Mummel om förvaring

Det kommer ett sms: "Kan du hämta mej och köra hem mej?"
Panik.
Jag ringer, och får (ännu en  gång) historien: ingen bryr sej, hon får ingen hjälp, ingen lyssnar. Ingen idé att vara där, varför ska hon det när hon bara går runt och är rädd för den där patienten som ger sej på henne verbalt så fort hon får chansen och ingen gör någonting?

Jag försöker få henne att inte skriva ut sej. Det är bättre att begära permission över helgen, om inte annat för att ha en reträtt, en möjlighet att åka tillbaka om det inte fungerar.
Och det är till stor del en rent egoistisk tanke, för jag orkar verkligen inte ta mej igenom ännu en "försöka-få-läkartid-och-plats-på-avdelning" en gång till nu. Orkar inte. Vill inte heller, men jag vet ju att jag ändå kommer att göra det om det krävs.

Får man känna så? Får man känna att man inte orkar ta konsekvenserna av hennes beslut ännu en gång?

Jag vet ju att de flesta av hennes beslut fattas på impuls, och ofta i ilska. I ilskan kan vad som helst ske, och jag orkar verkligen inte.
Ringer personalen som säger att jo, hon har ju rätt, hjälpa henne kan de inte. Det känns som en av de få gångerna jag inte får "vi gör så gott vi kan"-svar utan ett rakt och ärligt. För hjälpa kan de inte.
Personalen förklarar om den andra patienten, att de försöker hålla isär men inte kan ha 24-timmarsvakt och att de ju måste äta tillsammans, finnas i samma korridor, och därmed händer det saker.
Som att min dotter får höra att hon är en hora, en ful hagga, att hon inte är värd att leva, att hon lika gärna kan åka hem och skära sönder sej eftersom det är det enda hon duger till.
Den här andra patienten är förstås väldigt, väldigt sjuk. "Det är förstås inte en ursäkt, det är en förklaring", säger de, och det hjälper ingenting.
"Vi kan inte hjälpa henne, hon måste hjälpa sej själv", säger de, och det är inget annat än ett stort skämt, för hon förmår ingenting. Inte tänka, inte känna, bara lida. Det kan rädda livet på henne just nu, kanske har hon inte kraften att fatta beslut om självmord?

"Jag är så bra på att sänka mej själv, jag behöver verkligen inte någon annan som gör det också", säger min dotter, och jag förstår henne.
Å andra sidan: hon vet att hon inte klarar livet hemma. Hon vet att det trots allt är för att hon ska ha en chans att överleva som hon är på avdelningen. Och nu vill hon alltså inte vara där.

Det blir trots allt en helgpermission, inte en utskrivning, och hon får med sej påsarna med medicin som räcker till måndag.
"Då kommer du tillbaka måndag lunch?", säger personalen.
"Ja", ljuger min dotter, för det kommer hon inte att göra.

Och så ska vi runt ett varv till. Om hon överlever.

Mummel om sorg och skuld

Jag sörjer, och skäms över det. Är inte det fascinerande?

Inser förstås att jag håller på att skaffa mej nån sorts beredskap inför någonting, någonting som kan hända, kanske, någon gång, och att jag också sörjer allt som varit, och allt som är, just nu.

Har pratat med dottern idag och igår, och blir inte ett dugg lugnare för det, snarare tvärtom. Igår lyckades jag få henne att stanna upp och tänka, och inte agera på impuls i ilska, men jag vet inte om det var rätt, ens.
Hon hade haft läkarsamtal, och var så förtvivlad... Jag vet att jag bara fick höra hennes sida av saken, bara få en beskrivning av hennes upplevelse, men det är dock hennes upplevelse, vilket innebär att det är hennes sanning, också. Och hon upplevde att hon blev bemött på ett oerhört nonchalant vis, som om läkaren inte bryr sej alls om hur hon mår, vad hon gör, vad som händer.
Hon tigger och ber om hjälp, men får ingen. Hon var på väg hem, hade packat sina grejor, och det enda jag kom på att säga var "Är du säker på att du klarar dej hemma? Du vet ju att [pojkvännen] inte klarar av detta?"
Hon är förstås säker på att hon inte klarar sej hemma just nu. Inte klarar det hemma, att hantera verkligheten som den ser ut för henne just nu.

