Misstag att förakta...

En sak skäms jag för, en skam som färgar rätt mycket av min vardag: jag föraktar min yngste sons far av hela mitt hjärta.

Jag har försökt, och fortsätter att försöka, komma förbi känslan, hitta fram till någon slags känsla av respekt i stället, men det är stört omöjligt.

Varje gång jag lyckats komma en liten bit på väg händer något som får mej att halka tillbaka, i ilska eller ledsamhet eller detta eviga förakt, och jag är ganska förbannad på mej själv för den saken. Det påverkar ju min lille, min underbare ögonsten, och det är förfärligt att jag inte kan vara en större människa än så...

Men faktum är faktum, och så länge fanskapet bär sej åt som han gör finns ingen möjlighet för mej att hitta minsta lilla gnutta positiv känsla inför honom.

Att lägga skuld på ett barn är fult. Hittar inte något bättre ord än det, fult är det, och en hel massa annat också. Att skälla ut ungen efter noter för att han trillar och spräcker gipset är så jävla lågt att jag är glad att jag inte var i närheten - vet inte om jag kunnat behärska mej i det läget, och behärska mej måste jag ju under ganska många år till. Att sen inte åka raka vägen till akuten för att se till att nämnda gips fixas är inget annat än grov försummelse, och jag är glad att jag hade en nära vän i närheten som kunde berätta om incidenten för mej. Jag skäms inte ett dugg för att jag ringde och manipulerade lilleman tills han själv berättade att gipset gått sönder, för då kunde jag be att få tala med den försummande föräldern och se till att han tog ungen till lasarettet - de har tusentals rullar gips däruppe, nämligen, som bara väntar på att användas till diverse frakturer...

Det var ett rent helvete för mej att släppa ifrån mej ungen i helgen, eftersom det nu är semester och meningen är att vi ska dela den så att lilleman har så mycket ledigt som möjligt i sommar. Fyra veckor ska han vara där - men det blir förstås inte så, för vare sej jag eller barnet vill att det går så lång tid innan vi ses. Det får bli helgerna, och eventuellt lediga dagar för mej, och då klarar vi det, kanske...

Han ville inte åka. Det var första gången han sa det, "jag vill inte vara hos pappa i fyra veckor", sa han, och mitt hjärta brast. För vad kan jag göra?
Det jag försöker göra är att se till att mitt barn får ha sin pappa, får ha de här åren då ju alla barn faktiskt dyrkar sina föräldrar, försvarar dem in i döden vad de än gör, är lojala intill dumhet. Jag vet ju att det går över, men jag vill faktiskt att han ska kunna tycka att hans pappa är bäst i världen, den lilla tid det nu varar.

För det går över. Det vet jag, som sagt. Har ju två vuxna barn som bevisat, och bevisar, den saken. Inte en enda gång under alla år har jag pratat skit om pappor, och jag tänker inte börja nu. Det lönar inte ö h t, det enda man uppnår är arga barn, och risken att de vänder sin ilska mot en själv.

Men rädd är jag. Jag vet ju hur han fungerar, den yngstes far. Han själv och hans behov först och främst. En enda rätt väg till vad-det-nu-kan vara, och det är hans. Inga alternativa sätt att nå mål alltså - bara ett, hans, allt annat är fel.

Inte undra på att ungen är förvirrad. Inte undra på att det blir konflikter när han kommer från ett ställe där det är endera auktoritärt eller också gör-vad-du-vill-stil. Konflikter förekommer inte, det är order eller inget alls, för pappa vill inte ha "bråk"... Fy fan.
Så när han kommer till mej blir det bråkigt. Eller vad man nu vill kalla det för... Dels har han väldigt mycket ilska i sej, allt argt han har fått lov att spara på måste ju ut, förstås, dels kommer han till en förälder som vill ge struktur och ramar, inte inkonsekvens och gör-vad-du-vill eller gör-som-jag-säger...

Nåja. Tror inte att det kommer att förändras, det här. Och jag kan inte hysa respekt för en vuxen man som säger sej vilja ha fler barn men inte ger det underbara barn han redan har någon stabil grund.

