måndag 30 maj 2011

Mummel om i mitten

Tillbringade halva dagen igår på akuten, som anhörig.
Inser att jag nu kommit till den ålder där det om det inte är barnen så är det föräldrarna.

Blev förbannad innan dagen var slut, också, för jag kan för mitt liv inte förstå varför läkare tycker att det är ok att behandla vuxna människor som fyraåringar.
Att sitta bredvid när min drygt sjuttiårige far behandlas som en liten unge, och inte bara det, som en mindre vetande liten unge, gjorde mej rasande, och den doktorn tänker sej nog för innan han bär sej så åt en gång till...
Jag får lov att erkänna att akutmottagningen inte är min favoritplats. Jag får lov att erkänna att jag faktiskt får ganska ordentlig ångest av att komma in där, minnen, dofter, ljud kastar sej över mej och jag blir så rädd, så rädd...

Och jag måste ännu en gång vara den som är stark och lugn.

Blir lite ledsen, också, för jag känner hur jag tappar fokus, ännu en gång tappar bort mej själv i sammanhanget, hänger upp allt på att jag ska finnas där för andra, orka för andra, inte för mej själv.

Hur bryter man det?

Jag fortsätter med den plan jag har för mej själv. Ringer min kurator som jag inte träffat på ett år och ber om stödsamtal, men där finns inga tider förrän i början av juli. Får gå ändå.

En storasyster ringer och talar om hur saker och ting ÄR, och jag blir bara trött. Hon var inte här, hon vet ingenting - men hon vet allt.
Så kom då hit, åk dina trettio mil och styr upp allt, tänker jag, och sedan skjuter jag ifrån mej, hon berör mej inte, hon vet ingenting och förstår ännu mindre, så prata på, bara, jag lyssnar inte.
Fyra barn har mina föräldrar, och av nån underlig anledning har det blivit jag som finns där. I viss mån ett till av mina syskon, men kan det undvikas så försvinner hon in i sitt eget, för hon har ju ett liv, hon också.

Vill inte tänka på vad som händer om en av dem försvinner, om en av mina föräldrar blir ensam kvar. Orkar inte ens fundera över vad det blir, så jag låter bli.

Nu ska jag fokusera på mej själv. Träna kondition och få massage. Försöka vistas i samma rum som storasyskonen framåt kvällen, utan att bli förbannad och säga elaka saker. Det är deras bästa gren, inte min, och jag tänker inte sänka mej till den nivån.

fredag 27 maj 2011

Mummel om dissa...

Dissociera, that is.
Det är vad jag gör nu, befinner mej i ett dissociativt läga - men är samtidigt rasande.

Arg som fan är jag, och redan kommer konsekvenserna jag inte vill befatta mej med, de där hon sa inte skulle falla på mej - för de ringde igår och undrade hur det var, hur mår dottern, hon hade inte svarat i telefonen när de sökte henne. Gudskelov och tack sades detta via röstbrevlådan, jag pratade med min lilla mamma i en annan telefon när mobilen ringde...
Så nu måste jag bestämma hur jag ska göra: ringa tillbaka, som personalen bad mej göra, eller vänta på att fröken borderline svarar på mina meddelanden och talar om för mej vad jag ska säga?

Just detta är något jag faktiskt fått nog av, att hon vänder ryggen till, flyr, vägrar att stå för sina beslut, försöker slinka undan. Kallade henne feg igår, jomenvisst gjorde jag det, och det står jag för.
För om hon nu anser att hon är så stark att hon kan avbryta behandlingen, varför är hon då kvar i de gamla mönstren? Varför flyr hon ifrån allt som ger motstånd?

Så jag gör som hon, flyr från situationen, genom att skjuta bort alla känslor. Annars skulle jag inte kunna andas, inte tänka, inte fungera alls, ge upp... Om jag skulle tillåta mej att känna skulle jag förlamas av rädsla och ångest, för så fort jag börjar släppa efter börjar det mala, och jag ser mej själv tillbaka i helvetet.
Psyk-IVA, om allt går bra. Annars dör hon.