Fick en något omskakande insikt idag, också. Jag har förstås berättat hur läger är för mej, omifall jag blir tvungen att rusa ut och ringa eller svara i telefonen, och det leder ju till samtal. Samtal som ger info om att en kollega har ett barn som fick ätstörningar och i utredningen av dessa en adhd-diagnos, en annan kollega som själv har ätstörningar - och andra som lyssnar och får medlidande djupt i sina ögon, vill uttrycka det, tycka synd om och klappa och krama, mest för sin egen skull, tror jag.
Och jag känner: vad är det ni håller på med? Det här är mitt liv, mitt liv som det är, det är vad jag lever och har att förhålla mej till, så är det bara - så vad är det ni yrar om?

Inget att tycka synd om för. För mitt liv är. Är, som det är. Om någon förstår vad jag yrar om i detta sammanhang.
Dottern förstod direkt vad jag menade när jag berättade för henne om känslorna då och där.
Vårt normal. Vårt liv. Som är. Bara att leva det, en stund i taget. Vad hjälper det om någon (förfasar sej) tycker synd om eller känner medlidande?

Bara är, här och nu, att hantera och förhålla sej till.

Mummel om relationer

Är bortrest, och innan jag for åkte jag och besökte dottern, förstås. Hon krymper och bleknar för varje dag, ögon på en pinne, genomskinlig.
Vad hon känner är rädsla, som blir till ilska. Inget annat.

Överallt är hon sönderrispad, och jag ser brännmärken på hennes händer, och åker rakt ner i underjorden, med sådant här i tankarna, för hur kan man undvika det? Också hon pratar om det, för vi har träffat några av dem, självklart har vi där, flickor och kvinnor som upplevt, och anmält. Också den rädslan finns givetvis närvarande i hennes värld, när hon känner att hon sitter fast och sjunker djupare.
Brännmärkena är nya. Många av risporna också. Mina tankar snuddar vid hur hon kan se ut under kläderna, kläderna som hänger som på en fågelskrämma, fladdrar runt den snart utmärglade kroppen.

Hon är arg, men egentligen är hon rädd, förstås. Pojkvännen har ställt frågor, de där frågorna som är helt omöjliga just nu, som bara leder till mer elände: "Är det mitt fel att du mår så här?" och "Vill du ha kvar mej som pojkvän?".

Hon ber inte, men jag vet vad hon vill, så jag frågar om hon vill att jag ska prata med pojkvännen, försöka förklara för honom att om han ställer de där frågorna just nu, om han ställer frågor just nu, får han svar han inte vill ha, svar som inte har med den riktiga verkligheten att göra, bara med den skräckvärld som just nu är det enda hon har.

Jag tänker: Är det också mitt ansvar? Ska den skulden också bli min?
Jag lider med pojkstackaren, eftersom jag mycket väl förstår vad det handlar om, jag har det i mitt eget hem också. Det är nämligen så att man kan tro att man vet vad man ger sej in i, tro att man förstår vad det handlar om efter många samtal och förklaringar, men när det verkligen krisar, när teorin blir praktik, då inser man snabbt att man faktiskt inte haft en aning.

Jag vet som sagt hur det är. Innan jag gav mej in i en ny relation med min käraste pratade vi mycket, och jag berättade allt. I detalj. Hur det har varit, hur det kan bli, vad som händer med mej i dessa vidriga perioder - men inte förstod han. Det blir tydligt varje gång det kraschar, och han kämpar, min käre, kämpar med att hålla isär mitt lidande för hennes skull, för hennes och min skull, från allt annat. Från det riktiga livet som inte är skräcktillvaron.

Och man måste orka, alternativ finns inte. Inte för mej. För dem som är som min käre, som hennes pojkvän, förmodar jag att det finns. De har möjligheten att gå, och ofta blir det väl så, för den egna överlevnadens skull om inte annat. Inte många orkar. De allra flesta packar och sticker, och det är vad hon förväntar sej av alla utom mej.
Och det är ett mycket dubbeleggat svärd.

