Krisar lite nu, i en bit av livet.
Det är lite konstigt, det där, för i de allra flesta bitar funkar livet utmärkt, jobag älskar mitt liv, mina barn, min man, mitt hus, min trädgård...
Trots det vet jag att det finns ett par delar som jag väljer bort. Helt enkelt distanserar mej ifrån, dissocierar mej ifrån, av den enkla anledningen att jag faktiskt inte klarar av att ha dem nära.
En del är jobbet. Nästa vecka börjar jag jobba igen, trots att läkaren anser att jag ska vara sjukskriven till augusti och min chef och mina kollegor håller med.
Bara inte jag. Jag vet hur tufft det är att komma tillbaka, och ju längre tid det går desto svårare blir det. Inte bara för att det är skitjobbigt att ännu en gång ha att göra med försäkringskassan, utan för att man får svårt att vara bland folk. Jo, så är det. Har man gått hemma månader blir det urjobbigt att ha folk omkring sej, och folk omkring sej har man i mitt yrke.
Så jag bryter min sjukskrivning. Jobbar några veckor innan det är dags för semester, en sorts mjukstart, kan man säga. Några veckors jobb, sen semester, sen lite jobb igen, och så Grekland. Om det går att ta sej dit, vill säga, annars vet jag inte vad jag ska ta mej till. Ta ledigt ändå? Spara de där veckorna och satsa på en annan Medelhavssemester med man och barn i stället för en med bara man?
Ändå känns det lite vingligt, lite osäkert. Klarar jag det? Jo, jobbet klarar jag. Frågan är om jag klarar av resten av livet, eller om det blir som före sjukskrivningen då jag visserligen klarade att jobba, men sen gick hem och la mej på soffan tills det var dags för sängen...
Det är en bit. Den andra är dottern, förstås, alltid hon. Just den biten klarar jag inte alls just nu, och jag hör det i min röst när vi pratar i telefon, känner det i mitt kroppsspråk när hon är här. Distans. Jag öppnar inte den där delen av mej som är så skadad, öppnar inte dörren som gör att jag uppslukas ännu en gång av hennes problem, av hennes diagnos, av följderna av emotionell instabil personlighetsstörning.
DBT på gång, här hemma. Bra, säger jag. Och det finns förstås tillgång till anhörigutbildning där också, men jag känner att jag inte ens orkar tänka tanken. Och ska resten av familjen ens behöva lära sej var den där dörren finns?
Nej. Det klarar jag inte. Jag lyssnar när hon berättar, men tänker på hur arg hennes storebror är, hur smärtan i hans ilska krossar mitt hjärta varje gång. Han håller sej undan, fysiskt och mentalt, för han kan inte annat.
Jag kan annat. Jag vet att jag alltid kommer att finnas för henne, men just nu inte riktigt hur.
Bestämmer att jag gläds med henne i det framsteg hon säger att hon gör, i det som fungerar i hennes liv, och ger tips och råd när jag kan - men jag går inte tillbaka till rädslan, till min egen ångest, till att vända mej själv ut och in för att hon inte ska behöva.
Vi har sommarlov. Jag tänker inte låta något förstöra denna sommar, denna allra första sommar i vårt hem, vårt gemensamma hem som ska vara en fristad, ett lugn, en trygghet.
Så jag fortsätter att förtränga. Ett tag till.
onsdag 29 juni 2011
lördag 25 juni 2011
Mummel om traditioner
Igår fick jag en del insikter som är både hisnande och underbara.
Första gången jag firade midsommar drogs jag i en skrinda till ängen, där hela sommarstugeområdet samlades för gemensamt firande. Mormor och morfar, mor och far, och syskon, då två, senare tre.
Varje år samma sak, med fler och fler stugor som byggdes, mer folk som samlades, och under åren är det kanske en handfull gånger jag inte firat midsommar där.
Mina barn har med andra ord också firat där, de stora vill fortfarande dit även om vuxenlivet numera kan sätta stopp för det med jobb och annat. Den lille vet inte av andra sätt, varje midsommar under sina nio år har han varit där, dansat runt stången, köpt lotter, vunnit brassestol och bouleset och väggflagga och grill, sprungit med potatis i sked och försökt skrapa ihop så mycket godis som möjligt efter godisregnet.
Igår var andra året för min numera äkta make, och jag minns förra året då han för allra första gången i sitt liv dansade runt midsommarstången... Han imponerades, hade inte trott på min beskrivning om hur min midsommar ser ut, och han var liksom jag alldeles nöjd igår också!
Midsommarlunch i stugan med mor och far, och jag ser hur de skiner upp, lever upp, av mitt yngsta barn - sista barnbarnet... Jag sörjer lite, för så var det inte med mina två stora ungar, de har aldrig fått ha den mormor och morfar som den lille har. Men ändå känns det fantastiskt, att han inte bara är mitt ljusbarn, min glädjespridare, utan också deras. Vi äter, jag diskar trots min mors protester, och sen packas fika och vi går ner till ängen där alla samlas, kanske 75 personer, kanske tillochmed fler.
Dragspel och klarinett, och lillen vill fortfarande vara med och dansa, om mormor hänger på. Lotterna köps in, och jag har den där årliga klumpen i magen, påminner sonen om att vi troligen inte vinner ett skit, men om han får en vinstlott, kan han välja boulesetet så att vi slipper be att hans pappa skickar med mitt som jag lämnade kvar i huset (och som aldrig används. Det vet jag eftersom gräset inte klipps och det därmed är omöjligt att spela nånting där i trädgården...).
Han vinner, och inte bara hans lilla vackra ansikte lyser upp, vi delar alla hans glädje.
Mamma ser sej omkring och säger att vi är den familj som funnits där längst. Jag inser att de varit där, varit med, i 46 år, att det skulle kunna bli 50-årsjubileum om de nu inte gör allvar av pratet att sälja...
Vi pratar om förändring, om hur det var i början, ett rum och kök, generationsboende på hög nivå, kanske tre, fyra stugor till i området som bonden styckade av i sommarstugetomter...
Nu är det mer park än skog, och många av de gamla, de som fanns under min uppväxt, är borta, har sålt eller dött rentav. Den snälla tanten som gjorde sockerkakssmet åt mej och syrran och lät oss läsa serietidningarna hennes son hade. Vännen som var lite idol i barndomen och senare älskare som gick bort i en olycka för några månader sedan. Och bonden själv, han som hade huset på kullen med sjön som altartavla, som hade små lamm varje vår som vi fick gulla med, han har varit borta länge och fruns släktingar som ärvde låter allt förfalla runt sej, ladan som lammen var i rasar snart över vägen, huset som jag och syrran skulle bo i när vi var vuxna ruttnar runt sina korkade ägare.
Allt förändras, försvinner, och jag är rädd att mista det.
Just nu är jag dock så tacksam. Tacksam över att jag fått ge mina barn det jag själv fick, midsommarfirandet utan alkohol som fokus, sjön där de alla lärt sej simma, och stugan som nu har tre sovrum och alla mod cons. Skogen och allt som hör till med bär och svamp, abborrfiske och kantarellmackor...
Jo. Tacksam. Glad och rofylld och tacksam. Hur stort är inte det?
Första gången jag firade midsommar drogs jag i en skrinda till ängen, där hela sommarstugeområdet samlades för gemensamt firande. Mormor och morfar, mor och far, och syskon, då två, senare tre.
Varje år samma sak, med fler och fler stugor som byggdes, mer folk som samlades, och under åren är det kanske en handfull gånger jag inte firat midsommar där.