Där slår jag alltså stopp, för otänkbara tankar är inget jag kan tillåta mej nu, inte när jag själv är så liten och ynklig, mitt i försöket att bli stark.
Då sparkas benen undan, givetvis är det så. Och min dotter vill att jag ska låtsas att allt är bra, låtsas att jag tror att hon är redo, låtsas att jag är så glad att hon vill vara tärna på mitt bröllop (och vart tog den glädjen vägen, tro?). Hon vill inte höra om vad jag känner, men det skiter jag i.

Jag behandlar henne som vuxen, och jag kräver det hon kräver av mej, att hon ska lyssna och förstå att jag känner saker, och att mina känslor inte är vad hon vill att de ska vara.

Igår, när vi satt i solen i timmar och brände upp oss eftersom det bara inte gick att gå därifrån, sa jag till henne att jag hoppas att hon inte goes borderline on me och klipper kontakten för att jag inte kan hålla käft och hålla med, och den rädslan finns förstås. Jag vet av bitter erfarenhet vad det innebär att plötsligt "bli ond" i hennes värld, hur det är att bli helt utestängd - men hon påstår att det inte kommer att hända. Ska jag tro på det?

Jag har gett ett löfte till min (blivande) man och min äldste son: hon kommer aldrig att få ta över allt igen. Aldrig mer ska hon styra mitt liv, och därigenom sina bröders. Aldrig mer.
Och ändå gör hon just det, just nu. Men det kommer hon aldrig att få veta.

Jag är ostrukturerad och splittrad, trots att alla tankar jag har kretsar runt henne och det beslut hon säger sej ha tagit. Någonstans där i röran känner jag att jag fortfarande hoppas, att jag faktiskt hoppas att hon ändrar sej, eller åtminstone gör som jag bad henne: tar ett brejk innan hon fattar några slutgiltiga beslut, och framförallt att hon tar tag i situationen som uppstått på behandlingshemmet i stället för att fly ifrån den.

Hoppet är det sista som dör.

torsdag 26 maj 2011

Misstag att hysa hopp

Är i det svarta hålet nu, med syra i hela kroppen, halsen sammansnörd, magen som ett eldklot.

Det är helt otroligt hur ångest påverkar.

Idag kom hon hem till mej, dottern, och talade om att hon tänker avbryta behandlingen. För att hon "tappat förtroendet" för behandlingshemmet. Alltihop, alltså.

Så jävla borderline. Hon blir oense med sin terapeut, och därmed är hela grejen skit. Inget bra finns.

Hon sitter där, och säger att hon "har tillräckligt med verktyg för att klara mej", och jag blir fanimej förbannad... För ett par veckor sen var hon helt med på att hon har långt kvar, även om hon kommit en bit på väg. Att hon inte visste om hon "orkade med en kurs till hösten".

Jag frågar vad hon har för plan. Hon svarar "ingen". Jag frågar vad hon ska göra för att få fortsatt behandling. Hon svarar "vet inte".
Hon säger: "Jag vet att det kommer att bli jobbigt i början, med att få ordning och få struktur på vardagen", och jag ryter att det fanimej är den lätta biten, det är det som kommer sen som blir jobbigt, resten av livet som blir jobbigt...

Besparade henne ingenting. Talade om precis hur jag kände, var mina rädslor ligger, varför jag anser att hon faktiskt gör ett misstag om hon avbryter nu, hon har ju faktiskt inte fått mer än två och en halv månads egentlig behandling, före det var hon inte mottaglig, att jag inte vill ta konsekvenserna av hennes val.
Hon säger att det är hon som tar konsekvenserna, men så är det inte. Det blir vi alla som gör det.

Jag sa åt henne att jag ju alltid har borderlinefilter på när vi pratar - och då garvade hon, hon förstår precis vad det betyder - och att hon borde tänka jävligt noga efter nu: vilken del är det som är borderline och vad säger Sigrid???

Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Endera eller. Hon ser enbart det negativa nu, inget av det som varit fantastiskt, som hjälpt henne framåt. Hon ser inte ens sitt eget mönster: sist hon drog var hon också nyförälskad...

Så vad händer när hon goes borderline och pippar med nån annan på fyllan? Vad händer när hon återigen är ensam? Vad händer när hon inte kan passa sina tider i öppenvården?

Det blir inget mer satsat på henne från myndigheter nu, det här var sista chansen. Nu är det öppenvård som gäller, och det fixar hon inte...

