Jag vaknar, två gånger faktiskt, och det är som att fortsätta drömma. Vackra, vackra drömmar är det, och jag försöker verkligen tillåta mej att stanna där, i det vackra.
Men ibland... Ibland slår det till med full kraft, tvivlet. Som idag. Idag är det dags att återvända till verkligheten, och jag tvivlar.
Ska jag verkligen våga tro på allt detta? Tro på att det som händer är på riktigt, sådär faktiskt och verkligt?
Inser att det jag känner nog är lycka. Att jag mår väldigt bra. Att det mesta går mycket lättare, tillochmed att hantera tjafs med försäkringskassa och rädsla för att det inte ska gå att fixa diskbråcket med konservativ behandling den här gången, att operation till sist blir det enda alternativet...
Jag ser min käraste, och förundras fortfarande. Den där omtanken... Den är väl på riktigt? Ska jag verkligen tro på det här?
Rädsla. Där har vi det. Jag är rädd, förstår ni. Livrädd. Ser inte riktigt hur jag ska få ihop dessa två väsenskilda verkligheterna, även om den viktigaste i sammanhanget, lillsonen, är mer än positiv. Så överraskande... Och så härligt. Han gillar det faktum att mamma gått och förälskat sej. Tycks gilla föremålet för förälskelsen också, hittills. Och vi ger oss ut på äventyr, allihop.
Så konstigt...
söndag 31 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Mummel om sjuk stolthet
Hon lyssnade, och gjorde.
Det framkallar en sorts vriden stolthet att mitt barn gick upp till psyk innan hon (igen) försökte ta sitt liv, och jag tänker att detta borde ingen behöva känna, eller uppleva.
Nu har jag några lugna nätter när jag vet att hon inte är ensam med sin ångest, det finns kompetent personal som kan hjälpa henne igenom. Att detta lugn beror på att hon är på sjukhus, inlagd på psykavdelning (igen) får mej att tänka att jag lever ett liv som är alldeles, alldeles sjukt.
Igår var jag ledsen, efter att hon ringt och innan jag visste att hon faktiskt gjorde som jag sa och tog sej till sjukhuset. Jag kände att det inte är rättvist att blanda in nån annan i det här eländet, att ingen alls i hela världen behöver detta, och särskilt nån som inte har ett skit med vare sej mej eller mina barn att göra genom blodsband.
Och här kommer en stor, stor skillnad på mej nu och mej förr: jag tog genast upp de här känslorna med min käraste, den stackare som utan egen förskyllan hamnat mitt i mitt livskaos.
Han ska inte behöva genomlida mina kriser.
Men han vill, säger han. Han vill ha mej, och med mej följer en massa trassel - så är det, han vet det, och han väljer det.
Är det verkligen rätt att ta emot denna gåva? Det är så stort för mej, att nån med öppna ögon faktiskt vill vara delaktig i vått och torrt, inte ens dotterns pappa tar den rollen.
"Det är ingen uppoffring för mej", säger han. "Jag vet att jag inte har nån rätt att göra och hjälpa, men jag vill finnas där bredvid och stötta dej."
Jag blir yr i hela kroppen, och tänker ännu en gång att jag måste ha gjort nånting bra för att få denna gåva. Det får bli en dag i taget, kanske en timme eller en minut som vanligt, men det får bli. Med nån bredvid mej.
Så. Nu har jag valt.
Det framkallar en sorts vriden stolthet att mitt barn gick upp till psyk innan hon (igen) försökte ta sitt liv, och jag tänker att detta borde ingen behöva känna, eller uppleva.
Nu har jag några lugna nätter när jag vet att hon inte är ensam med sin ångest, det finns kompetent personal som kan hjälpa henne igenom. Att detta lugn beror på att hon är på sjukhus, inlagd på psykavdelning (igen) får mej att tänka att jag lever ett liv som är alldeles, alldeles sjukt.
Igår var jag ledsen, efter att hon ringt och innan jag visste att hon faktiskt gjorde som jag sa och tog sej till sjukhuset. Jag kände att det inte är rättvist att blanda in nån annan i det här eländet, att ingen alls i hela världen behöver detta, och särskilt nån som inte har ett skit med vare sej mej eller mina barn att göra genom blodsband.
Och här kommer en stor, stor skillnad på mej nu och mej förr: jag tog genast upp de här känslorna med min käraste, den stackare som utan egen förskyllan hamnat mitt i mitt livskaos.
Han ska inte behöva genomlida mina kriser.