Mina barn har med andra ord också firat där, de stora vill fortfarande dit även om vuxenlivet numera kan sätta stopp för det med jobb och annat. Den lille vet inte av andra sätt, varje midsommar under sina nio år har han varit där, dansat runt stången, köpt lotter, vunnit brassestol och bouleset och väggflagga och grill, sprungit med potatis i sked och försökt skrapa ihop så mycket godis som möjligt efter godisregnet.
Igår var andra året för min numera äkta make, och jag minns förra året då han för allra första gången i sitt liv dansade runt midsommarstången... Han imponerades, hade inte trott på min beskrivning om hur min midsommar ser ut, och han var liksom jag alldeles nöjd igår också!
Midsommarlunch i stugan med mor och far, och jag ser hur de skiner upp, lever upp, av mitt yngsta barn - sista barnbarnet... Jag sörjer lite, för så var det inte med mina två stora ungar, de har aldrig fått ha den mormor och morfar som den lille har. Men ändå känns det fantastiskt, att han inte bara är mitt ljusbarn, min glädjespridare, utan också deras. Vi äter, jag diskar trots min mors protester, och sen packas fika och vi går ner till ängen där alla samlas, kanske 75 personer, kanske tillochmed fler.
Dragspel och klarinett, och lillen vill fortfarande vara med och dansa, om mormor hänger på. Lotterna köps in, och jag har den där årliga klumpen i magen, påminner sonen om att vi troligen inte vinner ett skit, men om han får en vinstlott, kan han välja boulesetet så att vi slipper be att hans pappa skickar med mitt som jag lämnade kvar i huset (och som aldrig används. Det vet jag eftersom gräset inte klipps och det därmed är omöjligt att spela nånting där i trädgården...).
Han vinner, och inte bara hans lilla vackra ansikte lyser upp, vi delar alla hans glädje.
Mamma ser sej omkring och säger att vi är den familj som funnits där längst. Jag inser att de varit där, varit med, i 46 år, att det skulle kunna bli 50-årsjubileum om de nu inte gör allvar av pratet att sälja...
Vi pratar om förändring, om hur det var i början, ett rum och kök, generationsboende på hög nivå, kanske tre, fyra stugor till i området som bonden styckade av i sommarstugetomter...
Nu är det mer park än skog, och många av de gamla, de som fanns under min uppväxt, är borta, har sålt eller dött rentav. Den snälla tanten som gjorde sockerkakssmet åt mej och syrran och lät oss läsa serietidningarna hennes son hade. Vännen som var lite idol i barndomen och senare älskare som gick bort i en olycka för några månader sedan. Och bonden själv, han som hade huset på kullen med sjön som altartavla, som hade små lamm varje vår som vi fick gulla med, han har varit borta länge och fruns släktingar som ärvde låter allt förfalla runt sej, ladan som lammen var i rasar snart över vägen, huset som jag och syrran skulle bo i när vi var vuxna ruttnar runt sina korkade ägare.
Allt förändras, försvinner, och jag är rädd att mista det.
Just nu är jag dock så tacksam. Tacksam över att jag fått ge mina barn det jag själv fick, midsommarfirandet utan alkohol som fokus, sjön där de alla lärt sej simma, och stugan som nu har tre sovrum och alla mod cons. Skogen och allt som hör till med bär och svamp, abborrfiske och kantarellmackor...
Jo. Tacksam. Glad och rofylld och tacksam. Hur stort är inte det?
onsdag 22 juni 2011
Mummel om jord
Anlägger en örtagård, och det börjar bli bråttom. Mina små plantor borde varit i jorden för längesen, ett par veckor i alla fall, men hur det nu är har inte gräset flyttat på sej självt...
Hade vansinnigt roligt med den sprayfärg för temporära sportvaddetnuvar som jag köpte, 174 kronor kostade den, så jag får väl göra en ordentlig badmintonbana i trädgården nån gång för att pengarna inte ska vara helt bortkastade, för det gick inte åt värst mycket färg till att rita upp rabatten.
En krocketpinne, ett snöre - och vips! har man en perfekt cirkel! Tyckte inte att den var så stor - inte förrän jag började gräva upp gräsmattan.
En liten bit i taget, annars går det inte. Jo, min käre make skulle göra det, men av nån anledning hände först ingenting, sen lite mer ingenting, och så springer veckorna i väg och småplantorna börjar se ledsna ut och jag tänker att jag ju har sagt det så många gånger, orkar inte tjata på vuxna människor, men om jag börjar gräva lite kanske vinken går fram?
Det gjorde den, på sätt och vis. Avslutade ändå arbetet i dag, svettig och dan, och tömde i jorden, sex säckar jord - och det räcker inte. Inte alls...
Kan konstatera att även en liten rabatt ofta visar sej större än man tror. Men jag tror den blir finfin, ett litet vagnshjul i mitten, där ska jag ha smultron och inget annat, och så stenar att gå på mellan "tårtbitar" med lite av varje, timjan och salvia, oregano och basilika, lavendel och den lilla rosbusken från Stugan (ett pytteskott som redan gått i knopp!!!), läkemalva, temynta och citrontemynta - och om det blir plats sår jag i ringblommor i olika färg. Det blir väl bra?
Att ha händerna i jord ger lugn. Att pyssla med småplantor är nyttigt för själen. Att odla sin trädgård är något man inte ska förakta som terapi - och då får ryggen skrika hur högt den vill!
Hade vansinnigt roligt med den sprayfärg för temporära sportvaddetnuvar som jag köpte, 174 kronor kostade den, så jag får väl göra en ordentlig badmintonbana i trädgården nån gång för att pengarna inte ska vara helt bortkastade, för det gick inte åt värst mycket färg till att rita upp rabatten.
En krocketpinne, ett snöre - och vips! har man en perfekt cirkel! Tyckte inte att den var så stor - inte förrän jag började gräva upp gräsmattan.
En liten bit i taget, annars går det inte. Jo, min käre make skulle göra det, men av nån anledning hände först ingenting, sen lite mer ingenting, och så springer veckorna i väg och småplantorna börjar se ledsna ut och jag tänker att jag ju har sagt det så många gånger, orkar inte tjata på vuxna människor, men om jag börjar gräva lite kanske vinken går fram?
Det gjorde den, på sätt och vis. Avslutade ändå arbetet i dag, svettig och dan, och tömde i jorden, sex säckar jord - och det räcker inte. Inte alls...
Kan konstatera att även en liten rabatt ofta visar sej större än man tror. Men jag tror den blir finfin, ett litet vagnshjul i mitten, där ska jag ha smultron och inget annat, och så stenar att gå på mellan "tårtbitar" med lite av varje, timjan och salvia, oregano och basilika, lavendel och den lilla rosbusken från Stugan (ett pytteskott som redan gått i knopp!!!), läkemalva, temynta och citrontemynta - och om det blir plats sår jag i ringblommor i olika färg. Det blir väl bra?
Att ha händerna i jord ger lugn. Att pyssla med småplantor är nyttigt för själen. Att odla sin trädgård är något man inte ska förakta som terapi - och då får ryggen skrika hur högt den vill!
måndag 20 juni 2011
Mummel om avstånd
Dottern ringer för att säga att hon betalat tillbaka lite av det hon lånar, och det blir ett väldigt konstigt samtal för min del.
Jag känner hur långt borta jag är. Hur jag tänker över varje ord, rullar runt det i hjärnan innan jag talar, undviker och håller mej borta ifrån.
