onsdag 31 mars 2010

Mummel om "sociala" medier

Jag läser en ledare, publicerad av min facktidning, och kan inte låta bli att frångå det personliga och bli lite orolig samhällsmedborgare...
Otäcka saker händer varenda dag, överallt, och folk reagerar sällan. Att folk reagerar är bra, tro inte att jag tycker annat, men vad som oroar mej mest av allt är den totala brist på källkritik och den ännu mer totala brist på mänsklighet som visas på nätet, om och om igen, i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Vi tar oss rätten att ha fruktansvärda åsikter i skydd av den "anonymitet" nätet tycks ge. Hatarna ploppar upp överallt, och spyr galla och ännu värre saker över människor de aldrig sett. Troll förökas, anser sej ha rätten att beordra avrättning, lemlästning, offentliga spöstraff och allt vad ni vill, men står inte för det de tycker med eget namn.

Vi är givetvis aldrig anonyma, inte ens på nätet. Det går, förstås, alltid att hitta namnet bakom signaturen om man så vill. Men ändå: varför hatar man så brinnande???

Det som hände i den lilla byn händer varje dag, överallt. Folk "vet" vad som "egentligen" har skett, och "inte kan väl h*n ha gjort det, h*n som är så snäll/prydlig/kommer från så fin familj etc osv".
Men mobbmentaliteten... Det är som lynchningarna i USA. Så otäckt.

En av de saker jag försökt pränta in i mina barn är att man aldrig aldrig aldrig ska ta det som står i tidningar eller sägs i radio och tv för sant. Alla "nyheter" har gått igenom en kedja av människor innan de presenteras, och även om det på ytan tycks objektivt är det aldrig det. Det finns en nyhetschef som väljer vad som ska med, och en reporter som väljer vilka delar av "nyheten" som är värda att offentliggöras. Vi som arbetar inom mediasektorn gör förstås allt vi kan för att "objektiviteten" ska råda, men vi är alla färgade av våra personliga övertygelser och livsprinciper. Så ifrågasätt, ta reda på bakgrunder, kräv argument! (Detta har de fått lida för, barnen, särskilt i skolan där många många lärare inte alls uppskattar kritisk granskning, inte alls vill diskutera utan föredrar de tysta barnens okritiska accepterande...)

Om Uppdrag granskning inte lyft händelsen i Bjästa, hade den funnits då? Hade den stackars tösen fått sin gymnasietid betald av kommunen? Hade prästen varit ledsen för sitt agerande, rektorn ångrat sej?
Det media inte får reda på och väljer att publicera finns alltså inte?

Fy fan. Näthatarna frodas, barn och unga (och vuxna medelålders gamla också!) tror att det som står skrivet är sant, oavsett vilket forum man läser det på.

Internet är underbart, jag älskar det och använder det varenda dag, till nytta och nöje. Men jag tror inte på det som står skrivet, eftersom jag vet att bakom allt står en människa med åsikter, övertygelser och, ja kanske framförallt, mål. Alla vill vi promota våra egna käpphästar i någon form.

Som den här bloggen, till exempel. Här har jag utrymme för mina privata åsikter, tankar, övertygelser, funderingar.
Men sann - är den det? Min sanning, javisst. Men inte fan anser jag att jag står för allas sanning!

Lär era barn källkritik, för höge farao. Skydda dem från floden av åsikter, låt dem inte tro att det är detsamma som "sanning"!!! Ifrågasätt, ta reda på, och bilda er sen er egen uppfattning. Som är lika med er egen "sanning". Det är allas vår rätt. Och det är ingens rätt att mobba, vare sej irl eller på nätet. Oavsett goda intentioner...

tisdag 30 mars 2010

Jättejättejättebra mummel...

Så hur gick det då, med besök på behandlingshem och allt?

Tvingade ju dotterns pappa att följa med, och det inte enbart av egoistiska skäl. Visserligen har jag en period där jag känner att jag inte orkar vara ensamt ansvarig, där jag faktiskt inte orkar vara den enda i hela världen dottern vänder sej till, men till stor del var det givetvis just för dotterns skull: hon har längtat efter sin pappa i hela sitt liv. Han har glidit undan, inte velat vara förälder alls i de lägen hon verkligen behövt honom, men jag har tydligen inte helt gett upp försöken att få honom att fatta hur viktig han kan vara, hur viktig han faktiskt är...

Nåja. Han följde med. Hon verkade nöjd, och mina skuldkänslor är mina, att hantera... Jag hanterar. Jag säger till mej: hon vet att du alltid finns för henne, hon vet att målet var/är att få pappa involverad i hennes liv, hon vet att du känner dej skyldig och kommer att utnyttja detta faktum när tillfälle ges - nej, det där sista skulle jag väl inte skrivit, men sant är det, hursomhelst.

