Mummel och misstag

Mummel om upp och ner

2012-02-14T06:26:00.000+01:00

Vårdplanering...
Ja, vad ska man säga? Att alla är överens, hon fixar inte öppenvård, och bör tillbaka till behandlingshemmet. Det kan man säga. Och att det nu är en vidrig väntan, på besked om landstinget betalar för behandlingen, och på besked om det finns plats, och i så fall när.

Delmål ett är förstås att få upp henne nog mycket över ytan så att hon blir mottaglig för behandling alls, vilket hon inte är nu. Så det blir försök med antidepressiva, och där var det faktiskt en riktig ljusning - dottern berättade att läkaren fattat beslutet åt henne... När hon som vanligt inte kunde mer än rycka på axlarna vid en direkt fråga, när hon förväntades fatta beslut, sa han: "Ja, då bestämmer jag det, vi börjar med låg dos och du får extra ångestdämpande under tiden vi trappar upp!"
Han lyssnade alltså vid mötet, jubel och fröjd.
För det är svårt, det där, när hon inte har förmåga att fatta beslut alls, inte kan bestämma ett skit om någonting, då funkar det inte med vårdpersonal som säger: "Vad vill du?" och tycker att de tar hänsyn och inte inkräktar på den personliga integriteten.
Det är väl helt ok att de gör så - om de inte fått informationen att hon faktiskt inte kan fatta beslut. Har de fått den är det bara korkat. Nästan elakt. Och väldigt kränkande, förstås, eftersom hon försökt uttrycka det hon känner och ingen tar hänsyn.
Så känner hon, och det vet jag.

Tänk att det kan behövas så lite för att hon ska känna sej lyft? Att hon känner att en läkare faktiskt lyssnat på vad som sagts?
Tycker alltid synd om personalen på psyk, spelar inte någon roll om det är på mottagningen eller på slutenvårdsavdelning. De är för få, de har ofta inte nog med utbildning, de får jobba ihjäl sej utan mycket tillbaka - det ligger ju liksom i sakens natur, inte många är glada och tacksamma för att de får vård på psyket...

Jag vet inte... Jag mår fortfarande skit, och jag är rädd. För vad händer om hon inte får slutenvårdsbehandling, vad händer om landstinget säger nej, eller om det inte finns plats? Hon kan ju inte bo på avdelningen, precis.

En timme i taget. Jag försöker jobba, men det går inte bra. Hur gör man?

Mummel om #sjuktjobbigt

2012-02-07T13:06:00.000+01:00

Hashtag heter det, det lärde jag mej på kurs. Där lärde jag mej även twittra, och framförallt att följa twitterflödet.
Nu kan man bara hoppas. Att just den hashtagen, #sjuktjobbigt, kan öppna ögon, sätta strålkastare på, få folk att fatta att det är VERKLIGHET FÖR HELVETE, min verklighet, dotterns verklighet, mångas verklighet, både tjejer och anhöriga. En del killar också, men allra mest tjejer.

Kanske kan det rädda liv, för liv krävs. Unga liv, så många framtider, fantastiska upplevelser som aldrig får upplevas, barn som aldrig föds, hopp som bara försvinner. Jo, jag gråter, och det har jag gjort hela dagen, för nu känns det hopplöst.

Var glad när chefen inte svarade imorse och jag kunde mejla om att jag inte kommer idag, jag är sjuk, eller nåt, för jag orkar inte prata med någon. Inte förklara mer.
Att jag började gråta berodde på att vikarierande kurator ringde (hon sa: "din kurator slutade mycket plötsligt" och jag tänkte: yeah right, kurator utan ärlighet, finemang), för att säga att hon bara finns på plats under två månader, tjänsten är utlyst, vill jag ändå...? Jag sa att jag ville. Men hon finns bara där tisdagar och onsdagar, kanske, och det funkar inte för mej. Så det blir inget kuratorstöd, nu när jag verkligen behöver. Det tog jag alltså som anledning till att börja gråta, och jag har fortsatt. När jag ser Aftonbladets nya satsning grät jag ännu mer, för jag kan inte låta bli att känna att det ju är för sent, så jävla för sent, för så många. Kanske också för oss.

För alla som är nära drabbas, tro inte annat. Till och med de som drar sej ifrån, som min familj, föräldrar och syskon, drabbas, trots att de gör sitt bästa för att låtsas som om ingenting är fel, som om allt är "normalt"...

Så jag tänker faktiskt twittra. #sjuktjobbigt-twitter, och jag tänker berätta det för dottern, också.
Inte för att jag tror att hon har något emot det, tvärtom, kanske. Jag har ju hela tiden sagt att vi inte har något att dölja, inget att skämmas för, och det har varit oss en styrka. Givetvis annat också, men mest en styrka. Kanske spelar hennes borderline in där - den kräver bekräftelse, kräver att hon syns och finns.

Pratade med en kollega igår, h*n har en dotter som lider av svår anorexi och har gjort i många år. Där har det däremot varit tystnad och hysch-hysch, vilket jag finner en smula paradoxalt: skärsår är lättare att dölja utåt än anorexi, om man säger. Vi pratade i alla fall, och jag fick uppfattningen att h*n tyckte att det var ganska skönt med min här-döljer-vi-ingenting-attityd... Lite skönt, och lite skrämmande, också, för man ska ju inte visa sina "svagheter" i detta samhälle, och man ska vara "normal"...

Detta blir osammanhängande och hysterisk, precis så som jag är nu. Inget bra utgångsläge inför morgondagen, kan man tänka. Å andra sidan: varför ska inte jag för en gångs skull vara en riktigt totalhysterisk skrikragata på den jävla förbannade vårdplaneringen som alla som deltar vet är skitsnack? Inget av det som beslutas där kommer att vara möjligt att genomföra i praktiken, för de resurserna finns nämligen inte i psykvården. Min dotter sliter och försöker, följer det som bestämts - och möts varje gång av en motpart (ja, en MOTpart!!!) som inte lever upp till det som lovas ut.

#sjuktjobbigt är just vad det är, och det gör mej väldigt glad att AB satsar på det. Det gör mej samtidigt djupt, djupt deprimerad av två orsaker: det borde fan inte behövas. Och jag borde ha fått göra det på min arbetsplats, i någon form.

Jag vill tacka er som finns där för mej, som läser mina förvirrade rader och som ger mej styrka att fortsätta, också när det är som allra, allra jobbigast. Jag misstänker att det inte är helt ovanligt att också anhöriga till psykiskt sjuka tar sina liv, nämligen. Jag har ofta tänkt på den flyktvägen själv. Det kommer förmodligen inte att hända, främst för att jag inte tycker att det är ok att lämna skiten till andra och därtill spä på den, men som sagt: också för mej finns de tankarna med.

Sprid gärna länken. Och ni som twittrar: twittra #sjuktjobbigt om ni orkar. Kanske kan vi tillsammans bli starka nog att sparkar systemfelet i röven?

(och ja, jag vet att jag säger emot mej själv. Bloggar megaanonymt och påstår att vi är helt öppna med allt. Det har sina orsaker. Som att dottern mycket väl skulle kunna använda bloggen emot mej när hon goes borderline. Det har hänt förr. Och jag behöver det här utloppet för känslor något så gruvligt...)

Mummel om krossade illusioner

2012-02-06T12:19:00.000+01:00

Jävla skitdag, och jag måste bara få skriva ur mej, trots att jag redan spytt en del det senaste dygnet.

Den här gången hoppar jag över alla "kan-bara-inte-tro-att-det-är-sant"-saker vad gäller "vården" dottern utsätts för, den här gången gäller det mej och mina illusioner som visar sej vara just det: illusioner.

Hämtade min förstfödde på stationen imorse, han vill vara hemma ett par dagar när han är långledig, han trivs i vårt hus, han vill träffa sina gamla vänner, och kanske t o m oss, vem vet.
Det har så länge varit han och jag, nära och lika varandra, att jag tar saker för givet. Märker jag. För idag krossade han inte bara illusioner, han krossade mitt hjärta också.

Berättade för honom hur läget är här, om vad som hänt. Han säger "men jag trodde att hon var ute?" och jag förklarar att nej, hon har haft två permissioner, en hel helg, nu bara ett dygn för att hon inte pallade mer. Och så berättade jag vad som händer igår kväll. Om hur det kändes att komma in i det där nermörka rummet, böja mej över henne för att krama henne, höra henne viska, kvida till, inse att hon var helt sönderrispad i ansiktet - och han säger: "Du får ursäkta, jag orkar inte lyssna på det där, hon får för fan skärpa till sej, det här har hållit på för många år nu, jag har mina egna problem."
Känner hur jag bildligt talat tar många, många steg tillbaka, hur jag ser honom från en alldeles ny vinkel.

När han sedan börjar prata om sina "problem" - han är rädd att hans nuvarande arbetsplats ska erbjuda förlängt jobb, och han har redan skrivit avtal med ett annat ställe för sommaren - känner jag hur världen liksom flyttar på sej. Inte mycket, bara såpass att jag inser att jag haft en inbillning. Jag har inbillat mej att han är en av dem som står mej närmast, att han är en av dem jag kan, åtminstone i viss mån, förvänta mej förståelse från när det gäller systers/dotters sjukdom, och det är helt enkelt inte sant.

Han är en av dem. En av dem som tror att det är fråga om att "rycka upp sej", "skärpa till sej". En av dem som inte är intresserade av att lära sej nog mycket för att förstå sej på en komplex diagnos, en svår sjukdom, en dödlig sjukdom.

Satan, så ont det gör. Har gråten i halsen och känner att detta förmår jag helt enkelt inte ta in. Min underbare son, min kloke fantastiske, intelligente, vetgirige, nyfikne son väljer att sälla sej till idioterna som inte accepterar psykiska sjukdomar.?!?
Kanske generaliserar jag nu, kanske är jag alldeles för fyrkantig i min uppfattning om vad som hände - men det känns som om jag fått en spann isvatten över mej.

Jag kände, nästan rent fysiskt, hur en tung, tjock, ogenomtränglig dörr slog igen mellan oss. För den attityden kan jag helt enkelt inte acceptera, inte från honom.

Nu kommer jag försent till jobbet, också. Jag har helt tappat kontrollen, tror jag.

(Och Anonym - jag blir helt förtvivlad, det kommer inget mejl i min gmailpostlåda, har pling på telefonen också så det finns ingen möjlighet för mej att missa det! Jag känner så starkt att jag behöver kontakt med dej, och vet inte vad jag ska ta mej till för att nå fram... Kan du skapa en hotmail som jag kan mejla till?
Kram)

Positiva mummelsaker

2012-02-06T08:32:00.000+01:00

Jag måste minnas

att jag har två fina, underbara friska pojkar
att jag har en man jag älskar - och som älskar mej!
att jag har stöd nu, vilket jag aldrig haft förut
att dottern faktiskt fortfarande lever
att jag har stabil ekonomi, och inte längre behöver vända på varje krona

Det finns mer. Det är jag säker på. Jag är säker på att det finns en hel massa mer på positiva-saker-listan. Det är bara det att jag inte kommer på fler nu.
Men de finns, och det behöver jag komma ihåg. Inte bara elände och ångest och rädsla. Det finns kärlek och positiva saker också.

Kan ni hjälpa mej att påminna om det?

Om personalmisstag

2012-02-06T00:01:00.000+01:00

Hittar henne i mörker, på rummet. Totalt mörker, och när jag går fram till sängen, försöker komma nära och krama, kvider hon till i smärta, och jag vet genast att jag inte vill se, att det är bra att ljuset är släckt så att jag får lite tid på mej att tvinga bort paniken ur mitt ansikte.
"Du kan ju inte bara komma utan att förvarna", säger hon, viskar hon, så lågt att jag skulle kunna låtsas att jag inte hör, men det gör jag inte. Jag säger bara att vi ju bestämde igår att jag skulle komma när lillebror åkt, har hon glömt det???
Kanske har hon glömt det, kanske inte, men skadat sej har hon, Ordentligt. I ansiktet. Vad jag vet.

Säger att jag kan åka om hon vill, men att jag helst stannar.
"Jag vill inte att du ska se mej såhär", säger hon, och jag svarar att hon borde veta att jag inte blir rädd (lögn!) och att jag hellre vill veta när hon mår så dåligt (lögn igen!), och att jag kan vara där och vara tyst om hon vill.
Hon svarar inte på det, så jag vet att hon vill ha mej kvar och att hon vill prata. Och vi pratar. Mest gråter hon, och jag vill också gråta, skrika, rasa, men jag hållet och smeker och försöker hela tiden komma ihåg risporna i ansiktet så att jag inte gör henne illa, och hela tiden är jag helt uppfylld av skräck, mår illa av ren rädsla, tänker att detta klarar jag inte, jag kommer inte att kunna hålla liv i henne till på onsdag när den jävla vårdplaneringen ska vara, finns ingen möjlighet att hon klarar sej dit.
Hon berättar om vad hon upplever som vidrigt bemötande från personalens sida, om okänslighet och ren otrevlighet, om att hon larmat innan hon skadat sej, larmat också efter det hon gjort det, men att ingen varit hos henne under ångestattacken, ingen gjort annat än fräst "Vill du ha en Xanor, eller" när hon låg skakande och gråtande i fosterställning, skräckslagen och dissociativ.

Det är hennes upplevelse, alltså är den korrekt. Hon berättar om hur hon är på väg tillbaka, hur hon känner att det blir svårare och svårare att prata med personalen, att hon inte längre vågar göra det, eftersom hon är rädd för hur hon ska bli bemött. Att hon verkligen försökt berätta hur hon känner, men att det känns som om det går in genom ena örat och ut genom det andra på personalen, att inget lämnas över vid skiftbyte eller till läkare - och jag känner hur hjärtat blir en liten stenhård isboll, där är min skräck, igen.
Det går bara inte om hon drar sej undan igen, men jag kan förstå om hon inte orkar fortsätta försöka. Hon sa: "Vet du, mamma, jag kan sitta härinne en hel dag utan att någon kommer in för att kolla hur jag mår", och bilden kommer, av henne hängande från ett dörrhandtag, stel och kall, död sedan flera timmar, och ingen har upptäckt det.
Jag undrar vilken info man skulle få, egentligen? Vilken info skulle man orka ta in i det läget? Vilka personalmissar skulle man släppa förbi sej för att man helt enkelt inte orkar, och för att det ju ändå är för sent?

På näthinnan har jag bilden av hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat. I magen bor skräcken, och jag hoppas att hon håller sitt löfte att ringa mej när som helst om hon går ner i det där allra värsta igen. Tror inte på det, men hoppas ändå. Eftersom vi ju faktiskt kan kommunicera, och för att hon faktiskt pratar med mej till och med när hon säger att hon inte vågar prata mer.
Framförallt hoppas jag att hon lever imorgon. Givetvis hoppas jag att hon lever i övermorgon och nästa år och alltid, men just nu är det fråga om en liten stund i taget att orka.

Mummel om verkligheter

2012-02-05T14:06:00.000+01:00

Helgpermis blir dygnspermis, hon säger att hon inte orkar vara hemma. Vi bestämmer att jag ska komma och hämta henne hemma vid 16.30.
Jag får mess: "Jag tror jag vill/behöver åka tidigare."
Sätter i motorvärmaren och messar tillbaka att jag kommer om nån timme.
Möts av en likblek mager varelse med ögon som är någon annanstans, och blir rädd. Hon säger att hon vill ha tystnad, men pratar ändå en hel del så länge det är neutrala ämnen, ingenting om henne eller hennes mående, ingenting om hemma eller avdelningen. Ingenting viktigt, m a o.
När vi är framme vid sjukhuset frågar jag om hon vill att jag följer med in, och får det vanliga svaret: "Du får göra som du vill."
Eftersom jag glömt att åka till apoteket, och eftersom apoteket stänger om en halvtimme säger jag att jag återkommer senare, när hon landat lite. Hemma får jag ett litet och väldigt privat sammanbrott, som jag döljer väl för make och lillson, för de ska ju inte behöva lida, eller hur?

Messar dottern, att jag bara vill sova, och hon skriver att det är ok, mami, inga problem. Men: "Jag är mer paranoid än nånsin och fattar ingenting. Allt känns overkligt och jag förstår liksom ingenting."

Är rädd. Vi har bestämt att jag ska komma ikväll, när lillebror åkt till pappa och jag inte behöver känna mej stressad över nånting, egentligen. Men vad ska jag göra? Vad ska jag säga? Och framför allt: vad är det jag inte ska säga?

Jag vill ha manualen. Jag vill ha manualen som punkt för punkt förklarar hur man gör, som förklarar vad jag ska göra för att få henne att överleva, ge henne ett liv som inte hela tiden kretsar kring smärta och lidande.
Många gånger har vi pratat om hur nödvändigt det är att inte ha hela sin identitet i sjukdomen, att inte bli diagnosen eller diagnoserna, men nu tycker jag att jag ser henne glida längre och längre in i den rollen. Hon är inget annat än psykiskt sjuk/störd, vad det nu är. Hon vet att den slutna "vården" inte hjälper henne det minsta, tvärtom. När hon är inlagd - om det inte är frågan om att bara få "vila" ett par dagar, max en vecka - sjunker hon bara djupare och djupare ner i ingentinget, i den pseudo-tillvaro som inte har någon verklighetsanknytning alls. När hon är omgiven av sjukdom, av psykoser och schizofreni och hypomani och depression, finns till sist ingenting i henne som orkar kämpa emot, kämpa för ett liv som, även om det aldrig kan bli "friskt" i vårt jävla normsamhälle, åtminstone innehåller ett litet mått av glädje och framtidstro.

Jag vet att hon är livrädd för sin terapi, hon orkar inte med tanken på att släppa sin sjuka identitet, att jobba så hårt, så hårt för att skapa sej en ny som har den där tron på att hon ska bli en sådan där produktiv samhällsmedlem som den så haussade arbetslinjen förespråkar. Just nu är hon absolut skräckslagen inför att söka aktivitetsstöd, hennes två (eller är det tre?) år har gått, och nu ska hon alltså bedömas igen. Sjuk nog? Frisk nog? Och vad ska hon ta sej till??? Det gnager i henne hela tiden, och när läkaren sa till henne att han tyckte att hon skulle skicka ansökan utan läkarintyg, det kunde de komplettera med sedan, fick hon panik.
Och jag undrar varför han säger så, varför han bara inte kan säga till henne att det inte gör någonting att hennes behandlande läkare är långtidssjukskriven, det fixar sej, han skriver intyget???

Ibland känns det som om dessa "experter" inte vet ett skit om sina patienter, om de diagnoser de alltså ska vara experter på. Att de inte är intresserade av att lära sej något heller, för den delen.

Där står man alltså. Mamman är hysterisk, vad gör vi med den där jobbiga människan som tror att hon kan ställa krav, som tror att hon vet mer om patienten är vad vi experter gör, som har mage att tro att hon kan ha åsikter om det vi gör.
Eller inte gör, då.
"Hon har helt rätt, vi kan inte hjälpa henne" sa en i personalen till mej förra veckan. Har det inte gått lite för långt då? Vad har de i så fall för funktion på plats på avdelningen?

Förlåt mina osammanhängande tankar utan slut... Runt runt runt, hela tiden, utan paus och utan vila och med en ständig rädsla, främst utifrån personalens ståndpunkt: "Vi kan inte hjälpa henne".
Och där är hon, alltså. I en sjuk, sjuk miljö, med sjuka sjuka människor som kallar henne hagga och hora och jävla anorexispöke och ber henne gå hem och skära sönder sej eller ta livet av sej för något annat duger hon ju inte till.
Där ska hon vara, eftersom hon inte vågar vara hemma. Och hon vågar inte vara hemma av rädsla för vad hon kan göra mot sej själv. Så hon är på avdelningen där de säger "vi kan inte hjälpa henne", och det går bara runt och runt och runt utan slut...

Mummel om utanförskap

2012-02-04T13:39:00.000+01:00

Är alldeles snurrig av livet just nu, har liksom tappat riktningen på det mesta, och vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vända mej.
Gillar inte att inte ha mål. Jag behöver något att sikta mot, något att uppnå, en dröm, kanske? Finns inget sådant, bara ta sej igenom varje dag och stupa i säng när kvällen kommer.

Har börjat ta Mirtazapin igen, just för sömnens skull, och skräms lite av effekten, en halv tablett och jag faller ner i totalt mörker. Att vakna och inte vara medveten om att jag sovit är bland det värsta jag vet, och det är otäckt att aldrig minnas drömmar.
Jag vill minnas mina drömmar...

Och så tänker jag: har du något att gnälla över, egentligen?

Tillbringade en hel dag i gymnasieskolans asperger-verksamhet, och det var bland det bästa som hänt på länge för mej. Kidsen var härliga - efter sisådär halva dagen då jag bara flutit med, utan block och penna, utan kamera, bara varit där och deltagit, lite som den "deltagande observation" vi pratade så mycket om under mina universitetsdagar då jag pluggade socialantropologi. Och visst skulle det kunna appliceras här? Deltagande observation i aspergervärlden?
Det är en fascinerande värld, nämligen. En diagnos - tusentals liv. Ingen är den andra lik, och att diskutera "normalitet" med dem var härligt!
Alla har sitt eget normal, sa jag, och den respons jag fick på det (klichéartade?) uttalandet var helt fantastiskt.

Att se lärarna in action gav mej otroligt mycket, och fick mej att sörja över hur resten av skolvärlden ser ut. I aspergerverksamheten får alla se, synas, höras, bekräftas. Hela tiden, varje stund av varje dag. Är inte det en vacker tanke? Och tänk vilka resultat det skulle ge i den "vanliga" skolan!
Också lärarna jag mötte under dagens äventyr tänkte i de banorna. Att deras metoder och inställning skulle ge fantastiska resultat ute i skolorna, och framförallt troligen rädda många ungar som inte riktigt passar in, även om de inte har någon diagnos, neuropsykiatrisk eller annan.

Just nu är jag mest bara ledsen och trött, och ser inte alls fram emot dagarna som kommer. Dottern messade nyss att hon nog inte vill vara hemma längre, att hon behöver åka tillbaka till avdelningen redan på eftermiddagen, så det blev inte mer än ett dygns permis, inte en helg, m a o.
Berättade för henne vad min läkare sa om borrelia, att en svår infektion (vilket hon ju har haft) kan ge symtom som kan blandas ihop med depression, att det är lite som en hjärnhinneinflammation och att tankarna kan bli mörka och knepiga.
"Varför har ingen av de läkare jag träffat berättat det?", säger hon, och jag har inga svar.

Jag vet bara att hon just nu är helt utan grund. Utan trygghet och utan mål, ingen framtidstro och ingen kraft att ens fundera på vad hon ska eller bör eller måste.
Att hon inte orkar vara hemma är djupt oroande, förstås. Jag misstänker att hon ifrågasätter sitt samboskap, och fasar för den dag hon faktiskt säger det. Säger att hon inte vill bo med honom - för vad händer då?

Nej. Inte dit. Orkar inte, vill inte, kan inte tänka på ännu en flytt, eller ännu en period av ångest över att hon inte har pengar till hyran.
Orkar ju inte ens med mej själv, mina egna relationer, just nu. Är ganska rädd, för om jag vore min älskade skulle jag inte vilja leva med mej. Eller orka, kanske. Vem orkar? Mammor orkar. Mammor hänger kvar, och på något vis orkar vi, tappar vi taget är vi straxt där och hugger igen. För så funkar det ju, eller hur? Man säger: nu orkar jag inte mer, och släpper. Och sen, efter sammanbrott, efter beslut om att släppa, tar vi tag igen och fortsätter. Men någon som får eländet på köpet, s a s, hur ska de kunna hålla i, eller hugga tag igen?
Det krävs en stark, stark kärlek för det, och en vilja att försöka förstå och lära. Än så länge håller vi. Men rädd är jag. För mister jag honom finns inget kvar.

Mummel om blogg

2012-02-02T06:07:00.000+01:00

Krånglade till det igår när jag bytte mejl, ibland är det visst hopplöst att få hjärna och fingrar på samma spelplan... Tror att jag lyckats få till det nu, i alla fall, även om jag kan bli lite trött på hur Google krånglar till det.
Eller jag. Vilket det nu kan vara.

Har funderingar på att föreslå för dottern att vi två ska ha en gemensam blogg. Kan det vara en idé? Hon är så helt avskuren just nu, avskuren från allt och alla, och jag försöker hitta vägar för att s a s väcka henne. Vi har ofta pratat om det där med att skriva tillsammans, spegla vår konstiga värld från två håll, men hittills har det inte blivit något, främst p g a att vi nog båda är ganska rädda för att börja rota i all gammal skit. Det blir många känslor som rivs upp, och jag inser att jag främst är rädd för hennes skull: det är mycket hon väljer bort, mycket som för henne är skam- och skuldfyllt, och hon har inte riktigt förmågan att se att forntid är forntid och inte behöver påverka nuet...

Vet inte. Det kanske är att lämna ut sej för mycket? Jag vet ju att hur det än blir så har hon sin grundproblematik, vilket innebär att hon mycket väl kan använda sej av "blottor", smälla till när hon goes borderline. Sånt är svårt att orka, även om man är medveten.

Nu är vi ännu en gång i limbo, också. Ingen vet någonting om någonting, förutom att hon inte är i någon behandling över huvud taget. Ingen alls. Är livrädd inför vårdplaneringen, eftersom jag inte kan se en enda möjlig väg att gå - men det säger jag förstås inte högt. Jag säger: "Nu ska vi få upp dej så att du blir mottaglig för dbt igen, så att du orkar", men jag har ingen aning om hur. Ingen behandlande läkare har hon, eftersom hennes är långtidssjuk och ingen annan har funnits att tillgå. Nu sägs det att det visst har tillkommit någon eller några läkare på mottagningen, men är det realistiskt att tro att det ska funka med en vikarie? Dottern vet ju att det bara blir ännu en nödlösning, temporärt, ingen kontinuitet alls för henne, eller läkaren, för den delen. Men kanske vore det bra med någon okänd, någon som kan se henne som hon är nu, inte som hon varit under åren som varit?

Det är mest förvirring i min skalle nu, och jag känner mej som om jag bara svävar omkring, blåser med vinden. Ska till min doktor idag, men vet inte vad jag ska säga, ens. Att jag inte orkar mer? Och vad händer då? Orkar jag med sjukskrivning och allt vad det innebär, skuldkänslor för att jag inte jobbar, oro för ekonomin?

En stund i taget får det bli. Ska försöka sälja in mina idéer om hur vi ska utvecklas på jobbet idag, men har inga större förhoppningar. Och kanske har jag fel, helt enkelt? Kanske är det bara korkat att tro att jag skulle kunna använda dagens teknik och verktyg för att lyfta tidningen? Kanske är det sant, det där "såhär har vi alltid gjort, så då ska vi fortsätta med det"?

Skitsnack! Tjänar väl inget syfte att börja ifrågasätta sej själv, va? Det gör andra så bra, så det behöver jag inte göra också!

Ny Mummelmejl

2012-02-01T20:27:00.002+01:00

Upptäckte att (den bortglömda) mejlen spammar, så nu är den avslutad.

Om någon vill går det bra att mejla, numera alltså till mummelmisstag@gmail.com, och jag ska hålla bättre koll på den mejlen. Lovar jag...

Mummel om tokigheter

2012-02-01T05:51:00.000+01:00

Jag läser Läkartidningen, och är inte ett dugg förvånad.
Det är nämligen så att jag brukar prata med min egen läkare, och annan vårdpersonal, för den delen, så jag har hört det förut.
Ändå känner jag... Förtvivlan? Jo, det är det nog. Det blir ren förtvivlan när man får bekräftelse på att också inom de områden man vill tro att det viktigaste är människor är det Mammon som styr.

Jo, Syster kära, jag vet att du för din kamp mot eländet, men som sagt: bekräftelsen på att just den sjukan får styra alla delar i samhället är något om lämnar en riktigt sur känsla i magen.
Tyvärr är det ju också så att de som protesterar, de som försöker hålla emot, plötsligt kan finna att de förflyttas eftersom de har "samarbetsproblem", som min kurator. H*n höll inte käft. H*n försökte protestera, hålla emot de värsta stolligheterna, skydda sina kollegor genom att nyttja sin lagstadgade rätt som facklig - och hon åkte väck. Tillsammans med en till, samma typ, inte tyst accepterande m a o.

Ett hopp kvar: min läkare. Det är en stridbar person som inte heller sitter tyst och accepterar. Sist vi pratade röt han: "Jag ska vara doktor, inte sekreterare! Jag ska behandla patienter, inte sitta med högar av idiotiska papper som jag inte har kompetensen att hantera! Det kan andra bättre, och nu ska vi banne mej ha tillbaka sekreterarna som har de kunskaperna!"
Jag håller tummarna för honom, men är tyvärr rädd att dumsnålheten också här får råda.
Hade en deal med en annan läkare, att jag skulle gå dit även om mitt ärende mycket väl kunde klaras av via telefonen, för annars blev det inget streck för besök i protokollet, och då såg inte "besöksstatistiken" bra ut. Men jag hade krav tillbaka: att jag inte skulle ta av någon annan patients tid, någon som verkligen behövde träffa en läkare... Är det inte helt vansinnigt?

Sprider sej gör det också. Stolligheten är bedövande.
Pratar med dottern, som faktiskt åkte tillbaka till avdelningen eftersom hon kände att helgen hemma inte alls gick bra, och hon är så ledsen och rädd. Läkaren på avdelningen har, enligt hennes uppfattning, satt allt sitt hopp till hennes dbt-terapeut, vilket bara det är ett rent skrämmande tecken på okunnighet. När nu terapeuten varit där, och konstaterat att dottern inte klarar öppenvårdsterapi och därmed skrivs ut från enheten och remitteras tillbaka till psykmottagningen, vad händer då?
Kan läkaren inse att det är fråga om mycket, mycket mer än "vanligt" borderline-beteende? Att hon behöver annan psykiatrisk vård för att komma upp i en nivå där hon åter kan börja jobba med sej, där hon alls är mottaglig för terapi?

Hon vill tillbaka till behandlingshemmet. Förstås. Det är något jag vetat länge, kanske redan några veckor efter att hon skrev ut sej och stack därifrån. Samtidigt vet jag att det är en väldigt falsk "trygghet", att det inte alls blir lättare för henne att få behandling i sluten vård. Behandlingen i sej är stentuff, spelar ingen roll var hon befinner sej.
Hon är nu livrädd för att bli utskriven. Hon säger: "Jag vet att jag inte kan gå här och göra ingenting, men jag vet ju också att jag inte klarar av att vara hemma. Jag sökte ju mej hit för att jag var rädd för vad jag kan göra mot mej själv, och den känslan har inte gått över. Blir jag utskriven kan jag skada mej, eller döda mej."

Insikt är inte alltid bra. Och mina insikter får mej att tappa andan totalt, jag får kvävningskänslor av att tänka på hur min lilla älskling har det, och jag kan helt enkelt inte tänka tanken till slut.
Jag kan säga att jag vet att mycket få med den här diagnosen når medelåldern, jag kan säga att dödligheten är skrämmande hög, men jag orkar helt enkelt inte sätta de tankarna i relation med henne nu. Inte på riktigt. Orkar inte.
För om jag börjar gråta nu kommer jag inte att kunna sluta.

Mummel om förvaring

2012-01-28T08:28:00.000+01:00

Det kommer ett sms: "Kan du hämta mej och köra hem mej?"
Panik.
Jag ringer, och får (ännu en gång) historien: ingen bryr sej, hon får ingen hjälp, ingen lyssnar. Ingen idé att vara där, varför ska hon det när hon bara går runt och är rädd för den där patienten som ger sej på henne verbalt så fort hon får chansen och ingen gör någonting?

Jag försöker få henne att inte skriva ut sej. Det är bättre att begära permission över helgen, om inte annat för att ha en reträtt, en möjlighet att åka tillbaka om det inte fungerar.
Och det är till stor del en rent egoistisk tanke, för jag orkar verkligen inte ta mej igenom ännu en "försöka-få-läkartid-och-plats-på-avdelning" en gång till nu. Orkar inte. Vill inte heller, men jag vet ju att jag ändå kommer att göra det om det krävs.

Får man känna så? Får man känna att man inte orkar ta konsekvenserna av hennes beslut ännu en gång?

Jag vet ju att de flesta av hennes beslut fattas på impuls, och ofta i ilska. I ilskan kan vad som helst ske, och jag orkar verkligen inte.
Ringer personalen som säger att jo, hon har ju rätt, hjälpa henne kan de inte. Det känns som en av de få gångerna jag inte får "vi gör så gott vi kan"-svar utan ett rakt och ärligt. För hjälpa kan de inte.
Personalen förklarar om den andra patienten, att de försöker hålla isär men inte kan ha 24-timmarsvakt och att de ju måste äta tillsammans, finnas i samma korridor, och därmed händer det saker.
Som att min dotter får höra att hon är en hora, en ful hagga, att hon inte är värd att leva, att hon lika gärna kan åka hem och skära sönder sej eftersom det är det enda hon duger till.
Den här andra patienten är förstås väldigt, väldigt sjuk. "Det är förstås inte en ursäkt, det är en förklaring", säger de, och det hjälper ingenting.
"Vi kan inte hjälpa henne, hon måste hjälpa sej själv", säger de, och det är inget annat än ett stort skämt, för hon förmår ingenting. Inte tänka, inte känna, bara lida. Det kan rädda livet på henne just nu, kanske har hon inte kraften att fatta beslut om självmord?

"Jag är så bra på att sänka mej själv, jag behöver verkligen inte någon annan som gör det också", säger min dotter, och jag förstår henne.
Å andra sidan: hon vet att hon inte klarar livet hemma. Hon vet att det trots allt är för att hon ska ha en chans att överleva som hon är på avdelningen. Och nu vill hon alltså inte vara där.

Det blir trots allt en helgpermission, inte en utskrivning, och hon får med sej påsarna med medicin som räcker till måndag.
"Då kommer du tillbaka måndag lunch?", säger personalen.
"Ja", ljuger min dotter, för det kommer hon inte att göra.

Och så ska vi runt ett varv till. Om hon överlever.

Mummel om sorg och skuld

2012-01-25T23:14:00.000+01:00

Jag sörjer, och skäms över det. Är inte det fascinerande?

Inser förstås att jag håller på att skaffa mej nån sorts beredskap inför någonting, någonting som kan hända, kanske, någon gång, och att jag också sörjer allt som varit, och allt som är, just nu.

Har pratat med dottern idag och igår, och blir inte ett dugg lugnare för det, snarare tvärtom. Igår lyckades jag få henne att stanna upp och tänka, och inte agera på impuls i ilska, men jag vet inte om det var rätt, ens.
Hon hade haft läkarsamtal, och var så förtvivlad... Jag vet att jag bara fick höra hennes sida av saken, bara få en beskrivning av hennes upplevelse, men det är dock hennes upplevelse, vilket innebär att det är hennes sanning, också. Och hon upplevde att hon blev bemött på ett oerhört nonchalant vis, som om läkaren inte bryr sej alls om hur hon mår, vad hon gör, vad som händer.
Hon tigger och ber om hjälp, men får ingen. Hon var på väg hem, hade packat sina grejor, och det enda jag kom på att säga var "Är du säker på att du klarar dej hemma? Du vet ju att [pojkvännen] inte klarar av detta?"
Hon är förstås säker på att hon inte klarar sej hemma just nu. Inte klarar det hemma, att hantera verkligheten som den ser ut för henne just nu.

Fick en något omskakande insikt idag, också. Jag har förstås berättat hur läger är för mej, omifall jag blir tvungen att rusa ut och ringa eller svara i telefonen, och det leder ju till samtal. Samtal som ger info om att en kollega har ett barn som fick ätstörningar och i utredningen av dessa en adhd-diagnos, en annan kollega som själv har ätstörningar - och andra som lyssnar och får medlidande djupt i sina ögon, vill uttrycka det, tycka synd om och klappa och krama, mest för sin egen skull, tror jag.
Och jag känner: vad är det ni håller på med? Det här är mitt liv, mitt liv som det är, det är vad jag lever och har att förhålla mej till, så är det bara - så vad är det ni yrar om?

Inget att tycka synd om för. För mitt liv är. Är, som det är. Om någon förstår vad jag yrar om i detta sammanhang.
Dottern förstod direkt vad jag menade när jag berättade för henne om känslorna då och där.
Vårt normal. Vårt liv. Som är. Bara att leva det, en stund i taget. Vad hjälper det om någon (förfasar sej) tycker synd om eller känner medlidande?

Bara är, här och nu, att hantera och förhålla sej till.