Men han vill, säger han. Han vill ha mej, och med mej följer en massa trassel - så är det, han vet det, och han väljer det.
Är det verkligen rätt att ta emot denna gåva? Det är så stort för mej, att nån med öppna ögon faktiskt vill vara delaktig i vått och torrt, inte ens dotterns pappa tar den rollen.
"Det är ingen uppoffring för mej", säger han. "Jag vet att jag inte har nån rätt att göra och hjälpa, men jag vill finnas där bredvid och stötta dej."
Jag blir yr i hela kroppen, och tänker ännu en gång att jag måste ha gjort nånting bra för att få denna gåva. Det får bli en dag i taget, kanske en timme eller en minut som vanligt, men det får bli. Med nån bredvid mej.
Så. Nu har jag valt.
tisdag 26 januari 2010
Mummel om verkligheter
Vissa dagar blir nästan bara för mycket berg- och dalbana, tillochmed för mej. Från noll till hundra, och så ner till hundra minus, allt inom några timmar.
Jag får inte börja jobba igen, inte på många, många dagar. En del av mej är väl medveten om att det nog är ganska klokt, eftersom jag lägger så mycket kraft på rehabilitering, sjukgymnastik är en grym uppfinning. Tränar - och har ont som fan. Tränar mer - och får mer ont. Jag vet, efter alla turer, att det inte är farligt, att den här smärtan är konstruktiv (till största del, i alla fall), men det gör det inte lättare. Det är tufft att ha ont. Dränerande.
Hämtar medicin, och blir alldeles deprimerad. Att gå ifrån apoteket med en stor plastkasse full av plåster och piller gör allt så tydligt, finns ingenstans att gömma sej. Givetvis vet jag att det är flera månaders medicinbehov i den där kassen, men ändå... Ändå blir jag ledsen, kanske på gränsen till förtvivlad, för det finns inget sätt att förtränga med alla piller som pinglar för varje steg jag tar, varje rassel från den där plastpåsen säger "du är inte normal, du blir aldrig frisk, aldrig aldrig aldrig blir du frisk..." och jag vill bara gråta. Slänga mej i snön och sparka och skrika "orättvist", kanske ge mej hän åt att vara sjuk i stället för att kämpa emot varje sekund av varje dag?
Nej. Jag åker till min älskade och får prata ur mej, formulera alla de här känslorna och hämta styrka hos honom, han ger den villigt och med glädje och jag förundras.
Så, på väg in i sömnen med min kärastes armar runt mej, hör jag telefonen. Det är storsonens signal, jag hinner inte svara eftersom jag inte har telefonen med mej i sovrummet.
Jag har inte telefonen med mej!!!
Nästa sekund börjar landlinan ringa, och jo, jag har ringt upp honom från min kärastes telefon, så han har numret och kan prova det när jag inte svarar på mobilen.
Han är rädd, min store fine son, han har varit ute och kollat facebook och sett hur hans lillasyster skrivit inlägg om att hon kraschat, att hon, efter att ha låtit bli i tre veckor, skurit sej igen. Sånt lägger hon ut, inte i klartext, förstås, men vi kan koderna. Så han är rädd, och ringer mej. Så funkar det, han ringer mej eftersom han inte orkar ringa henne direkt, han vill så gärna förtränga och lyckas oftast, men ibland går det inte. Vi pratar lite, och han säger att kanske skulle han ringa henne direkt, säga till henne att hon fan inte får göra såhär mot oss - men han har inte nått dit än. Än så länge får jag ta det ansvaret. Och skulden.
Så ska det vara. Inte ska mitt barn behöva inleda sitt vuxenliv med ansvar och skuld, inte på grund av att hans syster är sjuk, och inte för att hans morsa inte pallar...
Men: skillnaden är oändlig nu, när jag vet att jag har en axel att gråta emot. Styrkan som kommer från den vetskapen kan fan inte mätas. Jag har en kraft jag aldrig trodde jag skulle ha, och om det finns en högre makt är den på min sida nu, det tvivlar jag inte en sekund på.
Att dessa verkligheter krockar, den där jag är mamma till en psykiskt störd dotter och den där jag är en alldeles kärleksrusig kvinna på sisådär 18 år, är något jag får hantera som det kommer. Just nu har jag bestämt att allt är bra. Just nu har jag förmågan att uppskatta glädje, lust, kärlek, gemenskap.
Även om det krockar, även om smällarna blir hårda, så vet jag att just nu klarar jag allt. Verkligheten är inte bara grym och svår, den är vacker och ljuvlig också.
