När barnen, de stora, var små blev jag yr i skallen så fort jag klev in i ett sjukhus. Det var mycket som inverkade: läskiga undersökningar och operationer, en lika läskig olycka med i och för sej lycklig utgång men ändå med helbensgips och rullstol i ett par månader, en bakteriell lunginflammation för egen del...
Nu är jag tillbaka till läge yr-när-jag-går-in...
Igår: ännu en besökstid att passa. Och så en massa irritation, varför informerar inte personalen varann när de har överlämning, varför ska jag stå där och tala om vad och hur och varför?
Fick sådär i förbigående klart för mej att det är fråga om rester efter aborten. Eller är det så? Lyssnade de på mej när jag sa att de satt in en spiral under operationen?
En blek, trött, ledsen dotter. Som inte fattar att hon nu måste ta hand om sej, vila, se till att hon har rent omkring sej - hon verkar inte ta in det. Hur når man fram???
Jag ska förstås dit idag också, om hon blir kvar. Vet inte ens om hon blir kvar. Hoppas att hon blir kvar, även om det på sätt och vis är rena tortyren för henne att vara där, bland alla nyfödda barn. Så går det till, i samma korridor som de nyförlösta förvaras de aborterade och de som fått operera bort allting och det gör mej helt förtvivlad.
Jag minns hur det var när jag fick mitt sista barn. I samma matsal åt en bekant som genomgått en hysterektomi, som aldrig fått barn och aldrig skulle få. Jag visste inte hur jag skulle bära mej åt, jag var så lycklig över mitt lilla knyte - men inte inför henne, det gick ju inte.
Nu hade jag nog frågat, tror jag. Frågat hur hon ville ha det, hur jag skulle bemöta henne, om hon ville se min lilla unge eller bara ville vara ifred.
Då - behandlade jag henne som nån sorts paria, tror jag. Eller inte riktigt, men ändå... Det blev bara fel alltihop, för mej, och för henne, misstänker jag.
Det är ungefär samma sak nu: jag vet inte hur jag ska bära mej åt, riktigt. Jag kan härja med läkare och personal, tala om för dem att de fanimej får skärpa till sej, inte tappa bort apodospåsarna jag lämnar för utdelning till henne, att de får lov att förstå att hon inte är otrevlig, hon är störd.
Om man får säga så...
Just nu vet jag inte ens hur man överlever. Jag har ingen ordning i skallen. Vet inte vad eller hur, och inte i vilken ordning.
lördag 27 december 2008
fredag 26 december 2008
Bara ledsamt mummel
Nu är jag så trött, så trött igen.
Natt på akuten. Dotter dålig, hon ringde, smärta och massa blödningar, så jag sa åt henne att ringa 112.
Vilket hon gjorde. Jag kom samtidigt som ambulansen, och det var inte inte kul alls.
Infektion. Inläggning. Antibiotika.
Jag säger: "Du måste ta det lugnt, ta hand om dej, vila..." och hon säger "jag ska göra det och det, åka till pappa..."
Jag vet inte hur jag ska nå fram. Och jag är rädd. Rädd att hon på sitt omedvetet medvetna sätt ska se till att hon förstör sej, se till att hon aldrig aldrig kan få barn - och sedan använda det mot... Ja, mot vem?
Det var inte jag som ens föreslog en abort. Vad jag har gjort är att stötta henne i de beslut hon tagit.
Men: jag vet ju hur hennes störning funkar. Hur hon aldrig nånsin är ansvarig för nånting. Hur det alltid är nån annans fel.
Jag har varit den som fått ta det mesta hittills, men det här får hon svårt att lägga på mej.
Usch. Jag tycker inte om de här känslorna. Jag tycker inte alls om dem.
Och allt som kan gå åt helvete går åt helvete. Förstås.
Natt på akuten. Dotter dålig, hon ringde, smärta och massa blödningar, så jag sa åt henne att ringa 112.
Vilket hon gjorde. Jag kom samtidigt som ambulansen, och det var inte inte kul alls.
Infektion. Inläggning. Antibiotika.
Jag säger: "Du måste ta det lugnt, ta hand om dej, vila..." och hon säger "jag ska göra det och det, åka till pappa..."
Jag vet inte hur jag ska nå fram. Och jag är rädd. Rädd att hon på sitt omedvetet medvetna sätt ska se till att hon förstör sej, se till att hon aldrig aldrig kan få barn - och sedan använda det mot... Ja, mot vem?
Det var inte jag som ens föreslog en abort. Vad jag har gjort är att stötta henne i de beslut hon tagit.
Men: jag vet ju hur hennes störning funkar. Hur hon aldrig nånsin är ansvarig för nånting. Hur det alltid är nån annans fel.
Jag har varit den som fått ta det mesta hittills, men det här får hon svårt att lägga på mej.
Usch. Jag tycker inte om de här känslorna. Jag tycker inte alls om dem.
Och allt som kan gå åt helvete går åt helvete. Förstås.
tisdag 23 december 2008
Mummel om dofter
Skinkajanssonbröddeggrötrevbensspjäll...
Och så marsipanen och nougaten ovanpå det, men de doftar förstås inte så mycket, bara om man håller dem nära, nära.
Men resten. Å, vad det blir mysigt ändå! Jag puttrar omkring här bland naken gran med obäddad gästsäng bredvis (där dottern sov tills sonen drog till huvudstaden) och oerhörd röra i lillens rum, och har bestämt såhär: det är mindfulness som gäller. Här och nu.
Just nu sätter jag deg till bröd, färska bröd ska det vara till skinkmackan, annars är det inte jul (enligt stora sonen, så till hans ära bakar jag - men bara hälften så mycket som om han hade varit hemma), den stora kastrullen gröt är tömd i två mindre skålar, en att äta som den är, en till ris à lá Malta (eller min egen variant därav, då), Jansson står och svalnar på balkongen och skinkan är uppe i 67 grader...
Jag tillåter mej att finnas i alla dofter. Jag njuter av känslan av att strimla lök och potatis, noterar hur sältan i ansjovisen gör att alla mina småsår på händerna svider, och jag tillåter mej att känna den skarpa smärtan när jag, ännu en gång, bränner mej.
Livet finns.
Och så marsipanen och nougaten ovanpå det, men de doftar förstås inte så mycket, bara om man håller dem nära, nära.
Men resten. Å, vad det blir mysigt ändå! Jag puttrar omkring här bland naken gran med obäddad gästsäng bredvis (där dottern sov tills sonen drog till huvudstaden) och oerhörd röra i lillens rum, och har bestämt såhär: det är mindfulness som gäller. Här och nu.
Just nu sätter jag deg till bröd, färska bröd ska det vara till skinkmackan, annars är det inte jul (enligt stora sonen, så till hans ära bakar jag - men bara hälften så mycket som om han hade varit hemma), den stora kastrullen gröt är tömd i två mindre skålar, en att äta som den är, en till ris à lá Malta (eller min egen variant därav, då), Jansson står och svalnar på balkongen och skinkan är uppe i 67 grader...
Jag tillåter mej att finnas i alla dofter. Jag njuter av känslan av att strimla lök och potatis, noterar hur sältan i ansjovisen gör att alla mina småsår på händerna svider, och jag tillåter mej att känna den skarpa smärtan när jag, ännu en gång, bränner mej.
Livet finns.
Jag gör alltid misstag med tid
Tidsoptimist?
I viss mening.
Jag är äckligt punktlig, anser att man kan slösa med sin egen tid som man vill men inte med andras, alltså är man i tid.
Men...
Jag tror alltid att jag ska hinna mycket mer än jag tror. Som idag... Idag tror jag att jag ska hinna allting. Allting som jag inte gjort hittills, alltså. Städa, t ex.
Igår blev det nämligen ingenting, nämligen. Inte ett smack blev gjort, förutom det som måste göras, då.
Klockan sju var vi på sjukhuset. Sen satt vi där, jag och dotterns pojkvän, i tystnad i timmar. Kaffe och croissant från pressbyråd. Ont i magen, så jävla ont i magen, min livmoder reagerade utom kontroll.
Det var min 19:e bröllopsdag. 19 år tidigare stod jag med dottern i magen och lovade evig trohet till hennes far, och jag trodde på vartenda ord jag sa, det ska stå klart.
Sen händer livet, och otroheter, och jag vill inte ha det så, så jag sa upp mej som fru.
Men det blev nog känslomässigt för mycket, om man kan säga så. När jag kom hem grät jag tills jag somnade och sen var det kväll och dotter och pojkvän kom hit eftersom hon ville sova här.
En blek liten tjej som jag stoppat piller i och inte vet vad jag ska säga till. Vad kan jag säga? Den erfarenheten har jag inte, och min känslomässiga reaktion har hela tiden gått totalt emot det logiska och rationella.
Jag sörjer ett barnbarn som aldrig får bli, så sjuk är jag. Och ingen kan jag prata med det om, direkt, eftersom svaret ju blir "det var det bästa".
Det vet jag väl. Men jag känner lik förbannat såhär, och kan inte göra nåt åt det.
Jag får städa och sörja, shoppa och sörja, laga mat och sörja. Sörjandet får dock ske i smyg, det är jävligt.
Nåväl. Ikväll ska årets nissar, dvs dotter med pojkvän, klä granen - och jag får ta kökstjänsten...
Ingen skillnad där. Same procedure as every year, om man säger så.
I viss mening.
Jag är äckligt punktlig, anser att man kan slösa med sin egen tid som man vill men inte med andras, alltså är man i tid.
Men...
Jag tror alltid att jag ska hinna mycket mer än jag tror. Som idag... Idag tror jag att jag ska hinna allting. Allting som jag inte gjort hittills, alltså. Städa, t ex.
Igår blev det nämligen ingenting, nämligen. Inte ett smack blev gjort, förutom det som måste göras, då.
Klockan sju var vi på sjukhuset. Sen satt vi där, jag och dotterns pojkvän, i tystnad i timmar. Kaffe och croissant från pressbyråd. Ont i magen, så jävla ont i magen, min livmoder reagerade utom kontroll.
Det var min 19:e bröllopsdag. 19 år tidigare stod jag med dottern i magen och lovade evig trohet till hennes far, och jag trodde på vartenda ord jag sa, det ska stå klart.
Sen händer livet, och otroheter, och jag vill inte ha det så, så jag sa upp mej som fru.
Men det blev nog känslomässigt för mycket, om man kan säga så. När jag kom hem grät jag tills jag somnade och sen var det kväll och dotter och pojkvän kom hit eftersom hon ville sova här.
En blek liten tjej som jag stoppat piller i och inte vet vad jag ska säga till. Vad kan jag säga? Den erfarenheten har jag inte, och min känslomässiga reaktion har hela tiden gått totalt emot det logiska och rationella.
Jag sörjer ett barnbarn som aldrig får bli, så sjuk är jag. Och ingen kan jag prata med det om, direkt, eftersom svaret ju blir "det var det bästa".
Det vet jag väl. Men jag känner lik förbannat såhär, och kan inte göra nåt åt det.
Jag får städa och sörja, shoppa och sörja, laga mat och sörja. Sörjandet får dock ske i smyg, det är jävligt.
Nåväl. Ikväll ska årets nissar, dvs dotter med pojkvän, klä granen - och jag får ta kökstjänsten...
Ingen skillnad där. Same procedure as every year, om man säger så.
söndag 21 december 2008
Mummel om problem
Just nu: problem överallt.
På jobbet.
Där ett jätteproblem är att jag inte kan sitta vid min anpassade arbetsplats och jobba hela tiden, minst hälften av jobbet måste göras på annan plats - och det går jävlar inte bra. Frågan är hur jag ska kunna lösa det...
Jag kan inte lösa det, rättare sagt, jag måste försöka få in den mjukvara jag behöver i min dator, och det kommer inte att bli lätt. Det kommer nämligen att sluta i ett "vem ska betala"-läge, och till sist endera att jag går sönder och inte kan jobba alls eller också att nån betalar för en licens till.
Vilket är otroligt. Kostar pengar. Blir inget. Och då går det åt pipan...
Hemma.
Där går alla relationer åt pipan känns det som. Nu senast är det till min mor, och jag undrar verkligen om det är därifrån dotterns personlighetsstörning kommer, jag kanske bara inbillar mej att den genetiska dispositionen är nedärvd från faderssidan...
Ojojoj, vad jag var tvungen att gråta igår...
Men: är det inte så att julen är barnens högtid? Är det inte så att det är min förbannade plikt att se till att min lille får minnen av sin barndoms jular, fina goa mysiga julminnen, små fåniga traditioner som var viktiga när man var liten, sådär???
För min del är det viktigt. Kanske inbillar jag mej bara, men nu är det så jag känner. Och snart-70-åriga tanter har haft sin barndoms jular och har redan skapat sina minnen vilket inte borde gå ut över de stackare som råkar vara små nu!!!
Så kanske blir det som när mina stora barn var små, bara jag och mina ungar. Några av dom, vill säga. Med julbordet. Och en av de två ungar som är med har blivit vegetarian...
Herregud. Vem behöver såpoperor på tv???
På jobbet.
Där ett jätteproblem är att jag inte kan sitta vid min anpassade arbetsplats och jobba hela tiden, minst hälften av jobbet måste göras på annan plats - och det går jävlar inte bra. Frågan är hur jag ska kunna lösa det...
Jag kan inte lösa det, rättare sagt, jag måste försöka få in den mjukvara jag behöver i min dator, och det kommer inte att bli lätt. Det kommer nämligen att sluta i ett "vem ska betala"-läge, och till sist endera att jag går sönder och inte kan jobba alls eller också att nån betalar för en licens till.
Vilket är otroligt. Kostar pengar. Blir inget. Och då går det åt pipan...
Hemma.
Där går alla relationer åt pipan känns det som. Nu senast är det till min mor, och jag undrar verkligen om det är därifrån dotterns personlighetsstörning kommer, jag kanske bara inbillar mej att den genetiska dispositionen är nedärvd från faderssidan...
Ojojoj, vad jag var tvungen att gråta igår...
Men: är det inte så att julen är barnens högtid? Är det inte så att det är min förbannade plikt att se till att min lille får minnen av sin barndoms jular, fina goa mysiga julminnen, små fåniga traditioner som var viktiga när man var liten, sådär???
För min del är det viktigt. Kanske inbillar jag mej bara, men nu är det så jag känner. Och snart-70-åriga tanter har haft sin barndoms jular och har redan skapat sina minnen vilket inte borde gå ut över de stackare som råkar vara små nu!!!
Så kanske blir det som när mina stora barn var små, bara jag och mina ungar. Några av dom, vill säga. Med julbordet. Och en av de två ungar som är med har blivit vegetarian...
Herregud. Vem behöver såpoperor på tv???
lördag 20 december 2008
Mummel om virriga tankar
Nu ska jag vara ledig, har jag tänkt.
Någon eller några dagars jobb blir det nog, men annars - ledig till mitten av januari!
Och det behövs, jisses! så det behövs... Jag är så trött, och tankarna bara hoppar, hit och dit, inget slut på dem är det heller, det spinner bara på.
Nästa vecka är väl bara att överleva. Jag har inte en aning om hur, men det brukar ju gå. Att julen nu är här gör inte saker lättare, precis, och ingen lön förrän dan före julafton så då måste jag köpa det sista och försöka hinna ordna allt, fansjävlar.
Det känns som om det kvittar, om sanningen ska fram. Kommer inte ihåg när det var en god jul sist, faktiskt. Bara trötthet och elände och stress har det varit, och det ser ut att bli samma sak i år.
Jag vill inte städa. Inte laga mat, inte köpa julklappar eller klä nån jävla gran.
Jag vill vila och låtsas som om allt är bra.
Någon eller några dagars jobb blir det nog, men annars - ledig till mitten av januari!
Och det behövs, jisses! så det behövs... Jag är så trött, och tankarna bara hoppar, hit och dit, inget slut på dem är det heller, det spinner bara på.
Nästa vecka är väl bara att överleva. Jag har inte en aning om hur, men det brukar ju gå. Att julen nu är här gör inte saker lättare, precis, och ingen lön förrän dan före julafton så då måste jag köpa det sista och försöka hinna ordna allt, fansjävlar.
Det känns som om det kvittar, om sanningen ska fram. Kommer inte ihåg när det var en god jul sist, faktiskt. Bara trötthet och elände och stress har det varit, och det ser ut att bli samma sak i år.
Jag vill inte städa. Inte laga mat, inte köpa julklappar eller klä nån jävla gran.
Jag vill vila och låtsas som om allt är bra.
tisdag 16 december 2008
Mummel om ansvarsfrihet
Nu är det såhär:
två läkare, en gyn och en psyk, har upplyst dottern om att hon bör göra abort.
Eftersom risken för att fostret är skadat är så hög, och eftersom hon själv är i riskzonen pga sina psykiska och fysiska problem.
Så nästa vecka blir det av. Jag ska med. Hon vill det, och läkarna rekommenderar det.
Så jag får orka.
Just nu tror jag att den känsla som dominerar är lättnad, en sjuk, sjuk känsla som är blandad med otroligt mycket annat.
Vad jag är tacksam för: att jag inte var den som fick säga till henne att abort är den enda vettiga lösningen där det egentligen bara finns onda, dåliga, hemska lösningar.
Det är för jävligt.
två läkare, en gyn och en psyk, har upplyst dottern om att hon bör göra abort.
Eftersom risken för att fostret är skadat är så hög, och eftersom hon själv är i riskzonen pga sina psykiska och fysiska problem.
Så nästa vecka blir det av. Jag ska med. Hon vill det, och läkarna rekommenderar det.
Så jag får orka.
Just nu tror jag att den känsla som dominerar är lättnad, en sjuk, sjuk känsla som är blandad med otroligt mycket annat.
Vad jag är tacksam för: att jag inte var den som fick säga till henne att abort är den enda vettiga lösningen där det egentligen bara finns onda, dåliga, hemska lösningar.
Det är för jävligt.
måndag 15 december 2008
Misstag att projicera
Min mamma har nio levande barnbarn.
Inte vid ett enda av de tillfällen nåt av hennes barn berättat att hon skulle bli mormor har hon varit glad, eller ens delat glädje.
Jag hade bestämt en sak: så skulle jag aldrig bära mej åt, hellre döden.
Nu sitter jag här, o-glad. Mer än så. Så inihelvete förtvivlad, eftersom det inte finns några bra lösningar, inga goda alternativ, hur det än blir blir det skit.
Därtill projicerar jag. Min projicering fyllde 21 nyss, den där lilla lilla ynk-bebisen som vände uppochner, eller snarare vände rätt, mitt liv.
Här är förutsättningarna icke-jämförbara, men lik förbannat är det otroligt känslomässigt laddat för mej.
Ett liv. Ett barnbarn.
Men: om det föds kommer det att omhändertas. Om det föds finns jätterisks att det föds medicinskadat. Om det föds kommer en av oss, en av mej för fan, att inte finnas hos oss, hos mej.
Det är fullkomligt outhärdligt.
Fullkomligt outhärdligt är det också att det inte är en överraskning. Har tänkt tanken ofta, faktiskt, och diskuterat det med både läkare och psykologer och social, hur det vore så alldeles typiskt för "flyktbeteendet", det här "...om jag bara ... så skulle allt vara bra..."-sättet hon funkar på, om jag bara bodde hos pappa, om jag bara bodde hemma igen, om jag bara bodde i fosterfamilj, på behandlingshem, hemma igen...
Nu kan man också i verkligheten sätta in "...barn..." i meningen, och då får man katastrof.
Hur det än blir. Vad hon än beslutar. Vad hon än beslutar. I detta kan jag inte delta mer än som följeslagare och jävligt grym sanningssägare.
Så jag säger fosterskador av medicin, omhändertagande och allt annat mysigt som måste sägas och sägas snabbt om det inte sådär bara sisådär ska vara slut på alternativen.
Först och främst säger jag dock: den dag i ditt liv du bestämmer dej för att föda barn är den dag då du för alltid slutar att vara nummer ett.
Så är det ju, nämligen. Och så ska det vara. Problemet är att det för såna med de störningar hon har inte är så att mamma är till för bebis, utan tvärtom.
Och det får inte hända. En liten nyföding, oskyldig och skyddslös, kommer långt långt före vuxna människor, även om de är psykiskt sjuka.
Eller särskilt då?
Och så är det. Detta orkar jag inte.
Inte vid ett enda av de tillfällen nåt av hennes barn berättat att hon skulle bli mormor har hon varit glad, eller ens delat glädje.
Jag hade bestämt en sak: så skulle jag aldrig bära mej åt, hellre döden.
Nu sitter jag här, o-glad. Mer än så. Så inihelvete förtvivlad, eftersom det inte finns några bra lösningar, inga goda alternativ, hur det än blir blir det skit.
Därtill projicerar jag. Min projicering fyllde 21 nyss, den där lilla lilla ynk-bebisen som vände uppochner, eller snarare vände rätt, mitt liv.
Här är förutsättningarna icke-jämförbara, men lik förbannat är det otroligt känslomässigt laddat för mej.
Ett liv. Ett barnbarn.
Men: om det föds kommer det att omhändertas. Om det föds finns jätterisks att det föds medicinskadat. Om det föds kommer en av oss, en av mej för fan, att inte finnas hos oss, hos mej.
Det är fullkomligt outhärdligt.
Fullkomligt outhärdligt är det också att det inte är en överraskning. Har tänkt tanken ofta, faktiskt, och diskuterat det med både läkare och psykologer och social, hur det vore så alldeles typiskt för "flyktbeteendet", det här "...om jag bara ... så skulle allt vara bra..."-sättet hon funkar på, om jag bara bodde hos pappa, om jag bara bodde hemma igen, om jag bara bodde i fosterfamilj, på behandlingshem, hemma igen...
Nu kan man också i verkligheten sätta in "...barn..." i meningen, och då får man katastrof.
Hur det än blir. Vad hon än beslutar. Vad hon än beslutar. I detta kan jag inte delta mer än som följeslagare och jävligt grym sanningssägare.
Så jag säger fosterskador av medicin, omhändertagande och allt annat mysigt som måste sägas och sägas snabbt om det inte sådär bara sisådär ska vara slut på alternativen.
Först och främst säger jag dock: den dag i ditt liv du bestämmer dej för att föda barn är den dag då du för alltid slutar att vara nummer ett.
Så är det ju, nämligen. Och så ska det vara. Problemet är att det för såna med de störningar hon har inte är så att mamma är till för bebis, utan tvärtom.
Och det får inte hända. En liten nyföding, oskyldig och skyddslös, kommer långt långt före vuxna människor, även om de är psykiskt sjuka.
Eller särskilt då?