Hon ringde efter besöket, och kunde inte säga annat än "jättebra".
Allt var jättebra. Personalen - jättebra. Bemötandet - jättebra. Vad pappa tyckte - jättebra. Vad hennes tillresta psykolog tyckte - jättebra.
Så nu är avtalen skickade för undertecknande av hemlandstinget, och allt är klart för vistelse och vård/behandling. Vad säger man? Är det vård eller behandling som är rätt ord? Kanske båda?

Lättnaden är enorm, och även rädslan. Vet ju att det nu kommer några vidriga månader innan plats blir ledig, med ångest och ånger, rädsla för allt, och troligen några vändor med självskador och eventuellt också suicidtankar, kanske t o m -försök. Hjälper det att veta hur det blir? Inte ett skit...

Har ett ständigt pågående gräl med min mor, där hon gång efter annan anklagar mej för att vara negativ.
"Nu blir ju allting bra", säger hon, och jag tänker att det är tur att vi pratar via telefon, annars vore det läge att lappa till henne... Hur når man fram med det faktum att allt inte blir bra, att det allra bästa man kan förvänta sej, målet, drömmen, är att dottern får de verktyg hon behöver för att hantera sin ångest, hantera samhällets krav, hantera en vardag, för fan?!?

Jag vet inte hur, eller om jag ens ska fortsätta försöka. Men en sak vet jag, och det är varför jag blir så förbannad: för att mina så kallade närmaste inte kan acceptera mitt barn som hon är. Jag kämpar och sliter för att hon med rak rygg ska vara stolt över sej själv, för att hon ska känna att hon är den hon är och det är bra, även om det finns vissa beteenden som inte är bra, som definitivt inte är bra för henne, och som hon behöver lära sej att skjuta undan...

Stolt och stark vill jag att hon ska vara, stolt över den hon är, för hon är underbar. Att hon har vissa problem som andra inte har är inget att skämmas över, lika lite som hon skulle behöva skämmas om hon hade diabetes - hantera symtomen, lära allt som behövs för att ha ett bra liv, med det som gör henne speciell, som bidrar till att hon är den hon är...
Fan. Jag kan inte ens förklara här vad jag menar, hur ska jag då kunna få min familj att fatta???

Jag är stolt över alla mina barn. Jag älskar mina barn, och jag älskar att se dem för de individer de är, med särdrag som skiljer dem från alla andra i hela världen. Det finns bara en av varje, i hela världen, och jag har det enorma privilegiet att få följa, älska och stötta dem.
Just nu är jag extra stolt över dottern, eftersom hon visar att hon inte skäms. Hon står stolt i sej själv, i sina diagnoser, inget hymlande - och det är fantastiskt.

Det får mej att känna att jag faktiskt lyckats, med nånting. Med att få mina barn att känna att de är värdefulla för dem de är.
Vad de gör är nåt annat. Vad man gör kan kritiseras. Men det är en jävla skillnad på är och gör.
Och det är detta min mor aldrig lärt sej att skilja på...
Inte undra på att jag (och mina syskon...) har problem med skam, skuld och självkänsla...

måndag 29 mars 2010

Mummel om tid

Just nu är tiden ur led...

Jag inser att tre månader bara försvunnit, de har försvunnit i ett rus av passion (och kärlek...?), och det gör mej förvirrad. Hur kan det bara bli på det viset? Hur kan tiden förändras så totalt, på en sekund förändrades den sirapssega kampen att ta sej igenom timmar, dagar, veckor.

Det känns bra, tror jag, jo, det känns helt underbart, men konstigt, som sagt. För egentligen är ju allt fortfarande otroligt kämpigt, ingenting är förändrat (förutom att det finns hopp), jag har fortfarande lika ont, dottern är fortfarande mer labil än nånsin, ekonomin har gått åt helvete i och med sjukskrivningen - och ändå känns det så lätt, och timmarna, dagarna, veckorna glider förbi.

Det är lite, lite otäckt också, för allt går så förunderligt bra, allt går så lätt, och min egen ångest har packat och stuckit. Inga fler sömnlösa nätter, inga fler timmar vid köksbordet med den där elaka ormen som biter i inälvorna, tankarna som rör blod och död och elände håller sej borta, för det mesta.
Styrkan jag känner är så främmande, jag känner inte igen mej själv, men ser förstås att det är en bra förändring, det är bra att jag känner mej stark, att jag inte vaknar och gråter natt efter natt. Men främmande, som sagt.

Och nu? Hur går man vidare? Är det som han säger, min käraste, är det så att vi nu inte ska tveka, att livet är kort och vi ska ta vara på varje sekund, inte tänka på alla "tänk om" och "vad ska folk säga" som kommer?

Han vill att vi ska ha allt, och att vi ska ha det nu. Ett hus, tillsammans. Ringar - jo, till och med det, "vad tycker du om för sorts ring" frågar han och jag känner att jag stelnar, fryser i ögonblicket, blir alldeles stilla och rädd. Men sen - ja, tänker jag, varför inte, varför inte allt?