Jag vill inte. Vill inte, vill inte. Vill gråta som ett litet barn, krypa ner i ett svart hål, dra något gammalt över mej, bara avlägsna mej från situationen - och det går inte.
Jag sa åt henne att jag tycker att hon är otroligt feg som inte ser till att ta konflikten, och att det, framförallt det, visar att hon definitivt inte är redo att klara sej, för om man inte klarar att människor har andra åsikter, om man sticker ifrån en sådan diskussion eller konflikt kommer livet att bli oändligt svårt.

Jag är hopplös och hjälplös, uppgiven och tom. Det som nyss var underbart och fantastiskt är aska och grått. Det känns för jävligt. 

tisdag 24 maj 2011

Mummel om stöd

Idag ringde min chef, och innan samtalet var slut hade jag gråtit lite - det gör jag i och för sej rätt ofta nu, men ändå.

Det var inga ledsna tårar, dock, för min chef är bra. Jävligt bra, tillochmed. Därtill har hon är mor "som du skulle träffa, ni skulle ha mycket att prata om, som till exempel hur många gånger ni gått ett år eller så över gränsen av ren envishet i stället för att ta hand om kroppen!", som hon sa.

Jag har alltså mycket bra stöd från jobbet. Från kollegor, som vill ha mej där men inte som jag varit, för "det är fan inte kul att se dej när du har så ont", som en av dem sa, och från cheferna, som påstår att det kommer en tidning varje dag i alla fall, "även om det inte blir lika bra gjort som när du är här"...

Gissa om det värmer? Det är så svårt för mej att inte gå till jobbet, så svårt att hålla fast vid de kloka tankar jag har nu: få ordning på kropp och själ och hitta balansen igen innan jag återgår, fräsch och pigg som en nyponros.
Kanske inte riktigt, men nästan. Får jag tid på mej kommer jag att bli så mycket mer effektiv, och det tjänar förstås alla på i längden.

Man måste leva också, inte bara överleva en dag i taget, eller timme, eller sekund när det är som värst. Det måste finnas kraft och energi kvar till det som egentligen är viktigt, de nära och kära, för det man tycker om att unna sej som belöning för allt det där jobbandet...

"Ta den tid du behöver, hellre det än att det blir två steg fram och ett tillbaka", sa min chef, och henne måste jag ju lyssna på.

Inte två steg framåt och ett tillbaka. Härifrån är det framåt, uppåt, och vidare, även om jag vet att jag kommer att kräla omkring i det svarta hålet en hel del under kommande veckor och månader.

söndag 22 maj 2011

Ajajont-mummel

Jag visste det, och trodde mej beredd att möta det, men teori och praktik är, som vanligt, en bit isär.

Förmodligen är det så att man förtränger hur ont man faktiskt kan få emellan varven, helt säkert är det så, och det är väl en evinnerlig tur, det.
Som att föda barn, ungefär. De av oss som provat var väl helt övertygade om att det inte skulle bli fler barn när vi var mitt i slutskedet av förlossningen, men för min del blev det lik förbannat två till... Även om jag mycket väl minns tankarna när dottern föddes, "hur kunde jag vara så dum att jag gör det här en gång till???" tänkte jag, och ändå, tolv år senare, blev det en till!

Det var ändå en konstruktiv smärta, det gav resultat, s a s, och därför kan jag förstå varför. Jag försöker övertyga mej själv om att det är lite samma sak nu, att de här uppöveröronensmärtnivåerna kommer att mattas av, och att de leder framåt, mot styrka och piggare tider, mot en kropp som faktiskt mår bättre - men det är svårt.

Hittills hänger jag i. Jag gör min kardio/konditionsbit som uppvärmning, och nu har jag ett nytt tortyrinstrument att varva cykel och stavgång med: en crosstrainer. Får med armarna med den, och axel- skulderparti är viktigt i min värld, så det blir nog bra. Kommer jag att avsky den lika mycket som jag avskyr motionscykeln? Att trampa utan att komma någonstans, utan mål, har aldrig varit min grej, men måste man så måste man. Om man vill ha ett liv. Om man vill leva, inte bara finnas.
Så tänker jag, och kör igenom ett av mina otaliga sjukgymnastskapade program, lite lite nu, mer sen, tålamod är viktigt eftersom jag vet att jag går sönder om jag lägger på för mycket i taget för tidigt...

