Mummel om borttappade saker

Tänker alldeles för mycket nuförtiden, på det ena och det andra. Bagateller, kanske, men det är sånt som brukade vara viktigt.

Som att läsa. Förr läste jag hela tiden, alltid minst ett par böcker på gång samtidigt, nån deckare, nån faktabok, kanske nån biografi, men nu... Har tappat bort böckerna - även om jag lyssnar på böcker, det gör jag. Men läsningen... Att krypa upp i en fåtölj som jag gjorde igår, eller ta en bok med i sängen, det var så längesen.

Sjunger gör jag inte heller. Förr sjöng jag alltid, med barnen, utan barnen, som svar till barnen - det finns alltid en passande liten visa att ta till, åtminstone om man har hjärnan så fullproppad med så förbaskat många sångtexter som jag har. Kanske är det därför jag inte får plats med så mycket annat, för att det är fullt av Taube och Olrog och Dan Andersson och alla andra svenska diktare, jazzlåtar och gamla örhängen och så min egen musik, med allt från Bängen trålar till Wuthering Heights.

Spela kan jag inte, klarar inte av att trycka ner strängar längre och pianot blev kvar när jag flyttade från huset. Har funderat på pipa eller flöjt, men inte hittat engagemanget, det försvann nånstans.

Var tappar man såna där saker, egentligen? Blir det så fullt av sorg och ledsamheter att musik och litteratur, t o m mina kära deckare och fantasy, inte får plats?

Mummel om kommentarer

Har surfat runt lite, och för omväxlings skull läst lite kommentarer på bloggar här och där, och jag inser att jag har en jävla tur med "mina" läsare - inga hemska hatkommentarer, för vilket jag är tacksam.

Jag är också, och mer mer mer, tacksam för de kommentarer jag får, vackra och kloka ord från underbara människor som ser min mumliga misstagsblogg för vad den är: en spegel i lustiga huset, en som förvrider verkligheten genom att bara visa en del, den del jag måste få ur mej, bearbeta, distansera mej ifrån genom att skriva den...

Ibland blir det bara vanligt. Vanliga dagar, vanliga tankar, vanligt kaos utan den del som hela tiden finns där, den del av mitt liv som får mej att tänka "vilken sjuk regissör har gjort den här filmen?", och då är det för att jag behöver just det andningshålet där under isen.

Jag undrar vad det är som gör att människor hatar så? Vad är det som gör att vanligt hederligt folk (för det måste det väl vara?) anser sej ha rätten att inte bara döma andra utan också spy ur sej de mest förfärliga drapor över människor de aldrig nånsin träffat och förmodligen aldrig heller kommer att träffa? Och därtill anonymt - sämre ryggrad än vad jag har, och det vill fanimej inte säga lite, det! Även om ju min är bokstavligt taskig, det är visserligen en skillnad...

Ikväll ska jag sätta mej i min morfars fåtölj, den han alltid satt och lyssnade på radio i, väderleksrapporten och sånt, äta salmiak och läsa min nya bok som jag äntligen kom ihåg att hämta. Del nummer huttifnutton i en fantasysaga, som jag har längtat efter den!!! Inte helt fel, alltså. Förfärligt mysigt, helt enkelt. Som sommar, med lillebror där på bilden. Han klev förstås i ån innan det var klart... Bara en våt sko, rätt bra jobbat ändå om man jämför med vanliga normen på olycksfrekvensen.

Och eftermiddagen spenderade jag på shoppingtripp med min dotter. Hon får lämna avdelningen tillsammans med personal eller anhörig, vårdgrad nånting. Vilket betyder hon-är-farlig-för-sej-själv...
Det var hon inte i fredags när hon skrevs ut, tydligen. Men att försöka hänga sej i sitt lakan med blodet rinnande från diverse upprispade kroppsdelar får sådana följder.
Ha! Där fick ni lite surrealistisk verklighet på köpet!

(Jag fick ett skittaskigt mejl en gång. Men det kändes på sätt och vis bättre än om skrivaren kommenterat direkt på bloggen... Vad? Nånting om att jag fanimej borde sluta gnälla och vara tacksam över att jag alls fått några barn, det finns ju folk som inte kan få några.
Respekterar åsikten. Men vet att vi alla har våra egna plågor, och att andras plågor aldrig lindrar. Däremot kan vi lindra varandras plågor! Att använda andras olycka för att förminska den egna funkar däremot inte. Inte för mej, iallafall...)