Ändå frågar jag om hon pratat med psykologen, den psykolog som en gång släppte allt och på sin lediga tid åkte in till akutpsyk i stora staden med henne eftersom de, när hon kom ensam, bara skickade hem henne igen. Den psykolog som jobbat häcken av sej för hennes skull, vänt ut-och-in på sej och skakat fram pengar till behandling trots att det inte finns landstingspengar till sådant längre. Just den psykologen, som sökt henne i flera veckor nu.
"Jag hann inte svara, var långt ifrån telefonen, och jag har inte ringt tillbaka än", säger hon.
"Gör det då", säger jag, och sedan drar jag mej undan igen.
Bakom väggen, den vägg som ska skydda mej och min äkta make (!) och min lille son från borderlineframkallade kriser. Den vägg som jag reste när jag kände att nu, nu blev det en grej för mycket, nu känner jag mej alldeles för... Sviken? Jo, kanske. Eller mer besviken, kanske, för hur det än är så är det hennes liv, hennes val, och den hon sviker är inte mej, det är sej själv.
Kanske är det just det, att jag så starkt känner att hon låter borderline styra, att hon sviker sej själv igen, flyr ifrån möjligheten att få det bra igen - och nu känns det slutgiltigt.
Det känns alldeles för slutgiltigt. Den här gången finns ingen väg framåt, såvida hon inte åker tillbaka, tar ansvar för sitt liv, tar emot behandlingen hon behöver trots sin rädsla. Den här gången är det vägs ände, för jag har inget mer att erbjuda.
Jo, jag kan finnas här, stötta i det jag kan. Problemet är att det jag kan stötta henne i inte räcker till, inte på långa vägar räcker det. Att ha en mamma är nog bra - men relationen mamma-barn är inte mamma-barn när barnet blivit vuxet är det inte samma grej. Mamma är inte den som tar hand om allt. Mamma räddar inget längre. Mamma är inte den som tar ansvar,
Jag distanserar mej och håller väggen uppe. Det finns inget annat sätt att överleva för mej.
Jag känner hur långt borta jag är. Hur jag tänker över varje ord, rullar runt det i hjärnan innan jag talar, undviker och håller mej borta ifrån.
Ändå frågar jag om hon pratat med psykologen, den psykolog som en gång släppte allt och på sin lediga tid åkte in till akutpsyk i stora staden med henne eftersom de, när hon kom ensam, bara skickade hem henne igen. Den psykolog som jobbat häcken av sej för hennes skull, vänt ut-och-in på sej och skakat fram pengar till behandling trots att det inte finns landstingspengar till sådant längre. Just den psykologen, som sökt henne i flera veckor nu.
"Jag hann inte svara, var långt ifrån telefonen, och jag har inte ringt tillbaka än", säger hon.
"Gör det då", säger jag, och sedan drar jag mej undan igen.
Bakom väggen, den vägg som ska skydda mej och min äkta make (!) och min lille son från borderlineframkallade kriser. Den vägg som jag reste när jag kände att nu, nu blev det en grej för mycket, nu känner jag mej alldeles för... Sviken? Jo, kanske. Eller mer besviken, kanske, för hur det än är så är det hennes liv, hennes val, och den hon sviker är inte mej, det är sej själv.
Kanske är det just det, att jag så starkt känner att hon låter borderline styra, att hon sviker sej själv igen, flyr ifrån möjligheten att få det bra igen - och nu känns det slutgiltigt.
Det känns alldeles för slutgiltigt. Den här gången finns ingen väg framåt, såvida hon inte åker tillbaka, tar ansvar för sitt liv, tar emot behandlingen hon behöver trots sin rädsla. Den här gången är det vägs ände, för jag har inget mer att erbjuda.
Jo, jag kan finnas här, stötta i det jag kan. Problemet är att det jag kan stötta henne i inte räcker till, inte på långa vägar räcker det. Att ha en mamma är nog bra - men relationen mamma-barn är inte mamma-barn när barnet blivit vuxet är det inte samma grej. Mamma är inte den som tar hand om allt. Mamma räddar inget längre. Mamma är inte den som tar ansvar,
Jag distanserar mej och håller väggen uppe. Det finns inget annat sätt att överleva för mej.
söndag 19 juni 2011
Mummel om sömn
Vaknar alltför tidigt, och det har jag gjort länge nu. Jag känner tydligt hur negativt det påverkar, och kanske försöker jag tillochmed använda det som ursäkt - om det innebär att jag inte ens kan sova måste jag väl börja tänka på att inte träna längre...???
Nej, inte så. Får inte låta mej gå dit, måste fortsätta med det långsiktiga tänkandet!
Men om man inte får sova blir så mycket så fel. Jag märker att jag påverkas väldigt, och det är inte i en positiv riktning, precis...
Jag minns när barnen var små, eller kanske snarare när mina pojkar var små, och inte är det positiva minnen, direkt, heller. De var båda två i princip utan sömnbehov, och på den tiden började mina dagar senast halv fem. Glada småungar är fantastiskt, men jag kunde inte riktigt uppskatta det vid den tiden på dygnet, det minns jag tydligt.
Min äldste son vaknade varannan timme i säkert ett år, och jag minns hans första leende. Vid halv tre-tiden på natten, med mej som en trasa, ammande - och han släpper bröstet och fyrar av, och jag blir klarvaken, så lycklig, den lyckan vilar som en pärla i mej, och bevisar att det går att uppskatta det mesta trots att man blivit en zombie av sömnbrist.
En tid var tidig morgon min favorittid på dagen. Jag ställde klockan för att vakna tidigt, tidigt, för det var den enda stund jag hade helt för mej själv, innan barnen skulle vakna och gå till dagis eller skolan. Den stilla stunden var värd så mycket att jag utan att tveka gick runt på fyra, fem timmars sömn, men då var jag ung och friskt. Har jag verkligen en gång varit ung och frisk? Jomenvisst. Nånstans långt inne i min hjärna finns minnen av den tiden, det är jag övertygad om, det är bara det att jag inte kan komma åt dem... Jag minns så lite, och det gör mej så ledsen, och jag vet att det är jag själv som orsakat det: jag trodde att jag skulle klara allting, orka allting, och det gjorde jag inte.
Att ha småbarn, studera på mer än heltid (jag tog två examina på 3 ½ år), jobba extra för att få familjens ekonomi gå ihop eftersom dåvarande maken "byggde upp sitt företag" och därmed inte kunde bidra med mer än småsmulor till familjens ekonomi (fyra personer på studiemedel plus svartjobb några timmar i veckan, hur fan gick det till??? Tur att Myrorna fanns!) slet mer än jag nånsin kunde ha föreställt mej. Jag trodde på allvar att jag klarade av det, klarade allting på max fem timmars sömn per natt - och så var det ju inte. Jag tappade bort mej själv, och gjorde mej sjuk. Därom är jag övertygad!
Nu har jag inte en enda underbar bebis som håller mej vaken, nu har jag en objuden gäst som gnager och river och ger mej mardrömmar om björnar som äter mej levande. Det är en stor skillnad, det, kan jag tala om, och att vakna helt efter en natt av frossa och svettningar som avlöser varandra är inte roligt.
Så hur gör jag för att vända på detta? Hur gör jag för att smärtan inte ska ta över mej igen, ta över och göra mej till ett monster man inte kan ha i möblerade rum??? Hur gör jag för att inte tro att jag ska klara allting, hur ger jag mej själv tillåtelse att använda mina erfarenheter, de erfarenheter som säger att jag inte fixar det om jag inte sover - att jag inte ens är ung och frisk längre?
