Misstag som förändrar allt

Svår, svår dag igår.

När man kliver in i ett rum där atmosfären är tjock av lidande, av spända nerver och av ren hämndlystnad är det ett jävla elände.

Otäckt. Mångas liv förstört, allas liv förstört, men inte av ondska eller illvillja utan av ett enda misstag.

Det som gör mest ont är nog att så många ser på rättssystemet som något sorts hämndvapen. Hämnd är målet, inte rättvisa. Definitivt inte att den där människan som gjort misstaget som förstört inte bara många andras liv utan också människans eget ska dömas för det h*n gjort utan för de konsekvenser det fått.

Det är inte en trevlig omgivning att befinna sej i, kan jag säga. Det får en att fundera på hur människan är funtad, egentligen.

Jag är sådär fånigt engagerad i grejor som rättvisa och att lagen ska användas som den är menad, alltså att de som begår brott ska dömas för det de gjort, inget annat.

Att höra folk som i princip vill lyncha en ung människa upprör.

Mummel om krockar

Lyssnar på Dexter-böcker, och då ringer chefen.

Heldag på rättegång, funkar det? Ok, säger jag, och tänker på hur det kan komma sej att jag tycker så mycket om mordböcker när jag blir så oerhört berörd av verklighetens otäckheter.

Kanske tycker jag så mycket om fiktionsäckel därför att det är just fiktion. Just därför. Inte på riktigt, bara hitta på, ett sätt att distansera sej från verklighetens vidrigheter...

Men nu blir det alltså ännu en gång verklighetens vidrigheter.

Ibland undrar jag varför jag valde det här yrket.

Misstag att tro på?

Egentligen borde jag inte skriva alls, eftersom jag är förbannad.

Har haft ännu en idiotisk diskussion med en idiot till kollega som i sitt fullkomligt gränslösa förakt för mej, för mitt jobb, för det jag gör och inte minst för mina läsare blottar en sån otrolig dumhet att jag blir alldeles matt.

Jag borde ju inte ens försöka. Verkligen. Jag borde verkligen inte försöka få honom att fatta nånting, det är så inihelvete bortkastad tid och kraft och allting.

Men: den dag jag inte längre tror på att jag som journalist faktiskt har ett informationsansvar lägger jag av. Den dag jag, som han, anser att min roll är att servilt tjäna annonsörer kan jag inte längre jobba. Den dag jag tänker att jag inte ska skriva om EU-valet eftersom grejorna vänder sej till "en elitistisk grupp" och att "huvuddelen av våra prenumeranter vill läsa skvaller", ja då drar jag en plastkasse över huvudet och fortsätter livet genom ett plastfilter...

Fy fan.

Jag vet mycket väl att många faktiskt inte vill/orkar bry sej om EU-valet, men det gör inte det hela mindre viktigt, snarare mer. Om jag, och de kollegor som fortfarande tror på de etiska regler vi skrivit under på, lyckas få ner det hela på lokal nivå, lyckas engagera åtminstone några till, lyckas genomlysa ämnet såpass att det faktiskt framgår hur många av de beslut som fattas i kommunfullmäktige faktiskt beror av EU-beslut och att det är förbannat viktigt att vi inte släpper ifrån oss möjligheten att vara med och bestämma, ja, då är jag nöjd. Till och med om det bara är en enda person till som går och röstar blir jag nöjd.

Den dag jag inte längre tror på att jag faktiskt har ansvar för mer än mej själv, för mer än just nu, då är det slut på det mesta. Jag har barn. De ska också leva i den här världen. Jag har inte rätt att två mina händer och påstå att det ändå inte spelar nån roll, att min enda röst inte gör nån skillnad iallafall.

Varenda människas röst i vilket forum det än må vara spelar roll.

Jag har ett ännu större ansvar tack vare mitt yrke. Tror jag inte det är jag en mycket, mycket dålig journalist. Det får aldrig bli en fråga om makt. Det får aldrig bli en fråga om ego. Det är... Ja, lite mer zen, nästan.