Marinerad hjärna ger jobbmisstag?

Jag måste duscha, men kommer aldrig dit.

Väckt av telefonen, fick några timmars sömn efter 4, men vet ingenting om nånting.

Förutom att jag ska jobba. Hur jobbar man med en hjärna marinerad i mitt barns blod och självmordsförsök och en kropp som skriker inte bara av smärta utan också sömnbrist?

Å andra sidan: om jag inte jobbar, vad i helvete ska jag göra då?

Jag jobbar. Hur det sen ser ut i tidningen - det blir ett senare bekymmer. Kanske gör jag som jag brukar när jag inte minns vad jag skrivit, hoppar över de sidor som har mitt namn på sej.

Misstag att tro på nattro

Facebookinlägg, sms, samtal, hela natten, och jag låtsas att jag bara hörde att hon rispat sej och att kvinnan jag pratat med inte sa "hängning men vi hann i tid" och jag vill inte, jag bara vill inte minnas hennes röst och gråt.

Eftersom insomningsmedicinen aldrig förts in på medicinlistan var den inte med i påsarna, och trots att det finns recept utskrivet och noteringar i journal och på en hel rad andra ställen gick det inte att lägga med.
Förstås. Inte kan man tänka själv, eller så.

Andra natten utan sömn blev alltså för mycket. Hon har kämpat, det sa hon nyss när jag pratade henne igenom minuterna, de många och långa, innan sköterskan från sjukhuset faktiskt kom med en tablett, efter många och långa och till sist arga (tänk att det alltid ska krävas att nån ska bli förbannad och otrevlig för att nåt ska hända?!?) samtal från förtvivlad personal...

Därtill slipper hon att ta vägen över Den Stora Stadens vidriga psykiva om hon behöver läggas in igen, det går tydligen att via handräckning av läkare lägga in henne på hemsjukhuset direkt. Man lär sej nåt nytt varje dag. Alla dessa år, och det var första gången jag hörde talas om det.

Jag är otroligt tacksam mot den kvinna som blev förbannad och såg till att nånting hände. Jag hade inte orkat prata henne igenom natten. Redan nu känner jag att orken tagit slut, och att jag faktiskt inte vet vad jag ska ta mej till, tänka eller göra.

Jag tänker: om jag råkar ta för många tabletter, vem bryr sej? Jag är så trött, och jag ser bara alla dessa nätter som sträcker sej oändliga innan det blir dags för flytt till behandlingshemmet, all denna ovisshet som skapar denna ångest som hon inte kan hantera.
"Mamma, jag har försökt allt, jag har duschat, skrivit, sett på tv, målat, tillochmed målat naglarna, men ingenting hjälper", grät hon och kunde knappt prata i sin ångest och jag säger att hon har kämpat så bra, hon är så modig, jag är så jävla stolt över henne, så stolt att hon sliter så för att inte ge efter, att hon inte gav upp - inte på riktigt, för det gjorde hon väl inte? Inte var det väl så som hon sa?

Men jag har impulskontroll. Jag kommer inte att råka ta för många tabletter. Den rätten har jag inte, alla mina barn behöver mej och jag har inte rätten att lägga av.
Inte alls.

Mummel om surrealistiska upplevelser

En del veckor är långa som liv, och innehåller därtill mer än nog för att fylla ett. Liv alltså.

Lite så har det varit veckan som gått. Överallt har kaos regerat, och berg-och-dal-banan har haft extradjupa dalar och jävligt höga berg.

Nu kan jag nästan tro att saker blir lite bättre. Min mor ringde, och terrorbalansen är mer eller mindre återställd. Jag kan tillåta mej att inbilla mej att jag satt ner foten och visat en gräns. Eller så.
Min dotter är utskriven från sjukhus, och hon visade stort mod när hon ringde mormor och morfar och bad dem köra henne hem. Kudos. Och jag är stolt över att åtminstone hon förstår litegrann, och att hon därtill är villig att vara generös. Jag tillåter mej att vara stolt över att jag bidragit till att lära mina barn generositet.