Jag tror att mina sömnproblem också hänger ihop med det faktum att jag hela tiden väntar på katastrof, också. Jag är hela tiden beredd på att telefonen ska ringa, att samtalet om att dottern skadat sej igen, eller försökt göra slut på livet, kommer, jag är tillbaka i läger där jag måste ha båda telefonerna nära på natten, bara om utifall...
Nej, inga piller. Jag har nog av sånt. Jag vill inte döva mej, inte droga mej till sömns, så jag måste hitta på något annat.
Runt runt runt går det, hjärnan går i spinn och känslorna visslar omkring, och jag hittar inte ut. Fan också.
Nej, inte så. Får inte låta mej gå dit, måste fortsätta med det långsiktiga tänkandet!
Men om man inte får sova blir så mycket så fel. Jag märker att jag påverkas väldigt, och det är inte i en positiv riktning, precis...
Jag minns när barnen var små, eller kanske snarare när mina pojkar var små, och inte är det positiva minnen, direkt, heller. De var båda två i princip utan sömnbehov, och på den tiden började mina dagar senast halv fem. Glada småungar är fantastiskt, men jag kunde inte riktigt uppskatta det vid den tiden på dygnet, det minns jag tydligt.
Min äldste son vaknade varannan timme i säkert ett år, och jag minns hans första leende. Vid halv tre-tiden på natten, med mej som en trasa, ammande - och han släpper bröstet och fyrar av, och jag blir klarvaken, så lycklig, den lyckan vilar som en pärla i mej, och bevisar att det går att uppskatta det mesta trots att man blivit en zombie av sömnbrist.
En tid var tidig morgon min favorittid på dagen. Jag ställde klockan för att vakna tidigt, tidigt, för det var den enda stund jag hade helt för mej själv, innan barnen skulle vakna och gå till dagis eller skolan. Den stilla stunden var värd så mycket att jag utan att tveka gick runt på fyra, fem timmars sömn, men då var jag ung och friskt. Har jag verkligen en gång varit ung och frisk? Jomenvisst. Nånstans långt inne i min hjärna finns minnen av den tiden, det är jag övertygad om, det är bara det att jag inte kan komma åt dem... Jag minns så lite, och det gör mej så ledsen, och jag vet att det är jag själv som orsakat det: jag trodde att jag skulle klara allting, orka allting, och det gjorde jag inte.
Att ha småbarn, studera på mer än heltid (jag tog två examina på 3 ½ år), jobba extra för att få familjens ekonomi gå ihop eftersom dåvarande maken "byggde upp sitt företag" och därmed inte kunde bidra med mer än småsmulor till familjens ekonomi (fyra personer på studiemedel plus svartjobb några timmar i veckan, hur fan gick det till??? Tur att Myrorna fanns!) slet mer än jag nånsin kunde ha föreställt mej. Jag trodde på allvar att jag klarade av det, klarade allting på max fem timmars sömn per natt - och så var det ju inte. Jag tappade bort mej själv, och gjorde mej sjuk. Därom är jag övertygad!
Nu har jag inte en enda underbar bebis som håller mej vaken, nu har jag en objuden gäst som gnager och river och ger mej mardrömmar om björnar som äter mej levande. Det är en stor skillnad, det, kan jag tala om, och att vakna helt efter en natt av frossa och svettningar som avlöser varandra är inte roligt.
Så hur gör jag för att vända på detta? Hur gör jag för att smärtan inte ska ta över mej igen, ta över och göra mej till ett monster man inte kan ha i möblerade rum??? Hur gör jag för att inte tro att jag ska klara allting, hur ger jag mej själv tillåtelse att använda mina erfarenheter, de erfarenheter som säger att jag inte fixar det om jag inte sover - att jag inte ens är ung och frisk längre?
Jag tror att mina sömnproblem också hänger ihop med det faktum att jag hela tiden väntar på katastrof, också. Jag är hela tiden beredd på att telefonen ska ringa, att samtalet om att dottern skadat sej igen, eller försökt göra slut på livet, kommer, jag är tillbaka i läger där jag måste ha båda telefonerna nära på natten, bara om utifall...
Nej, inga piller. Jag har nog av sånt. Jag vill inte döva mej, inte droga mej till sömns, så jag måste hitta på något annat.
Runt runt runt går det, hjärnan går i spinn och känslorna visslar omkring, och jag hittar inte ut. Fan också.
fredag 17 juni 2011
Mummel om sommarlov
På väg uppför trappan och kvällens högläsning vänder sej lillsonen om, tittar på mej och säger:
"Mamma, det ska bli så roligt imorgon!!!"
och jag tappar nästan luften av lycka.
Jag inser hur stor min oro har varit de senaste månaderna, hur mycket jag ängslats för hur han har det, min lille guldpojke, mitt ljus, min älskade sladdis...
Att veta att han går och lägger sej lycklig, full av förväntan inför nästa dag, är en så stor glädje att jag har svårt att hitta ord för det. Jag lägger mej själv full av glädje tack vare de där få orden, tack vare bilden av hans vackra lilla ansikte och ljuset i hans ögon när han ser fram emot imorgon mer än han gjort på länge, länge...
Givetvis gör det mej också ännu mer orolig och ängslig inför nästa skolår, men vi har bestämt en sak, jag och mitt vackra barn: vi tänker inte på nånting annat än att det är sommarlov, att det är allra första veckan av sommarlovet och det är många många dagar fulla av äventyr och glädje kvar innan allvaret tar vid igen.
Så har vi bestämt, och det känns fint. Nu har vi sommarlov, och varje dag är värdefull och fantastisk!
"Mamma, det ska bli så roligt imorgon!!!"
och jag tappar nästan luften av lycka.
Jag inser hur stor min oro har varit de senaste månaderna, hur mycket jag ängslats för hur han har det, min lille guldpojke, mitt ljus, min älskade sladdis...
Att veta att han går och lägger sej lycklig, full av förväntan inför nästa dag, är en så stor glädje att jag har svårt att hitta ord för det. Jag lägger mej själv full av glädje tack vare de där få orden, tack vare bilden av hans vackra lilla ansikte och ljuset i hans ögon när han ser fram emot imorgon mer än han gjort på länge, länge...
Givetvis gör det mej också ännu mer orolig och ängslig inför nästa skolår, men vi har bestämt en sak, jag och mitt vackra barn: vi tänker inte på nånting annat än att det är sommarlov, att det är allra första veckan av sommarlovet och det är många många dagar fulla av äventyr och glädje kvar innan allvaret tar vid igen.
Så har vi bestämt, och det känns fint. Nu har vi sommarlov, och varje dag är värdefull och fantastisk!
torsdag 16 juni 2011
Mummel om krafter
Jag droppar svett på datorn och filurar på om det verkligen kan vara värt det - har ont från de två diskbråcken i nacken för första gången på åratal, och det får mej att må dåligt i hela kroppen. Kan förstås inte bero på mycket annat än den fysiska belastning jag envisas med att utsätta min stackars gamla kropp för, och det krävs en hel del för att jag ska klara av att knyta på mej skorna och gå ner i källaren.
Ner till min stora hatkärlek, crosstrainern. Programmera den, just nu är det 25 minuterspass med motstånd fem, och fyra intervallminuter då jag i princip springer i stället för att jogga. Tänker fem minuter i taget, ibland bara intervallminuterna, något i stil med "...nu har jag bara tre minuter kvar..." och ger mej inte.
Det är i och för sej bara uppvärmningen. Varannan dag kör jag styrkepass med hjälp av lätta hantlar, gummiband och yogamatta. Överkropp och mage, muskelkorsett och enbens tåhävningar i trappa, vem fan behöver ett gym???