Att han sen inte klipper gräs eller ser till att det hus han absolut skulle ha kvar efter separationen är i ordning utan står och förfaller är ju tyvärr inget jag har med att göra eller kan göra nånting åt. Men det är förskräckligt att behöva ge ifrån mej det dyrbaraste jag har till veckor av osäkerhet, till ett "hem" där han inte vågar gå ensam upp på övervåningen trots att han faktiskt har bott där i hela sitt liv...
Jag önskar att jag kunde göra något, men jag vågar inte pressa, för om vi skulle bli ovänner på riktigt vet jag hur det blir: mitt barns far skulle sluta prata med mej, och det skulle drabba barnet. Moment 22 så man kan gråta...

Mummel om spisen

Drar ut spisen - går lätt, bra hjul under den, som tur är - och fascineras över hur mycket skit som samlas emellan gångerna.

Och som vanlig svettas jag och svär, det är inte lätt att städa när man är halvinvalid...

Jag har stoppat i mej piller som gör att jag kan klara av det, och ångesten inför att vakna i morgon håller jag kort, för det blir inte bättre av att jag ängslas över hur kroppen kommer att kännas. Det blir som det blir, och jag vet hur det blir - så varför ska jag ha ångest???

Det är lite symboliskt, det där med spisen. För hur ofta gör man egentligen rent bakom och under den, förutom vid lite högtidliga tillfällen som till jul, och när man ska flytta?

Jag är helt uppfylld av flytten nu, måste jag erkänna. Jag längtar varje stund, om nu sanningen ska fram... När jag är här hemma, ensam, sätter jag igång med de där projekten som ska till, som att dra ut spisen och skura och slabba, det är våta tidningar och vattenspill överallt.

Jag vet att det har varit många klick på annonsen om min lägenhet redan nu, och jag vågar hoppas på att det blir en bra affär. Med lite tur blir det lite pengar över, med mycket tur kanske så mycket som ett par hundra tusen, vilket är rätt mycket pengar här i krokarna. I vinst, alltså. För jag har knappt några lån på den, lägenheten, inga pengar att tala om, och jag ser mitt nya hus möbleras med pengarna jag får...

Man får drömma, även när man skurar. Kanske lite extra då, tillochmed...

Pirrigt mummel...

Mäklare, visningar, intressenter, bud...

Jag vet inte vilket håll jag ska vända mej åt, riktigt, det känns så främmande att se sitt hem i en objektbeskrivning. Är det verkligen min lägenhet? Kan man verkligen beskriva den så?

Skurar kakel. Jo, det är snyggt med helkaklat, men det är en jävla massa plattor att putsa på när det inte bara är badrummet utan också lilltoan, kakel överallt, högt och lågt. Måste köpa en ny trappstege, den gamla gick sönder när den gjorde tjänst som entré och scen för min lille rockstjärna, och det är högt till tak här...

Det finns alltså intresserade. Beslut måste tas - ska jag acceptera första budet, en familj som har lite första tjing (beroende av om de lägger på lite på utgångspriset, då...) eller chansa på att det blir en bra budgivning med folk som kan ta över snabbt?

Den är fin, min lägenhet, det går inte att komma ifrån. Och det finns inget överskott på fyror i min lilla stad, direkt, så det finns en möjlighet att få en massa pengar, om man väljer den vägen.
Beslut och beslut, det är förbannat svårt, det här! Ska jag släppa lägenheten snabbt, slippa månadsavgiften och få loss lite pengar - eller gå med på en budgivning (som ju kan dra ut på tiden) och få loss mer?

Behöver egentligen inte så mycket pengar. Jag vill gärna kunna betala min gamle far, han var ju vänlig och lånade mej de tusenlappar jag behövde för att kunna köpa min lilla bil, men annars...?
Det är klart, det vore jävligt skönt att kunna smacka in en klumpsumma till CSN, bli av med lite av den (höga...) månadskostnad jag har på den kanten, det finns möjlighet att halvera lånekostnaden per månad - men jag klarar det ändå.

Finns faktiskt inte mycket jag inte klarar, nu när jag tänker efter! Jag kan berätta att jag just nu är på jag-kan-allt-humör, på det-finns-inga-problem-humör, och det trots att min dotter bär sej alldeles ovanligt korkat åt!

(...jag menar, även om hon nu väljer att bryta mot det kontrakt hon skrivit under behöver hon väl för fan inte skriva det på facebook??? Jag förundras ofta över hur in i helvete korkade folk kan vara, hänga ut allt och lite till för världen att se!)