Den sansade medelålders kvinnan säger att det är vansinne, så kan man inte göra, man måste lida sej igenom dagar och nätter då vardag och liv ställer sej i vägen och man inte kan träffas, inte kan röra varandra, man kan inte bara kasta sej in i samboskap eller äktenskap hursomhelst utan att tveka...
Men jag är nog ingen sansad medelålders kvinna just nu. Jag är ung, kär, galen - och vill ha allt, precis allt, med honom.

Så vi ska titta på hus. Bara på kul, säger vi, vi övar oss, säger vi, men det är nog inte riktigt sant. För han bjuder in till mer, han berättar att han nog kan sälja sitt hus ganska lätt, att han vill, vill nu, vill allt, med mej.

Rent praktiskt: jag har ändå tänkt flytta, trapporna är för mycket, och jag har letat lägenhet i över ett år utan att hitta nån som passat, ett faktum som nu känns bra, eftersom jag verkligen, verkligen hatar att flytta. Om vi hittar och köper ett hus blir det otroligt mycket lättare ekonomiskt för mej, och praktiskt också, förstås, inga trappor att släpa matkassar och tvätt och allting annat uppför, och en karl som inte är rädd för att hugga i, som skött sej själv och sitt hus i många år.

Är det för vansinnigt? Ska man tänka på vad folk säger, ska man bry sej om att alla kommer att idiotförklara mej/oss, ska man tänka att det ju inte alls är säkert att det här fantastiska blir kvar, att allt kan gå åt pipan, att vi kanske inte klarar vardag, att det blir för mycket för honom med hela mitt kaos trots att han nu säger att det går bra, att han vill finnas för mej, vid min sida, hjälpa med det han kan...?

Ingen kan förstå hur det faktiskt är att leva med andras barn, och särskilt inte då ett av barnen har komplicerade psykiatriska problem. Ingen kan förstå hur otroligt slitsamt det är att vara mamma till någon med emotionell instabil personlighetsstörning. Ingen kan förstå att jag aldrig kommer att ha ett val där, det där valet som resten av världen faktiskt har, jag kommer alltid, vad som än händer, att finnas för min dotter...

En dag i taget, tänker jag, men kommer på mej själv med att drömma, vackra, mjuka dagdrömmar om ett liv där han finns varje dag, där vi är ett "vi" på riktigt...

fredag 26 mars 2010

Mummel om hushållsnära egentjänster...

Det doftar citronajax och rosmarin, och livet är ganska gott - förutom att jag städat och lagat mat alldeles åt helvete för mycket och nu inte vet om jag vare sej orkar äta eller festa, nästa steg i dagens plan...

Kroppjävel. Och dumma, dumma mej som vägrar att acceptera fakta, jag kan ju inte hålla på som förr, jag går ju sönder då!

Men egenskuren klyftpotatis med vitlök och rosmarin är så väldigt gott!

Prioriteringar. Det är där jag misslyckas varenda gång. Går över gränsen, och sen blir ingenting kul eftersom jag ägnar mej åt endera totalt ihopbryt med en bit kudde mellan tänderna eller maskhållning under kallsvettning, hög nivå.

Hur låtsas man ha kul en hel kväll när man knappt kan stå upprätt för att det gör så ont? Och hur i hela friden ska jag stå ut med att ha en massa folk hemma, glada vin- och öldrickande människor till allt elände, när jag egentligen vill göra som elefanten och gå iväg och dö ostörd?

Nåja. Mat finns. Vin finns. Varmvatten till lång dusch finns. Och jag förmodar att det bara är att go with the flow - blir det för åt helvete jobbigt går jag och lägger mej i stället för att vara party pooper!

Jag önskar att jag inte var så fattig. Jag önskar att jag hade råd att betala nån för en del av de där hushållsnära tjänsterna, de som är allra värst för min stackars kropp: fönsterputs, rengöring av målade ytor - och så golvtorkning... Dammsugning är ok, krävs ju egentligen ingen kraft, men när moppen ska fram blir det svårare.

Rent och fint är det. Mat luktar det. Nu: helg!

torsdag 25 mars 2010

Mummel om väntan

Just nu är allt väntan, allt vacuum, allt som om inget händer.
Världen står stilla, och det är dubbelt, positivt och negativt, men skrämmande, så skrämmande...

Jag vill stanna i min lyckobubbla, vill inte att något ska förändras, ingenting ska förändras, allt bara fortsätta som nu, i bubblan...

Kärleken är ljuvlig, och ger många tillfällen till vila och rekreation. Mitt vilohem i grannkommunen fungerar utmärkt, men jag märker att jag blir stressad när jag måste åka hem igen, åka tillbaka till det verkliga livet och ta itu med alla känslor som ju faktiskt hela tiden finns där under ytan. Kanske utanför bubblan, men aldrig långt borta.

