Mummel om längtan

Idag gråter jag.

Jag längtar efter mitt barn. Jag vill ha henne här. Inte långt borta, både fysiskt och på alla andra vis man kan tänka sej.

Ibland när vi pratar känns det som om hon är nära, som om hon är den underbara unge, unga kvinna, människa, som jag känner.
Andra dagar är det bara sjukdomen som talar, grym, distanserad, hatisk.

Det är en oavbruten berg-och-dalbana, och ibland känns det som om jag inte klarar det, som om det kommer att döda mej, rent bokstavligt talat.

Möte med soc: sjukdomen är där. Hatisk. Rasande. Oavbruten okänslighet, ingen möjlighet att få kontakt.

Och jag, jag får sitta och säga att hon inte får komma hem. Att jag inte kan älska henne nog mycket för att ta henne ur mörkret som får henne att skada sej. Att hon måste ansvara för sej själv nu.

Hon skriker: då skriver jag ut mej, direkt, jag vill inte vara där, jag mår sämre än nånsin, de kan inte hjälpa mej.

Jag får hjärtklappning. Tappar känseln i händerna, armarna - och måste verka lugn, säga: det kan du göra, det är ditt beslut. Du är där frivilligt, ingen tvingar dej. Men vart ska du ta vägen? Hur ska du försörja dej? Om du lämnar hvb-hemmet nu måste du jobba, eller plugga, annars har du inga pengar, kan inte betala hyra och mat. För du får inte bo hemma hos mej och göra ingenting igen, det funkar inte, vi har testat, eller hur?

Till sist åker hon med tillbaka, och hon verkar - nöjd...???

Jag inser att hon testar. Testar om jag står kvar, om jag är pålitlig, stå för vad jag sagt och säger. Jag vet inte hur det känns, det är dubbelt: skulden kväver och får ännu en gång armarna att domna bort trots att jag känner mej lugn och fin, jag ser att jag skakar men förstår inte. Samtidigt en känsla av tillfredsställelse, eftersom jag stått kvar, eftersom jag är pålitlig, inte ger efter, säger att jag vill att hon ska ha ett bra liv under hela sin framtid, inte tänka kortsiktigt (...vilket innebär att hon måste ut före sommaren, före Hultsfred, före alla konserter och festivaler som en nydvuxen tror att hon ska kunna besöka utan pengar utan bostad utan jobb utan allt ...) utan inse att de här månaderna är en parantes, men kanske den viktigaste parantesen i hennes liv, grunden för liv, för framtid, för ett mående som inte ger sönderskurna armar ben bröst...

Jag har stängt av, och lever en timme i taget. Undantaget är lillebror, som är det konkreta glädjeankaret, han tillåter inget flummande iväg i svarta hål, vare sej för mej eller för storasyster eller storebror. Han är. Här och nu.

Det är veckorna utan honom som är outhärdliga. När lägenheten bara är lägenhet, inget hem. Han fyller allt och alla då han kliver in, med liv och ljus och skratt och gråt, allt det där som inte får (tillåts? kan?) finnas när han är borta.

Jag vill ha henne här. Jag vill ha alla mina barn hos mej så att jag kan skydda dom från... Allt.

Och det går inte.

För många misstag

Det är för mycket nu. Jag skriver inte - om inte lilleman är här, för han anser att det är nåt jag ska göra innan vi somnar på kvällen.

Det känns som om varje val jag gjort, varje beslut jag tagit, varit ett misstag. Ibland känns det så.

Men: jag vet att det är så att jag baserat alla beslut, gjort alla val, så gott jag kunnat efter den information jag haft just då - och mer än så kan man ju inte göra.

Jag borde nog börja försöka tänka mer på att jobba med att övertyga mej själv om att jag faktiskt är bra. Att jag, om inte annat, gör så gott jag kan. Att jag bara kan styra mej själv och mina beslut, ingen annans - men det är fan så svårt när man om och om igen upptäcker att man får sopa upp skiten efter andra, att man får fan för andras val och beslut...

Ja, jag är nere, och ja, jag känner mej uppgiven. Jag förmodar att det mest är trötthet, eftersom jag även fortsättningsvis försöker att göra så gott jag kan, ta de beslut jag känner att jag måste ta så gott det går. Trots att det känns onödigt, eftersom andra tar beslut och gör val som suddar ut alla förutsättningar jag baserat mina på...

Nej. Flum. Orkar inte.