Mummel om förtvivlad hjälplöshet

På sjukhuset, den låsta avdelningen, som är i kaos med ett stort antal vikarier och patienter i olika grader av aggressivitet och apati, Gökboetassociationerna är inte långt borta.

Hon är skrämmande mager och kritvit, och personalen stoppar mej i korridoren, de som är ordinarie, vill säga, och uttrycker sin oro.
Liksom jag känner de inte igen sej i hennes mående. Inte som vanligt, inte alls.
Men hon pratar med mej. Jag tror att hon också har börjat prata lite med personalen också, men det tog nära två veckor, två veckor av inlåsning och självskador som ingen visste om.

Hon berättade för mej att hon skadade sej mycket mer än de visste då, och jag sa att jag ska prata med dem, är det ok?
"Du kan inte fråga mej sånt nu", säger hon. Så jag sa att jag ska prata med personalen, och hon nickade.
Så rädd... Både hon och jag, tror jag, för varför skulle hon annars berätta? Risporna i ansiktet såg jag ju, och personalen också, förmodar jag, men allt det andra såg ingen. Och ingen reagerade visst på blodiga lakan och handdukar heller.
Tvingade till mej ett anhörigsamtal, med läkaren. Berättade om min stora rädsla, om hur annorlunda det är den här gången, hur jag inte känner igen, hur hon inte känner igen, och att jag tror att hon för första gången upplever en djup depression.
Får inget gensvar. Alls.

Hon är ordinerad Xanor, som depottablett en gång om dagen och därtill vid behov. Hon har ständig ångest och svårt att andas, och hon säger: "Jag känner ingenting, förutom ständig ångest, och när jag inte känner något kan jag ju inte börja nysta i vilka känslor som orsakar ångesten".

Hon har berättat om självmordstankarna, hur hon tänkte hoppa framför tåget, hur hon vaknade med tanken på att hänga sej, och det är fruktansvärt otäckt. Aldrig förr har hon pratat så, och även om vi haft otaliga tillfällen med akuten på grund av intoxer har det inte varit såhär. Då var det ett medel för att orka fortsätta, för att få hjälp, inte ett slut.

Den dagen vi till sist lyckades få henne inlagd sa hon till mej att det skulle ha varit mycket lättare att ha gjort det på det andra sättet, det vill säga skada sej, eller genom ett självmordsförsök, för att göra så som vi gjort upp tillsammans med vården funkar ju inte.
Och vad ska jag säga? Jag vet ju hur det fungerar. Jag vet varför hon inte vill åka in till akutpsyk. För att om hon åker dit och säger att hon tänker skada sej, att hon tänker ta sitt liv blir hon hemskickad.
Så går det till. Det har hon upplevt så många gånger att hon alltså inte vill åka dit längre. Utom i ambulans, då, och målet är ju att undvika det.
Vårt mål. Inte vårdens, kan man tänka.

Jag har burit mycket rädsla genom åren, men aldrig någonsin har jag varit så rädd som jag är nu. Höstens alla händelser har brutit ner och mattat ut henne, det är jag säker på. Pappas cancer, flytt, fysisk sjukdom som gjort att hon tappade mer än tio kilo på bara några veckor, bemötandet hon fick då av vården med misstro och folk som förutsatte att de symtom hon hade berodde på hennes psykiska sjukdom - allt detta i kombination är för mej en självklar förklaring till vad som händer nu.

Utmattningsdepression? Inte alls omöjligt. Och läkaren säger: "Jag ser i din journal att du fått antidepressiva utskrivet förut och att de inte hjälpt dej", och så är det med den saken. Dottern säger att hon ju aldrig varit deprimerad förut, vad skulle de ha hjälpt för då, men än så länge är det alltså vitaminer och benzo, vilket gör henne förtvivlad.
Hon vill inte ha det. Hon vet hur jobbigt det är att komma av skiten sen.

Jag vet inte hur jag ska orka. Vet inte heller om jag vill. Vet definitivt inte vad jag ska göra, även om jag givetvis både orkar och gör, fan vet hur.
Känns som om jag sviker, om och om igen. För jag kan inte lindra, inte hjälpa, inte göra allting bra. Inte ens kan jag få läkaren att fundera på om den hopplösa borderline-bruden faktiskt kan ha en depression på grund av vad livet bjudit det senaste året.