Och - nu kommer den stora, stora nyheten - hon har fått 6 månader på behandlingshem beviljat.
Först fick hon avslag av kommunen, det var en intressant förmiddag. Det konstateras i utredningen de gjort att hon absolut och definitivt behöver få komma till behandlingshem, men avslag blev det likafullt. Med motiveringen att "annan huvudman har större möjlighet att följa upp vården", vilket betyder "vi vill inte betala trots att lagen säger att vi är ansvariga sedan Ädel-reformen på 1990-talet"...

Landstinget gick in. Och att de gör det beror av att vi haft en satans tur. Personal på psyk som engagerat sej, som förberett ett eventuellt avslag från kommunen, som verkligen verkar vilja rädda min unge. Läkare, sköterskor, andra. Min tacksamhet är gränslös.

Jag tänker också spotta på min inre röst och ställa mej upp och sträcka på min skruttiga rygg och säga: jag är delaktig. Jag har kämpat. Jag har vägrat att låta någon ge upp henne, inklusive hon själv.
Så. Jag sa det. Det känns lite svårt och konstigt, men nu får det fan vara nog med självhat...

Nu är det upp till henne, och hon är fullkomligt skräckslagen. Jag är rädd, eftersom det är mycket än som ska fungera, många detaljer som ska läggas rätt, mycket praktiskt att ordna (och hur ska jag klara det?). Men ändå: det händer, och hon är nu i ett otroligt mycket bättre läge att kunna tillgodogöra sej vård än hon har varit förr. Där är en fördel - hon har blivit äldre, fått insikt i sina psykiatiska problem och vad de för med sej i det sociala.
En dag i taget.

Annars... Annars är det kaos också. Jag "bråkar" på jobbet, eftersom arbetsgivaren försöker med fulknep för att täcka upp personalbrist. Min chef tycker jävligt illa om mej nu, men det berör mej inte värst, faktiskt. Klantar han sej får han ta reda på det. Är han van vid att facket håller tyst för husfridens skull får han vänja sej vid annat nu. Det kommer att bli svårt nog ändå att försöka vara den journalist man vill vara i framtiden - och ensam står man sej slätt.

Som tur är har mitt agerande hittills enbart haft positiva följder bland kollegor och andra berörda: jag får uppmuntran och stöd. Och den stackars utnyttjade och lurade värvar medlemmar, vilket visar att h*n riktar ilskan dit ilskan hör, dvs arbetsgivaren som inte kan läsa avtal. Eller skiter i det, välj själva.

Det är en bra sak för mej, mitt nya fackliga engagemang. Det är fräscht och vackert - trots smutsighet och storbråk - och jag känner något jag inte känt på länge, länge: en möjlighet att utvecklas, att rikta min vilja att hjälpa och stötta andra mot något som faktiskt kan ge positiva resultat.

Nu ska jag njuta av de sista timmarna med lillgullet. Igår var han så förbaskat underbar, jag hade burit alltför mycket tvätt och tyckte synd om mej själv, men framförallt honom som har en sån skruttmamma, och sa att det ju faktiskt inte är meningen att han ska ha en mamma som inte klarar av allt det där roliga som mammor ska, och han sa:
"Du är världens bästa mamma! Jag tycker att du klarar det här jobbet jättebra, du vet precis vad man ska göra för att ta hand om ett barn."
Är det undra på att han är mitt ljus? Lille....

Mummel om förminskning

Jag kan inte sluta att älta den här jävla föräldrasituationen, det äter upp mej, river och sliter och gör mej alldeles förtvivlad - och lik förbannat förmår jag inte ens tänka på att lösa det.

Jag känner mej som om jag förminskar mej själv. Jag, som alltid jobbat med det här med att vara accepterande, respektera andra och deras åsikter/inställningar/uppfattningar, jag kan inte förmå mej själv att ta det där första steget den här gången.