Älskar fortfarande inte plankan. Varje moment är ett stort lidande. Jag försöker minnas min gulle-sjukgymnasts ordinationer, och klara mej utan alla de där snofsiga maskinerna som fanns i landstingets träningslokaler. Tänker att jag ska börja simma till hösten, morgonsim före jobbet, men är inte helt säker.
För att jag skäms för mej, tror jag. För att jag inte vill att någon ska se hur svårt det är för mej, kanske.
Jag är som min dotter, eller hon som jag: jag vill ju bara vara normal...
Varannan dag pilates, zumban fick jag lägga ner, det är nog för mycket skuttande och rumpvickande för trasiga ryggrader, tror jag. Kanske sen? Kanske kan man zumba när muskulaturen är uppbyggd och stabil? För kul är det, lurade lilleman att vara med en gång, och han gillade det.
Men jag sliter med mej själv för att kunna hålla i och fortsätta. För visst är det så mycket lättare att övertala sej att det ju gör mindre ont att låta bli, att det blir högre och högre smärtnivåer nu och det är otäckt och.... Farligt?
Nej. Farligt är det inte, det är bara som jag vill inbilla mej, så gärna vill jag inbilla mej det. Jag vill inbilla mej att jag mår bättre av att köra på som förut, lägga all kraft på jobbet och inte ha någon alls kvar till annat, särskilt inte mej själv.
Vem är jag att tro att jag ska kunna må bättre? Vem är jag att inbilla mej att jag förtjänar det? Hur kan jag ta så mycket tid och så mycket kraft ifrån annat, jobb och familj, familj och jobb, och lägga den på mej själv av alla dumma saker i världen???
Så jag har starka krafter att slåss med och emot. Krafter jag själv skapar. Inbillningar kallar min lille son dem, inbillningar som tar över och suger ut...
Står emot, än så länge, men gråter också, mest för att jag ser mej som ett sådant misslyckande.
Har alla verktyg, men har låtit bli att använda dem så länge att allt blivit fel. Inbillningar, rädslor och självförakt har fått styra, och då går det åt pipan till sist.
Får ta mindfulnessträningen på ännu större allvar, och hitta den där delen av min själ som kan ge mej ro i det här beslutet. Söka kraften i mej själv. Jag kan, om jag vill. Måste bara orka vilja också. Det gör så förbannat ont, bara.
Ner till min stora hatkärlek, crosstrainern. Programmera den, just nu är det 25 minuterspass med motstånd fem, och fyra intervallminuter då jag i princip springer i stället för att jogga. Tänker fem minuter i taget, ibland bara intervallminuterna, något i stil med "...nu har jag bara tre minuter kvar..." och ger mej inte.
Det är i och för sej bara uppvärmningen. Varannan dag kör jag styrkepass med hjälp av lätta hantlar, gummiband och yogamatta. Överkropp och mage, muskelkorsett och enbens tåhävningar i trappa, vem fan behöver ett gym???
Älskar fortfarande inte plankan. Varje moment är ett stort lidande. Jag försöker minnas min gulle-sjukgymnasts ordinationer, och klara mej utan alla de där snofsiga maskinerna som fanns i landstingets träningslokaler. Tänker att jag ska börja simma till hösten, morgonsim före jobbet, men är inte helt säker.
För att jag skäms för mej, tror jag. För att jag inte vill att någon ska se hur svårt det är för mej, kanske.
Jag är som min dotter, eller hon som jag: jag vill ju bara vara normal...
Varannan dag pilates, zumban fick jag lägga ner, det är nog för mycket skuttande och rumpvickande för trasiga ryggrader, tror jag. Kanske sen? Kanske kan man zumba när muskulaturen är uppbyggd och stabil? För kul är det, lurade lilleman att vara med en gång, och han gillade det.
Men jag sliter med mej själv för att kunna hålla i och fortsätta. För visst är det så mycket lättare att övertala sej att det ju gör mindre ont att låta bli, att det blir högre och högre smärtnivåer nu och det är otäckt och.... Farligt?
Nej. Farligt är det inte, det är bara som jag vill inbilla mej, så gärna vill jag inbilla mej det. Jag vill inbilla mej att jag mår bättre av att köra på som förut, lägga all kraft på jobbet och inte ha någon alls kvar till annat, särskilt inte mej själv.
Vem är jag att tro att jag ska kunna må bättre? Vem är jag att inbilla mej att jag förtjänar det? Hur kan jag ta så mycket tid och så mycket kraft ifrån annat, jobb och familj, familj och jobb, och lägga den på mej själv av alla dumma saker i världen???
Så jag har starka krafter att slåss med och emot. Krafter jag själv skapar. Inbillningar kallar min lille son dem, inbillningar som tar över och suger ut...
Står emot, än så länge, men gråter också, mest för att jag ser mej som ett sådant misslyckande.
Har alla verktyg, men har låtit bli att använda dem så länge att allt blivit fel. Inbillningar, rädslor och självförakt har fått styra, och då går det åt pipan till sist.
Får ta mindfulnessträningen på ännu större allvar, och hitta den där delen av min själ som kan ge mej ro i det här beslutet. Söka kraften i mej själv. Jag kan, om jag vill. Måste bara orka vilja också. Det gör så förbannat ont, bara.
måndag 13 juni 2011
Mummel om småsakers värde
Jag är vinglig nu, på alla möjliga sätt.
Fysiskt är det inte värst bra, men det är ju ganska självförvållat, jag belastar kroppen mycket genom träningen, men meningen är ju att det i förlängningen ska bli bra, jag ska bli starkare, kanske tillochmed friskare, och då krävs ganska vidriga smärtnivåer under en period...
Mentalt - ännu värre. Jag märker att jag distanserar mej från det mesta, håller ifrån mej mycket mer än vad som är nyttigt för mej, men just nu kanske det är nödvändigt för att överleva?
Frågetecknet är starkt, kan jag säga, men just nu är det faktiskt så att jag inte klarar av att tänka på hur dottern har det (nej, hon hör inte av sej), hur lillen har det hos pappa (försöker bara se till att han har det så bra som möjligt när han är här, och att han är här så mycket som möjligt), hur mina föräldrar mår...
Jag vet att det inte är bra att vara så långt ifrån sej själv, men det är som om jag är tvungen att helt fokusera på mej själv och den plan jag har för mej nu, och jag vet varför också: annars orkar jag inte fortsätta.
Men: jag försöker ta vara på de underbara vardagligheter som är lycka. En eftermiddag med solsken, i trädgården, badminton med lillen trots att jag inte klarar av det så bra, pressa i solen med lillen i en "koja" under/bakom solstolen så att han kan spela Nintendo DS trots den gassande solen tills jag har vilat mej nog mycket för att klarar en stund till med badminton, titta på min käre make när han pysslar i trädgården - det är lycka. Eller Lycka, tillochmed, för den stilla fullkomlighet jag känner måste vara något versalt...
Om jag inte klarar av att känna de positiva känslorna behöver jag verkligen söka hjälp, nämligen. Om jag inte klarar av att förstå hur otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är kommer jag att gå under.
Så jag jobbar hårt på att se till att jag inte glömmer bort att uppskatta hur rikt mitt liv är, och vilken otrolig tur jag har, och har haft. Trots allt. För det negativa får inte ta över. Låter jag det göra det är det lika bra att ge upp helt och hållet, och det tänker jag banne mej inte göra!
Idag blir det massage, och det är bra. Ännu ett träningspass, förstås, jobba igenom smärtan, känna hur jag blir starkare och starkare, hur jag faktiskt kan kanalisera styrkan som finns därinne, någonstans, för att göra livet ännu bättre.
