Lite svårt nu, för jag inser att jag är en knepig jävel och att det ställer till problem.
Jag anser nämligen att man ska följa de lagar och regler som finns, och det är inte alls populärt.
Är det inte lite fånigt av mej, då? Är det inte fånigt att faktiskt från djupet av sitt hjärta tro på skit som "man ska leva som man lär" och att det faktiskt är en av hörnstenarna i en demokrati att folk faktiskt gör som man bestämt tillsammans?
Egentligen handlar det ju om det, och inget annat. Jag kan inte göra annat heller, för jag skulle inte kunna uppfostra en unge om jag hela tiden visste att jag vräkte tomma ord överallt.
En grej vi diskuterat mycket är facebook. Big deal? Big deal... Frågan kom för ganska längesen, ungen ville ha ett eget facebookkonto, och hela mitt inre skrek "nej!". Jag sa som jag brukar, att eftersom jag inte vet exakt hur det ligger till kan jag inte svara rakt av, kan vi snoka lite först? Vi snokade. Reglerna säger att man ska vara 13 år för att få ha ett konto. Så jag sa nej. Tårar och tandagnisslan, men inte så värst mycket eftersom han själv var med och läste, han var själv med och såg att så såg reglerna ut, vårdnadshavare ansvarar för att unge följer reglerna, om inte reglerna följs kan vårdnadshavare stängas av...
Problemet? Många många av hans klasskompisar har facebook. Och retas eftersom han inte har det... Mammahjärtat blöder - och ändå säger jag att nej, du förstår, jag är ju en sån där som anser att man ska följa de regler som finns.
Även om man tycker att det är idiotiskt. Det finns många lagar som är idiotiska, tillexempel. Men är det ok att bryta lite mot lagen när man tycker att lagen är idiotisk?
Diskussionen är mycket aktuell för mej, för just nu får jag en hel del skit för att jag anser att det är jävligt viktigt att man faktiskt utgår från de lagtexter som finns, tillexempel när man planerar hur jobbet ska organiseras... Att få i nacken att man "kör över" sina medlemmar för att man anser att arbetsgivaren ska följa lagen är för jävligt. Att få arga medlemmar som anser att man är en idiot är förstås inte kul - men hur ska man kunna ta fram lagboken nästa gång annars, hur ska man kunna kräva att arbetsgivaren följer lagen då?
Just nu känns det som om det nog är dags att be dem välja någon annan som kan företräda deras intressen i framtiden, för "förtroendevald" förutsätter väl att man faktiskt har medlemmarnas förtroende???
Om jag inte har det kan jag inte fortsätta. Om de vill ha en förtroendevald som driver olagligheter får de skaffa det. Bitter? Jag?!?
Äsch. Jag får väl lov att fortsätta att vara jag, iallafall? Fortsätta att anse att jag, för att kunna se mej i spegeln och kunna uppfostra mitt barn, får acceptera att det finns lagar och regler som är idiotiska, men att jag måste följa också dem, inte bara dem jag tycker är bra och nyttiga, om de bra och nyttiga ska kunna fortsätta att vara bra och nyttiga...
Borde nog inte ha skrivit det här, va?
onsdag 16 november 2011
söndag 6 november 2011
Mummel om slut eller början
Nu kan jag inte gömma mej mer, nu måste jag bestämma om det är en ny början eller bara ett slut.
Konstaterar att det har kostat alltför mycket, och att jag faktiskt inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja nysta för att få reda i detta kaos.
Tänker att jag avslutar min sjukskrivning nu - och att jag inte vet vad som väntar. Vet inte vad jag förväntar mej, och jag vet inte vad andra förväntar sej av mej, heller.
Förstår mej inte på resonemanget, för den delen. Snart ska det nya igång - men ingen vet riktigt vad. Eller hur, för den delen. Och när ingen vet någonting blir stressnivån hög, det spelar liksom ingen roll hur mycket det rent faktiskt är att göra, vet man inte vad som förväntas är man hela tiden stressad.
Jag funderar på att ta ett snack med chefen, eftersom det ju faktiskt är h*n som är ansvarig för det där dagliga. Borde inte h*n bara samla ihop alla och berätta vad som ska ske? Peka och visa och upplysa?
Det händer inte. Och jag förstår inte varför.