Så qi gong-programmet som är som stretching, varje led och varje muskel gås igenom, och det är faktiskt ganska fascinerande att, ännu en gång, inse att det sätter fart på kroppen på alla möjliga vis, som till exempel morfinmagen - jag slipper ta cilaxoraldroppar för att kunna gå på toa... Bagatell, säger ni, men så är det banne mej inte, inte när man är så förstoppad att det känns som om magen ska explodera.

Och meditation, förstås. Mindfulnessövningar, Jon Kabat-Zinn är ännu en gång en av mina bästa vänner, hans röst ger mej möjlighet att gå ner i lugnet, i friden, och hjälper mej till tålamod.

Jag tänker: varför släpper jag allt detta om och om igen när jag vet hur mycket bättre jag mår när jag tränar, både fysiskt och mentalt?

För att det gör så jävla ont. Inte ett par dagar, inte träningsvärk (för träningsvärk är skönt ont, så skönt är det att känna att jag har muskler, att jag kan vara stark...), utan veckor, månader, då livet går in i ett rött dis...
Är väl lite rädd också, rädd att min omgivning inte ska orka de här veckorna, för jag är inte trevlig, inte glad, och givetvis växer rädslan även om min älskade säger att han förstår, även om lillen säger att jag är duktig, så duktig, och att det blir bra sen....

Blir det bra sen? Det måste jag ju tro. Klart jag tror. Jag vet.
Men ändå...

lördag 21 maj 2011

Mummel om sol och värme...

Så är det bestämt: en familjesemester med unge, och en kärlekssemester med man - vi kan väl kalla det smekmånad, I guess, även om det blir till hösten.

Och jag längtar. Längtar efter att få se min fine lille pojke som för allra första gången får uppleva Gotland med allt vad det innebär, hav och sand och grottor och raukar och fantastisk natur och civilisationens vagga, höll jag på att säga.
Ser fram emot att få vara med när han upptäcker allt det ljuvliga som är Gotland, och jag kommer nog att "tvinga" fram lite kultur, också, om så bara genom att flanera Visby runt.

Sen: Aten...

Jag och min älskade ska åka, och bara vara, i flera veckor. Och det känns nästan overkligt. Jag har aldrig varit i Aten, Grekland, visst, men inte Aten. Har lite släkt där, så det kan t o m bli infödingstips att följa, men hon har redan dödat en idé - min älskade tänkte sej att vi hyr en vespa, men enligt min släkting är det lika med självmord att försöka ta sej fram i Aten-trafiken, och särskilt med motorcykel eller vespa, kan det verkligen vara så illa???

Jag längtar och längtar, och blir så glad av min älskade som är så glad, han säger att hela världen öppnat sej för honom nu, med mej, och jag rodnar och blir nästan generad över all denna kärlek som omger mej...

Sol och värme, hav och sevärdheter, med mina ljuvliga pojkar, kan det bli bättre?

fredag 20 maj 2011

Misstag att ge olika budskap

Kris och kris...
Dottern är förbannad och har åkt hem - men denna gång är det inte en flykt, det är väl genompratat (i alla fall med mej...), och välbehövlig distans till bahndling och behandlare.
Hon är arg som ett bi, tycker sej vara kränkt, anser att vissa människor på behandlingshemmet beter sej som om hon vore ett litet barn, och det är förstås inte bra.

Det är en bagatell i sammanhanget. Det stora är att olika människor i personalen ger henne olika budskap: en del säger att hon är redo att ta nästa steg, andra säger nej, det är hon nog inte, det är säkrare att hålla henne tillbaka i behandlingen för att undvika bakslag.
Hon väljer givetvis att lyssna på dem som säger det hon vill höra: att hon är färdig att ta nästa steg. Att hennes terapeut bedömer annorlunda gör henne tokig och ledsen och elak, men det får hon komma över.

Jag säger: låt inte en konflikt förstöra allt. Låt inte bristande kommunikation mellan personalen förstöra för dej. Låt inte dina egna ambitioner fälla dej i onödan. Tänk noga, kräv argument, lyssna - och bedöm situationen efter det.
Hon säger att de inte är vana vid människor som vet vad de vill och kan uttrycka det, och det tror jag att hon har rätt i. Att gå från att behandla psykospatienter och paranoida schizofrena till borderlinebrudar kan inte vara det lättaste, att hantera starka unga kvinnor med personlighetsstörningar är nog bland det svåraste man kan ge sej på.