Och jag kan se att jag klarat mej bra, efter förutsättningarna. Jag och barnen har haft det bra, aldrig något överflöd men aldrig utan heller - och det ska jag vara stolt över. Så! Svart på vitt, stolt ska jag vara!

Nu - nu ska allting bli ännu bättre. Jag känner det i hela kroppen, och jag känner mej alldeles trygg med beslutet att leva ihop med älsklingen.
Ibland får jag attacker då det brinner i magen, men aldrig för min egen skull, jag kommer att få det så otroligt mycket bättre. Det är honom jag tänker på, alltid honom: hur kan han vara så korkad så att han sätter sej fast med mej? Med en framtid som mycket väl kan innebära en kvinna i rullstol, med en framtid som alltid kommer att innehålla en borderline-dotter, med en framtid där han, utan tvekan, kommer att få bära det tyngsta lasset, både fysiskt och ekonomiskt?

Jag tänker tillochmed att jag ju faktiskt kan börja pensionsspara nu, för första gången ever! Är man medelålders på riktigt då, tro?
Nåja. Jag tänker pensionssparande, och älsklingen säger att självklart ska jag göra det, pensionsspara alltså, det klarar vi lätt - och han säger vi.

Alltid vi, och det är förunderligt för mej som alltid varit ensamt ansvarig...

Han säger: Men jag tjänar ju mer än du, då ska väl jag lägga mer per månad till hus och mat? Annars blir det ju fel... och jag älskar honom ännu lite mer och dyrkar marken han går på litegrann.
För honom är det så självklart. För mej så nytt och fantastiskt.

Pirrigt på alla vis. Underbart. Och för första gången på jag-minns-inte-när ser jag på framtiden med förväntan. Och egentligen skiter jag i hur mycket jag får för lägenheten, jag vet att allt är vinst och att vi kommer att klara oss fint.

Jag stannar på mitt rosa moln, och väljer glädjen. Så skönt!

Mummel om att vakna

I morse kom jag att tänka på att det är nästan tio år sedan jag började få ont, eller i alla fall få så ont att det gjorde livet mer eller mindre outhärdligt.
Jag tänker att jag ofta ofta sagt till mej själv att jag borde ha tänkt på att vara tacksam över att vakna utan smärta under de dryga 30 år jag faktiskt gjorde det - men det är ju sånt man inte vet förrän efteråt...

I nära tio år har jag alltså vaknat av och i smärta, rullat ur sängen, med skräck och fasa försökt att låta bli att skrika rakt ut när jag försöker räta upp kropphelvetet, försöker att inte lägga tyngd på någonting när jag reser mej, en sak som givetvis är omöjlig.
Den där vidriga stunden innan pillren börjat verka... Jag lyckas, för det mesta, ta upp tidningen från hallmattan, sätta på kaffe, bläddra lite i mina två morgontidningar, allt för att avleda, för att inte uppslukas och sjunka.

Varje morgon. Grått, eller helt svart.

Från midvintern till midsommar har jag nu vaknat i ljus. Jo, smärtan finns där, givetvis gör den det, det är lika svårt att få upp tidningarna, det är lika jävligt att försöka klä på sej - men runt allt, som madrassering och skydd, finns mitt rosa moln.

Jag lever i glädje, och det ger ett konstant tillstånd av förundran. Jag förundras ständigt över att vinden kan vända så totalt, att alla pusselbitar faller på plats, att det faktiskt verkar som om det ena påverkar det andra, som om glädje och kraft och kärlek smittar av sej på alla bitar av livet.

Svart blir ljus, och även om jag vissa mornar, vissa stunder på dagen, känner det som om smärtan knuffar mej mot kanten av det där svarta hålet jag överlevt i så länge så känner jag också att det inte kommer att bli så.

Som en integrerad del av mitt liv accepterar jag den, smärtan, både den fysiska och den psykiska, den känslomässiga också, men det styr ingenting längre.

Det jag trodde jag klarat har jag nu faktiskt klarat. Jag låter den vara, smärtan, låter mej inte beröras av den, jag tar emot livet och skönheten, kärleken och lyckan, och jag tänker stanna där.

Alla tjänar nämligen på det. Alla mina ungar tjänar på att ha en mamma som mår bra. Jag vet det nu.

Kärlek är den allra bästa kognitiva beteendeterapin i världen.

Mummel om startpunkter

Insåg att besöksräknaren försvann med mallbytet, så nu finns en ny.