Jag är rädd nu, det känner jag, och det gör att jag föraktar mej själv. Ska jag bli en sån där fegis som håller käft nu? Har de lyckats kväsa mej såpass så att jag inte orkar stå emot och stå upp för mej själv och alla andra?
Får inte hända. Men det känns tungt nu. Börja om, börja nytt - utan att veta vad det ska innebära...
Vad jag vill: köpa mej en ordentlig systemkamera och ge mej själv utrymme att leka mej till kunskaperna jag behöver för att kunna sköta mitt arbete på ett bättre sätt.
Hoppas att det någon gång går att fixa. Jag behöver någonting kreativt i mitt liv, det som förut fanns har endera dött eller tagit långsemester.
Nytt. Från och med nu. Önskar att jag kunde vara förväntansfull - men det kan jag inte.
Konstaterar att det har kostat alltför mycket, och att jag faktiskt inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja nysta för att få reda i detta kaos.
Tänker att jag avslutar min sjukskrivning nu - och att jag inte vet vad som väntar. Vet inte vad jag förväntar mej, och jag vet inte vad andra förväntar sej av mej, heller.
Förstår mej inte på resonemanget, för den delen. Snart ska det nya igång - men ingen vet riktigt vad. Eller hur, för den delen. Och när ingen vet någonting blir stressnivån hög, det spelar liksom ingen roll hur mycket det rent faktiskt är att göra, vet man inte vad som förväntas är man hela tiden stressad.
Jag funderar på att ta ett snack med chefen, eftersom det ju faktiskt är h*n som är ansvarig för det där dagliga. Borde inte h*n bara samla ihop alla och berätta vad som ska ske? Peka och visa och upplysa?
Det händer inte. Och jag förstår inte varför.
Jag är rädd nu, det känner jag, och det gör att jag föraktar mej själv. Ska jag bli en sån där fegis som håller käft nu? Har de lyckats kväsa mej såpass så att jag inte orkar stå emot och stå upp för mej själv och alla andra?
Får inte hända. Men det känns tungt nu. Börja om, börja nytt - utan att veta vad det ska innebära...
Vad jag vill: köpa mej en ordentlig systemkamera och ge mej själv utrymme att leka mej till kunskaperna jag behöver för att kunna sköta mitt arbete på ett bättre sätt.
Hoppas att det någon gång går att fixa. Jag behöver någonting kreativt i mitt liv, det som förut fanns har endera dött eller tagit långsemester.
Nytt. Från och med nu. Önskar att jag kunde vara förväntansfull - men det kan jag inte.
tisdag 1 november 2011
Mummel om jätteproppar
Jag läser Jenny Strömstedts krönika, och liksom hon skrattar jag, kanske inte så att jag hoppar, men i alla fall lite, inombords.
Så sant.
För även om jag inte är 70-talist så är jag rättså sen 60-talist, och visserligen hade jag det bra under min uppväxt, men vad är det som är bra, egentligen?
Mamma var hemmafru i tjugo år, jag var nog 12 när hon började jobba, lillsyrran 10, storasyrrorna vuxna och utflyttade. Hon handlade på krita i affären, och pappa betalade räkningen när löningen kom. Han var förresten aldrig hemma, på dagarna jobbade han som tjänsteman i Stora Företaget, där man började då man slutade skolan och var kvar tills man gick i pension eller dog, beroende av vad som hände först. Min far blev far till mina storasyrror som 19-åring och läste till ingenjör på kvällsskolan och gjorde karriär, men när jag var liten jobbade han också extra på kvällar och helger, han skrev sport i olika tidningar i området, och jag tror att han nog egentligen blivit en lyckligare människa om han gett fan i ingenjörsskiten och skrivit på heltid, men det hör inte hit.
Maten portionerades ut, en grillad kyckling skulle räcka till 6 personer, max två korvar var, och de få gånger man faktiskt fick en korv med bröd i ett gatukök kan räknas på ena handens fingrar. Födelsedagstårtan köptes på kondis nere där farmor bodde, och varje gång berättades samma historia, hur farfar skomakaren köpte gräddtårta och skyllde på att han behövde kartongerna för att göra lappar med kundernas namn och lägga i skorna... Det hör inte heller hit, och förresten ville jag alltid ha prinsesstårta, grön marsipan och mitt namn och ålder spritsat på med sockerglasyr eller chokladdito.