Men jag vägrar att misströsta. Jag hör på hennes djupa suckar och hennes "...men maaammmaaaaa....!!!" att hon inte är förtjust i att jag säger att hon faktiskt inte får slå igen några dörrar utan måste lyssna, måste ta in argument för och emot, och efter det vara ärlig mot sej själv och se om det faktiskt kan vara så att terapeuten kan ha rätt - men hon lugnar sej, och tar emot mina argument på ett moget vis.
Jag är fascinerad, och omätligt glad över det. Jag säger: "Jag har uppfostrat er till att kräva hållbara argument", och hon svarar "Ja, och det är inte alltid populärt, du, det är inte alla som klarar av det", och det vet jag, så väl...

Jag tror på henne. Jag tror på att hon kan hitta sin inre styrka och acceptera att detta inte går att vända på en femöring, och att hon kanske vill lite för mycket lite för fort. Jag hoppas att jag har uppfostrat henne bra nog att inte bara lyssna till andras argument utan också ta in dem och fundera på dem, och att hon inte av ren dumstolthet vägrar att se sin egen del i konflikten som nu uppstått.

Fel tid är det också, för nu ska nytt beslut om finansiering tas, hennes gamla psykolog ringde för en stund sedan för att få information. Jag är livrädd för att de ska se detta som ett problem med behandlingen i stället för en utveckling hos dottern, det kan jag erkänna här men ingen annanstans...

onsdag 18 maj 2011

Mummel om ork

Jaha, nu sprutar det visst inlägg...
Men givetvis blir det så, för om man undvikit att se sej själv, att känna, på riktigt, och sen tillåter det så är det väl bara att förvänta sej att alla förträngda funderingar måste ut nånstans.

Förresten måste jag skriva. Måste skriva för att leva, nästan, och om jag nu inte kan/får/vill göra det på jobbet måste det bli nån annastans.
Här.

Har tagit min ynkliga kvart på motionscykeln (drygt femochenhalv kilometer), gjort mina enbenståhävningar och små, försiktiga crunches, mediterat tio minuter och gjort mitt qi gong-program (som är en fantastisk stretchövning, varenda liten muskel och led får sej en duvning) och uttryckt mina känslor för min älskade, som förstår och lovar att inte hata mej om jag blir ilsk och tillbakadragen av smärta, och funderar på hur jag ska orka.

Inte det fysiska, det går på ren envishet om jag ger mej fan på det, men resten. Att sluta förtränga, sluta distansera mej från mej själv, den menatal och psykiska biten, helt enkelt. Funderade, eller kanske funderar jag fortfarande, på att ringa kuratorn jag träffade senaste rehabsvängen, bara för att få ha ett andningshål, eller kanske mer en slaskhink för all skit jag faktiskt inte vill lägga på min älskade, men vet inte riktigt. Vill jag ha inbokade tider att förhålla mej till? Kan det bli som det var förr, att inbokade tider bara blev till stressmoment, störningar i något jag måste vara helt fokuserad för att överleva?

Funderar vidare. Plockar fram mina gamla kassettband och min fortfarande överlevande walkmanbandspelare (den, ni, snacka förra millenniet!!!), och det är skönt att ha olika varianter på avslappning, med en varm och trygg röst som förankrar och instruerar. Jag är glad att jag sparat dem, för de var vad som vände livet då, för längesen, när jag trodde att allt var slut och över.

Måste tänka "helhet" nu. Se mej själv som en helhet, och inte glömma, eller förtränga, delar. Det är så lätt att enbart fokusera på kroppen, och glömma att själ och psyke och hjärna måste med på tåget för att det inte ska krascha efter ett par veckor eller nån månad. Långsiktighet, helhet...

Så jag ska behandla mej själv som om jag älskar mej tills jag kommer till den punkt då jag kanske kan göra det på riktigt. Det hjälper att ha människor som faktiskt gör det, älskar mej, menar jag, men det är nog ganska långt kvar är jag rädd.

Steg två...

Sjukskriven.

Jag tog beslutet igår, när jag insåg att jag var på gränsen till att missa deadline - om det är en sak till jag inte klarar är det att bli ett misslyckande på jobbet också.