Och så är det. Detta orkar jag inte.
söndag 14 december 2008
Mummel om tid
Nu är det nedräkning. Fyra dagar att jobba, sen jättelång ledighet - det är bra att ha sparad komp och annat krafs att ta ut, och det är bra att ha en chef som fattar att det är brytningspunkt nu, att jag måste vara ledig för att inte bli borta längelänge.
Men - tiden är otroligt utdragen. Och tid är det som inte finns i läget jag befinner mej just nu.
Människan spår och gud rår sa min mormor. Själv säger jag gärna att man gör planer, och sen händer livet.
Just nu händer livet. Det händer mej, och det händer andra som står mej nära, och jag är så inihelvete hjälplös. Konsekvenserna är omöjliga att överblicka just nu.
En minut i taget. Fokusera på rent praktiska saker, samtal som måste ringas, tider som ska bokas, och så juligen mitt i alltihop, den lille som tindrar och inte vet om nånting och så ska det vara.
Ungen ska få tindra, nästan till varje pris som helst, känns det som. Jag måste bara orka se till att det blir en god jul, en småputtrig mysjul med så många som möjligt av familjen närvarande som bara går.
Familj...
Jag har haft båda mina stora barn här en hel del veckan som gått, och bitterljuvt blir glasklart och gör ont och allt är uppochner.
Och jag orkar fortfarande inte, men fortsätter ändå.
Men - tiden är otroligt utdragen. Och tid är det som inte finns i läget jag befinner mej just nu.
Människan spår och gud rår sa min mormor. Själv säger jag gärna att man gör planer, och sen händer livet.
Just nu händer livet. Det händer mej, och det händer andra som står mej nära, och jag är så inihelvete hjälplös. Konsekvenserna är omöjliga att överblicka just nu.
En minut i taget. Fokusera på rent praktiska saker, samtal som måste ringas, tider som ska bokas, och så juligen mitt i alltihop, den lille som tindrar och inte vet om nånting och så ska det vara.
Ungen ska få tindra, nästan till varje pris som helst, känns det som. Jag måste bara orka se till att det blir en god jul, en småputtrig mysjul med så många som möjligt av familjen närvarande som bara går.
Familj...
Jag har haft båda mina stora barn här en hel del veckan som gått, och bitterljuvt blir glasklart och gör ont och allt är uppochner.
Och jag orkar fortfarande inte, men fortsätter ändå.
onsdag 10 december 2008
Mummel om bördor
Nu -
orkar jag inte.
Efter det ena kommer det andra, och alltid är det nånting tyngre och ännu svårare som lägger sej ovanpå allt det andra jag redan bär.
Nu -
vet jag inte vad jag ska göra.
Sätta den ena foten framför den andra.
Ta en minut i taget.
Inte se mer än en sekund framåt.
Och sen?
Finns det?
orkar jag inte.
Efter det ena kommer det andra, och alltid är det nånting tyngre och ännu svårare som lägger sej ovanpå allt det andra jag redan bär.
Nu -
vet jag inte vad jag ska göra.
Sätta den ena foten framför den andra.
Ta en minut i taget.
Inte se mer än en sekund framåt.
Och sen?
Finns det?
tisdag 9 december 2008
Mummel om den d ä r veckan
Jahapp. Då var det dags igen.
Förklaringen på det totala sammanbrottet kommen, och jag borde ju för fan vetat det: pms-inverkan...
Det är intressant, det där, man går ett helt liv - tretti år nu, iallafall, mycket mycket stor del av mitt liv, det var tidig mensdebut här - utan att riktigt ha koll på när det är dags. Typ.
Å andra sidan: mycket stor del av den tiden har jag ju petat i mej hormoner för att fucka upp min menscykel. Det är bara de senaste åren jag varit helt utan, ruskigt nog.
Det förstås - under graviditet och amning har ingen tillförsel av syntetiska hormonpreparat tillförts, det tar ju bort sisådär sex år från uträkningen. Mer, faktiskt, är ju en sån där hemsk långammare!
Men nu, nu slår det visst till ordentligt med pms:en. Tror jag. Eller så är det så att det råkar sammanfalla, hemska otäcka jobbiga saker händer av nån orsak veckan före mens... Och så blir det svårare att handskas med det pga av hormonerna???
Några teorier?
Förklaringen på det totala sammanbrottet kommen, och jag borde ju för fan vetat det: pms-inverkan...
Det är intressant, det där, man går ett helt liv - tretti år nu, iallafall, mycket mycket stor del av mitt liv, det var tidig mensdebut här - utan att riktigt ha koll på när det är dags. Typ.
Å andra sidan: mycket stor del av den tiden har jag ju petat i mej hormoner för att fucka upp min menscykel. Det är bara de senaste åren jag varit helt utan, ruskigt nog.
Det förstås - under graviditet och amning har ingen tillförsel av syntetiska hormonpreparat tillförts, det tar ju bort sisådär sex år från uträkningen. Mer, faktiskt, är ju en sån där hemsk långammare!
Men nu, nu slår det visst till ordentligt med pms:en. Tror jag. Eller så är det så att det råkar sammanfalla, hemska otäcka jobbiga saker händer av nån orsak veckan före mens... Och så blir det svårare att handskas med det pga av hormonerna???
Några teorier?
måndag 8 december 2008
Näpp, inget misstag...
...tror jag.
Hon svarade. Hade somnat, sa hon.
Hon ville inte att jag skulle vara med, men när jag hämtade för att köra vidare till sjukhus sa hon:
"Mamma, du skulle ha varit med, inte visste jag att det var ett sånt seriöst möte."
Hon mindes inte mycket. Hon kan inte minnas så bra, och inte strukturera alls, så är det nu bara.
Snart kanske soc inser det också - det verkar vara så att det börjar ramla ner lite poletter här och där nu.
Det sorgliga är att det beror på att hon nu har ett konkret fysiskt fel.
Jag menar, det är inte sorgligt för oss, men hur går det för alla dom som har psykiska funktionshinder???
De är nämligen lika funktionshindrande som rent fysiska grejor, ibland tillochmed mer så. Jag vet.
Jag har mina fysiska hinder, men det som är allra svårast att bemästra är faktiskt ångestattackerna och de dagar jag får när jag blir mer eller mindre socialfobisk - typ idag. Det var ett helvete att ta sej till bilen, för tänk om nån skulle komma?
Men jag vet varför. Jag vet precis varför, faktiskt. Det beror på min chef.
I fredags försökte jag förklara för honom hur han i budgetdiskussionerna skulle "använda" mej, nämligen genom att upplysa om att de faktiskt inte får räkna mej som full arbetskraft. Ja, jag är 75 % anställd. Men: arbetsförmedlingen betalar en hög procent i lönebidrag, min anställning (en helt vanlig anställning, såsom det är i de här fallen...) är anpassad, alltså kan de inte säga att jag finns på 75 %.
Det var svårt. Att få honom att förstå. Och mitt i alltihop visar han hur inihelvete korkad han måste vara genom att säga:
"Du ska vara tacksam för att tidningen vill ha dej anställd."
Pang bom rakt i mattan for jag. Utan att passera "Gå".
Fy för fan, som den tog. Jag kämpar varje dag för att orka jobba, eftersom jobbet inte bara är förbannat kul utan också för att det får mej att känna mej ... Normal? Jo, normal. Eftersom jag producerar i samma nivå som dom som är "friska". Men nu, nu vet jag inte om jag orkar kämpa. Inte med en chef som har den inställningen till mej.
Det blev bekräftelse på mina mörkaste tankar, tankarna som säger att jag inte duger, inte är bra nog, att mina fysiska problem inte bara gjort livet svårare utan också har gjort mej till en lägre stående människa i världens ögon.
Min chef och regeringen. Tack för den passningen...
Hon svarade. Hade somnat, sa hon.
Hon ville inte att jag skulle vara med, men när jag hämtade för att köra vidare till sjukhus sa hon:
"Mamma, du skulle ha varit med, inte visste jag att det var ett sånt seriöst möte."
Hon mindes inte mycket. Hon kan inte minnas så bra, och inte strukturera alls, så är det nu bara.
Snart kanske soc inser det också - det verkar vara så att det börjar ramla ner lite poletter här och där nu.
Det sorgliga är att det beror på att hon nu har ett konkret fysiskt fel.
Jag menar, det är inte sorgligt för oss, men hur går det för alla dom som har psykiska funktionshinder???
De är nämligen lika funktionshindrande som rent fysiska grejor, ibland tillochmed mer så. Jag vet.
Jag har mina fysiska hinder, men det som är allra svårast att bemästra är faktiskt ångestattackerna och de dagar jag får när jag blir mer eller mindre socialfobisk - typ idag. Det var ett helvete att ta sej till bilen, för tänk om nån skulle komma?
Men jag vet varför. Jag vet precis varför, faktiskt. Det beror på min chef.
I fredags försökte jag förklara för honom hur han i budgetdiskussionerna skulle "använda" mej, nämligen genom att upplysa om att de faktiskt inte får räkna mej som full arbetskraft. Ja, jag är 75 % anställd. Men: arbetsförmedlingen betalar en hög procent i lönebidrag, min anställning (en helt vanlig anställning, såsom det är i de här fallen...) är anpassad, alltså kan de inte säga att jag finns på 75 %.
Det var svårt. Att få honom att förstå. Och mitt i alltihop visar han hur inihelvete korkad han måste vara genom att säga:
"Du ska vara tacksam för att tidningen vill ha dej anställd."
Pang bom rakt i mattan for jag. Utan att passera "Gå".
Fy för fan, som den tog. Jag kämpar varje dag för att orka jobba, eftersom jobbet inte bara är förbannat kul utan också för att det får mej att känna mej ... Normal? Jo, normal. Eftersom jag producerar i samma nivå som dom som är "friska". Men nu, nu vet jag inte om jag orkar kämpa. Inte med en chef som har den inställningen till mej.
Det blev bekräftelse på mina mörkaste tankar, tankarna som säger att jag inte duger, inte är bra nog, att mina fysiska problem inte bara gjort livet svårare utan också har gjort mej till en lägre stående människa i världens ögon.
Min chef och regeringen. Tack för den passningen...
Har jag gjort ett misstag igen?
Inte mycket sömn. Ångest.
I helgen har jag inte kunnat röra mycket på mej, det gör helt enkelt för ont, och därför tror jag att jag drog ner min dotters missnöje över mej.
Hon fick nämligen komma hit och hämta sina mediciner. Som jag hämtade åt henne när hon var på fylleresa.
Då konstaterade vi att ett socmöte krockar lite med läkarsamtalet, men att det går att lösa om jag hämtar henne och kör henne till sjukhuset. Och om hon vill kan jag hänga med på mötet - då kanske jag kan stötta med vad som sagts, det glömmer hon nämligen direkt...
Försökte ringa igår. Många gånger. Hem och till mobilen. Sms:ade.
Inget svar.
Så nu har jag fetångest, eftersom liknande upplevelser slutat på samma sätt: nåt har hänt, och endera har jag fått samtal från akuten eller psykavdelning.
Båda telefonerna bredvid sängen hela natten. Regelbundna kontroller för att se om de funkar, om det finns batterier, om det kommit nåt meddelande som jag inte hört signalen för.
Helt sjukt. Jag är inte riktigt klok. Inte klok alls, om man tänker efter.
Jag är bara, bara totalt knäpp, och därtill hjälplös och frustrerad.
Helvete också.
I helgen har jag inte kunnat röra mycket på mej, det gör helt enkelt för ont, och därför tror jag att jag drog ner min dotters missnöje över mej.
Hon fick nämligen komma hit och hämta sina mediciner. Som jag hämtade åt henne när hon var på fylleresa.
Då konstaterade vi att ett socmöte krockar lite med läkarsamtalet, men att det går att lösa om jag hämtar henne och kör henne till sjukhuset. Och om hon vill kan jag hänga med på mötet - då kanske jag kan stötta med vad som sagts, det glömmer hon nämligen direkt...
Försökte ringa igår. Många gånger. Hem och till mobilen. Sms:ade.
Inget svar.
Så nu har jag fetångest, eftersom liknande upplevelser slutat på samma sätt: nåt har hänt, och endera har jag fått samtal från akuten eller psykavdelning.
Båda telefonerna bredvid sängen hela natten. Regelbundna kontroller för att se om de funkar, om det finns batterier, om det kommit nåt meddelande som jag inte hört signalen för.
Helt sjukt. Jag är inte riktigt klok. Inte klok alls, om man tänker efter.
Jag är bara, bara totalt knäpp, och därtill hjälplös och frustrerad.
Helvete också.
lördag 6 december 2008
Mummel om fåfänga tårar....
Ooookej.....
Ovanpå diskbråckstårar kan vi nu påföra de totalt fåfänga "å, varför kunde inte allt varit annorlunda"-tårarna som trillat mer eller mindre hysteriskt med ojämna mellanrum.
Igår kom svaret från neurologen. Läkaren säger att det med stor sannolikhet är så att Dottern har en epilepsi där nere i botten av alltihop. Beställning av datortomografi alternativt magnetröntgen beställd, och jag imponeras av snabbheten i dels neurologens hantering av remissen, dels psykiatrikerns sätt att hugga mej i korridoren då jag var på mottagningen för att hämta medicin till Dottern.
"Kan du vänta, det är viktigt", sa hon, och det kunde jag förstås.
Så nu är det bara att vänta. Dottern blev.... Ja, jag tror hon blev glad, faktiskt. Det är för sorgligt, för fan, att hon ska behöva bli glad över ett sånt här besked - men jag förstår precis varför hon reagerar så. Till viss del gör jag det själv, även om den starkaste känslan nog är desperation.
Eller nåt.
Så mycket lidande som hon kunnat slippa. Om nån tagit sej tid att undersöka henne på riktigt, fysiskt, när vi började söka hjälp...
Då hade inte hennes bipolära sjukdom och hennes personlighetsstörning behövt utvecklas så till den grad som det nu ser ut.
Att en kombination av neuropsykiatrisk och psykiatriska störningar är besvärlig går inte att ifrågasätta. Men det hade inte behövt bli såhär.
Och min lilla älskade unge hade inte behövt utsättas för allt det lidande hon genomlevt.
Så därför gråter jag. Helt i onödan, förstås, det leder ju ingenstans. Förmodligen har det en hel del att göra med utmattning, och ett visst mått desperation. Skuld, förstås - jag måste ju ha kunnat göra nåt mer, nåt annat, nånting för att förhindra...?
Men: nu kommer hon att kunna få medicin utdelad, iallafall. Eftersom hon är somatiskt sjuk helt plötsligt, och en av de mediciner hon har fått ett tag faktiskt är en anti-epileptikum, det är bara att höja dosen lite...
Det var lite roligt igår när jag ringde och berättade för den ute-och-kryssande Dottern... Jag frågade om hon ville att jag skulle ringa pappa och berätta (pappa har epilepsi, btw), och hon sa "Du gör som du vill" som hon brukar. Jag sa som jag brukar: "Betyder det där som vanligt ja?", och hon sa... "Ja."
Inget mer. Och just på det viset är hon attans skojig. Det gäller att ha rätt kodläsare för att tolka henne. Vilket jag har. Och - may I say - det har än så länge bara jag.
Jag hoppas att det snart blir fler. Tror inte, men hoppas.
Min fina, underbara, totalsvåra, knasiga unge!
Ovanpå diskbråckstårar kan vi nu påföra de totalt fåfänga "å, varför kunde inte allt varit annorlunda"-tårarna som trillat mer eller mindre hysteriskt med ojämna mellanrum.
Igår kom svaret från neurologen. Läkaren säger att det med stor sannolikhet är så att Dottern har en epilepsi där nere i botten av alltihop. Beställning av datortomografi alternativt magnetröntgen beställd, och jag imponeras av snabbheten i dels neurologens hantering av remissen, dels psykiatrikerns sätt att hugga mej i korridoren då jag var på mottagningen för att hämta medicin till Dottern.
"Kan du vänta, det är viktigt", sa hon, och det kunde jag förstås.
Så nu är det bara att vänta. Dottern blev.... Ja, jag tror hon blev glad, faktiskt. Det är för sorgligt, för fan, att hon ska behöva bli glad över ett sånt här besked - men jag förstår precis varför hon reagerar så. Till viss del gör jag det själv, även om den starkaste känslan nog är desperation.
Eller nåt.
Så mycket lidande som hon kunnat slippa. Om nån tagit sej tid att undersöka henne på riktigt, fysiskt, när vi började söka hjälp...
Då hade inte hennes bipolära sjukdom och hennes personlighetsstörning behövt utvecklas så till den grad som det nu ser ut.
Att en kombination av neuropsykiatrisk och psykiatriska störningar är besvärlig går inte att ifrågasätta. Men det hade inte behövt bli såhär.
Och min lilla älskade unge hade inte behövt utsättas för allt det lidande hon genomlevt.
Så därför gråter jag. Helt i onödan, förstås, det leder ju ingenstans. Förmodligen har det en hel del att göra med utmattning, och ett visst mått desperation. Skuld, förstås - jag måste ju ha kunnat göra nåt mer, nåt annat, nånting för att förhindra...?
Men: nu kommer hon att kunna få medicin utdelad, iallafall. Eftersom hon är somatiskt sjuk helt plötsligt, och en av de mediciner hon har fått ett tag faktiskt är en anti-epileptikum, det är bara att höja dosen lite...
Det var lite roligt igår när jag ringde och berättade för den ute-och-kryssande Dottern... Jag frågade om hon ville att jag skulle ringa pappa och berätta (pappa har epilepsi, btw), och hon sa "Du gör som du vill" som hon brukar. Jag sa som jag brukar: "Betyder det där som vanligt ja?", och hon sa... "Ja."
Inget mer. Och just på det viset är hon attans skojig. Det gäller att ha rätt kodläsare för att tolka henne. Vilket jag har. Och - may I say - det har än så länge bara jag.
Jag hoppas att det snart blir fler. Tror inte, men hoppas.
Min fina, underbara, totalsvåra, knasiga unge!
torsdag 4 december 2008
Mummel om familjetraditioner
När mina stora barn var små skapade jag en tradition som jag ångrar till denna dag - på sätt och vis...
Vi bakar pepparkakor. En del anpassas till julgransprydnader. Sen dekoreras det, med kristyr och karameller förstås.
Det är kladdigt och geggigt och jobbigt, det tar en sjusärdeles tid och jag är alltid sur och utmattad mot slutet.
I år blir det såhär: bakning igår, med storasyster och lillebror, båda i princip täckta av mjöl. Storasyster går hem till sej med en stor burk nybakade pepparkakor och den pojkvän mätt på deg.
Han bakade nämligen inte, han råkade "missa" den delen, kom försent - men äta deg offrade han sej på.
Ok. Fortsättningen. På Luciadagen ska det dekoreras, och då är förhoppningsvis storebror hemma på besök också. Tre stycken plus mamman, det blir fyra spritspåsar med kristyr och jag-vet-inte-hur mycket non-stop, det.
Kanske överlever jag, tillochmed. Kanske kan jag tillochmed undvika att bli utmattad och sur.
Kanske är det tillochmed så att det jävla diskbråcket lugnat sej så pass att jag slipper ligga på golvet mesta tiden, så som det var igår.
Men jag klarade att vara ugnsskötare. Inte en enda bränd plåt, faktiskt. Även om det var otroligt besvärligt att ta sej upp från golvet när den jävla timern pep.
Vi bakar pepparkakor. En del anpassas till julgransprydnader. Sen dekoreras det, med kristyr och karameller förstås.
Det är kladdigt och geggigt och jobbigt, det tar en sjusärdeles tid och jag är alltid sur och utmattad mot slutet.
I år blir det såhär: bakning igår, med storasyster och lillebror, båda i princip täckta av mjöl. Storasyster går hem till sej med en stor burk nybakade pepparkakor och den pojkvän mätt på deg.
Han bakade nämligen inte, han råkade "missa" den delen, kom försent - men äta deg offrade han sej på.
Ok. Fortsättningen. På Luciadagen ska det dekoreras, och då är förhoppningsvis storebror hemma på besök också. Tre stycken plus mamman, det blir fyra spritspåsar med kristyr och jag-vet-inte-hur mycket non-stop, det.
Kanske överlever jag, tillochmed. Kanske kan jag tillochmed undvika att bli utmattad och sur.
Kanske är det tillochmed så att det jävla diskbråcket lugnat sej så pass att jag slipper ligga på golvet mesta tiden, så som det var igår.
Men jag klarade att vara ugnsskötare. Inte en enda bränd plåt, faktiskt. Även om det var otroligt besvärligt att ta sej upp från golvet när den jävla timern pep.
lördag 29 november 2008
Mummel om systerskap
Väcks av telefonen, och det gör inget, för det är min Älskadesystervän.
Min bästa vän. Och lillasyster. Syster och vän - det är ingen given sak.
Har två till, och vi har inget gemensamt. Inte mycket utom blodet, då.
Trots det är det såhär: jag vet, och de vet, att om hjälp och stöd behövs ställer vi upp för varann. Är det inte underligt?
Numera är det så att vi träffas ytterst sällan, och inte heller pratar i telefon särskilt ofta. Vi lever liv som skiljer sej för mycket, och har värderingar som också skiljer sej för mycket.
Inte jag och Älskadesystervän, där går telefonlinjerna över milen som skiljer varma, trots att vi är väldigt olika, lever olika liv och tycker olika saker om det mesta - men ändå... Hon är den som står mej närmast, så är det bara.
De andra? Skulle kunna vara vemsomhelst.
Utom då det kniper. Då jävlar. Då finns vi där, för varann, trots allt som annars står emellan.
Det är en kraft icke att förakta. Faktiskt.
Min bästa vän. Och lillasyster. Syster och vän - det är ingen given sak.
Har två till, och vi har inget gemensamt. Inte mycket utom blodet, då.
Trots det är det såhär: jag vet, och de vet, att om hjälp och stöd behövs ställer vi upp för varann. Är det inte underligt?
Numera är det så att vi träffas ytterst sällan, och inte heller pratar i telefon särskilt ofta. Vi lever liv som skiljer sej för mycket, och har värderingar som också skiljer sej för mycket.
Inte jag och Älskadesystervän, där går telefonlinjerna över milen som skiljer varma, trots att vi är väldigt olika, lever olika liv och tycker olika saker om det mesta - men ändå... Hon är den som står mej närmast, så är det bara.
De andra? Skulle kunna vara vemsomhelst.
Utom då det kniper. Då jävlar. Då finns vi där, för varann, trots allt som annars står emellan.
Det är en kraft icke att förakta. Faktiskt.
fredag 28 november 2008
Mummel om utmattning
Nu är det både fysisk och emotionell utmattning, tror jag.