Bra är det redan, nämligen. Det vet jag när jag ser mitt vackra barn bli brunare och brunare, hur hans hår blir blondare och blondare, hur han trivs med livet och oss och hur han, i alla lägen, hittar på bra saker att göra och säga. Där är Livet, i sin fulla prakt, och det ska jag vara rädd om. Ta hand om. Uppskatta.
Inte låta mörkret krypa på mej och ta över. Aldrig mer det, heller!
Fysiskt är det inte värst bra, men det är ju ganska självförvållat, jag belastar kroppen mycket genom träningen, men meningen är ju att det i förlängningen ska bli bra, jag ska bli starkare, kanske tillochmed friskare, och då krävs ganska vidriga smärtnivåer under en period...
Mentalt - ännu värre. Jag märker att jag distanserar mej från det mesta, håller ifrån mej mycket mer än vad som är nyttigt för mej, men just nu kanske det är nödvändigt för att överleva?
Frågetecknet är starkt, kan jag säga, men just nu är det faktiskt så att jag inte klarar av att tänka på hur dottern har det (nej, hon hör inte av sej), hur lillen har det hos pappa (försöker bara se till att han har det så bra som möjligt när han är här, och att han är här så mycket som möjligt), hur mina föräldrar mår...
Jag vet att det inte är bra att vara så långt ifrån sej själv, men det är som om jag är tvungen att helt fokusera på mej själv och den plan jag har för mej nu, och jag vet varför också: annars orkar jag inte fortsätta.
Men: jag försöker ta vara på de underbara vardagligheter som är lycka. En eftermiddag med solsken, i trädgården, badminton med lillen trots att jag inte klarar av det så bra, pressa i solen med lillen i en "koja" under/bakom solstolen så att han kan spela Nintendo DS trots den gassande solen tills jag har vilat mej nog mycket för att klarar en stund till med badminton, titta på min käre make när han pysslar i trädgården - det är lycka. Eller Lycka, tillochmed, för den stilla fullkomlighet jag känner måste vara något versalt...
Om jag inte klarar av att känna de positiva känslorna behöver jag verkligen söka hjälp, nämligen. Om jag inte klarar av att förstå hur otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är kommer jag att gå under.
Så jag jobbar hårt på att se till att jag inte glömmer bort att uppskatta hur rikt mitt liv är, och vilken otrolig tur jag har, och har haft. Trots allt. För det negativa får inte ta över. Låter jag det göra det är det lika bra att ge upp helt och hållet, och det tänker jag banne mej inte göra!
Idag blir det massage, och det är bra. Ännu ett träningspass, förstås, jobba igenom smärtan, känna hur jag blir starkare och starkare, hur jag faktiskt kan kanalisera styrkan som finns därinne, någonstans, för att göra livet ännu bättre.
Bra är det redan, nämligen. Det vet jag när jag ser mitt vackra barn bli brunare och brunare, hur hans hår blir blondare och blondare, hur han trivs med livet och oss och hur han, i alla lägen, hittar på bra saker att göra och säga. Där är Livet, i sin fulla prakt, och det ska jag vara rädd om. Ta hand om. Uppskatta.
Inte låta mörkret krypa på mej och ta över. Aldrig mer det, heller!
lördag 11 juni 2011
Obehags-mummel
Vaknar med en krypande känsla i kroppen, en obehagskänsla som gör mej otroligt rastlös, jag vet inte vad jag ska göra med mej...
Det är otroligt obehagligt att få en sån här känsla i kroppen, särskilt när det inte finns en konkret anledning, särskilt när jag inte kan sätta fingret på varför eller ens hur.
Så jag tvättar, chansar på att regnet håller sej borta, och hänger tvätten ute, barfota i daggigt gräs, lite kyligt men ack! så härligt med moder jord under fötterna, direkt mot skinnet.
Pysslar med mina växter, och tänker att det är dags att plocka ut alla krukväxterna, ställa dem på altanen så att de också får uppleva lite sommar. Att få stå ute, eller åtminstone på altanen, verkar vara nyttigt för dem, och just nu hoppas jag att mina citron"träd" ska få en riktig växtboost - lilleman älskar dem, framförallt det faktum att de kommer från kärnor vi planterade för tre-fyra år sedan, han är helt fascinerad över hur en liten liten citronkärna kan växa till en kraftig planta. Vi plockar ett blad då och då, gnuggar det mellan fingrarna och njuter av doften, och han skrattar...
Jag känner hur jag bara flyter omkring, plockar lite där, vattnar lite här, och hela tiden den där rastlösheten, den där känslan av... Vad?
Orkar fan inte med mej själv när jag blir såhär. Vill bara ha svaren, serverad pang bom rakt på, inte gå såhär och känna att det är något, att det finns nånting som stör, men inte kunna sätta fingret på det, inte kunna hitta fram till vad det är som får min värld att bli skev och oigenkännlig.
Tappar fokus, och känner hur smärta och rädsla är på väg att ta över igen, och det får inte hända. Jag kan nog aldrig helt komma över min rädsla, men jag kan hålla mej på rätt sida av den där gränsen, fortsätta att hålla i ratten - det är jag som styr. Inte smärtan. Inte rädslan.
Jag.
Det är otroligt obehagligt att få en sån här känsla i kroppen, särskilt när det inte finns en konkret anledning, särskilt när jag inte kan sätta fingret på varför eller ens hur.
Så jag tvättar, chansar på att regnet håller sej borta, och hänger tvätten ute, barfota i daggigt gräs, lite kyligt men ack! så härligt med moder jord under fötterna, direkt mot skinnet.
Pysslar med mina växter, och tänker att det är dags att plocka ut alla krukväxterna, ställa dem på altanen så att de också får uppleva lite sommar. Att få stå ute, eller åtminstone på altanen, verkar vara nyttigt för dem, och just nu hoppas jag att mina citron"träd" ska få en riktig växtboost - lilleman älskar dem, framförallt det faktum att de kommer från kärnor vi planterade för tre-fyra år sedan, han är helt fascinerad över hur en liten liten citronkärna kan växa till en kraftig planta. Vi plockar ett blad då och då, gnuggar det mellan fingrarna och njuter av doften, och han skrattar...
Jag känner hur jag bara flyter omkring, plockar lite där, vattnar lite här, och hela tiden den där rastlösheten, den där känslan av... Vad?
Orkar fan inte med mej själv när jag blir såhär. Vill bara ha svaren, serverad pang bom rakt på, inte gå såhär och känna att det är något, att det finns nånting som stör, men inte kunna sätta fingret på det, inte kunna hitta fram till vad det är som får min värld att bli skev och oigenkännlig.
Tappar fokus, och känner hur smärta och rädsla är på väg att ta över igen, och det får inte hända. Jag kan nog aldrig helt komma över min rädsla, men jag kan hålla mej på rätt sida av den där gränsen, fortsätta att hålla i ratten - det är jag som styr. Inte smärtan. Inte rädslan.
Jag.
torsdag 9 juni 2011
Mummel om smärta
Såhär:
när hon säger att hon inte tänker stanna i behandling går något sönder i mej.
Nånting viktigt, så viktigt, går i bitar, och det gör fysiskt ont.
Hjälplös ser jag hennes liv rasa. Utan att kunna påverka eller inverka får jag stå bredvid och försöka överleva också det.
Jag känner hur nånting i mej ger upp. Orkar inte mer, inte en gång till runt den onda cirkeln, inte en gång till i frustration och hjälplöshet, uppgivenhet är ett bättre alternativ.