Och jag gillar det. Vi börjar på noll igen, ok? Börjar på noll, trots att det funnits så många fina människor som besökt den här bloggen, den här spyhinken, den här livräddaren...

Ni räknas förstås, tro inget annat - men det är trots allt ganska trevligt, och lite mysigt symboliskt också, att sätta räknaren på noll nu!

Jag vaknar, saknar min älskade, och tänker att det är på riktigt trots att jag ibland, när jag slinker tillbaka i mitt förra liv i min lägenhet med mina barn, kan få attacker där jag tvivlar. För hur ska jag kunna tro att allt det där starka, härliga, underbara är på riktigt? Hur ska man få sin hjärna att förstå att det stora, fantastiska är verklighet när omgivningen andas ångest och elände?

För så är det, förstås. De år jag bott här har varit alldeles vedervärdiga, punkt. Och så länge jag finns här kommer minnena att dominera. Jag känner det när jag kliver innanför dörren, känner hur all kraft, all energi, bara rinner av mej - och det är ganska förfärligt...
Men jag har bestämt mej: jag ska inte låta mej påverkas av alla negativa vibrationer här, jag ska städa bort dem allihop under den tid jag bor kvar, och sedan... Sedan lämnar jag det bakom mej.

Nu ska det bara vara ljus framtid. Nu ska dottern få hjälp att må bättre, nu ska jag må bättre - inte bara det, jag ska må bra!!!
Jag ska planera med min älskade, gå i möbelaffärer och fundera på det bästa sättet att få huset att funka för oss alla, köpa extra tv och framförallt: en ny säng. Visst är väl en ny säng en nödvändighet i det här läget?
Jo, lite fånigt kanske det är, men ändå... Inte fan vill jag att vi sover i hans gamla dubbelsäng i vårt nya hus!

(...för det förflutna ska inte ha stor plats i vårt nya liv, och det som hänt i eventuella sängar ska lämnas där, i forntiden...)

Misstag att formatera datorn...

Har haft problem med min bärbara länge nu, och när inte ens bank-id:t funkade tog jag mej till att återställa den till fabriksinställningarna.
Big mistake.

Nu sitter jag här och försöker stå ut med uppdateringar... och uppdateringar... och uppdateringar, och därtill måste jag installera om allt, och leta reda på alla mina favvobloggar och bokmärka dem - för inte tänkte jag på att klura ut hur man sparar alltihop, heller!

Gudskelov hade jag kvar lösenord och användarnamn och fan och hans moster till e-postkontot, och resten skiter jag i, för nu.

För jag ska flytta. Jag ska flytta...

Vi gick och blev med hus bara sådär, och har räknat ut att det är billigare att flytta över älsklingens bredband/tv/telefon, för inte är det ett Comhemhus vi flyttar till!

Rädd? Jodå. Eller inte, kanske, mer vad som på engelska heter excited, sådär nervöst förväntansfull, och ovanpå det alldeles väldigt lycklig.

Min tur nu. Min tur att vara lycklig, lugn och tillfreds i ett hus som är vårt, inte mitt, inte hans.
Till och med den lille, som ju gråter om man säger "flytta" är odelat positiv, vilket gör allt så mycket lättare. De stora barnen är också positiva, det måste ju sägas, även om det inte spelar lika stor roll som att den lille gör det.

Ska jag bli nervös för att det går för lätt?!? Allt bara flyter på, alla bitar klickar i varandra helt utan ansträngning från min sida, eller nån annan heller, för den delen. Det bara klickar - sänkt huspris, inga problem på banken, allt ordnat på nolltid, och papper är skrivna. Inte långt kvar till flytten, herregud...

Så jag röjer och rensar, inte bara datorn. All gammal skit ska bort, nu börjar det nya och fina, det lugna och trygga och varma.

Mummel om kärlek

Just nu är jag alldeles omgiven av kärlek, badar i den, njuter av den, förundras av hur mycket man kan älska - och på hur många olika vis man kan älska.