För givetvis har vi ett alldeles enormt ansvar för hur vårt samhälle ser ut. Det är nämligen vi som är samhället, alltid.

Mummel om familjeshower

Det går vidare, livet, än så länge för oss alla.

Men: det är helt otroligt vilka motsättningar en psykiskt sjuk människa skapar i en familj. Inte bara den omedelbara, utan också den utökade.

Min mor. Min syster. Båda ställer samma fråga. "När ska hon sluta förstöra för oss alla?"

På riktigt ställer de frågan, och jag blir först stum och kall och sen het och vansinnigt ursinnig.
Jag menar, de beskyller henne för att vara självisk???

Såhär: din dotter bryter benet. Inte fan skäller du ut henne för att hon inte kan gå? Eller nån med schizofreni, skäller man ut dom???

Ja, jag vet att borderlineare är svåra. Svåra som fan är dom, ibland vet man faktiskt inte om man har huvudet upp och fötterna ner - men de är lik förbannat sjuka. Eller störda. Välj själv. Nåt fattas, nåt dom inte kan rå för, inte kan förstå själva - och då gäller det att åtminstone ha förståelse.

Hon får inte självmordstankar för att förstöra mormors födelsedag. Och själv tycker jag kanske att mormor ska vara jävligt glad att dotterdottern ringde 112 istället för att hänga sej. Hon saknar nämligen det mesta av vad impulskontroll heter, det hör liksom till det här tillståndet...

Så tänker nu inte mormor, och just nu ångrar jag fan att jag la några pengar alls till present åt tanten. Skulle ha lagt dom på mej och mina ungar istället, helt klart.

Den klara favoriten är också han i onåd, förresten. Lillebror, som var portad från kalaset (vilket i o f s var bra, det var mycket barnförbjudet som pågick ett par timmar in i festligheterna, där jag satt alldeles nykter eftersom jag skulle upp och jobba) fick komma och träffa mostrar och storkusiner på söndagen istället. Ett par timmar innan jag slutade jobba, han skulle vara hos mormor och morfar tills jag kom.

Han blev helt galen när de roliga åkte till respektive hemort och bara de gamla vanliga morföräldrarna var kvar, ryckte av överkast och la omkull flaskor (tomma...) och gick sen och la sej och sov under ett bord!
Mormor reagerade även här ungefär som en sjuåring... "Hur kan han göra såhär mot mej"-stuket. Jag sa att han nog var trött, det hade visst varit kusinöversovning (på pappas sida, då) hela helgen - och då sa hon att hon minsann också var trött.

Då la jag ner, och sa åt dom att skjuta ungen till tidningen. Han satt snäll som en liten ängel och ritade tills jag var kvar, och kommenterade hur lyxigt vi hade det, med vattenauomat och kaffeautomat och datorer och akvarium och...

Det var nog för att det var så tomt och lugnt,tror jag. Och jag har världens underbaraste barn.

Vore det inte min mor så... Och kanske blir det iallafall en dag. Jag försöker undvika konfrontation eftersom jag tycker att de är viktiga människor i mina barns liv - men nu vete fan.

Mummel om uppgivenhet

Inte min, dotterns.

Hon blev utskriven igår morse, och hennes röst då hon ringde var vidrig.

"Aldrig mer åker jag hit, mamma", säger hon, och berättar om ett dygn av total isolering. Ingen som pratat med henne, ingen som tittat på henne ens, bara en säng och en stol i en korridor att sitta på och vänta på att timmarna ska gå.

Det är hennes sista utväg. När hon får de där överväldigande känslorna av att inte orka leva finns alltså två alternativ: att ta livet av sej eller att ringa efter hjälp. Hittills har hon ringt efter hjälp. Nu säger hon att hon aldrig mer vill in dit.