Såhär: vakna, gråta, ta första samtalet. Stånga pannan blodig. Gråta igen. Nästa samtal. Och så vidare.
Mellan: jobba, sova. Inte äta värst mycket. Åtminstone inget nyttigt. Har inte lyckats ta mej till affären på hela veckan, för mycket annat att hinna med.
Läge: utskriven dotter. Inte klart med medicinutdelning, eftersom ingen vill betala. Psykiatrin säger att de kan erbjuda hämtning varje kväll. Vilket inte kommer att fungera, hon kommer inte att fixa det.
Kommunen säger: landstinget har dragit ner på sin hemsjukvård, den finns på kontorstid. Landstinget har visserligen köpt tjänsten hemsjukvård från kommunen - men bara för somatiskt sjuka, inte för såna med psykiska funktionshinder...
Hänger nån med?
Där satt vi, på vårdplansmöte, med kommun och vård och mej och dottern och alla var överens om att det är helt nödvändigt att nån kommer med medicin åt henne på kvällen, eftersom det är då hon brukar glömma att ta den. Så samlar hon på sej en bunt piller, särskilt om hon får hämta 3 gånger i veckan.
Okej. Alla ense. Borde inte vara problem. Men: se ovan.
Ringer och ringer och gråter och gråter och undrar vad de här rent fysiska felen de hittat kan innebära. En störning i vänster temporallob - kan förklara mycket av hennes symtom. Hjärtat? Ingen fara, hon ligger på vad som betecknas som normala värden trots att båda hjärtklaffarna läcker. Koll en gång per år, om hon inte får symtom.
Men ändå. Att det ska krävas att en läkare med utbildning i annat land, ett land där man tydligen ser på medicin holistiskt, ser att människan är en helhet med kropp och psyke, inte kropp eller psyke - det är inte riktigt klokt.
Och det värsta i sammanhanget är att läkaren, som btw råkar vara dubbelspecialist, psykiatri och neurologi, får fan för att h*n är "för somatisk"...
Världen är vrickad, och jag också. Mer vrickad för var dag som går, och just nu önskar jag verkligen att jag inte (ännu en gång...) sagt nej till lite lugnande piller...
Adventshelvetet måste också ordnas, annars är jag inte värd mycket när lilleman kommer.
Mañana...
Såhär: vakna, gråta, ta första samtalet. Stånga pannan blodig. Gråta igen. Nästa samtal. Och så vidare.
Mellan: jobba, sova. Inte äta värst mycket. Åtminstone inget nyttigt. Har inte lyckats ta mej till affären på hela veckan, för mycket annat att hinna med.
Läge: utskriven dotter. Inte klart med medicinutdelning, eftersom ingen vill betala. Psykiatrin säger att de kan erbjuda hämtning varje kväll. Vilket inte kommer att fungera, hon kommer inte att fixa det.
Kommunen säger: landstinget har dragit ner på sin hemsjukvård, den finns på kontorstid. Landstinget har visserligen köpt tjänsten hemsjukvård från kommunen - men bara för somatiskt sjuka, inte för såna med psykiska funktionshinder...
Hänger nån med?
Där satt vi, på vårdplansmöte, med kommun och vård och mej och dottern och alla var överens om att det är helt nödvändigt att nån kommer med medicin åt henne på kvällen, eftersom det är då hon brukar glömma att ta den. Så samlar hon på sej en bunt piller, särskilt om hon får hämta 3 gånger i veckan.
Okej. Alla ense. Borde inte vara problem. Men: se ovan.
Ringer och ringer och gråter och gråter och undrar vad de här rent fysiska felen de hittat kan innebära. En störning i vänster temporallob - kan förklara mycket av hennes symtom. Hjärtat? Ingen fara, hon ligger på vad som betecknas som normala värden trots att båda hjärtklaffarna läcker. Koll en gång per år, om hon inte får symtom.
Men ändå. Att det ska krävas att en läkare med utbildning i annat land, ett land där man tydligen ser på medicin holistiskt, ser att människan är en helhet med kropp och psyke, inte kropp eller psyke - det är inte riktigt klokt.
Och det värsta i sammanhanget är att läkaren, som btw råkar vara dubbelspecialist, psykiatri och neurologi, får fan för att h*n är "för somatisk"...
Världen är vrickad, och jag också. Mer vrickad för var dag som går, och just nu önskar jag verkligen att jag inte (ännu en gång...) sagt nej till lite lugnande piller...
Adventshelvetet måste också ordnas, annars är jag inte värd mycket när lilleman kommer.
Mañana...
måndag 24 november 2008
Mummel om kyla
Det är kallt, på alla vis.
Avstängd kyla inne, snöstormskyla ute.
Inga känslor, nästan. Jag ringer de samtal jag måste ringa - som till soc, igen, med uppdaterad info om besked om fysiskt tillstånd och hur detta påverkar dotter - och tar emot de samtal som kommer.
Tid hos läkaren, familjesamtal, kallar de det. Det funkar finemang, jobbar kväll den här veckan.
Och kvällsjobbet är jävligt ångestframkallande, trots att det inte ens inletts. Som sagt, snöstorm. Vilket innebär taskiga vägar, vilket innebär en hög olycksrisk, båda för andra och för runtåkande lokalreportrar.
Men - det får lov att gå?
På nåt vis gör det ju det. Just idag är det alldeles extra överjävligt eftersom kroppen är ordentligt risig, vänsterarmen brinner och vill inte riktigt hänga med, och det varma badet var iofs trevligt men gjorde ingen större skillnad på spänningsgrad i ryggmuskulaturen.
Jag önskar jag hade råd med massage.... (gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll ....)
Avstängd kyla inne, snöstormskyla ute.
Inga känslor, nästan. Jag ringer de samtal jag måste ringa - som till soc, igen, med uppdaterad info om besked om fysiskt tillstånd och hur detta påverkar dotter - och tar emot de samtal som kommer.
Tid hos läkaren, familjesamtal, kallar de det. Det funkar finemang, jobbar kväll den här veckan.
Och kvällsjobbet är jävligt ångestframkallande, trots att det inte ens inletts. Som sagt, snöstorm. Vilket innebär taskiga vägar, vilket innebär en hög olycksrisk, båda för andra och för runtåkande lokalreportrar.
Men - det får lov att gå?
På nåt vis gör det ju det. Just idag är det alldeles extra överjävligt eftersom kroppen är ordentligt risig, vänsterarmen brinner och vill inte riktigt hänga med, och det varma badet var iofs trevligt men gjorde ingen större skillnad på spänningsgrad i ryggmuskulaturen.
Jag önskar jag hade råd med massage.... (gnäll gnäll gnäll gnäll gnäll ....)
lördag 22 november 2008
Mummel om ägglossning och kattungar
Det är en fascinerande upplevelse varje månad, det där med ägglossning.
Är det inte mystiskt hur man plötsligt börjar fundera i sexuella termer över karlar man inte skulle titta två gånger på då det är dags?
Jag är glad att jag brukar inse varför ganska snabbt. Typ innan jag tror att jag faktiskt blivit galen på riktigt.
Det går ju över rätt snabbt, menar jag. Och då är allt som vanligt igen...
Vi har varit hos Dottern, som har helgpermis. Pojkvännen är där, hon är inte ensam, så jag förmodar att jag kan vara ganska lugn...
Till skillnad från den stackars lille kattungen hon skaffat, den som fått ha en massa fostermammor nu när matte varit på sjukhus. Han är inte lugn. Populär hos lillebror, som viskade: "Det är roligt att vara här, mamma..." när vi fått kaffe och glass och en mugg vatten till den som inte drack kaffe.
Han var rädd för kissekatten, den lille. Men vägrade att erkänna det.
Jag har ett nytt sår, ett kattklosår. Det var längelängesen, och jag längtar fortfarande efter den stilla ro en katt kan ge.
När den vuxit upp, vill säga - lillebror och kissekatt rev nästan lägenheten, och jag var nog den som spann mest där.
En underlig känsla. Nästan som normalt.
Är det inte mystiskt hur man plötsligt börjar fundera i sexuella termer över karlar man inte skulle titta två gånger på då det är dags?
Jag är glad att jag brukar inse varför ganska snabbt. Typ innan jag tror att jag faktiskt blivit galen på riktigt.
Det går ju över rätt snabbt, menar jag. Och då är allt som vanligt igen...
Vi har varit hos Dottern, som har helgpermis. Pojkvännen är där, hon är inte ensam, så jag förmodar att jag kan vara ganska lugn...
Till skillnad från den stackars lille kattungen hon skaffat, den som fått ha en massa fostermammor nu när matte varit på sjukhus. Han är inte lugn. Populär hos lillebror, som viskade: "Det är roligt att vara här, mamma..." när vi fått kaffe och glass och en mugg vatten till den som inte drack kaffe.
Han var rädd för kissekatten, den lille. Men vägrade att erkänna det.
Jag har ett nytt sår, ett kattklosår. Det var längelängesen, och jag längtar fortfarande efter den stilla ro en katt kan ge.
När den vuxit upp, vill säga - lillebror och kissekatt rev nästan lägenheten, och jag var nog den som spann mest där.
En underlig känsla. Nästan som normalt.
Åratals misstag kan ha lett till....
Ja, vadå?
Nu: störningar hittade både på EKG och EEG.
Hjärtat är högst troligt inget farligt, men ultraljud nu beställt.
Hjärnan? Vem vet. Det finns störningar i vänstra hjärnhalvan.
"Mamma, jag är rädd", sa hon när hon ringde efter att läkaren berättat för henne. Och jag, jag börjar prata, om att det här är bra, nu kan det ju bli lite fart på allting, nu kanske de undersöker henne ordentligt, nununu...
Samtidigt är jag rasande. Skräckslagen. Vansinnig. Skiträdd.
Alla dessa år. Alla dessa års kamp för henne, för familjen, för mej själv också, för att hon ska få hjälp med vad-det-nu-är som är fel - men ingen har ännu försökt ta reda på vad som är fel, så är det.
Kanske nu. Kanske får vi förklaring på vad som påverkar henne, ger symtom, nu. Kanske är det hjärnan.
Jag - jag är mitt i kaos, igen, med motstridiga känslor som slåss. Och i chock, kan jag tro.
Nu: störningar hittade både på EKG och EEG.
Hjärtat är högst troligt inget farligt, men ultraljud nu beställt.
Hjärnan? Vem vet. Det finns störningar i vänstra hjärnhalvan.
"Mamma, jag är rädd", sa hon när hon ringde efter att läkaren berättat för henne. Och jag, jag börjar prata, om att det här är bra, nu kan det ju bli lite fart på allting, nu kanske de undersöker henne ordentligt, nununu...
Samtidigt är jag rasande. Skräckslagen. Vansinnig. Skiträdd.
Alla dessa år. Alla dessa års kamp för henne, för familjen, för mej själv också, för att hon ska få hjälp med vad-det-nu-är som är fel - men ingen har ännu försökt ta reda på vad som är fel, så är det.
Kanske nu. Kanske får vi förklaring på vad som påverkar henne, ger symtom, nu. Kanske är det hjärnan.
Jag - jag är mitt i kaos, igen, med motstridiga känslor som slåss. Och i chock, kan jag tro.
torsdag 20 november 2008
Misstag med ansvarsfrihet
Idag diskuterades det på jobbet. Om hur vridet allt blivit, mot pengar, prylar, perfektion.
Om att de icke-perfekta inte längre har en plats, att vi inte längre görs ansvariga för t ex vårt uppförande i trafiken, utan det är samhällets problem, vägarna är farliga...
Eller hur ungarna inte kan uppföra sej. I trafiken, utanför den, same shit. Samhället släpper ut dom för tidigt.
Men herregud! Är det inte mitt ansvar längre? Ska jag nu sätta mej ner, korsa armarna, säga: Nää, det är inte mitt ansvar att kämpa för mitt barn, det är samhällets ansvar att se till att allt händer???
Jag menar förstås inte att samhället inte har ett ansvar: mina resurser är begränsade. Jag är inte utbildad för att ta hand om en psykiskt störd person.
Jag har slitit som ett djur för att ta hand om och uppfostra henne, föda och klä och älska och allt som man ska göra som förälder, och jag har faktiskt lyckats hålla henne drogfri och utan kriminell belastning, till skillnad från många andra ungar som lider av samma störning - självmedicinering med droger är oerhört vanlig, och för att finansiera drogmissbruk finns inte många alternativ förutom kriminalitet. Eller prostitution, då, det är ju inte olagligt.
Men ändå... Jag läser om fallet i Rödeby på Newsmill, och har svårt att få rätsida på alltihop. Jag anser inte att det är rätt att bryta mot lagen, och jag avskyr våld, vapen och alla dess följder, det vill jag säga. Men: vem ansvarar för dessa barns uppförande? Om det inte är så att det är de själva, är det då inte de vuxna som finns i deras omgivning? Föräldrar? Alla som ser att de bär sej åt som svin mot en riktigt utsatt människa, alla som ser hur de skrämmer och trakasserar, är inte de ansvariga också? Är inte vi, som tillåter att sådant här får hända i vårt samhälle?
För det går inte att använda "samhället" som nån sorts ursäkt eller syndabock. För samhället, det är vi.
Om att de icke-perfekta inte längre har en plats, att vi inte längre görs ansvariga för t ex vårt uppförande i trafiken, utan det är samhällets problem, vägarna är farliga...
Eller hur ungarna inte kan uppföra sej. I trafiken, utanför den, same shit. Samhället släpper ut dom för tidigt.
Men herregud! Är det inte mitt ansvar längre? Ska jag nu sätta mej ner, korsa armarna, säga: Nää, det är inte mitt ansvar att kämpa för mitt barn, det är samhällets ansvar att se till att allt händer???
Jag menar förstås inte att samhället inte har ett ansvar: mina resurser är begränsade. Jag är inte utbildad för att ta hand om en psykiskt störd person.
Jag har slitit som ett djur för att ta hand om och uppfostra henne, föda och klä och älska och allt som man ska göra som förälder, och jag har faktiskt lyckats hålla henne drogfri och utan kriminell belastning, till skillnad från många andra ungar som lider av samma störning - självmedicinering med droger är oerhört vanlig, och för att finansiera drogmissbruk finns inte många alternativ förutom kriminalitet. Eller prostitution, då, det är ju inte olagligt.
Men ändå... Jag läser om fallet i Rödeby på Newsmill, och har svårt att få rätsida på alltihop. Jag anser inte att det är rätt att bryta mot lagen, och jag avskyr våld, vapen och alla dess följder, det vill jag säga. Men: vem ansvarar för dessa barns uppförande? Om det inte är så att det är de själva, är det då inte de vuxna som finns i deras omgivning? Föräldrar? Alla som ser att de bär sej åt som svin mot en riktigt utsatt människa, alla som ser hur de skrämmer och trakasserar, är inte de ansvariga också? Är inte vi, som tillåter att sådant här får hända i vårt samhälle?
För det går inte att använda "samhället" som nån sorts ursäkt eller syndabock. För samhället, det är vi.
Tillrättat misstag
En sak har jag slutat med: att koppla med jobbtelefonen till mobilen då jag går hem.
Det är väl ett klart framsteg?
Det är väl ett klart framsteg?
Mummel om tappad sug, igen
Jag orkar inte.
Förstås fortsätter jag ändå. Jag har lovat, och då gör jag.
Mejlar. Tänker. Vad göra? Finns det nåt jag kan göra?
Och så orkar jag inte.
Jobbade till... Sent. Mina föräldrar ställde upp, hämtade lilleman, han fick duscha (en av hans favvogrejor hos mormor och morfar, dom har en cool duschkabin!), ligga och mysa och titta på tv på mormors säng. Men ändå.
Det blir ju så jävla uselt. Rusa in, tacka, hem, göra varm choklad med limpmacka som paniklösning (mycket uppskattat, men ändå, som sagt) och sen läggdags.
Så då blir det som det blir. När lillen säger: "För mysets skull, mamma - får jag sova i din säng?" säger jag givetvis ja. Och sover. Det var skönt, nödvändigt, och jag kanske känner mej rätt okej efter en natts sömn...
Med den lille bredvid sover jag, trots att han är het som en kamin och mer liknar en propeller än nåt annat då han sover. Eller kanske just därför.
Nu undrar jag vad jag ska göra, förutom att vänta på svar från socialutskottets ordförande. Jo, jag har mejlat. Det är ju trots allt socialutskottet som fattar såna beslut, om utskrivning av intagna på behandlingshem. Jag/vi vill ha ut informationen om på vilka grunder beslut fattats om inskrivning och framförallt om utskrivningen.
Nu är det väntan. Hopp - det var längesen.
Förstås fortsätter jag ändå. Jag har lovat, och då gör jag.
Mejlar. Tänker. Vad göra? Finns det nåt jag kan göra?
Och så orkar jag inte.
Jobbade till... Sent. Mina föräldrar ställde upp, hämtade lilleman, han fick duscha (en av hans favvogrejor hos mormor och morfar, dom har en cool duschkabin!), ligga och mysa och titta på tv på mormors säng. Men ändå.
Det blir ju så jävla uselt. Rusa in, tacka, hem, göra varm choklad med limpmacka som paniklösning (mycket uppskattat, men ändå, som sagt) och sen läggdags.
Så då blir det som det blir. När lillen säger: "För mysets skull, mamma - får jag sova i din säng?" säger jag givetvis ja. Och sover. Det var skönt, nödvändigt, och jag kanske känner mej rätt okej efter en natts sömn...
Med den lille bredvid sover jag, trots att han är het som en kamin och mer liknar en propeller än nåt annat då han sover. Eller kanske just därför.
Nu undrar jag vad jag ska göra, förutom att vänta på svar från socialutskottets ordförande. Jo, jag har mejlat. Det är ju trots allt socialutskottet som fattar såna beslut, om utskrivning av intagna på behandlingshem. Jag/vi vill ha ut informationen om på vilka grunder beslut fattats om inskrivning och framförallt om utskrivningen.
Nu är det väntan. Hopp - det var längesen.
onsdag 19 november 2008
Misstag att hoppas
Jag lovar, mot bättre vetande, min dotter att jag inte ska ge upp.
Jag fortsätter.
Men hur? Vi kommer ingenstans, och det tyngsta argumentet för utskrivning ("hon är myndig, vi måste ta hänsyn till hennes önskan") betyder inget nu när hennes önskan är inskrivning igen.
Så nu är jag officiellt, och ganska högljutt får jag erkänna med skam i rösten, Osams...
Med socialen. Vad som än sägs om psykvården: de gör allt för att hjälpa henne. Så icke socialen. Alla bleka uttalanden, som t ex att det är möjligt för henne att få vård upp till 21 års ålder, det är inte kört för att hon skrivs ut från behandlingshemmet, visar sej vara skitsnack.
Drunknande i den ekonomiska krisen, med sjunkande statsbidrag till kommunerna och nedskärningar.
En individ betyder noll och intet i den politiska ekonomin. Och jag kommer på mej själv med att fundera över prioriteringarna som görs: mitt barn, denna unga kvinna som har enorma resurser men är psykiskt störd och behöver ett stort, stort stöd just nu, får ingen behandling. Men den där obotliga alkisen som kommer att ta återfall direkt då han kommer ut, han får det.
Jag skäms över mej själv, de där tankarna är ovärdiga, man kan skall bör inte ställa människors liv emot varandra på det viset - men hur kan jag inte??? Jag vet ju åtminstone två missbrukare som just nu får vård som inte är ett dugg intresserade av att hålla sej nyktra, de får en tids "semester", får vila sej, får ge kroppen en tids paus, och givetvis undrar jag hur besluten tas i dessa spartider.
Hur tänker soc? Beror det på vem som just den dagen sitter och fattar beslut?
Och hittills är den enda motivering jag fått till varför de ändrade allt efter det där mötet "...jag fick nya direktiv från min enhetschef..."
Intressant: läkaren, som satt med på det där mötet i augusti, ställde samma frågor som jag gjorde angående varför utslussningen försvann, varför socialförvaltningen dagen efter vårt möte där alla var så överens ändrade på allt...
Oj, glömde nåt... Förutom ovanstående sägs även: "...jag skulle ha läst journalen bättre..."
Fy fan. Dessa papper... "Det står i våra papper", säger de, och då spelar det ingen roll om det som står i deras papper inte har nåt med verkligheten att göra, andras verklighet, vill säga. Det som står i socialens papper är Verkligheten, om ni inte visste det.
Jag fortsätter.
Men hur? Vi kommer ingenstans, och det tyngsta argumentet för utskrivning ("hon är myndig, vi måste ta hänsyn till hennes önskan") betyder inget nu när hennes önskan är inskrivning igen.
Så nu är jag officiellt, och ganska högljutt får jag erkänna med skam i rösten, Osams...
Med socialen. Vad som än sägs om psykvården: de gör allt för att hjälpa henne. Så icke socialen. Alla bleka uttalanden, som t ex att det är möjligt för henne att få vård upp till 21 års ålder, det är inte kört för att hon skrivs ut från behandlingshemmet, visar sej vara skitsnack.
Drunknande i den ekonomiska krisen, med sjunkande statsbidrag till kommunerna och nedskärningar.
En individ betyder noll och intet i den politiska ekonomin. Och jag kommer på mej själv med att fundera över prioriteringarna som görs: mitt barn, denna unga kvinna som har enorma resurser men är psykiskt störd och behöver ett stort, stort stöd just nu, får ingen behandling. Men den där obotliga alkisen som kommer att ta återfall direkt då han kommer ut, han får det.
Jag skäms över mej själv, de där tankarna är ovärdiga, man kan skall bör inte ställa människors liv emot varandra på det viset - men hur kan jag inte??? Jag vet ju åtminstone två missbrukare som just nu får vård som inte är ett dugg intresserade av att hålla sej nyktra, de får en tids "semester", får vila sej, får ge kroppen en tids paus, och givetvis undrar jag hur besluten tas i dessa spartider.
Hur tänker soc? Beror det på vem som just den dagen sitter och fattar beslut?
Och hittills är den enda motivering jag fått till varför de ändrade allt efter det där mötet "...jag fick nya direktiv från min enhetschef..."
Intressant: läkaren, som satt med på det där mötet i augusti, ställde samma frågor som jag gjorde angående varför utslussningen försvann, varför socialförvaltningen dagen efter vårt möte där alla var så överens ändrade på allt...
Oj, glömde nåt... Förutom ovanstående sägs även: "...jag skulle ha läst journalen bättre..."