Min man, min käraste, min älskade. Mina barn - storsonen, min förstfödde, så stark och stilig och ung... Han lever livet på ett beundransvärt sorglöst vis, med inställningen att allt ordnar sej, och jag inser att han är lik mej, så lik, men utan det svarta som jag haft med mej sen... Ja, sen alltid. Jo, han har mörkare perioder, han kan vara ganska ordentligt nere, men han har inte alls det svarta.
Min dotter, min enda dotter, så vacker och modig och begåvad, och på väg att få det liv hon förtjänar, att ta det liv hon förtjänar.
Den lille, min sistfödde, som i mångt och mycket är oformad, men med en fantastisk personlighet som är alldeles fascinerande, just nu gipsad efter en liten olycka - men inte förhindrad för det! Allt går, allt är kul, alla är hans vänner, och han älskar livet och världen. Underbart.

All denna kärlek gör mej till den rikaste människan i världen. Jag har allt jag behöver, allt i hela världen, allt som betyder något.
Det är förstås också så att den gör mej väldigt väldigt sårbar. Och rädd, förstås, för var skulle jag vara om något, vad som helst, hände någon av dem???
Nog händer det saker, alltid, och allt det som hänt gör mej medveten om precis hur skrämmande det är att älska.

Men det är värt det. Jag får helt enkelt lära mej att hantera rädslan på ett sätt som inte påverkar all denna kärlek, inte tar bort något ifrån den.

Mummel om förändring

Sådärja.

Även bloggen får sej en ansiktslyftning.

Jag vaknar i kärlek, och tänker att det är precis såhär en lördagsmorgon ska vara.

Fortsätt så!

Mummel om pirr i magen

Sitter och försöker jobba, men mitt medvetande är hela tiden någon annanstans, det är stört omöjligt att koncentrera sej!

Jag har flera stora, tunga jobb på gång, och mitt i alltihop en massa glada studenter som släpps ut och måste fotograferas och stoppas i tidningen och i bildspel på webbsajten, det är fullt upp - och mitt huvud är fullt av annat.

Lånelöfte klart, och bud lagt. Det är nervöst som fan, vi har båda bostäder att sälja, tänk om de inte blir sålda, tänk om vi sitter med dubbla eller tredubbla kostnader i månader, tänk om...

Hela tiden. Och samtidigt är det så spännande, så alldeles alldeles underbart, jag försöker att vänja mej vid den här berusande känslan av att ha en framtid, att ha ett liv att se fram emot - men det gör jag inte. Vänjer mej, alltså.

Går tillbaka i bloggen och läser, och ryser och gråter, för det har varit så förfärligt, så tungt och svart och hopplöst, och det har varit det länge.
Ändå finns ju inte allt som hänt med här. I mina skrivböcker hemma finns allt, och dem tänker jag inte ens öppna.
De får packas ner i en låda som tejpas igen ordentligt, silvertejp i långa banor, runt runt lådan ska den gå så att det blir nästan omöjligt att öppna den.
Vissa saker mår bäst av att glömmas, tror jag.

Misstag att hoppa?

Så nu tittar vi på hus...

Har hittat ett perfekt, gott om utrymme, fräscht på ett sätt som gör att det faktiskt bara är att flytta in och börja bo - någorlunda neutral inredning, alltså, inte ett enda rum som kändes "måste göra om"... när vi tittade.

Det allra bästa var att min lillson, den son som hatar förändring, som gråtit när jag sagt att vi ska flytta härifrån (vilket alltså var långt innan jag träffade käraste), tittade på mej och sa: "Mamma, här vill jag bo!"

Så just nu vill jag bara att vi ska få köpa det där drömhuset (jo, för det är det, det finns t o m en inredd gäststuga med el och bredband till vuxna barn som flyttar hem då och då - behöver jag säga att min store son var väldigt, väldigt positiv han också???), att det ska gå smidigt med våra respektive husförsäljningar och att flytten ska gå bra. Vara avklarad...

Men är det dumt? När vi nu seriöst tittar på gemensam bostad, när vi till och med hittat ett hus vi båda tycker mycket om - ja, då känns det lite läskigt.
Lite rädd blir jag. Ganska mycket rädd. Har en sån massa bagage, så mycket som hänt under livets gång som viskar till mej att nej, det är farligt, att flytta ihop med nån slutar bara med att det gör ont, att livet blir svårt och jobbigt och sorgligt...

Just nu är jag också rädd för att jag (eller kanske vi?) ska bli så rädda att vi låter möjligheter slinka undan, att vi låter chansen att köpa drömhuset rinna mellan fingrarna, att vi avvaktar och fördröjer så att det blir frustration och ...
Ja, vad? Att vi förstör för oss, kanske?