Jag förstår inte hur det fungerar, riktigt. En avdelning vars enda funktion är att ta hand om de människor som inte vill leva längre, att ta hand om människor i yttersta nöd - och när man kommer dit är det ingen som ser en, ingen som pratar eller stryker över kinden, inte ens en läkare som försöker fatta beslut om vad som är bästa sätt att få dessa trasiga uppgivna att se ett litet ljus, få ett litet hopp...

Jag försöker hitta alternativ. Försöker få henne att se att det faktiskt bara är hon som kan ta emot hjälp, ingen kan tvinga den på henne. Att hon har ansvar för sitt liv, hon och ingen annan.

Positivt: hon litar på sin läkare och på den sköterska hon pratar med.
Negativt: hon har utvecklat psykolog- och kuratorfobi, aldrig mer ska hon prata med ett dylikt kreatur.
Jag sliter och tjatar, försöker få henne att se att hon har människor omkring sej, människor som lyssnar och gör sitt bästa för att stötta henne, men just nu är det rätt... Ja, hopplöst.

Men hon pratar med mej. Hon pratar faktiskt med mej, och det är en person mer än ingen alls.

Mummel om väntan

Nästan galen ringer jag till Stora sjukhuset för att få veta vad som händer eftersom dotterns utlovade samtal uteblir.

Hon är kvar på observationen. Ingen inläggning än, alltså. Hon sov, så ingen röst att trösta sej med, höra tonen i, använda till styrka och tröst.

Jag gråter, och stora sonen är arg och rädd och vill inte se mej såhär. Jag förklarar att det inte är farligt med känslor, att det kanske är bättre att göra som jag gör, att gråta när det känns som värst, än att stänga inne och sen explodera i ett jättesammanbrott - som han gör.

Det är svårt, det här. Jag slits i bitar, och ännu en gång känns det som om jag tvingas välja mellan mina barn, och det ska ingen behöva göra.

Men ge upp kan man aldrig.

Jag hoppas att alla tre vet att jag aldrig nånsin skulle ge upp på nån av dom.

Jag vet nu varför hon inte ringde förra veckan: för att hon visste att det var lillebrorsvecka. Hon tog beslutet åt mej. Jag vet inte hur det känns.

Jag har otäcka otäcka känslor, och minns hur det var när förra bloggen outades, när hon hittade den och använde den emot mej. Jag vet inte vad jag tar mej till om det händer igen. Är jag för utlämnande? Ska man låta bli att ventilera alls, kanske? Men hur fan överlever man då?

Mummel om oförtjänt bakfylla

Vaknar med en blixtrande huvudvärk.
Den lilla sömn jag fått är splittrad, gång på gång sprätter jag upp, vaknar i panik och det tar några sekunder innan jag fattat var jag är, varför jag vaknat, att det inte är en ny telefonsignal, ett nytt sjukvårdsmeddelande.

Inatt sa akutsköterskan:
"Jag har träffat dottern, och dej, tidigare, så jag frågade om hon inte hade nån att ringa till, nån förälder..."
Det är bra. Men sorgligt. Hon sa också att det ju förut varit "bara" piller och sönderskurna armar, det här hoppades hon skulle göra att nån agerade.

Det är nämligen så här: förra veckan sökte hon också hjälp, min dotter. Hon fick en sömntablett och fick sova på observationsavdelningen på större stadens akutpsyk. På morgonen skrevs hon ut eftersom hon inte pratade. Läkaren fick inte liv i henne efter sömntabletten.

Det här fick jag veta inatt. Jag frågade varför hon inte ringt, inte berättat, och får det svar jag alltid får: "Jag vet inte".

Och jag vet inte varför jag inte ringdes upp av larmpersonal inatt. Kanske larmade hon direkt till 112?

Det är för mycket att hålla ordning på, känner jag. Och mitt huvud tänker explodera när som helst.

Misstag att hoppas

Nu är jag så ledsen, och så trött.

Jag somnade vid halv två inatt, och halv fyra ungefär ringde telefonen.