Fy fan. Dessa papper... "Det står i våra papper", säger de, och då spelar det ingen roll om det som står i deras papper inte har nåt med verkligheten att göra, andras verklighet, vill säga. Det som står i socialens papper är Verkligheten, om ni inte visste det.
söndag 16 november 2008
Mummel i morfars fåtölj
Så. Där sitter jag, i morfarsfåtöljen, en sliten öronlappsfåtölj. I den satt min morfar och lyssnade på radio, då när han blivit gammal och skruttig och inte ens tog en Dr Special till kvällen eftersom mormor tyckte att det var onyttigt, inte nyttigt som han ansåg.
Tittar på de numera slitna armstöden, och googlar anti-makass (mindre textil tygbit som används på stoppade möbler som skydd mot fettfläckar från håret. Namnet kommer av att den hårolja som användes när anordningen kom i bruk var makassarolja.
Antimakassen utgörs ofta av samma tyg som möbeltyget i sig, eller en helt avvikande tygbit, beroende på vad som estetiskt harmonierar bäst mot klädseln som sådan. Tidigare var antimakassen oftast broderad eller virkad, allt enligt Wikipedia) eftersom de ser för jävligt ut och ordet kommer flygande, sådär som plastrong gjorde igår....
Vad nu det har med något att göra. Förutom att det kanske visar hur mina förvirrade tankar kan gå, och hur fascinerad, nästan på gränsen till perversion, jag är av ord.
Där sitter jag, iallafall, och stickar.
Som sagt.
Problemet är att de röda sockorna (färdiga) och de röda pulsvärmarna, eller torgvantarna, eller vilket ord man vill eller tycker bäst om att använda (påbörjade) ger en otrolig ångest.
Varannan centimeter ungefär slutar i tårar. Så fortsätter jag, och tänker att det är faktiskt något jag kan göra - sticka något hon vill ha, något som kanske ger en gnutta glädje i hennes mörker.
Jag blir illamående och livrädd och kan inte stoppa associationskedjan: stickar röda sockor/vantar - dotter - låst avdelning - möte måndag.
Möte måndag. Vårdplan. Soc. Att nå fram till soc. Omöjligt. Och om det inte går - fortsättning.
Jag var grym mot min son igår, så grym...
Han säger: "Det blir bra mamma, det måste bli bra, vad kan bli sämre nu?" och jag svarar honom. Säger att just nu är hon trygg, det är hon när hon är på sjukhus, men efter måndag kan det bli början av en ny cykel. Utskrivning. Hon skickas hem till sin lägenhet med tid hos läkare eller psykolog eller båda, och den där larmknappen som enda trygghet. Ett eller annat telefonsamtal eller besök från den där stödpersonen hon inte litar på, stödpersonen som upplyst om att hon inte har nåt att göra med dotterns mående utan enbart det praktiska och därför inte pratar med henne om nånting förutom praktiska saker.
Har vi tur trycker hon på larmet, och blir inlagd igen. Om ett par dagar eller veckor.
Annars dör hon.
Tittar på de numera slitna armstöden, och googlar anti-makass (mindre textil tygbit som används på stoppade möbler som skydd mot fettfläckar från håret. Namnet kommer av att den hårolja som användes när anordningen kom i bruk var makassarolja.
Antimakassen utgörs ofta av samma tyg som möbeltyget i sig, eller en helt avvikande tygbit, beroende på vad som estetiskt harmonierar bäst mot klädseln som sådan. Tidigare var antimakassen oftast broderad eller virkad, allt enligt Wikipedia) eftersom de ser för jävligt ut och ordet kommer flygande, sådär som plastrong gjorde igår....
Vad nu det har med något att göra. Förutom att det kanske visar hur mina förvirrade tankar kan gå, och hur fascinerad, nästan på gränsen till perversion, jag är av ord.
Där sitter jag, iallafall, och stickar.
Som sagt.
Problemet är att de röda sockorna (färdiga) och de röda pulsvärmarna, eller torgvantarna, eller vilket ord man vill eller tycker bäst om att använda (påbörjade) ger en otrolig ångest.
Varannan centimeter ungefär slutar i tårar. Så fortsätter jag, och tänker att det är faktiskt något jag kan göra - sticka något hon vill ha, något som kanske ger en gnutta glädje i hennes mörker.
Jag blir illamående och livrädd och kan inte stoppa associationskedjan: stickar röda sockor/vantar - dotter - låst avdelning - möte måndag.
Möte måndag. Vårdplan. Soc. Att nå fram till soc. Omöjligt. Och om det inte går - fortsättning.
Jag var grym mot min son igår, så grym...
Han säger: "Det blir bra mamma, det måste bli bra, vad kan bli sämre nu?" och jag svarar honom. Säger att just nu är hon trygg, det är hon när hon är på sjukhus, men efter måndag kan det bli början av en ny cykel. Utskrivning. Hon skickas hem till sin lägenhet med tid hos läkare eller psykolog eller båda, och den där larmknappen som enda trygghet. Ett eller annat telefonsamtal eller besök från den där stödpersonen hon inte litar på, stödpersonen som upplyst om att hon inte har nåt att göra med dotterns mående utan enbart det praktiska och därför inte pratar med henne om nånting förutom praktiska saker.
Har vi tur trycker hon på larmet, och blir inlagd igen. Om ett par dagar eller veckor.
Annars dör hon.
torsdag 13 november 2008
Mummel om raggsockor
Jag stickar igen...
Nu har jag fått en beställning: ett par raggsockor och ett par pulsvärmare. Röda.
Det är dottern som vill ha, och röttröttrött är bra, och inte det minsta överraskande - hon är sosse. Djupt och övertygat.
(Sonen är å andra sidan blå, så jag har visst lyckats med att uppfostra dem att tänka själva politiskt, att bilda sej egna uppfattningar. Det har varit vilda diskussioner hemma förr, kan jag säga...)
Så det blev rött garn.
Pojkvännen vill ha blå sockor, men han har storlek 45 och är väldigt, väldigt färsk.
Jag avvaktar alltså åtminstone ett par veckor innan jag investerar mina fattiga slantar i såpass mycket blått raggsocksgarn.
Sen. Kanske...
Nu har jag fått en beställning: ett par raggsockor och ett par pulsvärmare. Röda.
Det är dottern som vill ha, och röttröttrött är bra, och inte det minsta överraskande - hon är sosse. Djupt och övertygat.
(Sonen är å andra sidan blå, så jag har visst lyckats med att uppfostra dem att tänka själva politiskt, att bilda sej egna uppfattningar. Det har varit vilda diskussioner hemma förr, kan jag säga...)
Så det blev rött garn.
Pojkvännen vill ha blå sockor, men han har storlek 45 och är väldigt, väldigt färsk.
Jag avvaktar alltså åtminstone ett par veckor innan jag investerar mina fattiga slantar i såpass mycket blått raggsocksgarn.
Sen. Kanske...
onsdag 12 november 2008
Mummel om min dotter
Igår pratade jag med dotterns fd kontaktperson på behandlingshemmet, och det fick mej att fundera...
Min dotter är en otroligt charmerande, karismatisk, intelligent och rolig typ. Hon har... Hon har en trollkrets, en lysande skinande trollkrets som människor dras in i. Hon är älskansvärd och underbar. Hon berör.
När hon vill. Eller kan?
Då är hon allt det där, och drar människor till sej, som nattflyn till en lampa. De gör allt för henne, allt och lite till. Som jag.
Sen kan det vända på en femöring. Hon blir grym, otäck och riktigt nasty. Eller är det sjukdomen? Det lättaste vore väl att säga så: det är sjukdomen. Så lätt är det dock inte, tror jag, även om det förstås är en del i det.
Hon är en utnyttjare. Hon tar det hon vill ha, kräver det hon vill ha, och kan sedan släppa, rakt ner. Pang! så ligger man där, sönderslagen.
För min del krävs inte mycket nu, det ska jag erkänna. Som igår. När jag hetsade från jobbet till sjukhuset, skuttade dit i min sjuka (döende?) bil, eftersom hon sagt att hon ville att jag skulle komma.
Det var ett gäng vänner där, ett hov, kan man säga. Inne i trollkretsen. Och jag kände att hon höll avstånd till mej - men hon ville ju att jag skulle komma?
En stund senare - en kvart, kanske? - tog hon tag i mej och sa att nu skulle hon slänga ut mej, följde mej till dörren, och ville låna mera pengar.
Förstås. Pengar eller cigg. Det vill hon ha av mej nu, och det gör ont. Efter tjafs med soc (som sagt till henne att fråga mej om jag kunde fixa hemförsäkring åt henne, och jag blev vrång, eftersom de upplyst om att jag ska vara bara mamma, inte lägga mej i, och framförallt: att de minsann har resurser att ta hand om henne, då kan minsann hennes vad-hon-nu-är sköta sitt jobb och hjälpa henne med det praktiska vilket ju är hennes jobb, för hela fridens namn!) och en massa ångest över hur jag inte kan trolla och ordna allt visar det sej alltså att det inte är mej hon vill ha, det är pengar.
Eller cigg, då. Det gör ont.
Är jag dum nu?
Min dotter är en otroligt charmerande, karismatisk, intelligent och rolig typ. Hon har... Hon har en trollkrets, en lysande skinande trollkrets som människor dras in i. Hon är älskansvärd och underbar. Hon berör.
När hon vill. Eller kan?
Då är hon allt det där, och drar människor till sej, som nattflyn till en lampa. De gör allt för henne, allt och lite till. Som jag.
Sen kan det vända på en femöring. Hon blir grym, otäck och riktigt nasty. Eller är det sjukdomen? Det lättaste vore väl att säga så: det är sjukdomen. Så lätt är det dock inte, tror jag, även om det förstås är en del i det.
Hon är en utnyttjare. Hon tar det hon vill ha, kräver det hon vill ha, och kan sedan släppa, rakt ner. Pang! så ligger man där, sönderslagen.
För min del krävs inte mycket nu, det ska jag erkänna. Som igår. När jag hetsade från jobbet till sjukhuset, skuttade dit i min sjuka (döende?) bil, eftersom hon sagt att hon ville att jag skulle komma.
Det var ett gäng vänner där, ett hov, kan man säga. Inne i trollkretsen. Och jag kände att hon höll avstånd till mej - men hon ville ju att jag skulle komma?
En stund senare - en kvart, kanske? - tog hon tag i mej och sa att nu skulle hon slänga ut mej, följde mej till dörren, och ville låna mera pengar.
Förstås. Pengar eller cigg. Det vill hon ha av mej nu, och det gör ont. Efter tjafs med soc (som sagt till henne att fråga mej om jag kunde fixa hemförsäkring åt henne, och jag blev vrång, eftersom de upplyst om att jag ska vara bara mamma, inte lägga mej i, och framförallt: att de minsann har resurser att ta hand om henne, då kan minsann hennes vad-hon-nu-är sköta sitt jobb och hjälpa henne med det praktiska vilket ju är hennes jobb, för hela fridens namn!) och en massa ångest över hur jag inte kan trolla och ordna allt visar det sej alltså att det inte är mej hon vill ha, det är pengar.
Eller cigg, då. Det gör ont.
Är jag dum nu?
tisdag 11 november 2008
Mummel om ensamhet
Jag tänker på hur många som, liksom jag, sitter i ensamheten.
Den där totala, den man känner när nånting i familjen är fel, när nånting inte följer normen, när något, eller någon, faller utanför ramen.
Jag vet, verkligen vet, att det inte är så. Jag vet att det finns många, många andra som är i nästan exakt samma situation som jag, fångad mellan myndigheter, på väg att krossas mellan de malande kvarnarna som är det enorma gapet mellan politik och verklighet.
Jag vet hur jag grät när jag lyssnade på politikern som pratade om att "minimera institutionsplaceringar". Jag vet hur chockade andra blir då jag berättar om hur det är, här ute i verkligheten. Hur många som drabbas - en sjuk människa i en familj trasar sönder hela väven, man blir lösa trådar som fladdrar utan fäste.
Pratade med min äldste son igår, och jag vet att jag är en alldeles otroligt usel mamma till honom just nu. Hans vardagsproblem, hans lyxproblem, berör mej inte, och det är ett svek.
För honom är de det värsta. För mej är de bagateller...
Han orkar inte. Han sa: "Mamma, jag känner inget längre" då jag berättade om senaste incidenten, om självskadorna som ledde till den nuvarande inläggningen.
Och jag förstår honom. Jag förstår honom totalt, eftersom jag själv är på den platsen ibland: jag känner ingenting, jag orkar helt enkelt inte reagera känslomässigt, jag bara gör.
Gör det som måste göras. Ungefär, iallafall. Ibland inte ens det. Ibland låser jag bara dörren och låtsas att allt är bra. Att vi är tillbaka till när det var jag, storebror och lillasyster, när vi var familj och... Ja, och vad? När allt fortfarande var Normalt.
Hon har börjat ha tätare kontakt med sin pappa, vilket är både bra och dåligt. Bra för att hon vill det, för att hon behöver det, för att hon längtar. Dåligt för att hon kommer att gå på ännu en smäll, och tyvärr är det så att de värsta händelserna kommit i sådana situationer - efter en tids kontakt (på hennes initiativ, förstås) kraschar det hela, när hon ännu en gång inser att han inte kommer att förändras. Att det som är genetiskt i den här störningen kommer från honom, och att han är precis lika narcissistisk och egofixerad som hon - det är en jävligt taskig kombination, kan jag tala om.
Så nu är det på gång igen. Hon kommer att dyrka sin pappa ett tag, han kommer att vara bäst i världen, och troligen flyttar hon dit eftersom "jag vill lära känna min pappa ordentligt."
Och sen... Sen blir det åt helvete.
Ska jag tänka på det nu? Ska jag ö h t fundera på hur jag ska hantera allt sen när det kraschat igen?
O nej. Jag orkar inte. Men det gnager. Hela tiden. Jag är rädd.
Den där totala, den man känner när nånting i familjen är fel, när nånting inte följer normen, när något, eller någon, faller utanför ramen.
Jag vet, verkligen vet, att det inte är så. Jag vet att det finns många, många andra som är i nästan exakt samma situation som jag, fångad mellan myndigheter, på väg att krossas mellan de malande kvarnarna som är det enorma gapet mellan politik och verklighet.
Jag vet hur jag grät när jag lyssnade på politikern som pratade om att "minimera institutionsplaceringar". Jag vet hur chockade andra blir då jag berättar om hur det är, här ute i verkligheten. Hur många som drabbas - en sjuk människa i en familj trasar sönder hela väven, man blir lösa trådar som fladdrar utan fäste.
Pratade med min äldste son igår, och jag vet att jag är en alldeles otroligt usel mamma till honom just nu. Hans vardagsproblem, hans lyxproblem, berör mej inte, och det är ett svek.
För honom är de det värsta. För mej är de bagateller...
Han orkar inte. Han sa: "Mamma, jag känner inget längre" då jag berättade om senaste incidenten, om självskadorna som ledde till den nuvarande inläggningen.
Och jag förstår honom. Jag förstår honom totalt, eftersom jag själv är på den platsen ibland: jag känner ingenting, jag orkar helt enkelt inte reagera känslomässigt, jag bara gör.
Gör det som måste göras. Ungefär, iallafall. Ibland inte ens det. Ibland låser jag bara dörren och låtsas att allt är bra. Att vi är tillbaka till när det var jag, storebror och lillasyster, när vi var familj och... Ja, och vad? När allt fortfarande var Normalt.
Hon har börjat ha tätare kontakt med sin pappa, vilket är både bra och dåligt. Bra för att hon vill det, för att hon behöver det, för att hon längtar. Dåligt för att hon kommer att gå på ännu en smäll, och tyvärr är det så att de värsta händelserna kommit i sådana situationer - efter en tids kontakt (på hennes initiativ, förstås) kraschar det hela, när hon ännu en gång inser att han inte kommer att förändras. Att det som är genetiskt i den här störningen kommer från honom, och att han är precis lika narcissistisk och egofixerad som hon - det är en jävligt taskig kombination, kan jag tala om.
Så nu är det på gång igen. Hon kommer att dyrka sin pappa ett tag, han kommer att vara bäst i världen, och troligen flyttar hon dit eftersom "jag vill lära känna min pappa ordentligt."
Och sen... Sen blir det åt helvete.
Ska jag tänka på det nu? Ska jag ö h t fundera på hur jag ska hantera allt sen när det kraschat igen?
O nej. Jag orkar inte. Men det gnager. Hela tiden. Jag är rädd.
söndag 9 november 2008
Misstag att börja tänka
Vaknade klockan 4.22, fantastiskt kissnödig...
Sen var det förstås kört. Tittade på min lille, mitt ljus i livet, där han låg och sov. Tänk, när de sover så syns bebisdragen, det är inte riktigt klokt...
Jag kunde inte ens försöka att somna om, eftersom jag genast började tänka. Sover hon, eller vaknar jag därför att hon har det svårt?
Sådär som det var natten till fredag, när jag inte kunde somna hur jag än försökte och min dotter hade panikattacker och rispade sej.
Jag vet inte om jag vågar ringa, ens, men vet ju att jag borde. Borde och ska, det ska jag.
I eftermiddag ska jag dit. Jag vet inte ännu hur jag ska klara av det, men jag ska klara av det.
För hennes skull, men också för min egen. För att visa mej själv och för henne att jag finns. Finns som mamma, hennes mamma.
Men nu, nu ska jag njuta av de timmar jag har med lillebror. Han är f n rockstjärna, men nysydd mantel i vinrött och mörkgrönt, och sönderspelad elgitarr. Så snygg! Vi packar lite, och han ritar en underbar farsdags-teckning att följa med paketet, en slips han gjort på fritids!
Sen var det förstås kört. Tittade på min lille, mitt ljus i livet, där han låg och sov. Tänk, när de sover så syns bebisdragen, det är inte riktigt klokt...
Jag kunde inte ens försöka att somna om, eftersom jag genast började tänka. Sover hon, eller vaknar jag därför att hon har det svårt?
Sådär som det var natten till fredag, när jag inte kunde somna hur jag än försökte och min dotter hade panikattacker och rispade sej.
Jag vet inte om jag vågar ringa, ens, men vet ju att jag borde. Borde och ska, det ska jag.
I eftermiddag ska jag dit. Jag vet inte ännu hur jag ska klara av det, men jag ska klara av det.
För hennes skull, men också för min egen. För att visa mej själv och för henne att jag finns. Finns som mamma, hennes mamma.
Men nu, nu ska jag njuta av de timmar jag har med lillebror. Han är f n rockstjärna, men nysydd mantel i vinrött och mörkgrönt, och sönderspelad elgitarr. Så snygg! Vi packar lite, och han ritar en underbar farsdags-teckning att följa med paketet, en slips han gjort på fritids!
lördag 8 november 2008
Mummel om o-verkligheten
Försöka få bilen att gå. Åka runt, in på Lidl - en massa godis. Sen ner på stan, bokhandeln: tomma cd-skivor och permanenta pennor, nån sorts barngrejor, som bokmärken fast ändå inte.
Och leksaksaffären, present till lillebrors tjej - bokmärken.
Bilen startar, hoppar fram, låter som kriget, men går ända hem.
Sen bara lillebror och jag, han syr på sitt Pingubroderi, jag stickar tumvantar, tv:n på, godis och godis, och sen mat.
Hela tiden mal det i mej: du är en dålig mamma, din unge är på sjukhus och du är inte där och hälsar på, inte på två dagar, du sätter ett av dina barn före det andra...
Och det gör jag. Jag tar bara inte med mej lillebror dit upp, det gör jag inte. Tillochmed jag tycker att det är skitotäckt. Mannen med kalsongerna på utsidan av sina byxor, som går och sjunger. Kvinnan som som skriker högt, skrattar hysteriskt, för samtal med nån som inte syns.
Han ska inte se det, så är det bara, och mina föräldrar är bortresta till den fest jag nu inte åkt till eftersom jag bara måste vara här, i närheten.
Första natten på avdelningen hade hon ett otal panikattacker, och lyckades rispa sej. Så var det. Inatt var det visst lugnare. Men ändå.
Jag vet inte. Får liksom ingen ordning på det. Inte på mej själv, inte på hur mitt liv ser ut, inte på nånting. Jag förstår inte att det är så här det är.
Jag frågar henne: ska jag göra si? Ska jag göra så?
Hon svarar, ja eller nej. Det är ett enormt framsteg. Men hon kan inte svara Dem, ingen som gör att hon känner sej pressad, då blir hon tyst, går in i sej själv, blir nästan katatonisk.
SÅ jag gör. Jag gör, och jag säger, och jag checkar och dubbelcheckar med henne: vill du det här???
Fy fan, vad jag är trött. Och förvirrad. Avskuren, distanserad.
Och leksaksaffären, present till lillebrors tjej - bokmärken.
Bilen startar, hoppar fram, låter som kriget, men går ända hem.
Sen bara lillebror och jag, han syr på sitt Pingubroderi, jag stickar tumvantar, tv:n på, godis och godis, och sen mat.
Hela tiden mal det i mej: du är en dålig mamma, din unge är på sjukhus och du är inte där och hälsar på, inte på två dagar, du sätter ett av dina barn före det andra...
Och det gör jag. Jag tar bara inte med mej lillebror dit upp, det gör jag inte. Tillochmed jag tycker att det är skitotäckt. Mannen med kalsongerna på utsidan av sina byxor, som går och sjunger. Kvinnan som som skriker högt, skrattar hysteriskt, för samtal med nån som inte syns.
Han ska inte se det, så är det bara, och mina föräldrar är bortresta till den fest jag nu inte åkt till eftersom jag bara måste vara här, i närheten.
Första natten på avdelningen hade hon ett otal panikattacker, och lyckades rispa sej. Så var det. Inatt var det visst lugnare. Men ändå.
Jag vet inte. Får liksom ingen ordning på det. Inte på mej själv, inte på hur mitt liv ser ut, inte på nånting. Jag förstår inte att det är så här det är.
Jag frågar henne: ska jag göra si? Ska jag göra så?
Hon svarar, ja eller nej. Det är ett enormt framsteg. Men hon kan inte svara Dem, ingen som gör att hon känner sej pressad, då blir hon tyst, går in i sej själv, blir nästan katatonisk.
SÅ jag gör. Jag gör, och jag säger, och jag checkar och dubbelcheckar med henne: vill du det här???
Fy fan, vad jag är trött. Och förvirrad. Avskuren, distanserad.
fredag 7 november 2008
Mummel om uppgivenhet
...och så är det dags. Igen. Åter. Cirkel.
Nu har hon skurit sej, och det är så förbannat onödigt, inte sen midsommar har det hänt.