Beslut. Det gäller alltså att fatta beslut, bestämma hur högt vi är beredda att gå i en budgivning. Ringa mäklare och ge ett bud, ringa annan mäklare för att få lägenhet värderad och såld, börja packa och köra grejor till soptippen.
Bara det. Och jag blir ännu räddare när jag tänker på det... Borde förstås tänka att det är perfekt, vi kanske till och med kan flytta under semestern i augusti, ta semestern till att skapa vårt nya liv, kan det finnas bättre användning av semesterveckor???

Måste prata ordentlig med honom, min käre. Det är ett rent lidande att inte få ha honom nära de här barnveckorna, för även om mina söner är väldigt trevligt sällskap är de en annan typ av sällskap. Liksom. Och de är, som sagt, enbart positivt inställda. Är det inte fantastiskt?
Något som inte bara är fantastiskt utan också en överraskning utan dess like är att min mor är positiv. Första gången nånsin - det kanske är ett gott omen?

Mummel om liv och lust

Idag blir det återvändande till verkligheten, men några timmar till ska jag stanna i min vackra dröm... Bara njuta av livet, sträcka ut mej i solen som en nöjd katt, och då och då förundras över min underbara älskade. Att han finns? Att vi villhöver varandra och har valt att skapa ett liv tillsammans?

Bara så.

Han är vacker också, rent plus i kanten, och även om jag vet att livet inte är en dans på rosor så känns det så just nu.
Som att dansa fram på lena mjuka doftande rosenblad, så känns det.

Tacksamhet. Vällust. Kärlek. Lycka. Jag kan stapla positiva ord i alla riktningar, bygga en fantastiskt konstruktion av dem, och gör det också.

Ibland, som idag när till och med vädret bara är ljuvligt, kan jag det. Övar och övar, och tycker nog att jag blir bättre och bättre på att ta till mej bra saker, lyfta det positiva, tillåta mej att njuta - och faktiskt också skapa egna lyckor...

Att tillbringa en lördagskväll ensam med min käraste är det jag vill. Jag tackade nej till en utekväll med restaurangmat till förmån för hemgrillat, potatissallad, tomater, fetaost, oliver, rödvin. Till efterrätt: massage med den nya oljan, doftande av sandelträ, och jag känner att så, just så, doftar lyckan.

Mummel om mirakelönskningar

Kollar kontot, och inser att 78 öre nog inte kommer att räcka månaden ut...

Det konstiga är att jag är helt övertygad om att det kommer att ordna sej. Av nån underlig anledning gör det alltid det, och om sanningen ska fram har jag suttit i mycket, mycket värre knipor än vad jag är i nu, med obetalda inkassoräkningar nerstoppade i lådor för att jag inte orkade eller kunde ens titta på dem, med kronofogdebrev som jag med skakande händer returnerade mottagningskvitto på - och allt har ordnat sej.

Just nu är det mindre kul, men det finns vare sej inkassokrav eller risk för kronkalle, så läget är inte ens i närheten av desperat. Därtill vet jag att jag har människor omkring mej som hjälper mej över den här svåra perioden, jag vet varför jag sitter där jag sitter och jag vet att det finns ljus i slutet av tunneln.

Lite önskar jag mej ett mirakel, dock. Önskar egentligen att jag kunde bli omåttligt och överraskande rik, plötsligt ha så mycket pengar att jag inte bara kunde betala av hela det förbaskade studielånet på en gång i stället för 2 000 kronor per månad i evighet, amen, utan också gå in till min chef och tala om att jag inte vill jobba under honom längre.

Ett litet mirakel som gör att alla mina kollegor inte längre mår så dåligt, en underbar händelse som gör att vi får tillbaka den härliga stämning som vi hade för ett par år sen, nånting som återskapar den kreativa miljö som gjorde att vi trots minimala resurser gjorde en helt ok tidning...

Drömma får man. Och jag hade faktiskt 82 kronor på ett annat konto och därtill ett par hundra i plånboken, så allt är inte nattsvart!

En väldig tur att jag slutat röka...

Mummel om jobbångest

Telefonen ringer, och det är chefen.
Jo, jag är ledig, men han ringer ändå.

