, iallafall nästan?

Nää, det är inte bra. Det går inte bra. Kollegan S, den underbara människan, skäller:
"Nu låter jag som en morsa, jag vet, men du måste fatta att din hälsa är viktigast, ditt lilla barn är viktigast, jobbet betyder inte ett dugg i sammanhanget, gå hem!!!"

Vilket jag förstås inte gör.

Imorgon vet jag inte. Egentligen vill jag nog ringa och säga att jag orkar inte, mår för dåligt, måste till läkare - men jag har inte modet, inte kraften att lämna de andra i sticket...

Nu ska jag försöka sova. Det gick illa igår, natten var vidrig. Vilket, förstås, inte gör saken bättre.

måndag 9 mars 2009

KänsloMisstag

Bråk och bråk och bråk, varenda gång lilleman kommer hem är det bråk.

Om allt, allt och ingenting. Han måste tjafsa emot, och han har trappat upp språket, till en nivå som jag inte accepterar.

Ikväll slutade det med att jag blev så ursinnig att han blev inskickad i rummet, i säng. Har det hänt förut, nånsin? Tror inte det, inte med den här lille priviligierade sladdisen som har en gammal härdad morsa...

Idag hände det alltså. Så jävla förbannad blev jag att jag kände att vi inte skulle vistas i samma rum förrän jag lugnat ner mej - inget rytande här inte! Satte mej och stickade, och jag slår vad om att det rök ur öronen på mej.

Efter några minuter - fem? tio? - gick jag förstås dit, och frågade om han ville prata.
"Jag var precis på väg till dej", sa han... Och bad om ursäkt. Jag också, förstås. Sen snackade vi litegrann, läste Modige Metteborg, skrev i boken, och pratade lite mer. Om att man får känna och tänka precis vad man känner och tänker - men man får inte säga allt. Man får absolut inte säga elaka, sårande saker till folk, särskilt inte bara för att vara elak och såra. Så får inte folk göra. Enligt Mummels lag...

Vi busade, pratade, gosade, och så sa han att han och pappa aldrig grälar, och jag sa att det är ju för att han får som han vill där.... Och sen kom insikten. Jag sa: "Du sparar på allt ditt arga! Du sparar allt argt hela veckan hos pappa, och sen när du kommer hem hit så släpper du ut det!"

Och då sa han: "Hur kunde du veta det?" och mitt hjärta brast, igen, samtidigt som jag kände en enorm och äckligt självbelåten stolthet eftersom mitt barn är trygg nog med mej för att känna att han kan vara sej själv.

Jag sa: "Du får säga allt det där elaka och hemska i mosters burk istället" och då sa han "Locket sitter fast" och det hela slutade i fnitterattacker och löfte om att jag skulle se till att burklocket inte satt fast utan gick att lossa när hemskheter behöver komma ut ur munnen men inte sägas till någon...

Jag är just nu så full av kärlek och sorg att jag inte vet var jag ska göra av alltihop. Jag vill inte släppa dit honom mer, men vet förstås att han älskar sin pappa och behöver honom också, trots allt. Jag förmodar att jag får försöka balansera allt jag kan, försöka att ta allt han behöver få ur sej efter pappaveckor utan att knäcka ihop.

Det vore väldigt lätt. Att få höra "jag vill inte vara hos dej, jag vill vara hos pappa" gör så satans ont trots att jag vet att det inte betyder vad han säger utan att han "bara" vill säga det värsta han kan komma på eftersom det finns så mycket ilska...

Andas. Älska. Tacksamhet. Det är vad som kommer att vara flytvästen som håller min näsa över ytan, för det mesta. Hoppas jag.

Mummel om beslut

Ibland blir det lite för mycket av allt, kan man säga.

Som när man trillar och trillar ute i samhället, vips! så viker sej ett eller annat ben eller en eller annan fot och så ligger man där.

Som en padda. På en eller annan väg eller på en eller annan trottoar. Försöker skutta upp så fort så att ingen hinner se, men alltid är det nån. Tillochmed en bil som stannat, "gick det bra?", visst, helt okej, ingen fara...

Det är inte för att det är halt, även om det är halt. Det är för att jag är nervklen. Ha! Jag kan skämta om det...

Men: jag funderar på varför jag skäms? Är det för att min kropp sviker, inte funkar, och att det känns som att det gör mej till en... Ja, en onormal människa. En mindre värd, kanske? Eller är det för att jag är rädd för "vad folk ska tro", tänk om de tror att jag är påverkad, en fyllekärring, eller knarkare...

Fan, så korkat. Kanske är det för att jag är 42 nu, och åren tynger... Ha, igen!!!

Nää. Men det är tufft. Tufft att fatta att det är så här det är. Och så det kommer att vara.
Så nu är beslutet taget: jag ska sälja lägenheten och skaffa mej en hyres. På marknivå. Det är dags att undanröja så mycket som möjligt som belastar, till exempel tre trappor.

Det är också dags att verkligen fundera igenom prioriteringarna, verkligen verkligen fundera...

Jag har gått och blivit förtroendevald, också, och det är ännu en positiv egotripp, tror jag. Jag vill mer, jag vill lära, jag vill utvecklas - och då jobbet är en återvändsgränd som det ser ut nu (neddragningar, och det som ryker allra först är av nån orsak personalens kompetensutveckling, är det inte urbota, olidligt korkat??? Hur fan resonerar en företagsledning som vet att det enda man har att konkurrera med, att locka med, är kvalitet när de inte tar hand om sin personal, sin enda tillgång, och ser till att de blir ännu duktigare på det de gör???), så jag får hitta annat.

Så. Jag lever. Men inte mycket mer. Just nu mår jag extra pissigt, eftersom dagen började med en ordentlig konflikt, men sjuåringen. Han är så arg nu, så jättejättearg de där första dagarna efter byta-hem-dagen, allting gungar för honom, och det är allt oftare han säger "då bor jag hos pappa, då!" när vi blir oense. Idag? Det var för att han inte fick gå hela vägen till skolan ensam. Jag följer honom över den starkt trafikerade vägen där man aldrig kan vara säker på att de vilda bilförarna stannar för litet barn som ska gå över vid övergångsstället, det obevakade.
Han var så rosenrasande på mej så att det var lite läskigt, och jag börjar minnas hur det är att ha de där mittemellanbarnen, de där som är mitt i sin frigörelse... *ryser*

Så nu är jag ledsen, och måste gråta lite, eftersom det känns så olidligt sorgligt att vi börjar veckan med ett sånt jättebråk. Vi blev sams till sist, men inte förrän det stod helt klart att han inte skulle hinna i tid till skolan. Jag följde med, han grät och talade om för mej att jag skulle sluta prata en massa skit och gå hem, inte följa med till skolan, då skulle det blir retning av, gå hem, mamma...
Sista biten fick han gå ensam, efter kiss and make up, men det är dags för allvarssamtal när vi kommer hem, vare sej han vill eller ej. Så här kan vi inte ha det. Orkar jag inte, jag är som sagt nervklen...

Idag: en hel massa saker att ordna, misstanke om att det inte blir mycket av något. Måste handla, men vet inte hur, eftersom bilen är så död, så död. Kanske får jag lov att ta den dra-maten min mor gav mej i 40-årspresent, och det, mina vänner, är ett stort psykologiskt steg att ta!
<