En grej till som bidrog är att det är kris och katastrof med dottern, igen. Hon är vansinnig på sin terapeut, har helt tappat förtroendet för honom, säger hon, och jag kan faktiskt (om jag ska tro på det hon berättar, och det gör jag, med filtret på. Vilket filter? säger ni då (utom kanske Puffan som nog vet...) och jag svarar borderlinefiltret, det där som silar enorma känslor och försöker se den andra inblandade människan. Se hennes del i det, för det är hon fortfarande inte så bra på. Kvar att öva på, helt enkelt.

Nu var hon färdig att packa och dra eftersom hon känner det som om ingen lyssnar på henne, ingen vill se hennes sida, och att terapeuten fokuserar på sej själv och sina känslor istället för på henne och hennes känslor - men vi kom fram till en plan, för det vore för överjävligt om hon gav en enda människa makten att förstöra hela hennes behandling, nej, det kan jag bara inte gå med på.
Sa åt henne att vi, tillsammans, skriver ett mejl till någon som kan tänkas lyssna, och så åker hon hem ett par dagar, får lite distans och lite kärlek - för nya kärleken drar och lockar, så är det ju. Bidrar till att förstora problem därnere utan att ens vara medveten om det, förmodligen.

Efter det samtalet - som var lååååångt och väldigt känslomässigt dränerande - pratade jag med några kollegor (inte om henne, om mej) och insåg att jag har allt stöd jag kan önska från dem, och att det faktiskt inte är jobbet som är det viktigaste i livet.

Det är människor man älskar. Och det är också jag. Jag är viktig. Jag förtjänar att må så bra jag nånsin kan. Jag förtjänar att läggas tid på, helt enkelt, jag är värd det!

tisdag 17 maj 2011

Mummel om steg...

Så.
Nu har jag ringt vårdcentralen.
Nu ska jag banne mej ge mej själv möjligheten att bygga långsiktigt, steg för steg, utan press på att vara så jävla duktig.
Jag kan inte allt, orkar inte allt, och om det nu ska prioriteras måste jag inse vad som är viktigast.

Och det är inte jobbet.

Hur viktigt det än känns för mej att visa att jag minsann kan trots att jag inte är frisk är det inte värt att offra min familj - och mej själv.

Eller?

Mummel om comeback...

Igår, när jag låg på massagebordet, tänkte jag.
Tänkte på vad det egentligen är som fattas, i mej och omkring mej, för att jag ska kunna nå fram till mej själv.

För så är det ju: jag måste nå fram. Nå den där känslan jag hade för ett par år sedan (tror att den försvann nånstans i separation och totalt kaos runt borderlinemisstankar och intoxer och fan och hans moster för den delen), känslan av... Ja, vad? Av att jag faktiskt är värd det? Värd att tas omhand och vara rädd om, kanske.

Jag minns att jag kände kontakt, med mej själv och min kropp, hur träningen var ett sorts beroende, men på ett positivt sätt, de där timmarna i sjukgymnastikens gym när jag kände hur jag blev starkare, hur orken ökade, hur de förtvinade musklerna faktiskt piggnade till, och hur det var en bra känsla - och sen, ingenting. Bara skuld och skam, för den enda som kan se till att jag gör är jag.

Jag minns också hur inihelvete ont det gör. Hur smärtnivåerna bara stiger och stiger i veckor, kanske t o m månader, innan det positiva börjar överväga. Hur belastningen av den trasiga kroppen gör att man vill ge upp, om och om igen, för hur orkar man?

Där kommer min spärr: rädslan. Rädslan för det oundvikliga, för skyhöga smärtnivåer, för tvånget att prioritera, och jag orkar inte allt. Orkar inte med att både jobba och ta mej igenom de där första veckorna av ren plåga innan det positiva kickar in. Orkar inte känna att jag är onödig och inte till nytta eller glädje för någon i hela världen.

Hur gör jag nu? Jag vet vad jag borde (måste?) göra, men vill inte ge upp det andra, det som också känns så viktigt... Ge upp jobbet?!? Finns ju inte i min värld... Och ändå vet jag ju, vet att om jag ska få nån långsiktig hållbarhet i mitt liv, för resten av mitt liv, måste jag göra det.

Fan också.

måndag 16 maj 2011

Mummel om barn som blir vuxna

Av olika anledningar tänker jag mycket på det nu, att barn blir vuxna, alltså.
För är det inte så att det verkar som om många vuxna glömmer det, glömmer att deras barn en gång har vuxit upp och att det då är dags att svara för sej på riktigt?