Mummel om relationer

2012-01-24T06:11:00.000+01:00

Är bortrest, och innan jag for åkte jag och besökte dottern, förstås. Hon krymper och bleknar för varje dag, ögon på en pinne, genomskinlig.
Vad hon känner är rädsla, som blir till ilska. Inget annat.

Överallt är hon sönderrispad, och jag ser brännmärken på hennes händer, och åker rakt ner i underjorden, med sådant här i tankarna, för hur kan man undvika det? Också hon pratar om det, för vi har träffat några av dem, självklart har vi där, flickor och kvinnor som upplevt, och anmält. Också den rädslan finns givetvis närvarande i hennes värld, när hon känner att hon sitter fast och sjunker djupare.
Brännmärkena är nya. Många av risporna också. Mina tankar snuddar vid hur hon kan se ut under kläderna, kläderna som hänger som på en fågelskrämma, fladdrar runt den snart utmärglade kroppen.

Hon är arg, men egentligen är hon rädd, förstås. Pojkvännen har ställt frågor, de där frågorna som är helt omöjliga just nu, som bara leder till mer elände: "Är det mitt fel att du mår så här?" och "Vill du ha kvar mej som pojkvän?".

Hon ber inte, men jag vet vad hon vill, så jag frågar om hon vill att jag ska prata med pojkvännen, försöka förklara för honom att om han ställer de där frågorna just nu, om han ställer frågor just nu, får han svar han inte vill ha, svar som inte har med den riktiga verkligheten att göra, bara med den skräckvärld som just nu är det enda hon har.

Jag tänker: Är det också mitt ansvar? Ska den skulden också bli min?
Jag lider med pojkstackaren, eftersom jag mycket väl förstår vad det handlar om, jag har det i mitt eget hem också. Det är nämligen så att man kan tro att man vet vad man ger sej in i, tro att man förstår vad det handlar om efter många samtal och förklaringar, men när det verkligen krisar, när teorin blir praktik, då inser man snabbt att man faktiskt inte haft en aning.

Jag vet som sagt hur det är. Innan jag gav mej in i en ny relation med min käraste pratade vi mycket, och jag berättade allt. I detalj. Hur det har varit, hur det kan bli, vad som händer med mej i dessa vidriga perioder - men inte förstod han. Det blir tydligt varje gång det kraschar, och han kämpar, min käre, kämpar med att hålla isär mitt lidande för hennes skull, för hennes och min skull, från allt annat. Från det riktiga livet som inte är skräcktillvaron.

Och man måste orka, alternativ finns inte. Inte för mej. För dem som är som min käre, som hennes pojkvän, förmodar jag att det finns. De har möjligheten att gå, och ofta blir det väl så, för den egna överlevnadens skull om inte annat. Inte många orkar. De allra flesta packar och sticker, och det är vad hon förväntar sej av alla utom mej.
Och det är ett mycket dubbeleggat svärd.

Mummel om förtvivlad hjälplöshet

2012-01-22T00:47:00.000+01:00

På sjukhuset, den låsta avdelningen, som är i kaos med ett stort antal vikarier och patienter i olika grader av aggressivitet och apati, Gökboetassociationerna är inte långt borta.

Hon är skrämmande mager och kritvit, och personalen stoppar mej i korridoren, de som är ordinarie, vill säga, och uttrycker sin oro.
Liksom jag känner de inte igen sej i hennes mående. Inte som vanligt, inte alls.
Men hon pratar med mej. Jag tror att hon också har börjat prata lite med personalen också, men det tog nära två veckor, två veckor av inlåsning och självskador som ingen visste om.

Hon berättade för mej att hon skadade sej mycket mer än de visste då, och jag sa att jag ska prata med dem, är det ok?
"Du kan inte fråga mej sånt nu", säger hon. Så jag sa att jag ska prata med personalen, och hon nickade.
Så rädd... Både hon och jag, tror jag, för varför skulle hon annars berätta? Risporna i ansiktet såg jag ju, och personalen också, förmodar jag, men allt det andra såg ingen. Och ingen reagerade visst på blodiga lakan och handdukar heller.
Tvingade till mej ett anhörigsamtal, med läkaren. Berättade om min stora rädsla, om hur annorlunda det är den här gången, hur jag inte känner igen, hur hon inte känner igen, och att jag tror att hon för första gången upplever en djup depression.
Får inget gensvar. Alls.

Hon är ordinerad Xanor, som depottablett en gång om dagen och därtill vid behov. Hon har ständig ångest och svårt att andas, och hon säger: "Jag känner ingenting, förutom ständig ångest, och när jag inte känner något kan jag ju inte börja nysta i vilka känslor som orsakar ångesten".

Hon har berättat om självmordstankarna, hur hon tänkte hoppa framför tåget, hur hon vaknade med tanken på att hänga sej, och det är fruktansvärt otäckt. Aldrig förr har hon pratat så, och även om vi haft otaliga tillfällen med akuten på grund av intoxer har det inte varit såhär. Då var det ett medel för att orka fortsätta, för att få hjälp, inte ett slut.

Den dagen vi till sist lyckades få henne inlagd sa hon till mej att det skulle ha varit mycket lättare att ha gjort det på det andra sättet, det vill säga skada sej, eller genom ett självmordsförsök, för att göra så som vi gjort upp tillsammans med vården funkar ju inte.
Och vad ska jag säga? Jag vet ju hur det fungerar. Jag vet varför hon inte vill åka in till akutpsyk. För att om hon åker dit och säger att hon tänker skada sej, att hon tänker ta sitt liv blir hon hemskickad.
Så går det till. Det har hon upplevt så många gånger att hon alltså inte vill åka dit längre. Utom i ambulans, då, och målet är ju att undvika det.
Vårt mål. Inte vårdens, kan man tänka.

Jag har burit mycket rädsla genom åren, men aldrig någonsin har jag varit så rädd som jag är nu. Höstens alla händelser har brutit ner och mattat ut henne, det är jag säker på. Pappas cancer, flytt, fysisk sjukdom som gjort att hon tappade mer än tio kilo på bara några veckor, bemötandet hon fick då av vården med misstro och folk som förutsatte att de symtom hon hade berodde på hennes psykiska sjukdom - allt detta i kombination är för mej en självklar förklaring till vad som händer nu.

Utmattningsdepression? Inte alls omöjligt. Och läkaren säger: "Jag ser i din journal att du fått antidepressiva utskrivet förut och att de inte hjälpt dej", och så är det med den saken. Dottern säger att hon ju aldrig varit deprimerad förut, vad skulle de ha hjälpt för då, men än så länge är det alltså vitaminer och benzo, vilket gör henne förtvivlad.
Hon vill inte ha det. Hon vet hur jobbigt det är att komma av skiten sen.

Jag vet inte hur jag ska orka. Vet inte heller om jag vill. Vet definitivt inte vad jag ska göra, även om jag givetvis både orkar och gör, fan vet hur.
Känns som om jag sviker, om och om igen. För jag kan inte lindra, inte hjälpa, inte göra allting bra. Inte ens kan jag få läkaren att fundera på om den hopplösa borderline-bruden faktiskt kan ha en depression på grund av vad livet bjudit det senaste året.

Det blir åtminstone aldrig tråkigt i Mummellivet...

2011-12-14T22:15:00.000+01:00

Dotter minskar 10-12 kilo på ett par veckor, får svåra smärtor som hoppar runt i diverse leder, blir genomskinlig och yr och orkeslös.
Mamma tvingar henne till akuten, och möter tyvärr ännu en idiotläkare som jag är tvungen att tala allvarligt till (...) och be om attitydförändring, och han ryter (tillbaka): "DU kan ändra attityd!" och dottern säger åt honom att inte prata så till hennes mamma, men är lugn och fin och spottar inte ens på honom.
Det har hänt, det, spottandet på läkare, menar jag.
Vad han gjorde? Var överlägsen och otrevlig och talade om för dottern att det ju inte gick att bedöma om man har gått ner i vikt efter hur kläderna sitter... Kromosomfel från födseln??? X och Y och sådant?

Jag bad honom ta in en våg och väga henne, och han sa "hur ska jag kunna veta vad hon vägde innan?" och dottern spände ögonen i honom och sa: "Du kan ju till exempel fråga mej!"
Därtill upplyste han om att han minsann var den ende läkaren där, så vi fick minsann hålla tillgodo och hålla käft. Nej, det sista sa han inte. Men menade. Just då, i alla fall.
Han bytte attityd, och det kan ha att göra med att jag upplyste om att dottern har en diagnos som säger emotionell instabil personlighetsstörning och att det var därför hon ville ha mej med och det var därför jag hjälpte henne att fylla i det hon glömde (han röt nämligen också åt mej att jag skulle vara tyst och låta henne prata, det var innan det där med vikt och kläder så jag var nog kanske lite lite ilsk redan före det...), och resten av kvällen (sisådär fyra timmar av och till) försökte han verkligen.
Och jag predikade för dottern om stackars osäkra ST-läkare som tror att man måste dölja eventuella osäkerheter bakom skitstövelbeteende och att det ju egentligen är SYND om honom, och hon spottade inte på honom senare heller.

Inte fick de proverna de behövde heller, eftersom de stack i hennes enda stickbara kärl första gången och när stackars synd-om-ST-läkaren upptäckte dotterns läckande hjärtklaffar och inte kunde hitta ultraljudsresultatet från 2008 och ville dra mer blod gick det åt helvete och panikångestattacken var nära. Kloka syrror sa dock ifrån, ungen vägrade givetvis att lägga in sej på observation, och blod drogs ett par dagar senare på vårdcentralen.

Svar idag: borrelia. Av ännu en mindre vetande läkare, tydligen, eftersom personen ifråga sa till dottern att viktnedgång och ledvärk inte kan bero på borrelian... Hon nojjade igång och hade cancer och allt möjligt i flera minuter tills jag skickat henne till landstingets egen infosida där symtomen vissa får av en infektion som pågått ett tag (d v s bl a viktnedgång och ledvärk...) stod.

Så telefonsamtal från en förälder i lillens klass som upplyste om att han minsann tänkte polisanmäla min son "om något mer händer". Jag frågade vad han pratade om, och han sa att lillen minsann slagit en bandyklubba i skallen på hans son i våras, och slagit honom igen för en månad sedan.
Råkar veta vad han syftade på, eftersom jag frågat läraren. De sprang ihop på fotbollsplanen, och den andra pojken ramlade och slog huvudet i marken. Sedan var de rejält osams om vem som skulle ha bollen efteråt, eftersom båda ansåg sej förtjäna frisparken. Och läraren redde ut det hela samma dag, pojkarna blev vänner och ärendet, som alltså inte var ett ärende, avslutades...
Lackade ur totalt, och talade om för denna pappa att jag givetvis på en gång skulle kontakta rektor och lärare och likabehandlingsteam och alla andra också, men inte polisen. Sa inte att hans lille son knuffade min nerför stentrappan i våras och sparkade honom på knät så att han haltade en vecka i början av terminen eftersom jag inte ser något konstruktivt i det.

Det jag däremot ser är en föräldragrupp som gör sitt allra bästa för att mobba ett barn. Som gör sitt bästa för att de egna barnen ska frysa ut honom. Som pratar skit om saker de inte vet ett jävla dugg om.
Frågade denna pappa om han själv aldrig hamnat i gruff på fotbollsplanen, och det fick han ju lov att erkänna att han gjort. Frågade också om han varit med och sett vad som hänt, vilket han inte hade. Om han pratat med läraren, men det hade han ju inte heller eftersom "skolan aldrig gör någonting". Till sist kunde jag inte låta bli att fråga om han deltog i föräldramötet förra veckan, men det hade han ju inte heller gjort.
Vet mycket gör han tydligen. Och vill han polisanmäla får han gärna göra det. Hur dum skulle han verka, på en skala, tro?
Mejlade rektor och upplyste om att jag inte känner mej trygg i att skicka min unge till hennes skola, och fick ett möte dagen därpå med ovanstående, och talade om för dem att jag beundrar deras arbete på skolan, att min son får den utbildning han ska ha, att klassen fungerar jättebra, att jag anser att de konflikter som uppstår är helt normala för 9-10-åringar, men att jag kräver att de gör någonting åt dessa jävla föräldrar.

Ska jag behöva säga till min unge att han aldrig får vara med och leka med de andra, aldrig spela fotboll eller basket eller bandy, aldrig stå i en matkö heller, för den delen, han kan ju faktiskt råka knuffa till någon???

Är helt slut till kropp och själ, men hoppas nu på rektorer, lärare och alla andra, och på antibiotika och kroppens egen läkekraft för dotterns skull, och mer sömn till mej.
Fixar inte tre, fyra timmar per natt. Är på väg mot utmattning, och det märks tydligt, kan inte fokusera, inte minnas, inte läsa. Inte bra.

Ge mej styrka, som sagt. För nu har jag gjort vad jag orkar för denna gången. Inte mer nu. Blir nog jobbigt med julhelvetet...

Styrkemummel

2011-12-12T21:56:00.000+01:00

Tack Syster - vad gjorde man utan systrar???
Så:
Gud (eller gud eller gudinna eller välj själv vad som funkar, mitt eget tillägg som den hedning jag är!) ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.

Det är nog det där förståndet som gått rent åt helvete. Misstänker jag starkt.

Får söka reda på det, söka och söka och söka...

Mummel vid liv

2011-12-06T05:45:00.002+01:00

Någorlunda.
Men nära är det, för det är för mycket nu.
Orkar inte ens med mej själv, men måste orka så mycket, mycket mer.

Så är det.

Moralmummel

2011-11-16T07:30:00.000+01:00

Lite svårt nu, för jag inser att jag är en knepig jävel och att det ställer till problem.

Jag anser nämligen att man ska följa de lagar och regler som finns, och det är inte alls populärt.

Är det inte lite fånigt av mej, då? Är det inte fånigt att faktiskt från djupet av sitt hjärta tro på skit som "man ska leva som man lär" och att det faktiskt är en av hörnstenarna i en demokrati att folk faktiskt gör som man bestämt tillsammans?

Egentligen handlar det ju om det, och inget annat. Jag kan inte göra annat heller, för jag skulle inte kunna uppfostra en unge om jag hela tiden visste att jag vräkte tomma ord överallt.
En grej vi diskuterat mycket är facebook. Big deal? Big deal... Frågan kom för ganska längesen, ungen ville ha ett eget facebookkonto, och hela mitt inre skrek "nej!". Jag sa som jag brukar, att eftersom jag inte vet exakt hur det ligger till kan jag inte svara rakt av, kan vi snoka lite först? Vi snokade. Reglerna säger att man ska vara 13 år för att få ha ett konto. Så jag sa nej. Tårar och tandagnisslan, men inte så värst mycket eftersom han själv var med och läste, han var själv med och såg att så såg reglerna ut, vårdnadshavare ansvarar för att unge följer reglerna, om inte reglerna följs kan vårdnadshavare stängas av...

Problemet? Många många av hans klasskompisar har facebook. Och retas eftersom han inte har det... Mammahjärtat blöder - och ändå säger jag att nej, du förstår, jag är ju en sån där som anser att man ska följa de regler som finns.

Även om man tycker att det är idiotiskt. Det finns många lagar som är idiotiska, tillexempel. Men är det ok att bryta lite mot lagen när man tycker att lagen är idiotisk?
Diskussionen är mycket aktuell för mej, för just nu får jag en hel del skit för att jag anser att det är jävligt viktigt att man faktiskt utgår från de lagtexter som finns, tillexempel när man planerar hur jobbet ska organiseras... Att få i nacken att man "kör över" sina medlemmar för att man anser att arbetsgivaren ska följa lagen är för jävligt. Att få arga medlemmar som anser att man är en idiot är förstås inte kul - men hur ska man kunna ta fram lagboken nästa gång annars, hur ska man kunna kräva att arbetsgivaren följer lagen då?

Just nu känns det som om det nog är dags att be dem välja någon annan som kan företräda deras intressen i framtiden, för "förtroendevald" förutsätter väl att man faktiskt har medlemmarnas förtroende???
Om jag inte har det kan jag inte fortsätta. Om de vill ha en förtroendevald som driver olagligheter får de skaffa det. Bitter? Jag?!?

Äsch. Jag får väl lov att fortsätta att vara jag, iallafall? Fortsätta att anse att jag, för att kunna se mej i spegeln och kunna uppfostra mitt barn, får acceptera att det finns lagar och regler som är idiotiska, men att jag måste följa också dem, inte bara dem jag tycker är bra och nyttiga, om de bra och nyttiga ska kunna fortsätta att vara bra och nyttiga...

Borde nog inte ha skrivit det här, va?

Mummel om slut eller början

2011-11-06T15:22:00.000+01:00

Nu kan jag inte gömma mej mer, nu måste jag bestämma om det är en ny början eller bara ett slut.

Konstaterar att det har kostat alltför mycket, och att jag faktiskt inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja nysta för att få reda i detta kaos.
Tänker att jag avslutar min sjukskrivning nu - och att jag inte vet vad som väntar. Vet inte vad jag förväntar mej, och jag vet inte vad andra förväntar sej av mej, heller.

Förstår mej inte på resonemanget, för den delen. Snart ska det nya igång - men ingen vet riktigt vad. Eller hur, för den delen. Och när ingen vet någonting blir stressnivån hög, det spelar liksom ingen roll hur mycket det rent faktiskt är att göra, vet man inte vad som förväntas är man hela tiden stressad.

Jag funderar på att ta ett snack med chefen, eftersom det ju faktiskt är h*n som är ansvarig för det där dagliga. Borde inte h*n bara samla ihop alla och berätta vad som ska ske? Peka och visa och upplysa?
Det händer inte. Och jag förstår inte varför.

Jag är rädd nu, det känner jag, och det gör att jag föraktar mej själv. Ska jag bli en sån där fegis som håller käft nu? Har de lyckats kväsa mej såpass så att jag inte orkar stå emot och stå upp för mej själv och alla andra?
Får inte hända. Men det känns tungt nu. Börja om, börja nytt - utan att veta vad det ska innebära...

Vad jag vill: köpa mej en ordentlig systemkamera och ge mej själv utrymme att leka mej till kunskaperna jag behöver för att kunna sköta mitt arbete på ett bättre sätt.
Hoppas att det någon gång går att fixa. Jag behöver någonting kreativt i mitt liv, det som förut fanns har endera dött eller tagit långsemester.

Nytt. Från och med nu. Önskar att jag kunde vara förväntansfull - men det kan jag inte.

Mummel om jätteproppar

2011-11-01T06:57:00.000+01:00

Jag läser Jenny Strömstedts krönika, och liksom hon skrattar jag, kanske inte så att jag hoppar, men i alla fall lite, inombords.
Så sant.
För även om jag inte är 70-talist så är jag rättså sen 60-talist, och visserligen hade jag det bra under min uppväxt, men vad är det som är bra, egentligen?

Mamma var hemmafru i tjugo år, jag var nog 12 när hon började jobba, lillsyrran 10, storasyrrorna vuxna och utflyttade. Hon handlade på krita i affären, och pappa betalade räkningen när löningen kom. Han var förresten aldrig hemma, på dagarna jobbade han som tjänsteman i Stora Företaget, där man började då man slutade skolan och var kvar tills man gick i pension eller dog, beroende av vad som hände först. Min far blev far till mina storasyrror som 19-åring och läste till ingenjör på kvällsskolan och gjorde karriär, men när jag var liten jobbade han också extra på kvällar och helger, han skrev sport i olika tidningar i området, och jag tror att han nog egentligen blivit en lyckligare människa om han gett fan i ingenjörsskiten och skrivit på heltid, men det hör inte hit.
Maten portionerades ut, en grillad kyckling skulle räcka till 6 personer, max två korvar var, och de få gånger man faktiskt fick en korv med bröd i ett gatukök kan räknas på ena handens fingrar. Födelsedagstårtan köptes på kondis nere där farmor bodde, och varje gång berättades samma historia, hur farfar skomakaren köpte gräddtårta och skyllde på att han behövde kartongerna för att göra lappar med kundernas namn och lägga i skorna... Det hör inte heller hit, och förresten ville jag alltid ha prinsesstårta, grön marsipan och mitt namn och ålder spritsat på med sockerglasyr eller chokladdito.

Jag sommarjobbade på torvmossen, i en grävmaskinstandstillverkningsfabrik, som städerska på lasarettet (fick förstås blodcentralen och centrallab, uschiamej...), såna saker, och när jag sen var vuxen nog att flytta och skaffa mej ett eget liv fanns inga jobb kvar på Stora Företaget. Inte för att jag brydde mej, dels hade jag bestämt mej för att bli journalist när jag var sisådär 7, dels var det fullkomligt otänkbart för mej att jobba där, av flera skäl.

Nu gick jag ju och fick barn när jag var 20, vilket troligen gjorde det där med karriär lite kvistigare, men jag fick ju som jag ville med mycket möda och stort besvär. Trots två småungar pluggade jag in en fil kand (engelska som huvudämne, och därtill lite skilda sociologiska ämnen varav rättssociologi nog var roligast, tror jag. Rättsantropologin var också fantastiskt kul, men den räknade jag inte in i examen, har en del sånt där krafs som väl räknas som högskolepoäng men inte fick plats i de 120 poäng som då var en fil kand-examen. Hade tänkt att ta en magisterexamen i engelska, men en unge krockade med en bil och en annan opererades och jag fick bakteriell lunginflammation och min dåvarande man kom hem och berättade att han blivit kär i nån annan så det blev inte så. Fick en liten utmattningsdepression i stället efter tre år utan sömn, så beskedet att jag kommit in på journalistutbildningen (200 sökande, allmänbildningstest och intervju, och så fick 16 plats, det var tider, det!)
Sen blev det alltså journalistutbildning för akademiker, och målet var nått. På sätt och vis.

Inte fan fanns det jobb som serverades alldeles gratis, inte. Inte i nån bransch, egentligen, och i min var det som nu: vikariat, vikariat, vikariat, utlasning och vikariat igen på ett annat ställe i 11 månader, och så fortsatte det. När jag jobbade på statligt ägda radion träffade jag folk som var 30+ och aldrig haft sommarsemester, inte kunde köpa bostad, inte vågade skaffa familj.
Högst osäkert, alltså. Vet inte om det var den först döpta jätteproppens fel, heller, men samhället började förändras, teknifieras och digitaliseras, och inget var detsamma som förr.

Jag är glad att jag faktiskt hängde på där på en gång. Trots att jag var fattig som en lus hade jag skrapat ihop till en dator till hem och barn, och vi hade tidigt internet, med tjutande modem, förstås. Tror att de tjänat på det, och vet att jag har gjort det, jag hoppade helt över tekniskskräcken, gammal som jag är...

Ser min son slita sej till jobb han älskar, och blir stolt. Över honom, och lite över mej också, faktiskt. Han har fått med sej en del sunda värderingar, trots allt. Som att man faktiskt kan nå dit man vill om man är beredd att lägga ner jobbet som krävs. Att det är värt det, också, och att man har sitt liv i sina egna händer.
Också dottern, sjuk som hon är, har med sej en hel del vad gäller människosyn och det så populära "värdegrund", och till sist lönar sej nog det, också.

Ser andras unga vuxna i samma ålder som mina som sitter på röven och förväntar sej att stekta kycklingar (och 52-tums tv-apparater och avancerade datorer och hyra och en massa nöjespengar...) ska flyga in i käften på dem, och ser också hur deras föräldrar ser till att det gör det. På sin egen bekostnad, förstås. För "det är ju mitt barn, mitt ansvar", och jag blir förbannad eftersom jag tycker att dessa föräldrar förstör för sina barn, är det inte en förälders jobb att uppfostra sina barn till att bli självständiga vuxna? Helst före 40, då...
Nåja.
Och USA är fortfarande någon sorts förebild?!? Landet där man får miljonen dollar för att den nya husbilen körde av vägen för att föraren satte cruise controlen på 70 miles i timmen och sen gick och gjorde sej en kopp kaffe. Jajamen. Det stod ju inte i manualen att man var tvungen att sitta kvar vid ratten om man satt på cruise control. Alltså skadestånd, och givetvis en ny husbil. Företaget ändrade i manualen också, förstås.
Fint, det. Tänka själv behöver man inte.

Mummel om att bli osynlig

2011-11-01T03:30:00.000+01:00

Genomskinlig och osynlig känner jag mej, ofattbart onödig och jag är tillbaka i något jag trodde att jag lämnat för många många år sedan.

Såhär: nu vet jag att jag har mitt jobb kvar, men hela den här... Processen? Upplevelsen? Whatever. I alla fall har det inneburit att jag inser att jag kan fortsätta att försöka inbilla mej att jag är en riktig människa hur mycket som helst - men det är jag inte.

Det går inte att komma förbi mina fysiska problem, nämligen. Jag har, i min upplevelse av mej själv, blivit en sån där. Det är ju vad jag fått höra under den senaste tiden, det är den etikett jag fått påklistrad på mej, och det är vad som kommit ut ur det här. Förminskad.

Jag vet ju med min hjärna, rent logiskt, att jag är duktig på det jag gör. Kompetent är väl ordet. Mer än så, faktiskt. Jag har erfarenhet som gör att jag i vissa delar är riktigt, riktigt bra på det jag gör, och jag kan producera texter som både engagerar och berör, om jag är på det humöret.
Tyvärr är det inte så ofta nuförtiden, och det beror inte på att jag tappat greppet eller förmågan, det beror helt enkelt på att det inte längre finns tid för ordentlig research eller eftertanke eller filande på texter så att man får dem just så.
Massproduktion på löpande band är modellen, och det är förstås för att i princip alla redaktioner är slimmade... Oj, vad jag hatar det ordet!

Käpphästen fram, alltså. Jag anser att det som händer med media är ett hot mot demokratin. Och jag är rädd för att detta, som så mycket annat i vårt samhälle, inte kommer att gå in i människors medvetande förrän det är för sent. När de flesta små lokalblaskor redan dött och folk inser att just de små lokalnyheterna som håller ihop kommunerna, som får oss att reagera och agera på fusk och mygel och orättvisor inte längre finns.
En bekant var hemma här på besök, och berättade att de bestämt sej för att säga upp tidningen, för det de vill veta "kan vi ju hitta på nätet".
"Jaha", sa jag, "vartdå?".
Det gick förstås inte att svara på med annat än "ingenstans". Nättidningar kostar också pengar, och de flesta nätupplagor lever på det papperstidningen tar in, annonsintäkterna på nätet täcker inte kostnaderna för den personal som krävs för att producera text och bild och sen lägga ut grejorna. Vad kommer att hända när det inte längre är gratis att läsa tidningen på nätet? (Detta är förstås helt oundvikligt, det finns inte ett enda företag som kan dela ut tjänster och produkter gratis i längden!)
Vad är det jag bygger upp till? Jo: jag vet inte om det varit värt det. Jag vet inte om jag vill jobba med det här längre. Är det inte konstigt? Jag fullkomligt älskar det jag gör, brinner för det, kan egentligen inte tänka mej att pyssla med något annat, men jag vet inte om jag vill mer. Det suger all kraft ur mej att varje dag gå hem och känna det som om jag inte fått möjlighet att göra mitt jobb.

Har det kostat för mycket, allt detta? Har det tagit all min energi så att jag inte orkar upp igen?

Tanken är riktigt otäck. Det är så mycket jag behöver orka, nämligen. Så mycket som är viktigare än att göra rika människor rikare på bekostnad av min egen sinnesfrid.

Dottern är på sjukhus igen, och hon har för andra gången gett sej på sitt ansikte. Hur illa tycker man om sej då? Att se hennes vackra lilla ansikte täckt av ilskna röda rispor slår mej till marken, och jag kämpar som ett djur för att inte bryta ihop framför henne. Jag måste alltså orka, oavsett hur osynlig och genomskinlig och förminskad jag blivit under de här senaste månaderna. Helvete också.

Mummel om underbara människor

2011-10-24T13:05:00.000+02:00

Jag är så tacksam.
Tacksam för att jag är omgiven, ja nästan dränkt, i fantastiska människor som stöttar mej.

Några helt enkelt genom att finnas: min lillunge som är mitt ljus, min storson som pratar och pratar och inte vet till sej av vilja att finnas för mej, min dotter, som också hon, trots allt annat hon har att bära med cancersjuk pappa och flytt på gång och terapi och borderline, gör allt hon kan för att pigga upp mej.
Min älskade, som står ut. Bara det...

Därtill finns mina myndighetspersoner, som är undantagen som bevisar regeln, kanske. Min läkare. Försäkringskassan, som skickade allt jag begärde utan dröjsmål.
Och min af-tant. Skulle dit idag och hämta papper, och när jag kom dit fick jag beskedet att hon var sjuk. Började nästan grina - men fick syn på en annan kvinna som vid en period i forntiden var inblandad i mitt ärende, och bad henne om hjälp. Hon drog igång och försökte hitta de handlingar jag skulle ha - och då kliver min egen handläggare in.
Hon hade kommit ihåg att vi bestämt att jag skulle komma, klivit ur sjuksängen, och åkt de sju mil hon har till jobbet.

För min skull.

Det finns hopp.

Mummel om bearbetning

2011-10-23T12:48:00.000+02:00

Efter en sömnlös natt med en massa tankearbete har jag kommit fram till följande:
Jag förlåter. Jag förlåter den lille mannen som inte kan stå för sina handlingar, för det är högst troligt att det beror på att han är rädd. Rädd för att den Store Chefen ska bli förbannad (ingen trevlig syn, eller upplevelse...), så jag förlåter honom.
Jag förlåter, önskar honom all lycka och glädje i livet, och släpper taget om min ilska, min förödmjukelse, alla de där negativa känslorna som dominerat den senaste tiden. Dominerat och förgiftat mej.

Så. Klart. Inte ska en liten feg mans misslyckanden få förstöra mitt liv, förstöra mej? Han får leva med sej själv, och jag får leva med mej, och därför väljer jag att förlåta och släppa taget om det negativa. Han berör mej inte längre, och jag tänker inte ens lägga energi på att förakta. Det ni!

Och det känns så skönt. Så skönt att komma fram dit, och så skönt att välja - jag väljer liv och glädje och mej själv i stället för att fastna i ilska och förtvivlan och förakt och alla fula, negativa, otäcka känslor som gör livet outhärdligt.

Hade besök av dottern igår, och jo, det är relaterat. Vi pratade nämligen om hur vi ska försöka jobba oss bort ifrån allt hennes negativa.
Vi har båda skrivit en del under åren som gått, jag har ju en kartong "tankeböcker" på vinden, år efter år av händelser och känslor nerskrivna, och hon har en hel del, hon också. Idén vi berört tidigare, och som vi båda anser vara rätt bra, är att försöka spegla båda sidorna: hennes upplevelser och mina, vid samma tidpunkter.
Vi är båda medvetna om att det kommer att visa sej att vi uppfattat samma händelser på helt olika sätt, men vi anser båda alltså att det är en riktigt bra idé att få ihop det till en historia.

Jag säger att det skulle kunna vara till stor hjälp för många, och varför inte bara göra det?
Anledningen är förstås att det kommer att göra ont som fan. Det är vissa saker jag inser att jag helt förträngt, för dottern har en förmåga att minnas allt, nästan otäckt ibland...

Mummel om att hänga

2011-10-19T13:52:00.000+02:00

Hänga löst. Hänga i luften. Hänga på gär'sgår'n.

Hänger och hänger och hänger och bottnar ingenstans.
Försökte jobba, men det gick inte så bra, det. Jobbet är inga problem, men hela tiden människor, rara söta goda fina människor som frågar hur det är med mej, hur jag mår.
"Du har tappat vikt, hur mår du egentligen?"
"Det ser inte ut som om du mår så bra, hur är det egentligen?"

Jag kan tala om att egentligen vill nog ingen veta hur jag mår, för det är nog jobbigt att hantera det måendet.
När jag närmar mej jobbet börjar darrandet, inuti. Eldkulan i magen tar fart ordentligt. Och väl inne i huset darrar jag ofta också utanpå...

Priset tog nog chefred i alla fall. Kunde inte låta bli att gå in och visa de papper som faktiskt visar att de höga herrarna på de högsta positionerna inte drar sej för att ljuga, rakt på. Blåljuga i officiella protokoll, är det så smart? Kommer jag att skriva under? Tror inte det.
H*n sa: "Jag har tänkt gå in och prata med dej hela dagen, jag ser ju att du inte mår bra, men det har kommit saker emellan hela tiden".

Yeah right. Tänker jag då, där jag står upplöst i tårar som inte går att stoppa, det där förbannade protokollet tog knäcken på mej. Det lilla som fanns kvar att ta av rann ur mej, helt enkelt, och jag lämnade en lapp till nyhetschefen att jag inte tänker jobba på ett tag eftersom en reporter som bara gråter inte är en så bra idé att skicka ut på jobb. Eller ha på redaktionen, för den delen.

Det är bara så mycket att hantera, så många dimensioner och nivåer, och jag är så trött. Försöker tänka att jag varit med om värre, att jag givetvis fixar detta också, men jag tror inte på mej själv just nu.

För många års kamp, för mycket slit, för mycket utslit - det finns inga reserver kvar.

Jag vet att jag måste försöka få en läkartid, för jag kommer att behöva ett intyg eftersom jag tvivlar på att jag klarar av att jobba på ett tag nu. Kanske inte förrän allt är över kan jag ens börja tänka på den där hemska framtiden som alla tjatar om, "tänk på framtiden, strunta i de där gubbarna, de betyder ingenting", säger mina fina vänner, men sorry, det är fel.

Man kan inte tänka på framtiden om man ingen har, och just nu har jag ingen. Den hänger den också, kanske i vågskålen, men hänger gör den.
Inte förrän jag vet kan jag på riktigt byta inriktning på tankarna, så mycket har jag insett. Gett upp har jag inte, så är det inte, men innan allt är klart finns bara en jävla massa ångest som dominerar allting.

Nu tänker jag försöka sova, för det har jag svårt för på natten. Sedan blir det träning, för sliter man hårt kan man inte tänka, bara svettas. Och sedan vet jag inte. Inget vet jag.

Jajamen!!!

2011-10-16T17:17:00.000+02:00

Precis så här är det - också för tillsvidareanställda...

Mummel om att inte vilja mer

2011-10-13T06:32:00.000+02:00

Ska börja med att det nog inte är så farligt som det låter - de där konkreta suicidtankarna lämnade jag nog i skogen nånstans, kanske när jag gick vilse och leddes runt till alla de där kantarellställena...

Men vissa saker vill jag inte mer. Vill till exempel inte tänka på vad jag ska göra när det gäller jobbet. Där är det stopp. Jag samlar in alla papper som ska samlas in, bufflar mej igenom hopplösa växeltelefonister tills jag får fatt på rätt person, accepterar inte "...men det får du ta med min chef" utan upplyser bara om exakt vad jag vill ha, och får det också. Egentligen är de ju bara rädda och osäkra, de stackars handläggarna, de vill inte göra fel, och vet troligen inte vilka direktiv som gäller just för dagen... Jag gör allt det där, men tänker inte steget längre. Inte "varför", med andra ord.
För börjar man tänka på varför så måste man börja snudda vid det där med vad som kommer sedan, och det vill jag inte.

Det är nog mycket bättre att veta, eller vad tror ni? Att verkligen veta att man sägs upp ger ju den säkerhet som behövs för att börja tänka framåt. Jag ser hur de andra som "riskerar uppsägning" (det betyder att de sägs upp, bara inte formaliserat än, på grund av mej) har vänt sej ifrån dagens situation och ser framåt, har börjat agera efter de nya förutsättningarna, helt enkelt, med jobbsök och planering.
Det kan inte jag.

Trygghetsrådet har informerat, och jag hoppas, främst för kollegornas skull, att det verkligen är så bra som det låter. Att de får möjlighet till stöd och hjälp när det gäller de där otroligt jobbiga bitarna som att skriva CV (finns det något värre?) och öva intervjuteknik, skaffa eventuella kompetenshöjningar som krävs. Jag såg hur min vän, ung och framåt men på senaste tiden så ledsen, så ledsen (hon sitter med nyköpt lägenhet och krossade framtidsdrömmar) piggnade till, började ställa frågor, lade om kursen...