Jag får inte börja jobba igen, inte på många, många dagar. En del av mej är väl medveten om att det nog är ganska klokt, eftersom jag lägger så mycket kraft på rehabilitering, sjukgymnastik är en grym uppfinning. Tränar - och har ont som fan. Tränar mer - och får mer ont. Jag vet, efter alla turer, att det inte är farligt, att den här smärtan är konstruktiv (till största del, i alla fall), men det gör det inte lättare. Det är tufft att ha ont. Dränerande.
Hämtar medicin, och blir alldeles deprimerad. Att gå ifrån apoteket med en stor plastkasse full av plåster och piller gör allt så tydligt, finns ingenstans att gömma sej. Givetvis vet jag att det är flera månaders medicinbehov i den där kassen, men ändå... Ändå blir jag ledsen, kanske på gränsen till förtvivlad, för det finns inget sätt att förtränga med alla piller som pinglar för varje steg jag tar, varje rassel från den där plastpåsen säger "du är inte normal, du blir aldrig frisk, aldrig aldrig aldrig blir du frisk..." och jag vill bara gråta. Slänga mej i snön och sparka och skrika "orättvist", kanske ge mej hän åt att vara sjuk i stället för att kämpa emot varje sekund av varje dag?
Nej. Jag åker till min älskade och får prata ur mej, formulera alla de här känslorna och hämta styrka hos honom, han ger den villigt och med glädje och jag förundras.
Så, på väg in i sömnen med min kärastes armar runt mej, hör jag telefonen. Det är storsonens signal, jag hinner inte svara eftersom jag inte har telefonen med mej i sovrummet.
Jag har inte telefonen med mej!!!
Nästa sekund börjar landlinan ringa, och jo, jag har ringt upp honom från min kärastes telefon, så han har numret och kan prova det när jag inte svarar på mobilen.
Han är rädd, min store fine son, han har varit ute och kollat facebook och sett hur hans lillasyster skrivit inlägg om att hon kraschat, att hon, efter att ha låtit bli i tre veckor, skurit sej igen. Sånt lägger hon ut, inte i klartext, förstås, men vi kan koderna. Så han är rädd, och ringer mej. Så funkar det, han ringer mej eftersom han inte orkar ringa henne direkt, han vill så gärna förtränga och lyckas oftast, men ibland går det inte. Vi pratar lite, och han säger att kanske skulle han ringa henne direkt, säga till henne att hon fan inte får göra såhär mot oss - men han har inte nått dit än. Än så länge får jag ta det ansvaret. Och skulden.
Så ska det vara. Inte ska mitt barn behöva inleda sitt vuxenliv med ansvar och skuld, inte på grund av att hans syster är sjuk, och inte för att hans morsa inte pallar...
Men: skillnaden är oändlig nu, när jag vet att jag har en axel att gråta emot. Styrkan som kommer från den vetskapen kan fan inte mätas. Jag har en kraft jag aldrig trodde jag skulle ha, och om det finns en högre makt är den på min sida nu, det tvivlar jag inte en sekund på.
Att dessa verkligheter krockar, den där jag är mamma till en psykiskt störd dotter och den där jag är en alldeles kärleksrusig kvinna på sisådär 18 år, är något jag får hantera som det kommer. Just nu har jag bestämt att allt är bra. Just nu har jag förmågan att uppskatta glädje, lust, kärlek, gemenskap.
Även om det krockar, även om smällarna blir hårda, så vet jag att just nu klarar jag allt. Verkligheten är inte bara grym och svår, den är vacker och ljuvlig också.
fredag 22 januari 2010
Mummel om sliskmusik
När man tillochmed lyssnar på 90-talspojkband med stämsång och tycker att det är rätt bra, är det dags att söka hjälp då?
En sak är säker: jag är så tacksam över att jag fått musiken tillbaka i mitt liv.
Under många år har musiken fattats mej utan att jag ens noterat det. Förr var den en så stor del av mitt liv, jag inte bara lyssnade utan spelade och dansade - men efter att mina händer försvagats såpass att jag inte längre kan trycka ner strängar ordentligt packade jag undan instrumenten och stängde av.
Men nu... Nu älskar jag Spotify. Och alltid finns musiken med, runt, inuti. Tror inte att mina instrument kommer att packas upp igen, det gör helt enkelt för ont att prova och inse att det låter skit, men lyssna kan jag.
Duffy. Holly Cole. Katie Melua. Nationalteatern, givetvis Nationalteatern, och Rebecka Thörnqvist och CajsaStina och Amanda Jensen och...