Positivt är lillungens inställning till kärleken, han tycker att det är så bra, så bra att jag är kär, och att nån är kär i mej, och han tar emot med öppna armar. Det är fantastiskt med småungar, inga pålagda manér, ingen falskhet, bara raka svar och raka känslor. Han gillar min käraste, och visar det.
Det är fascinerande att se, och jag märker att min käraste har mycket att vänja sej vid, och en av de stora sakerna är det sätt jag och mina barn har mot varandra: mycket kärlek, många uppskattande ord, och allt väldigt fysiskt, kramar och pussar och smekningar hela tiden mellan stora och små.
Min stackars käraste är inte alls van, han är inte uppvuxen med att öppet visa kärlek.
"Jag tror inte att jag fick en enda kram när jag växte upp", sa han en gång när vi pratade om saken, och jag ryser - så fattigt, så sorgligt, så ytterligt främmande!
Han får vänja sej, helt enkelt. Vänja sej vid att jag är väldigt fysisk, har behov av att röra vid. Konstaterade nån gång att jag är mycket mer sensuell än sexuell, rent bokstavligt talat. Att få röra, se, känna doft och smak är en nödvändighet för mej - och det har jag förträngt under många år!

Med barnen är det givetvis annorlunda, men ändå väldigt fysiskt. Utan kramar stannar livet, det viker jag mej aldrig på!!!

Och dottern... Nu ska det vara studiebesök, äntligen nåt konkret som händer, men sen... Sen är det alltså dags för mer väntan, mer vacuum. När jag tänker "månader" i sammanhanget, och det är ju faktiskt månader det är fråga om, får jag en släng panikångest och hyperventilerar en smula, att se alla dessa dagar framför mej, dagar, och nätter, av ren skräck, blir lite för mycket. Jag vet hur farligt det är nu, den här cykeln har vi upplevt åtskilliga gånger, och både jag och hon är medvetna om hur inihelvete självdestruktiv hon blir just när det verkar bli lite ljusare...

När det börjar likna hopp måste hon göra allt för att förstöra för sej, för om hon gör det själv finns ingen risk för att nånting annat ska göra det - om nån förstår hur jag menar... Jag tar för givet att personalen på behandlingshemmet vet hur det funkar, att det blir ett rent helvete till att börja med, att hon måste gå över alla gränser, pressa alla till det yttersta för att kolla om de/vi står kvar, inte sviker...

Det här är något som är otroligt svårt för de flesta att förstå. Hur det kan bli som allra farligast just då det ser ut som om saker och ting faller på plats, när det börjar ljusna, men precis så är det.
Hon intalar sej själv att allt och alla är åt helvete i alla fall, inget kommer att gå bra, inget kommer att fungera, alla kommer att svika - för då finns i hennes värld ingen risk för att hon ska bli besviken...
Det tog mej ganska många år att förstå det där, men nu fattar jag, även om det för mej förstås inte alls är logiskt eller klokt eller självklart.

Jag har förstås försökt att förklara det där beteendet för dotterns närstående, d v s mina föräldrar och syskon och hennes storebror, men de kan inte förstå. De ser "...men nu ska ju allt bli bra..." och resonerar som vi andra normalstörda - men jag blir jävligt störd av att de inte kan lyssna med öppna sinnen, inte kan ta till sej det faktum att hennes psykiatriska problem faktiskt innebär att hjärna och känslor inte alls rullar på i samma banor som deras, eller mina.
Tänk alla dessa timmar jag lagt på att informera, att hänvisa till texter eller skicka länkar - helt bortkastat är det, och jag är snart framme vid beslutet att ge fan i alltihop. Har pratat mycket med dottern om det, och jag inser att jag är trött på att vara den som alltid ska förklara, sitta och känna det som om jag är nån sorts budbärare, eller medlare, alltid sitta och ursäkta alla, egentligen, förklara för dottern att mormor/moster/kusin/bror inte kan sätta sej in i hur hon känner, och tvärtom.
Jag känner att jag har nog med mej själv just nu. Min dotter kommer jag alltid att finnas för, men jag tänker (nog???) inte ta nåt ansvar för hennes relationer, inte ens när det gäller hennes bröder.

Är jag för hård när jag tänker så? Är det verkligen så att det är jag som ska vara buffert, skydda alla från varann?

Nej. Det kommer högst troligt att bli brytningar åt alla möjliga håll och vid många tidpunkter, men jag ska fokusera på min relation med min dotter! De andra, åtminstone de som är vuxna, får sköta sitt - och det får lov att inkludera henne också.

Hon är vuxen nu, och hur svårt det än är måste jag släppa. Inte henne, aldrig henne, men jag måste låta henne klättra, och även falla. Fallteknik måste övas. För att nå toppen måste man få tillfälle att öva. Jag får lov att göra som med mina normalstörda barn - släppa taget, inse att jag inte längre kan ha samma roll, utveckla en annan typ av relation.

Jag kommer alltid att finnas för henne, men inte på bekostnad av allt annat, det går inte längre. Intensiv mitt-i-riktiga-livet KBT!

onsdag 17 mars 2010

Mummel om motstridiga känslor

Det känns så konstigt just nu, jag har ganska svårt att hantera alla känslor som far omkring som skållade troll mer eller mindre utan uppehåll.