Men en sak kommer hon inte över, och inte jag heller, om sanningen ska fram: det faktum att den fackliga aktivitet som de senaste åren faktiskt gett resultat både när det gäller praktiska saker och sammanhållningen i arbetsgruppen kommer att självdö. Där finns en av riskerna med att ha en väldigt åldershomogen redaktion med medelålder långt över 50: alla tycker att de gjort sitt när det gäller facket. Ingen vill, orkar, har lust. Alla är nöjda med att ta hand om sej själva, även om det givetvis blir problem när det är dags för lönerevisioner och omorganisationer och... Ja, ni fattar. Nånannansansvar-sjukan.
Det ansvaret har vi tagit, hon och jag, till ganska hög kostnad för oss själva... Roligt har vi förstås också haft, och det är en stor tillfredsställelse att få höra att det aldrig fungerat bättre med det fackliga arbetet än de senaste åren.
Ändå: nu självdör det. Dels på grund av hennes försvinnande, och dels på grund av mitt. På ett eller annat sätt. Jag vet nämligen att jag inte kommer att orka ensam, att det funkat så bra är givetvis för att vi stöttat varandra.
Hon är så ledsen för att allt vårt arbete nu kastas bort. Är bortkastat. Vad man nu ska säga. Och jag sympatiserar, även om mina drygt femton år mer i livet gett såpass mycket mer erfarenhet (cyniskhet?) att jag kommer att kunna lägga det bakom mej på ett annat vis.
Stackarn... Det är inte lätt att vara ung, att brinna så hett för något, och inse att visserligen är det man gör uppskattat, men inte anses så viktigt att någon med automatik kastar sej över stafettpinnen och fortsätter!

Vill inte tänka, alltså. Och vill knappt jobba, heller. Blir ledsen av att komma dit, ledsen när jag svepts med i en uppgift, gjort ett bra jobb, och minns att jag faktiskt inte är önskvärd. Att jag är en "sån där", nån man vill bli av med.
Min närmaste chef kom in och pratade häromdagen, och det kändes väldigt svårt. Han är inte alls intresserad av människor, den mannen, det här med känslor är jobbigt för honom, och därför är det en totalt obekväm situation när han börjar prata känslor... Visserligen känns det väldigt bra att få höra att jag har hundraprocentigt stöd från dem som faktiskt räknas i min värld, dem som jag jobbar med, men det betyder ju faktiskt ingenting rent praktiskt.

Och vill jag...?

Inte tänka. Vill inte mer. Ner med hjärnan i ishinken, bara, stäng av, strunta i verkligheten... Inte så konstruktivt, va?

Mummel om fragmentering

2011-10-11T06:08:00.000+02:00

Är lite rädd för mej själv nu, faktiskt.
Pratade med min kurator om det igår, om den här känslan av att allting är i bitar, och jag får bara ihop ett par i taget, aldrig den helhet som behövs.
Det gäller allt - jag stryker, men det blir inte klart. Jag planerar vad jag ska göra i trädgården, och bara en liten del blir gjort.

Jag känner förstås igen tecknen, men vägrar att acceptera faktum: det är utmattning på gång...

Inte så svårt att förstå. Om man tänker på hur många nivåer jag har att hantera nu, hur många delar i mitt liv som inte fungerar och som jag måste bestämma mej för vad jag ska göra med, hur jävla svårt det är att orka med dels all mental press, dels den förbaskade kroppen som sviker mer än nånsin, är det inte alls svårt att förstå...

Tänker på hur lång tid det här kommer att ta, hur lång tid jag måste hålla ihop utan att veta vad jag egentligen har att hantera, och bara det drar igång stressreaktionerna som fragmenterar allt ännu mer, och så åker jag vidare på karusellen.

Om jag hade jobbångest förut är det ingenting mot vad jag har nu, för nu finns ingenting roligt kvar. Inte ens att komma hem, något som var fristad och lugn tills alldeles nyss, är längre lockande, eftersom varje sekund bygger på skuldberget.

Mitt skuldberg som redan är enormt växer och växer, och det är så väldigt tungt redan.

Mummel om skogen

2011-10-09T19:35:00.000+02:00

Jo, jag åkte till skogen, min skog och min sjö och alla stigarna jag kan utan och innan...

Och så gick jag vidare. Vidare, på stigar jag inte känner, och kom vilse, lite lagom sådär, knäade mej fram under och mellan granar, barr överallt innanför kläder och i håret, och hittade svamp överallt. Gula kantareller som stod i drivor där i skogen utan stigar, skogen dit ingen går, stora kraftiga väl tillväxta svampar som aldrig aldrig plockats om jag inte gått mitt vilse just den dagen... Ett helt kilo blev det, svårt att få hem, men bara jag hittat ut till en väg var det enkelt, och långt, att komma hem till stugan

I de kända skogarna rågades korgen av trattkantareller som nu ligger på tork. Frysen full av förvälld svamp, magen full av soppa på två sorters kantareller och sherry och ädelost.
Har tagit hand om min egen trädgård idag, för igår sprack min illusion av ifredsamhet när man och föräldrar kom, och jag åkte hem.

Kanske fixar jag det här.

Själviskt mummel och skam

2011-10-03T06:35:00.000+02:00

Jag är en egotrippad jävel som sliter sönder min familj.
Så känner jag idag.

Samtidigt känner jag också att jag är så jävla förbannad, så sårad, så ledsen, och jag kan inte hålla isär känslorna alls just nu.

Hudlös.

Jag säger: nu mår jag dåligt, jag orkar inte, ni får lov att stå ut med att jag gråter, att jag är lättirriterad, att jag blir ledsen och arg för ingenting, och de säger, ja, självklart, vi förstår.
Men så blir det förstås inte. Det blir inte så, eftersom Mamman inte gör det hon brukar (ska?), inte ser till att allting flyter på, att de små konfliktungar som alltid ploppar upp i en familj sjasas ut ur huset innan de hunnit växa till sej, inte finns för att lägga en sval hand på pannan på vem-som-nu-behöver och av vilken anledning det nu må vara...

Jo, idag är jag bitter. Bitter och ångestfylld på det, ännu en skitvecka startar ju nämligen och jag vet att jag kommer att möta de där människofientliga små männen igen, öga mot öga, måste lyckas hålla masken (jo, där tar jag faktiskt fram mamma-takterna, även om det aldrig skulle falla mej in att lägga några svala händer på just de där pannorna!!!) och inte bara det utan också lyckas göra mitt jobb som vanligt, i den förfärliga miljö som skapats...

Tjafs och fånigheter är det, och jag tänker att jag ska packa en liten väska med det nödvändigaste, tanka gamla bilen och åka till stugan. Bo där några dagar och nätter, med skog och sjö och miljoner trattkantareller som står i stora buketter och väcker samma känsla som guldfeber. Skogen...

Vi var där i helgen, eldade ris och skräp, föräldrarna var så glada, min mor grät när hon tackade mej för att jag tvingat upp mina grabbar, och storsonen tackade också för en fantastisk dag efter ett jättebråk när jag väckte honom som avtalat... (grät i en timme, för när jag börjar kan jag nämligen inte sluta, så ser det ut nu, herregud)
Men när vi gick i skogen, trollskogen, John Bauer-skogen, såg jag på den kullriga, mossbetäckta marken, tänkte att där vill jag lägga mej, titta upp mot himlen, se träden och fåglarna och himlen, och somna.
Igår kväll kom de där tankarna igen (just den planen är gammal, jag vet ju precis hur det kan göras, hade ju ganska konkreta suicidplaner för några år sedan, mest medicinframkallade men inte enbart), på den mjuka mossan och tabletterna och vinet och jag är glad att jag har en tid hos kuratorn idag.

Pratade med min fantastiska läkare förra veckan, ringde vårdcentralen och fick beskedet att första tiden jag kunde få hos honom var om nära tre veckor, och då grät jag. Grät och bad sköterskan att lämna en lapp till honom, om nya symtom, om kramper som tar sömnen ifrån mej, om att jag behöver hjälp. En timme tog det, sedan ringde han. Och allt var gott igen... Nää, inte riktigt. Men det gav en sån boost.
"Den här fajten ska du orka ta", sa han, så det blev tre nätter på stesolid, och jag har sovit utan kramper.
"Om det går åt helvete börjar vi om och skaffar dej ett nytt jobb", sa han, och det kändes som om det kommer att ordna sej, det här, för om man har en sådan människa på sin sida finns inga andra alternativ.
Problemet är att jag inte vill ha något annat jobb. Jag vill ha mitt jobb.

Jag inser att det aldrig skulle bli detsamma, förstås, att hur det än blir blir det fel, ingenting blir någonsin bra där igen efter detta. De som blir kvar mår dåligt. De som får gå mår kanske ännu sämre. Och det blir mycket bitterhet och ilska som kommer att ligga kvar och bubbla, kanske gro.

Så det bär jag omkring på, ilskan och bitterheten, uppgivenheten och hjälplösheten, och övertygelsen om att det här samhället är på väg åt helvete... Tillochmed storsonen, hittills övertygad kapitalist, tvivlar... Jag säger: De flesta "system" är finemang i teorin, och sedan kommer människor in i det. Makt och pengar korrumperar, och till sist har människor trasat sönder alla fina teorier och idéer med egennyttan.

Men nu åter till mej. Jag har gråtit inatt, och hur längesedan är det jag grät mej till sömns? En enda mening, en rad ord med en klar underton av elakhet gör det mot mej nu. Jag klarar inte av det, klarar inte att känna att också min älskade tröttnar på att jag är ledsen och trött och arg och...
När också den grunden skakar vet jag inte vart jag ska vända mej, och ser skogen.
Och skäms. Så mycket skam och skuld, och även detta lägger sej som extra ton på bördan.

Vet inte vad jag ska göra nu. Så enkelt är det.

Mummel om vinstkrav

2011-10-01T06:06:00.000+02:00

Har ni sett alla nyheter om neddragningar på tidningar?
Aftonbladet, Expressen, SvD, Kvällsposten - alla ska de spara, och sammanlagt försvinner nog hundratals tjänster.

Grejen är att de går med vinst, de där tidningarna. Hundratals miljoner. Och ändå ska det sparas. Journalister och redigerare försvinner, och online är viktigast.

Trots att det är papperstidningarna som ger pengar är det därifrån folk försvinner. Jo, det är inte så att nätupplagorna ger några pengar att tala om, de kostar en massa, men kan bara existera eftersom gammelmedia genererar riktiga pengar...

Snart måste det alltså börjas tas betalt för webbtjänsterna, det finns inga alternativ där. Och vad händer då? undrar jag... Vad händer när generation vill-läsa-gratis inte får gratisnyheter längre? När papperstidningarna är nedmonterade till tomma skal?

Det är sorgligt, och jag anser att det är farligt. Vinstkraven från alla dessa koncerner som delar upp Sveriges tidningar mellan sej suddar bort allt det där som gjorde att jag valde att bli journalist en gång i tiden: samhällsjournalistiken. Granskningen av företag och offentliga verksamheter. Möjligheten att ge röst åt alla dem som inte kan skrika högt nog för att höras.
Just nu granskas psykvården av Aftonbladet. Vi kan också se att alla de barn som misshandlats av systemet faktiskt kommer att få en (visserligen löjligt, men ändå) ersättning, och hade de alls uppmärksammats om inte journalister funnits för att bli megafoner för dem, för att göra deras röster hörda?

Jo, visst finns mycket skit, också - men det är ju på grund av att folk vill ha det. Vad händer med oss alla om vinstkraven leder till att det som finns att tillgå är skvaller och kändisar och inget annat???

Så blir det nog, är jag rädd, för det är där pengarna finns att hämta. Det där med samhällsansvar är inte ett dugg intressant för "marknaden", och jag sitter ju själv mitt uppe i beviset på det, känns det som.
Det blir övertydligt att människor inte har någon betydelse alls för dem som äger tredje statsmakten, som inte kommer att vara någon tredje statsmakt länge till.

Desillusionerad. Sån är jag, just nu. Och jag hoppas och ber om att det kommer att finnas någon som hittar ett sätt att hålla liv i den granskande journalistiken när vinstkraven börjar sätta press på tidningsinnehållet också, inte bara skalar bort de människor som vet vad de gör och brinner för sina omoderna idéer...

Mummel om kramp

2011-09-28T22:36:00.000+02:00

Med jämna mellanrum börjar jag kvida och sprattla och skrämmer slag på barn och man, "Vad gjorde du i garderoben inatt?" frågade min älskade, men inte var jag i garderoben, jag stod och klängde på den, försökte få mina ihopkrampade underben att sluta med det.
Krampandet, alltså.

Eller spasmandet, vete fan vad man ska kalla det. Jag känner av vänsterarmen/handen, har gjort det några dagar, det är underarmsmuskulaturen i första hand, men också lillfingret fånar sej, och det drar liksom bakåt över axeln. Det går bra, inga större problem att klara av. Inte heller är skulderpartiet och bröstryggen så farlig, det gäller bara att inte spänna upp sej ännu mer, inte göra några oövertänkta rörelser som knyter ihop det ännu mer.

Men benen. Fy fan. Det är så vidrigt, och gör så ont, och det är banne mej fråga om muskler jag inte ens visste att jag hade... Nån sorts snedgående variant nästan på ovansidan, det känns som om skenbenen spänner ihop sej, och en riktigt läskig grej är att fötterna liksom viker upp sej mot dem. Mot skenbenen alltså. Se bilden inne i huvudet: plötsligt börjar fötterna bara dras inåt uppåt, utan att man har nån möjlighet att göra nånting.
Ajajajjjj.... En otroligt obehaglig upplevelse, om man ska vara engelskt understateande.
Låg på knä invid soffan och grät ner i kuddarna samtidigt som jag försökte räta ut fötterna och hindra att tånaglarna rev sönder skenbenen, har aldrig varit med om maken.
Skrämde nog slag på min make, men han får vänja sej - huvudsaken är att lillsonen redan gått och lagt sej, och att jag lyckats behärska mej rätt bra under tiden han var vaken.

Undrar vad som händer om det händer när jag kör bil? Går i trappor? Intervjuar politiker?
Undrar vad det beror på?
Tar man paraflex i stora doser med regelbundenhet borde man väl inte få krampande muskler?

Jo, jag får nog ta och ringa vårdcentralen imorgon. Försöka få tid hos min läkare. För jag går inte till nån annan, no way, kommer inte att ske. I mitt tillstånd blåvägrar jag att sitta och redogöra för jämmer och elände under tio års tid, jag gör det bara inte, då är det lika bra att de lägger in mej på psyket direkt.

Jag undrar vad det beror på, detta klart försämrade tillstånd, och spekulerar i mineralbrist? Kalium, är det inte det man kan ha brist på när man krampar? Eller är det magnesium? Båda?

Ställde mej på vågen när jag kom hem från min resa, sa jag det, kanske? Och funderar på om det kanske inte är så nyttigt att bara tappa tio kilo utan förklaring?

Gnäll och gnäll och gnäll, men jag har förbaske mej rätt till.
Jag har rätt att gnälla. Så det så!

Misstag att bråka?

2011-09-28T06:20:00.000+02:00

Skannar dokument, och vet inte om jag orkar hålla på.

Orkar man faktiskt hålla på att "bråka" när man vet att om man lyckas med sitt uppsåt kommer någon annan krake att mista jobbet?

Tänker att jag ska strunta i alltihop, krypa ihop i ett hörn hemma i min trygghet och aldrig aldrig mer komma ut, för det vore det lättaste, det vore att göra som man förväntas...
Så det gör jag alltså inte. Kanske inspirerad av ett samtal jag fick igår, en fantastiskt stark kvinna som haft en fantastisk karriär, numera pensionär, men fortfarande stark. Efter en tids katastrofläge, ska sägas. Hon har mist en nära anhörig efter vårdmissar, och vi kom att prata om det där med att vara bråkig.

"Först tänkte jag låta bli att göra någonting", sa hon, "jag kände att jag bara inte orkade".
"Sen tänkte jag att om jag inte gör det, vem gör det då?"
Så hon gjorde det, mer för andras skull än för sin egen, hennes älskade anhöriga var ju redan borta. Men andra kanske skulle kunna få hjälp av hennes beslut, andra kanske skulle slippa att utsättas för vad de utsatts för.

Så måste jag nog tänka nu, tror jag. Att lagarna i landet skapats med tanke bakom, och i det samhälle vi nu bygger är det extra viktigt att de som anses svaga skyddas på alla sätt man kan komma på. Som detta. Jag är ju en av de svaga, en "sån där", och jag tänker inte lägga mej platt och dö enbart för att det passar maktmännen bättre...

Just nu är vi alla svaga, för den delen. De som får bli kvar mår dåligt, de som inte får vara kvar mår ännu sämre, och vi får uppleva med all önskvärd tydlighet hur lite människor betyder. Kan man inte ens få sparken med värdighet? Kan man inte försöka visa medmänsklighet och omtanke när man försätter människor i sådana här situationer?

Så ledsen. Trött och ledsen och rädd, och kroppen spelar mej onda spratt, också. Inget att undra på, måste man väl säga, självklart blir det så att anspänning och sömnbrist ger extra symtom, extra värk och muskelspasmer. Har vaknat om och om igen inatt av att benet krampat, våldsamt och smärtsamt, och vet inte hur jag ska hantera den biten. Det är nytt, och det är obehagligt.

Ny dag, nya tag. Kanske.

Mummel om "såna där"

2011-09-27T05:59:00.000+02:00

Tänker mycket på mej själv just nu, i smyg, och det väcker en massa känslor som är väldigt, väldigt svåra att hantera.
Minns hur jag slet för att först klara av att vistas bland folk efter sisådär fyra års sjukskrivning och rehabilitiering och sen för att visa att min hjärna och mina kunskaper inte gått åt helvete samtidigt som min kropp. Hur jag slet för att visa vad jag kunde och vad jag gick för, och hur det till sist faktiskt gav resultat, eftersom min dåvarande chef stod upp och tog sin egen lilla kamp, för mej...

De här åren har varit en berg-och-dalbana, minst sagt, men alltid har det varit jobbet som hållit mej uppe. Genom all skit med dottern, allt slit för att försöka få till en framtid för henne, separation och ensamstående-mamma-livet, ekonomiska svårigheter och depression, nya diskbråck och mer smärta - alltid jobbet som fanns där, jobbet som höll mej under armarna och lyfte mej.

Jo, jag har vetat om att jag inte är värd riktigt lika mycket som andra. Jag har vetat om att jag inte kan lika mycket som andra, men också varit medveten om att min arbetsgivare fått ersättning för det, så jag har fixat att hantera det, också.

Nu blir det svårt, däremot, eftersom jag fått veta med allt önskvärd tydlighet att jag är en "sån där".
En "sån där" som man vill veta hur man egentligen kan bli av med, det är nämligen lite svårare än vad det är med normala människor. Det har gått fint att ta emot ersättning som vida överstiger verklighetens arbetsnedsättning, inga problem där, billig arbetskraft är alltid välkommen, men nu har jag alltså gjorts till en "sån där" som man vill bli av med, till varje pris...

"Hur blir man egentligen av med såna där?"
Det frågan kommer att bränna i mej i resten av mitt liv, tror jag.

Jag vet dock att det aldrig någonsin funnits anledning att anmärka på mitt arbete. Jag är bra på det jag gör, en av de bästa, faktiskt, och det kommer jag också att bära med mej, tro inget annat. Jag kommer att vara rädd om alla de kommentarer som är fina också, men det är sant som det är sagt: en enda negativ kommentar raderar många, många positiva ur medvetandet.

Undrar hur jag ska fixa resten av min tid på jobbet, hur länge det nu blir? Gå dit varje dag, som en "sån där", och veta att jag inte är önskvärd. Energin är borta och det lilla extra kommer inte att finnas längre. Så sorgligt.

Mummel om Hemma

2011-09-26T06:12:00.000+02:00

Helgen har varit rätt hemsk, men en sak har blivit helt klar: det betyder oerhört mycket att ha en grund att stå på.
Vet inte hur många gånger jag "tjatat" på mina fina grabbar om hur tacksam jag är över att jag har dem, och att jag kan vara mej själv här, mellan våra väggar.

För så är det ju. Det är i en trygg miljö man kan tillåta sej att vara sej själv. I hela sin ynklighet!

Bett om ursäkt har jag också, för det är banne mej inte rättvist att just de två människor i världen som jag lever närmast nu, som jag älskar så mycket, så mycket, ska få ta all skit.

Utanför, ute i världen, måste masken hålla. Där måste jag vara kompetent och balanserad och känslomässigt stabil - helst helt lugn, vilket givetvis inte är realistiskt! - och framförallt inte visa svaghet, särskilt inte nu. Och därför är det ju när jag kommer hem jag rasar ihop, för var annars, som sagt???

Jag vet att jag alltid sagt det till barnen, att om man inte kan känna det man känner hemma, var ska man då kunna göra det, men på något sätt har jag inte riktigt inkluderat mej själv i den idén. För Mamman måste ju vara fast punkt och trygghet, eller hur?
Kanske är det väldigt bra att jag nu har kommit vidare med mej själv, till en punkt där jag inser att jag också måste tillåta mej att vara liten och svag. Inte konstigt att jag inte gjort det förut, i och för sej, där har ju aldrig funnits någon annan som har kunnat ta rollen av stark och trygg i min lilla familj...

Nu är läget ett annat, jag är en annan, och det känns så skönt.
Pratade med min återfunna vän om det, sa att det är tur att jag har min älskade att vända mej till och luta mej emot, och hon konstaterade att hon inte fattade hur jag klarat mej förr, i allt kaos.
Inte jag heller, egentligen. Kanske är det sviter från alla år av ensamhet, av tvång att alltid finnas för alla, vara stark och skapa lugn och trygghet, som gör att jag är extra labil nu??? Vingel och krångel, och lite rädsla också, för tänk om han inte orkar, min älskade?

Men jag ber som sagt om ursäkt, och talar om för dem, mina grabbar, hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dem, och inte bara för att de stöttar mej, utan helt enkelt för att de finns.
Jag är en otroligt lyckligt lottad människa, vad än folk kan tro. Allt som krånglar i mitt liv är inget att prata om när man ser till hur rik jag är på människor som jag älskar och som älskar mej.

Det är äkta rikedom, det!

Mummel om känslor

2011-09-25T08:46:00.000+02:00

Det blir inte mycket med sömnen nuförtiden, och jag börjar fundera på om jag kanske kommit i övergångsåldern eftersom jag fungerar ungefär som när jag var gravid, och det är jag inte...

Gråter mycket, och ofta utan orsak. Eller ingen som borde framkalla den där förtvivlade fulgråten, i alla fall.
Men ibland händer saker som får mej att fundera på om det inte finns något som knuffar till och ändrar riktning på händelser och världar...

Jag har i ett par dagar tänkt mycket på en mycket kär vän, en när och kär som jag tappat bort litegrann på senare tid. Inte så att vi brutit eller medvetet undvikit, jag insåg bara att det var alldeles för längesen vi hördes av och hade ett av våra långprat och att jag saknar henne alldeles väldigt mycket. I förrgår kväll tänkte jag på henne igen, och grät litegrann.
Och så, igår, rymde jag hemifrån litegrann, det var loppis annonserad och varför inte glida dit och bara titta lite? Det första som hände var att jag sprang ihop med mina föräldrar, som jag inte sett till på länge. Vi pratade, och då kom hon. Min vän.
Jag skickade iväg de åldriga föräldrarna, och föll i gråt mitt i kramen med min vän.
"Men vad är det?", sa hon, förstås, och jag berättade, all saknad och förvirring rann ur mej, och det enda vi faktiskt kunde konstatera är att livet snurrar så fort, så fort, med jobb och pendling och växthusbygge och smedja och ungar som är som de är.

Känns bättre nu, och jag behöver inte säga att vi tappat bort varandra mer. Och att jag tror på både öde och mening och att man får det man behöver i rätt tid.

Hon har en son med grav adhd, och vi kunde inte låta bli att sörja för att vi skapat ett samhälle som inte lämnar ett enda uns utrymme för "sådana där".
Jag är en "sådan där", och det är också min dotter och hennes son. Vi ligger utanför den norm som numera gäller, på ett eller annat vis.
Ung, frisk, välutbildad, tjugo års erfarenhet trots att man inte är mer än trettio... Så ska man vara. Helst ingen familj heller, och det ultimata måste vara att man är lycklig över att jobba gratis, också.

Kanske slutar jag som en sur, bitter, desillusionerad kärring inom kort? Kanske slinker jag in i sköt-dej-själv-och-skit-i-andra-träsket, i bara-jag-får-är-jag-nöjd-tänket, i gynnar-det-mej-gör-jag-vad-som-helst-inställningen?

Usch. Bara tanken ger mej ont i magen, men det värsta är att jag ser det hos de kollegor och blivande kollegor som jag just nu försöker rädda kvar.
Knivar i ryggar överallt. Hemliga samtal med diverse chefer där man säger en annan sak än det som sas inför kollegor och fackrepresentanter. Och hur kan jag då fortsätta att jobba? Hur kan jag stå upp och säga att jo, detta var vad vi kom fram till, när chefen säger att nej, så sa inte den här personen när jag frågade?

Sparka mej i baken, och lyft mej i håret, men ge mej inte ett uppdrag för att sen sätta ut mej till vargarna, thank you very much...

Slutar nu, innan tårarna kommer. Varför orkar jag inte ens bli förbannad längre???

Mummel om siffror och människor

2011-09-24T08:15:00.000+02:00

Så är en av de värre veckorna över, och det är bara att försöka ta paus och vila. Få musklerna, som krampar och bränner, att slappna av, och framförallt: få hjärnan att inte fortsätta spinna i maxfart.

Igår tänkte jag länge på hur skilda utgångspunkter man har i sådana här situationer. Hur skilda stolar vi sitter på, de olika förhandlingsdelegationerna.
Tänkte: Vad skulle hända om jag sa att jag önskar att det var jag som kunde se siffror och inte människor? Om det var jag som inte kände alla de människor som nu väntar, fruktar, mår dåligt. Om det var jag som inte hade jobbat med dem, fått reda på hur de har det hemma, hur deras drömmar och planer ser ut...

Av dem som inte har möjlighet att få plats i framtiden är de flesta förstås unga. Mitt i familjebildande och bostadsköp, allt sådant. Inte för att det spelar någon roll, men ändå. Jag kan inte glömma det. Jag kan inte låta bli att se deras ansikten, höra deras röster från diskussionerna om idéer till utveckling av jobb och sej själva, hur de berättar om barn och partners.

Den stolen är jävligt obekväm. Önskar att jag vore annorlunda. Kunde skärma av, se listor som listor och inte som människor.
Min inställning är att alla som vill jobba kvar ska få göra det, och ända tills det sista ordet är sagt tänker jag faktiskt fortsätta att tänka så. Får höra att jag är naiv och orealistisk, men varför ska jag lyssna på det? Målet måste väl ändå vara att försöka?

Herregud... Hjärtat slår så fort hela tiden, och jag har ångestbränna i maggropen, och hur jag än andas och mediterar får jag inte mer än tillfällig lindring på de symtomen. Och mitt i detta: jag själv. För jag sitter riktigt illa till, och orkar inte ens börja fundera på hur framtiden ska kunna se ut.
Jag vet att jag inte är ett enda dugg attraktiv på vad som kallas arbetsmarknaden. Marknaden gillar inte sådana som jag, och det har inte bara att göra med min sjukdom, mitt fackliga engagemang är ett lika stort handikapp, även om ingen någonsin skulle säga det högt - förstås.

Enda trösten är väl att jag inte skulle välja annorlunda med facit i hand. Det samhället vill jag faktiskt inte ha, ett samhälle där vi inte längre är lojala med varandra, där ingen längre tänker att vi tillsammans faktiskt åtminstone är starkare än ensamma.

Så: ingen ånger. Och jag vet att alla mina kollegor vet att jag gör allt jag någonsin kan för att få också den här fullkomligt vansinniga situationen att lösas så bra det någonsin går.

(men på kvällen, när jag kommit hem, gråter jag för min egen skull.)

Arbetsgivarmisstag...

2011-09-20T06:05:00.000+02:00

Från paradiset in i den grymma verkligheten tog en grisblink, kan man säga.

Och nu har jag, igen, ont i magen, sömnproblem och ångest, allt det där jag helt lyckades förtränga under de fantastiska veckorna på Atens gator.

Trots allt stod jag på las-listan, och när jag påpekade det faktum att jag har en särskild anställning och att det därmed är så att arbetsgivaren har skyldighet att bereda mej plats i den nya organisationen fick jag svaret att "vi tolkar det inte så"...

Spännande, det. Problemet är att de inte tagit reda på fakta innan jag anställdes, men det, mina kära vänner, är inte mitt problem. Om jag får vara så krass. Jo, också funktionshindrade människor med lönebidrag får en alldeles vanlig tillsvidareanställning - men vi har lite, lite starkare anställningsskydd än vanligt folk. Det är alltså inte så lätt att man som arbetsgivare kan håva in pengarna för att sedan säga upp hursomhelst, och det är väl troligen det de hade tänkt sej i nuläget, att bli av med mej.

Las paragraf 23.

Ska hursomhelst prata med min arbetsförmedlingstant så fort som möjligt, för att få definitiva besked, och för att ha henne bakom ryggen för min egen del. Jag kommer nämligen att ha fullt upp med att rädda så många andra som möjligt från arbetslöshet, jag orkar inte ens tänka på mej själv i det här läget när uppåt tio människor, unga, mitt i livet, med småbarn eller med småbarn på gång, utan möjlighet att få nytt jobb, riskerar att stå utan jobb inom en snar framtid.

Det är mycket nu. Och jag är ledsen om jag försvinner från bloggen, eller återkommer till den med långa och ojämna mellanrum. Ska försöka skriva, men det känns tungt.

Men: jag är solbränd och har minnen för livet, jag har skrivit mycket och rett ut en hel del, både i mej själv och i relationerna runtomkring. Alltid något!

Mummel om virvelvindar

2011-09-02T06:26:00.000+02:00

Jag tror att jag hamnat i en orkan, faktiskt.
Hur kommer det sej att allt alltid ska hända samtidigt, och hur kommer det sej att man stänger av, släcker ner, tar en paus från verkligheten?

Såhär menar jag: det är som om jag inte klarar av att processa allt som händer, så jag kör bara på, tänker inte på vare sej det ena eller det andra, tar en minut i taget - och blir sen väldigt förvånad över att jag glömmer saker...

För det gör jag. Som att jag faktiskt ska resa bort inom kort, och att jag alls inte tänkt på det mer än i förbigående, tänkt "åh, vad det ska bli skönt, det är precis vad jag behöver, vila från allt", och nu har jag inte nånting alls klart.
Har inte ens funderat på vad som behöver packas. Vad behöver packas? Vad behöver man om man ska bo i ett litet hus i en stor stor stad vid Medelhavet i två veckor? Anti-kackerlacksmedel?
Resorb. Skavsårsplåster. Alla mediciner (kommer troligen att bli tredje graden-förhörd i tullen) och min man. Kanske lite kläder???

Stänger av igen, för jag har så mycket annat att ta mej igenom före det, alla dessa oroliga människor som kommer in i mitt kontor, som ringer, som mejlar. Inga svar har jag, och jag känner mej otroligt inkompetent i det hela. Ska ta med arbetsmiljölag och avtal, plugga fackgrejor under min flykt undan verkligheten, för jag vill inte skjuta upp det och ha allting hängande över mej.
Dottern är osynlig och har inte hört av sej på nån vecka, och jag tror att det beror på att hon släppt in exet igen, och inte vet hur hon ska prata med mej om det. Jag ombads ju faktiskt att hota honom så att han skulle sluta ringa femtio gånger om dagen, och hur ska jag kunna ha en normal relation med honom då?
Såg på facebook att hon ska flytta. Ser på facebook att hon lever. Får väl vara nöjd med det, kanske?

En dag i taget. Allt blir så försenat, alla dessa oroliga människor som avbryter det vanliga arbetet - men det går inte att be dem gå, det går inte att bara lägga på luren, jag kan inte och vill inte.

För det är inte ett samhälle jag vill leva i, nämligen. Jag måste orka fortsätta bry mej om människor. Jag vill inte bli en av dem som tar på sej skygglapparna, har tunnelseende och bara bryr sej om sej och sitt.
Så. Nu sa jag det. Och jag hoppas att jag kan stå för det också.

Mummel om arbetslöshet

2011-08-27T08:36:00.000+02:00

Har insett att jag nog inte ens behöver fatta beslut om att byta jobb, det kommer nog att göras åt mej...
När ny organisation och allt är färdigt kommer jag med stor sannolikhet att få sluta, för hur det nu än är är jag inte bara funktionshindrad och lönebidragsanställd, jag är också en av dem som är sist in.

Hur känns det? Vet inte riktigt. Jag vet att jag, om jag följde normen, skulle nojja som fan, oroa mej för att bli arbetslös (med mycket liten möjlighet att hitta nytt jobb, vilken arbetsgivare vill anställa en snart fyrtiofemårig sjuk människa?), ha ångest inför framtiden - men det gör jag inte.

På hela taget finner jag just den biten av mitt liv näranog oväsentlig. Ha!
Perspektiv... Det blir några månader med riktigt tuffa tag, för jag ska väl förhandla bort mej själv, kan jag tro. Laslistor och elände, och försök att tro på att arbetsgivaren kanske kan tänka långsiktigt och erbjuda dem som har ett par år kvar till pensionen något sorts avtal så att de unga människorna får jobba kvar, kamp för att inte allt som byggts upp under lång tid ska monteras ner - men jag oroar mej inte. Inte för mej själv, that is, men mycket för andra. För kollegor som vågat sej på att satsa på hus och barn och nu är förtvivlade. För kollegor som är så trötta, så trötta och har tappat lusten och helst skulle vilja gå hem i morgon.

Oroar mej också för att det verkar som om vår verkliga uppgift alltid hamnar i bakvattnet, varför kan inte det publicistiska och våra läsare en enda gång få vara huvudsaken?

Nåja. Oroar mej alltså inte för jobb-Mummels framtid, för det löser sej nog. Jag är van att vara fattig som en lus, och nu behöver jag inte ens få ångest för att jag inte ska klara av att betala hyran, för det gör vi tillsammans, jag och min älskade. Jag skulle nog tillochmed kunna överleva på sjukersättning, även om jag inte skulle tycka att det var särskilt skojigt...

Nej, jobba vill jag. Och det kommer jag också att göra. Nånstans.

Har bestämt mej för att kontakta min fina arbetsförmedlingskontakt, hon som ansvarar för mitt lönebidrag. Lika bra att ligga lite före, eller hur? Är ganska säker på att hon kommer att hjälpa och stötta, och se till att hitta ett alldeles nytt jobb åt mej om det är vad som krävs.

Än så länge vet jag ingenting om vad som ska ske, nämligen. Jag vet att vi kommer att få en övertalighet (som det ju så fint heter) på jobbet, och att en hel del människor kommer att stå utan arbete. Jag vet däremot inte hur många, eller hur arbetsgivaren tänker sej att organisera redaktionen, och därmed kan jag inte ens börja planera inför förhandlingarna som alltså kommer om ett par månader.

Bara att börja plugga paragrafer, och ha alla lagar och avtal på mina fem fingrar. Alltid något - för det kommer att hålla mej sysselsatt!

Mummel om hjälplöshet

2011-08-23T14:18:00.000+02:00

Hinner vara på jobbet i knappt två timmar innan allt rasar igen, alternativt helvetet bryter löst en gång till.
Denna gång är det från akuten, där dottern ligger efter ännu en intox, och jag märker att jag liksom cirklar, jag går runt runt på stället, vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vända mej.

En kollega kör mej upp till sjukhuset, och jag pratar med sköterskan innan jag träffar dottern. Hon berättar att dottern tagit imovane, och jag känner hur ett hjälplöst raseri börjar bubbla i mej. För om jag vet att det är totalt vansinne att skriva ut några mediciner alls i någon större mängd till henne, ska inte hennes läkare som haft med henne att göra i åratal veta det?
Så är det i alla fall. Hon fick imovane utskrivet. Och tog för många. Jag frågar om hon skadat sej, och det har hon. Båda armarna, kanske mer. Orkar inte fråga mer.

Går in till henne, och hon ligger under en filt, har den uppdragen till hakan. Hon är talbar, men väldigt, väldigt trött, och den gula filten skär sej mot hennes nyfärgade hår. Jag frågar vad som hänt, och hon säger att det bara är för mycket, det är för mycket för att orka nu.
Så kommer det, bit för bit. Pappa ringde igår kväll, och försökte förklara vad det är som händer. Att han är inlagd på sjukhus och får cellgiftsbehandling fyra av veckans dagar, och att det ska vara så i fyra månader.
Hon har förstått hur sjuk han är, alltså.
Därtill sa han åt henne att han själv var för trött och mådde för dåligt för att prata med hennes bror, kunde hon göra det, tro?