Vet varför, sådär i princip. Jag har tagit mycket skit genom åren, sörjt mycket över vilken skillnad det görs på barn och barnbarn från deras sida, men så länge det rört mej har jag inte agerat.
De senaste åren har jag satt gränser, det har jag, men inte alls såhär.
Skillnaden är att det är mina barn det handlar om. Eller ett av dom, då. Och det, mina vänner, det har jag aldrig accepterat.

När de försökt sej på samma grejor som de utsatt mej för på mina barn så har det tagit hus i helvete, kan jag lova. Det har varit gånger som det varit otroligt nära brytningar, och det har alltid varit när mina barn utsatts för nånting (som när morfar blev helt galen på då 4-årige lille, röt och gapade och tog hårt i armen, och den lille sen bad om ursäkt för de han gjort men morfar inte hade en tanke på att säga förlåt tillbaka, då talade jag faktiskt om att om han inte kunde vara karl nog att säga förlåt för dumheter han gjort ville jag fanimej inte ha honom i mina barns liv, det gjorde jag...), och det är samma sak den här gången.

Det äter mej. Det äter upp mej att jag inte kan uppnå det jag strävar mot. Generositeten och respekten och acceptansen för olikheterna. Jag säger inte att jag vill acceptera det de tycker eller säger, jag säger att jag skulle vilja vara storsint nog att acceptera att det är så. Att jag inte kan förändra det, och att jag får lov att respektera våra olikheter om vi ska kunna ha en relation.

Kanske är det vid den brytpunkten jag befinner mej nu? Där jag faktiskt måste inse att olikheterna är för stora, att jag inte klarar av att lyssna på deras okunniga, respektlösa, nedsättande och otroligt sårande kommentarer vad gäller mej och, i första hand, min dotter?

Men när min far har mage att säga att "du måste försöka uppfostra lillebror ordentligt" då jävlar... Som om det är mitt fel att min dotter är psykiskt sjuk. Som om det är min "uppfostran" som gjort henne sådan.
Jag frågade vad han tyckte om mina söner, var det nåt fel på dem också, eller? Nej, det kunde han väl inte påstå. Men ändå, liksom.
Kanske är det hans egen desperation som gör att han ger sej på mej, hans egen impotens, hans oförmåga att påverka, göra nånting bättre?
Kanske hittar jag på ursäkter för att göra det lättare för mej nu, lättare för mej att inte gå sönder av deras verbala karaktärsmord?

Jag var så nära att fråga honom om han ansåg att hans egna föräldraegenskaper låg så högt över mina att han hade rätt att öppna käften överhuvudtaget, men behärskade mej. Jag vill inte sjunka till hans nivå. Han var aldrig hemma, så det var väl lätt att vara en perfekt far, sådär i teorin, kan jag tro. En och annan predikan fick man väl lyssna på också. Och han gav mej stryk en gång, det glömmer jag aldrig. Jag tror jag var sådär 3 eller 4 år.

Kärlek utan krav? Aldrig. Det förekommer inte. Stöttning i svåra situationer? Skulle inte tro det. Jag hade en utmattningsdepression när jag var sådär 27-28 kanske, efter en del års studier på mer än heltid med två rätt små barn, extrajobb, operation på en unge, den andre påkörd av en bil med ganska svåra skador som följd, bakteriell lunginflammation och ovanpå det ett sönderfallande äktenskap - och det var förstås mitt eget fel alltihop. Om jag bara hade... Om jag inte hade... Och depression, vadå, ta dej i kragen...

Nejnejnej... Jag vill inte bli bitter, inte sitta och minnas all den där skiten, inte fastna i oförmågan.
Jag vill kunna förlåta och gå vidare med mitt liv, med eller utan dem.

Skuldtrippen, den glömmer jag ju - "det är ju inte lång tid kvar för oss nu..." med darrig stämma. De kan lätt leva femton tjugo år till båda två, och jag förstår fanimej inte varför de inte vill göra det med barn och barnbarn.

Där har vi det: jag förstår inte. Jag förstår dem inte alls, och därmed så... Ja, vad?

Mummel om ryggrad

Nu har mina mr-resultat kommit.

Fem diskbråck, and counting, tydligen, en del buktande diskar också.