Jag känner: så länge jag var hennes mamma kunde jag stötta och hjälpa och göra, nog mycket för överlevnad. Nu är hon vuxen, och får lov att själv ta konsekvenserna av sina val.
Hur det ska gå till vet jag inte, men en sak vet jag: mitt liv ska aldrig mer styras av borderline.
Jag ställer inte upp på det längre. Det blir inga fler samtal till myndigheter, inte mer pengar att "låna", inga fler vaknätter med ångest över vad hon gör.
Hon anser att hon har verktygen hon behöver för att klara sej. Jag anser att det visserligen kan stämma, men att hon inte har någon möjlighet alls att få ett liv under de förutsättningar som finns nu.
Hon har valt. Och jag lämnar över hela ansvaret till henne.
Jag är inte längre ansvarig, och att skriva det gör så ont att jag inte kan andas ordentligt.
Jag har också valt nu. Jag vill ha mitt liv, inte styras av borderline längre. Aldrig mer.
när hon säger att hon inte tänker stanna i behandling går något sönder i mej.
Nånting viktigt, så viktigt, går i bitar, och det gör fysiskt ont.
Hjälplös ser jag hennes liv rasa. Utan att kunna påverka eller inverka får jag stå bredvid och försöka överleva också det.
Jag känner hur nånting i mej ger upp. Orkar inte mer, inte en gång till runt den onda cirkeln, inte en gång till i frustration och hjälplöshet, uppgivenhet är ett bättre alternativ.
Jag känner: så länge jag var hennes mamma kunde jag stötta och hjälpa och göra, nog mycket för överlevnad. Nu är hon vuxen, och får lov att själv ta konsekvenserna av sina val.
Hur det ska gå till vet jag inte, men en sak vet jag: mitt liv ska aldrig mer styras av borderline.
Jag ställer inte upp på det längre. Det blir inga fler samtal till myndigheter, inte mer pengar att "låna", inga fler vaknätter med ångest över vad hon gör.
Hon anser att hon har verktygen hon behöver för att klara sej. Jag anser att det visserligen kan stämma, men att hon inte har någon möjlighet alls att få ett liv under de förutsättningar som finns nu.
Hon har valt. Och jag lämnar över hela ansvaret till henne.
Jag är inte längre ansvarig, och att skriva det gör så ont att jag inte kan andas ordentligt.
Jag har också valt nu. Jag vill ha mitt liv, inte styras av borderline längre. Aldrig mer.
måndag 6 juni 2011
Fru Mummel här!
Så - nu har jag gjort det jag aldrig skulle göra igen, men det var 23 ½ år sen sist, så det känns som om det är ok.
Blir det inte mer ofta än så kan det väl vara ok att gifta sej lite???
Det var en underbar dag, och jag är så lycklig. Precis som vi ville ha det, här hemma, med en vän som vigselförrättare, överraskade föräldrar som var glada för vår skull, och mina barn nära, delaktiga, också de glada. Lilleman improviserade bröllopsmarsch på akustisk gitarr, helt fantastiskt, bättre musik kunde vi inte få.
Mina söner höll fantastiska tal. Min dotter grät, så hon kunde inte. Min far välkomnade älsklingen in i familjen, och det var fanimej första gången min mor inte hade en enda negativ kommentar, hon är lika nöjd som farsan, och det värmer mitt svarta hjärta att de - faktiskt! - anser att min käraste, min äkta man, är en positiv faktor i allas våra liv!
Lite arg var hon, för de visste ju inget om orsaken till "eftermiddagsfikat", så de kom i shorts och t-shirt, raka vägen från sommarstugan... Älsklingens mamma hade också clothes issues, hon hade tänkt att ta på sej klänning mej ändrat sej eftersom hon trodde att hon skulle frysa, och hon var så bekymrad, för "man ska ha klänning på bröllop".
Så fick världen veta, det är så enkelt nuförtiden, bara att ändra status på facebook och telefonen börjar ringa... Älsklingens syster och systerdotter kom och firade med oss, och mina systrar messade.
På kvällen kom en av mina nära vänner som jag lurat hit också, ringde och frågade om hon inte kunde komma och dricka lite vin och prata skit, och när hon insåg vad vi gjort brast hon i gråt i hallen, och jag blev nästan rädd... Men det var ingen fara, hon var så glad för vår skull, så glad att hon fick vara med på vår dag, och vi drack vin och hade otroligt trevligt långt in på småtimmarna. Bara vi, jag, min man, mina söner och min vän, och det var alldeles perfekt.
En dag måste vi bjuda till fest, men igår var inte den dagen. Den var vår, familjens, och den var perfekt. Inget mer att önska. Är inte livet underbart ibland???
Blir det inte mer ofta än så kan det väl vara ok att gifta sej lite???
Det var en underbar dag, och jag är så lycklig. Precis som vi ville ha det, här hemma, med en vän som vigselförrättare, överraskade föräldrar som var glada för vår skull, och mina barn nära, delaktiga, också de glada. Lilleman improviserade bröllopsmarsch på akustisk gitarr, helt fantastiskt, bättre musik kunde vi inte få.
Mina söner höll fantastiska tal. Min dotter grät, så hon kunde inte. Min far välkomnade älsklingen in i familjen, och det var fanimej första gången min mor inte hade en enda negativ kommentar, hon är lika nöjd som farsan, och det värmer mitt svarta hjärta att de - faktiskt! - anser att min käraste, min äkta man, är en positiv faktor i allas våra liv!
Lite arg var hon, för de visste ju inget om orsaken till "eftermiddagsfikat", så de kom i shorts och t-shirt, raka vägen från sommarstugan... Älsklingens mamma hade också clothes issues, hon hade tänkt att ta på sej klänning mej ändrat sej eftersom hon trodde att hon skulle frysa, och hon var så bekymrad, för "man ska ha klänning på bröllop".
Så fick världen veta, det är så enkelt nuförtiden, bara att ändra status på facebook och telefonen börjar ringa... Älsklingens syster och systerdotter kom och firade med oss, och mina systrar messade.
På kvällen kom en av mina nära vänner som jag lurat hit också, ringde och frågade om hon inte kunde komma och dricka lite vin och prata skit, och när hon insåg vad vi gjort brast hon i gråt i hallen, och jag blev nästan rädd... Men det var ingen fara, hon var så glad för vår skull, så glad att hon fick vara med på vår dag, och vi drack vin och hade otroligt trevligt långt in på småtimmarna. Bara vi, jag, min man, mina söner och min vän, och det var alldeles perfekt.
En dag måste vi bjuda till fest, men igår var inte den dagen. Den var vår, familjens, och den var perfekt. Inget mer att önska. Är inte livet underbart ibland???
lördag 4 juni 2011
Mummel om stilla glädje
Jag tar en paus från solen, och tänker på att det gäller att ta vara på de underbara stunder livet bjuder på...
Igår var en av mina bästa dagar, och det hände egentligen ingenting. Förutom att vi besökte lokala blomsterhandeln och lokala konditoriet och talade om att vi tänkt gifta oss litegrann imorgon, kunde de stå till tjänst? Det kunde de. Och det blev så fina buketter, en till mej som är bruden (!) och en till dottern som deklarerat att hon minsann är brudtärna, och kavajblommor till pojkarna, samma sorts ros som i min bukett. Har ställt alltihop i kylen, tillsammans med Snövittårta med marsipanhjärtan på och mousserande vin, både med och utan alkohol...