Många misstag har jag gjort, men just den saken har jag haft med mej länge, kanske inte ända från början när jag var en skiträdd tjugoåring som insåg att hon nu var en mamma och att det därtill var så att hon var ensamt ansvarig för det lilla, lilla barnet...

Kanske inte ända därifrån, men säg att jag var tjugofem när jag insåg detta, tjugofem med två små och heltidsstudier och svart extrajobb. Sov kanske fyra timmar per natt de där åren, och det var inte pengarna som var fokus, det var för att jag skulle kunna vara där för barnen så mycket som möjligt.

Storsonen skulle fylla sex år och lilltjejen tre när de började dagis, och att de började då var för att jag insåg att de behövde leka med andra barn, de andra barnens föräldrar jobbade ju heltid och därför var ingen hemma på dagarna. Jag var hemma nästan jämt - åkte in till universitetsstaden (med buss, tog inte körkort förrän jag var tjugosex...) och gick på föreläsningar och obligatoriska seminarier och tentor, men det var inte så många timmar per vecka, det. Nätterna jobbade jag för att få ihop ekonomin, det funkade så länge jag levde ihop med barnafadern. Som inte tjänade pengar, han "byggde upp företaget".

Nåja. Kanske var det när vi skildes som jag började inse att det var framtiden jag jobbade för, inte min, utan barnens. Framtiden i så motto att jag tänkte att jag faktiskt ska kunna motivera mina val inför mina barn när de är stora och ställer frågor. Tänkte inte på det i varje stund, men de stora besluten, valen jag gjorde, gjorde jag med dem i tankarna, med den egna tanken "hur ska jag förklara det här för mina barn när de frågar som vuxna?"

Jag pratade inte med dem om besluten och valen mer än som den vuxne som faktiskt bestämmer, jag menar inte så, för det tror jag inte på. Jag tror på att man som förälder ska ta vuxenansvaret, inte lägga över något på barnen, men jag tror på att man ska kunna stå för det man bestämmer över tid också! Kunna förklara oavsett om slutresultatet blir bra eller dåligt, för ibland visar det sej ju att det inte blev så bra, att de förutsättningar man utgick ifrån förändras...
Som när jag trodde på min exman när han sa att barnen skulle vara hos honom på skolloven. Jo, det trodde jag på, eftersom jag utgick ifrån mina egna känslor och inställning som förälder, givetvis skulle han vilja ha barnen hos sej så ofta som möjligt - men så blev det ju inte.

Jag ser nu hur han försvinner totalt från barnens liv. Och därtill försöker lägga över det ansvaret på dem, skitstöveln. Hur han inte står för de beslut han tagit, de val han gjort, och försöker få det till att det är barnen - som nu är vuxna och gör sina egna val - är ansvariga för det.

Dottern är förbannad och säger att hon skiter i honom nu, att han inte berör henne, men det är lögn. Hon önskar och drömmer fortfarande om att hennes pappa ska finnas för henne, stötta och älska. Han har fem, sex mil att åka för att kunna hälsa på henne, men gör det inte.
"Mamma, du har varit här flera gånger, och du har femti mil", säger hon, och är så arg och ledsen och sårad. Och hon minns första gången hon lades in på barnpsyk, det var när hon flyttat till honom (sexton år, och jävlar! så jag led...), och jag var den som kom dit, inte han. Samma grej där, fast värre: jag hade femtio mil att åka, han knappt en, och han åkte inte till henne förrän jag skällt ut honom efter noter...

Jag ser hur min älskade lider av att vuxna inte tänker på barn. Han har alltid funnits nära sin brorson, lite som en extrapappa, funnits där när barnets mor gråtit över barnafaderns alkoholvanor, när brorsonen inte velat vara hemma - och nu ses de inte alls. Jag undrar hur det barnet kommer att agera som vuxen? Som tonåring?
Jag säger: Låt honom bara veta att du finns, att du är jätteledsen över att det som händer mellan dej och din bror påverkar honom och att du inte tycker att det har något med honom, barnet, att göra, och att du förstår om han inte kan/orkar/vill hålla kontakten.
Men jag blir förbannad. Jag blir alldeles ursinnig över att vuxna människor inte ser barnet först och främst, att barnet är något slags påhäng utan egna känslor och funderingar, att vuxna utnyttjar barns extrema lojalitet för att sätta press på andra i konfliktsituationer. Ursinnig...