Det klarade hon alltså inte, även om hon berättade för sin bror vad pappa sagt. Sen började hon ta tabletter. Och imorse tog hon fler. Sen ringde hon psykmottagningen, pratade med sin psykolog, och han ringde 112. Hon sa att hon trodde att det var så, hon mindes kanske att hon pratat med honom, är det på riktigt mamma?
"Jag vill inte att det ska vara så här", säger hon till mej, och jag kan inte annat än hålla med.

På nåt vis är det så mycket svårare nu, efter den här relativt sett långa perioden av lugn. Hon har inte gått så djupt att hon inte orkat med livet på så länge, och kanske har min beredskap sjunkit, för det gör så mycket ondare, det gör mej så mycket mer illa nu. Är det det där eländiga hoppet jag känt som ställer till det?

Jag följer henne till IVA, och det är gudskelov en bekant som jobbar, jag vet att han är en bra människa och en bra sköterska, det gör det faktiskt lättare. Sitter med henne en stund, pratar en del, tills hon plötsligt inte vill mer, inte orkar prata alls - och det är när det bränner till i sammanhanget "pappa". När jag säger att hon inte kan vara ansvarig för hans mående, att hon inte kan ändra på verkligheten, bara hantera den, och att hennes pappa inte har rätt att lägga på henne ansvaret att prata med sin bror. Då vill hon inte mer, för pappa ska skyddas till varje pris. Så som det alltid har varit.

Där blir hon kvar ett tag, på IVA. Kanske ett dygn, beroende av när psykkonsultation kan ske.
Och jag åker hem, för jobba kan jag inte. Jag vet att jag måste åka hem till hennes storebror och berätta vad som hänt, vet att jag måste säga att planerna för dagen är ändrade, att syster inte kan följa med på de roligheter han planerat för lillebror nu när han är hemma på besök...

Vi går lite sönder tillsammans, jag och storsonen, och jag ser hans ögon bli svarta av ilska, så som bara hans ögon kan bli, det blåa blir svart. Han reagerar som jag, och är så arg, så arg - på pappa.
"Så kan han ju inte göra, fattar han inte att han inte kan lägga det på henne?" säger han, och vill ringa till pappa och skälla ut honom, men jag säger att det bara är kontraproduktivt, för då ringer pappa till dottern och berättar, och då blir bror och syster ovänner, för man får inte kritisera pappa, o nej.

Jag vill inte heller att det ska vara så här. Jag vill inte att jag ännu en gång ska tvingas sitta på akuten och IVA och inte ha en aning om vad jag ska säga eller göra.
Men så är det alltså.

Mummel om trygghet

2011-08-22T14:37:00.000+02:00

Kuratorsamtal idag, och jag funderar på om jag var lite för ärlig - kanske är det inte så himla smart att berätta om de där självmordstankarna som ploppat upp på senare tid?
För så har det alltså varit. Har varit så jävla elak mot mej själv, verkligen tjatat på mej om hur otillräcklig jag är, hur inkompetent, hur tydligt det är att jag verkligen inte klarar av nånting, och hur mycket bättre alla skulle ha det utan mej och mina nojjor och ledsamheter...

Konstigt är det, hursomhelst. Det borde inte vara så, det borde vara så att den trygghet jag nu har, en trygghet jag aldrig nånsin upplevt i mitt vuxna liv, ger en stabil grund för mej. Borde det inte?

"Jag tycker att du borde ha en läkarkontakt", sa kuratorn, och jag sa att det nog vore bortkastad tid att försöka få en tid för mej på psyk, mina problem är ingenting om man jämför med alla dem som väntar på att få kontakt med en psykiatriker, och vad ska de kunna göra? Skriva ut lite lugnande, lite sömnpiller?
"Jag menar en läkare på vårdcentralen", säger kuratorn, och jag tänker att det gör ju saker ännu lite värre, för vad ska min stackars allmänläkare kunna göra förutom ovanstående? Sjukskriva mej, förstås, men hur ska det kunna göra nånting bättre?
"Jag tycker att det låter som om du har alldeles för mycket oro omkring dej", säger kuratorn, och jag tänker att nähä, menar du det?

Vete tusan om det lönar att gå tillbaka dit. "Jag kan hjälpa dej att bedöma hur du mår", säger kuratorn, och jag behärskar mej för att inte börja fnissa, faktiskt...
Är helt medveten om hur jag mår. Är helt medveten om att det är mina känslor som inte hänger med i svängarna, jag har lärt mej att sätta gränser, att säga nej, men det gör mej illa att göra det. Det gör mej så illa, och just den biten vet jag faktiskt inte hur jag ska komma tillrätta med.

Har kommit tillrätta med mina kaoskänslor och tillbringat söndagen i kärlek och samtal, och undrar ännu mer varför jag inte kan fokusera på det positiva i stället för att ge mej på mej själv för att jag inte klarar av att lösa alla problem, för att jag inte räcker till för alla.
Men så är det.

Och nu? Jag övar mej på att känna att jag faktiskt har en fantastisk trygghet att luta mej mot, och att jag för första gången i mitt vuxna liv inte är ensam om att ta allt ansvar för allting.

"Känns det inte bra att kunna säga sådär, mamma?", säger min storson när jag i förbigående nämner att jag pratat med lillebror om ny ryggsäck och nya kläder nu när skolan börjat.
"Jag fattade det inte när jag var liten, men jag har förstått senare hur svårt det var för dej när jag var lite, så är det inte skönt att du har råd nu? ", säger han, och ännu en gång känner jag mej välsignad, jag har underbara barn.
Så - visst måste livet vara värt att leva?

...

2011-08-20T22:06:00.001+02:00

Jag vågar inte låta tankarna bli till ord just nu, har stoppat undan mina pennor och skrivböcker, och mår fysiskt illa av att tänka på att "ventilera".

Tycker jävligt illa om mej själv nu, och det är för att jag inte räcker till.
Telefonen ringer, storsonen för fjärde gången den här dagen, och jag orkar inte, jag orkar bara inte, men svarar givetvis ändå.
Försöker vara uppmuntrande, det gör jag. Säger åt honom att allt kommer att gå bra, han kommer att ha jobb så att han klarar sej, så att han fixar att göra det han planerat, jobba ett år och få ordning på sin ekonomi och sen avsluta studierna. Säger att jo, det är en pissbransch att ge sej in i, det vet han ju, men han är duktig, han har visat att han är duktig, och vad som än sker, vilka neddragningar som än görs, så kommer duktiga vikarier att behövas.
Han fortsätter att nojja, är negativ, hittar problemen och inte lösningarna, och jag säger att han ska lyssna på mej, jag är ju mamman och därför ska han tro på det jag säger - och han svarar att han bara säger detta till mej, ingen annan, knappt till sej själv...
Och jag tänker att jag faktiskt inte är kapabel att riktigt känna ett uns medlidande med honom. Har ju gjort i princip samma resa, upplevt samma sak, med den skillnaden att jag hade två barn att försörja, två barn som jag inte kunde upplysa om huruvida de skulle vara på dagis nästa dag eftersom telefonen ringde på morgonen med besked om jobb.

Dottern har återupptagit kontakten med killen som skar sönder sej i hennes lägenhet, killen som tryckte ner henne psykiskt och som är sjukare än hon. Vet inte om hon återupptagit relationen, men det skulle inte förvåna mej. Orkar inte fråga. Hon ringer och ber mej hjälpa henne med storhandling, och det gör jag, förstås. Hoppar över marknadsbesöket, make och unge får åka dit ensamma och det går så bra så, medan jag kör dotter och matkassar.
Nu vet jag att hon har mat den här månaden, vilket är skönt. Jag vet också att jag inte räcker till för henne heller, och det sliter ännu en liten bit ur mej.

Så jag är skör. Överkänslig, möjligen. Och när jag känner att min älskade inte respekterar mej, när han gör saker jag om och om igen bett honom att inte göra, när hans tystnad blir till misstanke om att han har något han inte vill dela med mej - då kraschar jag. Pang bom.
För tillit är också så skört. Den bygger på absolut ömsesidighet också, så när de blir tystnad från ett håll blir det också tystnad från det andra.

Förlåt, säger han. Jag älskar dej, säger han. Det ska inte hända igen, säger han - och jag tror att han tror på det han säger. Visst gör han det - men när det enda "resultatet" är samma fraser gång på gång går bitar ur tilliten, och det tar tid att bygga upp igen.

Jag säger: jag måste veta hur vi ska ha det, annars klarar jag inte av det här. Jag säger: jag måste sortera upp min hjärna och mina känslor och försöka få ordning på det, för jag har tydligen gått och tagit saker för givna och nu visar det sej att de inte finns.
Jag säger: för mej är tillit byggt på respekt, på att man lyssnar och förstår, på att man är rädd om alla delar hos varandra, på att man faktiskt vill dela upplevelser med varandra även om man inte upplever tillsammans.
Det är svårt nu, och jag funderar på hur mycket ansvar som ligger hos mej, hur mycket som är gammal skit som triggar reaktioner som är...Överdrivna?

För mej är det öppenhet och kommunikation som är absolut nödvändigt för att det ska finnas tillit. Jag menar inte att man ska veta allt om varandra, men en sak jag inte klarar av är när mina närmaste inte låter mej veta ungefär var de är och när de kommer hem.
Kommer man inte hem måste jag få veta det, annars slår paniken till. Har något hänt? Akuten? Intensiven? Polis och präst på väg?
Rår inte för det - och det är jag väldigt, väldigt tydlig med.
Gör vad du vill när du vill - men låt mej veta att allt är ok.

Värre: att inte dyka upp förrän framåt morgonkvisten (asberusad och otalbar därtill) och sedan inte säga ett ljud om varför.
Det skulle räcka med en liten redogörelse "...och sedan gick vi dit-eller-dit, och det blev efterfest hos XX", och jag blir lugn igen, men tystnaden...

Så jag har blivit tyst. Jag försöker, men det går inte så bra. Jag försöker förklara mina nojjor, mina rädslor, mina behov, men det är tydligen för döva öron.
Händer det en gång kan jag köpa "förlåt det ska aldrig hända igen jag älskar dej", men när det blir fler? Tre, fyra, varje gång?

Är rädd för alkoholen nu. Så är det. Ovanpå allt annat är jag nu rädd för alkoholen.

Fan också.

Misstag att lita på plastkort!

2011-08-15T09:12:00.000+02:00

Läser detta, och konstaterar att det visserligen stämmer, men inte stämmer mer än allting annat gör.
Jo, jag har ett "riktigt" presskort. Jag är medlem i förbundet, och har skrivit på att jag ska följa de pressetiska reglerna.
Grejen är att jag faktiskt gör det, till skillnad från många andra, som också har skrivit på och hämtat ut sitt presskort.

För det hänger givetvis på person, det, som allting annat. På hur man tolkar dessa pressetiska regler, som faktiskt inte är annat än riktlinjer, om man ska vara krass.
Inget juridiskt bindande, alltså. Och öppet för tolkningar, som sagt.

Själv reagerade jag väldigt starkt på alla dessa intervjuer med svårt chockade människor i Norge efter 22 juli-vidrigheterna.
Det var inte bara norska journalister heller (har ingen aning om hur det ser ut med etiska regler i Norge, för den delen, kanske ser de helt annorlunda ut?), det var svenska reportrar från statliga organ som pratade med ungdomar som just upplevt det otänkbara.

I de pressetiska regler jag skrivit på står det tydligt att man ska undvika att intervjua människor i chock. Det är nämligen så att man inte är kapabel att bedöma följderna av medverkan i till exempel tv i det läget, och att en människa som ställer upp på en intervju i det läget kan ångra sej alldeles väldigt efteråt.

Inte vet jag om de där ungdomarna och föräldrarna ångrar sej, men jag upplevde det som väldigt upprörande - och faktiskt osmakligt - att se hur journalister pratade med föräldrar som inte ens visste om de hade levande barn kvar.

Ofta ser man också de där journalist-typerna vars högsta mål är att se sin egen bild-byline. Det är inte journalistisken som är målet, inte texten och budskapet, utan den egna bilden, det egna "ryktet", kändisönskan som i alla andra sammanhang.
Är alla journalister exhibitionister?
Nej.
Men många.
Jag vet precis varför jag aldrig haft nån önskan att jobba med tv, eller ens på en av de stora tidningarna. Jag har nämligen inget behov alls av att synas själv, jag ser mej som ett medel för andra att få en röst, få möjlighet att berätta sin historia, och fick nästan panik när de började prata bild-byline på mitt jobb. Jag vill inte synas. Det är mer än nog att ha sitt namn utfläkt varenda dag, jag förstår inte att folk ska behöva veta hur jag ser ut också, vad är det för mening med det???

Etik. Det är ett spännande ord. Och det bottnar ju alltid i den egna personen.

Så länge vi inte har annat än ett helt tandlöst system av "självkontroll" blir det övertramp på övertramp, och sedan ska pressens opinionsnämnd säga ajabaja, så får ni inte göra, och så publiceras en liten snutt med en ursäkt långt bak i tidningen - medan människor lider och kanske får sina liv ställda på ända.

Ingen rök utan eld, säger folk, och missar rättelser och ursäkter. För det som står i tidningen är ju sanning? För att inte tala om det som sägs i tv eller radio, det är dubbelsanning, det, minst...

Nej, nu fortsätter jag att ha semester, och lägger alla tankar på etik och moral på hyllan ett tag till! För den som är nyfiken, och har tålamod med en av de segaste webbsajter som existerar, kan man läsa de yrkesetiska reglerna här.

Mummel om självinsikt

2011-08-13T09:44:00.000+02:00

Känner mej lite lätt gnostisk idag, Tomasevangelisk. Som i att det man hittar i sej själv är vad som spelar roll, inte sånt som kommer utifrån. De där tankarna som originalkyrkofädren inte kunde tillåta eftersom det de var ute efter var lydnad och medlemmar. Typ.

Inuti sej själv, alltså. Det är där man hittar "gud", sägs det. Enligt gnostisk tradition. Väldigt förenklat.

Gillar nog inte det jag hittar just nu, är jag rädd. Eller är i alla fall väldigt förvirrad och osäker, det är så mycket jag inte förstår, så mycket jag inte får fatt i. Tänker så insiktsfulla tankar, men agerar jag efter dem?
Not.

Allt gungar, och jag vinglar. Hittar inte fotfästet, för jag känner inte till förutsättningarna, känns det som. Det blir mycket "utifrån den information jag i nuläget besitter", och det är otroligt skrämmande, och störande.
Det är väl egentligen en fråga om kontroll som jag inte har, och det gör mej liten och arg och lättirriterad och inkonsekvent. Kanske inte i handling, men i skallen.

Hur hittar man tillbaka till det där lugnet? På sätt och vis vet jag nog att det som gör att jag alls står på benen är att jag i grunden känner mej trygg och säker, men de där rädsleungarna sticker upp snoken och orsakar osäkerhet. Hur vet jag? Hur kan jag vara helt säker?

Relationer... Överallt runtomkring krånglar det, det spretar åt alla håll, barnen, föräldrarna, älsklingen. För jag vet inte hur jag ska räcka till. Sprider ut mej, men vet inte hur jag ska räcka till.
Nervös inför skolstart - ska det bli som förra året? Tänker de driva igenom den där idiotiska utredningen, och vad kommer det i så fall att innebära för lillen? Hur kan jag lita på människor som säger saker som "målet är att han inte ska hamna i några konflikter"? (Jo, jag tycker att det är fullkomligt idiotiskt, jag anser att det för det första är oundvikligt med konflikter mellan barn, och jag anser därtill att det är alldeles nödvändigt med konflikter förutsatt att de vuxna som finns(?) gör sitt jobb och hjälper barnen att lösa dessa oundvikliga konflikter!)

Hur ska jag kunna stötta min käraste i hans relationskrångel? Just nu är det nåt mysko dödläge, där hans bror ringt och sträckt ut en halv hand, eller kanske ett litet finger, men annars är allt som förr. Missbruket fortsätter, barnet är fortfarande mitt i skiten, och min käre kan inte göra ett dugg förutom att stå fast vid det han säger. Vilket givetvis är svårt för honom, han har "skyddat" sin lillebror ett helt liv, sopat upp efter honom, hittat på ursäkter, och nu gör han inte det längre. Ingen grund kvar, m a o. Och han vet inte hur han ska bete sej. Stackaren.

Jag drar mej undan, och det är inte bra. Jag "skyddar" jag också, och vet att det är enbart kontra-produktivt, för det innebär att jag tar bort mitt eget stöd. Vill inte trilla ner i det där svarta hålet igen, vill inte att alla otryggheter jag inte kan göra nånting åt ska göra mej och mitt otryggt. Måste försöka minnas att jag faktiskt inte kan styra vad andra bestämmer sej för att göra, även om andras beslut påverkar mej och de mina...

Fokusera på det positiva. Brukar vara bra på det, men just nu är det så svårt, så svårt. Jag ser min käre dra sej undan, gå in i sej själv, och blir rädd. Han vet att han gör det, jag vet att jag gör detsamma, vi lyckas prata om det - men inte ändra på det.
Vi fixar detta, det vet jag. Det är vad jag säger till honom, och han hämtar styrka i mina uttalanden. Det är vad jag måste fortsätta att tro, och jag måste fortsätta fiska i mitt inre för att hitta ut igen.

Mummel om dubbeleggade saker

2011-08-12T15:29:00.000+02:00

Kan inte låta bli...
Jag vet att jag skrivit om det förut, i sammanhanget yngste sonen, men kan alltså inte låta bli att ta upp det igen. På förekommen anledning.

Jag vet hur viktigt det är med korrekta diagnoser. Utan korrekt diagnos, ingen hjälp. Men hur definierar vi "normal"?

Doktor Allen Francis, psykiatriker, skriver i the Psychiatric Times om de diagnosverktyg som används, just nu heter det DSM IV. femman är alltså på gång, och han framför oro över trenderna.
Jag själv skulle utan tvekan kunna gå under "diagnoser" som “Nicotine Use Disorder”, och eftersom jag är blyg också "Social anxiety disorder".
Vad som jag, och fler med mej, till exempel Sanna Lundell, är oroliga för är att gränserna flyttas, och de flyttas på ett sätt som är helgalet.
Man kan inte vara normalt ledsen längre, inte ha jobbiga perioder i livet efter dödsfall då man sörjer, inte bli ledsen om man mister en kärlek - då är det "depression" och bör medicineras.

Vad händer med "normal"??? Ska jag tycka att det är ok att min unge som är överbegåvad, blyg, tar ganska lång tid på sej att lita på vuxna och därmed är avvaktande tills han själv anser att han känner dem, har lite egenheter för sej ska utredas och diagnosticeras?
Nej, det ska jag inte. Jag har nämligen en unge som är klart "onormal", och kan med stor säkerhet påstå att båda mina söner visserligen har starka personligheter med en del sidor som är svårare än andra, men de har inte vare sej psykiatriska eller neuropsykiatriska problem.

De barn som har det behöver alla resurser vi kan skrapa ihop. De barnen ska inte behöva vänta för att det inte längre är ok att vara individ, ha en personlighet som inte stämmer med normen (som helt klart varierar beroende av vem det är man har bredvid sej, vilken lärare, psykolog, psykiatriker osv). De barnen ska ha allt stöd som finns att uppbringa.

Livet går upp och ner, vi går igenom sorg, glädje, lycka, olycka - och det är normalt. Vad som inte är normalt är att stämpla avvikelser från en ständigt varierande norm som onormalt.
Det gör mej vansinnig. Men jag är, som sagt, uppenbart sjuk i huvudet, åtminstone om man ska se till de diagnosverktyg som används.
Scary...

(du kan läsa artikeln om vad Allen Francis säger här!)

Mummel om vägval

2011-08-12T08:14:00.000+02:00

Fortfarande semester, men jobbångesten rasar vilt trots det.
Oroande samtal och mejl från kollegor, det verkar gå käpprätt åt helvete nu, och det gör att min redan vingliga situation blir ännu värre.
Flera vakanser tillsätts inte trots heliga löften om motsatsen före sommaren, det finns inte pengar till vikarier under tiden det söks efter nya medarbetare, och hur det ska sluta för oss stackare som är kvar är nånting jag föredrar att inte fundera över.
Jag har, paradoxalt nog, ett väldigt bra läge jämfört med de andra, jag har min "anpassade anställning" att så att säga falla tillbaka på - det går inte att tvinga mej att byta skift hursomhelst, jag kan inte heller tvingas att jobba helger och kvällar eftersom företaget skrivit avtal med arbetsförmedlingen där det ganska noga stipuleras hur jag får och inte får jobba om de vill ha sina pengar. Lönebidragspengar, that is.
Men resten... Inte för att det är många kvar nu, vilket förstås är stor del av problemet. De stackarna kommer att vara under konstant press att ändra sina scheman, att "ställa upp", och det allra värsta i det sammanhanget är att om vi gör som vanligt, det vill säga ställer upp, kommer det att halta fram och företagsledningen får argument för att fortsätta hålla tjänsterna vakanta. Eller ta bort fler.

Hur långt får det gå? Hur ska man kunna konkretisera usel psyko-social arbetsmiljö och stress så att vi får nånting att sätta emot detta vansinne?
För lojala. Journalister är som lärare och vård- och omsorgspersonal ungefär, vi har vår lojalitet hos våra läsare precis som de andra yrkesgrupperna har sin hos barnen och vårdtagarna. Inte fan är det arbetsgivaren man sätter i första rummet???
Detta innebär att vi vänder ut och in på oss för att ge våra läsare, våra kunder för höge farao, en bra produkt, och det utnyttjar företagsledningen för att hugga oss i ryggen.
Det går ju om man vet att det är för en kortare period, att det finns ett slut på slitet - men så är det alltså inte längre. Vi har i tre, fyra års tid sett hur allt slimmats och kapats och förminskats, sett hur det påverkar kvalitet och läsare, och det finns bara en väg: neråt. Och ju sämre det går, ju fler missnöjda prenumeranter som säger upp sin prenumeration, desto sämre siffror. Förstås.

Jag har kämpat och slitit för att få företagsledningen att sätta kunden i fokus, men i de (oändliga...) diskussioner som förts har de inte en enda gång ens nämnt våra läsare. Siffror. Det är vad det pekas på. Hur dessa siffror kommit att se ut som de gör pratas det inte om. Det pratas heller inte om hur vi ska göra för att förbättra och därmed locka, det är bara nerdragningar som gäller, och den negativa spiralen fortsätter.

Jag sörjer, för jag ser ju att det inte finns möjlighet för mej att bli kvar under de förutsättningar som råder, och som bara kommer att försämras. Jag sörjer, för jag har världens bästa jobb, nämligen. När jag får göra det, alltså.
Det får vi inte längre, och det är för sorgligt.

Kunde jag skulle jag säga upp mej idag. Ringa de där idioterna som gör sitt bästa för smula sönder saker som tagit decennier att bygga upp och be dem dra åt helvete. Sedan skulle jag skriva, berätta om hur man gör för att bryta ner både personal och företag, och publicera det överallt.

Drömma kan man ju. Och gråta över spilld mjölk kan man också. Kanske till och med dra sej tillbaka från positionen som fullkomligt maktlös facklig förtroendevald - för det finns absolut ingenting vi kan göra från fackets sida, som det ser ut nu. Arbetsgivaren bestämmer nämligen hur mycket personal som behövs för att klara arbetet, sen spelar det ingen roll att det är totalt verklighetsfrämmande, att det innebär att produkten blir under all kritik, för man ska göra det bästa man kan med de resurser man har. Att detta "bästa" innebär att ingen vill köpa produkten hör inte hit... Förmodligen blir det personalens fel, hur som helst!!!

Nej. Orkar inte. Tänk om det kunde komma en glad överraskning snart, alla de här otäcka, jobbiga, sorgliga sakerna tär alltför mycket, tar bort så mycket från det som borde vara positivt, glatt, lyckligt.

Jag väljer att tänka på Aten, och på att det ska vara smekmånad, på riktigt. Där ska vardagsverkligheten bannlysas, so help me god!

Kostsamma misstag?

2011-08-11T07:04:00.000+02:00

Vaknar kvart över fyra, iskallt klarvaken på en sekund, och jag vet inte varför.
Känner mej söndersliten. Det rycker och drar från alla håll, och inga svar har jag, ingen aning om vad som är "rätt" eller "fel" heller, och en hel massa gammal skit flyter upp till ytan.

När jag tänker på hur mina föräldrar agerar, och vad de förväntar sej av mej (eller vad jag känner att de förväntar sej av mej, kanske...) inser jag en massa saker som gör inihelvete ont.
Som att det för mej är helt självklart att mina barn är nummer ett, no matter what - och det är det inte för dem. Har aldrig varit. Jag tänker: "Hur skulle mamma ha gjort om det gällt mej?" och jag inser att hon utan tvekan skulle "valt" sina föräldrar framför sina barn. Självklart för henne.
Vi har aldrig varit nummer ett där, i alla fall inte jag och lillsyrran. Mina storasystrar är mammas barn, men jag vete sjutton om jag och lillsyrran är det. Känns inte så.
De har också varit nummer ett för varandra, min mor och far, vi barn är nånting som bara hängt med, inte mer. Och givetvis måste det vara så att det ger sår och ärr???

Jag pratade med en kär vän häromdagen, verbaliserade lite tankar, och kom till insikt om att det är mycket jag inte ens varit medveten om förrän på senare år, kommentarer som sitter djupt och fortfarande skadar, saker som framförallt min mor sagt, och där min far aldrig klivit fram och sagt emot, som egentligen är helt sjuka men vars konsekvenser jag inte ens funderat över.
Jag berättade för min vän om hur min mor ofta, ofta berättat om hur mina systrar var som små dockor, hur de låg så fint i barnvagnen (nu pratar vi bebis, ok?), och så kom jag, som "ställde till", som inte ens kunde ligga stilla där i vagnen, och min vän blev alldeles tyst.
"Men vad säger du?!?", sa hon, och då insåg jag vad det var jag sa. Vad det faktiskt betyder. Och hur min mor under hela min uppväxt bankat in budskapet i mej...

Är jag knäpp nu? Har jag flippat på riktigt? Vad finns det för mening med att dra upp gammal skit, att rota i sånt som hände för årtionden sen?
Fast så är det ju inte. Om det varit så vore ju allt bra, men det är ju faktiskt så att det fortfarande bankas, fortfarande påpekas hur alla mina fel och brister visade sej redan i vaggan...

Jag minns min skolgång, när jag haft engelskprov och hade 98 poäng av 100, och kommentaren var "Var det inte onödigt att ha två fel?", och det är symptomatiskt, minst sagt.
Undra på att man ledsnade. Undra på att jag gav fan i alltihop, revolterade vilt, drog hemifrån så fort jag kunde och utsatte mej själv för en massa skit (nej, inga droger, "bara" destruktiva förhållanden på gränsen till farliga), undra på att jag aldrig aldrig aldrig gick till mina föräldrar när jag fick problem...
Vad hade jag gjort utan lillsyrran?

Usch. Kanske är jag det där övertydliga exemplet på "jag ska aldrig göra mot mina barn det mina föräldrar gjorde mot mej"?
Jag önskar bara att de inte kunde komma åt mej som de fortfarande gör. Att jag inte blev den där lilla flickan igen, hon som aldrig kunde göra nånting rätt hur mycket hon än försökte, hon som var så olik de där perfekta storasyskonen, hon som till slut gav fan i alltihop och skapade sitt eget liv, utan stöd och hjälp från någon ursprungsfamilj.
Men visst blir jag hon. Och de sårar och skadar fortfarande, vad jag än försöker inbilla mej.
"Du låter så bitter", säger min man, och jag säger att nej, bitter är jag inte, inte längre, men jag har ännu inte kommit förbi det. Gör man det någonsin? Fortsätter man det där totalt futila sökandet efter godkännande, trots att man vet att det är hopplöst?

Försöker fokusera på mej och mitt, det jag har skapat, på min familj som till varje pris ska skyddas från den där giftiga atmosfären som omgett mej. Här skapar vi inte fasader, här visar vi varandra vilka vi är och stöttar varandra i det!
Det är målet. Men misslyckas jag inte också där? Som med allting annat. För inget är någonsin bra nog, det fick jag med mej i modersmjölken - som sinade efter tre veckor, för det har jag minsann fått veta, det också. Att jag inte ens kunde hålla igång amningen av mej...

Vadå inte bitter???

Mummel om förståelse

2011-08-10T07:27:00.000+02:00

Åter i verkligheten, efter en helt fantastisk semestervecka med make och lillunge, och jag måste säga att det var ett bra beslut att åka. För även om den där gnagande skräcken alltid ligger under allting, som en vidrig kuliss, kunde jag både njuta av att se min yngste sons oblandade lycka över allt (utom myrorna som tyvärr kryllade i trädgården...) och ladda lite batterier. Tror jag. Även om jag lyckades slå halvt ihjäl mej genom att nästan trilla nerför trappan. En sådan där nästan-stege-vindstrappa, ni vet, sovrummet låg i inredd vind, och jag tappade balansen. Räddade mej och min rygg genom att troligen bryta lite tår, men vadå - jag kunde gå, även om jag tvingades hoppa över en del som innehöll för långa eller svåra promenadavsnitt...

Nåja. En massa skönhet, bara vackert väder, upplevelser och glädje - det var en fin vecka.

Så: hemkomst. Skönt det också, föräldrarna hade gjort sin plikt, alla växter lever och tomater och paprika är bra på gång att ge frukt. Eller bär. Vad det nu är.
Dottern är utskriven och hemma, katten är hemma efter att ha fått ordentligt med mat och veterinärkoll (inte vaccinerad, öronskabb, nu åtgärdat), och allt gungar, givetvis.
Så kom den stora smällen. Släkt på besök, moster och kusin till barnen, och alla samlas i stugan för en eftermiddag av... Ja, vad? Varför utsätter man sej, egentligen?

Det var trevligt, till att börja med. För just den mostern är min älskadesystervän och försöker förstå, och klarar det någotlunda bra. Kusinen och hans tjej är härliga, de också, och det är alldeles för sällan vi ses. Och sen, sen kommer en syster till.
"Mamma, är det bara jag, eller har stämningen förändrats?", säger dottern och jag säger nej, det är inte bara du, det är så det är. Har en människa behov av att vara i centrum, oavbrutet, förändras allt då hon kliver in. Och tar över.
Tillochmed andra systers man var tyst, och han är aldrig tyst. Jag gör som jag alltid gör, tar mina tre steg tillbaka, deltar inte längre utan observerar, mest för att undvika de oundvikliga hugg som kommer. Rakt i hjärtat, vanligen, elakheter maskerade som "skämt" i de flesta fall.

Möter min älskade i köket, vi ser på varandra och säger att nu, nu är det dags att åka hem. Så vi säger adjö, och familjen går mot bilen medan jag kramar om min älskadesystervän och lille (nära 2 meter långe) systerson.
Hittar dottern gråtande.
Min far har, trots att jag just innan vi for på semester suttit vid deras köksbord och förklarat mycket tydligt vilka ämnen som helt enkelt inte får tas upp, gått på dottern om hennes framtidsplaner. Det vanliga, helt enkelt, eller det vanliga för mej, det jag är uppvuxen med, uppskrämd med:
"Du måste använda det du har i skallen, vi vet ju att du kan om du vill, ska du inte börja plugga, du måste ju förstå att..."

Vad ska jag göra för att få dem att förstå? Och om inte förstå, åtminstone respektera det jag säger, respektera att de inte förstår och därför inte ska klampa på som om det är normalitet vi har att handskas med här???
Hon gråter fortfarande, dottern, gråter och säger att hon inte orkar vara en besvikelse för alla, att hon inte orkar, punkt, och jag försöker få henne att förstå att de inte betyder något i vårt liv, att de helt enkelt är en jävla börda att stå ut med, men att vi inte behöver se dem som viktiga, inte behöver bry oss om vad de säger tycker tänker eftersom de inte vet ett skit.

Jo, jag tog det med min mor. Hon börjar "jamen, ska vi inte få säga nånting...?" och jag säger nej, ni ska inte säga ett jävla dugg, inte om framtiden och inte om sånt ni inte förstår och vägrar att ens försöka förstå.
"Hur ska jag få er att fatta att ni inte kan vänta er "normala" reaktioner?" säger jag, och hon fortsätter med ursäkterna, eller vad det nu är.

Här har vi en av de tyngsta bitarna, för mej. Att mina "närmaste" helt enkelt inte är intresserade av att lära sej vad allt handlar om när det gäller min dotter. Jag sa till min mor att jag verkligen skulle uppskatta om de, nån gång, försökte. Jag har lämnat buntvis med information om diagnosen, om vad den innebär, jag har pratat mej blå, förklarat - men det går inte in. Och så klampar de på, och riskerar att tippa henne över kanten.
Nej, jag lägger inte ansvaret på dem, det är hennes, alltid hennes, men det är så jävla onödigt att lägga sten på sten på hennes börda. Till henne säger jag att hon faktiskt får lov att acceptera att de inte kan förstå, att de inte kan acceptera, och så får jag skuldkänslor för att jag faktiskt lägger större ansvar på henne än på dem - eller gör jag?
En sak vet jag: jag slits i bitar mellan mina föräldrar och min dotter. Det hela kan komma att sluta med val, val jag inte vill göra, och det gör mej alldeles förtvivlad.
"Då kommer det ju att vara så att pappa och jag inte kan träffa henne", vräker mor ur sej, och jag frågar om det är så hon vill ha det? Om hon inser vad det är hon säger, och vad det innebär för min del?
Hon backar. Till min stora förvåning...

Därtill: gråtande dotter ringer mitt i semestern, hennes far har ringt för första gången på vemvetnär, och han har cancer. Vet inte var eller vilken sort, biopsi i dagarna, tydligen, men ändå.
Och jag blir rasande på fanskapet. Ännu en gång ska han skada mina barn.
Stolt blir jag också, för båda barnen visar vilka de är i sammanhanget: han kan ta bort sej helt från deras liv, inte finnas alls för dem när de behöver honom, svika helt och fullt, men när han behöver dem finns de där för honom. Av eget val.
"Jag är en bättre människa än vad han är", sa min son som förklaring.
Ja, det är han. Och hon också. Vad som än händer.

Mummel om dofter

2011-07-26T15:40:00.000+02:00

Skördar, binder, torkar, hackar, fryser in, och njuter av de dofter som sprider sej i huset, sätter sej på händerna.
Salvian, som torkas och hängs upp i matkällaren.
Dillen, som jag fryser in i knippen.
Persiljan, som finhackas och fryses i islådorna till lagoma små tärningar att slänga i maten.

Timjan får växa till sej ett år till, liksom oreganon, men det är en ren njutning att rensa örtagården, att låta handen smeka småplantorna och känna doften sprida sej.
Lavendelplantorna är också de späda, också de ger ifrån sej ljuvlig doft när man rör vid dem, och jag blir lugn.

Det finns liv, det finns hopp, det finns saker man kan göra för att må lite bättre även när det verkar hopplöst. Bara låta sinnena öppna sej, och inte stanna i bubblan av fasa och hjälplöshet. Öppna för liv och kärlek och hopp.

Mummel om psykvård...

2011-07-25T08:30:00.000+02:00

Stackars patienter. Stackars personal. Stackars anhöriga som ser eländet och inte kan göra nånting.

Jag pratar med förtvivlad personal som säger att de gör allt de kan, och att de inte har några problem att förstå att de intagna har det jobbigt, för de själva klarar knappt av situationen.
Jag försöker "prata ner" dottern, som börjat prata om att skriva ut sej eftersom hennes ångest inte blir bättre, tvärtom, eftersom det inte är en lugn stund, inte en enda, knappt på nätterna heller. Därtill är hennes xanor nu utsatt, så hon är mitt i att handskas med biverkningar av en ny medicin som förhoppningsvis ska hjälpa henne utan att göra henne benzoberoende, så det behövs inte mycket.

Hon berättar, och jag känner hur hjärtat slår fortare och fortare, hur det kryper i skinnet på mej, hur hjälplösheten och frustrationen nästan tar över. För hur ska hon kunna börja må bättre i detta kaos?
Manisk man som pratskriker hela dagarna, hela tiden. Rumskamrat som då och då flippar och börjar skrika att hon ska döda allihopa, alla som är där ska dö.
Jag tror att den maniska mannen faktiskt kommer att flyttas från avdelningen, främst för att han faktiskt triggar alla andra, triggar en hel massa skit som drabbar alla - för så funkar det ju.

Hon såg för jävlig ut igår, dottern. Blek, mager, med ögon lika tomma som de traumatiserade ungdomar från Norge vi sett på tv. Ändå hänger hon i, pratar, försöker se sej själv och sin situation lite utifrån i stället för att stanna inuti sej själv. Hon ville ha dit sitt DBT-material, och där får jag ett litet, litet hopp, för hon geggar inte in sej i sitt förflutna, hon går inte in i självömkan, hon försöker se framåt.