Slisklåtar, där jag alldeles tydligt känner hur sant allt är, varenda text talar till mej, och är alldeles sann.
Kärlek är en riktigt mäktig drog, och även om smärtan alltid finns där gör det inte så mycket längre. Smärtan har inte makt över mej, och precis som mindfulness gav mej lättnad och vila vilar jag nu i min kärastes famn och ögon.
Jag är vacker och stark. Jag klarar av att hantera de dåliga dåliga vibbarna jag känner omge min dotter nu, rädslan tar inte heller över.
Känslorna är främmande och ovana. Jag tycker om främmande och ovant. Mycket.
En sak är säker: jag är så tacksam över att jag fått musiken tillbaka i mitt liv.
Under många år har musiken fattats mej utan att jag ens noterat det. Förr var den en så stor del av mitt liv, jag inte bara lyssnade utan spelade och dansade - men efter att mina händer försvagats såpass att jag inte längre kan trycka ner strängar ordentligt packade jag undan instrumenten och stängde av.
Men nu... Nu älskar jag Spotify. Och alltid finns musiken med, runt, inuti. Tror inte att mina instrument kommer att packas upp igen, det gör helt enkelt för ont att prova och inse att det låter skit, men lyssna kan jag.
Duffy. Holly Cole. Katie Melua. Nationalteatern, givetvis Nationalteatern, och Rebecka Thörnqvist och CajsaStina och Amanda Jensen och...
Slisklåtar, där jag alldeles tydligt känner hur sant allt är, varenda text talar till mej, och är alldeles sann.
Kärlek är en riktigt mäktig drog, och även om smärtan alltid finns där gör det inte så mycket längre. Smärtan har inte makt över mej, och precis som mindfulness gav mej lättnad och vila vilar jag nu i min kärastes famn och ögon.
Jag är vacker och stark. Jag klarar av att hantera de dåliga dåliga vibbarna jag känner omge min dotter nu, rädslan tar inte heller över.
Känslorna är främmande och ovana. Jag tycker om främmande och ovant. Mycket.
måndag 18 januari 2010
Mummel om horoskop...
Ibland är det roligt att läsa horoskop, och idag var en sån dag.
Mitt veckohoroskop lyder som följer:
Veckan bjuder på stora händelser när jupiter - zeus, den högsta av de grekiska gudarna - den största planeten i solsystemet, rör sig in i ditt tecken och markerar början på en ny tolvårscykel som handlar om självförtroende och expansion. Det kanske inte märks av så mycket till en början, men under de närmaste veckorna och månaderna kommer människor att söka sig till dig för att få del av din gunst, eller helt enkelt för att du är den som allt går vägen för. Detta gör naturligtvis underverk för ditt självförtroende och kommer att återspeglas i en mer utlevande livsstil där du ger allt du har att ge. Vidgade vyer väntar under 2010 och du söker dig bortom det invanda, ivrig att se nya hörn av världen.
Facebook, only on facebook...
Men ändå. Jag väljer att tro, just nu. Det är en underlig, främmande, fantastisk känsla, kan jag lova!!!
Mitt veckohoroskop lyder som följer:
Veckan bjuder på stora händelser när jupiter - zeus, den högsta av de grekiska gudarna - den största planeten i solsystemet, rör sig in i ditt tecken och markerar början på en ny tolvårscykel som handlar om självförtroende och expansion. Det kanske inte märks av så mycket till en början, men under de närmaste veckorna och månaderna kommer människor att söka sig till dig för att få del av din gunst, eller helt enkelt för att du är den som allt går vägen för. Detta gör naturligtvis underverk för ditt självförtroende och kommer att återspeglas i en mer utlevande livsstil där du ger allt du har att ge. Vidgade vyer väntar under 2010 och du söker dig bortom det invanda, ivrig att se nya hörn av världen.
Facebook, only on facebook...
Men ändå. Jag väljer att tro, just nu. Det är en underlig, främmande, fantastisk känsla, kan jag lova!!!
söndag 17 januari 2010
Mummel om kaostankar
Mitt i galenskapen förtränger jag allt annat, med stor svårighet.
När jag är i det där mjuka, varma tränger sej ibland verkligheten på, mina tankar börjar snurra runt allt det som inte är bra, allt som kan få saker att gå fel, allt som gör det hela så svårt, men jag tvingar mej själv att skjuta bort dem.