Och ja, hon är på sjukhus, psykavdelning, och både hon och jag hoppas och hoppas att hon får stanna ett par dagar, över helgen, tills...
"...vi hoppas att hon får stanna tills en ordentligt vårdplan har gjorts upp..." Citat soc, när jag äntligen efter hela dagen fick tag på nån.
Den där vårdplanen jag krävde skulle finnas innan hon skrevs ut från behandlingshemmet. Hej hopp.
De vill inte prata med mej på soc längre, och det kan jag iofs förstå, det kan inte vara kul att bli ifrågasatt på det här viset - men vad förväntar de sej, egentligen? Att jag ska stötta dem i besluten som så helt uppenbart sätter min dotters liv på spel?
Jag var hos henne rätt många timmar igår kväll, och vi pratade och pratade, om mycket. Hon pratar med mej, och det känns väldigt bra.
Vi pratade om hur svårt det är för henne att fixa det här, hur svårt det är att orka, och hur mycket hon längtar tillbaka till behandlingshemmet, dess struktur och personal, känslan av att det fanns riktning och mål - allt det där hon inte känner nu.
Jag vet inte hur jag ska nå fram till soc med det här, att de inte kan utgå ifrån "normaltänkande" vad gäller henne, att hon, med den väldigt komplexa psykiatriska bild hon har, tänker helt annorlunda jämfört med dem.
Hon vill ha mej med. Hon säger: "Du vet ju att jag blir stum, eller bara håller med, mamma, du kan ju säga det jag vill ha sagt", och jag tänker att ja, så är det, och minns vad soctanten sa:
"Du ska inte tänka och tycka åt henne."
Så sa hon i telefon igår. Det är helt uppenbart att de inte vill ha mej med i det här, att de anser att jag på nåt vis stör, men de förstår ju inte...? Det är faktiskt så att hon inte kan prata i de där situationerna, vilket hon upplyst om, också...
Men jag är besvärlig. En jävla pain in the ass, helt enkelt. Jag kräver saker. För hennes del.
"Du ska fokusera på att bara vara hennes mamma, du har inte resurser att hjälpa henne", sa soctanten också, och jag kände att jag var riktigt duktig när jag inte bad henne dra åt helvete och titta på hur mycket de har hjälpt henne.
Och idag? Idag är jag trött, och har tagit ledigt. Ska hämta lillebror tidigt, och ha en skön eftermiddag och kväll med honom, bara vara småungemamma...
Nu har hon skurit sej, och det är så förbannat onödigt, inte sen midsommar har det hänt.
Och ja, hon är på sjukhus, psykavdelning, och både hon och jag hoppas och hoppas att hon får stanna ett par dagar, över helgen, tills...
"...vi hoppas att hon får stanna tills en ordentligt vårdplan har gjorts upp..." Citat soc, när jag äntligen efter hela dagen fick tag på nån.
Den där vårdplanen jag krävde skulle finnas innan hon skrevs ut från behandlingshemmet. Hej hopp.
De vill inte prata med mej på soc längre, och det kan jag iofs förstå, det kan inte vara kul att bli ifrågasatt på det här viset - men vad förväntar de sej, egentligen? Att jag ska stötta dem i besluten som så helt uppenbart sätter min dotters liv på spel?
Jag var hos henne rätt många timmar igår kväll, och vi pratade och pratade, om mycket. Hon pratar med mej, och det känns väldigt bra.
Vi pratade om hur svårt det är för henne att fixa det här, hur svårt det är att orka, och hur mycket hon längtar tillbaka till behandlingshemmet, dess struktur och personal, känslan av att det fanns riktning och mål - allt det där hon inte känner nu.
Jag vet inte hur jag ska nå fram till soc med det här, att de inte kan utgå ifrån "normaltänkande" vad gäller henne, att hon, med den väldigt komplexa psykiatriska bild hon har, tänker helt annorlunda jämfört med dem.
Hon vill ha mej med. Hon säger: "Du vet ju att jag blir stum, eller bara håller med, mamma, du kan ju säga det jag vill ha sagt", och jag tänker att ja, så är det, och minns vad soctanten sa:
"Du ska inte tänka och tycka åt henne."
Så sa hon i telefon igår. Det är helt uppenbart att de inte vill ha mej med i det här, att de anser att jag på nåt vis stör, men de förstår ju inte...? Det är faktiskt så att hon inte kan prata i de där situationerna, vilket hon upplyst om, också...
Men jag är besvärlig. En jävla pain in the ass, helt enkelt. Jag kräver saker. För hennes del.
"Du ska fokusera på att bara vara hennes mamma, du har inte resurser att hjälpa henne", sa soctanten också, och jag kände att jag var riktigt duktig när jag inte bad henne dra åt helvete och titta på hur mycket de har hjälpt henne.
Och idag? Idag är jag trött, och har tagit ledigt. Ska hämta lillebror tidigt, och ha en skön eftermiddag och kväll med honom, bara vara småungemamma...
torsdag 6 november 2008
Mummel om rädslor
Igår ringde jag dottern.
Hon mår inte bra, inte bra alls. Jag sa: "Kan du inte komma hem en kväll, så att vi kan sitta och prata i lugn och ro, jag tycker att det är viktigt...?"
"Joo", sa hon. "Kanske kommer jag ikväll, men jag lovar inget."
Hon kom inte. Tyvärr.
Hon trivs inte med skolan, de två ynkliga dagar hon går dit per vecka. "Det är inget för mej", säger hon, och jag känner mej tillbakakastad i onda cirkeln, den vi varit i så ofta. Ett par, tre veckors "åååå, vad allt är kul och spännande!" och sen - nobben, dissning, inget för henne... Det är då det brukar börja, självskadandet. Hon känner sej - igen - som misslyckad. Istället för att bita ihop och hänga i och försöka ta sej över de tråkiga tiderna ger hon upp och börjar ta ut sitt "misslyckande" på sej själv.
Nu är jag väldigt, väldigt rädd igen. Hon har inte pratat med nån på soc om de här känslorna angående skolan, eller sej själv, och jag vet inte hur det funkar på psyk för henne. Men jag har mina misstankar. Jag känner igen tecknen när hon går in i det här... Ja, det här sättet att tänka, se på sej själv. Det är då hon behöver ordentligt stöd från terapeuter/psykologer/läkare hon litar på. Vilket hon förstås inte har än, eftersom det tar lång tid att bygga upp, och hon inte fick nån tid alls till det innan utskrivningen från behandlingshemmet.
Jag vet inte om jag kan ringa dit och fråga vad jag ska göra. Soc har jag inget förtroende för, och psykmottagningen har jag inga kontakter med, tyvärr och förstås. Hon är ju vuxen nu...
Jag hoppas hon kommer ikväll. Det skulle passa ovanligt bra, eftersom lillebror sover över hos mormor och morfar.
Jag hoppas hon kommer.
Hon mår inte bra, inte bra alls. Jag sa: "Kan du inte komma hem en kväll, så att vi kan sitta och prata i lugn och ro, jag tycker att det är viktigt...?"
"Joo", sa hon. "Kanske kommer jag ikväll, men jag lovar inget."
Hon kom inte. Tyvärr.
Hon trivs inte med skolan, de två ynkliga dagar hon går dit per vecka. "Det är inget för mej", säger hon, och jag känner mej tillbakakastad i onda cirkeln, den vi varit i så ofta. Ett par, tre veckors "åååå, vad allt är kul och spännande!" och sen - nobben, dissning, inget för henne... Det är då det brukar börja, självskadandet. Hon känner sej - igen - som misslyckad. Istället för att bita ihop och hänga i och försöka ta sej över de tråkiga tiderna ger hon upp och börjar ta ut sitt "misslyckande" på sej själv.
Nu är jag väldigt, väldigt rädd igen. Hon har inte pratat med nån på soc om de här känslorna angående skolan, eller sej själv, och jag vet inte hur det funkar på psyk för henne. Men jag har mina misstankar. Jag känner igen tecknen när hon går in i det här... Ja, det här sättet att tänka, se på sej själv. Det är då hon behöver ordentligt stöd från terapeuter/psykologer/läkare hon litar på. Vilket hon förstås inte har än, eftersom det tar lång tid att bygga upp, och hon inte fick nån tid alls till det innan utskrivningen från behandlingshemmet.
Jag vet inte om jag kan ringa dit och fråga vad jag ska göra. Soc har jag inget förtroende för, och psykmottagningen har jag inga kontakter med, tyvärr och förstås. Hon är ju vuxen nu...
Jag hoppas hon kommer ikväll. Det skulle passa ovanligt bra, eftersom lillebror sover över hos mormor och morfar.
Jag hoppas hon kommer.
tisdag 4 november 2008
Mummel om ditt och datt
Ännu en dag genomlevd, och produktiv har jag varit också. Fanimej.
Politik, politik, politik - booooooring!!! Att göra lokalpolitik läsbart är en utmaning som jag förmodligen inte lyckades fixa till idag, men fem grejor blev det. Vilket är för mycket. Undrar vilka dom ställer???
Lilleman tjurade ur och vägrade låta mej anta min faders erbjudande om hjälp med att bogsera den icke-fungerande (igen!) bilen till hans garage för däcksbyte och upptorkning... Eventuellt kan gamle farbror B som kommer på besök imorgon och faktiskt vet nånting om bilar ta en koll - och om undrens tid inte är förbi åtminstone kunna klura ut vad som är fel. Sen kan jag åtgärda. Kanske.
Eftersom jag varit sjukskriven en längre period är jag extrafattig nu, vilket passar ovanligt dåligt såhär inför jul och allt. För det blir ju inför jul som minuset kommer...
Förra veckan började jag grina som en liten unge hemma hos mamma och pappa när min mindre finkänslige far drog igång om att det minsann är helt rätt att sjukskrivna ska få mindre pengar än dom som jobbar, jojomensan, det har varit alldeles för slappt länge blablabla.
Rent rasande blev jag också, men mest grinade jag. Och sa att jag förbanne mej skulle föredra att vara frisk och kunna jobba heltid, tack så mycket. Att jag definitivt inte valt att bli sjuk. Att jag vill vara frisk, kan han fixa det vore jag tacksam?!?
När jag blev sjuk sjönk min månadsinkomst med mellan fem och sextusen - netto. Inte fan ville jag hellre vara fattig och sjuk än frisk och ekonomiskt helt okej, det kan jag tala om...
Jag blir faktiskt lika ledsen varje gång jag läser om nya försäkringskasseregler, indragna sjukpenningar, allt det där som inte gör mej ett spår friskare, snarare tvärtom.
Ändå har jag tur, eftersom jag har lyckats skaffa mej ett nytt jobb efter att min förre arbetsgivare, kommunen, såg till att bli av mej mej när det stod klart att jag var för evigt förstörd, inte skulle kunna fungera som förr, aldrig skulle bli frisk igen... För även om jag inte kan jobba mer än 75 % blir det fan så mycket mer att leva på än om jag skulle ha accepterat det som numera kallas "tillfällig sjukersättning" - vilket var vad försäkringskassan ansåg att jag skulle.
Istället skaffade jag mej ett jobb. Ett riktigt jobb. Med lön.
Nu gäller det bara att orka. Annars går det åt helvete, och det inte bara ekonomiskt. Eftersom det inte bara är så att jobbet är nåt att leva på. Det ger mej nåt att leva för. Patetiskt eller ej.
Politik, politik, politik - booooooring!!! Att göra lokalpolitik läsbart är en utmaning som jag förmodligen inte lyckades fixa till idag, men fem grejor blev det. Vilket är för mycket. Undrar vilka dom ställer???
Lilleman tjurade ur och vägrade låta mej anta min faders erbjudande om hjälp med att bogsera den icke-fungerande (igen!) bilen till hans garage för däcksbyte och upptorkning... Eventuellt kan gamle farbror B som kommer på besök imorgon och faktiskt vet nånting om bilar ta en koll - och om undrens tid inte är förbi åtminstone kunna klura ut vad som är fel. Sen kan jag åtgärda. Kanske.
Eftersom jag varit sjukskriven en längre period är jag extrafattig nu, vilket passar ovanligt dåligt såhär inför jul och allt. För det blir ju inför jul som minuset kommer...
Förra veckan började jag grina som en liten unge hemma hos mamma och pappa när min mindre finkänslige far drog igång om att det minsann är helt rätt att sjukskrivna ska få mindre pengar än dom som jobbar, jojomensan, det har varit alldeles för slappt länge blablabla.
Rent rasande blev jag också, men mest grinade jag. Och sa att jag förbanne mej skulle föredra att vara frisk och kunna jobba heltid, tack så mycket. Att jag definitivt inte valt att bli sjuk. Att jag vill vara frisk, kan han fixa det vore jag tacksam?!?
När jag blev sjuk sjönk min månadsinkomst med mellan fem och sextusen - netto. Inte fan ville jag hellre vara fattig och sjuk än frisk och ekonomiskt helt okej, det kan jag tala om...
Jag blir faktiskt lika ledsen varje gång jag läser om nya försäkringskasseregler, indragna sjukpenningar, allt det där som inte gör mej ett spår friskare, snarare tvärtom.
Ändå har jag tur, eftersom jag har lyckats skaffa mej ett nytt jobb efter att min förre arbetsgivare, kommunen, såg till att bli av mej mej när det stod klart att jag var för evigt förstörd, inte skulle kunna fungera som förr, aldrig skulle bli frisk igen... För även om jag inte kan jobba mer än 75 % blir det fan så mycket mer att leva på än om jag skulle ha accepterat det som numera kallas "tillfällig sjukersättning" - vilket var vad försäkringskassan ansåg att jag skulle.
Istället skaffade jag mej ett jobb. Ett riktigt jobb. Med lön.
Nu gäller det bara att orka. Annars går det åt helvete, och det inte bara ekonomiskt. Eftersom det inte bara är så att jobbet är nåt att leva på. Det ger mej nåt att leva för. Patetiskt eller ej.
Misstag att dansa nykter
Stor fest, ny klänning (...och det blev svart, varför alltid svart??? Men jag köpte petroleumblå strumpor och diverse annat krafs som halsband och örhängen i samma färg för att inte vara svartsvartsvart...) god mat, trevliga människor - det blev en riktigt rolig kväll, och natt.
Och jag körde, eftersom jag jobbade hela helgen. Lite svårt var det att få med de som inte var nyktra hem där framåt småtimmarna, men när jag hotade med att de skulle få ta taxi kom det, till sist...
Jag dansade, drack vatten, dansade mer. Hela tiden medveten om att jag skulle få betala dyrt för det, och inte i svett.
Vilket jag gör. Fy fan satan, så ont jag har. Diskbråcket i ländryggen är det värsta, helt klart, för det tar mitt högerben ifrån mej, mitt friska ben. Men jag tappar vänsterarmen också, vilket gör det väldigt svårt att jobba. Och allt för att jag haft kul?!?
Det är nog vad som tar ner mej ordentligt, faktiskt. Det faktum att jag får betala så dyrt för att jag har roligt.
Jag märker ju att jag drar mej mer och mer för att gå ut och festa, jag tackar nej till fester, hänger inte med på de fantastiskt roliga vinkvällarna med tjejerna, och det tar ner mej.
Det liknar fan när jag känner mej tvungen att säga nej till allt kul för att orka med allt det tråkiga. Att min jävla kropp inte klarar av mer än just så mycket, och då blir det oftast det tråkiga: jobbet först, sen städa-diska-tvätta...
Och jag blir ledsen. Det är som om livet bara består av nödtorft. Livets nödtorft, hur kul är det?
Och jag körde, eftersom jag jobbade hela helgen. Lite svårt var det att få med de som inte var nyktra hem där framåt småtimmarna, men när jag hotade med att de skulle få ta taxi kom det, till sist...
Jag dansade, drack vatten, dansade mer. Hela tiden medveten om att jag skulle få betala dyrt för det, och inte i svett.
Vilket jag gör. Fy fan satan, så ont jag har. Diskbråcket i ländryggen är det värsta, helt klart, för det tar mitt högerben ifrån mej, mitt friska ben. Men jag tappar vänsterarmen också, vilket gör det väldigt svårt att jobba. Och allt för att jag haft kul?!?
Det är nog vad som tar ner mej ordentligt, faktiskt. Det faktum att jag får betala så dyrt för att jag har roligt.
Jag märker ju att jag drar mej mer och mer för att gå ut och festa, jag tackar nej till fester, hänger inte med på de fantastiskt roliga vinkvällarna med tjejerna, och det tar ner mej.
Det liknar fan när jag känner mej tvungen att säga nej till allt kul för att orka med allt det tråkiga. Att min jävla kropp inte klarar av mer än just så mycket, och då blir det oftast det tråkiga: jobbet först, sen städa-diska-tvätta...
Och jag blir ledsen. Det är som om livet bara består av nödtorft. Livets nödtorft, hur kul är det?
torsdag 30 oktober 2008
Det finns ju positiva saker att mumla om!!!
Kom på mej själv med att vara värsta domedagspredikanten, och vet ni vad? Det är jag inte.
Om sanningen ska fram är det faktiskt precis tvärtom. Konstigt nog. Om man frågar omgivningen, alltså.
Såhär är det alltså: den här bloggen är min ventil, och det innebär uppenbarligen att mitt liv verkar vara... Totalt mörker.
Mitt liv är inte totalt mörker. Jag har två underbara söner, som är friska och glada. Nästan. Den äldste har en liten höstsvacka just nu. Allt är tråkigt - kurserna suger, lärarna suger, korridorrummet suger...
Å andra sidan far han lite hit och dit på frilansknäck och tjänar fan mer pengar än jag, den lille filuren... Man skulle kanske ha satsat på sportjournalistik istället???
Och den lille. Den lille är ju bara ljus, han lyser upp ett rum, ett hus, en stad, en värld, bara genom att finnas. Han har kunnat glittra busigt med ögonen sen han var tre veckor ungefär, och det gör han fortfarande. Ofta!
Älskar sin mamma gör dom också, båda två. Om man ska tro vad dom säger, åtminstone. Vilket måste göra att jag har några goda sidor som jag delar med mej av.
Så är det. Det finns ljus. Även om jag mest beskriver mörkret här.
Sånt måste också få finnas, nämligen. Här är min fristad.
Om sanningen ska fram är det faktiskt precis tvärtom. Konstigt nog. Om man frågar omgivningen, alltså.
Såhär är det alltså: den här bloggen är min ventil, och det innebär uppenbarligen att mitt liv verkar vara... Totalt mörker.
Mitt liv är inte totalt mörker. Jag har två underbara söner, som är friska och glada. Nästan. Den äldste har en liten höstsvacka just nu. Allt är tråkigt - kurserna suger, lärarna suger, korridorrummet suger...
Å andra sidan far han lite hit och dit på frilansknäck och tjänar fan mer pengar än jag, den lille filuren... Man skulle kanske ha satsat på sportjournalistik istället???
Och den lille. Den lille är ju bara ljus, han lyser upp ett rum, ett hus, en stad, en värld, bara genom att finnas. Han har kunnat glittra busigt med ögonen sen han var tre veckor ungefär, och det gör han fortfarande. Ofta!
Älskar sin mamma gör dom också, båda två. Om man ska tro vad dom säger, åtminstone. Vilket måste göra att jag har några goda sidor som jag delar med mej av.
Så är det. Det finns ljus. Även om jag mest beskriver mörkret här.
Sånt måste också få finnas, nämligen. Här är min fristad.
Misstag att sova länge...
Kvällsjobb fuckar upp det mesta, må jag säga...
Jag börjar visst hämta mej från småbarnstidens sömnstörningar (efter tjugo år, det är fascinerande...) för jag kan sova länge på morgonen nu. Ibland.
Som igår. När syrran ringde och väckte mej vid tio. Då skäms jag? Och undrar varför?
Jag menar, jag är ju faktiskt ledig, och har inget alls att göra, förutom allt det där jag undviker.
Som att städa, t ex. Det skulle jag behöva nu, faktiskt. Ska ju faktiskt ha nattgäster över helgen, och tänk om de är dammallergiker?
Nyss var allt skinande rent. Nyss hade jag städat ut allt gammalt, all gammal skit som låg i hörnen, börjat det nya - och nu är det ännu en gång igendammat, så går det till.
En gammal vän säger att den bästa investering hon gör är den svarta städerskan (nej, inte svart svart, utan svartbetald) som kommer en gång i veckan, men där går min gräns. Jag har nån gammal ingrodd vänsteråsikt om att jag faktiskt inte vill bryta mot lagen.
Så jag förmodar att det får bli dammtrasa och dammsugare och moppar och allt det där idag. Imorgon är det för sent. Imorgon är det dags att jobba igen, nämligen, och då måste den gamla kroppen vilas för att klara jobbpasset.
Jag. Hatar. Att. Städa.
Och nu, tack vare eller på grund av, den långa morgonsömnen kan jag inte kicka igång. Jag vill bara skrutta runt och göra sånt jag vill, inte en massa jävla måsten...
Jag börjar visst hämta mej från småbarnstidens sömnstörningar (efter tjugo år, det är fascinerande...) för jag kan sova länge på morgonen nu. Ibland.
Som igår. När syrran ringde och väckte mej vid tio. Då skäms jag? Och undrar varför?
Jag menar, jag är ju faktiskt ledig, och har inget alls att göra, förutom allt det där jag undviker.
Som att städa, t ex. Det skulle jag behöva nu, faktiskt. Ska ju faktiskt ha nattgäster över helgen, och tänk om de är dammallergiker?
Nyss var allt skinande rent. Nyss hade jag städat ut allt gammalt, all gammal skit som låg i hörnen, börjat det nya - och nu är det ännu en gång igendammat, så går det till.
En gammal vän säger att den bästa investering hon gör är den svarta städerskan (nej, inte svart svart, utan svartbetald) som kommer en gång i veckan, men där går min gräns. Jag har nån gammal ingrodd vänsteråsikt om att jag faktiskt inte vill bryta mot lagen.
Så jag förmodar att det får bli dammtrasa och dammsugare och moppar och allt det där idag. Imorgon är det för sent. Imorgon är det dags att jobba igen, nämligen, och då måste den gamla kroppen vilas för att klara jobbpasset.
Jag. Hatar. Att. Städa.
Och nu, tack vare eller på grund av, den långa morgonsömnen kan jag inte kicka igång. Jag vill bara skrutta runt och göra sånt jag vill, inte en massa jävla måsten...
onsdag 29 oktober 2008
Mummel om reklambanners
Fascineras av det jag ser när jag slinker in på bloggen.
Sorgebearbetning. Sömnproblem? Vi har svaret! Och så lite KBT, förstås, KBT måste det vara...
Tur att man har humor, och kan se det roliga i det hela. Och det passande.