Jag sommarjobbade på torvmossen, i en grävmaskinstandstillverkningsfabrik, som städerska på lasarettet (fick förstås blodcentralen och centrallab, uschiamej...), såna saker, och när jag sen var vuxen nog att flytta och skaffa mej ett eget liv fanns inga jobb kvar på Stora Företaget. Inte för att jag brydde mej, dels hade jag bestämt mej för att bli journalist när jag var sisådär 7, dels var det fullkomligt otänkbart för mej att jobba där, av flera skäl.
Nu gick jag ju och fick barn när jag var 20, vilket troligen gjorde det där med karriär lite kvistigare, men jag fick ju som jag ville med mycket möda och stort besvär. Trots två småungar pluggade jag in en fil kand (engelska som huvudämne, och därtill lite skilda sociologiska ämnen varav rättssociologi nog var roligast, tror jag. Rättsantropologin var också fantastiskt kul, men den räknade jag inte in i examen, har en del sånt där krafs som väl räknas som högskolepoäng men inte fick plats i de 120 poäng som då var en fil kand-examen. Hade tänkt att ta en magisterexamen i engelska, men en unge krockade med en bil och en annan opererades och jag fick bakteriell lunginflammation och min dåvarande man kom hem och berättade att han blivit kär i nån annan så det blev inte så. Fick en liten utmattningsdepression i stället efter tre år utan sömn, så beskedet att jag kommit in på journalistutbildningen (200 sökande, allmänbildningstest och intervju, och så fick 16 plats, det var tider, det!)
Sen blev det alltså journalistutbildning för akademiker, och målet var nått. På sätt och vis.
Inte fan fanns det jobb som serverades alldeles gratis, inte. Inte i nån bransch, egentligen, och i min var det som nu: vikariat, vikariat, vikariat, utlasning och vikariat igen på ett annat ställe i 11 månader, och så fortsatte det. När jag jobbade på statligt ägda radion träffade jag folk som var 30+ och aldrig haft sommarsemester, inte kunde köpa bostad, inte vågade skaffa familj.
Högst osäkert, alltså. Vet inte om det var den först döpta jätteproppens fel, heller, men samhället började förändras, teknifieras och digitaliseras, och inget var detsamma som förr.
Jag är glad att jag faktiskt hängde på där på en gång. Trots att jag var fattig som en lus hade jag skrapat ihop till en dator till hem och barn, och vi hade tidigt internet, med tjutande modem, förstås. Tror att de tjänat på det, och vet att jag har gjort det, jag hoppade helt över tekniskskräcken, gammal som jag är...
Ser min son slita sej till jobb han älskar, och blir stolt. Över honom, och lite över mej också, faktiskt. Han har fått med sej en del sunda värderingar, trots allt. Som att man faktiskt kan nå dit man vill om man är beredd att lägga ner jobbet som krävs. Att det är värt det, också, och att man har sitt liv i sina egna händer.
Också dottern, sjuk som hon är, har med sej en hel del vad gäller människosyn och det så populära "värdegrund", och till sist lönar sej nog det, också.
Ser andras unga vuxna i samma ålder som mina som sitter på röven och förväntar sej att stekta kycklingar (och 52-tums tv-apparater och avancerade datorer och hyra och en massa nöjespengar...) ska flyga in i käften på dem, och ser också hur deras föräldrar ser till att det gör det. På sin egen bekostnad, förstås. För "det är ju mitt barn, mitt ansvar", och jag blir förbannad eftersom jag tycker att dessa föräldrar förstör för sina barn, är det inte en förälders jobb att uppfostra sina barn till att bli självständiga vuxna? Helst före 40, då...
Nåja.
Och USA är fortfarande någon sorts förebild?!? Landet där man får miljonen dollar för att den nya husbilen körde av vägen för att föraren satte cruise controlen på 70 miles i timmen och sen gick och gjorde sej en kopp kaffe. Jajamen. Det stod ju inte i manualen att man var tvungen att sitta kvar vid ratten om man satt på cruise control. Alltså skadestånd, och givetvis en ny husbil. Företaget ändrade i manualen också, förstås.
Fint, det. Tänka själv behöver man inte.
Så sant.
För även om jag inte är 70-talist så är jag rättså sen 60-talist, och visserligen hade jag det bra under min uppväxt, men vad är det som är bra, egentligen?