Det är svårt att få till tid tillsammans - men vi får ta det som det kommer, försöka att inte se den tid vi inte kan tillbringa tillsammans, all denna vardag som ligger som ett hav mellan oss, bara ta de nu vi faktiskt får och vara rädda om dem.
Oron för min dotter gnager hela tiden, ibland under ytan, ofta ovanför - men kanske är det nyttigt för henne att jag inte helt fokuserar på henne, på det jobbiga?
Jag vill inte att den lille ska bli inblandad nu, det får inte bli fel, och jag vet inte hur man gör för att det ska bli rätt - men det är inte ett problem för Honom, han förstår, säger han, och vi tar eventuella möten i framtiden på neutral plats, kanske t o m hemma hos Honom för att inte klampa in i lillemans trygghet.
Det här med att längta är ett helt eget kapitel, märker jag. Bara tanken på att jag skulle åka hem igår fick mej att må illa, också där förträngde jag ända in i de sista minuterna, för det är väl dumt att längta redan innan vi skilts åt???
Nu blir det längtan. Saknad. Och den nyväckta kroppen bär sej åt på ett sätt som skulle få mej att rodna om jag kom ihåg hur...
En riktigt fascinerande upplevelse. Jag trodde faktiskt att den biten av mej var död och begraven för länge, länge sedan, men icke...
Kanske rodnar jag lite ändå, i smyg...
När jag är i det där mjuka, varma tränger sej ibland verkligheten på, mina tankar börjar snurra runt allt det som inte är bra, allt som kan få saker att gå fel, allt som gör det hela så svårt, men jag tvingar mej själv att skjuta bort dem.
Det är svårt att få till tid tillsammans - men vi får ta det som det kommer, försöka att inte se den tid vi inte kan tillbringa tillsammans, all denna vardag som ligger som ett hav mellan oss, bara ta de nu vi faktiskt får och vara rädda om dem.
Oron för min dotter gnager hela tiden, ibland under ytan, ofta ovanför - men kanske är det nyttigt för henne att jag inte helt fokuserar på henne, på det jobbiga?
Jag vill inte att den lille ska bli inblandad nu, det får inte bli fel, och jag vet inte hur man gör för att det ska bli rätt - men det är inte ett problem för Honom, han förstår, säger han, och vi tar eventuella möten i framtiden på neutral plats, kanske t o m hemma hos Honom för att inte klampa in i lillemans trygghet.
Det här med att längta är ett helt eget kapitel, märker jag. Bara tanken på att jag skulle åka hem igår fick mej att må illa, också där förträngde jag ända in i de sista minuterna, för det är väl dumt att längta redan innan vi skilts åt???
Nu blir det längtan. Saknad. Och den nyväckta kroppen bär sej åt på ett sätt som skulle få mej att rodna om jag kom ihåg hur...
En riktigt fascinerande upplevelse. Jag trodde faktiskt att den biten av mej var död och begraven för länge, länge sedan, men icke...
Kanske rodnar jag lite ändå, i smyg...
onsdag 13 januari 2010
Mummel om syn
Igår var världen så vacker.
En sån där fantastisk vinterdag, inte alldeles för kall som det varit ett tag, utan nästan behaglig. Strålande sol, underbar blekblå och hög himmel, och luften gnistrade av snö som sakta, sakta föll från träden.
Och jag såg det!
Så länge nu utan förmåga att se världens skönhet, så länge med ögon förmörkade av smärta, kaos, sorg. Hur har jag orkat?
Jag har fått synen tillbaka, och också idag är världen vacker även om solen gömt sej bakom dimmor. Till och med den grå vintervärlden är hisnande skön, för mej, just nu.
Och jag är tacksam. Vill skriva, men vet inte vad. För hur fan ska jag hitta ord till detta?
En sån där fantastisk vinterdag, inte alldeles för kall som det varit ett tag, utan nästan behaglig. Strålande sol, underbar blekblå och hög himmel, och luften gnistrade av snö som sakta, sakta föll från träden.
Och jag såg det!
Så länge nu utan förmåga att se världens skönhet, så länge med ögon förmörkade av smärta, kaos, sorg. Hur har jag orkat?
Jag har fått synen tillbaka, och också idag är världen vacker även om solen gömt sej bakom dimmor. Till och med den grå vintervärlden är hisnande skön, för mej, just nu.
Och jag är tacksam. Vill skriva, men vet inte vad. För hur fan ska jag hitta ord till detta?
måndag 11 januari 2010
Mummel om tid
Det blir mycket funderande nu, oundvikligt förstås.
För även om jag är sanslöst tokkär har jag inte helt tappat huvudet - tror jag...