Å ena sidan är jag så ofantligt lycklig, så galen i min karl att det gör ont i mej ibland - och han är precis lika galen, vilket förstås gör saken väldigt, väldigt trevlig... Jag är fullt medveten om att en förälskelse enligt vetenskapen är att jämföra med en psykos, men det skiter jag i. Jag vill njuta varje sekund av den här tiden, vilket för mej till den andra delen av mitt liv.

Den del där rädsla, för att inte säga skräck, styr och tar över och försöker knuffa undan allt positivt. Den del som handlar om att hålla liv i dottern tills hon får sin plats på behandlingshemmet.
Hon är så rädd, så rädd, och jag gör mitt bästa för att göra som den där idioten till läkare sa åt mej för alla de där åren sen: utstråla lugn, trygghet och kärlek...

Vi gör mycket tillsammans nu, pratar mycket, och jag försöker stötta henne i allt det där som måste göras: boka biljetter för studiebesök, tjata om att hon måste ta med sina räkningar till ekonomihandläggaren eftersom förträngning bara gör saken värre, tala om forna erfarenheter av behandlingshem eftersom de är en del i hennes bas, i det som gör saken både lättare och svårare - hon minns ju hellre det svåra och jävliga än det som faktiskt var och blev så bra för henne...

Kämpar med att alltid försöka vrida tankarna så att de går lite mer i hennes banor, eftersom mitt sätt att tänka är så väsensskilt från hennes, jag måste försöka minnas att hennes hjärna inte funkar riktigt som min. Svårt det där. Omöjligt för så många, för mormor och morfar, särskilt morfar, för storebror, för mostrar och kusiner och många många fler.
Orkar inte med min far just nu, orkar inte höra ett enda "...men hon verkade ju så normal när vi träffade henne..." precis som om han förväntar sej att hon ska vråla och slita sitt hår varje sekund för att hon har psykiska problem - man är väl g a l e n då?
Trött på det. Trött på "...hon blir nog frisk" som om han aldrig nånsin lyssnat på det jag förklarat så många gånger, så många gånger har jag berättat om vad emotionell instabil personlighetsstörning innebär men han lyssnar inte, eller vill inte höra. Endera eller. Både och, kanske.

Hon sjunker och sjunker, de paranoida tendenserna blir värre, den sociala fobin också, och det känns som en evighet innan det blir en plats för henne, innan hon får komma till trygghet (även om det blir tufft för henne med behandling). Det är så stolligt med upplägget just nu, inte alls säkert att personal från landstinget får åka med henne - men hennes pappa kommer hursomhelst att vara med.

Det är ännu en sak som är väldigt dubbel för mej. Just nu känns allt övermäktigt. Just nu känns det som om det är en bra sak att jag tvingat på både dottern och hennes pappa detta, just nu vill jag inte vara ensamt ansvarig, inte vara den enda hon har, jag vill att de två ska kunna, och orka, ta upp kontakten och börja bygga en vuxenrelation.
Jag har talat om för dem båda två att jag inte tänker agera mellanhand alls, att de får ta det de har mellan sej (eller inte har, kanske) själva, och jag tror att det är hennes pappa som har mest problem med det.
Han ser sej själv i spegeln när han ser henne. Han ser ett barn när han ser henne. Han måste komma över både sej själv och det där idiotiska viset att behandla henne som om hon var 12 år...
Men det är jobbigt. Jag har det svårt med det där, eftersom jag tillbringat så mycket tid med att försöka få de där två att se varandra över huvud taget...

Nu ska jag vara småbarnsmamma, och försöka att inte längta ihjäl mej efter älsklingen som jag inte fått se eller röra på många timmar... Och hade det här varit ett sms hade jag stoppat in en rodnande smiley!

torsdag 11 mars 2010

Misstag att misströsta

Beskedet kom igår: det är klart med behandlingshem.
Högsta chefsbestämmaren har efter en jävla massa referenstagande och uppkollande okejat det förslag vi gav, jag och dottern, efter att ha dammsugit landet på jakt efter godkända dbt-hem.

Det känns... Tomt. Det känns fanimej tomt! Vad nu, liksom?

Nu blir det ett par för jävliga månader (uppskattningsvis 3 månaders väntetid, hon står rätt högt i kön, men ändå...) med en hel massa rädsla, inte bara min. Nej, när det gäller rädsla ligger jag nog långt, långt efter dottern, för nu är hon skiträdd.

Givetvis är hon det. Det är allvar nu. Nu måste hon bestämma sej: kasta sej handlöst ut i det hon vet blir oerhört smärtsamt och jobbigt och arbetsamt, eller ge upp och fortsätta att försöka överleva från dag till dag.