Mamma var hemmafru i tjugo år, jag var nog 12 när hon började jobba, lillsyrran 10, storasyrrorna vuxna och utflyttade. Hon handlade på krita i affären, och pappa betalade räkningen när löningen kom. Han var förresten aldrig hemma, på dagarna jobbade han som tjänsteman i Stora Företaget, där man började då man slutade skolan och var kvar tills man gick i pension eller dog, beroende av vad som hände först. Min far blev far till mina storasyrror som 19-åring och läste till ingenjör på kvällsskolan och gjorde karriär, men när jag var liten jobbade han också extra på kvällar och helger, han skrev sport i olika tidningar i området, och jag tror att han nog egentligen blivit en lyckligare människa om han gett fan i ingenjörsskiten och skrivit på heltid, men det hör inte hit.
Maten portionerades ut, en grillad kyckling skulle räcka till 6 personer, max två korvar var, och de få gånger man faktiskt fick en korv med bröd i ett gatukök kan räknas på ena handens fingrar. Födelsedagstårtan köptes på kondis nere där farmor bodde, och varje gång berättades samma historia, hur farfar skomakaren köpte gräddtårta och skyllde på att han behövde kartongerna för att göra lappar med kundernas namn och lägga i skorna... Det hör inte heller hit, och förresten ville jag alltid ha prinsesstårta, grön marsipan och mitt namn och ålder spritsat på med sockerglasyr eller chokladdito.
Jag sommarjobbade på torvmossen, i en grävmaskinstandstillverkningsfabrik, som städerska på lasarettet (fick förstås blodcentralen och centrallab, uschiamej...), såna saker, och när jag sen var vuxen nog att flytta och skaffa mej ett eget liv fanns inga jobb kvar på Stora Företaget. Inte för att jag brydde mej, dels hade jag bestämt mej för att bli journalist när jag var sisådär 7, dels var det fullkomligt otänkbart för mej att jobba där, av flera skäl.
Nu gick jag ju och fick barn när jag var 20, vilket troligen gjorde det där med karriär lite kvistigare, men jag fick ju som jag ville med mycket möda och stort besvär. Trots två småungar pluggade jag in en fil kand (engelska som huvudämne, och därtill lite skilda sociologiska ämnen varav rättssociologi nog var roligast, tror jag. Rättsantropologin var också fantastiskt kul, men den räknade jag inte in i examen, har en del sånt där krafs som väl räknas som högskolepoäng men inte fick plats i de 120 poäng som då var en fil kand-examen. Hade tänkt att ta en magisterexamen i engelska, men en unge krockade med en bil och en annan opererades och jag fick bakteriell lunginflammation och min dåvarande man kom hem och berättade att han blivit kär i nån annan så det blev inte så. Fick en liten utmattningsdepression i stället efter tre år utan sömn, så beskedet att jag kommit in på journalistutbildningen (200 sökande, allmänbildningstest och intervju, och så fick 16 plats, det var tider, det!)
Sen blev det alltså journalistutbildning för akademiker, och målet var nått. På sätt och vis.
Inte fan fanns det jobb som serverades alldeles gratis, inte. Inte i nån bransch, egentligen, och i min var det som nu: vikariat, vikariat, vikariat, utlasning och vikariat igen på ett annat ställe i 11 månader, och så fortsatte det. När jag jobbade på statligt ägda radion träffade jag folk som var 30+ och aldrig haft sommarsemester, inte kunde köpa bostad, inte vågade skaffa familj.
Högst osäkert, alltså. Vet inte om det var den först döpta jätteproppens fel, heller, men samhället började förändras, teknifieras och digitaliseras, och inget var detsamma som förr.
Jag är glad att jag faktiskt hängde på där på en gång. Trots att jag var fattig som en lus hade jag skrapat ihop till en dator till hem och barn, och vi hade tidigt internet, med tjutande modem, förstås. Tror att de tjänat på det, och vet att jag har gjort det, jag hoppade helt över tekniskskräcken, gammal som jag är...
Ser min son slita sej till jobb han älskar, och blir stolt. Över honom, och lite över mej också, faktiskt. Han har fått med sej en del sunda värderingar, trots allt. Som att man faktiskt kan nå dit man vill om man är beredd att lägga ner jobbet som krävs. Att det är värt det, också, och att man har sitt liv i sina egna händer.