Lillen var med och valde blommor, och han plockade också ut det fåniga lilla brudparet som ska stå på tårtan. Han är lite sur på att det inte ska vara "svarta och vita kläder som det brukar vara", men accepterar att han får vänta tills bror och/eller syster går och gifter sej.
Är lite ängslig för att han ska tycka att det inte är bröllop nog, för en borgerlig ceremoni här hemma blir ju inte precis som de bröllop han sett på tv, men jag tror att kollegans fru, som är vigselförrättare, gör det bra.
Så varför var igår så fin? Förutom blomsteraffär och konditori blev det klädinköp till den lille bestmannen, och glass på torget i sol och hetta. Bara vi, tillsammans, i lugn och ljus och kärlek. Så hemma, upp med piltavlan, och så var det pilkastning och fotboll, lillen och grannens grabbar, och jag fick sitta och se på, se glada, svettiga barn leka, i min trädgård, där syrenerna blommar, och bättre kan man inte ha det.
Jag och min älskade ser på varandra och säger att det är såhär livet ska vara. Behövs inte mer. Det är, helt enkelt, perfekt.
Och jag är tacksam.
Igår var en av mina bästa dagar, och det hände egentligen ingenting. Förutom att vi besökte lokala blomsterhandeln och lokala konditoriet och talade om att vi tänkt gifta oss litegrann imorgon, kunde de stå till tjänst? Det kunde de. Och det blev så fina buketter, en till mej som är bruden (!) och en till dottern som deklarerat att hon minsann är brudtärna, och kavajblommor till pojkarna, samma sorts ros som i min bukett. Har ställt alltihop i kylen, tillsammans med Snövittårta med marsipanhjärtan på och mousserande vin, både med och utan alkohol...
Lillen var med och valde blommor, och han plockade också ut det fåniga lilla brudparet som ska stå på tårtan. Han är lite sur på att det inte ska vara "svarta och vita kläder som det brukar vara", men accepterar att han får vänta tills bror och/eller syster går och gifter sej.
Är lite ängslig för att han ska tycka att det inte är bröllop nog, för en borgerlig ceremoni här hemma blir ju inte precis som de bröllop han sett på tv, men jag tror att kollegans fru, som är vigselförrättare, gör det bra.
Så varför var igår så fin? Förutom blomsteraffär och konditori blev det klädinköp till den lille bestmannen, och glass på torget i sol och hetta. Bara vi, tillsammans, i lugn och ljus och kärlek. Så hemma, upp med piltavlan, och så var det pilkastning och fotboll, lillen och grannens grabbar, och jag fick sitta och se på, se glada, svettiga barn leka, i min trädgård, där syrenerna blommar, och bättre kan man inte ha det.
Jag och min älskade ser på varandra och säger att det är såhär livet ska vara. Behövs inte mer. Det är, helt enkelt, perfekt.
Och jag är tacksam.
fredag 3 juni 2011
Mummel om quick fix
Har en stunds förtvivlat tänkande bakom mej, en stund av brinnande önskan att hitta ett piller som tar bort all smärta, tar bort alla fel i kroppen - jag tänker m a o precis som dottern! Och alla andra med kroniska problem, tror jag, vill vi inte alla ha en quick fix, blir vi inte alla förbannade och förtvivlade när läkare och annat löst folk envisas med att säga att det krävs mycket arbete om vi ska må bättre???
Idag vill jag inte arbeta för det. Jag vill må bra, vara frisk och stark (och smal, jo, det vill jag också, men mest i smyg), utan att behöva lida så in i helvete för det.
Vill inte träna, det gör ont. Men om jag låter bli gör det också ont, hur gör jag då?
Drar ner på medicinen, lite i taget, och konstaterar att det går - men inte mer än så. Hur mycket är mentalt beroende? Alltså, hur mycket lutar jag mej på pillren? Är det värt den extra smärtan när jag försöker ta mindre? Rädslan igen, den sitter där som ett jävla monster och säger åt mej att jag ju inte kan ta bort några mediciner, då gör det ännu mer ont, och det orkar jag ju inte. Eller gör jag?
Självklart är det det. För kroppen måste ju ta stryk av all denna medicin, och ju mindre jag behöver desto bättre måste det väl vara? Självklart.
Så jag jobbar med psyket, slåss mot rädslan, och ger mej inte. Inte ännu. Letar anledningar, dock, det är jag fullt medveten om (dotterns idiotbeslut, föräldrars växande hälsoproblem, lillens problem i skolan, det finns mycket att hänga upp "Nej!" på, men jag måste ha ett "Ja!" nu...), men hittills har jag inte vikit ner mej. Hittills säger jag många fula ord och kämpar på. Svära och skrika är nödvändigt, för där är mycket ilska, även om ilskan ofta är sekundärkänsla, i botten ligger rädsla och ensamhet.
Är jag inte fantastiskt insiktsfull?
Hjälper det?
Nejnejnej...
Idag slutar jag röka igen, bara för att lägga på ännu en svårighet. Och varför inte? Lika bra att ta allt på en gång, eller hur?
Vad jag ska göra idag: fixa en tårta till söndag, och blommor. En brudbukett, faktiskt. Lite annat också, för visst ska gossarna ha en blomma i något knapphål, och visst ska dottern ha en liten bukett, också?
(Lilleman säger att han ska vara "en sån där fästman som bär ringarna", och jag lär honom att det heter bestman och säger att han absolut ska bära ringar, och dottern, den stollan, säger att hon är min brudtärna... Vad gör man? Klart hon är, om hon säger det!)
Idag vill jag inte arbeta för det. Jag vill må bra, vara frisk och stark (och smal, jo, det vill jag också, men mest i smyg), utan att behöva lida så in i helvete för det.
Vill inte träna, det gör ont. Men om jag låter bli gör det också ont, hur gör jag då?
Drar ner på medicinen, lite i taget, och konstaterar att det går - men inte mer än så. Hur mycket är mentalt beroende? Alltså, hur mycket lutar jag mej på pillren? Är det värt den extra smärtan när jag försöker ta mindre? Rädslan igen, den sitter där som ett jävla monster och säger åt mej att jag ju inte kan ta bort några mediciner, då gör det ännu mer ont, och det orkar jag ju inte. Eller gör jag?
Självklart är det det. För kroppen måste ju ta stryk av all denna medicin, och ju mindre jag behöver desto bättre måste det väl vara? Självklart.
Så jag jobbar med psyket, slåss mot rädslan, och ger mej inte. Inte ännu. Letar anledningar, dock, det är jag fullt medveten om (dotterns idiotbeslut, föräldrars växande hälsoproblem, lillens problem i skolan, det finns mycket att hänga upp "Nej!" på, men jag måste ha ett "Ja!" nu...), men hittills har jag inte vikit ner mej. Hittills säger jag många fula ord och kämpar på. Svära och skrika är nödvändigt, för där är mycket ilska, även om ilskan ofta är sekundärkänsla, i botten ligger rädsla och ensamhet.
Är jag inte fantastiskt insiktsfull?
Hjälper det?
Nejnejnej...
Idag slutar jag röka igen, bara för att lägga på ännu en svårighet. Och varför inte? Lika bra att ta allt på en gång, eller hur?
Vad jag ska göra idag: fixa en tårta till söndag, och blommor. En brudbukett, faktiskt. Lite annat också, för visst ska gossarna ha en blomma i något knapphål, och visst ska dottern ha en liten bukett, också?
(Lilleman säger att han ska vara "en sån där fästman som bär ringarna", och jag lär honom att det heter bestman och säger att han absolut ska bära ringar, och dottern, den stollan, säger att hon är min brudtärna... Vad gör man? Klart hon är, om hon säger det!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)