Men vi kan prata. Hon kan prata med mej, uttrycka alla dessa rädslor, och det är viktigt, så viktigt. Hon kan säga att hon är rädd, att det hon är rädd för som vanligt är att misslyckas. Misslyckas?!?
Så kan nog bara en borderlinare se på behandling, tror jag - eller vad säger du, min kära Puffan? För mej finns förstås inget "misslyckas", det har det aldrig gjort. Jag tycker inte att hon misslyckas, jag tycker att hon är beundransvärd som orkar med att fortsätta kämpa - precis som jag känner inför Puffans kamp, den där sköra styrkan, järnet som finns i kärnan därunder alla symtom och svaga stunder då svängningarna blir ohanterbara...

Men det finns hopp. Om vi lyckas överleva den tid som återstår tills det äntligen är dags, om dottern inte sparkar bakut inför den långa (drygt ett år) behandlingstiden, om inte... Om...

Ja. Men det finns hopp.

Jag blöder. Blöder och blöder och blöder och vet inte riktigt hur jag ska göra. Det har ju inte gått två veckor ens, och det känns lite fånigt att kontakta sjukhuset ännu - men fy för fan så jobbigt det är... Gå omkring och känna det som om jag kissar på mej hela tiden, tillbringa väldigt mycket tid på toalett, i dusch, och så blod, blod, blod...
Jag tänker: hur hanterar de stackars unga tjejerna en sak som denna? Jag är ju ganska väl insatt i min kropp och hur den uppför sej, men om jag varit sjutton och det hade börjat komma äckliga, enorma klumpar, vad hade jag gjort då?
Ska lägga mej och titta på de två första säsongerna av True Blood, det verkar lämpligt... Eller kanske From Dusk 'til Dawn???

onsdag 10 mars 2010

Mummel om sömn och annat

Med stigande oro (och ångest, jo, visst är det ångest) blir det svårare och svårare att sova.

Just nu borde jag sova ordentligt, vila mej, ta hand om mej - om jag ska orka jobba.
I stället ligger jag vaken, lyssnar på kärastens andetag, minns en del hur jag gjorde det förr, för så längesen när den enda tid jag hade honom helt och hållet var när han sov...

Jag vet att nånting snart händer, jag känner igen tecknen, har varit med så länge att jag reagerar på de första små små tecknen, och nu är det inte ens det, det är stora tecken.
Snart gör hon illa sej, ordentligt. Förmodligen har hon rispat och/eller skurit sej ett tag nu, en gång vet jag eftersom hon ringde, men det är mer. Visst är det mer.

Det visar sej att de ansökningar hon gjort inte ens behandlats - eftersom hon skrev ut sej från avdelningen. Hon uppfattar det inte så, hon uppfattar det som om hon inte var önskad där, som att personalen har tröttnat på henne, talat om för henne att de inte kan hjälpa henne, att det inte är nån idé att hon är där eftersom det inte är fråga om att de kan behandla, det är förvaring, precis som det är på alla akutpsykavdelningar.

Så är det. Det vet både hon och jag. Men hur i hela fridens namn kan personal på en psykavdelning säga så till en patient med emotionell instabil personlighetsstörning? Hur kan de inte veta vilka följder det ger?
För nu vill hon inte lägga in sej, inte där, aldrig mer. Nu är det hat, inte trygghet. Det som var hennes trygghet är nu värt ingenting, och det innebär att det inte finns någonting, det finns ingenstans, hon är helt utlämnad åt sej själv.
Och det fixar hon inte. Just nu fixar hon ingenting. Just nu är hon helt passiviserad, helt uppgiven, helt hopplös, i meningen utan hopp.

Och allt är väntan, och väntan är ångest. Varje dag som börjar är en dag närmare avgrunden för henne, inte en dag närmare det nya livet, hoppet.
När hon ringer försöker jag, det gör jag verkligen, jag försöker säga de rätta sakerna, försöker vara så tydlig, så tydlig, ring dit, prata med den, gör si, gör så, kom hem till mej och ät, vila, låna dator...
Men snart ingenting kvar.

Vi vet ju båda att det, så där relativt, inte är lång tid kvar nu, snart får hon möjligheten att komma till ett ordentligt behandlingshem, ett behandlingshem som är dbt-godkänt, men för varje dag åker hon längre ner och därmed blir det förstås svårare för henne. Vi vet båda att det kommer att bli skittufft, behandlingen som kan ge henne ett liv kommer att vara så tung, så tung, det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre, och ju mer nersliten hon blir desto mer orolig blir jag. Förstås. För hur ska min sköra älskade underbara tös orka?

Det krävs att hon orkar, eftersom allt, som vanligt, bygger på frivillighet. Jag vet att det blir oändliga samtal där jag kommer att kämpa som ett djur för att få henne att orka, stanna kvar, ta emot. Så blir det, så är det, och hur ska jag orka?
Jag önskar ibland att hon kunde få ett intyg på sej, men det är högst otroligt. Med de regler som nu gäller är det hopplöst, för även om hon bär sej åt som om hon vore i psykos har hon ingen psykos, och då sätts bara intyg om hon är suicidal, och knappt då heller.