Också dottern, sjuk som hon är, har med sej en hel del vad gäller människosyn och det så populära "värdegrund", och till sist lönar sej nog det, också.
Ser andras unga vuxna i samma ålder som mina som sitter på röven och förväntar sej att stekta kycklingar (och 52-tums tv-apparater och avancerade datorer och hyra och en massa nöjespengar...) ska flyga in i käften på dem, och ser också hur deras föräldrar ser till att det gör det. På sin egen bekostnad, förstås. För "det är ju mitt barn, mitt ansvar", och jag blir förbannad eftersom jag tycker att dessa föräldrar förstör för sina barn, är det inte en förälders jobb att uppfostra sina barn till att bli självständiga vuxna? Helst före 40, då...
Nåja.
Och USA är fortfarande någon sorts förebild?!? Landet där man får miljonen dollar för att den nya husbilen körde av vägen för att föraren satte cruise controlen på 70 miles i timmen och sen gick och gjorde sej en kopp kaffe. Jajamen. Det stod ju inte i manualen att man var tvungen att sitta kvar vid ratten om man satt på cruise control. Alltså skadestånd, och givetvis en ny husbil. Företaget ändrade i manualen också, förstås.
Fint, det. Tänka själv behöver man inte.
Mummel om att bli osynlig
Genomskinlig och osynlig känner jag mej, ofattbart onödig och jag är tillbaka i något jag trodde att jag lämnat för många många år sedan.
Såhär: nu vet jag att jag har mitt jobb kvar, men hela den här... Processen? Upplevelsen? Whatever. I alla fall har det inneburit att jag inser att jag kan fortsätta att försöka inbilla mej att jag är en riktig människa hur mycket som helst - men det är jag inte.
Det går inte att komma förbi mina fysiska problem, nämligen. Jag har, i min upplevelse av mej själv, blivit en sån där. Det är ju vad jag fått höra under den senaste tiden, det är den etikett jag fått påklistrad på mej, och det är vad som kommit ut ur det här. Förminskad.
Jag vet ju med min hjärna, rent logiskt, att jag är duktig på det jag gör. Kompetent är väl ordet. Mer än så, faktiskt. Jag har erfarenhet som gör att jag i vissa delar är riktigt, riktigt bra på det jag gör, och jag kan producera texter som både engagerar och berör, om jag är på det humöret.
Tyvärr är det inte så ofta nuförtiden, och det beror inte på att jag tappat greppet eller förmågan, det beror helt enkelt på att det inte längre finns tid för ordentlig research eller eftertanke eller filande på texter så att man får dem just så.
Massproduktion på löpande band är modellen, och det är förstås för att i princip alla redaktioner är slimmade... Oj, vad jag hatar det ordet!
Käpphästen fram, alltså. Jag anser att det som händer med media är ett hot mot demokratin. Och jag är rädd för att detta, som så mycket annat i vårt samhälle, inte kommer att gå in i människors medvetande förrän det är för sent. När de flesta små lokalblaskor redan dött och folk inser att just de små lokalnyheterna som håller ihop kommunerna, som får oss att reagera och agera på fusk och mygel och orättvisor inte längre finns.
En bekant var hemma här på besök, och berättade att de bestämt sej för att säga upp tidningen, för det de vill veta "kan vi ju hitta på nätet".
"Jaha", sa jag, "vartdå?".
Det gick förstås inte att svara på med annat än "ingenstans". Nättidningar kostar också pengar, och de flesta nätupplagor lever på det papperstidningen tar in, annonsintäkterna på nätet täcker inte kostnaderna för den personal som krävs för att producera text och bild och sen lägga ut grejorna. Vad kommer att hända när det inte längre är gratis att läsa tidningen på nätet? (Detta är förstås helt oundvikligt, det finns inte ett enda företag som kan dela ut tjänster och produkter gratis i längden!)
Vad är det jag bygger upp till? Jo: jag vet inte om det varit värt det. Jag vet inte om jag vill jobba med det här längre. Är det inte konstigt? Jag fullkomligt älskar det jag gör, brinner för det, kan egentligen inte tänka mej att pyssla med något annat, men jag vet inte om jag vill mer. Det suger all kraft ur mej att varje dag gå hem och känna det som om jag inte fått möjlighet att göra mitt jobb.