Och jag blir så jävulens deprimerad... Å andra sidan förklarar det ju varför det har blivit lite jobbigare och jobbigare för var dag de senaste åren. Nackdelen med att vara van att leva med ständig smärta och smärtlindring - man vill inte, eller kanske förtränger man, nya symtom, förhöjda smärtnivåer.

Grejen är ju att det inte finns nånting att göra åt saken - det är bara att ta sin verklighet (och sin jävla förrädarkropp för det är ju den enda man har...) och springa med den. Och när det inte går får man gå, eller krypa, eller åka permobil...

Okej. Ändrad vårdgrad. Önskemål om utflykt till fik. Så nu ska jag försöka få min skruttiga ryggrad i lite kläder (resten av kroppen också...) och hämta mitt älskade barn och tillbringa lite quality time utanför de där vidriga låsta dörrarna på sjukhuset.
Och det blir bra. Det blir jättebra, för då behöver inte rumskamraten sitta på ett plåster på oss och ta över och osa avundsjuka.

Jag tror att hon hyser definitivt negativa känslor inför mej, bara för att jag finns. För att jag finns för min unge medan hennes egen mamma inte finns för henne.
Jag vill prata ifred med min dotter. Är jag en dålig människa då? Det är inte så att jag inte känner med rumskamraten, hon är djupt deprimerad och har sen tio år ägnat sej åt självmordsförsök efter självmordsförsök - men hon har två barn.

Det kanske får mej att utstråla negativitet? Eller kanske är det så att jag på något sjukt sätt är avundsjuk på henne? Att hon skiter i att hon har barn och försöker dö trots det?

Alla mina tankar som rört sej runt självmord har ju stoppats mycket effektivt av just detta: mina barn. Tar jag den feges väg ut lämnar jag bara över all skit och alla problem till mina barn, och den rätten har jag faktiskt inte.
Svåra frågor, men det där är faktiskt nånting som jag brottats med av och till i sisådär femton år, om man undantar tonårstiden. Tonårstiden är ett särskilt kapitel, där tror jag de allra flesta vid ett eller annat tillfälle tänker i termer av att "jag orkar inte med det här, jag vill inte leva längre, det är för svårt".

Sånt som kallas psykisk ohälsa, m a o. Psykisk ohälsa på grund av att livet ibland är svårt att leva, det är knöligt att klara av, och dipparna är olika djupa. Ibland klarar man det själv, ibland behövs hjälp, tio kognitiva behandlingar, fixat... Och sen, nästa gång, vet man ju att man överlever, även om det inte känns så.
Inte psykisk sjukdom, alltså, men lika svårt när man är mitt i det. Vet inte var jag själv befinner mej just nu, men skulle jag gissa är etiketten "avstängd". Distanserad. Förträngande. För om jag verkligen tillåter mej att känna det jag nog egentligen känner skulle det nog gå åt pipan ordentligt...

Och nu blev det ännu ett jättelångt inlägg... Jag blir aldrig någon bloggare. Jag är en vräka-ur-mejare.

Spelar ingen roll. Min blogg, min livlina, mitt sätt att inte implodera...

Nej

Det går inte.

Ännu en överdos, med lite sönderskurna armar som krydda på moset, och den här gången var det värre än nånsin, mycket mycket värre - för det jävla hoppets skull.

Att skaka på nätterna och jobba på dagarna ger en något surrealistisk uppfattning om vad som kan vara verklighet. Jag försöker. Försöker fortsätta orka.

Och att toppa med: storgräl med mina föräldrar. Det gör så satans ont att inse vilka små inskränkta människor de är, min mor och min far. Jag är så.... Besviken? Förtvivlad? Rasande? Ledsen? Alltihop?
Kanske särskilt på min far. Han sänkte sej så lågt, och bara det blir på sätt och vis som ett ordentligt trauma. Min pappa? Sån?

Nu vet jag ingenting igen. Förutom att vi lever, allihop, och att min stora son kommer hem på ett par dagar vilket kommer att göra min lille son alldeles överlycklig.
Mitt i det ska jag försöka fortsätta bara orka. Lite till.

Misstag blir hopp och styrka

Det är konstigt. Helgens totala elände blir till nåt positivt.

Åkte bort till dottern med lite grejor, och hon är så vacker, och kan bli så stark om hon bara kan ta till sej sina "segrar"...