"Vill du bli inlagd?" frågas det när hon åker in akut, och förutsättningen för inläggning är att hon vill, inte att hon behöver. Vill hon inte blir hon inte, och nu vill hon inte. Kanske svälter hon ihjäl innan hon kommer in på behandlingshemmet?

För hon ringer inte soc. Och så länge hon inte ringer får hon ingen tid hos ekonomihandläggaren, och får hon ingen tid hos ekonomihandläggaren så blir det inga pengar, och har hon inga pengar så... Ja, ni vet.
Upprepar jag mej? Det är, förstås, för att allt upprepar sej. Runt runt runt, samma välbekanta cykel, med någon variation i tid.

Men. Mycket är annorlunda också, det ska sägas. Hon är annorlunda, hon har mognat, utvecklats, och tiden på det förra behandlingshemmet räddade livet på henne, ett tag, det är helt klart. Det är grunden till att hon fortfarande kämpar, att hon nu kan prata, även om det är med ett fåtal personer.
Mej. I viss mån sin läkare. Psykologen som gjorde SCID-II-intervjuerna för remissen till dbt-kliniken. Sköterskan som är hennes stödperson, och soc-damen som funnits för henne det senaste året. Som inte finns mer eftersom hon "skrevs av" när de skickade henne till lurendrejeribehandlingshemmet.
Skrevs av... Så känner hon sej nu. Avskriven. Av alla. Nästan.

Än så länge litar hon på mej, som sagt. Men balansen är på en knivsegg, jag vet egentligen aldrig när jag säger vad-det-nu-är som kan få henne att se mej som ond, som opålitlig, som en svikare. Kan bli vad som helst, men högst troligt ett enkelt "nej". Nej till nån skitsak, förmodligen.

Nu ska jag fortsätta att balansera, fortsätta att försöka få henne att gå ur sin passivitet, att ta ansvar för sitt eget liv, ta det där samtalet till soc som gör att hon åtminstone kan känna att hon inte behöver svälta...

Satan, så långt det blev. Men hur annars ska jag överleva? Ventil. Spypåse... Nödvändigt att få ut.
Så är det.

söndag 7 mars 2010

Mummel om år som går

Det är lite aktuellt med år som går, födelsedag i faggorna, och nu är jag närmare 45 än 40. Stör det mej? Inte ett dugg. Jag tycker om att bli äldre. Att vara ung var ett helvete. Inte enbart, förstås, men ofta, ofta...

Viktigaste erfarenheten man får med åren är den att man överlever. Att "det värsta som kan hända" inte innebär slutet, även om det kan kännas så. De värsta stunderna drar förbi och övergår i annat.
Min syster sa nånting som inte låter riktigt klokt, men ju mer jag tänker på det desto klokare är det:

Hela livet är man endera tonåring eller nära döden.

När jag var tonåring var jag ibland båda. Runt 25-årsåldern hade jag min enda ålderskris, jag tyckte jag gjort allt, det fanns liksom inget kvar - då var jag nära döden-gammal...

Det växlar. Just nu är jag tonåring, en sån där underbar period som också fanns när jag var tonåring, inte var det bara mörker och elände, en hel del glädje och nästanlycka fanns där också...

Den ålder man är i är alltid den bästa, sägs det, men där får jag lov att inlägga veto. Många åldrar har varit värsta, tungt har det varit, svårt och jobbigt och nära uppgivenhet - men nu, nu ska det vara bra. Tonårskänslorna ska få finnas, tillsammans med erfarenheten och det självförtroende som faktiskt finnes blir det bara, bara bra!

Och förresten märker jag inte att jag blir äldre, förutom då jag tittar på barnen. Jaja, ibland i spegeln, då, de grå förökar sej och där börjar komma fina linjer både här och där - men mest barnen.

En vuxen man är jag mor till, och en ung kvinna som lämnar sina tonår i år, och min lillaste unge, min härliga sladdis, lämnar snart småbarnsåren bakom sej...

Men jag bryr mej inte om de där siffrorna i passet. Jag lever ju äntligen igen, efter många år, vad spelar det då för roll vad det står?

lördag 6 mars 2010

Mummel om kakbak

Förr bakade jag ofta. Kakor, bröd, tårtor - å, dessa mästerverk till tårtor, alla födelsedagar skulle det vara hembakad tårta (prinsess med grön marsipan var populärt, sen pinnocchiotårta, sen... Minns inte, men det ändrades med stigande ålder på barna!) och sju sorters kakor, bullar, sockerkaka, rulltårta...

Sen la jag ner, allt la jag ner, ingen bakning mer. Ingen tid, ingen ork, ingen lust.

Nu har jag bakat igen, hela lägenheten doftar, och den lille är lycklig, så lycklig.

"Min mamma har en massa recept", säger han, och bläddrar bland registerkorten i lådan. "Från a till ö", säger han, och hittar tårtrecept efter min mormor, och då måste jag förstås baka tårta.