Dottern på akuten, på väg till större stadens psykakut. Hon hade tänkt hänga sej, men larmade istället.

Det är bra. Att hon larmar är bra.

Men nu börjar stora skräcken igen.

Mummel om desperata tankar

När dottern var här förut satt hon och svor och surfade, surfade och svor, konstaterade att hon hade tydliga masochistiska drag, och sen gick hon in på nästa sida - kläder... Gina Tricot, Lindex, you name it. Söta, söta klänningar med blommor och en smula tyll längst ner, 399 spänn. Som hon inte har.

Jag inser att jag gör ungefär detsamma nu. Svär och surfar. Gå ner i vikt-sidor. Kläder. Annat också.
Men jag blir bara trött, känner att varför ska jag, vad leder det till?

Jag stoppar lurarna i öronen och återgår till Arne Dahls böcker. Har börjat om och tänker lyssna mej igenom hela serien. För att jag kan. Det kan jag.

Och hjälpa vännen A. med att redigera hennes texter, det kan jag också. Och det tänker jag göra, med största nöje. Jag är så glad att hon tar tag i sitt skrivsug, och ja, jag avundas henne också. Min spärr sitter där den sitter, jag kommer inte att skriva hur mycket än vännen E. tjatar...
Hon är rolig, hon. "Du har för fan ett ansvar", skriker hon. "Du kan inte låta världen inte få läsa det du skriver!"

Ack, så jag kan. Jag kan så många inte att det inte är riktigt klokt, egentligen.

Men jag har haft en härlig kväll med alla mina gullungar, och dramorna som ledde dithän hoppar jag helt enkelt över. Det enda jag har att säga är att vår egen dramaqueen inte är dottern, det är storsonen utan konkurrens. Han borde satsa på att bli... Ja, den nya Peter Siepen, kanske?

Gud, vilken tur att han aldrig får läsa detta... Eller inte, förresten. Han skulle garva läppen av sej, den lilla godingen. Eller stora. Han är så mycket mej, när jag tänker efter. Den jag hade kunnat bli och vara, vill säga. Och jag kommer att stötta honom in i döden och njuta av varje galenskap han lyckas dra igenom och överleva.

Tack alla makter för dessa underbara människor jag fått äran att sätta till världen!

Misstag att tänka efter

Igår insåg jag hur det är.

Jag finns bara från ögonen och uppåt, ungefär.
Ok, käften går också, ibland. Men ändå.

Jag är helt och hållet och totalt avskärmad från min kropp.

Det stammar ur mina negativa känslor inför mej själv. Kvasipsykologiskt mumbo-jumbo? Kanske det. Men ändå.

Sant är det. Det står helt klart för mej nu, och gör mej förtvivlat ledsen, faktiskt.

Egentligen är det nog ganska enkelt. Min kropp har svikit mej, alltså tycker jag hjärtligt illa om den. Och förtränger att den finns. Bryr mej inte om den. Tar inte hand om den.

När det jag borde göra är att älska mej av hela mitt hjärta, älska mej och älska mej och ta hand om mej, riktigt ordentligt och hela tiden - men så är det alltså inte.

Hur fan bryter jag det här, då?

Det är vid såna här tillfällen jag kan tänka att det hade varit så rysligt skönt att ha nån som man haft länge, nån som älskat en sen man var ung och vacker och fortsatt med det...

Om nån förstår vad jag menar.

Nää, fy fan så deprimerande!

Mummel om ingenting, Nästan

Idag har det varit vidrigt. Jag har gjort en massa saker som jag vet, verkligen vet kommer att göra mej ännu mer invalid och göra så att smärtan ökar till en gräns som är nästan outhärdlig - men det måste göras, och jag har bara mej.

Den lille banditen har hjälpt till - litegrann. Precis så mycket som sjuåringar ska och kan. Litegrann, som sagt. Och jag har sett till att han känt sej betydelsefull och kapabel, hoppas jag. Det är sannerligen skillnad på tålamod nu och då, det upptäcker jag på nytt varenda dag.