Vi pratar så mycket nuförtiden, och jag förundras över den förändring jag kan se, hur hon, trots att hon faktiskt inte förstår försöker ta till sej idéerna, sätten att resonera, tanken att det faktiskt kan finnas andra sätt än hennes att se på saker och skeenden.

I min mage finns en liten klump. En liten varm, varm klump av glädje och hopp och förundran. Jag behandlar den som det mest värdefulla i världen. Den är skör, den där klumpen, men jag ska ta väl hand om den och inte låta den drunkna i det svarta som kommer.

Det kommer, det vet jag. Så är det bara, så är hon bara, men jag är övertygad om att den där klumpen är nånting som kommer att finnas kvar.
Kanske tillochmed växa.

Mummel om förvirring

Hejsan hoppsan och kaos och katastrof för omväxlings skull, och jag inser att mina kunskaper och färdigheter är en jävla fördel.

Mess mitt i natten, som jag inte hörde. Panik på morgonen, och det tog fanimej hela dagen att ta reda på vad som hänt.

Från uppgifter om självskador och intagning på psykiva till insikten om att min dotter faktiskt gjort allting rätt.
Ett felbeslut. Hon var på fest hos en soulmate - ännu en borderlinare, fast med dragning åt schizohållet, vanföreställningar och mycket, mycket blodiga självskador och självmordsförsök. Alkohol - men inte för dottern, alkotestet på sjukhuset visade ingenting alls.

Polisen. Förvirring. Sammablandning. Det slutade alltså med att den som tog sej själv bort från situationen hamnade på psyket under självmordsvakt istället för den som skurit sej sönder och samman och blodat ner både sej själv, sin tjej, sin lägenhet och förmodligen var på väg in i en psykos.

Det roliga - eller vad man nu ska säga - var att dottern, intagen frivilligt, inte släpptes ut eftersom det skulle till en läkarbedömning och läkaren skulle komma på måndag...
Jag sa åt henne att hon fick lov att sluta vara tyst och arg och istället bli stark och modig, tala om att hon tänkte skriva ut sej själv om de inte såg till att få dit bakjouren - för det är klart att det finns jourläkare som har ansvar för psykiva!

Hon gjorde det. Jag är stolt, och upplyste henne om det, jag talade om att hon gjort allting rätt och att hon borde känna sej stolt över sej själv.

Och jag undrar om hon inte är det också. Hon gjorde det, alldeles själv. Jag hade näranog dödsångest över att jag inte kastade mej i bilen och körde till Stora staden, såg till att allt blev ordnat och uppklarat - men nu ser jag förstås att jag gjorde helt rätt som "bara" talade om för henne hur hon borde göra...

Hon kan. Hon lär. Det finns hopp.

Misstag att jobba...

Jag är fullkomligt slut, till kropp och själ.

Det bränner i hela vänstra sidan, benet hänger inte med, och hjärnan har slagit stopp helt.

Vi bestämde oss för o-lagad middag idag, typ. Äggröra, smörgås, frukt.

Det måste räcka.

Mummel om skitlägenhet

Vilken mardröm...

Vi är helt överens, jag och min son - där vill vi inte bo! Trångt, sunkigt, ett badrum som man knappt kunde vända sej i och därtill alla möbler kvar efter den gamla handikappade numera döda människa som bott där innan...

Spisen hade tre plattor. Köket var så litet att ett köksbord inte får plats. Usch och fy och usch och fy.

Bara att hoppas att bättre erbjudande kommer.

Mummel opererar

Vad gör man på sin lediga dag? (Eller lediga, förresten, jag är ju för fan sjukpensionär den dagen!)
Jo, man tar och opererar Pingu!

Den älskade, älskade lille Pingu som gapar som ett brandlarm när man trycker honom på foten och som hängt med i många år nu.
Han har blivit stum. Inte bara det, han har magrat av på ett oroande vis, så nu måste mamma doktorn rycka ut.

Diagnos: stoppning urtunnad och batterierna slut.
Åtgärd: köpa tre LR44-batterier och hämta bomullen i badrummet...

Jag tror att Pingu blir som en ny pingvin när jag är färdig, och min popularitet kommer att stiga till oanade höjder. Känns bra. Jag gillar lättlösta problem!