Vad jag gör vet jag inte riktigt, förutom att jag faktiskt sov i natt, ganska mycket i alla fall. La mej redan vid 20.30, sov ett par timmar, var uppe och snurrade till halv två, kanske, och sen lyckades jag somna igen, och sov till halv åtta, kanske. Första natten på en vecka med mer än tre, fyra timmars sömn. Bra det, för min älskade make, som har ett litet elände nu, skulle skicka mej till doktorn i dag om jag inte kunde sova, sa han...

Jag ser fram emot vår semester med väldigt, väldigt kluvna känslor. Jag vet att dottern inte kommer att tillåtas att skriva ut sej, om hon försöker får hon högst troligt ett vårdintyg på sej, och det vet hon också. Ändå känns det väldigt skakigt i mej när jag tänker på att resa bort, att inte kunna kasta mej till hennes räddning, även om jag vet hur jävla korkat det är att tänka så...
Jag vill ha en underbar vecka med mina grabbar. Vill kunna slappna av och njuta av livet, trots allt. Vill kunna låta bli att straffa mej själv för att jag har positiva känslor när mitt barn mår så dåligt.

Så vill jag ha det. Så ska jag också försöka att få det. Hårt arbete kanske kan ge en liten aning om det, åtminstone?

Mummel om perspektiv

2011-07-23T22:33:00.000+02:00

Jag är en lycklig människa, en rik människa, en människa som har det mest fantastiska i världen: mina barn.

En dag som denna, efter ett dygn vid tv:n, i tårar och chock och ilska, kan man inte känna något annat.
Hur det än är, hur svårt det än är, hur ont det än gör, går det inte att se förbi det faktum att mina barn lever.

Jag tänker på dottern, på hennes politiska engagemang, på de SSU-läger hon deltagit i - och blir alldeles förtvivlad.
Mycket tid har jag tillbringat i samtal (och en del dispyter...) med dessa ungdomar som brinner för det de tror på, som brinner för alla sina medmänniskor, för fred och frihet och förståelse, för allt som "demokrati" innebär, och jag ser alla dessa norska ungdomar i mitt inre, med kända ansikten lagda ovanpå.

Det går inte att förstå hur en människa kan bli så skruvad att han/hon anser sej ha rätten att ta liv. Det finns ingen möjlighet att förstå hur en människa kan få för sej att ge sej på unga människor, barn. Kanske är det så att just den biten, att denna sjuka, sjuka människa planerade så oerhört väl, satte upp ungdomslägret som mål och som dödade utan tvekan, dödade barn, som skakar mej allra mest.

Min son, som arbetar på en av de Stora Tidningarna, har i natt sett sådant ingen människa borde se, och jag gråter för honom också. Vi pratade mycket, både under natten och i dag, och jag är rädd för att han inte lyssnar till sitt inre, inte ser till att få den krishjälp han nog kommer att behöva, eftersom han dels är ung, dels är man...
De maskade bilder som trycks är inte de värsta. Det finns, till min stora sorg och fasa, mycket, mycket värre. Som tur är finns kloka människor på tv och tidningarna, som tur är trycks inte de där bilderna som finns, och jag ber till alla högre makter att de inte hittar ut på nätet heller.

Inte för att jag vill fly från verkligheten. Inte för att jag inte anser att det är viktigt att människor förstår vad hat kan orsaka.
Det är för att anhöriga inte ska behöva se. Jo, jag vet nog vad de ser i sina huvuden, men att veta att deras ungdomars lidande faktiskt finns dokumenterat måste kunna knäcka.

Vi befinner oss nog alla i chock. Jag har inte kunnat slita mej från nyhetsuppdateringar, och jag kommer aldrig att glömma känslan då den där helt ofattbara siffran kom, när det stod klart att det var fråga om en massaker som det inte finns motsvarighet till i modern tid, i fredstid.

Jag messade dottern, och talade om för henne hur oerhört värdefull hon är. Jag såg in i mej själv, och insåg att min smärta och mitt lidande också omfattar alla de anhöriga som nu inte ens kan få besked om var deras ungdomar finns, vad som hänt med dem, om de skjutits eller drunknat. Jag vet vart mina barn är. De lever.

Det finns sidor på nätet där denne man spytt sitt hat. Det finns människor som anser att han gjort något bra. Det gör mej alldeles förtvivlad, och jag försöker finna tröst i Jens Stoltenbergs ord, i Eskil Pedersens ord: det finns bara ett sätt att möta hatet, och det är med mer demokrati. Hatarna får bara inte tysta oss som tror på människans godhet, på jämlikhet i alla betydelser, på att vi inte får låta rädsla och hot tysta oss.

Jag tänker inte byta avatar på facebook, eller skylta med sorg som inte är min, men jag tänker aldrig låta mej tystas, aldrig låta hatarna skrämma mej att inte sätta min byline under artiklar, aldrig.
Jag sörjer med de familjer som drabbats av det otänkbara, och jag sörjer att det faktiskt finns många människor som låter hat styra sina liv. Jag kommer aldrig att förstå, och aldrig att acceptera.
Jag hoppas att detta fruktansvärda innebär att människor inser vad det kan innebära att liera sej med hatarna, och att all extremism och fundamentalism är vansinne, oavsett politisk färg eller religiös övertygelse.

I dag tänker jag på kärlek, på solidaritet, på lojalitet och omtanke om medmänniskor. I dag ser jag mej själv som oerhört lyckligt lottad. I dag sörjer jag med de familjer som fått sina liv sönderslagna, och med Norge som fått uppleva vad hat och inskränkthet kan göra mot människor.

Mummel om knäppisar

2011-07-22T09:03:00.001+02:00

Jag tror att detta är det värsta jag sett när det gäller intagna, och det vill inte säga lite.
Dottern ringer:
"Mami, jag blir tokig på riktigt, det är inte en lugn stund, oväsen hela tiden, jag orkar inte med det här, det är rena dårhuset här!"
Säger förstås att det ju faktiskt är ett dårhus - dagens upplaga av dårhus - och att jag förstår vad hon menar, för jag var faktiskt där och såg hur det ser ut.
"Jag pratade med personalen om det, att jag inte står ut", säger hon, "men de säger bara att jag får stå ut vid måltiderna och annars vara på mitt rum, hur kan de säga så?", och vad svarar man på det? Att det är så det är?

Gökboet. Så känns det. Jag blir inte ofta rädd på slutna avdelningar längre, men igår var ett sådant tillfälle. Jag föreslog att hon skulle plugga in sina lurar och lyssna på musik, och då sa hon att hon ju ändå såg dem, och när jag föreslog en sovmask sa hon att då ser hon ju inte om någon kommer för att hoppa på henne, och jag tänker att ja, jag förstår henne, jag förstår vad hon menar efter vad jag själv såg.

Lurarna, ja. Dem får hon ha, men bara ute i korridoren. Hon är förbannad på att hon inte får ha dem och sin laddare, men då föreläste jag en smula om handlingar och konsekvenser - hon har skadat sej under den tid hon var inlagd i Stora staden.
När jag kom dit med hennes grejor gick jag sönder. Hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat.
Det är första gången hon gett sej på sitt ansikte, vad jag vet. Men vad vet jag? Jag vet att hon inte har ärr i ansiktet, inte som på armar, ben, bröst, mage...

Hur kan jag stå ut med att skriva detta? Hur kan jag reagera på hennes rumskompis som jag gör, med ett "hon har värre ärr än dottern", bara konstaterande, inte mer?

Kanske är jag lite galen själv nu. Kanske är jag en av knäppisarna.

Jag föreslog att hon skulle låtsas att hon var journalist under cover, försöka ta ett steg tillbaka och observera människor och beteenden för att kunna distansera sej från allt det jobbiga, från alla som går henne på nerverna och ger henne än mer ångest, och då sa hon att då kan ju någon tro att jag är schizofren, och jag svarar: "Men vad gör det, då?"

Så är det nu. Den becksvarta humorn får regera, annars delar vi nog rum snart däruppe, hon och jag. Bland de andra knäppisarna.

Reagerar som jag alltid gör, med att bli mer eller mindre rasande över att alla, oavsett diagnos, tvingas ihop på samma avdelning. För de har ju alla "psykiatrisk problematik". Som benbrott och hjärtinfarkt, det är väl "fysisk problematik", och borde m a o behandlas på samma sätt???

Att se dessa människor, mitt i sitt värsta lidande, tvingas ihop på ett sätt som inte ger någon av dem möjlighet att få den hjälp de behöver är fruktansvärt. Tillochmed jag vet ju att man behöver lugn och ro om man har ångestproblematik - och då är alltså alternativet att stanna på rummet under vårdtiden.

Den är, enligt läkaren, tre till fyra veckor, och det grät hon över. Jag sa att det är som det är, något vi har att förhålla oss till nu, och jag förstår hennes förtvivlan över att behöva vistas så länge på avdelningen. Samtidigt är det, för mej, en oerhörd lättnad. Inte en komplett sådan, förstås, jag såg henne och vet att hon kan skada sej om hon vill, men jag vet ju också att det finns personal där, det finns mediciner som delas ut ett piller i taget, och jag kan tillåta mej att inte vara ansvarig under en tid.
Stannar hon? Jag är tveksam. Det är ju faktiskt så att hon vilken sekund som helst kan bestämma sej för att hon inte vill vara där, hon kan skriva ut sej - och det ska mycket till innan det sätts ett vårdintyg.
Det vet jag, för jag har varit med förr. Liksom hon. Och kanske är det just det som kan få henne att stå ut. Hon har erfarenheter och kunskaper som gör att hon är medveten på ett helt annat sätt än för bara något år sedan, och jag måste tro att det gör att hon inte drar därifrån i affekt.

Sover gör jag inte, och jag börjar oroa mej väldigt för mej. Jag försöker dra energi ur min trädgård, plocka mina örter och kryddor och använda dem i köket, men det är svårt. Mat smakar damm, och färgerna är bleka. Jag kan känna dofter, men också de är fadda och urlakade.
Det är nära nu.

Mummel om insomnia och ångest

2011-07-19T23:57:00.001+02:00

Jag tittar på mordprogram på tv och tänker att jag nog borde göra som igår, dra igång föda-barn-program via play-nånting i datorn, för även om mord och elände passar humöret bättre kanske mirakel vara nyttigare?
Men: jag gråter så förtvivlat, och minns tyngden av min nyfödda dotter på mitt bröst. Minns den härliga lilla unge som var så olik sin bror, som tyckte om mat och sömn och aldrig ville trängas med mej i min säng, och inser att en del mirakel kan funka bättre en annan dag.

Där är hjärna och känslor för jävliga, faktiskt. Jag kan inte komma tillrätta med om det är bra eller inte att grotta ner mej i min mammadel, minnas hennes barndomsår i stället för skiten som följt, om jag skulle tjäna på att hämta kartongen med mina skrivböcker på vinden, verkligen gå in i allt som hänt, allt vi upplevt, börja skriva det där jag så länge tänkt...

Kanske är det dessa vargtimmar utan sömn jag behöver? Kanske behöver jag verkligen gå in i alla dessa vidriga känslor och minnen, våga känna det jag försöker distansera mej ifrån för att kunna komma vidare, komma igenom?

"Tack för allt, mami. Hoppas du är ok" skrev hon förut, och jag tror att det var första gången, faktiskt. Första gången hon faktiskt undrat, eller frågat efter, hur jag mår i de här situationerna. Bra eller dåligt?
Hon satte in pengar på mitt konto också, för inköpen jag gjorde åt henne, och en sådan sak är något stort. Fattar ni? Och det där förbannade hoppet sticker upp trynet, kanske kan det vara så att hon...?

Jag märker att jag drar mej undan in i mej själv, och önskar att jag i stället kunde krypa in i min älskades famn, vända mej emot i stället för bort, för även om jag pratar och berättar och försöker göra honom delaktig i mina känslor är jag så ovan att ha någon där för mej att jag faktiskt inte vet hur jag ska bära mej åt. Märker att jag försöker beskydda, försöker skydda honom ifrån det värsta, från min värsta ångest och definitivt från det faktum att jag stänger av för att kanske överleva utan att gå sönder.
Stänger man av så stänger man av, där går inte att sortera och välja bort en del och ha kvar annat. Det är, misstänker jag, livsfarligt, för var slutar det?

Har bestämt mej för att unna mej sammanbrottet nu. Jag vet också att det tar ett tag, några dagar till, kanske, och sedan reser jag mej och går vidare med det som måstes.
Det som måstes nu är att ha semester. Det måstes njuta av samvaro med mina älskade pojkar, och en av mina högsta önskningar är att storsonen lyckas ta sej till oss i stugan vi hyrt under sina lediga dagar. Jag vill ha ljumma sommarkvällar med lite vin och mycket prat, vi behöver reda ut en hel del och gå djupt med annat, och var vore bättre om inte på en vilt främmande plats där vi inte har någon historia?

En vecka med lillson och make vid havet. Tre veckor med dagsutflykter till muséer, dressinåkning, kanotpaddling, Stuga. Så: Aten. Två veckors smekmånad med min älskade.

Det ska hon inte få ta ifrån mej. Jag vägrar. Vägrar, trots att jag nog vet att känslorna kommer att fortsätta krocka med rationalitet och logik. Så vadå? Det lever vi ju varje dag. Rätt och fel är jävligt relativa begrepp, och jag vet nog att många anser att jag är en usel mor som inte lindar in mitt sjuka barn i bomull, ger upp allt annat för att rädda henne...
Fanns det garantier skulle jag göra det - givetvis skulle jag det. Om jag trodde att det skulle göra henne frisk, ge henne ett liv, skulle jag göra det.
Jag vet dock att det inte är så, och det enda jag skulle uppnå med det beteendet är att vi alla skulle gå under. Alla skulle drabbas, och särskilt lillebror.
Där går min gräns, och jag tackar högre makter för att jag har den insikten. Jag önskar att det fanns al-Anon för anhöriga till psykiskt sjuka, för det är faktiskt så att man är medsjuk - som medberoende. Möjliggörare. Förstörare, inte räddare.

Märker att jag blir ångestfylld och osammanhängande, och troligen skulle jag radera alltihop, men också detta är något att gå tillbaka till, att finna tröst i. Så det får stå kvar, precis som det är. Som jag är.

Tack för att ni finns. Vi har alla våra ok att bära, och ofta är det så att det trots helt skilda omständigheter är fråga om känslor som är om inte identiska så mycket, mycket lika. Där finns tröst och styrka att hämta i allas vår mänsklighet. Det är jag säker på.

Mummel om sammanbrott

2011-07-19T10:43:00.000+02:00

Har nog ett litet sammanbrott nu.
Det jag vill: gråta och sova.

Nu gör jag en hel del mer än så, men det är vad jag skulle vilja göra. Gråta, och sen dra något gammalt över mej och sova, bara få vara ifred från världen.
Igår morse när jag vaknade ville jag ha en burk sobril eller så, bara droga mej in i dimman, bara slippa tänka eller känna alls - men så funkar jag ju inte. Tyvärr?

Tur i oturen att jag hade tid hos min prattant, men det var en av de jobbigaste trekvartarna jag upplevt. Grymma sanningar på löpande band. För visst har hon rätt när hon säger att jag i princip lever i post-traumatisk stress, och visst har hon rätt när hon säger att det innebär att jag är i riskzonen för både stroke och hjärtinfarkt, och vad händer då med min lille som har tio år kvar tills han kan klara sej själv?

Hon har rätt. Men vilka alternativ har jag???
Hon säger: "Det måste finnas en backup, du kan inte vara den enda hon vänder sej till" och jag svarar att visst, det måste det, men det finns ingen, so there!
Jag menar, det finns inte ens vårdpersonal just nu, avdelningen här i stan har semesterstängt (förstår ni? Man får inte ha psykiska problem i juli, för då finns ingenstans att vända sej!), det finns ingen personal dottern känner på den närpsykiatriska mottagningen för de har alla semester och den som vet nånting om sådana här störningar vet att det där med nya människor inte är nånting positivt. Typ. Tillit och förtroende tar tid och mer tid, och tid har vi inte just nu.
Så: inga alternativ. Jag är vad som finns. Jag är vad hon har.
Så länge saker är i närheten av stabila fixar hennes vänner att finnas för henne, men när det krisar finns alltså bara jag.

Min chef är en pärla, och jag grät mot hennes axel igår. Åkte dit efter min uppskakande kuratorsession, och bröt ihop lite. Tappade masken.
"Varför ska vissa människor få allting slängt på sej?" röt hon, och hur ska jag kunna svara på det?
Så är det bara. Och mina nojjor har fått nytt bränsle, för varje gång jag försöker ta hand om mej händer nånting hemskt, nånting som får mej att få tvångstankar om att jag inte har rätt att tro att jag är viktig och värd att ta hand om.

Har hittat ett jourhem åt lilla stackars kissekatten i alla fall, ett ton sten föll från mitt hjärta. Jag vet också att dottern varit trygg i natt, men jag vet inte vad som händer idag. Kanske skriver de ut henne. Kanske inte. Jag vet att hon fått mediciner - xanor och stilnoct - och att det tagit udden ur den värsta ångesten och gjort att hon kunnat sova, och sömn behövde hon.

När jag åkte dit igår, knappt en timmes körning enkel resa, för att lämna diverse grejor hon behöver, sov hon och ville inte vakna. Jag åkte hem igen, och var ledsen.

Nej, jag förväntar mej ingenting, egentligen. Det jag gör är att undra om jag faktiskt kommer att orka. Orka ha ett liv utanför denna jävla mardröm, orka finnas för mina pojkar och min man.
Pratade med min äldste son igår, och sa grymma sanningar till honom också, mest för att få honom ur hans förnekelse. Är jag inte ärlig mot honom kan jag lika gärna lägga av allting, och är han inte ärlig mot sej själv kommer han att skadas. Han vill att allt ska vara normalt, att hans syster ska vara normal, men så länge han tänker så, känner så, riskerar han att få smällar han kanske inte klarar av.

För allt är inte normalt. Vi har att hantera en personlighetsstörning i familjen, och det innebär att vi alla måste acceptera att hon inte tänker, känner, reagerar som vi gör. Man kan inte - som sonen fortfarande gör - förvänta sej "normala" reaktioner från henne. Han kan inte utgå ifrån sej själv, eller ifrån de flesta han har att göra med, för att förutse hur hon kommer att svara på vad-det-nu-kan-vara.

Jo, lite sammanbrott har jag nog. Rädd är jag också. Jag vet att jag måste hålla mina gränser, men slits sönder av krocken mellan det jag vet är rätt och riktigt och det jag känner.

Mummel om dèja vu

2011-07-18T08:29:00.000+02:00

Det går tid, ganska lång, och jag tror att vissa saker ligger bakom mej.
Ett telefonsamtal, och på en tiondels sekund är jag tillbaka i de där känslorna jag aldrig mer ville komma i närheten av.

"Mamma, jag har gjort dumt", säger hon, och jag frågar vad hon vill nu, hur ska vi göra, för jag styr inte längre, jag tar inte ansvar.
Det tar en stund av "jag vet inte" i många olika sammanhang (vet inte om man måste ringa först, vet inte om hon vill, eller hon vill inte, men måste väl, eller hur mamma?) innan jag plockar fram telefonnummer till psykjouren och säger att hon får ringa och kolla.
Hon får ringa och kolla, alltså. Jag gör det inte.

Hon kollar, och ringer, och säger att vi åker. Resan dit tar trekvart och är ganska hemsk, men hon pratar och berättar att hon gjort illa sej, att det är mycket men inte djupt, och att hon känner det som om hon sviker alla.

"Ge fan i det", säger jag. "Jag känner mej ledsen och orolig och upprörd, men sviken känner jag mej inte, så lägg inte på mej känslor som jag inte har, tack så mycket!".

Vissa platser är som att besöka helvetet, eller snarare återbesöka. Nu är det som tur är så att just psykakuten i Stora staden är uppfräschad och oigenkännelig, nästan, så det är inte en massa igenkännande, men principen är densamma: helvetets förgård, åtminstone.
Och rädslan... Får hon stanna? Skickar de hem henne? Vad gör jag då?
För när lillen är hemma kan hon inte sova hos mej, gammal regel som fortsätter att gälla så länge hon inte kan lova mej att inte skada sej och det kan hon inte.
Vill hon stanna, för den delen?

Det vill hon, denna gången, för hon är rädd. Rädd för sej själv, rädd för exet som inte låter henne vara ifred, som sms:ar oavbrutet och lovar eller hotar, som ska ta livet av sej om hon inte...

Och idag? Idag måste jag få tag på nån på närpsykiatrin. Jag vet att hennes läkare (är det fortfarande hennes läkare???) finns på plats, att sköterskan som varit ett sånt enormt stöd finns på plats, kanske finns psykologen där också, det var mer osäkert (en av mina vänner jobbar i receptionen och kunde ge mej info om semester, ibland har man tur!), och jag vill att dottern ska veta att hon inte skrivs ut i ingenting om hon nu skrivs ut.

Hoppas inte. Hoppas att hon får vara inlagd ett tag, får vila sej från sej själv och sina rädslor.

Åkte till hennes lägenhet igår, och kände alldeles tydligt att detta orkar jag inte. Hade lillebror med mej, och det var nog tur, för då kan jag inte annat än att försöka ge den stackars lilla kattungen det den behöver (är glad att jag var såpass smart, eller erfaren, att jag tog turen förbi affären och plockade på mej kattsand och -mat på väg dit, det fanns förstås inte), leta reda på den jävla mobilladdare och gå därifrån.

Tänker: "Ska jag försöka städa?"
men blir så trött vid tanken, blir alldeles förlamad och förtvivlad och åker tillbaka till alla andra gånger jag gjort det, tillbaka till när hon sist hade katt, tillbaka till....

Nej. Inte dit nu. Och jag har en tid bokad hos min kurator idag. Bara det. Kanske orkar jag igenom den här dagen också.

Mummel om lillen

2011-07-15T06:54:00.000+02:00

Telefonen ringer:
"Hej mamma, jag undrar när du är ledig så jag kan komma till dej?"

Glädje. Oro. Ledsamhet.

En vecka hos pappa, och han vill hit. Tre veckor kvar, och vad ska jag göra?
Han kommer ikväll, förstås, och stannar tills jag är tvungen att jobba. Det blir bara mys, hälsa på syrran och hennes kissekatt, Harry Potter-bio, mormor och morfar.

Och sen är jag tvungen att släppa iväg honom igen, och jag kommer inte att tycka att det är bra, inte ett dugg. Min älskade sammanfattade saken ganska bra häromdagen: det fungerar någorlunda under terminerna, när det är skola och fritids och träning som fyller dagar och kvällar, men med lediga dagar utan schemalagda aktiviteter fungerar det inte alls.
Ja, jag vet att jag ältar och tjatar, men jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mej till. Jag vet att mitt lilla barn inte har det bra - men kan inte göra ett skit åt saken.

Men snart är det dags för mamma-semester. Snart är det fyra veckor här. Det ska bli intressant att se om han vill till pappa...

Misstag att börja jobba?

2011-07-12T06:40:00.000+02:00

Har sovit skitdåligt i en vecka ungefär, och vet inte riktigt varför.
Några teorier har jag - som att jag slutat ta min extra kvällsmedicin - men mest nojjar jag, tror jag.

Och det är jobbet. Alltid jobbet. Att komma tillbaka förra veckan var som att fångas i en tromb. Katastrofal behandling av de stackars sommarvikarierna, redigeringsvikarierna funkar inte alls, tidningen ser ut som skit. Så det vanliga: det är så hemskt att hämta tidningen i lådan vid den här tiden på året. Som de flesta andra morgontidningar går vi ner i format under semestern (vilket väl inte verkar logiskt, är det inte på semestern folk har tid att läsa tidning???), mycket på grund av att det sparas in på vikarier och vi går runt på ännu färre än vanligt, och det innebär att vi dels inte kan få med det som borde vara med, dels att det vi gör kapas ner så mycket som möjligt.

Jag vet att jag nu måste börja dra i all skit som jag upptäckte förra veckan, men vet inte hur. Blir så förbannad och stressad, hela våren har vi tjatat om hur viktigt det är att våra sommarvikarier får en ordentlig introduktion, att alla vet hur-vem-vad-varför, att det finns teknik som minneskort till kameran och passerkort att dela ut den sekund vikarien börjar, och så skulle det bli. Så blev det inte.

Så jag är alltså direkt tillbaka i den där känslan av att aldrig räcka till, att folk förväntar sej en massa av mej som jag inte känner att jag mäktar med, att allt blir så splittrat att ingenting blir bra - och jag hatar det. Det tar all glädje ur jobbet, all kraft ur mej, och gör att adrenalinnivåerna ligger skyhögt dygnet runt.

Två veckor till, sen semester. Klarar jag det?

Mummel om ambivalens

2011-07-08T12:08:00.000+02:00

Drama och drama och drama, och jag fascineras över hur jag tänker och känner. Om hur helt sjuka saker blir normaliserade, åtminstone på sätt och vis.

Mina barn hade partykväll, och en av dotterns vänner, som bor långt borta och sällan är hemma, var också med. Dagen efter var storsonen som ett åskmoln, sällan har jag sett honom så förbannad, och han säger:
"Syster och pojkvännen har gjort slut". Inget mer. Jag frågar om han tycker att jag ska ringa henne, och han säger ja.
Så jag ringer.

Och hon berättar.
Berättar att pojkvännen flippat när hon sa att hon ville tillbringa kvällen med sin vän och sin bror, talat om för henne att han minsann skulle ta livet av sej om hon gick ensam nånstans, och då var det hennes fel, hennes ansvar.

Då tappade jag luften lite, svor och gapade en stund, för just sånt är jag lite överkänslig emot. Vilket hon förstås vet.
Jag frågar om det är en fyllegrej, en engångshändelse, men hon berättar att det inte är första gången, att han stått med en kniv mot handleden och hotat när hon ville göra nånting ensam.
Hon gick, med sin bror och sin vän. Och telefonen började ringa, sa hon, och hon svarade inte, hon hade sagt åt honom att hon inte ville prata med honom, att hon ville att han skulle vara ute ur lägenheten dagen därpå, att hon fått nog och att allt var slut mellan dem.

Till sist svarade hon, och han talade om att han skurit upp handlederna och skulle skära halsen av sej också, hon skulle hitta hans lik när hon kom hem. De ringde 112, och fick i örat att det inte var något de kunde hjälpa till med, att dottern skulle gå dit och kolla själv...

Vännen följde med dottern hem dagen därpå, och död var han inte. Däremot fick de, efter att de fått ut honom och fått löfte om att han skulle hämta sina grejor senare när dottern inte var hemma, torka blod i hela lägenheten.
"Så jävla fittigt är det, han kunde åtminstone städat upp efter sej innan han drog", sa hon, och jag tänker att det här är som en riktigt dålig bok, en b-film, och vad säger man???

Jag säger till henne att jag är stolt över hur hon beter sej, över hur hon hanterar en helt ohanterlig situation, och att hon givetvis inte ska vara i en sådan relation, en relation som har alla tecken på att utvecklas från psykisk misshandel till fysisk med tiden.

"Jag har velat göra slut länge, men inte vågar, han skulle ju ta livet av sej", säger dottern, och även där vinglar det till lite för mej. Vilka tidsperspektiv har hon, egentligen? Hur många veckor har han bott där, och hur många veckor ha de varit ihop?
Jag tänker att jag helt enkelt får lov att acceptera att hon inte ser tid på samma sätt som jag, och jag får också inse att jag aldrig aldrig aldrig kommer att låta det där "vad-var-det-jag-sa" komma över mina läppar.

Jag fruktar måndag. Vardag. När bror och vän åkt hem, vad händer då? När hon ska leva sitt nya liv, ensam?

Men i allt detta sjuka visar hon friska sidor som ger hopp. Hon bryter sej loss från en sjuk relation. Hon använder sina erfarenheter och de verktyg hon fått för att ta bort sej själv från något som skulle dra ner henne, utan tvekan.

Nu sitter jag alltså och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna få min hjärna och mina känslor att ta in hela den här b-filmshistorien och inse att det är mitt liv.

Ännu en gång. Blod, drama, psykbryt... Mitt liv.

Mummel om gränser

2011-07-05T13:18:00.000+02:00

Jobbigt som fan med samtalet igår, jag gick in i ångest direkt, hjärtklappning, het i hela huvudet, och blev nästan rädd över all den ilska jag har i mej.

Så mycket ilska är det. Ilskan kanske stammar ur rädslan, vad vet jag, men det är ilska som dominerar, som jag kämpar så hårt för att hålla ifrån mej.
Min prattant är söt, hon såg mej i övergången mellan vrak på gränsen till uppgiven och nykär lycklig, och hon blev alldeles lycklig över att vi gift oss, och hon återkom gång på gång till skillnaden mellan mej som hon först såg mej - uppgiven, utmattad, förtvivlad - till mej nu, med ett liv. Jo, jag har ett liv, ett liv som är mitt och där jag själv faktiskt har en plats, och så var det inte när vi först träffades, hon och jag.
Vi pratade i alla fall gränser. Jag berättade om att jag inte längre "tar hänsyn" in so far att jag faktiskt talar om för dottern hur jag tänker och känner om de val hon gör, och fick lite bekräftelse... "Du har kommit en bra bit på väg", sa hon, och upplyste mej om att jag, för min egen överlevnads skull, faktiskt måste försöka hålla mina gränser.
Givetevis har hon rätt, och jag, jag gör "det rätta" på så vis att min mun säger och mina handlingar visar - men vad jag känner är förstås det motsatta. Jag mår så jävla dåligt över att hålla henne på armlängds avstånd, mår så jävla dåligt över att jag stänger av och inte tillåter mina känslor att styra, för mina känslor säger att det är mitt barn, och att hon inte har någon annan.
Så är det ju, sorgligt nog. Det är bara jag som står kvar, bara jag som alltid funnits och alltid kommer att finnas för henne, vad hon än gör och säger. Och det blir en helt otrolig motsägelse där. Jag säger och gör "det rätta", är rak och tydlig och upplyser om allt hon inte vill höra, och hela tiden skriker de där känslorna att det är felfelfel, jag ska ju skydda henne, rädda henne, göra allt för att hon inte ska må dåligt...
Nog om detta.

Har i nån vecka nu haft ordentliga problem med magen, mår illa när jag äter, är vidrigt lös i magen, och igår var det värre än vanligt. Kallsvettades, trodde jag skulle kräkas, sprang på toa, och undrade hur i hela fridens namn jag ska kunna jobba, Stress, någon? Nerver? Ångest?

Så kom då sms:et. Dottern har slut på pengar, och vill låna. "Jag hatar att göra detta, men jag mår så dåligt, vet inte hur jag ska lösa det, har betalat alla räkningar och skulder och har inga pengar kvar..."
Kämpar också nu med gråt och illamående och ångest, för jag vet att jag måste stå kvar också här, vet att jag måste hålla de där jävla gränserna och tänka att om också jag framstår som om jag bara snackar, bara säger saker som jag inte står för, vad ska hon då ha kvar?

Jag vet en sak: om jag mot bättre vetande ännu en gång lånar henne pengar och hon använder dem till att festa (brukar vara så...) så flippar jag.
Jag sa åt henne att jag inte längre tar konsekvenserna av hennes val, och då ska jag inte heller göra det. Hon har valt att lämna behandlingshemmet och leva ett "normalt" liv med räkningar och matinköp, och får stå för det. Hon har inte sett till att få en god man till hjälp. Hon har låtit sin kille flytta in, och då ska de finnas för varandra, hjälpa och stötta också ekonomiskt, där ska inte mamma gå in och "ordna upp" nånting. Hon har valt att ännu en gång - trots att det blev rena rama eländet förra gången - skaffa katt, och då jag frågade om hon tänkt igenom kostnader för mat, sand, veterinär, sa hon till mej att ja, det har hon, och det är inga problem.

Jag vet att jag inte ska ge henne några pengar, men det gör mej till ett känslomässigt vrak. Hur kan jag låta mitt barn vara utan pengar???
Jag försöker se tillbaka på mitt eget tidiga vuxenliv, och ta mej själv som exempel, och det gör mej i viss mån lite starkare i detta. I hennes ålder hade jag barn, jag pluggade, jobbade svart i gatukök, och fick ihop det. Det var stenhård prioritering som gällde, och jag vet, jag vet, att det går. Jag vet också att jag inte kan projicera mej själv och mitt på henne, men jag kan inte försätta mej själv i en situation där jag inte själv har pengar för att hon inte är beredd att se till att hon har den hjälp hon behöver för att klara vardagen.
Eller?

Hon gör sina val. Hon får ta konsekvenserna. Jag kan inte vara hennes fallskärm. Råd och stöd - visst. Men hon väljer, och får stå för det.

Vet inte om jag orkar detta, särskilt inte som hon inte ringer, bara messar. Känner att jag skulle vilja ha ett riktigt ordentligt bråk, få ur både mej och henne alla känslor och tankar som finns runt detta, men vet inte hur jag ska få henne att ta sej förbi sin jävla konflikträdsla och stå upp för sina val, förklara både dem och de förväntningar hon har på mej.
Fan också.

Misstag med prattant?

2011-07-04T06:53:00.000+02:00

Idag ska jag träffa min prattant. Kuratorn, som jag hade så kallade stödsamtal med för dryga året sedan, en trevlig kvinna som nog stöttade en del när det där senaste jävla diskbråcket nästan knäckte mej.
Ringde henne när dottern bestämde sej för att avbryta behandlingen, då när jag inte kunde andas ordentligt, och det verkade vara en bra idé, just då.
Idag, när det är dags, vet jag inte riktigt. Vad ska jag prata med henne om? Lönar det alls?

Vet nog vad det är som gör att jag tvekar, när jag tänker efter. Att verbalisera känslor gör ont som fan, och det river upp sånt som man lyckas förtränga, hålla på avstånd.

Klarar jag av att släppa alla de där jobbiga känslorna inpå mej? Kommer det att göra nytta för mej, eller är det sådär som min far påstår och har levt efter i hela sitt liv, att det man inte pratar om inte finns?
Ha!
Det där har jag kämpat emot stor del av mitt vuxna liv. Det där som genomsyrade min barn- och ungdom, tystnaden, vägran att se verkligheten i vitögat, förvirringen som man känner som mycket ung när man försöker reda ut problem och möts av den där inställningen, att det är fult att erkänna känslor, eller i alla fall att man inte ska prata om sånt som är svårt.

Hur djupt sitter sånt, tro? Djupt, tydligen. Jag vet att jag fått höra, och då pratar vi vuxen ålder, att jag inte ska diskutera privatsaker med främlingar, det vill säga yrkesmänniskor som faktiskt har som jobb att prata med folk om svåra grejor... När jag fick den där hemska utmattningsdepressionen efter skilsmässa och sjukdomar och olyckor och lång och varaktig utslitning och faktiskt insåg att nånting var fel och sökte hjälp fick jag höra att det jag gjorde var åt pipan, att man inte ska blanda in utomstående i sitt liv och sina problem. Att mina försök att bli frisk och må bra var fel, med andra ord. Det gjorde ont, vet jag, att inse att mina föräldrar tyckte att det var bättre att jag mådde dåligt än att jag fick hjälp av de där utomstående...

Djupt, alltså. Konstigt är det, också, att jag faktiskt får den här obehagskänslan, och att det tar tid för mej att inse vad det är fråga om. Jag menar, det är bara att titta på min far så ser jag vad det gör med en människa att stanna i den där idiotiska uppfattningen. Han är, och har med jämna eller ojämna mellanrum under hela livet varit, deprimerad. Det nöter ner honom på alla plan, men inte fan söker han hjälp. Han skulle inte ens erkänna faktum. Stackaren...

Jo, jag tycker faktiskt synd om honom. Men mest är jag nog förbannad på honom, för han utsätter omgivningen och sej själv för onödigt lidande genom sin korkade inställning...

Och jag, jag får kämpa mot de där inprogrammerade reaktionerna. Jag vet att det för min del är bättre att få ventilera, och att det faktiskt finns stora fördelar med att prata med ett proffs, en människa som har tystnadsplikt och som inte alls är inblandad i nånting, inte reagerar känslomässigt på nånting alls. Bara kan lyssna, och kanske peka på grejor som inte är logiska, som är "onödiga".

Jo, jag går dit. Ser hur det känns efteråt. Vad som ploppar upp under samtalet - för vem vet vad det egentligen är jag behöver vräka ur mej?