Och jag känner att nånting händer. Jag stelnar, musklerna i nacke och axlar drar ihop sej, och det känns som om det brinner nånstans i magen.
Så känns det när jag blir påmind om min arbetsplats. Vilket alltså innebär att situationen på min arbetsplats är mer än lovligt vidrig för närvarande.

Det är många faktorer som spelar in där, men kontentan av det hela är att jag mår dåligt av att ens tänka på jobbet, för att inte tala om hur jag mår när jag kliver in genom porten.

För jävligt. Så ska det inte vara. Jag har världens bästa jobb, jag älskar det jag gör - och det gör det hela mycket, mycket värre...

Som fackligt förtroendevald har jag ett ansvar för arbetsmiljön, och jag känner mej otroligt hjälplös. Hur fan ska jag kunna reda ut allting, hur ska jag klara av allting, hur ska jag...???

Det går inte att förtränga, heller. Jag skulle vilja gå dit och gräva ner mej i mina projekt, dra i de planerade artiklarna, snoka runt efter informationen jag behöver, börja skriva och formulera de berättelser jag vill dela med mina läsare - men det går inte.
Allt annat suger glädjen ur jobbet, och trycker ner mej en våning till.

"Du ska släppa det där, när du är här ska du bara njuta av livet" säger min älskade (älskare? pojkvän? man?) och jag svarar "Ja, ja..." och startar datorn, loggar in i jobbsystemet, mejlar, ordnar, fixar, läser paragrafer...

Nej, fy fan!

Sol. Altan. Kallt vatten. Ljudbok. Nu!

Mummel om frustration

Just nu vill jag ha allt, och jag vill har det nu - ska det vara så mycket att tjafsa om, eller???

Vill hitta det där perfekta huset som blir det perfekta gemensamma hemmet till det perfekta resten-av-mitt-liv, men det verkar vara så att ingen vill sälja ett perfekt hus just nu. Inte mitt, eller snarare vårt, perfekt, i alla fall.
Inget ska det vara att göra, helst. Vi har nog båda kommit till den ålder då vi inte är ett dugg intresserade av att renovera, dränera, byta tak... Nä, ett hus som på sin höjd behöver lite tlc i form av målarfärg och tapeter ska det vara. Lägger hellre lite mer pengar i inköp än köper billigt och tillbringar all tid med jobbjobbjobb efter det vanliga jobbet!

Vill därtill att allt ska vara klart, hus hittat, vi inflyttade, allt klart, helt enkelt.
Långt dit. Väldigt, väldigt långt.

Är rädd nu också, för dottern är på plats på behandlingshemmet - och hatar varje sekund. Saknar allt hon bryr sej om, säger hon, och jag vet ju hur det funkar, hur hon övertygar sej själv om att hon skulle må mycket, mycket bättre om hon var hemma hos sina vänner - och så händer nåt som inte är bra. Kanske sticker hon helt enkelt, det gjorde hon några gånger förra gången det begav sej, det tog tre, fyra månader innan hon kommit till ro, innan hon börjat lita på nån alls i personalen, innan hon alls klarat av att börja bygga några relationer.
Så jag är rädd. Det påverkar förstås också. Påverkar allt annat i mitt liv.

Är inte alls i form, så är det bara. Ledsam och trött är jag, och känner mej som om jag inte har en aning om hur jag ska lösa alla knutar jag har att handskas med just nu.

Som det där med jobbet. Kanske är det framförallt jobbet?
I normala fall är jobbet en riktig energigivare, världens roligaste jobb har jag - utom nu. Nu är det bara skit, med allt. Det har till och med gått så långt att jag faktiskt funderar, allvarligt funderar, på att söka annat. Överraskar mej själv med att tänka så, just för att jag ju faktiskt älskar mitt jobb, egentligen.

Men just nu, idag, är det alltså så att det bara är mörker, att det drar ner och sänker, och jag har ingen aning om vad jag ska göra för att vända på saken.

Och där är nog kärnan i det hela. Att jag inte vet hur jag ska lösa allting. För jag är ju den som löser allting? Går inte ihop...

Idag ska jag skriva hemma, sitta i solen med min laptop och försöka hitta fram till den där känslan som gör att mitt jobb är det bästa i världen. Den där känslan som kommer när jag hittar ingången, när jag känner att jag berättar en historia som kommer att beröra, roa, kanske till och med ge något nytt till mina läsare. Måla en bild med mina ord - för det är en riktig lycka att nå fram till!