fredag 22 oktober 2010

Mummel om verkligheter

Min lille har det svårt nu, och därmed också jag.
När man inser att man är mer eller mindre hjälplös i allt som händer blir det förstås ännu jobbigare, och jag är mer än nånsin tacksam över att jag kan åka hem och tanka lycka och kärlek, veta att min lille plutt kommer till en varm, kärleksfylld och kärleksfull miljö - men bara varannan vecka.

T o m skolan har nu fått upp ögonen för att han inte har det så bra med sin pappa, och kanske kan det bli en väg framåt?
"Jag har aldrig träffat ett barn som mått bra av att bo varannan vecka", sa kuratorn, och hon ska väl veta, hon har väl mött en hel del ungar genom åren?

Men hur? Hur når jag igenom med att vi nu måste tänka på barnets bästa, att vi inte kan sätta vuxensaker och vuxenkänslor framför ungen?

Kämpa på. Ringa soc anonymt och be om råd? Jag vet ju vad det blir, det blir "Har du provat samtal med pappan?", och det vill jag lova att jag har. Når inte fram, inte igenom, inte en chans.

Han frågar: "Kan jag få filmen Mortal Kombat, mamma", och jag säger förstås nej, inte en chans, för den är det väl bra mycket högre åldersgräns än 8 år på?
"Men jag och pappa tittade ju på den igår", säger han, och jag tänker att kanske hittar han på, kanske är det en fantasi, men kanske är det faktiskt så, kanske låter idioten honom se sådana där filmer, 15-årsfilmer, och övertygar sej själv om att bara en förälder är med, så....

Fy fan. Just den där biten med att försöka få fäder att se att de faktiskt inte ska vara sin egen prio ett är jag så innerligt trött på.

Men: han är så rolig, ungen! När jag var totalförkyld och trodde att jag skulle dö eftersom jag hade så svårt att andas sa han:
"Om du går till doktorn och de blir tvungen att avliva dej, får jag allt du äger då?"
Nej, sa jag, det får du inte, du får dela med dina syskon.
"Men jag kan väl få bilen och kreditkortet?" sa han och blev rätt besviken när jag förklarade att hur sjuk jag än blir kommer ingen att avliva mej, så gör man inte.
"Det gör man ju med djur", muttrade han, och det har han ju alldeles rätt i! Om man borde göra det med folk också är en helt annan diskussion, och den tar jag inte med honom innan han blivit bra mycket större.

onsdag 6 oktober 2010

Mummel om hemifrån

Längtar hem, och konstaterar att en vecka är för lång tid, alldeles för lång tid, att vara borta...

Känner mej halv, och inser att det inte alls är bra att hamna ensam för sej själv med så många tankar i skallen.
Helgen var tuff, med många insikter. Den första var att jag givetvis inte skulle ha åkt ensam, jag skulle givetvis tagit min älskade med mej - inte för min skull, utan för dotterns och hans. Han är del i det nu, en stor del, och skulle ha varit med.
Men: jag tänkte som förr, jag var s a s kvar i mitt förra liv, som om jag fortfarande var ensam. Så tänkte jag, och just den insikten var faktiskt en av de svåraste och tyngsta. För hur tänker han? Känns det för honom som om jag stänger honom ute, inte släpper in honom i mitt svåraste?
Ringde, bad om ursäkt, och förklarade vad som hänt, i mej och med mej, och allt var bra igen. Han höll med: han skulle ha varit med, förstås, men förstod att jag handlat med nån sorts automatik...

Att vistas så lång tid som två dygn bland föräldrar som är i samma situation som jag var både för jävligt och stärkande. Det fanns sådana som haft, och har, det mycket, mycket värre, och det är många många tankar att sortera nu...

Som: var min känsla riktig, ansåg de föräldrar som har barn med flera diagnoser, med t ex anorexia, att de står över? Finns det grader i helvetet där vissa anser att något som är konkret och påtagligt gör att man känner sej "bättre" än sådana som "bara" har en så diffus och mångfacetterad diagnos som IPS???
Ni ser... Det finns nog överallt, det där, och det är ganska intressant att studera...

Fantastiskt duktig personal var det, och jag kände att jo, jag skulle nog vilja dra igång det hemma, dra igång en anhöriggrupp enligt den "skolan" - men mitt förstånd säger nej. Inte fan skulle jag orka det!

Jag har mycket att tänka på, och det kommer nog att dröja innan det fallit på plats. Problemet nu är att försöka se till att dottern inte sticker därifrån, att hon orkar med att jobba vidare, för jag ser tecknen på flyktvilja nu. Hon letar fel, för smekmånaden är över. Och min rädsla är lika stor som förr, kanske ännu större, eftersom det inte blir fler chanser. Sticker hon nu är det öppenvården som gäller, och öppenvården fixar hon inte!

Det kommer mera. Men jag vet inte när. Just nu är det annat på tapeten, löneförhandlingar och besked om att chefen inte vill jobba kvar gör att jobbet tar över det mesta. Kanske är det bra?
<