(Jo, jag vet nog. En massa ilska är det, så mycket ilska som fräter och fräser, och med ilskan kommer skulden också. Skuld och ilska och ilska och skuld, och den otäcka känslan av att aldrig räcka till, aldrig ha svar, av att alltid misslyckas med att skydda mina barn från allt ont.)

Mummel om längtan

2011-07-02T12:59:00.000+02:00

Det har gått drygt fyra och ett halvt år sedan jag flyttade ifrån lillens pappa, sedan jag, motvilligt och med stor ångest, blev varannanveckasboendeförälder. Vilket ord. Men så är det. Jag är aldrig varannanveckasförälder, jag är förälder varenda dag, 24 timmar om dygnet, men tyvärr har jag inte barnet hos mej hela tiden.

"Det blir lättare med tiden", sa folk. Och: "Du ska se att du tycker att det är skönt att ha tid för dej själv".
Så sa de. Säger fortfarande, ibland, men jag kan konstatera att det inte är sant.

Varje söndag han åker ifrån mej är vidrig. Jag märker på mej själv hur labil jag blir, ledsen och lättirriterad och lätt arg, vi blir ofta ovänner de dagarna, just de dagarna när vi absolut inte borde bli det, men så är det alltså. Ångestklumpen i magen växer allteftersom timmarna går, klockan närmar sej pappahämtning, eller barnhämtning, och jag lider och lider och lider och skäller en del eftersom det alltid verkar vara så svårt för lillen att plocka ihop de grejor han vill ha med, samla ihop sej inför ännu en flytt.

Stackars unge. Stackars alla ungar som har så röriga liv, som måste tänka efter en gång i veckan, måste komma ihåg det viktiga som behövs på båda ställen.
Kläder fixar jag, förstås. Det är resten som är svårt, prylar och mojänger och nödvändigheter. Nej, vi bor inte miltals ifrån varandra, det är, i princip, inga problem med att hämta glömda saker, men det verkar som om det är viktigt för lillen att hålla isär de olika liven.
Kompartimentalisera. Försvenskning. Funkar?
Nåja. Han har vissa problem med att leva två liv, schizofrent, kan man säga. Så mycket skiljer sej, så många olika mammasaker och pappasaker, inställningar, livssyn, viktigheter...

Nu ska han vara på pappasommar, fyra veckor, och det är förstås uteslutet. Har frågat honom tusen gånger om det är ok för honom att jag "lånar" honom en helg under pappasemestern, och han säger ja varje gång. Och jag minns förra sommaren, och sommaren innan det, och så vidare, och inser att jag aldrig i livet kan vara utan honom under så lång tid.
Längtar nämligen halvt ihjäl mej, saknar nånting så gruvligt att jag blir halvgalen, går in i samma känsla som de söndagar han ska iväg, ångest, klump i magen, eldklump, irritation, ilska...

Förra sommaren kunde jag ha lappat till hans far på riktigt. Det var när lovet nästan var slut, när det var dags att återgå till vardag, och mammasemestern nästan var slut. Fem veckor med mamma (jo, vi har hittills lyckats med att få ihop sommarlovet, max en veckas fritids i början, sen ledigt) och han ser på mej och säger:
"Mamma, varför har pappa inte velat låna mej nånting när jag varit här sådär som du vill?"

Vet inte vad man svarar, riktigt. För jag tror inte att hans pappa inte älskar honom, inte så. Jag tror att hans pappa helt enkelt inte tänker på honom när han inte är där. Helt introvert, inriktad på sej själv och sitt, inte en tanke på vilka signaler han skickar till pojken genom att inte vilja "låna" honom en endaste dag under de där fem veckorna...

Vet inte hur det blir i år. Vet att det inte finns några planer för resor eller aktiviteter på hemmaplan, men jag vet ju inte allt.
En sak vet jag: jag är så rädd för att få hit min pojke så som han blir efter de där hemska sommarveckorna. Också han inåtvänd. I sin egen värld, där han inte förväntar sej att någon vuxen ska delta, göra roligheter eller bara vara tillsammans. Det är så hemskt när han vänder sej bort, går in i ett för det mesta bildligt men också ibland bokstavligt hörn och aktiverar sej själv utan att kolla om nån är intresserad eller vill vara med.
Kanske är jag överkänslig, skadad av erfarenheter under den tid vi skulle föreställa en familj och bodde tillsammans. När barnets far aldrig deltog i nånting, aldrig ens visade intresse för vad resten av oss gjorde eller tänkte eller kände.
Är rädd för att åter få höra om hur lillen får sköta sej själv på förmiddagarna, om hur pappa sover och han fixar frukost och tittar på tv och spelar dataspel tills pappa vaknar och ska facebooka resten av dagen (och halva natten). Är rädd för att få höra ungen åter säga att "min pappa orkar inte riktigt men det gör inget" angående det faktum att gräset inte klippts på hela sommaren och att det därmed är omöjligt att leka i trädgården.

Min längtan är inte bara längtan, med andra ord. Den är rädsla och oro och ilska, också, och jag undrar ibland hur jag ska orka de år som är kvar tills barnet är ungdom och skygglappar och hänsyn går upp i atomer och föräldrar ses och döms. Hårt döms vi, under en period, och jag är så rädd för att mitt vackra lilla ljusbarn ska bli en mycket arg tonåring som utan pardon dömer både sin far och sin mor.

Mej, för att jag inte sätter stopp. Men hur? Hur man än gör blir det ju fel, eller hur? Om jag skulle dra igång en tvist nu, försöka få hela boendet för att skyddda ungen, skulle ungen aldrig förlåta mej. Vi skulle krossas allihop. Men tänk om han skadas för livet?

Inga rätt, bara fel. Försöker balansera stolligheterna genom att visa hur en kärleksfull familj bör fungera, men vet att pappas sätt är lika viktigt för honom just nu, väger lika tungt. Man kan bara hoppas att jag, att vi, lyckas vara positiva föredömen, att storebror och styvfar och morfar kan vara positiva mansbilder som uppväger den totala egotrippen hans far är ute på.

Det har inte gått ett dygn sedan han hämtades, och jag är redan sjuk av längtan, rädsla, oro, ilska. Vill ringa, flera gånger om dagen, men vet hur det blir. Jag frågar hur han har det, hur han mår, och han säger: "Bra!"
Inget mer.

Mummel om att hålla sej undan

2011-06-29T11:41:00.000+02:00

Krisar lite nu, i en bit av livet.
Det är lite konstigt, det där, för i de allra flesta bitar funkar livet utmärkt, jobag älskar mitt liv, mina barn, min man, mitt hus, min trädgård...

Trots det vet jag att det finns ett par delar som jag väljer bort. Helt enkelt distanserar mej ifrån, dissocierar mej ifrån, av den enkla anledningen att jag faktiskt inte klarar av att ha dem nära.

En del är jobbet. Nästa vecka börjar jag jobba igen, trots att läkaren anser att jag ska vara sjukskriven till augusti och min chef och mina kollegor håller med.
Bara inte jag. Jag vet hur tufft det är att komma tillbaka, och ju längre tid det går desto svårare blir det. Inte bara för att det är skitjobbigt att ännu en gång ha att göra med försäkringskassan, utan för att man får svårt att vara bland folk. Jo, så är det. Har man gått hemma månader blir det urjobbigt att ha folk omkring sej, och folk omkring sej har man i mitt yrke.
Så jag bryter min sjukskrivning. Jobbar några veckor innan det är dags för semester, en sorts mjukstart, kan man säga. Några veckors jobb, sen semester, sen lite jobb igen, och så Grekland. Om det går att ta sej dit, vill säga, annars vet jag inte vad jag ska ta mej till. Ta ledigt ändå? Spara de där veckorna och satsa på en annan Medelhavssemester med man och barn i stället för en med bara man?
Ändå känns det lite vingligt, lite osäkert. Klarar jag det? Jo, jobbet klarar jag. Frågan är om jag klarar av resten av livet, eller om det blir som före sjukskrivningen då jag visserligen klarade att jobba, men sen gick hem och la mej på soffan tills det var dags för sängen...

Det är en bit. Den andra är dottern, förstås, alltid hon. Just den biten klarar jag inte alls just nu, och jag hör det i min röst när vi pratar i telefon, känner det i mitt kroppsspråk när hon är här. Distans. Jag öppnar inte den där delen av mej som är så skadad, öppnar inte dörren som gör att jag uppslukas ännu en gång av hennes problem, av hennes diagnos, av följderna av emotionell instabil personlighetsstörning.
DBT på gång, här hemma. Bra, säger jag. Och det finns förstås tillgång till anhörigutbildning där också, men jag känner att jag inte ens orkar tänka tanken. Och ska resten av familjen ens behöva lära sej var den där dörren finns?
Nej. Det klarar jag inte. Jag lyssnar när hon berättar, men tänker på hur arg hennes storebror är, hur smärtan i hans ilska krossar mitt hjärta varje gång. Han håller sej undan, fysiskt och mentalt, för han kan inte annat.
Jag kan annat. Jag vet att jag alltid kommer att finnas för henne, men just nu inte riktigt hur.
Bestämmer att jag gläds med henne i det framsteg hon säger att hon gör, i det som fungerar i hennes liv, och ger tips och råd när jag kan - men jag går inte tillbaka till rädslan, till min egen ångest, till att vända mej själv ut och in för att hon inte ska behöva.

Vi har sommarlov. Jag tänker inte låta något förstöra denna sommar, denna allra första sommar i vårt hem, vårt gemensamma hem som ska vara en fristad, ett lugn, en trygghet.
Så jag fortsätter att förtränga. Ett tag till.

Mummel om traditioner

2011-06-25T13:49:00.000+02:00

Igår fick jag en del insikter som är både hisnande och underbara.
Första gången jag firade midsommar drogs jag i en skrinda till ängen, där hela sommarstugeområdet samlades för gemensamt firande. Mormor och morfar, mor och far, och syskon, då två, senare tre.
Varje år samma sak, med fler och fler stugor som byggdes, mer folk som samlades, och under åren är det kanske en handfull gånger jag inte firat midsommar där.

Mina barn har med andra ord också firat där, de stora vill fortfarande dit även om vuxenlivet numera kan sätta stopp för det med jobb och annat. Den lille vet inte av andra sätt, varje midsommar under sina nio år har han varit där, dansat runt stången, köpt lotter, vunnit brassestol och bouleset och väggflagga och grill, sprungit med potatis i sked och försökt skrapa ihop så mycket godis som möjligt efter godisregnet.

Igår var andra året för min numera äkta make, och jag minns förra året då han för allra första gången i sitt liv dansade runt midsommarstången... Han imponerades, hade inte trott på min beskrivning om hur min midsommar ser ut, och han var liksom jag alldeles nöjd igår också!

Midsommarlunch i stugan med mor och far, och jag ser hur de skiner upp, lever upp, av mitt yngsta barn - sista barnbarnet... Jag sörjer lite, för så var det inte med mina två stora ungar, de har aldrig fått ha den mormor och morfar som den lille har. Men ändå känns det fantastiskt, att han inte bara är mitt ljusbarn, min glädjespridare, utan också deras. Vi äter, jag diskar trots min mors protester, och sen packas fika och vi går ner till ängen där alla samlas, kanske 75 personer, kanske tillochmed fler.

Dragspel och klarinett, och lillen vill fortfarande vara med och dansa, om mormor hänger på. Lotterna köps in, och jag har den där årliga klumpen i magen, påminner sonen om att vi troligen inte vinner ett skit, men om han får en vinstlott, kan han välja boulesetet så att vi slipper be att hans pappa skickar med mitt som jag lämnade kvar i huset (och som aldrig används. Det vet jag eftersom gräset inte klipps och det därmed är omöjligt att spela nånting där i trädgården...).
Han vinner, och inte bara hans lilla vackra ansikte lyser upp, vi delar alla hans glädje.

Mamma ser sej omkring och säger att vi är den familj som funnits där längst. Jag inser att de varit där, varit med, i 46 år, att det skulle kunna bli 50-årsjubileum om de nu inte gör allvar av pratet att sälja...

Vi pratar om förändring, om hur det var i början, ett rum och kök, generationsboende på hög nivå, kanske tre, fyra stugor till i området som bonden styckade av i sommarstugetomter...
Nu är det mer park än skog, och många av de gamla, de som fanns under min uppväxt, är borta, har sålt eller dött rentav. Den snälla tanten som gjorde sockerkakssmet åt mej och syrran och lät oss läsa serietidningarna hennes son hade. Vännen som var lite idol i barndomen och senare älskare som gick bort i en olycka för några månader sedan. Och bonden själv, han som hade huset på kullen med sjön som altartavla, som hade små lamm varje vår som vi fick gulla med, han har varit borta länge och fruns släktingar som ärvde låter allt förfalla runt sej, ladan som lammen var i rasar snart över vägen, huset som jag och syrran skulle bo i när vi var vuxna ruttnar runt sina korkade ägare.
Allt förändras, försvinner, och jag är rädd att mista det.

Just nu är jag dock så tacksam. Tacksam över att jag fått ge mina barn det jag själv fick, midsommarfirandet utan alkohol som fokus, sjön där de alla lärt sej simma, och stugan som nu har tre sovrum och alla mod cons. Skogen och allt som hör till med bär och svamp, abborrfiske och kantarellmackor...

Jo. Tacksam. Glad och rofylld och tacksam. Hur stort är inte det?

Mummel om jord

2011-06-22T14:05:00.000+02:00

Anlägger en örtagård, och det börjar bli bråttom. Mina små plantor borde varit i jorden för längesen, ett par veckor i alla fall, men hur det nu är har inte gräset flyttat på sej självt...
Hade vansinnigt roligt med den sprayfärg för temporära sportvaddetnuvar som jag köpte, 174 kronor kostade den, så jag får väl göra en ordentlig badmintonbana i trädgården nån gång för att pengarna inte ska vara helt bortkastade, för det gick inte åt värst mycket färg till att rita upp rabatten.
En krocketpinne, ett snöre - och vips! har man en perfekt cirkel! Tyckte inte att den var så stor - inte förrän jag började gräva upp gräsmattan.
En liten bit i taget, annars går det inte. Jo, min käre make skulle göra det, men av nån anledning hände först ingenting, sen lite mer ingenting, och så springer veckorna i väg och småplantorna börjar se ledsna ut och jag tänker att jag ju har sagt det så många gånger, orkar inte tjata på vuxna människor, men om jag börjar gräva lite kanske vinken går fram?
Det gjorde den, på sätt och vis. Avslutade ändå arbetet i dag, svettig och dan, och tömde i jorden, sex säckar jord - och det räcker inte. Inte alls...

Kan konstatera att även en liten rabatt ofta visar sej större än man tror. Men jag tror den blir finfin, ett litet vagnshjul i mitten, där ska jag ha smultron och inget annat, och så stenar att gå på mellan "tårtbitar" med lite av varje, timjan och salvia, oregano och basilika, lavendel och den lilla rosbusken från Stugan (ett pytteskott som redan gått i knopp!!!), läkemalva, temynta och citrontemynta - och om det blir plats sår jag i ringblommor i olika färg. Det blir väl bra?

Att ha händerna i jord ger lugn. Att pyssla med småplantor är nyttigt för själen. Att odla sin trädgård är något man inte ska förakta som terapi - och då får ryggen skrika hur högt den vill!

Mummel om avstånd

2011-06-20T13:38:00.000+02:00

Dottern ringer för att säga att hon betalat tillbaka lite av det hon lånar, och det blir ett väldigt konstigt samtal för min del.

Jag känner hur långt borta jag är. Hur jag tänker över varje ord, rullar runt det i hjärnan innan jag talar, undviker och håller mej borta ifrån.
Ändå frågar jag om hon pratat med psykologen, den psykolog som en gång släppte allt och på sin lediga tid åkte in till akutpsyk i stora staden med henne eftersom de, när hon kom ensam, bara skickade hem henne igen. Den psykolog som jobbat häcken av sej för hennes skull, vänt ut-och-in på sej och skakat fram pengar till behandling trots att det inte finns landstingspengar till sådant längre. Just den psykologen, som sökt henne i flera veckor nu.
"Jag hann inte svara, var långt ifrån telefonen, och jag har inte ringt tillbaka än", säger hon.
"Gör det då", säger jag, och sedan drar jag mej undan igen.

Bakom väggen, den vägg som ska skydda mej och min äkta make (!) och min lille son från borderlineframkallade kriser. Den vägg som jag reste när jag kände att nu, nu blev det en grej för mycket, nu känner jag mej alldeles för... Sviken? Jo, kanske. Eller mer besviken, kanske, för hur det än är så är det hennes liv, hennes val, och den hon sviker är inte mej, det är sej själv.

Kanske är det just det, att jag så starkt känner att hon låter borderline styra, att hon sviker sej själv igen, flyr ifrån möjligheten att få det bra igen - och nu känns det slutgiltigt.

Det känns alldeles för slutgiltigt. Den här gången finns ingen väg framåt, såvida hon inte åker tillbaka, tar ansvar för sitt liv, tar emot behandlingen hon behöver trots sin rädsla. Den här gången är det vägs ände, för jag har inget mer att erbjuda.
Jo, jag kan finnas här, stötta i det jag kan. Problemet är att det jag kan stötta henne i inte räcker till, inte på långa vägar räcker det. Att ha en mamma är nog bra - men relationen mamma-barn är inte mamma-barn när barnet blivit vuxet är det inte samma grej. Mamma är inte den som tar hand om allt. Mamma räddar inget längre. Mamma är inte den som tar ansvar,

Jag distanserar mej och håller väggen uppe. Det finns inget annat sätt att överleva för mej.

Mummel om sömn

2011-06-19T06:57:00.000+02:00

Vaknar alltför tidigt, och det har jag gjort länge nu. Jag känner tydligt hur negativt det påverkar, och kanske försöker jag tillochmed använda det som ursäkt - om det innebär att jag inte ens kan sova måste jag väl börja tänka på att inte träna längre...???
Nej, inte så. Får inte låta mej gå dit, måste fortsätta med det långsiktiga tänkandet!

Men om man inte får sova blir så mycket så fel. Jag märker att jag påverkas väldigt, och det är inte i en positiv riktning, precis...

Jag minns när barnen var små, eller kanske snarare när mina pojkar var små, och inte är det positiva minnen, direkt, heller. De var båda två i princip utan sömnbehov, och på den tiden började mina dagar senast halv fem. Glada småungar är fantastiskt, men jag kunde inte riktigt uppskatta det vid den tiden på dygnet, det minns jag tydligt.
Min äldste son vaknade varannan timme i säkert ett år, och jag minns hans första leende. Vid halv tre-tiden på natten, med mej som en trasa, ammande - och han släpper bröstet och fyrar av, och jag blir klarvaken, så lycklig, den lyckan vilar som en pärla i mej, och bevisar att det går att uppskatta det mesta trots att man blivit en zombie av sömnbrist.

En tid var tidig morgon min favorittid på dagen. Jag ställde klockan för att vakna tidigt, tidigt, för det var den enda stund jag hade helt för mej själv, innan barnen skulle vakna och gå till dagis eller skolan. Den stilla stunden var värd så mycket att jag utan att tveka gick runt på fyra, fem timmars sömn, men då var jag ung och friskt. Har jag verkligen en gång varit ung och frisk? Jomenvisst. Nånstans långt inne i min hjärna finns minnen av den tiden, det är jag övertygad om, det är bara det att jag inte kan komma åt dem... Jag minns så lite, och det gör mej så ledsen, och jag vet att det är jag själv som orsakat det: jag trodde att jag skulle klara allting, orka allting, och det gjorde jag inte.
Att ha småbarn, studera på mer än heltid (jag tog två examina på 3 ½ år), jobba extra för att få familjens ekonomi gå ihop eftersom dåvarande maken "byggde upp sitt företag" och därmed inte kunde bidra med mer än småsmulor till familjens ekonomi (fyra personer på studiemedel plus svartjobb några timmar i veckan, hur fan gick det till??? Tur att Myrorna fanns!) slet mer än jag nånsin kunde ha föreställt mej. Jag trodde på allvar att jag klarade av det, klarade allting på max fem timmars sömn per natt - och så var det ju inte. Jag tappade bort mej själv, och gjorde mej sjuk. Därom är jag övertygad!

Nu har jag inte en enda underbar bebis som håller mej vaken, nu har jag en objuden gäst som gnager och river och ger mej mardrömmar om björnar som äter mej levande. Det är en stor skillnad, det, kan jag tala om, och att vakna helt efter en natt av frossa och svettningar som avlöser varandra är inte roligt.
Så hur gör jag för att vända på detta? Hur gör jag för att smärtan inte ska ta över mej igen, ta över och göra mej till ett monster man inte kan ha i möblerade rum??? Hur gör jag för att inte tro att jag ska klara allting, hur ger jag mej själv tillåtelse att använda mina erfarenheter, de erfarenheter som säger att jag inte fixar det om jag inte sover - att jag inte ens är ung och frisk längre?
Jag tror att mina sömnproblem också hänger ihop med det faktum att jag hela tiden väntar på katastrof, också. Jag är hela tiden beredd på att telefonen ska ringa, att samtalet om att dottern skadat sej igen, eller försökt göra slut på livet, kommer, jag är tillbaka i läger där jag måste ha båda telefonerna nära på natten, bara om utifall...

Nej, inga piller. Jag har nog av sånt. Jag vill inte döva mej, inte droga mej till sömns, så jag måste hitta på något annat.

Runt runt runt går det, hjärnan går i spinn och känslorna visslar omkring, och jag hittar inte ut. Fan också.

Mummel om sommarlov

2011-06-17T13:33:00.000+02:00

På väg uppför trappan och kvällens högläsning vänder sej lillsonen om, tittar på mej och säger:
"Mamma, det ska bli så roligt imorgon!!!"
och jag tappar nästan luften av lycka.
Jag inser hur stor min oro har varit de senaste månaderna, hur mycket jag ängslats för hur han har det, min lille guldpojke, mitt ljus, min älskade sladdis...

Att veta att han går och lägger sej lycklig, full av förväntan inför nästa dag, är en så stor glädje att jag har svårt att hitta ord för det. Jag lägger mej själv full av glädje tack vare de där få orden, tack vare bilden av hans vackra lilla ansikte och ljuset i hans ögon när han ser fram emot imorgon mer än han gjort på länge, länge...

Givetvis gör det mej också ännu mer orolig och ängslig inför nästa skolår, men vi har bestämt en sak, jag och mitt vackra barn: vi tänker inte på nånting annat än att det är sommarlov, att det är allra första veckan av sommarlovet och det är många många dagar fulla av äventyr och glädje kvar innan allvaret tar vid igen.

Så har vi bestämt, och det känns fint. Nu har vi sommarlov, och varje dag är värdefull och fantastisk!

Mummel om krafter

2011-06-16T13:49:00.001+02:00

Jag droppar svett på datorn och filurar på om det verkligen kan vara värt det - har ont från de två diskbråcken i nacken för första gången på åratal, och det får mej att må dåligt i hela kroppen. Kan förstås inte bero på mycket annat än den fysiska belastning jag envisas med att utsätta min stackars gamla kropp för, och det krävs en hel del för att jag ska klara av att knyta på mej skorna och gå ner i källaren.

Ner till min stora hatkärlek, crosstrainern. Programmera den, just nu är det 25 minuterspass med motstånd fem, och fyra intervallminuter då jag i princip springer i stället för att jogga. Tänker fem minuter i taget, ibland bara intervallminuterna, något i stil med "...nu har jag bara tre minuter kvar..." och ger mej inte.
Det är i och för sej bara uppvärmningen. Varannan dag kör jag styrkepass med hjälp av lätta hantlar, gummiband och yogamatta. Överkropp och mage, muskelkorsett och enbens tåhävningar i trappa, vem fan behöver ett gym???
Älskar fortfarande inte plankan. Varje moment är ett stort lidande. Jag försöker minnas min gulle-sjukgymnasts ordinationer, och klara mej utan alla de där snofsiga maskinerna som fanns i landstingets träningslokaler. Tänker att jag ska börja simma till hösten, morgonsim före jobbet, men är inte helt säker.
För att jag skäms för mej, tror jag. För att jag inte vill att någon ska se hur svårt det är för mej, kanske.
Jag är som min dotter, eller hon som jag: jag vill ju bara vara normal...

Varannan dag pilates, zumban fick jag lägga ner, det är nog för mycket skuttande och rumpvickande för trasiga ryggrader, tror jag. Kanske sen? Kanske kan man zumba när muskulaturen är uppbyggd och stabil? För kul är det, lurade lilleman att vara med en gång, och han gillade det.

Men jag sliter med mej själv för att kunna hålla i och fortsätta. För visst är det så mycket lättare att övertala sej att det ju gör mindre ont att låta bli, att det blir högre och högre smärtnivåer nu och det är otäckt och.... Farligt?
Nej. Farligt är det inte, det är bara som jag vill inbilla mej, så gärna vill jag inbilla mej det. Jag vill inbilla mej att jag mår bättre av att köra på som förut, lägga all kraft på jobbet och inte ha någon alls kvar till annat, särskilt inte mej själv.
Vem är jag att tro att jag ska kunna må bättre? Vem är jag att inbilla mej att jag förtjänar det? Hur kan jag ta så mycket tid och så mycket kraft ifrån annat, jobb och familj, familj och jobb, och lägga den på mej själv av alla dumma saker i världen???

Så jag har starka krafter att slåss med och emot. Krafter jag själv skapar. Inbillningar kallar min lille son dem, inbillningar som tar över och suger ut...

Står emot, än så länge, men gråter också, mest för att jag ser mej som ett sådant misslyckande.
Har alla verktyg, men har låtit bli att använda dem så länge att allt blivit fel. Inbillningar, rädslor och självförakt har fått styra, och då går det åt pipan till sist.

Får ta mindfulnessträningen på ännu större allvar, och hitta den där delen av min själ som kan ge mej ro i det här beslutet. Söka kraften i mej själv. Jag kan, om jag vill. Måste bara orka vilja också. Det gör så förbannat ont, bara.

Mummel om småsakers värde

2011-06-13T07:44:00.000+02:00

Jag är vinglig nu, på alla möjliga sätt.
Fysiskt är det inte värst bra, men det är ju ganska självförvållat, jag belastar kroppen mycket genom träningen, men meningen är ju att det i förlängningen ska bli bra, jag ska bli starkare, kanske tillochmed friskare, och då krävs ganska vidriga smärtnivåer under en period...

Mentalt - ännu värre. Jag märker att jag distanserar mej från det mesta, håller ifrån mej mycket mer än vad som är nyttigt för mej, men just nu kanske det är nödvändigt för att överleva?
Frågetecknet är starkt, kan jag säga, men just nu är det faktiskt så att jag inte klarar av att tänka på hur dottern har det (nej, hon hör inte av sej), hur lillen har det hos pappa (försöker bara se till att han har det så bra som möjligt när han är här, och att han är här så mycket som möjligt), hur mina föräldrar mår...

Jag vet att det inte är bra att vara så långt ifrån sej själv, men det är som om jag är tvungen att helt fokusera på mej själv och den plan jag har för mej nu, och jag vet varför också: annars orkar jag inte fortsätta.

Men: jag försöker ta vara på de underbara vardagligheter som är lycka. En eftermiddag med solsken, i trädgården, badminton med lillen trots att jag inte klarar av det så bra, pressa i solen med lillen i en "koja" under/bakom solstolen så att han kan spela Nintendo DS trots den gassande solen tills jag har vilat mej nog mycket för att klarar en stund till med badminton, titta på min käre make när han pysslar i trädgården - det är lycka. Eller Lycka, tillochmed, för den stilla fullkomlighet jag känner måste vara något versalt...

Om jag inte klarar av att känna de positiva känslorna behöver jag verkligen söka hjälp, nämligen. Om jag inte klarar av att förstå hur otroligt lyckligt lottad jag faktiskt är kommer jag att gå under.
Så jag jobbar hårt på att se till att jag inte glömmer bort att uppskatta hur rikt mitt liv är, och vilken otrolig tur jag har, och har haft. Trots allt. För det negativa får inte ta över. Låter jag det göra det är det lika bra att ge upp helt och hållet, och det tänker jag banne mej inte göra!

Idag blir det massage, och det är bra. Ännu ett träningspass, förstås, jobba igenom smärtan, känna hur jag blir starkare och starkare, hur jag faktiskt kan kanalisera styrkan som finns därinne, någonstans, för att göra livet ännu bättre.

Bra är det redan, nämligen. Det vet jag när jag ser mitt vackra barn bli brunare och brunare, hur hans hår blir blondare och blondare, hur han trivs med livet och oss och hur han, i alla lägen, hittar på bra saker att göra och säga. Där är Livet, i sin fulla prakt, och det ska jag vara rädd om. Ta hand om. Uppskatta.
Inte låta mörkret krypa på mej och ta över. Aldrig mer det, heller!

Obehags-mummel

2011-06-11T08:03:00.000+02:00

Vaknar med en krypande känsla i kroppen, en obehagskänsla som gör mej otroligt rastlös, jag vet inte vad jag ska göra med mej...
Det är otroligt obehagligt att få en sån här känsla i kroppen, särskilt när det inte finns en konkret anledning, särskilt när jag inte kan sätta fingret på varför eller ens hur.

Så jag tvättar, chansar på att regnet håller sej borta, och hänger tvätten ute, barfota i daggigt gräs, lite kyligt men ack! så härligt med moder jord under fötterna, direkt mot skinnet.
Pysslar med mina växter, och tänker att det är dags att plocka ut alla krukväxterna, ställa dem på altanen så att de också får uppleva lite sommar. Att få stå ute, eller åtminstone på altanen, verkar vara nyttigt för dem, och just nu hoppas jag att mina citron"träd" ska få en riktig växtboost - lilleman älskar dem, framförallt det faktum att de kommer från kärnor vi planterade för tre-fyra år sedan, han är helt fascinerad över hur en liten liten citronkärna kan växa till en kraftig planta. Vi plockar ett blad då och då, gnuggar det mellan fingrarna och njuter av doften, och han skrattar...

Jag känner hur jag bara flyter omkring, plockar lite där, vattnar lite här, och hela tiden den där rastlösheten, den där känslan av... Vad?

Orkar fan inte med mej själv när jag blir såhär. Vill bara ha svaren, serverad pang bom rakt på, inte gå såhär och känna att det är något, att det finns nånting som stör, men inte kunna sätta fingret på det, inte kunna hitta fram till vad det är som får min värld att bli skev och oigenkännlig.

Tappar fokus, och känner hur smärta och rädsla är på väg att ta över igen, och det får inte hända. Jag kan nog aldrig helt komma över min rädsla, men jag kan hålla mej på rätt sida av den där gränsen, fortsätta att hålla i ratten - det är jag som styr. Inte smärtan. Inte rädslan.
Jag.

Mummel om smärta

2011-06-09T09:19:00.000+02:00

Såhär:
när hon säger att hon inte tänker stanna i behandling går något sönder i mej.
Nånting viktigt, så viktigt, går i bitar, och det gör fysiskt ont.

Hjälplös ser jag hennes liv rasa. Utan att kunna påverka eller inverka får jag stå bredvid och försöka överleva också det.

Jag känner hur nånting i mej ger upp. Orkar inte mer, inte en gång till runt den onda cirkeln, inte en gång till i frustration och hjälplöshet, uppgivenhet är ett bättre alternativ.

Jag känner: så länge jag var hennes mamma kunde jag stötta och hjälpa och göra, nog mycket för överlevnad. Nu är hon vuxen, och får lov att själv ta konsekvenserna av sina val.

Hur det ska gå till vet jag inte, men en sak vet jag: mitt liv ska aldrig mer styras av borderline.
Jag ställer inte upp på det längre. Det blir inga fler samtal till myndigheter, inte mer pengar att "låna", inga fler vaknätter med ångest över vad hon gör.

Hon anser att hon har verktygen hon behöver för att klara sej. Jag anser att det visserligen kan stämma, men att hon inte har någon möjlighet alls att få ett liv under de förutsättningar som finns nu.
Hon har valt. Och jag lämnar över hela ansvaret till henne.

Jag är inte längre ansvarig, och att skriva det gör så ont att jag inte kan andas ordentligt.
Jag har också valt nu. Jag vill ha mitt liv, inte styras av borderline längre. Aldrig mer.

Fru Mummel här!

2011-06-06T09:01:00.000+02:00

Så - nu har jag gjort det jag aldrig skulle göra igen, men det var 23 ½ år sen sist, så det känns som om det är ok.
Blir det inte mer ofta än så kan det väl vara ok att gifta sej lite???

Det var en underbar dag, och jag är så lycklig. Precis som vi ville ha det, här hemma, med en vän som vigselförrättare, överraskade föräldrar som var glada för vår skull, och mina barn nära, delaktiga, också de glada. Lilleman improviserade bröllopsmarsch på akustisk gitarr, helt fantastiskt, bättre musik kunde vi inte få.

Mina söner höll fantastiska tal. Min dotter grät, så hon kunde inte. Min far välkomnade älsklingen in i familjen, och det var fanimej första gången min mor inte hade en enda negativ kommentar, hon är lika nöjd som farsan, och det värmer mitt svarta hjärta att de - faktiskt! - anser att min käraste, min äkta man, är en positiv faktor i allas våra liv!

Lite arg var hon, för de visste ju inget om orsaken till "eftermiddagsfikat", så de kom i shorts och t-shirt, raka vägen från sommarstugan... Älsklingens mamma hade också clothes issues, hon hade tänkt att ta på sej klänning mej ändrat sej eftersom hon trodde att hon skulle frysa, och hon var så bekymrad, för "man ska ha klänning på bröllop".

Så fick världen veta, det är så enkelt nuförtiden, bara att ändra status på facebook och telefonen börjar ringa... Älsklingens syster och systerdotter kom och firade med oss, och mina systrar messade.

På kvällen kom en av mina nära vänner som jag lurat hit också, ringde och frågade om hon inte kunde komma och dricka lite vin och prata skit, och när hon insåg vad vi gjort brast hon i gråt i hallen, och jag blev nästan rädd... Men det var ingen fara, hon var så glad för vår skull, så glad att hon fick vara med på vår dag, och vi drack vin och hade otroligt trevligt långt in på småtimmarna. Bara vi, jag, min man, mina söner och min vän, och det var alldeles perfekt.

En dag måste vi bjuda till fest, men igår var inte den dagen. Den var vår, familjens, och den var perfekt. Inget mer att önska. Är inte livet underbart ibland???

Mummel om stilla glädje

2011-06-04T14:23:00.000+02:00

Jag tar en paus från solen, och tänker på att det gäller att ta vara på de underbara stunder livet bjuder på...

Igår var en av mina bästa dagar, och det hände egentligen ingenting. Förutom att vi besökte lokala blomsterhandeln och lokala konditoriet och talade om att vi tänkt gifta oss litegrann imorgon, kunde de stå till tjänst? Det kunde de. Och det blev så fina buketter, en till mej som är bruden (!) och en till dottern som deklarerat att hon minsann är brudtärna, och kavajblommor till pojkarna, samma sorts ros som i min bukett. Har ställt alltihop i kylen, tillsammans med Snövittårta med marsipanhjärtan på och mousserande vin, både med och utan alkohol...

Lillen var med och valde blommor, och han plockade också ut det fåniga lilla brudparet som ska stå på tårtan. Han är lite sur på att det inte ska vara "svarta och vita kläder som det brukar vara", men accepterar att han får vänta tills bror och/eller syster går och gifter sej.
Är lite ängslig för att han ska tycka att det inte är bröllop nog, för en borgerlig ceremoni här hemma blir ju inte precis som de bröllop han sett på tv, men jag tror att kollegans fru, som är vigselförrättare, gör det bra.

Så varför var igår så fin? Förutom blomsteraffär och konditori blev det klädinköp till den lille bestmannen, och glass på torget i sol och hetta. Bara vi, tillsammans, i lugn och ljus och kärlek. Så hemma, upp med piltavlan, och så var det pilkastning och fotboll, lillen och grannens grabbar, och jag fick sitta och se på, se glada, svettiga barn leka, i min trädgård, där syrenerna blommar, och bättre kan man inte ha det.

Jag och min älskade ser på varandra och säger att det är såhär livet ska vara. Behövs inte mer. Det är, helt enkelt, perfekt.

Och jag är tacksam.

Mummel om quick fix

2011-06-03T07:58:00.000+02:00

Har en stunds förtvivlat tänkande bakom mej, en stund av brinnande önskan att hitta ett piller som tar bort all smärta, tar bort alla fel i kroppen - jag tänker m a o precis som dottern! Och alla andra med kroniska problem, tror jag, vill vi inte alla ha en quick fix, blir vi inte alla förbannade och förtvivlade när läkare och annat löst folk envisas med att säga att det krävs mycket arbete om vi ska må bättre???