Lite kan jag rapportera om hur verkligheten ser ut utanför min lägenhetsdörr: dotter hemma, utskriven direkt, förstås. Så går det till. Första vardagen får de förhoppningsvis inte längre suicidala åka hem, för det är rysligt ont om plats på psykvårdsavdelningarna.
Och säger patienten att hon, eller han, mår bra och inte vill dö längre så tror läkaren förstås på det och säger att de ska ta kontakt med sin läkare/psykolog/kurator i öppenvården.
Jahapp.
Själv mår jag illa, och är en pissdålig journalist. Har inte ens öppnat tidningen idag, orkar fan inte se skiten jag producerade (eller gjorde jag? minns inte riktigt? Jo, det blev nog tre grejor, iallafall, trots allt sådär, men om vad???) och är glad att jag inte ska jobba imorgon, så är det.
Jag vet inte om det kanske slutar med att jag hamnar på samma avdelning som dottern just skrivits ut ifrån. Vissa dagar tror jag att det är så det kommer att gå, om jag har otur.
Har jag tur hinner jag dö innan nån lägger in mej.
Men så tänker jag bara ibland.
Inte idag. Idag har jag köpt mej ett tidningsställ och en stickkorg. En flätad spånkorg med handtag som går att fälla upp och ner, en sån där som man kan ha som picknick-korg om man vill och om det nån gång skulle bli väder för det.
Kanske tänker jag måla den. Förslag på färg?
Sorgebearbetning. Sömnproblem? Vi har svaret! Och så lite KBT, förstås, KBT måste det vara...
Tur att man har humor, och kan se det roliga i det hela. Och det passande.
Lite kan jag rapportera om hur verkligheten ser ut utanför min lägenhetsdörr: dotter hemma, utskriven direkt, förstås. Så går det till. Första vardagen får de förhoppningsvis inte längre suicidala åka hem, för det är rysligt ont om plats på psykvårdsavdelningarna.
Och säger patienten att hon, eller han, mår bra och inte vill dö längre så tror läkaren förstås på det och säger att de ska ta kontakt med sin läkare/psykolog/kurator i öppenvården.
Jahapp.
Själv mår jag illa, och är en pissdålig journalist. Har inte ens öppnat tidningen idag, orkar fan inte se skiten jag producerade (eller gjorde jag? minns inte riktigt? Jo, det blev nog tre grejor, iallafall, trots allt sådär, men om vad???) och är glad att jag inte ska jobba imorgon, så är det.
Jag vet inte om det kanske slutar med att jag hamnar på samma avdelning som dottern just skrivits ut ifrån. Vissa dagar tror jag att det är så det kommer att gå, om jag har otur.
Har jag tur hinner jag dö innan nån lägger in mej.
Men så tänker jag bara ibland.
Inte idag. Idag har jag köpt mej ett tidningsställ och en stickkorg. En flätad spånkorg med handtag som går att fälla upp och ner, en sån där som man kan ha som picknick-korg om man vill och om det nån gång skulle bli väder för det.
Kanske tänker jag måla den. Förslag på färg?
måndag 27 oktober 2008
Mummel om bubblan, igen
Så har jag gått in i bubblan.
Här måste jag nog sitta ett tag, och försöka få vardagen att verka som vardag trots att det inte finns nån alls. Vardag, alltså.
Jag ska jobba kväll, så jag har några ångesttimmar på mej. Samtal att klara av - socialen, inte kul, arg blir jag också, men lyckas behärska mej när det kommer skit som "men så står det i vår journal" och jag känner att guuuuud, så praktiskt, man skriver saker i en journal, nånting som är en människas tolkning av den stunden, och kallar det Sanning, men inte hjälper det...
När jag frågar om hon tycker att det stämmer det där som står i journalen blir det tyst. Och så kommer det en massa "hoppas" och "tror" och "kanske", sånt där som är en fet käftsmäll när det gäller - mitt barns liv. Eller död. Välj själv.
"Vi kan aldrig garantera nånting", den var också fin, tyckte jag. Och alla icke-svar, på frågor som "varför tog ni inte hänsyn till behandlingshemmets åsikt att hon inte var klar att skrivas ut", t ex. Svaret? "Så uppfattade vi inte att de tyckte."
Uppfattade??? Finns det nåt att uppfatta???
Skitsamma. Man är inget mot myndigheter, så är det bara. Och är det så det kniper ordentligt kan hon, soctanten, alltid ta till "det var under tiden jag var borta".
Att det där mötet där alla var överens om vad min dotter behövde ogiltigförklarades dagen efter motiverade hon med att "jag hade inte läst journalen ordentligt", och då pratar vi inte min dotters läkarjournal utan socialens journal. De har sin egen agenda och sina egna utgångspunkter.
"Jag tror nog att jag kan mitt jobb" kom också, och då... Ja, då sa jag att det betvivlar jag inte alls att hon tror, men tycker hon att det funkar bra för min dotter, det här upplägget?
Så är rundgången igång, då: Vi kan aldrig garantera, hon är myndig, man måste ta hänsyn till, blablabla...
Hennes sjukdom, då, den som gör att det inte går att utgå från norm, som gör att alla som har med henne att göra måste inse att hon inte lever i riktigt samma verklighet som vi andra, hur mycket kan hon om den? Nog för att fatta beslut som går emot medicinsk expertis, tydligen.
Men nu kan minst halva kostnaden läggas på landstinget. Det är huvudsaken...
Och jag går in i bubblan. Skriver politik, polisnotiser, åtal, söta små reportage om dagisbarn eller pensionärer eller kanske en och annan nöjesgrej, för det är så det är att vara lokalreporter.
Också där ska man täcka upp allt...
Här måste jag nog sitta ett tag, och försöka få vardagen att verka som vardag trots att det inte finns nån alls. Vardag, alltså.
Jag ska jobba kväll, så jag har några ångesttimmar på mej. Samtal att klara av - socialen, inte kul, arg blir jag också, men lyckas behärska mej när det kommer skit som "men så står det i vår journal" och jag känner att guuuuud, så praktiskt, man skriver saker i en journal, nånting som är en människas tolkning av den stunden, och kallar det Sanning, men inte hjälper det...
När jag frågar om hon tycker att det stämmer det där som står i journalen blir det tyst. Och så kommer det en massa "hoppas" och "tror" och "kanske", sånt där som är en fet käftsmäll när det gäller - mitt barns liv. Eller död. Välj själv.
"Vi kan aldrig garantera nånting", den var också fin, tyckte jag. Och alla icke-svar, på frågor som "varför tog ni inte hänsyn till behandlingshemmets åsikt att hon inte var klar att skrivas ut", t ex. Svaret? "Så uppfattade vi inte att de tyckte."
Uppfattade??? Finns det nåt att uppfatta???
Skitsamma. Man är inget mot myndigheter, så är det bara. Och är det så det kniper ordentligt kan hon, soctanten, alltid ta till "det var under tiden jag var borta".
Att det där mötet där alla var överens om vad min dotter behövde ogiltigförklarades dagen efter motiverade hon med att "jag hade inte läst journalen ordentligt", och då pratar vi inte min dotters läkarjournal utan socialens journal. De har sin egen agenda och sina egna utgångspunkter.
"Jag tror nog att jag kan mitt jobb" kom också, och då... Ja, då sa jag att det betvivlar jag inte alls att hon tror, men tycker hon att det funkar bra för min dotter, det här upplägget?
Så är rundgången igång, då: Vi kan aldrig garantera, hon är myndig, man måste ta hänsyn till, blablabla...
Hennes sjukdom, då, den som gör att det inte går att utgå från norm, som gör att alla som har med henne att göra måste inse att hon inte lever i riktigt samma verklighet som vi andra, hur mycket kan hon om den? Nog för att fatta beslut som går emot medicinsk expertis, tydligen.
Men nu kan minst halva kostnaden läggas på landstinget. Det är huvudsaken...
Och jag går in i bubblan. Skriver politik, polisnotiser, åtal, söta små reportage om dagisbarn eller pensionärer eller kanske en och annan nöjesgrej, för det är så det är att vara lokalreporter.
Också där ska man täcka upp allt...
söndag 26 oktober 2008
Mummel om gråt
Det har gått bra mest hela morgonen. Jag sov länge, mest för att jag inte somnade igår kväll/natt kan jag tänka mej, och sen lite pyssel och donande, plocka i och ur diskmaskin, stryka det sista av tvätten, skriva lite, surfa lite...
Så ringer pappa. Bara det är i sej lite ovanligt, och visar endera på att 1) mamma var upptagen med att roa min lillevild eller 2) mamma är rädd för vad som ska möta henne i andra änden av sladden...
Pappa ringer, kollar om jag är hemma, säger han (!), säger att det är så ruggigt väder att de nog inte vill gå ut än, så den lille stannar en stund till. Och jag börjar gråta. Varför börjar jag gråta? Är det för att det är min pappa som ringer, för att jag vill att han ska bli min Pappa, lösa allt, vara den han var när jag var liten, den som såg till att allt blev bra igen? Fast det var han ju inte förstås...
Så jag gråter en stund. Och har ångest, är rädd för eftermiddagen, orkar inte kolla busstider trots att jag inser att jag fanimej inte ska köra bil i dessa omständigheter.
Pysslar lite till.
Så ringer K., vännen K. med det stora hjärtat och den ännu större förståelsen för hur det är att leva med ett barn som faller utanför normen efter som hennes son, därtill årsbarn med min dotter, har adhd-diagnos.
Dags igen. Mer gråt, mycket gråt, och det tar liksom inte slut.
Men nu. Nu ska jag inte gråta mer. Nu ska jag börja skriva på Skrivelse Nummer Två. Den som förhoppningsvis ska sätta tryck i ännu högre grad. Och jag tänker: den här ska jag skicka till Högsta Hönsen. Jag ska skicka det till kommunens ledningskontor så att det diarieförs och hela världen får veta om hur det går till.
När man säger att det givetvis inte har nåt med ekonomi att göra, det här med att ta en sjuk ungdom från ett fungerande behandlingshem innan behandlingen är slutförd, för om de skulle fatta beslut på sådana grunder skulle de ju bryta mot lagen. När man säger att hemkommunen har möjlighet att se till att hon får det hon behöver, den trygghet hon behöver, det stöd hon behöver - utom när det går åt helvete, då.
Om de planer som lades först hade fått stå hade min dotter varit på behandlingshemmet den här helgen. Jag är säker på att det här inte hade hänt då.
Men skrivelsen i fråga är svår att formulera. Mitt huvud fungerar inte som det ska. Nämligen.
Så ringer pappa. Bara det är i sej lite ovanligt, och visar endera på att 1) mamma var upptagen med att roa min lillevild eller 2) mamma är rädd för vad som ska möta henne i andra änden av sladden...
Pappa ringer, kollar om jag är hemma, säger han (!), säger att det är så ruggigt väder att de nog inte vill gå ut än, så den lille stannar en stund till. Och jag börjar gråta. Varför börjar jag gråta? Är det för att det är min pappa som ringer, för att jag vill att han ska bli min Pappa, lösa allt, vara den han var när jag var liten, den som såg till att allt blev bra igen? Fast det var han ju inte förstås...
Så jag gråter en stund. Och har ångest, är rädd för eftermiddagen, orkar inte kolla busstider trots att jag inser att jag fanimej inte ska köra bil i dessa omständigheter.
Pysslar lite till.
Så ringer K., vännen K. med det stora hjärtat och den ännu större förståelsen för hur det är att leva med ett barn som faller utanför normen efter som hennes son, därtill årsbarn med min dotter, har adhd-diagnos.
Dags igen. Mer gråt, mycket gråt, och det tar liksom inte slut.
Men nu. Nu ska jag inte gråta mer. Nu ska jag börja skriva på Skrivelse Nummer Två. Den som förhoppningsvis ska sätta tryck i ännu högre grad. Och jag tänker: den här ska jag skicka till Högsta Hönsen. Jag ska skicka det till kommunens ledningskontor så att det diarieförs och hela världen får veta om hur det går till.
När man säger att det givetvis inte har nåt med ekonomi att göra, det här med att ta en sjuk ungdom från ett fungerande behandlingshem innan behandlingen är slutförd, för om de skulle fatta beslut på sådana grunder skulle de ju bryta mot lagen. När man säger att hemkommunen har möjlighet att se till att hon får det hon behöver, den trygghet hon behöver, det stöd hon behöver - utom när det går åt helvete, då.
Om de planer som lades först hade fått stå hade min dotter varit på behandlingshemmet den här helgen. Jag är säker på att det här inte hade hänt då.
Men skrivelsen i fråga är svår att formulera. Mitt huvud fungerar inte som det ska. Nämligen.
lördag 25 oktober 2008
Mummel om Overkligheten
Bakar äppelpaj med lillsonen, tvättar, försöker fungera som småbarnsmamma.
Det går väl... Sisådär. Jag känner att tankarna är långt borta, på en låst vårdavdelning i grannstaden eftersom det inte fanns plats här.
Jag är glad att lillsonen frågade om han får Sova Över (jo, det låter så då han säger det, med stora bokstäver!) hos mormor och morfar inatt, och att de sa ja till förslaget.
Jag behöver Ifred och sova och jagvetintevad.
Nu är jag tillbaka i Overkligheten, och det är en totalt surrealistisk känsla. Jag försöker ju intala mej varje gång, i varje mellanspel, att nu, den här gången, går det bra, det händer inte igen, såklart att det inte gör - samtidigt som jag ju vet att det gör det. Händer igen.
Idag var hon åtminstone sammanhängande, hon visste också var hon befann sej. Det gjorde hon ju inte igår, och då var det otäckt att prata med henne. Idag: fortfarande otäckt, men det har med mina egna känslor att göra, inte med hur hon är eller mår. Hon är trygg, på en plats där hon inte kan göra illa sej, men det är inte jag.
Jag filar på formuleringar i mitt huvud. På vad det är jag ska skriva till socialen nu, när det tog lite drygt tre veckor av deras "vi har resurser i hemkommunen för att se till att hon är trygg" tills hon inte orkade mer och tog alla tabletter hon hade. Hon ska inte ha några tabletter. Hon ska få de hon behöver för dagen, inte mer. Men - det finns nog inga resurser för att se till det?
Så hur?
Vet inte om jag orkar nu. Nu försöker jag bara överleva de skuldkänslor jag har, för att det här kunde hända, för att jag inte åker dit in i dag, vilket jag inte kommer att göra, för att jag kanske inte ens åker dit imorgon - det har jag inte bestämt ännu. Vet inte hur det är med bussar, och jag vet inte om bilen går fram och tillbaka, tio mil...
Overkligheten rules.
Det går väl... Sisådär. Jag känner att tankarna är långt borta, på en låst vårdavdelning i grannstaden eftersom det inte fanns plats här.
Jag är glad att lillsonen frågade om han får Sova Över (jo, det låter så då han säger det, med stora bokstäver!) hos mormor och morfar inatt, och att de sa ja till förslaget.
Jag behöver Ifred och sova och jagvetintevad.
Nu är jag tillbaka i Overkligheten, och det är en totalt surrealistisk känsla. Jag försöker ju intala mej varje gång, i varje mellanspel, att nu, den här gången, går det bra, det händer inte igen, såklart att det inte gör - samtidigt som jag ju vet att det gör det. Händer igen.
Idag var hon åtminstone sammanhängande, hon visste också var hon befann sej. Det gjorde hon ju inte igår, och då var det otäckt att prata med henne. Idag: fortfarande otäckt, men det har med mina egna känslor att göra, inte med hur hon är eller mår. Hon är trygg, på en plats där hon inte kan göra illa sej, men det är inte jag.
Jag filar på formuleringar i mitt huvud. På vad det är jag ska skriva till socialen nu, när det tog lite drygt tre veckor av deras "vi har resurser i hemkommunen för att se till att hon är trygg" tills hon inte orkade mer och tog alla tabletter hon hade. Hon ska inte ha några tabletter. Hon ska få de hon behöver för dagen, inte mer. Men - det finns nog inga resurser för att se till det?
Så hur?
Vet inte om jag orkar nu. Nu försöker jag bara överleva de skuldkänslor jag har, för att det här kunde hända, för att jag inte åker dit in i dag, vilket jag inte kommer att göra, för att jag kanske inte ens åker dit imorgon - det har jag inte bestämt ännu. Vet inte hur det är med bussar, och jag vet inte om bilen går fram och tillbaka, tio mil...
Overkligheten rules.
fredag 24 oktober 2008
Panikmummel
Så har det hänt.
Samtal från IVA, tabletter. Hon är okej. Men ändå.
Jag är glad att jag var hos mamma och pappa när samtalet kom, att jag skickat sms till henne under dagen så de hittat mitt nummer i hennes telefon, glad att pappa tog den lille och höll honom borta när jag...
När jag bröt ihop, litegrann.
Sorgen. Och sen ursinnet - det här är vad soc gjort mot henne, om de tillåtit henne att få ett halvår till i behandling hade hon fixat det, det vet jag.
Jag vet det, och behandlingsassistenterna och läkaren och terapeuten på behandlingshemmet, alla försökte vi be och böna, skrika och gråta (nej, det var nog bara jag som skrek och grät när jag tänker efter), men i tuffa besparingstider spelar en ung människas liv ingen större roll.
För dem.
För mej är insatserna för höga, och den här känslan av maktlöshet är fullkomligt fruktansvärd.
Nu vet jag inte vad jag ska göra, förutom att jag kommer att göra det jag tror att jag måste. Vilket innbär informera min chef när jag kommer, och sen sätta mej och ringa samtalen. Till IVA, till soc. För jag tror nog inte att de har en aning vad som hänt.
Hon hade tagit alla piller i sin dosett, och sen larmat. Hon vill ju inte dö, förstår ni, hon klarar sej bara inte själv och vet inte hur hon ska orka uttrycka det eftersom hon så gärna vill.
De som svarade på larmet, vanliga hemtjänstteamet förmodar jag, hade i sin tur larmat ambulans. Tyvärr hade de inte sett till att information om vem hon var kom med till sjukhuset, så det tog tid innan de var säkra på det. En i personalen på barnpsyk kom ner och identifierade henne, och efter att ha sett efter, sett att det inte fanns några noteringar om sekretess, tog sköterskan beslutet att ringa mej, på numret jag messat från.
Att skriva det där... Jag gråter, förstås. Det har jag gjort sen igår eftermiddag, fyra timmar efter att hon kom till IVA, fyra timmar var hon där utan att jag visste det, fyra timmar innan de visste vem hon var och kunde ringa mej.
Det finns änglar i världen, och en av dem är sköterska på IVA. Hon är säkert mamma också, det tror jag.
Och idag? Idag gör jag det jag måste, eller tror att jag måste. Ringer samtalen. Och försöker att inte ryta i ursinne då jag pratar med socialhandläggaren.
Den tillfredsställelsen ska jag inte ge henne.
Samtal från IVA, tabletter. Hon är okej. Men ändå.
Jag är glad att jag var hos mamma och pappa när samtalet kom, att jag skickat sms till henne under dagen så de hittat mitt nummer i hennes telefon, glad att pappa tog den lille och höll honom borta när jag...
När jag bröt ihop, litegrann.
Sorgen. Och sen ursinnet - det här är vad soc gjort mot henne, om de tillåtit henne att få ett halvår till i behandling hade hon fixat det, det vet jag.
Jag vet det, och behandlingsassistenterna och läkaren och terapeuten på behandlingshemmet, alla försökte vi be och böna, skrika och gråta (nej, det var nog bara jag som skrek och grät när jag tänker efter), men i tuffa besparingstider spelar en ung människas liv ingen större roll.
För dem.
För mej är insatserna för höga, och den här känslan av maktlöshet är fullkomligt fruktansvärd.
Nu vet jag inte vad jag ska göra, förutom att jag kommer att göra det jag tror att jag måste. Vilket innbär informera min chef när jag kommer, och sen sätta mej och ringa samtalen. Till IVA, till soc. För jag tror nog inte att de har en aning vad som hänt.
Hon hade tagit alla piller i sin dosett, och sen larmat. Hon vill ju inte dö, förstår ni, hon klarar sej bara inte själv och vet inte hur hon ska orka uttrycka det eftersom hon så gärna vill.
De som svarade på larmet, vanliga hemtjänstteamet förmodar jag, hade i sin tur larmat ambulans. Tyvärr hade de inte sett till att information om vem hon var kom med till sjukhuset, så det tog tid innan de var säkra på det. En i personalen på barnpsyk kom ner och identifierade henne, och efter att ha sett efter, sett att det inte fanns några noteringar om sekretess, tog sköterskan beslutet att ringa mej, på numret jag messat från.
Att skriva det där... Jag gråter, förstås. Det har jag gjort sen igår eftermiddag, fyra timmar efter att hon kom till IVA, fyra timmar var hon där utan att jag visste det, fyra timmar innan de visste vem hon var och kunde ringa mej.
Det finns änglar i världen, och en av dem är sköterska på IVA. Hon är säkert mamma också, det tror jag.
Och idag? Idag gör jag det jag måste, eller tror att jag måste. Ringer samtalen. Och försöker att inte ryta i ursinne då jag pratar med socialhandläggaren.
Den tillfredsställelsen ska jag inte ge henne.
söndag 19 oktober 2008
Mummel om atmosfärförändring
Jag märker det igen: nu är min lägenhet ett hem igen.
Så blir det på söndagarna, vissa söndagar, varannan söndag. När min vackre pojke virvlar in, fylld av energi och liv och kärlek och "mamma, jag är så glad att vara hemma med dej igen!"...
Mycket att prata om blir det också. Allt som hänt, bra och dåligt, roligt och sorgligt, rapport ska levereras. Lite otäckt också, incident i skolan som kunde slutat riktigt illa, men inte gjorde det - hoppas jag. Enligt fröken är det utrett, men jag gillar inte tanken på att min unge blev omringad och utsedd till syndabock, nypt och knuffad, när det (och det är bevisat, ingen fånig mammig "mitt barn skulle a-l-d-r-i-g....", skulle aldrig falla mej in, jag ser både det goda och det... Ja, det mindre goda hos mina barn) faktiskt inte var han som orsakat gruff.
Då blir jag förtvivlad, då kommer känslorna, de kommer tillbaka, de där gångerna som man själv råkade ut på ett vis eller ett annat, så som alla barn gör i skolan någon gång. Och att vara en liten etta, minst på skolan, är ruskigt bara det.
Så många stora barn. Så många stora barn som blir rusiga på makten, den makt som ligger i att kunna skrämma skiten ur en liten unge.