En sak vet jag: jag har inte vetat vad längtan varit förrän nu. Eller så har jag helt glömt bort hur den här första idiottiden känns, det är förstås ett alternativ att beakta!
Nåja. Tänker gör jag när jag ska sova, när jag ligger där och känner mej o-hel eftersom det fattas så mycket, det är så mycket jag saknar. Inte som förr, m a o.
Det jag kommit fram till är följande:
Jag skulle kunna stänga dörren, slå igen allt, förtränga och fortsätta som förut. Ingen förändring, livet rullar på, givetvis gör det det.
Men jag vill inte. Jag väljer en annan väg. En del saker måste man helt enkelt bara prova, och sist gjorde vi inte riktigt det.
Den oavslutade kärleken har legat där och gnagt lite för oss båda, inte så att det riktigt stört, men aldrig har den andre försvunnit helt.
Genom åren, när jag åkt till hemstaden för att hälsa på, varit involverad, t o m gift, har jag alltid tänkt att jag måste till varje pris undvika att träffa Honom, eftersom jag nog inte skulle kunna stå emot om förslag gavs.
Uppenbarligen hade jag rätt - men nu, nu är det ok. Två medelålders människor utan partners får göra precis vad de vill!
Det är mina barn som styr. Deras behov. Det har jag gjort klart, från minut ett.
"Det är ok", säger han. "Det får bli på dina villkor. Jag finns här."
Och jag hisnar. Rent bokstavligt, magen sjunker, stiger, pulsen rusar, knäna sviktar, jag blir yr - av honom.
Tänk att allt kan förändras på en liten, liten stund... För mej. För honom! Och båda är lika glada, lika tokkära, lika galna i varandra och alla de här "nu" vi får ta vara på eftersom de är det enda vi kan ha och lova varandra - just nu.
Med puls dubbelt så hög som vanligt och omsluten av positiv energi försöker jag sova lika tryggt som bredvid honom, och lyckas dåligt. Men snart får jag se honom igen. Snart, snart - och så långt borta...
Tiden har aldrig varit så relativ som nu. Så svindlande snabbt den flyger, och så fruktansvärt långsamt den går när Han inte är med mej, och jag med Honom.
För även om jag är sanslöst tokkär har jag inte helt tappat huvudet - tror jag...
En sak vet jag: jag har inte vetat vad längtan varit förrän nu. Eller så har jag helt glömt bort hur den här första idiottiden känns, det är förstås ett alternativ att beakta!
Nåja. Tänker gör jag när jag ska sova, när jag ligger där och känner mej o-hel eftersom det fattas så mycket, det är så mycket jag saknar. Inte som förr, m a o.
Det jag kommit fram till är följande:
Jag skulle kunna stänga dörren, slå igen allt, förtränga och fortsätta som förut. Ingen förändring, livet rullar på, givetvis gör det det.
Men jag vill inte. Jag väljer en annan väg. En del saker måste man helt enkelt bara prova, och sist gjorde vi inte riktigt det.
Den oavslutade kärleken har legat där och gnagt lite för oss båda, inte så att det riktigt stört, men aldrig har den andre försvunnit helt.
Genom åren, när jag åkt till hemstaden för att hälsa på, varit involverad, t o m gift, har jag alltid tänkt att jag måste till varje pris undvika att träffa Honom, eftersom jag nog inte skulle kunna stå emot om förslag gavs.
Uppenbarligen hade jag rätt - men nu, nu är det ok. Två medelålders människor utan partners får göra precis vad de vill!
Det är mina barn som styr. Deras behov. Det har jag gjort klart, från minut ett.
"Det är ok", säger han. "Det får bli på dina villkor. Jag finns här."
Och jag hisnar. Rent bokstavligt, magen sjunker, stiger, pulsen rusar, knäna sviktar, jag blir yr - av honom.
Tänk att allt kan förändras på en liten, liten stund... För mej. För honom! Och båda är lika glada, lika tokkära, lika galna i varandra och alla de här "nu" vi får ta vara på eftersom de är det enda vi kan ha och lova varandra - just nu.
Med puls dubbelt så hög som vanligt och omsluten av positiv energi försöker jag sova lika tryggt som bredvid honom, och lyckas dåligt. Men snart får jag se honom igen. Snart, snart - och så långt borta...
Tiden har aldrig varit så relativ som nu. Så svindlande snabbt den flyger, och så fruktansvärt långsamt den går när Han inte är med mej, och jag med Honom.
torsdag 7 januari 2010
Misstag med "aldrig mer"
Igår vid ännu ett långt, långt telefonsamtal insåg jag att det finns många som kommer att få roligt nu.