Har det kostat för mycket, allt detta? Har det tagit all min energi så att jag inte orkar upp igen?
Tanken är riktigt otäck. Det är så mycket jag behöver orka, nämligen. Så mycket som är viktigare än att göra rika människor rikare på bekostnad av min egen sinnesfrid.
Dottern är på sjukhus igen, och hon har för andra gången gett sej på sitt ansikte. Hur illa tycker man om sej då? Att se hennes vackra lilla ansikte täckt av ilskna röda rispor slår mej till marken, och jag kämpar som ett djur för att inte bryta ihop framför henne. Jag måste alltså orka, oavsett hur osynlig och genomskinlig och förminskad jag blivit under de här senaste månaderna. Helvete också.
Såhär: nu vet jag att jag har mitt jobb kvar, men hela den här... Processen? Upplevelsen? Whatever. I alla fall har det inneburit att jag inser att jag kan fortsätta att försöka inbilla mej att jag är en riktig människa hur mycket som helst - men det är jag inte.
Det går inte att komma förbi mina fysiska problem, nämligen. Jag har, i min upplevelse av mej själv, blivit en sån där. Det är ju vad jag fått höra under den senaste tiden, det är den etikett jag fått påklistrad på mej, och det är vad som kommit ut ur det här. Förminskad.
Jag vet ju med min hjärna, rent logiskt, att jag är duktig på det jag gör. Kompetent är väl ordet. Mer än så, faktiskt. Jag har erfarenhet som gör att jag i vissa delar är riktigt, riktigt bra på det jag gör, och jag kan producera texter som både engagerar och berör, om jag är på det humöret.
Tyvärr är det inte så ofta nuförtiden, och det beror inte på att jag tappat greppet eller förmågan, det beror helt enkelt på att det inte längre finns tid för ordentlig research eller eftertanke eller filande på texter så att man får dem just så.
Massproduktion på löpande band är modellen, och det är förstås för att i princip alla redaktioner är slimmade... Oj, vad jag hatar det ordet!
Käpphästen fram, alltså. Jag anser att det som händer med media är ett hot mot demokratin. Och jag är rädd för att detta, som så mycket annat i vårt samhälle, inte kommer att gå in i människors medvetande förrän det är för sent. När de flesta små lokalblaskor redan dött och folk inser att just de små lokalnyheterna som håller ihop kommunerna, som får oss att reagera och agera på fusk och mygel och orättvisor inte längre finns.
En bekant var hemma här på besök, och berättade att de bestämt sej för att säga upp tidningen, för det de vill veta "kan vi ju hitta på nätet".
"Jaha", sa jag, "vartdå?".
Det gick förstås inte att svara på med annat än "ingenstans". Nättidningar kostar också pengar, och de flesta nätupplagor lever på det papperstidningen tar in, annonsintäkterna på nätet täcker inte kostnaderna för den personal som krävs för att producera text och bild och sen lägga ut grejorna. Vad kommer att hända när det inte längre är gratis att läsa tidningen på nätet? (Detta är förstås helt oundvikligt, det finns inte ett enda företag som kan dela ut tjänster och produkter gratis i längden!)
Vad är det jag bygger upp till? Jo: jag vet inte om det varit värt det. Jag vet inte om jag vill jobba med det här längre. Är det inte konstigt? Jag fullkomligt älskar det jag gör, brinner för det, kan egentligen inte tänka mej att pyssla med något annat, men jag vet inte om jag vill mer. Det suger all kraft ur mej att varje dag gå hem och känna det som om jag inte fått möjlighet att göra mitt jobb.
Har det kostat för mycket, allt detta? Har det tagit all min energi så att jag inte orkar upp igen?
Tanken är riktigt otäck. Det är så mycket jag behöver orka, nämligen. Så mycket som är viktigare än att göra rika människor rikare på bekostnad av min egen sinnesfrid.
Dottern är på sjukhus igen, och hon har för andra gången gett sej på sitt ansikte. Hur illa tycker man om sej då? Att se hennes vackra lilla ansikte täckt av ilskna röda rispor slår mej till marken, och jag kämpar som ett djur för att inte bryta ihop framför henne. Jag måste alltså orka, oavsett hur osynlig och genomskinlig och förminskad jag blivit under de här senaste månaderna. Helvete också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)