Jag minns när jag gick i trean, lillsyrran i ettan, och en stor grabb som gick i s-e-x-a-n, herregud, kastade en bit gurka i ögat på henne. Då såg jag rött. Man gör nog det som storasyrra, tror jag, men såpass som att ge sej på en Stor Kille - big mistake...
Men jag överlevde. De flesta gör det. Men: som morsa blir man... Man blir kastad tillbaka, och måste tänka på att inte projicera, inte tro att ungen känner som man själv gjorde utan ta sej själv samman såpass att man tar reda på hur just den ungen, min lilla kille, kände.
Och han var olycklig. Han har liksom inte vant sej vid att andra är elaka mot honom för sakens skull, eller använder våld, för den delen.
Och vad gör jag? Lyssnar. Pratar om att retning är en stor, stor orsak till gruff och bråk och till och med våld, och att det nog är bra att öva sej på att inte retas, faktiskt...
"Jag har övat mej, mamma", säger lillsonen, "men ibland kan jag liksom inte låta bli!"
Nää... Så är det nog. Ibland kan man liksom inte låta bli. Fast man vet att det leder till saker som inte alls är bra, eller trevliga.
Och nu, nu har vi läst Elddonet, en gammal favorit trots, eller kanske tack vare, grymheten i Andersens sagor, skrivit i hans bok, gosat och pratat och satt på Trolles trafikradio på cd:n.
Och lugnet i min själ är tillbaka. Det är stort.
Så blir det på söndagarna, vissa söndagar, varannan söndag. När min vackre pojke virvlar in, fylld av energi och liv och kärlek och "mamma, jag är så glad att vara hemma med dej igen!"...
Mycket att prata om blir det också. Allt som hänt, bra och dåligt, roligt och sorgligt, rapport ska levereras. Lite otäckt också, incident i skolan som kunde slutat riktigt illa, men inte gjorde det - hoppas jag. Enligt fröken är det utrett, men jag gillar inte tanken på att min unge blev omringad och utsedd till syndabock, nypt och knuffad, när det (och det är bevisat, ingen fånig mammig "mitt barn skulle a-l-d-r-i-g....", skulle aldrig falla mej in, jag ser både det goda och det... Ja, det mindre goda hos mina barn) faktiskt inte var han som orsakat gruff.
Då blir jag förtvivlad, då kommer känslorna, de kommer tillbaka, de där gångerna som man själv råkade ut på ett vis eller ett annat, så som alla barn gör i skolan någon gång. Och att vara en liten etta, minst på skolan, är ruskigt bara det.
Så många stora barn. Så många stora barn som blir rusiga på makten, den makt som ligger i att kunna skrämma skiten ur en liten unge.
Jag minns när jag gick i trean, lillsyrran i ettan, och en stor grabb som gick i s-e-x-a-n, herregud, kastade en bit gurka i ögat på henne. Då såg jag rött. Man gör nog det som storasyrra, tror jag, men såpass som att ge sej på en Stor Kille - big mistake...
Men jag överlevde. De flesta gör det. Men: som morsa blir man... Man blir kastad tillbaka, och måste tänka på att inte projicera, inte tro att ungen känner som man själv gjorde utan ta sej själv samman såpass att man tar reda på hur just den ungen, min lilla kille, kände.
Och han var olycklig. Han har liksom inte vant sej vid att andra är elaka mot honom för sakens skull, eller använder våld, för den delen.
Och vad gör jag? Lyssnar. Pratar om att retning är en stor, stor orsak till gruff och bråk och till och med våld, och att det nog är bra att öva sej på att inte retas, faktiskt...
"Jag har övat mej, mamma", säger lillsonen, "men ibland kan jag liksom inte låta bli!"
Nää... Så är det nog. Ibland kan man liksom inte låta bli. Fast man vet att det leder till saker som inte alls är bra, eller trevliga.
Och nu, nu har vi läst Elddonet, en gammal favorit trots, eller kanske tack vare, grymheten i Andersens sagor, skrivit i hans bok, gosat och pratat och satt på Trolles trafikradio på cd:n.
Och lugnet i min själ är tillbaka. Det är stort.
lördag 18 oktober 2008
Mummel om nattbok
Det blev sent ikväll.
Med tvätt, och sen träningspass på sisådär trekvart så svetten sprutade och rann, och så qi gong som stretching och nedvarvning före duschen, försvann timmarna.
Det är skönt. Noll tv. Jag lyssnar på hur köksklockan tickar, och gillar det.
Sen sitter jag här och tänker att jag borde gå och lägga mej, gosa in mej i mina rena lakan och sova i sängen för en gångs skull, inte på soffan och vakna stel som en pinne i gryningen.
Gå och lägga mej i min renbäddade säng och skriva lite, försöka reda ut lite trassliga tanketrådar innan den lille vilde ramlar in imorgon och mammaveckan börjar med allt vad det innebär. Ta fram min Bok och min specialpenna med svart bläck - det måste vara svart bläck, inget annat funkar - och bara skriva. Jag har en karton refillpatroner om det kniper också. Svart bläck.
Jag har nämligen ingen dagbok. Jag har en nattBok. Det är sent på kvällarna det skrivs i den, och inte fan handlar det om tvätt och träning och jobb och ungar, det är bara röriga tankar som måste ut ur skallen innan den exploderar.
Skallen alltså. Inte Boken.
Jag har en kartong med Böcker på vinden. Åratal av känslor ligger där. Hemskheter och sammanbrott, lycka och glädje, tårar och tristess. Vem kommer att läsa? Kommer jag att bränna allt innan jag dör och tänka att det där ska ingen människa få se, allra minst mina barn? Kommer alla mina nattfunderingar att gå upp i rök, månntro?
På nåt vis tror jag inte att jag vill det. Det är ju faktiskt i dom där böckerna som jag kommer att finnas kvar, ingen annanstans... Jag tänker på min sorg över att jag aldrig får lära känna min far, och önskar nästan att han har en kartong nattBöcker som ligger undanstoppade nånstans så att jag får en möjlighet att läsa hans tankar, se vilka speglingar livet gett i hans själ.
Så jag bränner nog ingenting. Jag låter bara kartongen stå, och så kanske nåt av mina barn, eller allihop, får möjligheten att se mej som jag är.
Eller var, då. För så blir det väl - ingen läsning före döden, hujedamej! Fram tills dess får de nöja sej med att fråga. Jag tänker nämligen svara, och därtill prata med dom så mycket jag nånsin kan för att de inte ska sörja över att de aldrig fick en möjlighet att lära känna sin mor.
Nu ska nattBoken fram!
Med tvätt, och sen träningspass på sisådär trekvart så svetten sprutade och rann, och så qi gong som stretching och nedvarvning före duschen, försvann timmarna.
Det är skönt. Noll tv. Jag lyssnar på hur köksklockan tickar, och gillar det.
Sen sitter jag här och tänker att jag borde gå och lägga mej, gosa in mej i mina rena lakan och sova i sängen för en gångs skull, inte på soffan och vakna stel som en pinne i gryningen.
Gå och lägga mej i min renbäddade säng och skriva lite, försöka reda ut lite trassliga tanketrådar innan den lille vilde ramlar in imorgon och mammaveckan börjar med allt vad det innebär. Ta fram min Bok och min specialpenna med svart bläck - det måste vara svart bläck, inget annat funkar - och bara skriva. Jag har en karton refillpatroner om det kniper också. Svart bläck.
Jag har nämligen ingen dagbok. Jag har en nattBok. Det är sent på kvällarna det skrivs i den, och inte fan handlar det om tvätt och träning och jobb och ungar, det är bara röriga tankar som måste ut ur skallen innan den exploderar.
Skallen alltså. Inte Boken.
Jag har en kartong med Böcker på vinden. Åratal av känslor ligger där. Hemskheter och sammanbrott, lycka och glädje, tårar och tristess. Vem kommer att läsa? Kommer jag att bränna allt innan jag dör och tänka att det där ska ingen människa få se, allra minst mina barn? Kommer alla mina nattfunderingar att gå upp i rök, månntro?
På nåt vis tror jag inte att jag vill det. Det är ju faktiskt i dom där böckerna som jag kommer att finnas kvar, ingen annanstans... Jag tänker på min sorg över att jag aldrig får lära känna min far, och önskar nästan att han har en kartong nattBöcker som ligger undanstoppade nånstans så att jag får en möjlighet att läsa hans tankar, se vilka speglingar livet gett i hans själ.
Så jag bränner nog ingenting. Jag låter bara kartongen stå, och så kanske nåt av mina barn, eller allihop, får möjligheten att se mej som jag är.
Eller var, då. För så blir det väl - ingen läsning före döden, hujedamej! Fram tills dess får de nöja sej med att fråga. Jag tänker nämligen svara, och därtill prata med dom så mycket jag nånsin kan för att de inte ska sörja över att de aldrig fick en möjlighet att lära känna sin mor.
Nu ska nattBoken fram!
Mummel om time-out....
Blåst. Urblåst, bortblåst...
Nää. Bara så trött, så trött. Ingen kraft alls till nånting, tänker: "Jag vill skriva ett inlägg på min lilla knasiga blogg, det vill jag - men var tog orken vägen?"
Det verkar som om jag bara retar upp mej på en massa skitsaker, jag kan inte fatta hur vi kan fokusera på så mycket skit när det viktiga i världen, i livet, sjunker i kvicksand.
Som det här. Jag menar - var finns det push ups för själarna? Är det inte egentligen vad den här jävla cyniska bittra världen behöver???
Klart det finns. Push ups för själen, alltså. Det är bara det att det inte finns tid, inte finns ork, att först hitta och sedan använda dem.
Jag har jobbat som en idiot och sen försökt att ta hand om mej. Tränat, fysiskt och mentalt, styrketräning, pilates, avslappning. Nu är jag trött. Har så ont, så ont och vet att det bara är de första åtta veckorna ungefär, de första två månaderna innan de stackars felkopplade musklerna inte skriker så fort jag rör på mej och de egna endorfinerna ger möjlighet att minska på doserna smärtstillande.
Men veckorna är långa, så långa. Och jag är rädd för att jag inte orkar, att jag än en gång lägger av, tänker att jag skiter i det för det går ju åt helvete iallafall, det är ju bara att se sej om i världen för att veta.
Illa tycker jag om mej nu. Jag vill orka vara "snäll", jag vill orka bry mej och ta hand om, jag vill orka kämpa emot all denna ytlighet som gör mej förtvivlad eftersom jag ser vad den gör mot människor.
Tror att det är därför det tar emot så att köra mina sjukgymnast-gjorda träningsprogram, för den reaktion jag möter när jag säger att jag är lite extra klen nu eftersom jag tränar är: "Men vad du är duktig som vill se bra ut!"
Och så är det inte. Jag vill försöka hålla rullstolen borta så länge som möjligt, därför är det. Och då blir reaktionen jag möter en fetsmäll i ansiktet.
Och jag blir vrång. På fel sätt.
Det är för sorgligt...
Nää. Bara så trött, så trött. Ingen kraft alls till nånting, tänker: "Jag vill skriva ett inlägg på min lilla knasiga blogg, det vill jag - men var tog orken vägen?"
Det verkar som om jag bara retar upp mej på en massa skitsaker, jag kan inte fatta hur vi kan fokusera på så mycket skit när det viktiga i världen, i livet, sjunker i kvicksand.
Som det här. Jag menar - var finns det push ups för själarna? Är det inte egentligen vad den här jävla cyniska bittra världen behöver???
Klart det finns. Push ups för själen, alltså. Det är bara det att det inte finns tid, inte finns ork, att först hitta och sedan använda dem.
Jag har jobbat som en idiot och sen försökt att ta hand om mej. Tränat, fysiskt och mentalt, styrketräning, pilates, avslappning. Nu är jag trött. Har så ont, så ont och vet att det bara är de första åtta veckorna ungefär, de första två månaderna innan de stackars felkopplade musklerna inte skriker så fort jag rör på mej och de egna endorfinerna ger möjlighet att minska på doserna smärtstillande.
Men veckorna är långa, så långa. Och jag är rädd för att jag inte orkar, att jag än en gång lägger av, tänker att jag skiter i det för det går ju åt helvete iallafall, det är ju bara att se sej om i världen för att veta.
Illa tycker jag om mej nu. Jag vill orka vara "snäll", jag vill orka bry mej och ta hand om, jag vill orka kämpa emot all denna ytlighet som gör mej förtvivlad eftersom jag ser vad den gör mot människor.
Tror att det är därför det tar emot så att köra mina sjukgymnast-gjorda träningsprogram, för den reaktion jag möter när jag säger att jag är lite extra klen nu eftersom jag tränar är: "Men vad du är duktig som vill se bra ut!"
Och så är det inte. Jag vill försöka hålla rullstolen borta så länge som möjligt, därför är det. Och då blir reaktionen jag möter en fetsmäll i ansiktet.
Och jag blir vrång. På fel sätt.
Det är för sorgligt...
måndag 13 oktober 2008
Mummel om att vara ett ufo
Kollar igenom diverse bloggar igen, och en del nyhetssajter, och inser att jag är ett ufo.
- jag har aldrig "dejtat", och finner hela konceptet ... ja, larvigt, om sanningen ska fram...
- jag har inte en aning om vad som är "mode" eller "modernt"
- jag behandlar mina barn som riktiga människor, inte en separat ras, oavsett höjd över marken
- jag anser att kön inte är vad som definierar en människa, mänsklighet definierar en människa
- jag tycker att det är självklart att människor ska bry sej om varandra, och därmed hjälpa varandra när de har möjlighet till det.
Alltså:
- mina relationer har aldrig börjat med "dejter", de har börjat med samtal
- jag köper kläder jag trivs i
- ungarna, stora som små, respekteras men behandlas efter visad mognad
- jag tror fortfarande på välfärdssamhället och anser att de som är starka ska hjälpa de svagare, i alla lägen, och är alltså därmed även här fullkomligt "omodern" eftersom egotrippande rikingar får mej att må illa, inte "ger mej något att sträva efter"...
Det är väl lika bra att lägga sej ner och dö. Detta samhälle passar mej inte, och jag är rädd att mina barn, som ju faktiskt präglats av mej och mina värderingar, också blivit/blir ufon...
- jag har aldrig "dejtat", och finner hela konceptet ... ja, larvigt, om sanningen ska fram...
- jag har inte en aning om vad som är "mode" eller "modernt"
- jag behandlar mina barn som riktiga människor, inte en separat ras, oavsett höjd över marken
- jag anser att kön inte är vad som definierar en människa, mänsklighet definierar en människa
- jag tycker att det är självklart att människor ska bry sej om varandra, och därmed hjälpa varandra när de har möjlighet till det.
Alltså:
- mina relationer har aldrig börjat med "dejter", de har börjat med samtal
- jag köper kläder jag trivs i
- ungarna, stora som små, respekteras men behandlas efter visad mognad
- jag tror fortfarande på välfärdssamhället och anser att de som är starka ska hjälpa de svagare, i alla lägen, och är alltså därmed även här fullkomligt "omodern" eftersom egotrippande rikingar får mej att må illa, inte "ger mej något att sträva efter"...
Det är väl lika bra att lägga sej ner och dö. Detta samhälle passar mej inte, och jag är rädd att mina barn, som ju faktiskt präglats av mej och mina värderingar, också blivit/blir ufon...
onsdag 8 oktober 2008
Mummel om själsfrid
När jag vaknar vid halv fem lyser varenda lampa i hela lägenheten och det luktar Diesel för män.
Storebror är hemma!
När jag släckt de flesta lampor, bryggt kaffe, suttit på balkongen och frusit lite i minus (!) grader och tittat på Orion däruppe på svarthimlen sitter jag här i köket och funderar på vad det är som händer.
Jag känner mej lugn. Det känns alldeles bra idag, jag startar inte med tankar på "tänk om..." och funderingar på om sjukhus kontaktar mödrar till myndiga även om de myndiga inte kan prata.
Jag startar med att släcka alla lampor som lyst hela natten och känna doften av min förstfödde.
Utan minsta tecken till irritation. Bara ett underbart lugn, med bilden av brödernas lycka när den store väckte den lille sent igårkväll, hur den lille pep av lycka och den store bullrade kärleksord.
Jag är en lyckligt lottad människa. Rikast i världen. Just idag.
Storebror är hemma!
När jag släckt de flesta lampor, bryggt kaffe, suttit på balkongen och frusit lite i minus (!) grader och tittat på Orion däruppe på svarthimlen sitter jag här i köket och funderar på vad det är som händer.
Jag känner mej lugn. Det känns alldeles bra idag, jag startar inte med tankar på "tänk om..." och funderingar på om sjukhus kontaktar mödrar till myndiga även om de myndiga inte kan prata.
Jag startar med att släcka alla lampor som lyst hela natten och känna doften av min förstfödde.
Utan minsta tecken till irritation. Bara ett underbart lugn, med bilden av brödernas lycka när den store väckte den lille sent igårkväll, hur den lille pep av lycka och den store bullrade kärleksord.
Jag är en lyckligt lottad människa. Rikast i världen. Just idag.
tisdag 7 oktober 2008
Mummel om underbara barn...
Det ringer på dörren, och där är hon, min lilla unge, den unga kvinna som är min dotter. En utsträckt hand, ett "jag vill ha dej i mitt liv, mamma"???
Det blir blåbärsäppelpaj och gullning med lillebror, lite prat om att det vore kul att ses i helgen, allihop, hemma hos henne - för storebror kommer på besök.
Det var... Alldeles underbart! En osthyvel fick hon med sej, jag hade ju ändå tre... Och de två mössorna jag stickat åt henne, och konsollen till hyllsystemet som inte kom med i flytten. Hon kom. Till mej.
Och så idag, i eftermiddags - ett sms. Storsonen klarade första tentan.
Sen ringer han, med nån sorts bisarr panik i rösten, han måste hem, han blir galen, hans dator funkar inte och han vill hem, han vill hem nu och du måste kolla om det går tåg eller buss, mamma...
Så han kommer ikväll, det gick inte att vänta tills imorgon ens, och jag får en varm och luddig mage, och ser fram emot att se hur han reagerar på mitt "nya" hem - han har inte sett tvåpersonershushållet än.
Just nu är jag mest bara virrig och vimsig, trött och utsliten, och pilates är ett djävulens påfund, det känner jag alldeles tydligt efter några dagars självdisciplin...
Men vem bryr sej, vem bryr sej en vecka som denna då dottern kommer och hälsar på och är helmysig och storsonen både får godkända tentaresultat och längtar hem (även om det nog är en dator mer än en mamma som lockar...) och vi ska vara lite tillsammans hela familjen, vem kan klaga då på ont överallt?
Och då menar jag faktiskt verkligen överallt...
Det blir blåbärsäppelpaj och gullning med lillebror, lite prat om att det vore kul att ses i helgen, allihop, hemma hos henne - för storebror kommer på besök.
Det var... Alldeles underbart! En osthyvel fick hon med sej, jag hade ju ändå tre... Och de två mössorna jag stickat åt henne, och konsollen till hyllsystemet som inte kom med i flytten. Hon kom. Till mej.
Och så idag, i eftermiddags - ett sms. Storsonen klarade första tentan.
Sen ringer han, med nån sorts bisarr panik i rösten, han måste hem, han blir galen, hans dator funkar inte och han vill hem, han vill hem nu och du måste kolla om det går tåg eller buss, mamma...
Så han kommer ikväll, det gick inte att vänta tills imorgon ens, och jag får en varm och luddig mage, och ser fram emot att se hur han reagerar på mitt "nya" hem - han har inte sett tvåpersonershushållet än.
Just nu är jag mest bara virrig och vimsig, trött och utsliten, och pilates är ett djävulens påfund, det känner jag alldeles tydligt efter några dagars självdisciplin...
Men vem bryr sej, vem bryr sej en vecka som denna då dottern kommer och hälsar på och är helmysig och storsonen både får godkända tentaresultat och längtar hem (även om det nog är en dator mer än en mamma som lockar...) och vi ska vara lite tillsammans hela familjen, vem kan klaga då på ont överallt?
Och då menar jag faktiskt verkligen överallt...
Mummel om mörka morgnar
Jag gillar de här mörka höstmorgnarna.
Snart kommer de hopplösa mörka morgnarna, de där hemska månaderna som känns eländiga ända till det att jag kan lysa upp med juleljusen, men just nu är det ganska härligt att vakna i mörker.
För det blir nämligen ljust i tid till jobb och skola, det är fortfarande glöd kvar i träd och buskar, det finns chans att få smyga genom höstdis och ändå se vart man är på väg.
Men sen, då är det reflexvästar och cykellampor, såna som dom endera stjäl för barnen eller också bryter sönder fästena till på cykeln... Vintermörker. Det skrämmer mej lite.
Idag kan jag dock sitta på balkongen och se solen gå upp bakom kullen, se himlen ljusna och veta att det är några veckor kvar innan det vidriga mörkret kommer.
Och allt är gott.
Snart kommer de hopplösa mörka morgnarna, de där hemska månaderna som känns eländiga ända till det att jag kan lysa upp med juleljusen, men just nu är det ganska härligt att vakna i mörker.
För det blir nämligen ljust i tid till jobb och skola, det är fortfarande glöd kvar i träd och buskar, det finns chans att få smyga genom höstdis och ändå se vart man är på väg.
Men sen, då är det reflexvästar och cykellampor, såna som dom endera stjäl för barnen eller också bryter sönder fästena till på cykeln... Vintermörker. Det skrämmer mej lite.
Idag kan jag dock sitta på balkongen och se solen gå upp bakom kullen, se himlen ljusna och veta att det är några veckor kvar innan det vidriga mörkret kommer.
Och allt är gott.
måndag 6 oktober 2008
Misstag att skriva alls?
Går igenom en del bloggar. Såna där jag brukar läsa, andra jag halkar in på via länkar, och tänker:
"Jag har inget att skriva om. Eller jag menar, det jag skriver om är helt fel, fel i bloggosfären, jag har inte fattat hur man ska göra, eller så är det helt enkelt så att jag inte fattat nåt alls. Inte fattat vad som liksom är grejen med att blogga."
Så tänker jag.
Jag ser hur de mest lästa bloggarna domineras av länkar, youtubeklipp, eller "nu har den och den skrivit så och så här, och så inget mer.
Förutom att de förstås tjänar pengar. Är "berömda".
Eller också kan man ju vara elak och osmaklig, det funkar ju för vissa.
Könsord ska man visst också skriva, det gör att man får fler besökare, och det är antalet träffar som räknas, inte om det finns innehåll eller ej.
Jag vet att jag utgjöt mej å det grövsta över stackars lilla BlondinBella nån gång, men det är liksom så symtomatiskt:
"När jag blir vuxen ska jag minsann resa och jobba på tv eller bli modell eller pippa nån som är berömd för det blir man själv berömd av..."