Hur många gånger har jag egentligen sagt "aldrig mer"? Aldrig nånsin mer skulle jag gå och bli förtjusad av någon, aldrig mer skulle jag... Ha!
Men: det gills inte. Han är inte ny!
Gammal kärlek rostar alltid, sa en god vän häromveckan. Gör den?
Han säger att det bara varit fråga om törnrosasömn, att det som händer bara är något nyvaket, och tanken är underligt tilltalande.
Jag vet att jag genom åren tänkt att jag inte vill träffa honom, inte ens se honom, eftersom jag inte vetat om jag skulle haft kraften att titta bort då. Förr - har jag varit involverad med andra. Flera stycken. Två...
En per decennium om man ska slå ut saken. Ändå har den där som aldrig fick en chans alltid funnits med, det är konstigt.
Jag hade helt glömt bort hur det känns, att somna (med stor svårighet) med en annan under skinnet trots att han är frånvarande, att vakna med ett namn på läpparna. Att ta sej igenom dagen full av längtan.
Det är så bekant och hemtamt - och så annorlunda. Förr längtade mitt tonårsjag så att det gjorde ont, men aldrig (nästan...) hördes den så efterlängtade av. Det var alltid en fråga om slump, om att jag ville mer, och det var inte alls bra.
Nu är det en trygg sorts längtan, där det är han som ringer. Och ringer. Och ringer. Längtan är däremot väldigt lik sej, må jag säga - men trygg, som sagt. Just nu är vi inte på samma plats, men jag vet när.
Och rodnar av glädje av att veta att jag snart får vara nära igen. Därför att vi båda vill det, alldeles väldigt mycket.
Just nu kan jag hålla honom nära mej och alldeles ifred, just nu måste jag inte blanda in honom i mitt vardagsliv, just nu är han faktiskt bara min - och det känns så jävla bra.
Jag vet att det inte kan fortsätta så, även om jag skulle vilja. Det är helt enkelt inte alls rättvist, mot honom. Han säger att det är ok, men jag vet att det inte kan fortsätta så. Snart blir det dags att välja, vägskälet kommer, och just nu känns det inte svårt.
Inte alls.
Hur många gånger har jag egentligen sagt "aldrig mer"? Aldrig nånsin mer skulle jag gå och bli förtjusad av någon, aldrig mer skulle jag... Ha!
Men: det gills inte. Han är inte ny!
Gammal kärlek rostar alltid, sa en god vän häromveckan. Gör den?
Han säger att det bara varit fråga om törnrosasömn, att det som händer bara är något nyvaket, och tanken är underligt tilltalande.
Jag vet att jag genom åren tänkt att jag inte vill träffa honom, inte ens se honom, eftersom jag inte vetat om jag skulle haft kraften att titta bort då. Förr - har jag varit involverad med andra. Flera stycken. Två...
En per decennium om man ska slå ut saken. Ändå har den där som aldrig fick en chans alltid funnits med, det är konstigt.
Jag hade helt glömt bort hur det känns, att somna (med stor svårighet) med en annan under skinnet trots att han är frånvarande, att vakna med ett namn på läpparna. Att ta sej igenom dagen full av längtan.
Det är så bekant och hemtamt - och så annorlunda. Förr längtade mitt tonårsjag så att det gjorde ont, men aldrig (nästan...) hördes den så efterlängtade av. Det var alltid en fråga om slump, om att jag ville mer, och det var inte alls bra.
Nu är det en trygg sorts längtan, där det är han som ringer. Och ringer. Och ringer. Längtan är däremot väldigt lik sej, må jag säga - men trygg, som sagt. Just nu är vi inte på samma plats, men jag vet när.
Och rodnar av glädje av att veta att jag snart får vara nära igen. Därför att vi båda vill det, alldeles väldigt mycket.
Just nu kan jag hålla honom nära mej och alldeles ifred, just nu måste jag inte blanda in honom i mitt vardagsliv, just nu är han faktiskt bara min - och det känns så jävla bra.
Jag vet att det inte kan fortsätta så, även om jag skulle vilja. Det är helt enkelt inte alls rättvist, mot honom. Han säger att det är ok, men jag vet att det inte kan fortsätta så. Snart blir det dags att välja, vägskälet kommer, och just nu känns det inte svårt.