Då: tog jag över från barnen eftersom det ju gick lättare och fortare då. Varför? Inte vet jag. Då visste jag säkert, men nu kan jag inte se nån särskilt bra orsak. För vad gör de där extraminutrarna, egentligen? Förutom att bygga självkänsla hos ungen, menar jag.

Nu: låter jag det ta den tid det tar för barnet. För det finns ingen som helst orsak att ta över bara för att det sparar några minuter. Tycker jag nu. Varför tyckte jag inte det då?

Mycket troligt därför att jag ville vara världens bästa mamma. Den allra bästa mamman för mina barn, och jag utgick väl från de erfarenheter och kunskaper jag hade. Liksom jag gör nu.

Nu är jag ganska övertygad om att det faktiskt inte spelar nån roll om det tar några minuter extra att handla, att plocka in varor, att laga mat. Att det inte spelar nån som helst roll att jag tar en paus i städandet för att diskutera exakt hur man ska göra med en toaborste, och sedan låta sjuåringen göra rent toaletten istället för att göra det själv eftersom det går fortare då och så ska väl inte barnet behöva och sen lyssna på en lång utläggning om hur det var att göra rent toan...

Inte så spännande va? Men sånt är livet, gott folk, precis så är livet.

Livet är så här: "Jag kan inte vända mej mot dej och prata för jag vill inte titta på den trasiga stolen som du ska kasta bort för då gråter jag."

Pojken kan inte kasta bort saker. Eller inte titta på, iallafall. Han har gråtit över bilen. Och den trasiga köksstolen. Och allt annat som går sönder och kastats bort. För att inte tala om de tusentals pinnar och stenar som han måstemåstemåste ta med hem de är finast i hela världen mamma, det ser du väl!!!

Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom, faktiskt, förutom att göra det jag gör nu: tala om och visa att man tyvärr måste göra sej av med det gamla trasiga, annars blir livet alldeles för tungt att släpa framåt.

Mummel om gråväder

När jag vaknade var det till riktigt gråväder, men ändå känns det inte grått.

Jag tackar porrföreställningarna som är ständigt pågående utanför fönstret för den saken.

Alla fåglar är galna. Duvor, skator, småpippisar - de är i full gång på gräsmattorna runt husen här! Fantastiska föreställningar, vill jag lova, karlarna spänner upp sej och dansar för sina utvalda, slåss litegrann när rivalerna dyker upp, och sen är det dags för damerna att göra sina val...

Vet inte om det är därför jag känner mej lite ledsen. För att jag faktiskt är färdig med den delen av livet. Inga fler ungar, inga fler karlar som spänner upp sej och svassar omkring.

Visst känns det lite sorgligt.

Men ändå. Jag skulle nog inte vilja, iallafall. Det blir fan bara krångel i slutändan.

Mummel om trötthet

Det blir tröttheten igen. Vissa saker är visst återkommande, och den här otroliga tröttheten är ständigt återkommande.

Hur mota? Det är ju inte sömn som fattas egentligen. Kanske lite, men sömnen är en pyttedel av det hela.

Igår på jobbet trodde jag att jag skulle ramla ihop där jag satt, bara rasa i en liten hög, sluta ögonen och gå in i tröttheten. Min stackars bänkkamrat undrade vad som hände, det var som om vartenda ben i kroppen mjuknade - något läskigt, faktiskt...

Kommer hem, och orkar ingenting. Absolut ingenting. Jag vet vad jag borde, vad jag måste, men det enda som händer är att kroppen lägger av, det går inte att göra nånting annat än att vila.

Igår tänkte jag att det måste finnas ett annat sätt, ett annat liv, något som hjälper. Det är bara det att jag inte vet vad. Tänkte att om jag hade pengar nog till hjälp här hemma kanske det vore lättare?

Men nu har jag ju inte det. Jag vet ju att den enda jag har att tillgå är mej själv. Och jag funkar inget vidare.