Idag vill jag inte arbeta för det. Jag vill må bra, vara frisk och stark (och smal, jo, det vill jag också, men mest i smyg), utan att behöva lida så in i helvete för det.

Vill inte träna, det gör ont. Men om jag låter bli gör det också ont, hur gör jag då?

Drar ner på medicinen, lite i taget, och konstaterar att det går - men inte mer än så. Hur mycket är mentalt beroende? Alltså, hur mycket lutar jag mej på pillren? Är det värt den extra smärtan när jag försöker ta mindre? Rädslan igen, den sitter där som ett jävla monster och säger åt mej att jag ju inte kan ta bort några mediciner, då gör det ännu mer ont, och det orkar jag ju inte. Eller gör jag?

Självklart är det det. För kroppen måste ju ta stryk av all denna medicin, och ju mindre jag behöver desto bättre måste det väl vara? Självklart.
Så jag jobbar med psyket, slåss mot rädslan, och ger mej inte. Inte ännu. Letar anledningar, dock, det är jag fullt medveten om (dotterns idiotbeslut, föräldrars växande hälsoproblem, lillens problem i skolan, det finns mycket att hänga upp "Nej!" på, men jag måste ha ett "Ja!" nu...), men hittills har jag inte vikit ner mej. Hittills säger jag många fula ord och kämpar på. Svära och skrika är nödvändigt, för där är mycket ilska, även om ilskan ofta är sekundärkänsla, i botten ligger rädsla och ensamhet.

Är jag inte fantastiskt insiktsfull?
Hjälper det?
Nejnejnej...

Idag slutar jag röka igen, bara för att lägga på ännu en svårighet. Och varför inte? Lika bra att ta allt på en gång, eller hur?

Vad jag ska göra idag: fixa en tårta till söndag, och blommor. En brudbukett, faktiskt. Lite annat också, för visst ska gossarna ha en blomma i något knapphål, och visst ska dottern ha en liten bukett, också?
(Lilleman säger att han ska vara "en sån där fästman som bär ringarna", och jag lär honom att det heter bestman och säger att han absolut ska bära ringar, och dottern, den stollan, säger att hon är min brudtärna... Vad gör man? Klart hon är, om hon säger det!)

Mummel om i mitten

2011-05-30T09:35:00.001+02:00

Tillbringade halva dagen igår på akuten, som anhörig.
Inser att jag nu kommit till den ålder där det om det inte är barnen så är det föräldrarna.

Blev förbannad innan dagen var slut, också, för jag kan för mitt liv inte förstå varför läkare tycker att det är ok att behandla vuxna människor som fyraåringar.
Att sitta bredvid när min drygt sjuttiårige far behandlas som en liten unge, och inte bara det, som en mindre vetande liten unge, gjorde mej rasande, och den doktorn tänker sej nog för innan han bär sej så åt en gång till...
Jag får lov att erkänna att akutmottagningen inte är min favoritplats. Jag får lov att erkänna att jag faktiskt får ganska ordentlig ångest av att komma in där, minnen, dofter, ljud kastar sej över mej och jag blir så rädd, så rädd...

Och jag måste ännu en gång vara den som är stark och lugn.

Blir lite ledsen, också, för jag känner hur jag tappar fokus, ännu en gång tappar bort mej själv i sammanhanget, hänger upp allt på att jag ska finnas där för andra, orka för andra, inte för mej själv.

Hur bryter man det?

Jag fortsätter med den plan jag har för mej själv. Ringer min kurator som jag inte träffat på ett år och ber om stödsamtal, men där finns inga tider förrän i början av juli. Får gå ändå.

En storasyster ringer och talar om hur saker och ting ÄR, och jag blir bara trött. Hon var inte här, hon vet ingenting - men hon vet allt.
Så kom då hit, åk dina trettio mil och styr upp allt, tänker jag, och sedan skjuter jag ifrån mej, hon berör mej inte, hon vet ingenting och förstår ännu mindre, så prata på, bara, jag lyssnar inte.
Fyra barn har mina föräldrar, och av nån underlig anledning har det blivit jag som finns där. I viss mån ett till av mina syskon, men kan det undvikas så försvinner hon in i sitt eget, för hon har ju ett liv, hon också.

Vill inte tänka på vad som händer om en av dem försvinner, om en av mina föräldrar blir ensam kvar. Orkar inte ens fundera över vad det blir, så jag låter bli.

Nu ska jag fokusera på mej själv. Träna kondition och få massage. Försöka vistas i samma rum som storasyskonen framåt kvällen, utan att bli förbannad och säga elaka saker. Det är deras bästa gren, inte min, och jag tänker inte sänka mej till den nivån.

Mummel om dissa...

2011-05-27T06:13:00.001+02:00

Dissociera, that is.
Det är vad jag gör nu, befinner mej i ett dissociativt läga - men är samtidigt rasande.

Arg som fan är jag, och redan kommer konsekvenserna jag inte vill befatta mej med, de där hon sa inte skulle falla på mej - för de ringde igår och undrade hur det var, hur mår dottern, hon hade inte svarat i telefonen när de sökte henne. Gudskelov och tack sades detta via röstbrevlådan, jag pratade med min lilla mamma i en annan telefon när mobilen ringde...
Så nu måste jag bestämma hur jag ska göra: ringa tillbaka, som personalen bad mej göra, eller vänta på att fröken borderline svarar på mina meddelanden och talar om för mej vad jag ska säga?

Just detta är något jag faktiskt fått nog av, att hon vänder ryggen till, flyr, vägrar att stå för sina beslut, försöker slinka undan. Kallade henne feg igår, jomenvisst gjorde jag det, och det står jag för.
För om hon nu anser att hon är så stark att hon kan avbryta behandlingen, varför är hon då kvar i de gamla mönstren? Varför flyr hon ifrån allt som ger motstånd?

Så jag gör som hon, flyr från situationen, genom att skjuta bort alla känslor. Annars skulle jag inte kunna andas, inte tänka, inte fungera alls, ge upp... Om jag skulle tillåta mej att känna skulle jag förlamas av rädsla och ångest, för så fort jag börjar släppa efter börjar det mala, och jag ser mej själv tillbaka i helvetet.
Psyk-IVA, om allt går bra. Annars dör hon.

Där slår jag alltså stopp, för otänkbara tankar är inget jag kan tillåta mej nu, inte när jag själv är så liten och ynklig, mitt i försöket att bli stark.
Då sparkas benen undan, givetvis är det så. Och min dotter vill att jag ska låtsas att allt är bra, låtsas att jag tror att hon är redo, låtsas att jag är så glad att hon vill vara tärna på mitt bröllop (och vart tog den glädjen vägen, tro?). Hon vill inte höra om vad jag känner, men det skiter jag i.

Jag behandlar henne som vuxen, och jag kräver det hon kräver av mej, att hon ska lyssna och förstå att jag känner saker, och att mina känslor inte är vad hon vill att de ska vara.

Igår, när vi satt i solen i timmar och brände upp oss eftersom det bara inte gick att gå därifrån, sa jag till henne att jag hoppas att hon inte goes borderline on me och klipper kontakten för att jag inte kan hålla käft och hålla med, och den rädslan finns förstås. Jag vet av bitter erfarenhet vad det innebär att plötsligt "bli ond" i hennes värld, hur det är att bli helt utestängd - men hon påstår att det inte kommer att hända. Ska jag tro på det?

Jag har gett ett löfte till min (blivande) man och min äldste son: hon kommer aldrig att få ta över allt igen. Aldrig mer ska hon styra mitt liv, och därigenom sina bröders. Aldrig mer.
Och ändå gör hon just det, just nu. Men det kommer hon aldrig att få veta.

Jag är ostrukturerad och splittrad, trots att alla tankar jag har kretsar runt henne och det beslut hon säger sej ha tagit. Någonstans där i röran känner jag att jag fortfarande hoppas, att jag faktiskt hoppas att hon ändrar sej, eller åtminstone gör som jag bad henne: tar ett brejk innan hon fattar några slutgiltiga beslut, och framförallt att hon tar tag i situationen som uppstått på behandlingshemmet i stället för att fly ifrån den.

Hoppet är det sista som dör.

Misstag att hysa hopp

2011-05-26T21:57:00.000+02:00

Är i det svarta hålet nu, med syra i hela kroppen, halsen sammansnörd, magen som ett eldklot.

Det är helt otroligt hur ångest påverkar.

Idag kom hon hem till mej, dottern, och talade om att hon tänker avbryta behandlingen. För att hon "tappat förtroendet" för behandlingshemmet. Alltihop, alltså.

Så jävla borderline. Hon blir oense med sin terapeut, och därmed är hela grejen skit. Inget bra finns.

Hon sitter där, och säger att hon "har tillräckligt med verktyg för att klara mej", och jag blir fanimej förbannad... För ett par veckor sen var hon helt med på att hon har långt kvar, även om hon kommit en bit på väg. Att hon inte visste om hon "orkade med en kurs till hösten".

Jag frågar vad hon har för plan. Hon svarar "ingen". Jag frågar vad hon ska göra för att få fortsatt behandling. Hon svarar "vet inte".
Hon säger: "Jag vet att det kommer att bli jobbigt i början, med att få ordning och få struktur på vardagen", och jag ryter att det fanimej är den lätta biten, det är det som kommer sen som blir jobbigt, resten av livet som blir jobbigt...

Besparade henne ingenting. Talade om precis hur jag kände, var mina rädslor ligger, varför jag anser att hon faktiskt gör ett misstag om hon avbryter nu, hon har ju faktiskt inte fått mer än två och en halv månads egentlig behandling, före det var hon inte mottaglig, att jag inte vill ta konsekvenserna av hennes val.
Hon säger att det är hon som tar konsekvenserna, men så är det inte. Det blir vi alla som gör det.

Jag sa åt henne att jag ju alltid har borderlinefilter på när vi pratar - och då garvade hon, hon förstår precis vad det betyder - och att hon borde tänka jävligt noga efter nu: vilken del är det som är borderline och vad säger Sigrid???

Svart eller vitt. Bra eller dåligt. Endera eller. Hon ser enbart det negativa nu, inget av det som varit fantastiskt, som hjälpt henne framåt. Hon ser inte ens sitt eget mönster: sist hon drog var hon också nyförälskad...

Så vad händer när hon goes borderline och pippar med nån annan på fyllan? Vad händer när hon återigen är ensam? Vad händer när hon inte kan passa sina tider i öppenvården?

Det blir inget mer satsat på henne från myndigheter nu, det här var sista chansen. Nu är det öppenvård som gäller, och det fixar hon inte...

Jag vill inte. Vill inte, vill inte. Vill gråta som ett litet barn, krypa ner i ett svart hål, dra något gammalt över mej, bara avlägsna mej från situationen - och det går inte.
Jag sa åt henne att jag tycker att hon är otroligt feg som inte ser till att ta konflikten, och att det, framförallt det, visar att hon definitivt inte är redo att klara sej, för om man inte klarar att människor har andra åsikter, om man sticker ifrån en sådan diskussion eller konflikt kommer livet att bli oändligt svårt.

Jag är hopplös och hjälplös, uppgiven och tom. Det som nyss var underbart och fantastiskt är aska och grått. Det känns för jävligt.

Mummel om stöd

2011-05-24T15:52:00.000+02:00

Idag ringde min chef, och innan samtalet var slut hade jag gråtit lite - det gör jag i och för sej rätt ofta nu, men ändå.

Det var inga ledsna tårar, dock, för min chef är bra. Jävligt bra, tillochmed. Därtill har hon är mor "som du skulle träffa, ni skulle ha mycket att prata om, som till exempel hur många gånger ni gått ett år eller så över gränsen av ren envishet i stället för att ta hand om kroppen!", som hon sa.

Jag har alltså mycket bra stöd från jobbet. Från kollegor, som vill ha mej där men inte som jag varit, för "det är fan inte kul att se dej när du har så ont", som en av dem sa, och från cheferna, som påstår att det kommer en tidning varje dag i alla fall, "även om det inte blir lika bra gjort som när du är här"...

Gissa om det värmer? Det är så svårt för mej att inte gå till jobbet, så svårt att hålla fast vid de kloka tankar jag har nu: få ordning på kropp och själ och hitta balansen igen innan jag återgår, fräsch och pigg som en nyponros.
Kanske inte riktigt, men nästan. Får jag tid på mej kommer jag att bli så mycket mer effektiv, och det tjänar förstås alla på i längden.

Man måste leva också, inte bara överleva en dag i taget, eller timme, eller sekund när det är som värst. Det måste finnas kraft och energi kvar till det som egentligen är viktigt, de nära och kära, för det man tycker om att unna sej som belöning för allt det där jobbandet...

"Ta den tid du behöver, hellre det än att det blir två steg fram och ett tillbaka", sa min chef, och henne måste jag ju lyssna på.

Inte två steg framåt och ett tillbaka. Härifrån är det framåt, uppåt, och vidare, även om jag vet att jag kommer att kräla omkring i det svarta hålet en hel del under kommande veckor och månader.

Ajajont-mummel

2011-05-22T08:45:00.000+02:00

Jag visste det, och trodde mej beredd att möta det, men teori och praktik är, som vanligt, en bit isär.

Förmodligen är det så att man förtränger hur ont man faktiskt kan få emellan varven, helt säkert är det så, och det är väl en evinnerlig tur, det.
Som att föda barn, ungefär. De av oss som provat var väl helt övertygade om att det inte skulle bli fler barn när vi var mitt i slutskedet av förlossningen, men för min del blev det lik förbannat två till... Även om jag mycket väl minns tankarna när dottern föddes, "hur kunde jag vara så dum att jag gör det här en gång till???" tänkte jag, och ändå, tolv år senare, blev det en till!

Det var ändå en konstruktiv smärta, det gav resultat, s a s, och därför kan jag förstå varför. Jag försöker övertyga mej själv om att det är lite samma sak nu, att de här uppöveröronensmärtnivåerna kommer att mattas av, och att de leder framåt, mot styrka och piggare tider, mot en kropp som faktiskt mår bättre - men det är svårt.

Hittills hänger jag i. Jag gör min kardio/konditionsbit som uppvärmning, och nu har jag ett nytt tortyrinstrument att varva cykel och stavgång med: en crosstrainer. Får med armarna med den, och axel- skulderparti är viktigt i min värld, så det blir nog bra. Kommer jag att avsky den lika mycket som jag avskyr motionscykeln? Att trampa utan att komma någonstans, utan mål, har aldrig varit min grej, men måste man så måste man. Om man vill ha ett liv. Om man vill leva, inte bara finnas.
Så tänker jag, och kör igenom ett av mina otaliga sjukgymnastskapade program, lite lite nu, mer sen, tålamod är viktigt eftersom jag vet att jag går sönder om jag lägger på för mycket i taget för tidigt...

Så qi gong-programmet som är som stretching, varje led och varje muskel gås igenom, och det är faktiskt ganska fascinerande att, ännu en gång, inse att det sätter fart på kroppen på alla möjliga vis, som till exempel morfinmagen - jag slipper ta cilaxoraldroppar för att kunna gå på toa... Bagatell, säger ni, men så är det banne mej inte, inte när man är så förstoppad att det känns som om magen ska explodera.

Och meditation, förstås. Mindfulnessövningar, Jon Kabat-Zinn är ännu en gång en av mina bästa vänner, hans röst ger mej möjlighet att gå ner i lugnet, i friden, och hjälper mej till tålamod.

Jag tänker: varför släpper jag allt detta om och om igen när jag vet hur mycket bättre jag mår när jag tränar, både fysiskt och mentalt?

För att det gör så jävla ont. Inte ett par dagar, inte träningsvärk (för träningsvärk är skönt ont, så skönt är det att känna att jag har muskler, att jag kan vara stark...), utan veckor, månader, då livet går in i ett rött dis...
Är väl lite rädd också, rädd att min omgivning inte ska orka de här veckorna, för jag är inte trevlig, inte glad, och givetvis växer rädslan även om min älskade säger att han förstår, även om lillen säger att jag är duktig, så duktig, och att det blir bra sen....

Blir det bra sen? Det måste jag ju tro. Klart jag tror. Jag vet.
Men ändå...

Mummel om sol och värme...

2011-05-21T09:27:00.000+02:00

Så är det bestämt: en familjesemester med unge, och en kärlekssemester med man - vi kan väl kalla det smekmånad, I guess, även om det blir till hösten.

Och jag längtar. Längtar efter att få se min fine lille pojke som för allra första gången får uppleva Gotland med allt vad det innebär, hav och sand och grottor och raukar och fantastisk natur och civilisationens vagga, höll jag på att säga.
Ser fram emot att få vara med när han upptäcker allt det ljuvliga som är Gotland, och jag kommer nog att "tvinga" fram lite kultur, också, om så bara genom att flanera Visby runt.

Sen: Aten...

Jag och min älskade ska åka, och bara vara, i flera veckor. Och det känns nästan overkligt. Jag har aldrig varit i Aten, Grekland, visst, men inte Aten. Har lite släkt där, så det kan t o m bli infödingstips att följa, men hon har redan dödat en idé - min älskade tänkte sej att vi hyr en vespa, men enligt min släkting är det lika med självmord att försöka ta sej fram i Aten-trafiken, och särskilt med motorcykel eller vespa, kan det verkligen vara så illa???

Jag längtar och längtar, och blir så glad av min älskade som är så glad, han säger att hela världen öppnat sej för honom nu, med mej, och jag rodnar och blir nästan generad över all denna kärlek som omger mej...

Sol och värme, hav och sevärdheter, med mina ljuvliga pojkar, kan det bli bättre?

Misstag att ge olika budskap

2011-05-20T10:50:00.000+02:00

Kris och kris...
Dottern är förbannad och har åkt hem - men denna gång är det inte en flykt, det är väl genompratat (i alla fall med mej...), och välbehövlig distans till bahndling och behandlare.
Hon är arg som ett bi, tycker sej vara kränkt, anser att vissa människor på behandlingshemmet beter sej som om hon vore ett litet barn, och det är förstås inte bra.

Det är en bagatell i sammanhanget. Det stora är att olika människor i personalen ger henne olika budskap: en del säger att hon är redo att ta nästa steg, andra säger nej, det är hon nog inte, det är säkrare att hålla henne tillbaka i behandlingen för att undvika bakslag.
Hon väljer givetvis att lyssna på dem som säger det hon vill höra: att hon är färdig att ta nästa steg. Att hennes terapeut bedömer annorlunda gör henne tokig och ledsen och elak, men det får hon komma över.

Jag säger: låt inte en konflikt förstöra allt. Låt inte bristande kommunikation mellan personalen förstöra för dej. Låt inte dina egna ambitioner fälla dej i onödan. Tänk noga, kräv argument, lyssna - och bedöm situationen efter det.
Hon säger att de inte är vana vid människor som vet vad de vill och kan uttrycka det, och det tror jag att hon har rätt i. Att gå från att behandla psykospatienter och paranoida schizofrena till borderlinebrudar kan inte vara det lättaste, att hantera starka unga kvinnor med personlighetsstörningar är nog bland det svåraste man kan ge sej på.

Men jag vägrar att misströsta. Jag hör på hennes djupa suckar och hennes "...men maaammmaaaaa....!!!" att hon inte är förtjust i att jag säger att hon faktiskt inte får slå igen några dörrar utan måste lyssna, måste ta in argument för och emot, och efter det vara ärlig mot sej själv och se om det faktiskt kan vara så att terapeuten kan ha rätt - men hon lugnar sej, och tar emot mina argument på ett moget vis.
Jag är fascinerad, och omätligt glad över det. Jag säger: "Jag har uppfostrat er till att kräva hållbara argument", och hon svarar "Ja, och det är inte alltid populärt, du, det är inte alla som klarar av det", och det vet jag, så väl...

Jag tror på henne. Jag tror på att hon kan hitta sin inre styrka och acceptera att detta inte går att vända på en femöring, och att hon kanske vill lite för mycket lite för fort. Jag hoppas att jag har uppfostrat henne bra nog att inte bara lyssna till andras argument utan också ta in dem och fundera på dem, och att hon inte av ren dumstolthet vägrar att se sin egen del i konflikten som nu uppstått.

Fel tid är det också, för nu ska nytt beslut om finansiering tas, hennes gamla psykolog ringde för en stund sedan för att få information. Jag är livrädd för att de ska se detta som ett problem med behandlingen i stället för en utveckling hos dottern, det kan jag erkänna här men ingen annanstans...

Mummel om ork

2011-05-18T13:49:00.000+02:00

Jaha, nu sprutar det visst inlägg...
Men givetvis blir det så, för om man undvikit att se sej själv, att känna, på riktigt, och sen tillåter det så är det väl bara att förvänta sej att alla förträngda funderingar måste ut nånstans.

Förresten måste jag skriva. Måste skriva för att leva, nästan, och om jag nu inte kan/får/vill göra det på jobbet måste det bli nån annastans.
Här.

Har tagit min ynkliga kvart på motionscykeln (drygt femochenhalv kilometer), gjort mina enbenståhävningar och små, försiktiga crunches, mediterat tio minuter och gjort mitt qi gong-program (som är en fantastisk stretchövning, varenda liten muskel och led får sej en duvning) och uttryckt mina känslor för min älskade, som förstår och lovar att inte hata mej om jag blir ilsk och tillbakadragen av smärta, och funderar på hur jag ska orka.

Inte det fysiska, det går på ren envishet om jag ger mej fan på det, men resten. Att sluta förtränga, sluta distansera mej från mej själv, den menatal och psykiska biten, helt enkelt. Funderade, eller kanske funderar jag fortfarande, på att ringa kuratorn jag träffade senaste rehabsvängen, bara för att få ha ett andningshål, eller kanske mer en slaskhink för all skit jag faktiskt inte vill lägga på min älskade, men vet inte riktigt. Vill jag ha inbokade tider att förhålla mej till? Kan det bli som det var förr, att inbokade tider bara blev till stressmoment, störningar i något jag måste vara helt fokuserad för att överleva?

Funderar vidare. Plockar fram mina gamla kassettband och min fortfarande överlevande walkmanbandspelare (den, ni, snacka förra millenniet!!!), och det är skönt att ha olika varianter på avslappning, med en varm och trygg röst som förankrar och instruerar. Jag är glad att jag sparat dem, för de var vad som vände livet då, för längesen, när jag trodde att allt var slut och över.

Måste tänka "helhet" nu. Se mej själv som en helhet, och inte glömma, eller förtränga, delar. Det är så lätt att enbart fokusera på kroppen, och glömma att själ och psyke och hjärna måste med på tåget för att det inte ska krascha efter ett par veckor eller nån månad. Långsiktighet, helhet...

Så jag ska behandla mej själv som om jag älskar mej tills jag kommer till den punkt då jag kanske kan göra det på riktigt. Det hjälper att ha människor som faktiskt gör det, älskar mej, menar jag, men det är nog ganska långt kvar är jag rädd.

Steg två...

2011-05-18T08:30:00.000+02:00

Sjukskriven.

Jag tog beslutet igår, när jag insåg att jag var på gränsen till att missa deadline - om det är en sak till jag inte klarar är det att bli ett misslyckande på jobbet också.

En grej till som bidrog är att det är kris och katastrof med dottern, igen. Hon är vansinnig på sin terapeut, har helt tappat förtroendet för honom, säger hon, och jag kan faktiskt (om jag ska tro på det hon berättar, och det gör jag, med filtret på. Vilket filter? säger ni då (utom kanske Puffan som nog vet...) och jag svarar borderlinefiltret, det där som silar enorma känslor och försöker se den andra inblandade människan. Se hennes del i det, för det är hon fortfarande inte så bra på. Kvar att öva på, helt enkelt.

Nu var hon färdig att packa och dra eftersom hon känner det som om ingen lyssnar på henne, ingen vill se hennes sida, och att terapeuten fokuserar på sej själv och sina känslor istället för på henne och hennes känslor - men vi kom fram till en plan, för det vore för överjävligt om hon gav en enda människa makten att förstöra hela hennes behandling, nej, det kan jag bara inte gå med på.
Sa åt henne att vi, tillsammans, skriver ett mejl till någon som kan tänkas lyssna, och så åker hon hem ett par dagar, får lite distans och lite kärlek - för nya kärleken drar och lockar, så är det ju. Bidrar till att förstora problem därnere utan att ens vara medveten om det, förmodligen.

Efter det samtalet - som var lååååångt och väldigt känslomässigt dränerande - pratade jag med några kollegor (inte om henne, om mej) och insåg att jag har allt stöd jag kan önska från dem, och att det faktiskt inte är jobbet som är det viktigaste i livet.

Det är människor man älskar. Och det är också jag. Jag är viktig. Jag förtjänar att må så bra jag nånsin kan. Jag förtjänar att läggas tid på, helt enkelt, jag är värd det!

Mummel om steg...

2011-05-17T13:29:00.001+02:00

Så.
Nu har jag ringt vårdcentralen.
Nu ska jag banne mej ge mej själv möjligheten att bygga långsiktigt, steg för steg, utan press på att vara så jävla duktig.
Jag kan inte allt, orkar inte allt, och om det nu ska prioriteras måste jag inse vad som är viktigast.

Och det är inte jobbet.

Hur viktigt det än känns för mej att visa att jag minsann kan trots att jag inte är frisk är det inte värt att offra min familj - och mej själv.

Eller?

Mummel om comeback...

2011-05-17T10:20:00.000+02:00

Igår, när jag låg på massagebordet, tänkte jag.
Tänkte på vad det egentligen är som fattas, i mej och omkring mej, för att jag ska kunna nå fram till mej själv.

För så är det ju: jag måste nå fram. Nå den där känslan jag hade för ett par år sedan (tror att den försvann nånstans i separation och totalt kaos runt borderlinemisstankar och intoxer och fan och hans moster för den delen), känslan av... Ja, vad? Av att jag faktiskt är värd det? Värd att tas omhand och vara rädd om, kanske.

Jag minns att jag kände kontakt, med mej själv och min kropp, hur träningen var ett sorts beroende, men på ett positivt sätt, de där timmarna i sjukgymnastikens gym när jag kände hur jag blev starkare, hur orken ökade, hur de förtvinade musklerna faktiskt piggnade till, och hur det var en bra känsla - och sen, ingenting. Bara skuld och skam, för den enda som kan se till att jag gör är jag.

Jag minns också hur inihelvete ont det gör. Hur smärtnivåerna bara stiger och stiger i veckor, kanske t o m månader, innan det positiva börjar överväga. Hur belastningen av den trasiga kroppen gör att man vill ge upp, om och om igen, för hur orkar man?

Där kommer min spärr: rädslan. Rädslan för det oundvikliga, för skyhöga smärtnivåer, för tvånget att prioritera, och jag orkar inte allt. Orkar inte med att både jobba och ta mej igenom de där första veckorna av ren plåga innan det positiva kickar in. Orkar inte känna att jag är onödig och inte till nytta eller glädje för någon i hela världen.

Hur gör jag nu? Jag vet vad jag borde (måste?) göra, men vill inte ge upp det andra, det som också känns så viktigt... Ge upp jobbet?!? Finns ju inte i min värld... Och ändå vet jag ju, vet att om jag ska få nån långsiktig hållbarhet i mitt liv, för resten av mitt liv, måste jag göra det.

Fan också.

Mummel om barn som blir vuxna

2011-05-16T09:58:00.000+02:00

Av olika anledningar tänker jag mycket på det nu, att barn blir vuxna, alltså.
För är det inte så att det verkar som om många vuxna glömmer det, glömmer att deras barn en gång har vuxit upp och att det då är dags att svara för sej på riktigt?

Många misstag har jag gjort, men just den saken har jag haft med mej länge, kanske inte ända från början när jag var en skiträdd tjugoåring som insåg att hon nu var en mamma och att det därtill var så att hon var ensamt ansvarig för det lilla, lilla barnet...

Kanske inte ända därifrån, men säg att jag var tjugofem när jag insåg detta, tjugofem med två små och heltidsstudier och svart extrajobb. Sov kanske fyra timmar per natt de där åren, och det var inte pengarna som var fokus, det var för att jag skulle kunna vara där för barnen så mycket som möjligt.

Storsonen skulle fylla sex år och lilltjejen tre när de började dagis, och att de började då var för att jag insåg att de behövde leka med andra barn, de andra barnens föräldrar jobbade ju heltid och därför var ingen hemma på dagarna. Jag var hemma nästan jämt - åkte in till universitetsstaden (med buss, tog inte körkort förrän jag var tjugosex...) och gick på föreläsningar och obligatoriska seminarier och tentor, men det var inte så många timmar per vecka, det. Nätterna jobbade jag för att få ihop ekonomin, det funkade så länge jag levde ihop med barnafadern. Som inte tjänade pengar, han "byggde upp företaget".

Nåja. Kanske var det när vi skildes som jag började inse att det var framtiden jag jobbade för, inte min, utan barnens. Framtiden i så motto att jag tänkte att jag faktiskt ska kunna motivera mina val inför mina barn när de är stora och ställer frågor. Tänkte inte på det i varje stund, men de stora besluten, valen jag gjorde, gjorde jag med dem i tankarna, med den egna tanken "hur ska jag förklara det här för mina barn när de frågar som vuxna?"

Jag pratade inte med dem om besluten och valen mer än som den vuxne som faktiskt bestämmer, jag menar inte så, för det tror jag inte på. Jag tror på att man som förälder ska ta vuxenansvaret, inte lägga över något på barnen, men jag tror på att man ska kunna stå för det man bestämmer över tid också! Kunna förklara oavsett om slutresultatet blir bra eller dåligt, för ibland visar det sej ju att det inte blev så bra, att de förutsättningar man utgick ifrån förändras...
Som när jag trodde på min exman när han sa att barnen skulle vara hos honom på skolloven. Jo, det trodde jag på, eftersom jag utgick ifrån mina egna känslor och inställning som förälder, givetvis skulle han vilja ha barnen hos sej så ofta som möjligt - men så blev det ju inte.

Jag ser nu hur han försvinner totalt från barnens liv. Och därtill försöker lägga över det ansvaret på dem, skitstöveln. Hur han inte står för de beslut han tagit, de val han gjort, och försöker få det till att det är barnen - som nu är vuxna och gör sina egna val - är ansvariga för det.

Dottern är förbannad och säger att hon skiter i honom nu, att han inte berör henne, men det är lögn. Hon önskar och drömmer fortfarande om att hennes pappa ska finnas för henne, stötta och älska. Han har fem, sex mil att åka för att kunna hälsa på henne, men gör det inte.
"Mamma, du har varit här flera gånger, och du har femti mil", säger hon, och är så arg och ledsen och sårad. Och hon minns första gången hon lades in på barnpsyk, det var när hon flyttat till honom (sexton år, och jävlar! så jag led...), och jag var den som kom dit, inte han. Samma grej där, fast värre: jag hade femtio mil att åka, han knappt en, och han åkte inte till henne förrän jag skällt ut honom efter noter...

Jag ser hur min älskade lider av att vuxna inte tänker på barn. Han har alltid funnits nära sin brorson, lite som en extrapappa, funnits där när barnets mor gråtit över barnafaderns alkoholvanor, när brorsonen inte velat vara hemma - och nu ses de inte alls. Jag undrar hur det barnet kommer att agera som vuxen? Som tonåring?
Jag säger: Låt honom bara veta att du finns, att du är jätteledsen över att det som händer mellan dej och din bror påverkar honom och att du inte tycker att det har något med honom, barnet, att göra, och att du förstår om han inte kan/orkar/vill hålla kontakten.
Men jag blir förbannad. Jag blir alldeles ursinnig över att vuxna människor inte ser barnet först och främst, att barnet är något slags påhäng utan egna känslor och funderingar, att vuxna utnyttjar barns extrema lojalitet för att sätta press på andra i konfliktsituationer. Ursinnig...

Ser vad det gör med min lille, också. Ser hur han har krympt och dragit sej in i sej själv under pappaveckorna. Märker hur han inte vågar/orkar/kan stå upp för sej själv som person, och det tar flera dagar innan han kommer ut ur den där bubblan, det där skalet, och vågar vara sej själv igen.
Jag är livrädd för hur det kommer att påverka honom, och jag försöker att säga till honom att han fanimej har rätt att tänka och tycka och vara också hos pappa.
Vet att det inte är så. Ungen tar ingen fajt där, utan viker ner sej utan diskussion. Han vågar inte ha en konflikt med pappa, och det är läskigt.
Han är otroligt "snäll" (i brist på bättre ord, då!), det är knappt alls några utbrott eller raserianfall, vilket gör mej lite orolig, om sanningen ska fram. Har ju haft två små förut, och där var det banne mej inga fingrar emellan när de blev arga.
Lillen blir inte arg. Inte på så sätt. Jag ser hur hans ögon blir svarta, hur axlarna spänns och åker upp - och sen ingenting. Inte de första dagarna han är här. Inget förrän jag predikat, ännu en gång, om hur han har rätt till sin åsikt, har rätt att bli arg om han tycker att jag eller nån annan gör fel. Då vågar han. Han kan också bli arg på min sambo, och jag säger att det är en komplimang om ett barn känner sej trygg nog för det.

En dag blir han också vuxen. En dag hoppas jag att han kan se mej i ögonen och fråga "varför?". Och jag kommer att kunna svara honom.

Mummel om sammanbrott

2011-05-09T13:38:00.000+02:00

Nja, inte riktigt, kanske, men nära har det varit...

Och allt på grund av mej själv. Inga ungar inblandade denna gång, för dem går det bra. Dottern mår bättre och bättre, har flyttat till halvvägslägenhet och bakar kakor och pysslar och njuter av livet (jo, jag vet att smekmånaden tar slut och att bakslag kommer, men det skiter jag i nu, för hon mår BRA!!!), storsonen har fixat jobb över sommaren, bra betalt på Stor Tidning, lägenhet är också klart i Stora Staden, och vad som händer efter sommaren tänker vi inte på, en sak i taget, och just nu är det BRA!!!
Lillsonen är vacker och frisk och glad (nästan alltid, hans pappa är fortfarande knäpp och jag är fortfarande övertygad om att det är asperger eller så, men det är en skitsak i det stora hela) och det går fantastiskt bra i skolan och med kompisar, och även om farmor är förtvivlad över att han inte vill klippa håret och ser ut som en flicka mår han BRA (och är därtill klubbmästare i pingis och ska gradera upp sej ett bälte i karate vilken dag som helst).

Men jag...
Var på magnetröntgen och fick för första gången nästan panik, ny apparat som var ännu trängre och lät ännu mer än den gamla, hujedamej. Inga resultat ännu, men jag har fått tid hos ortoped och är livrädd. För att det ska bli operation. För att det inte ska bli operation. Kan inte ha det så här, orkar ju knappt med mina vanliga problem och smärtor, allt som kommer utöver blir lätt för mycket.
Som nu.
Känns som om jag inte klarar nånting. Inte gör nån nytta. Är en onödig människa som inte gör nån glad. Spelar liksom ingen roll att mina närmaste är underbara och älskar mej, att mina kollegor säger positiva och uppskattande saker - jag är så låg, så låg och vet inte hur jag ska kunna börja klättra upp ur det här svarta hålet.

Mina småplantor slokar och känner nog av min negativitet. Ingen energi, ingen kraft, ingen framtidstro. När det gäller mej själv, menar jag, inget annat.
Min älskade älskar mej. Vi gifter oss snart. Och inte ens det kan ge mej den där fantastiska lyckokänslan som det gjorde för bara någon månad sen.

Smärta är nedbrytande. När man har så här förbannat ont hela tiden, aldrig får vila, kommer till sist gränsen. Nu låtsas jag bara, låtsas orka, men egentligen orkar jag inte. Tycker så förfärligt illa om mej själv...

Mummel om (o)hälsa

2011-04-20T09:58:00.000+02:00

När man är ung kan man hoppa över frukosten och lunchen och kanske t o m middagen också. När man är ung kan man leva på kaffe och cigg. Festa hela helgen och ändå orka jobba som folk när måndagen kommer.
Sen händer nånting.

Kanske vid 40? Kanske tidigare. För min del är det ju lite annat som inverkar också, men jag kan säga så här: jag vill just nu inte vara i mitt eget skinn.
Har tillbringat natten sittande i soffan, hostande lungorna ur mej, ömsom kallsvettig, ömsom skakande av frossa. Varje hostattack gör att ryggraden vrålar av ilska, "hur fan kan du göra såhär mot mej när du vet hur ont det gör utan extra påfrestning???" vrålar den och jag gnäller "ja, ja, jag veeeet, förlåt för fan, men snälla, håll dej lugn nu, det är nog med att försöka klara av att hålla lungorna kvar i kroppen..."