Det allra bästa är dock att lilleman verkar vara positivt inställd till att titta på lägenhet. Kanske är det t o m lite spännande?
Jag insåg att det här med vad flytt innebär inte är en självklarhet när man är sju år. Vi pratade lite om det här med att det troligen är en helt tom lägenhet vi ska titta på, så vi får fantisera ihop hur det kan komma att se ut när vi plockat dit våra grejor, möbler och saker och böcker och...
"Affischer!" hojtar lillen. "Iron Maiden!" hojtar han, och sen vänder det. Han tycker inte längre att det är otäckt eller hotfullt, han inser att det som gör ett hem är det man stoppar in där, inte bara döda ting utan också människorna.

Ser ut att bli en bra dag. Bortsett från att jag troligen lyfter mej fördärvad, nu ska all skit till tippen!

Mummel om frid

Det fascinerar mej lika mycket varje gång:
en liten människa kommer, pratar, kramas, pratar mer, vänder uppochner på allting, vill ha macka med jordnötssmör, snälla mamma får jag ta en glass och vet du att jag blev alldeles blöt om fötterna på friluftsdagen och det gjorde jättejätteont i tårna för det var så kallt och...

Och i orkanens öga sitter jag, med frid i själen och tänker att jag är världens lyckligaste människa, ingen kan ha sån tur som jag. Såna fina barn.

Det är t o m så att han inte är sådär helt emot att titta på lägenhet. Jag förundras, men inser att han är en tänkande liten människa och han kan tänka sej att annorlunda inte med nödvändighet betyder sämre.

Mitt motto. Annorlunda betyder inte med automatik sämre. Bara - annorlunda.

Nu ska jag bara sitta, sitta och känna hur min lägenhet plötsligt är ett hem när lillebror kommit, sett och gått och lagt sej.

Mummel om jobb

Åter i verkligheten och den finns kvar i samma skick som för en månad sen.
Fast lite värre.

Men ändå. Det var faktiskt helt fantastiskt att komma till jobbet, jag blev kramad och hälsad välkommen tillbaka av människor som faktiskt verkade mena det!!!
Alla. Alla var absolut skitgulliga och inte ett dugg puttinuttiga och vad-det-är-synd-om-dejiga, nänämensan, det var raka rör med "vad det är kul att du är tillbaka, vi har saknat dej!"

Men när en av dem sa att den just då semestrande nyhetschefen talade om mej med längtan i stämman blev jag lite nervös... Jag känner mej inte som en särskilt produktiv liten reporter, jag känner mej faktiskt ganska skraj och nervös och inte så lite inkompetent för jag inbillar mej att min hjärna har sopats ren och allt jag nånsin kunnat försvunnit...

Inte då. Det mesta går ju, tyvärr, på rutin. Smackar ihop ett antal artiklar per dag, några interjuer här, lite läsning där, några idéer att lägga på hög för presentation för semestrande nyhetschef då han återkommer...

Och idag - idag kommer mitt lilla ljus!
Jag satt och kände efter nyss, och jag kan säga att jag ser fram emot en vecka av alldeles vanlig vardar, men skolrygga att packa och träning ett par kvällar och frukt varje dag och glöm inte gympapåsen...
Det är skönt, livet, när man kan ta ner det på praktisk, konkret nivå.

Fast alldeles vanligt blir det inte. Jag ska titta på lägenhet. Kanske flyttar jag snart, och där är kluvenheten stor. Det värsta? Det värsta blir nog att behöva ta emot främmande människor i min egen lägenhet, främmande människor som kanske ska bli dem som är hemma där.

Känns det alltid så, tro? Jag har ju hållit mej till hyreslägenheter hittills, förutom huset, då, och det gjorde vi ju upp smidigt genom att jag blev utlöst och exet bor kvar. Men nu? Nu har jag alltså ett hem jag köpt, och som måste säljas. Inte bara att säga upp kontraktet och dra, alltså.

En ny erfarenhet! Jag älskar ju såna, hade jag glömt det??? Tydligen. Jag känner positiva vibbar leta sej fram igenom mörkret, och det är ovant och spännande.