Ser vad det gör med min lille, också. Ser hur han har krympt och dragit sej in i sej själv under pappaveckorna. Märker hur han inte vågar/orkar/kan stå upp för sej själv som person, och det tar flera dagar innan han kommer ut ur den där bubblan, det där skalet, och vågar vara sej själv igen.
Jag är livrädd för hur det kommer att påverka honom, och jag försöker att säga till honom att han fanimej har rätt att tänka och tycka och vara också hos pappa.
Vet att det inte är så. Ungen tar ingen fajt där, utan viker ner sej utan diskussion. Han vågar inte ha en konflikt med pappa, och det är läskigt.
Han är otroligt "snäll" (i brist på bättre ord, då!), det är knappt alls några utbrott eller raserianfall, vilket gör mej lite orolig, om sanningen ska fram. Har ju haft två små förut, och där var det banne mej inga fingrar emellan när de blev arga.
Lillen blir inte arg. Inte på så sätt. Jag ser hur hans ögon blir svarta, hur axlarna spänns och åker upp - och sen ingenting. Inte de första dagarna han är här. Inget förrän jag predikat, ännu en gång, om hur han har rätt till sin åsikt, har rätt att bli arg om han tycker att jag eller nån annan gör fel. Då vågar han. Han kan också bli arg på min sambo, och jag säger att det är en komplimang om ett barn känner sej trygg nog för det.

En dag blir han också vuxen. En dag hoppas jag att han kan se mej i ögonen och fråga "varför?". Och jag kommer att kunna svara honom.

måndag 9 maj 2011

Mummel om sammanbrott

Nja, inte riktigt, kanske, men nära har det varit...

Och allt på grund av mej själv. Inga ungar inblandade denna gång, för dem går det bra. Dottern mår bättre och bättre, har flyttat till halvvägslägenhet och bakar kakor och pysslar och njuter av livet (jo, jag vet att smekmånaden tar slut och att bakslag kommer, men det skiter jag i nu, för hon mår BRA!!!), storsonen har fixat jobb över sommaren, bra betalt på Stor Tidning, lägenhet är också klart i Stora Staden, och vad som händer efter sommaren tänker vi inte på, en sak i taget, och just nu är det BRA!!!
Lillsonen är vacker och frisk och glad (nästan alltid, hans pappa är fortfarande knäpp och jag är fortfarande övertygad om att det är asperger eller så, men det är en skitsak i det stora hela) och det går fantastiskt bra i skolan och med kompisar, och även om farmor är förtvivlad över att han inte vill klippa håret och ser ut som en flicka mår han BRA (och är därtill klubbmästare i pingis och ska gradera upp sej ett bälte i karate vilken dag som helst).

Men jag...
Var på magnetröntgen och fick för första gången nästan panik, ny apparat som var ännu trängre och lät ännu mer än den gamla, hujedamej. Inga resultat ännu, men jag har fått tid hos ortoped och är livrädd. För att det ska bli operation. För att det inte ska bli operation. Kan inte ha det så här, orkar ju knappt med mina vanliga problem och smärtor, allt som kommer utöver blir lätt för mycket.
Som nu.
Känns som om jag inte klarar nånting. Inte gör nån nytta. Är en onödig människa som inte gör nån glad. Spelar liksom ingen roll att mina närmaste är underbara och älskar mej, att mina kollegor säger positiva och uppskattande saker - jag är så låg, så låg och vet inte hur jag ska kunna börja klättra upp ur det här svarta hålet.

Mina småplantor slokar och känner nog av min negativitet. Ingen energi, ingen kraft, ingen framtidstro. När det gäller mej själv, menar jag, inget annat.
Min älskade älskar mej. Vi gifter oss snart. Och inte ens det kan ge mej den där fantastiska lyckokänslan som det gjorde för bara någon månad sen.

Smärta är nedbrytande. När man har så här förbannat ont hela tiden, aldrig får vila, kommer till sist gränsen. Nu låtsas jag bara, låtsas orka, men egentligen orkar jag inte. Tycker så förfärligt illa om mej själv...
<