Jag tycker om att baka. Att kladda ner mej, att smaka deg och smet, ge små klumpar kakdeg till enda hemmavarande barn, låta honom slicka skålen när jag gjort sockerkakssmet sådär som mormor gjorde när jag var liten.

Uppe i stugan fanns en underbar kvinna som jag och min lillasyster hälsade på. Hon gjorde sockerkakssmet till oss, inte för att baka utan för att vi skulle få äta smet med sked. Vilken lycka!
När mina stora barn var små och vi var fattiga som kyrkråttor blev det ibland kakdeg eller sockerkakssmet i stället för godis, för ägg, mjöl, socker, smör fanns ju alltid - och det pratar de fortfarande om, ibland. De pratar om det som om det var b r a, inte som om de missade nåt eftersom mamma aldrig hade pengar, och jag tänker att många av skuldkänslorna är alldeles alldeles onödiga. Inte har de lidit!

Nu finns en massa kakor i frysen, och jag känner mej glad. Jag känner det som om det där med bakning och matlagning kanske kan göra comeback i mitt liv, som så mycket annat har gjort. Bra annat, bara positiva saker hittills, och krävs det inte mer än lite bakning för att höja trivselnivån ställer jag gärna upp!

Jag fick möjlighet att ge min dotter kakdeg och smakprov också, och det kändes så bra... Hon kom hit, och stannade länge, länge, och det känns bra.
Hon lider så oerhört nu, och jag kan inget göra. Att inget kunna göra är alldeles fruktansvärt, och jag är glad för varje liten sak som gör henne lite gladare, få en liten stund av hennes liv att kännas okej.

Idag är en riktig njutardag för mej och min lillkille, och om det är nånting jag ska försöka lära honom är det att ta vara på de här stunderna, de här dagarna som inte är nåt särskilt så där egentligen - men som ger så mycket i sina små, små glimtar av lycka och lugn. Mysa på soffan med frukost. En påse lördagsgodis. Campa i tv-rummet.

Och äta kakor. Inte alls dumt...

onsdag 3 mars 2010

Mummel om kärlek

Igår läste jag gammalt jag skrivit, då, för längelängesen, skrattade och grät och insåg att ja, så känns det ju, så känns det fortfarande...

Fortfarande kan jag ligga vaken och bara se, älska honom med blicken, känna len hud och hårda muskler, hans kropp är välbekant och mina händer känner igen varenda centimeter. Visst vet jag att det inte kan vara möjligt, inte kan det vara så, men så känns det.
Jag kan ligga där och bara se, som jag gjorde med barnen då de var riktigt små och nya i världen, och inse att det finns lycka och glädje, inte bara för mammaMummel, där finns en kvinna också, en annan del av mej som sovit länge...

Det skulle aldrig hända att jag ångrar de barn jag fått, inga andra barn ville jag ha, men finns det en man i världen jag verkligen skulle ha velat ha ett barn med är det honom. Ironiskt, eller hur?

Söndagen var helvetisk. Smärtorna stora, och aldrig kom blödningen igång, jag andades och slumrade och väntade väntade väntade, och till slut fick jag två piller till och en spruta ketogan. Nu är det gjort, ingen återvändo (som om det nånsin funnits alternativ...) och jag ångrar inget - men ändå tänker jag att om det är en mans barn jag verkligen velat föda är det hans.

Igår, efter att jag läst, såg jag mej själv i spegeln. Med rent bokstavligt blossande kinder och en glimt i ögonen jag vare sej kan eller vill beskriva insåg jag att ja, det finns glädje och lycka också för mej.

Kärleken till barnen är obeskrivbar och obrytbar, utan villkor och utan gräns. Den är.

Kärleken till min man är också. Den har alltid funnits där, även om den bara då och då flutit upp till ytan, och jag undrar förstås om det är honom jag sökt under det liv vi levat åtskilda. Är det så? Är de två män jag levt med egentligen längtan efter honom?

Nog kan jag tro det när jag tänker efter, nog kan jag se likheterna med den han var då, när han var i mitten av 20-åren, livrädd för känslor och för att "bli fast", då när han försvann för att återkomma, alltid återkomma, och jag inte hade nånting alls att sätta emot när han kom tillbaka, när han såg på mej med samma blick han ser på mej nu...
Jag flyttade. Flydde. Undvek, i 25 år.
Och det fanns, uppenbarligen, en god orsak till detta. För fortfarande räcker det med den där blicken.
Skillnaden nu? Kan inte mätas. Nu har jag en mogen man, vid min sida, en man som vill göra allt och lite till för mej, alldeles självvalt, och av kärlek.

Den styrka jag får av hans kärlek är ofattbar. Min ångest är mer eller mindre försvunnen, och jag märker hur mina tankemönster är helt förändrade. Nu finns det hopp, mitt i denna förtvivlan som varit mitt liv så länge. Nu tror jag på en framtid, inte bara som existerande utan som levande. Stort, är det.
<