Mår inte bra. Så jag ger fan i att röka idag. Kanske imorgon också, kanske för alltid den här gången, för jag trivs inte alls med tanken på att alltid känna såhär, aldrig få nog med luft, alltid känna det som om jag faktiskt håller på att kvävas.

Jobbar gör jag inte heller. Det går bara inte. Förmodligen är det så att den här fina lilla infektionen gör att smärtorna blir värre än vanligt, och jag klarar inte av att jobba.

Bli av med förkylning. Vila kroppen. Låta bli ciggen. Äta som folk. Kan det vara en plan?

Misstag som leder till krångel

2011-04-18T08:52:00.000+02:00

Nu har min käraste för första gången fått uppleva hur en ångestspiral uppstår, och vad en liten skitsak kan leda till för någon som min dotter, och ännu en gång visar han att han står kvar när det blåser...

Det är ju så att för sådana som aldrig levt med en människa med ångest kan det tyckas helt obegripligt när han eller hon får en attack. Hur kan en sån synbarligen bagatellartad grej växa så oerhört? Hur kan det gå så fort? För mej, för oss, är det ju bara så det är. Som anhörig utvecklar man nån sorts antenn, en väldigt känslig antenn, som gör att man ser tecknen, de där små, små nästan osynliga tecknen som visar att snart är det dags, nu är det på gång, nu måste något göras, verktyg tas fram - men för omvärlden är det, som sagt, ofta helt obegriplig. Stor utryckning för ingenting, kan det verka, men stor utryckning i tidigt läge kan förhindra gudvetvad. Faktiskt.

Nu var det en hel massa stressmoment, mycket okända människor överallt, så redan från start fanns en vinglighet som inte alls är optimal start på dagen. En grej dottern var orolig över var hundar - hon har hundskräck. Inte lite rädd, inte ens mycket rädd, utan fullkomligt panikrädd för okända hundar. Instruktionerna var glasklara: eventuella medföljande hundar ska sitta i bilen eller vara inne på ett rum, rastning på tid och plats som var uppgjord i förväg för att undvika att dottern flippade.

Trots detta är ett par på väg att ta in en hund i gemensamhetslokalen. En personal formligen kastade sej ut och hindrade denna katastrof - men hunden bands utanför. Jo, det var en liten hund. Jo, jag tror säkert att hunden är jättesnäll. Och förmodligen säger hundägaren det alla hundägare säger: "Men inte kan väl någon vara rätt för vår hund, hon/han är ju så snäll!"

Men det är inte grejen. Dottern är inte rädd för elaka stora hundar - hon är skräckslagen för alla hundar.

Därifrån gick det bara nerför. Vetskapen om hundfan som satt utanför dörren, som faktiskt förhindrade henne från att lämna lokalen, gav ångestattack. Älsklingen fattade förstås ingenting av vad som hände, förstod inte alls vad jag höll på med när jag plockade med mej dottern, på god väg in i panikångestattackmode, ut från lokalen, ner i källaren...
Som tur var fanns ju alla på plats, inklusive behandlande personal, så det gick att mota innan det var för sent. Hunden flyttades dit den skulle ha varit från början: till ägarens bil. Dottern pratade med terapeut, och sen drog vi. Bryggde kaffe och stack. Helt enkelt.

Det var ganska fantastiskt att se både dottern och min käre, dottern som lyckades undgå att få alltför svår ångest för att kunna använda sina verktyg, och min käre som anpassade sej och var lyhörd och lät mej föra den dansen. Framförallt är det fantastiskt att han ställer raka frågor - och hon svarar.
Han frågade hur hon känner inför det faktum att han är del i vårt liv nu, och hon svarade att det känns positivt, och det som är bäst är att hon känner att hon inte behöver mörka eller göra sej till, hon kan prata om allt det svåra utan att känna att det blir svårt för honom, vilket är helt underbart.

Vi kämpar vidare. Och nu är hon mest förbannad, men inte på sej själv. Där börjar det ju alltid, med "...nu har jag förstört allting för alla...", men hon ser faktiskt att det gjorde hon inte. Alla som kom visste om att det fanns en hysteriskt hundrädd människa där, alla som kom hade fått veta att hund icke kunde tas med förutom om den satt i bil eller i ett rum, så felet var inte hennes. Det kan hon se, och det gör mej glad.

Mummel om barnaktiviteter

2011-04-12T06:10:00.000+02:00

Nu är vi där igen...
Hur tänker man?
Min lille tränar karate, två gånger i veckan. Han har testat pingis, och är sugen på att prova mer. Och så vill han börja med fotboll. Därtill står han i kö till musikskolan, och musikalisk är han, gehör har han, så det ska mycket till för att jag inte ska försöka få en plats på gitarrlektionerna för honom inom ett par år när han klättrat i kön.

Men: hur många så kallade aktiviteter fixar en unge? Ska jag tänka själv är det just nu två och inte mer, och det vete tusan om det inte kan vara för mycket, det också. Fyra dagar i veckan uppbokade, eller kvällar rättare sagt, och nioåringen är trött efter långa dagar i skolan och på fritids.

Så hur tänker jag nu? Ska han få prova på, och sen bestämma sej för två grejor för nu, för att kanske lägga på en till när han är lite äldre och kan ta sej runt stan på egen hand?
Jag skjutsar gärna, det är inte problemet, snarare är det oro för att han inte ska orka riktigt. Jag anser, gammalmodig som jag är, att skolan måste gå före allt annat, och jag vet att det blir tuffare för varje år, redan till hösten när han börjar mellanstadiet kan han ju räkna med fler läxor...

Så mysiga problem, är det inte? En liten hemlis: jag vill nog helst att han kommer in i en lagsport också, så jag föredrar fotboll före pingis, även om jag ju själv har rötter där (bara tanken på fler timmar i pingishallen gör mej svettig, där har jag plågats under ganska många år...), men det måste han förstås välja själv. Jag ser på min äldste son hur mycket fotboll och lag och den biten betytt för honom - alla hans gamla vänner är från fotbollslaget, och de har haft fantastiskt mycket roligt ihop samtidigt som de blev ordentligt socialiserade! Det är nyttigt med lagsport, att vara del i en helhet är en speciell känsla, kanske särskilt för barn.

Men som sagt - det måste han ju välja själv. Eller? Ger mej inte med karaten, den har varit fantastisk för honom, och då framförallt mentalt. Det är ganska härligt att höra honom tala om "fokus" och "disciplin"!!!

Så: hur många aktiviteter? Är det åldersrelaterat? Hur tänker man?

Ung på nytt-mummel

2011-04-08T22:52:00.002+02:00

Fastnat lite i Spotify nu, det började när jag tittade på Final Countdown Soundtracks på VH1, har ingen annan ursäkt, ingen alls... Jag menar, Jon Bon Jovi i tajta kläder och ingen skjorta och akustisk gitarr på ett berg, sjungandes Blaze of Glory??? Who can resist that?

Och så bölar jag som en liten unge, precis som varje gång jag hör Celine Dion sjunga My Heart Will Go On. Har jag sett filmen? Nej. Ren vrånghet, det, inget alla-andra här, inte.

Train, Drops of Jupiter (drunknade i kärlek till deras Hey Soul Sister för drygt ett år sen, också!). Niklas Strömstedts Om och Halvvägs till framtiden, Rebecka Thörnqvists Good Thing, Savage Gardens Truly Madly Deeply, Doobie Grays Drift Away, Bruce Springsteens I'm on Fire (första förälskelsen i min älskade, räkna själva...), Jeff Buckleys Hallelujah...

Och så den här, då... Vem tänder stjärnorna. Önskar jag kunde skriva texter som den.

Musik musik musik, och varenda låt har ett minne, varenda låt som fastnat betyder något - good or bad. En del blir jag så lycklig att jag gråter av, andra ledsen, och skratta går ju också, förstås.

Cat Stevens. Lalla Hansson. Ted Gärdestad. Då var jag riktigt liten och hade storasystrar. Sweet. Abba. Och Kate Bush, fick The Kick Inside när jag fyllde 12 och mina jämnåriga tyckte att jag var knäpp, fast jag tvingade dem att lyssna ändå.
Bruce Springsteen. AC/DC. Gyllene Tider. Sen folkmusik, blues, jazz, Billie Holiday och Edith Piaf. T-Rex när glamrocken hade nån sorts revival och det var 70-talskvällar på nattklubben.

Musik. Så nära viktigt djupt. Minnen...

Mummel om magkänslor, igen

2011-04-07T06:16:00.000+02:00

Ok, så nu är jag tillbaka dit igen, men den där odefinierbara heta klumpen i magen...

Nånting ska hända, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Misstänker dåligt, för det brukar alltid ha nånting att göra med dottern, med att hon mår dåligt, med att impulsbeslut fattas och genomförs - och sällan är det bra.

Å andra sidan: det jag först tänkte/kände var att nu är det dags att flytta på mej, att det har att göra med vad jag gör och inte gör, och att det är jobbrelaterat.
Jo, jag vet, ny chef och allt det där, men det känns inte så...

Kanske är det bara våren, kanske är förändringskänslorna knutna till att snön faktiskt har försvunnit trots att jag aldrig trodde att den skulle det i år, att det kvittrar i snåren och att solen faktiskt är varm därute?

Känner mej så trött.
Kan inte hålla mej på benen lång stund i taget, då försvinner mitt ena ben och jag får så ont att jag vill krypa till elefantkyrkogården och bara ligga där tills jag slutar andas. Vet att jag ska göra en ny magnetröntgen snart, men vet också att det är ganska bortkastad tid eftersom den görs liggande och inte visar hur det jävla diskbråcket ser ut när ryggen belastas. Förresten vet jag inte om jag faktiskt vågar genomföra en operation (eller genomföra, det är ju inte jag som genomför utan ortopeden, utsätta mej för är väl närmare om vi ska vara språkpoliser och det ska vi!) om bedömningen är att det är vad som ska göras - har inte ens fyllt i ryggpapperen som snälla ortopedkliniken skickat...
Och jag blöder. I månader nu har jag haft småblödningar varje dag, och de senaste dagarna är det storblödningar. Har fått nån sorts eksem på halsen, det kliar som fan och ser vidrigt ut och jag kletar på aloe vera-gel och det hjälper, litegrann. Stressymtom? Förmodligen.

Tror att jag dödat tomatplantor också, jag skulle ha väntat med att plantera om dem ett tag till - men det går å andra sidan att köpa mer frön, inte för sent ännu...

Har sått salvia och läkemalva och två sorters temynta och undrar hur jag tänker? Var i hela friden ska jag göra av alla örter och blommor? Min stackars käraste får gräva upp halva gräsmattan om jag ska ha nånstans att stoppa ner alla småplantor när frostrisken är över...

Det där kallas avledning, tror jag. Försök att avleda tankarna från jobbigheter till roligheter är en mycket bra försvarsreflex.

Häromdagen, när jag pratade med käraste, sa jag det rakt ut: jag minns inte åren då mina stora barn växte upp, Han sa nånting om att han inte fattade hur jag klarat av att genomföra min utbildning, och det enda jag kan säga i det ämnet är att det gör inte jag heller. Jag vet hur det var - mer än heltidsstudier varje termin, extrajobb på nätterna, inget dagis eftersom det ju är bättre för barn att vara med mamma även om mamma är så trött så att hon har minnesluckor??? - men jag kan inte förklara hur jag faktiskt lyckades ta alla betyg, få mina examina, skriva mina uppsatser och därtill försvara dem.
Det är hemskt att inse att jag faktiskt inte minns. Och att jag förstås inser att också det måste vara försvarsreflex.
Har tänkt läsa allt jag skrev på den tiden (stora, långa luckor i skrivandet då, misstänker jag, men ändå...) för att kanske locka fram lite lite minnen, men vet faktiskt inte om jag vågar. Orkar?

Nåja. Vi får se vad den där magkänslan innebär, det brukar inte dröja alltför länge innan det visar sej...

Mummel om alkohol...

2011-04-05T13:43:00.001+02:00

Pratat med storsonen, och det har varit en givande diskussion, må jag säga.

Hans biologiske har alltid haft problem med drickandet, och det var också en stor orsak till att jag bröt det förhållandet, 20 år gammal med en liten hoppsan-bebis som inte alls var planerad...
För min del var det en helt ny värld att få inblick i, och därmed var jag också oerhört naiv när jag började umgås i de kretsarna. Jag var som sagt väldigt ung, och inne i festa-varje-helg-köret (vilket vi nog alla varit igenom), såg helt enkelt inte att vissa gått långt över gränsen - och det var väl mer eller mindre åldersrelaterat, kan jag tro?

Jag var 19, han 12 år äldre. Jag festade som sagt hårt, torsdag-fredag-lördag var inte alls ovanligt, men för min del tog det slut när jag upptäckte att jag väntade barn. Vi flyttade ihop, och jag lekte husmor - medan han fortsatte att bli full, fredag och lördag minimum. Och jag fattade ingenting, om sanningen ska fram. Fattade inte att det faktiskt var ett behov för honom, fattade inte att det krävdes två, tre starköl varje kväll i soffan, och fattade inte att han inte fattade att det var... Fel. Nånting var fel.
En natt när hans son från ett tidigare förhållande var där i vårt hus och lillen var pyttebebis kom 7-åringen in till mej och grät.
"Mummel, pappa kissar i min garderob", grät han, och var så rädd, så rädd.
Spyor på golvet. En karl som ligger utslagen i spyorna på golvet. Snack med dåvarande svägerskan som kallt upplyste om att hon försökt allt hon kunnat, och inte längre tänkte städa upp efter någon av sina bröder eller sin far heller för den delen.
Jag fick senare reda på att det var en uppväxt full av fylla och våld, att det varit fylla och våld i alla relationer de båda bröderna haft - och jag drog. Han ringde ganska ofta och var hotfull och fruktansvärt otrevlig, men slutade då jag efter ganska många år talade om att jag skulle anmäla honom till polisen om han nånsin ringde på fyllan igen.

Storsonen lyckades faktiskt börja bygga en relation till sin biologiske far i tonåren, men han fick se mycket han helst borde ha sluppit. Han säger ungefär som jag tänkt: han var naiv. Insåg inte vad det innebar, riktigt, och eftersom han vuxit upp med mej, som aldrig varit full inför mina barn även om jag unnat mej en eller annan salongsberusning på nyårsfester eller midsommarfester tillsammans med andra barnfamiljer, var alkohol inget farligt för honom.
Han såg och insåg ganska snabbt att det inte var normalt, eller ens ok. Och nu inser han att hans far, trots att han sköter jobb och har ett någorlunda "normalt" liv, är alkoholist. Fortfarande ett antal starköl efter jobbet och lite mer när han är ledig, men inte så äckelfull som han blev förr är sonens beskrivning.

Jag sa till honom att jag oroat mej under hans värsta festarår, runt 20 sådär, men att jag ser att han dragit ner ordentligt, att han inte alls dricker som han gjorde då, och att jag hoppas att han själv kan se skillnaden mellan att kunna dricka alkohol då och då och behöva dricka.
Det kan han. Och han har nog nytta av att kunna jämföra sin uppväxt hos mej (alkohol vid fest, några gånger om året, kanske - men aldrig aldrig jul!) och hos sin biologiske far (alkohol vid alla tillfällen, ju mer desto bättre, och varje dag i alla fall!), det säger han själv, också.
Jag tänker på vad dottern sa när hon var hemma, att hon var så trött på sitt kompisgäng, det gick aldrig att bara vara tillsammans, laga mat, ta ett glas vin, prata - det ska alltid vara fyllan som är målet, och hon tycker inte om det...

Nej, jag är inte nykterist. Men jag är lika gärna nykter på fest som jag dricker något, och en sak är klar: det är jävligt skönt att bli berusad, men inte ett dugg trevligt att vara det!
Å andra sidan kanske det var min store son som räddade mej, vem vet? Jag har alltid sett mej själv som en typisk beroendetyp, och det är därför jag aldrig provat droger, inte ens rökt hasch. Och den där känslan av att det är skönt att bli full skulle lika gärna ha kunnat resultera i ett alkoholmissbruk och i förlängningen ett beroende.
Fick aldrig chansen att testa, och det är jag tacksam över. Tacksam över att det blev så kort tid med mycket drickande, tacksam över att jag blev på smällen och började tänka, och tacksam över att jag var så pass smart att jag inte stannade i relationen som troligen annars skulle ha slutat i elände för både mej och mitt barn...

Jag pratar alltså inte enbart ur teoretiskt, distanserat perspektiv. Jag har flera gånger balanserat på gränsen till att bli indragen i beroendeträsket, kanske främst medberoendeträsket, då.
Och jag är glad att jag lyckats förmedla en någorlunda syn på alkohol till kidsen, att de faktiskt ser skiten som något potentiellt livsfarligt, något att hantera med stor, stor försiktighet...

Inget misstag, men illa nog

2011-04-04T09:58:00.000+02:00

Gick inte bra, inte bra alls.
Älsklingen ombads lämna sin brors hus, och är inte välkommen tillbaka.

Jag säger: du har gjort rätt, och det enda du kan göra nu är att fortsätta låta barnet veta att du alltid finns för honom, spelar ingen roll för dej hur hans föräldrar väljer.
Min käre är så ledsen, och det gör förstås väldigt ont: han ser sin lillebror åka snabbare och snabbare utför, men når inte fram.

De (i detta fall bror och sambo) vill inte höra på att orsaken till brödernas försämrade relation är att min käre inte orkar se drickandet. Alla dispyter och konflikter har sin rot där, men enligt dem har min käre "förändrats så att de inte vill umgås längre".
Lättare så. Och det gör givetvis allting så mycket svårare.

Så länge hans sambo fortsätter vara medberoende kommer inget att hända, kanske inte ens förrän har trillar dit på jobbet.

Mummel om spritdjävulen

2011-04-03T11:29:00.000+02:00

Tungt nu, för att min älskade har det tufft.

Efter många år och otaliga incidenter har han sagt stopp, och nu är det kris, kaos och katastrof. För att personen ifråga inte vill se, inte vill höra - alkoholen styr, och alkoholen är vad som är viktigt. Viktigare än familj, än barn, än allt, tror jag, och det är ett elände att se hur han lider, min käre.

Givetvis blir det så att allt är mitt fel, och jag sa redan för ett halvår sen att det skulle sluta så. Jag vet hur det är på riktigt, att han helt enkelt fått nog och särskilt som han ser hur det blir värre och värre och fler och fler drabbas, och att han till sist inte vill vara en del av det.
Att han vägrar att vara medberoende, heter det väl?

Han lider av att se sin brorson bli ledsen, varje gång pappa öppnar en öl blir pojkstackaren ledsen och rädd, och det är också förstås så att hans egen tidiga barndom spelar in.
Hans pappa var ett elakt fyllo därtill, så han såg mer än bara fylla, han såg sin mamma misshandlas också. Hans bror är inget elakt fyllo på så sätt - men visst kan ord skada lika mycket som slag i vissa fall...

I många år har han försökt, han har pratat med företagshälsovård, med familj, med vänner. Till sist sa han att det var nog, att han inte orkade bry sej längre - men så funkar det inte. Inte med en man som min, för hur det än är ser han sin familj som det viktigaste. Inte kan han ge upp, inte, och det har han inte heller gjort, inuti har han lidit lika mycket som förr.
Han blev så glad när hans bror ringde och sa att han insåg att det blivit lite för mycket och att han nu insett att det var dags att ta tag i saker och ting. Så glad blev han - i ett dygn . Tills han var där och pratade med sin bror, som gick tillbaka till det vanliga. Dra ner lite, han har ju inga problem, nej så är det inte, och inte behöver han ta nån vit månad eller ens vecka, nej dra ner lite ska han, kanske...

Igår drogs allting till sin spets, och det hela slutar förstås med att allt är mitt fel. För innan jag kom in i bilden var min käre inte alls såhär, nej, det är förstås så att det är jag som...
Inte rätt grej. Inte rätt grej alls. Och nu vet jag inte vad som sker, förutom att min älskade inte vill ha sin bror nära som det är nu. Jag vet också att han är förbannad för att jag blir indragen i något som inte är mitt, som jag inte har något att göra med, men det är helt ok med mej. Jag visste att det skulle komma, eftersom jag vet hur starkt grepp alkohol kan ha på en människa.
Det är förstås mycket, mycket lättare att besluta sej för att jag är problemet, inte det min käre säger, inte att det är för mycket alkohol och att alkoholen styr, bestämmer, förstör. Att det är jag som styr, bestämmer och förstör är mycket lättare att ta än att se sej ordentligt i spegeln, eller att lyssna på sin ende bror som säger att han inte vill vara i närheten så länge som alkoholen är första prioritering...

Nu blir det virrigt och oklart, men så känns det. Ja, jag var beredd på att det skulle hända, men det gör lik förbannat ont. Det gör ont att höra någon som man trodde var en vän vända sej emot en enbart för att han inte orkar se sej själv och sina val. Och det gör ont att veta att det finns ett barn mitt i skiten, ett barn som kommer att lida och i värsta fall ta med sej beteendet ännu en generation.

Mummel om beslut

2011-04-02T17:42:00.000+02:00

Igår sökte jag en distanskurs i psykologi.
Kan inte förklara det med mer än att jag hatar den här känslan av stagnation, hatar känslan av att sitta fast och inte ha några alternativ - och det mesta hänger förstås på jobbet.

Kanske är det så att mitt underbart ljuvliga privatliv väcker känslor som sovit ganska länge, känslor som hör ihop med mej som jag var, innan sjukdom och elände?
För så har det varit, det minns jag. Det har alltid varit så att jag föredragit att hålla mitt liv i mina egna händer, själv bestämma över vad det är jag gör och vill, och så känns det definitivt inte nu.

Innan mitt nuvarande jobb har jag aldrig haft en fast tjänst, och det har inte varit av tvång utan av val. Redan som 19-åring började jag min resa, och det har aldrig känts bra att stanna länge på samma ställe - jobbmässigt mer än personligt, ska jag säga. Projektanställning har varit mitt ultimata, s a s, just för att jag alltid fått lite panikattack av att se mej själv på samma ställe, görandes samma saker, år efter år efter år efter...
Nej, fy.

Men nu har det alltså blivit annorlunda, åtminstone på ytan, och det beror helt och hållet av det faktum att jag inte är frisk. Fysiken har gjort mej feg, helt enkelt, och den där (falska) känslan av trygghet har varit viktigare än annat. För om jag inte klarar att jobba en dag får jag betalt. Om kroppen sviker vet jag att jag har inkomst så att jag klarar mej.

Hur hade det varit om jag inte blivit sjuk?
Inte hade jag stannat på ett ställe som får mej att må dåligt, inte!
Kanske hade jag frilansat, kanske kombinerat det med föreläsningar, för det finns ganska mycket jag skulle kunna dela med mej av, erfarenheter och kunskaper som jag vet skulle hjälpa andra, ge lite känsla av tillhörighet, minska på ensamhet och uppgivenhet...
Det är inte bara mina erfarenheter av egen sjukdom jag menar, det är också den resa jag och min dotter gjort som skulle kunna vara till hjälp för andra, tror jag. Jag minns min egen känsla av utsatt- och ensamhet, hur övertygad jag var om att ingen, ingen, förstod eller skulle kunna förstå det vi gick igenom.
Det är förstås fel. Och jag vet hur mycket det har inneburit för mej, hur mycket styrka det gett, att få andras historier, andras upplevelser och erfarenheter.

Det är helt ovärderligt. Och jag önskar att jag kunde hjälpa andra i liknande situationer, andra som lever i tron att ingen i världen kan förstå eller ge styrka.

Det är kanske inget beslut, inte än i alla fall. Men nånstans finns förstås den där känslan av att det är dags att dra vidare, dags att ta nästa steg i livet, dags att sätta stopp och säga nej tack, inte mer nu.

Tar och gifter mej först, sen får vi se vad det blir. Vi ska ju gå vidare tillsammans nu, jag och min älskade, och det innebär att jag får lov att tänka ett varv till i allt jag får för mej. Känns det konstigt eller tokigt att inte längre bara kunna bestämma och sen genomföra utan att fråga nån?
Faktiskt inte. Jag vet att jag får stöttning i det jag vill göra, och jag vet att om det är nånting som är viktigt för mej blir det också viktigt för oss - och det är en stor styrka, ingen svaghet!

Mummel om yrkes- och nätskador

2011-03-26T14:23:00.000+01:00

Jag är nyhetsjunkie, och därtill gillar jag skvallerartiklar. Nyfikenhet, antar jag, och där blir lite hönan eller ägget - är jag nyfiken för att jag är journalist eller blev jag journalist för att jag är nyfiken?
Inget är för litet eller för stort, all information är intressant, och jag tycker om att läsa om det mesta, både på papper och på nätet.

Men.
Stort men.
Jag kan bli fullkomligt hysterisk och därtill helt tappa lust och respekt när jag nuförtiden läser de "snabba" nyheter/skvallerartiklar som peppras ut. När det sedan är sär skrivningar på rad, när någon i texten gör något "med vetenskapen om att...", när Elizabeth Taylor inte bara begravs i kretsen av sina närmsta utan också konverterat till judism, ett ord som t o m används i en mellanrubrik, då är det inte roligt längre...

Är det enbart händelser som är intressanta nuförtiden? Ska vi inte fortsätta att försöka hålla vårt språk levande och dela med oss av inte bara stavning utan också gamla ordstäv, rätta ordformer?

Kanske är jag bara fånig när jag reagerar så starkt på att det inte bara blir fel i språket utan också oftare och oftare rena faktafel på snabbhetens altare, men så är det i alla fall.
Jag är petnoga med det jag publicerar, faktakoll måste alltid gå före snabbhet, språket måste kontrolleras och fixas med, annars godkänner jag inte artikeln för tryck.
Stilistiska roligheter kan man unna sej i krönikor eller på bloggar, det säger jag inget om, men i nyhetstexter ska det fanimej vara korrekt svenska - och det ska vara rätt!

In i döden försvarar jag detta, och ser med fasa hur de nya unga reportrar som får "drömjobb" på Aftonbladets eller Expressens webbredaktioner knappt verkar skrivkunniga ibland. Jag vet att det mesta förmodligen beror på hög stress och press att vara först ut med "nyheter", oavsett om det är världskrig, naturkatastrof eller en tv-kändis senaste eskapad - men varför får det stå kvar??? Det är ju inga problem att gå in och efterkorrigera texter, med dagens teknik tar det inte många minuter att rätta till en webbartikel där det finns fel. Ändå verkar det inte hända.

Jag såg idag att Sanna Lundell påstås gå till försvar, och det är spännande att tänka sej in i hur en "normal" läsare tolkar rubrik och ingress. För visst tror man att Expressens medarbetare haft en pratstund med Sanna om hur hon ser på sin karls knarkbrott? Visst tror man att Sanna rycker ut med alla till buds stående medel och försvara sin Mikael?
Förhoppningsvis läser man vidare, och inser att vad som hänt är att någon läst blogg, och sedan klippt inlägg och kommentarer rakt av, med lite broderier för att fylla utrymmet. Men otäckt blir det likafullt, åtminstone för mej som har en viss yrkesheder, som försöker tänka etiskt i alla lägen, och som aldrig i helvete skulle koka ihop en soppa för att påskina att jag vet hur en person jag aldrig pratat med tänker...

Det är ju också så att vi ofta inte orkar eller hinner läsa förbi rubrik och ingress. Och vips! så vet också vi precis hur Sanna Lundell tänker, eller hur?

Nää, jag stannar på mina höga hästar. Nöjer mej med att tjäna mindre än industriarbetarsambon. Skulle aldrig sälja min själ och min yrkesheder för pengar, nämligen, och det tycker jag nog att många gör. Åtminstone ligger de väldigt nära gränsen...

Mummel om hur arg man egentligen kan bli

2011-03-25T07:23:00.000+01:00

Har ni nånsin blivit rosenrasande? Inte förbannade, inte arga, inte ilskna, utan fullkomligt utan gränser rasande?

Tappade känseln i armarna, så arg var jag. Fick yrselattack, det var nog det närmaste jag kommit att svimma i livet, och insåg att jag tillochmed var så arg att jag inte grät...
För det brukar jag göra när jag blir riktigt arg, börjar grina och förstör alla chanser att få fram min ilska - men inte nu, alltså.

Som tur är lyckades jag inse att jag dels var tvungen att andas så jag kunde syresätta armarna igen (det har hänt en gång förut, att jag tappade armarna, alltså, men det var när jag höll på att föda barn, inte ilska den gången), dels inte skulle ringa det där samtalet till den där personen just då, ingen nytta med det, precis...

Så vad? undrar ni. Vad gör en i normalfallet ganska behärskad medelålders tant så förbannad att hon tappar känseln i armarna och inte ens gråter?
Fick ett mejl, ett mejl från en av lillpojkens lärare. Hon inledde med att konstatera att det gått väldigt bra nu ett tag, men att hon såg en förändring. Nu har han svårt att sitta stilla och vara tyst på samlingen, nu ser han saker som han berättar om och får därmed de andra barnen att också titta i stället för att lyssna på läraren, nu "avbryter han och säger nej, kan vi inte göra nåt annat i stället", och slinker undan när läraren vill tala allvar med honom, gömmer ansiktet...
Så hon beslutade att han inte skulle få delta i ett par lektioner. Och så skrev hon att de minsann bestämt att han skulle komma och hälsa på henne innan han "gick på en promenad", men att han inte kom. Utropstecken.

Här skrev jag ut mejlet och gick till en kollega och bad henne läsa. Hon läste, jag tittade, och såg hennes ögonbryn skjuta i höjden innan hon sa: "Men det är ju olagligt?!?".
Och så är det ju, förstås. Man får inte stänga ute en lågstadieunge från undervisning utan jävligt allvarliga skäl, och efter att det gjorts en åtgärdsplan i samverkan med skolledning, klasslärare, föräldrar, hela killevippen.

Ringde rektor i stället, och frågade, alldeles lugn och fin, om det var på det viset de jobbar på skolan, och det är det förstås inte.
"H*n måste ha fått hjärnsläpp i höger hjärnhalva eller nåt!" sa rektorn, och jag frågade henne om hon tror att jag tycker att det är ok att en lärare skickar min lågstadieunge ensam på promenad, vilket hon givetvis inte trodde.

Och så sa jag att hade det varit så att en förälder kontaktat mej på jobbet med den historien skulle det varit på tidningens förstasida idag.
Jag säger inte att min unge får göra som han vill, det får han inte. Han ska givetvis efter bästa förmåga följa de regler som gäller - men då förväntar jag mej att hans lärare också gör det. Lagbrott är inte ok, är aldrig ok, och det gör mej jävligt orolig att få veta att en lärare reagerar med att bestraffa genom att utestänga barn från undervisningen!

Hade det varit jag som noterade en förändring hos en av mina elever hade jag nog försökt att få till ett samtal. Sagt att jag märker att nånting hänt med barnet, och frågat hur barnet mår.

Jag berättade för rektor att min lille pojk har det extrajobbigt nu - och insåg att ingen, inte klasslärare eller specialpedagog eller kurator - upplyst henne om situationen hos hans far. Så jag upplyste henne, berättade att röran och osäkerheten hos pappa eskalerat, att lillen tar på sej en massa ansvar och skuld för att pappa inte mår bra, att pappa nu är sjukskriven, och hon frågar vad jag vill att skolan ska göra.

Ja, vad? Det enda jag kan säga är att jag tycker att hon ska prata med den personal som finns runt lillpojken så kan de berätta hur pappan är. Hur det inte går att få kontakt med honom. Hur han inte går utanför sitt eget skal, sin egen person. Sa också att jag förutsätter att hon vet hur lojala barn är, och att lillen aldrig kommer att säga att negativt ord om pappa eller hans sätt att (inte) sköta saker.

Idag ringer den där läraren. Sa åt rektor att jag inte ville prata med henne igår, jag ville få möjlighet att lugna mej. Så idag får vi se...Kan i alla fall andas, och känner mina armar!

Mummel om utmattning

2011-03-24T07:01:00.000+01:00

Inser att det finns många sorters utmattning, och just nu är det både fysiskt jävligt och mentalt urjobbigt...
Gnäll och gnäll - och jag som i normalfallet verkligen anstränger mej för att inte gnälla...

Men: två av mina kollegor slutar. Egentligen är det ingen överraskning, givetvis vill en ung och duktig människa jobba någonstans där h*n uppskattas, både lönemässigt och på grund av sig själv med allt vad där ingår, och givetvis vill en erfaren och duktig äldre medarbetare detsamma - men fy för tusan så jobbigt det är...

Jag vill inte tänka på hur det kommer att bli, inte ens snudda vid möjligheten att företaget kommer att dra in fler tjänster nu, inte föreställa mej vardagen utan dessa två.
Att gå till jobbet är numera en ångestframkallande upplevelse. Varje dag. Inte en enda dag känner jag glädje eller förväntan, och jag vet inte hur vi ska vända på det.

Jag är fullt medveten om att nuvarande chef snart försvinner, och att vi därmed får möjlighet till en nystart - men det tar fan så mycket längre tid att bygga upp än att krossa.
För krossats har det. Både tidning och personal har krossats i småbitar, rivits i trasor och stampats på i flera år.

Tycker nog synd om nya chefen. Och hoppas på att jag kan hitta gnistan igen, den där gnistan som fick mej att trots allt se till att utbilda mej till journalist.
Det är, om allt är som det ska, fortfarande lite av ett kall för mej, och den lojalitet jag känner är inte gentemot företaget utan våra läsare,,,

Misstag eller nödvändighet?

2011-03-17T08:41:00.000+01:00

Många tankar nu, och jag tror jag kommit till nån slags insikt, kanske tillochmed ett "bättre sent än aldrig"-beslut?

Jag måste prata med min älskade och min läkare och diskutera diskbråcksoperation. Så. Nu skrev jag det, nu är det sagt svart på vitt, out in the open - och jävlar, vad jag blir rädd...

Det är bara det att jag inte kan ha det såhär längre. Jag kan inte gå och vara rädd hela tiden, inte för nya diskbråck utan för de gamla, de som uppenbarligen inte läker utan gör sej påminda mer eller mindre hela tiden. Som nu.

Egentligen borde det vara lätt, för om man kan minska smärtnivåerna, ska man inte bara se till att göra det, då?
Det är bara det att det inte är fråga om "bara", för mej är det ett näranog extremt beslut att ta. Sjukhusskräck? Inte, då. Lite jobbigt är det förstås med sjukhus och sjukdom och elände, men det är inte grejen riktigt. Grejen är att jag är rädd för att göra saker värre i stället för bättre. Att en operation ska misslyckas, eller kanske mer inte lyckas, och att den rörlighet jag har ska försvinna.

Undrar om det är nåt som är symptomatiskt för såna som jag? Att man tycker att man ju faktiskt har nog med att överleva en dag i taget med de problem som redan finns och därför blir extraskraj för de risker som ju faktiskt finns med en operation?
Riskerna, ja. Visst är det riskerna jag oroar mej för. Spelar ingen roll hur många goda exempel jag får och ser, hur många jättelyckade operationer jag läser om och får berättat om för mej - jag ser visst de mindre lyckade exemplen mycket tydligare.

Som den bekant som sitter i rullstol efter en "enkel diskbråcksoperataion".
Vore det inte för att det sitter i ländryggen skulle jag över huvud taget inte ens se operation som en möjlighet, tror jag. Jag vet att det var väldigt nära att jag opererade det allra första diskbråck jag fick, det i nacken, men det var nog för att jag inte visste bättre, tror jag. Är väldigt tacksam för att jag gick och blev på smällen och därmed inte var operabel just då, för just det diskbråcket är klart hanterbart. Just nu. Än så länge...

Men nu - nu ska jag prata med min läkare, och få hans åsikt. Och med min älskade blivande äkta make, och få hans syn på hur vi ska fixa det om ifall att jag faktiskt beslutar mej för att operation är det rätta. Har ingen aning om hur det ser ut med rehabiliteringstid och så, jag har högst troligt läst om det men förträngt det hela eftersom det inte varit ett alternativ för mej, men jag förmodar att det tar ett tag att komma ordentligt på benen efteråt. Kanske inte så länge, men ändå. Det påverkar ju inte bara mej, så det är inte enbart mitt beslut.

Nåja. Får se om jag kan få en läkartid först, det är ju nämligen ingen självklarhet. Kanske om jag gråter och ynkar och blir lite hysterisk? Inga problem just nu - jag har alldeles förbannat ont....