Inte alls.
onsdag 6 januari 2010
Mummel om bra saker
Kuratorn är lyrisk. Lite skrämmande, faktiskt, och jag tänkte länge innan jag alls nämnde den förändring som hoppat på mej.
"Men", hojtade hon, "men, förstår du inte att det är bra, att du behöver positiva saker i livet?!?".
Det måste jag ju förstå? Eller gör jag?
Enligt nämnda kurator ska jag sikta på att satsa på mej, bara Mummel, åtminstone 5-10 % under det kommande året.
Låter lätt. Låter framförallt trevligt. Men hur?
Jag har glömt hur man gör. Jag har fanimej glömt hur man tar hand om sej själv. Och just nu har jag ingen aning om hur jag ska gå tillväga, faktiskt.
"Det är inga problem", säger Han. "Det fixar jag!"
Hoppsan, tänker jag, och känner hur alla mina "jag kan själv!" -spärrar slår till. Jag blir... Rädd? Jo, kanske tillochmed rädd. Det är ju skitläskigt, nån vill ta hand om, nån vill bry sej, nån tycker att jag är fin, underbar, värd att längta efter...
Ska det vara så? Varför tycker jag att det inte ska vara så?
Just nu: tonårsförälskelse... Många, många sms, många samtal, långt långt till nästa gång vi kan ses - och sen?
En dag i taget. Jag åker på äventyrsresa till närliggande kommun, och stannar... Så länge jag kan, tror jag. Så får det bli.
Och nu rodnar jag, tror jag är sjuk, kanske har jag feber???
"Men", hojtade hon, "men, förstår du inte att det är bra, att du behöver positiva saker i livet?!?".
Det måste jag ju förstå? Eller gör jag?
Enligt nämnda kurator ska jag sikta på att satsa på mej, bara Mummel, åtminstone 5-10 % under det kommande året.
Låter lätt. Låter framförallt trevligt. Men hur?
Jag har glömt hur man gör. Jag har fanimej glömt hur man tar hand om sej själv. Och just nu har jag ingen aning om hur jag ska gå tillväga, faktiskt.
"Det är inga problem", säger Han. "Det fixar jag!"
Hoppsan, tänker jag, och känner hur alla mina "jag kan själv!" -spärrar slår till. Jag blir... Rädd? Jo, kanske tillochmed rädd. Det är ju skitläskigt, nån vill ta hand om, nån vill bry sej, nån tycker att jag är fin, underbar, värd att längta efter...
Ska det vara så? Varför tycker jag att det inte ska vara så?
Just nu: tonårsförälskelse... Många, många sms, många samtal, långt långt till nästa gång vi kan ses - och sen?
En dag i taget. Jag åker på äventyrsresa till närliggande kommun, och stannar... Så länge jag kan, tror jag. Så får det bli.
Och nu rodnar jag, tror jag är sjuk, kanske har jag feber???
lördag 2 januari 2010
Mummel om väldigt gott nytt
Jaha.
Inget uppgivet jaha, den här gången, nej, ett litet "kanske finns det lite roligt också"-jaha, faktiskt.
Trevligt nyår, nya bekantskaper - och den gamla, då.
Trevligt, som sagt. Och nu?
Ingen aning. Det är så att jag tänker göra såhär: inte tänka, inte fundera, inte undra. Det får vara som det är, och bli som det blir.
Hur det än blir löser det upp en massa gammal skit som legat och stört, och det är bra. En sak mindre att återkomma till, en sak till som gör att allt kan vara framåtriktat.
För just så måste det vara. Inte en massa gammal skit, bara just nu, riktat framåt!
Känns - ja, hur? Lite spännande. Ganska ordentligt ovant. Och kul, framförallt kul, kanske, om jag kan komma förbi alla mina hang-ups....
Inget uppgivet jaha, den här gången, nej, ett litet "kanske finns det lite roligt också"-jaha, faktiskt.
Trevligt nyår, nya bekantskaper - och den gamla, då.
Trevligt, som sagt. Och nu?
Ingen aning. Det är så att jag tänker göra såhär: inte tänka, inte fundera, inte undra. Det får vara som det är, och bli som det blir.
Hur det än blir löser det upp en massa gammal skit som legat och stört, och det är bra. En sak mindre att återkomma till, en sak till som gör att allt kan vara framåtriktat.
För just så måste det vara. Inte en massa gammal skit, bara just nu, riktat framåt!
Känns - ja, hur? Lite spännande. Ganska ordentligt ovant. Och kul, framförallt kul, kanske, om jag kan komma förbi alla mina hang-ups....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)