Makes me sick, på ren svenska.
Jag borde förmodligen inte ha skrivit något idag. Eller så skulle jag ha gett fan i att klicka in mej på andras bloggar, för det retar ju bara upp mej. Tydligen.
Nåväl. Inatt vaknade jag klockan två av att mitt gomsegel svullnat upp till runt dubbel tjocklek och längd. Som nånting (i o f s pyttelitet) långt ner i halsen, kräkreflexer, kunde inte svälja, totalt skitäckligt var det.
Rädd blev jag också, förstås - har jag blivit sjuk i nån mystisk sjukdom som bara Mummlor får, inte fan kan jag ringa till vårdcentralen och säga att jag har ett svullet gomsegel, hjälp, jag dör?!?
Nu tror jag att jag vet varför. Är rätt säker, faktiskt, och det är det roligaste jag har varit med om på jättelänge. Givetvis borde jag aldrig nånsin berätta det för nån enda människa i världen, men eftersom jag vet att storsonen kommer hem snart och jag aldrig kan låta bli att berätta om mina pinsamheter för honom (vilket gudskelov är ömsesidigt, vi har gruvliga hållhakar på varann...) så:
Jag snarkade mej till det. Det är åtminstone den teori jag utvecklat under dagen med stadigt minskande gomsegelssvullnad. Somnade på rygg med en avslappnings-cd i öronen (den var tydligen mycket, mycket bra...) och rörde mej inte ur fläcken förrän då vid tvåtiden, runt fyra timmar senare. Med förmodat oavbrutna snarkningar.
Visst är det bara sanslöst kul? Iallafall såhär efteråt - och bra stoff till en krönika, den dag jag känner att jag vill göra bort mej offentligt i tidningen...
Om nån har nån annan teori angående svullna gomsegel, hör av er.
Och nu har jag gjort det man tydligen ska - ett fullkomligt onödigt, onyttigt och intetsägande blogginlägg.
Det man kan anmärka på är förstås graden av provokation, men alltid kan det reta nån snarkare därute. Kanske.
"Jag har inget att skriva om. Eller jag menar, det jag skriver om är helt fel, fel i bloggosfären, jag har inte fattat hur man ska göra, eller så är det helt enkelt så att jag inte fattat nåt alls. Inte fattat vad som liksom är grejen med att blogga."
Så tänker jag.
Jag ser hur de mest lästa bloggarna domineras av länkar, youtubeklipp, eller "nu har den och den skrivit så och så här, och så inget mer.
Förutom att de förstås tjänar pengar. Är "berömda".
Eller också kan man ju vara elak och osmaklig, det funkar ju för vissa.
Könsord ska man visst också skriva, det gör att man får fler besökare, och det är antalet träffar som räknas, inte om det finns innehåll eller ej.
Jag vet att jag utgjöt mej å det grövsta över stackars lilla BlondinBella nån gång, men det är liksom så symtomatiskt:
"När jag blir vuxen ska jag minsann resa och jobba på tv eller bli modell eller pippa nån som är berömd för det blir man själv berömd av..."
Makes me sick, på ren svenska.
Jag borde förmodligen inte ha skrivit något idag. Eller så skulle jag ha gett fan i att klicka in mej på andras bloggar, för det retar ju bara upp mej. Tydligen.
Nåväl. Inatt vaknade jag klockan två av att mitt gomsegel svullnat upp till runt dubbel tjocklek och längd. Som nånting (i o f s pyttelitet) långt ner i halsen, kräkreflexer, kunde inte svälja, totalt skitäckligt var det.
Rädd blev jag också, förstås - har jag blivit sjuk i nån mystisk sjukdom som bara Mummlor får, inte fan kan jag ringa till vårdcentralen och säga att jag har ett svullet gomsegel, hjälp, jag dör?!?
Nu tror jag att jag vet varför. Är rätt säker, faktiskt, och det är det roligaste jag har varit med om på jättelänge. Givetvis borde jag aldrig nånsin berätta det för nån enda människa i världen, men eftersom jag vet att storsonen kommer hem snart och jag aldrig kan låta bli att berätta om mina pinsamheter för honom (vilket gudskelov är ömsesidigt, vi har gruvliga hållhakar på varann...) så:
Jag snarkade mej till det. Det är åtminstone den teori jag utvecklat under dagen med stadigt minskande gomsegelssvullnad. Somnade på rygg med en avslappnings-cd i öronen (den var tydligen mycket, mycket bra...) och rörde mej inte ur fläcken förrän då vid tvåtiden, runt fyra timmar senare. Med förmodat oavbrutna snarkningar.
Visst är det bara sanslöst kul? Iallafall såhär efteråt - och bra stoff till en krönika, den dag jag känner att jag vill göra bort mej offentligt i tidningen...
Om nån har nån annan teori angående svullna gomsegel, hör av er.
Och nu har jag gjort det man tydligen ska - ett fullkomligt onödigt, onyttigt och intetsägande blogginlägg.
Det man kan anmärka på är förstås graden av provokation, men alltid kan det reta nån snarkare därute. Kanske.
söndag 5 oktober 2008
Mummel om stela fingrar
Somnade till en meditations-cd, eller avslappnings-cd kanske är ett lite mer... Ja, neutralt sätt att uttrycka det. (Jag har upptäckt att folk blir lite rädda när jag säger "meditera", nån har t o m sagt att de inte vågar, inte vågar släppa kontrollen "sådär" och jag förstår inte - tills jag förstår att de pratar om den där hippie-transcendentala modellen, vilket alltså inte är min typ av meditation. Min är mer som - bön, kanske?)
Nåja, somnade alltså till en meditationsavslappnings-cd, med raggsockorna på. Vaknade huttrande med stela fingrar, trots raggsockorna. Jag borde väl egentligen stänga mina ventiler och sätta på alla element, men jag vill inte.
Jag vill ha kvar mildhösten en stund till. En liten liten tid med de lysande färgerna och höga luften med bara en aning om vinter. Inte som idag. När vinden blåser vartenda löv av träden så att min mamma åter kan se om det lyser hemma hos mej, och i vilket rum. Iallafall åt ett håll.
Allt är grått. Molnen hänger på taket. Det känns inget vidare, och mina fingrar blir för kalla och stela för att det ska gå bra att skriva, ens.
Jag tycker inte om det.
Nåja, somnade alltså till en meditationsavslappnings-cd, med raggsockorna på. Vaknade huttrande med stela fingrar, trots raggsockorna. Jag borde väl egentligen stänga mina ventiler och sätta på alla element, men jag vill inte.
Jag vill ha kvar mildhösten en stund till. En liten liten tid med de lysande färgerna och höga luften med bara en aning om vinter. Inte som idag. När vinden blåser vartenda löv av träden så att min mamma åter kan se om det lyser hemma hos mej, och i vilket rum. Iallafall åt ett håll.
Allt är grått. Molnen hänger på taket. Det känns inget vidare, och mina fingrar blir för kalla och stela för att det ska gå bra att skriva, ens.
Jag tycker inte om det.
fredag 3 oktober 2008
Mummel om beskärda delar
Lyssnar på en bok av Elsebeth Egholm (jag är förtjusad av de danska kvinnliga deckarförfattarna, en annan är förstås Gretelise Holm ) och där nånstans talas det om att nån har "fått sin beskärda del", och jag börjar tänka lite. Det där med beskärda delar har jag tänkt mycket på.
Det är lätt att konstatera att det inte är nyttigt för mej att tänka på beskärda delar. Jag blir bara...
Ledsen. Förbannad. Förtvivlad.
Jag vill kasta mej ner på golvet, sparka och skrika som en liten unge, skrika orättvist det är orättvist jag förtjänar inte detta inte mer nu för jag orkar faktiskt inte mera galghumorn räcker inte till längre jag vill inte mer....
Igår ringde jag min chef eftersom ännu en av de där nerbrytande detaljerna som kan sparka undan fötterna totalt är tvungen att rättas till (företaget har inte anmält att jag fortsatte att vara sjukskriven efter sjuklöneperioden vilket innebär att fk inte kan betala ut någon ersättning...) och när vi pratade blev det en sån där löjlig situation där han jämförde sina egna problem med mina och kom med Den Obligatoriska Repliken:
"Men jämfört med dej är ju mina problem ingenting."
Och jag svarar det jag alltid svarar, man kan inte resonera så, det är alltid ens egna problem som är värst, hur kan man inbilla sej att man kan jämföra sina känslor med andras, man måste ha rätt att se sina egna problem som sina värsta, och han säger:
"Jag märker att du inte är lagd för självömkan, precis".
Och så kanske det är. Att mitt sätt att försöka hantera dagarna, försöka överleva timmarna, galghumorn, ger människor den uppfattningen. Att jag inte är lagd för självömkan.
Men det ska jag tala om: jag vältrar mej i självömkan, riktigt ofta gör jag det.
Men inte offentligt. Och jag anser, för protokollet, att jag fått min beskärda del nu.
Jag hoppas att den som nu för mitt livsprotokoll noterar det, och därtill tar hänsyn till det i fortsättningen.
Jag har fått min beskärda del nu.
Det är lätt att konstatera att det inte är nyttigt för mej att tänka på beskärda delar. Jag blir bara...
Ledsen. Förbannad. Förtvivlad.
Jag vill kasta mej ner på golvet, sparka och skrika som en liten unge, skrika orättvist det är orättvist jag förtjänar inte detta inte mer nu för jag orkar faktiskt inte mera galghumorn räcker inte till längre jag vill inte mer....
Igår ringde jag min chef eftersom ännu en av de där nerbrytande detaljerna som kan sparka undan fötterna totalt är tvungen att rättas till (företaget har inte anmält att jag fortsatte att vara sjukskriven efter sjuklöneperioden vilket innebär att fk inte kan betala ut någon ersättning...) och när vi pratade blev det en sån där löjlig situation där han jämförde sina egna problem med mina och kom med Den Obligatoriska Repliken:
"Men jämfört med dej är ju mina problem ingenting."
Och jag svarar det jag alltid svarar, man kan inte resonera så, det är alltid ens egna problem som är värst, hur kan man inbilla sej att man kan jämföra sina känslor med andras, man måste ha rätt att se sina egna problem som sina värsta, och han säger:
"Jag märker att du inte är lagd för självömkan, precis".
Och så kanske det är. Att mitt sätt att försöka hantera dagarna, försöka överleva timmarna, galghumorn, ger människor den uppfattningen. Att jag inte är lagd för självömkan.
Men det ska jag tala om: jag vältrar mej i självömkan, riktigt ofta gör jag det.
Men inte offentligt. Och jag anser, för protokollet, att jag fått min beskärda del nu.
Jag hoppas att den som nu för mitt livsprotokoll noterar det, och därtill tar hänsyn till det i fortsättningen.
Jag har fått min beskärda del nu.
måndag 29 september 2008
Mummel om skänkta äpplen
Min syster har trädgård.
Många äppelträd innebär stora problem vid den här tiden på året. Många äpplen blir det ju - och hon kan/vill/orkar inte ta reda på dom själv.
Så vad gör hon då? Tar dit morsan, som givetvis plockar med sej en sjuhelvetesjävlars massa äpplen - till mej?!?
Åååkej....
Nu har jag ett antal äppelpajer i frysen. Det är bra. Men sen då???
Idag kokade jag äppelkräm. Jag minns min mormor, hon kokade äppelkräm och den var ljuvlig. Så jag skalade, delade, kokade, rörde ut potatismjöl i vatten, lät blandningen rinna ner i de mjukkokta äppelbitarna i en tunn stråle, sen tillbaka på plattan, bara ett uppkok...
Sen häller jag upp krämen i samma karott min mormor använde. Pudra över kanel, för så gör man, så gjorde min mormor, in i kylskåpet.
Nyss åt jag av min äppelkräm. Jag åt den på det vis man ska. Med gräddmjölk.
Och det var ljuvligt.
Många äppelträd innebär stora problem vid den här tiden på året. Många äpplen blir det ju - och hon kan/vill/orkar inte ta reda på dom själv.
Så vad gör hon då? Tar dit morsan, som givetvis plockar med sej en sjuhelvetesjävlars massa äpplen - till mej?!?
Åååkej....
Nu har jag ett antal äppelpajer i frysen. Det är bra. Men sen då???
Idag kokade jag äppelkräm. Jag minns min mormor, hon kokade äppelkräm och den var ljuvlig. Så jag skalade, delade, kokade, rörde ut potatismjöl i vatten, lät blandningen rinna ner i de mjukkokta äppelbitarna i en tunn stråle, sen tillbaka på plattan, bara ett uppkok...
Sen häller jag upp krämen i samma karott min mormor använde. Pudra över kanel, för så gör man, så gjorde min mormor, in i kylskåpet.
Nyss åt jag av min äppelkräm. Jag åt den på det vis man ska. Med gräddmjölk.
Och det var ljuvligt.
Mummel om andra bubblor
Så krälar jag mej ur ett vacuum.
Där, i tomheten, har jag lyckats undvika tankar, jag har lyckats behålla den där väggen mellan mej och den verkliga verkligheten därutanför, fyllt tiden (dessa minuter, timmar, evigheter) med korsstygn, med gardiner, dammtrasor, ljudböcker.
Igår kväll gjorde jag misstaget att ta fram Boken, den jag skriver i för hand. Var tvungen att sluta mitt i, mitt på en sida, mitt i en mening, eftersom jag öppnade dörrarna.
Bubblan brast. Vacuumet upphörde. På gott och ont. Nu, i en fortsatt känsla av overklighet, får jag förstås ångest igen, det är så mycket jag bordemåsteskulle, men ändå.
Ändå kanske det är bra. Jag finns här, och för en del människor räcker det. Det räcker att veta att jag finns, och bara det borde vara en otroligt stark orsak att finnas?
Där, i tomheten, har jag lyckats undvika tankar, jag har lyckats behålla den där väggen mellan mej och den verkliga verkligheten därutanför, fyllt tiden (dessa minuter, timmar, evigheter) med korsstygn, med gardiner, dammtrasor, ljudböcker.
Igår kväll gjorde jag misstaget att ta fram Boken, den jag skriver i för hand. Var tvungen att sluta mitt i, mitt på en sida, mitt i en mening, eftersom jag öppnade dörrarna.
Bubblan brast. Vacuumet upphörde. På gott och ont. Nu, i en fortsatt känsla av overklighet, får jag förstås ångest igen, det är så mycket jag bordemåsteskulle, men ändå.
Ändå kanske det är bra. Jag finns här, och för en del människor räcker det. Det räcker att veta att jag finns, och bara det borde vara en otroligt stark orsak att finnas?
fredag 26 september 2008
Mummel om älskade ungar...
Imorse vill den lille inte riktigt gå till skolan.
"Jag känner mej lite....(tankepaus)... mobbad."
"Va!", säger jag, eftersom han hittills bara haft kul, gillat skolan, gått dit med glädje. Och han pratade om den incident han redogjorde för igår, en kille i tvåan hade försökt sticka honom med nånting, nånting jag inte riktigt förstod vad det var.
"Kan du rita den?" sa jag nu, och det kunde han. Det var en sån där kartnålsmojäng, med plastskaft och vass nål. Syntes alldeles tydligt. Gossen har talang.
"Du vet bubblan?" sa han.
"Nej", sa jag.
"Jo, han gick in i min bubbla, den dom pratar om när man pratar om värdegrund, vet du", sa han, och jag, jag blev alldeles varm av kärlek och en känsla av mirakel...
Min lille son är ett underverk för mej, på många många vis. Och att han gav mej nu ännu en gåva.
Han gav mej bubblan. Alla har rätt till bubblan. Ingen får gå in i min bubbla utan att ha min tillåtelse.
Bubblan rules.
"Jag känner mej lite....(tankepaus)... mobbad."
"Va!", säger jag, eftersom han hittills bara haft kul, gillat skolan, gått dit med glädje. Och han pratade om den incident han redogjorde för igår, en kille i tvåan hade försökt sticka honom med nånting, nånting jag inte riktigt förstod vad det var.
"Kan du rita den?" sa jag nu, och det kunde han. Det var en sån där kartnålsmojäng, med plastskaft och vass nål. Syntes alldeles tydligt. Gossen har talang.
"Du vet bubblan?" sa han.
"Nej", sa jag.
"Jo, han gick in i min bubbla, den dom pratar om när man pratar om värdegrund, vet du", sa han, och jag, jag blev alldeles varm av kärlek och en känsla av mirakel...
Min lille son är ett underverk för mej, på många många vis. Och att han gav mej nu ännu en gåva.
Han gav mej bubblan. Alla har rätt till bubblan. Ingen får gå in i min bubbla utan att ha min tillåtelse.
Bubblan rules.
Mummel om balans
Nu är jag där igen. Vid balans. Eller brist på, snarare.
Det var fan så längesen jag hade nån balans i livet. För min egen del.
Tittar man på det utifrån har det nog sett rätt bra ut - familj, jobb, struktur, blablabla.
Men hela tiden den här bristen på balans, i mej. Allt drogs förstås till sin spets när jag blev sjuk och allt liksom föll isär - då visade det sej att allt är yta, allt är egentligen inget annat än illusion, man bygger upp idéer om sej själv, roller som man kallar "jag", och sen är de inte där längre.
Allt får göras om. Byggas om, eller upp. Vad det nu är. I såna lägen inser man hur skört allt är, hur lite som krävs för att det man tror är verkligt och sant ska rasa som det sandslott det är.
På nåt underligt sätt är det så att vetskapen om att allt är illusion, allt kan ändras på ett ögonblick, inget är beständigt, allt det där, gör det lättare. Om man kan få sej själv att känna sej trygg med vetskapen. Känna sej trygg med att det enda som är beständigt är att allt förändras.
Balansen... Så: den måste börja inifrån, förstås. Så länge jag inte känner mej säker i mej själv, trygg i mej själv, är allt annat gungfly. Och det gör jag förstås inte nu...
På nåt vis tror man ju alltid att inget händer en själv: mina barn ska växa upp och bli lyckliga och friska, jag ska hitta Mannen I Mitt Liv och leva lycklig i alla mina dagar, jag ska vara frisk... Och så blir det inte så, eftersom ingen enda människa går genom livet utan att nånting negativt händer.
Vi kallar det gärna livskris har jag märkt. Vilket det också är. Egentligen är jag övertygad om att utveckling är ett bättre ord, men det är väl för att jag har mina övertygelser om vad livet är. Eller varför jag är här.
Nu tänker jag ofta: vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte kan lära mej, varför går det i cirkel, varför händer ungefär samma sak med jämna mellanrum, varför kan jag bara inte fatta vad det är som är min uppgift i det här livet???
Jag vet inte.... Kanske kommer den tiden nu, när jag kan ge mej själv tid till eftertanke. Det är stor skillnad på att vara helt ensam med två barn och att ha en liten varannan vecka. Det ger tid, och det ger också egentid. Vilket jag aldrig har haft.
En gång rymde jag visserligen. Efter skilsmässan, då de stora var fem och åtta, då rymde jag min väg, en hel vecka på en medelhavsö. Det drömmer jag om ibland, än idag, så lång tid efteråt. Hur jag vaknade tidigt, förstås, och gick till stranden, övergiven, ingen annan turist på semester vaknade så tidigt. Jag hade den för mej själv i timmar. En massa ljudböcker hade jag, och jag pluggade in lurarna och var sen ifred. Det drömmer jag om... Främmande strand, främmande land, ingen som känner mej, ifred...
Måste ge mej själv tid. Tid, och så förlåtelse. Förlåta mej själv för att jag inte lyckats leva det liv jag trodde jag skulle leva, men gjort så gott jag kunnat med det liv jag levt.
Det var fan så längesen jag hade nån balans i livet. För min egen del.
Tittar man på det utifrån har det nog sett rätt bra ut - familj, jobb, struktur, blablabla.
Men hela tiden den här bristen på balans, i mej. Allt drogs förstås till sin spets när jag blev sjuk och allt liksom föll isär - då visade det sej att allt är yta, allt är egentligen inget annat än illusion, man bygger upp idéer om sej själv, roller som man kallar "jag", och sen är de inte där längre.
Allt får göras om. Byggas om, eller upp. Vad det nu är. I såna lägen inser man hur skört allt är, hur lite som krävs för att det man tror är verkligt och sant ska rasa som det sandslott det är.
På nåt underligt sätt är det så att vetskapen om att allt är illusion, allt kan ändras på ett ögonblick, inget är beständigt, allt det där, gör det lättare. Om man kan få sej själv att känna sej trygg med vetskapen. Känna sej trygg med att det enda som är beständigt är att allt förändras.
Balansen... Så: den måste börja inifrån, förstås. Så länge jag inte känner mej säker i mej själv, trygg i mej själv, är allt annat gungfly. Och det gör jag förstås inte nu...
På nåt vis tror man ju alltid att inget händer en själv: mina barn ska växa upp och bli lyckliga och friska, jag ska hitta Mannen I Mitt Liv och leva lycklig i alla mina dagar, jag ska vara frisk... Och så blir det inte så, eftersom ingen enda människa går genom livet utan att nånting negativt händer.
Vi kallar det gärna livskris har jag märkt. Vilket det också är. Egentligen är jag övertygad om att utveckling är ett bättre ord, men det är väl för att jag har mina övertygelser om vad livet är. Eller varför jag är här.
Nu tänker jag ofta: vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte kan lära mej, varför går det i cirkel, varför händer ungefär samma sak med jämna mellanrum, varför kan jag bara inte fatta vad det är som är min uppgift i det här livet???
Jag vet inte.... Kanske kommer den tiden nu, när jag kan ge mej själv tid till eftertanke. Det är stor skillnad på att vara helt ensam med två barn och att ha en liten varannan vecka. Det ger tid, och det ger också egentid. Vilket jag aldrig har haft.
En gång rymde jag visserligen. Efter skilsmässan, då de stora var fem och åtta, då rymde jag min väg, en hel vecka på en medelhavsö. Det drömmer jag om ibland, än idag, så lång tid efteråt. Hur jag vaknade tidigt, förstås, och gick till stranden, övergiven, ingen annan turist på semester vaknade så tidigt. Jag hade den för mej själv i timmar. En massa ljudböcker hade jag, och jag pluggade in lurarna och var sen ifred. Det drömmer jag om... Främmande strand, främmande land, ingen som känner mej, ifred...
Måste ge mej själv tid. Tid, och så förlåtelse. Förlåta mej själv för att jag inte lyckats leva det liv jag trodde jag skulle leva, men gjort så gott jag kunnat med det liv jag levt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)