Mummel om sjukhus

När barnen, de stora, var små blev jag yr i skallen så fort jag klev in i ett sjukhus. Det var mycket som inverkade: läskiga undersökningar och operationer, en lika läskig olycka med i och för sej lycklig utgång men ändå med helbensgips och rullstol i ett par månader, en bakteriell lunginflammation för egen del...

Nu är jag tillbaka till läge yr-när-jag-går-in...

Igår: ännu en besökstid att passa. Och så en massa irritation, varför informerar inte personalen varann när de har överlämning, varför ska jag stå där och tala om vad och hur och varför?

Fick sådär i förbigående klart för mej att det är fråga om rester efter aborten. Eller är det så? Lyssnade de på mej när jag sa att de satt in en spiral under operationen?

En blek, trött, ledsen dotter. Som inte fattar att hon nu måste ta hand om sej, vila, se till att hon har rent omkring sej - hon verkar inte ta in det. Hur når man fram???

Jag ska förstås dit idag också, om hon blir kvar. Vet inte ens om hon blir kvar. Hoppas att hon blir kvar, även om det på sätt och vis är rena tortyren för henne att vara där, bland alla nyfödda barn. Så går det till, i samma korridor som de nyförlösta förvaras de aborterade och de som fått operera bort allting och det gör mej helt förtvivlad.

Jag minns hur det var när jag fick mitt sista barn. I samma matsal åt en bekant som genomgått en hysterektomi, som aldrig fått barn och aldrig skulle få. Jag visste inte hur jag skulle bära mej åt, jag var så lycklig över mitt lilla knyte - men inte inför henne, det gick ju inte.

Nu hade jag nog frågat, tror jag. Frågat hur hon ville ha det, hur jag skulle bemöta henne, om hon ville se min lilla unge eller bara ville vara ifred.
Då - behandlade jag henne som nån sorts paria, tror jag. Eller inte riktigt, men ändå... Det blev bara fel alltihop, för mej, och för henne, misstänker jag.

Det är ungefär samma sak nu: jag vet inte hur jag ska bära mej åt, riktigt. Jag kan härja med läkare och personal, tala om för dem att de fanimej får skärpa till sej, inte tappa bort apodospåsarna jag lämnar för utdelning till henne, att de får lov att förstå att hon inte är otrevlig, hon är störd.

Om man får säga så...

Just nu vet jag inte ens hur man överlever. Jag har ingen ordning i skallen. Vet inte vad eller hur, och inte i vilken ordning.

Bara ledsamt mummel

Nu är jag så trött, så trött igen.

Natt på akuten. Dotter dålig, hon ringde, smärta och massa blödningar, så jag sa åt henne att ringa 112.

Vilket hon gjorde. Jag kom samtidigt som ambulansen, och det var inte inte kul alls.

Infektion. Inläggning. Antibiotika.

Jag säger: "Du måste ta det lugnt, ta hand om dej, vila..." och hon säger "jag ska göra det och det, åka till pappa..."

Jag vet inte hur jag ska nå fram. Och jag är rädd. Rädd att hon på sitt omedvetet medvetna sätt ska se till att hon förstör sej, se till att hon aldrig aldrig kan få barn - och sedan använda det mot... Ja, mot vem?

Det var inte jag som ens föreslog en abort. Vad jag har gjort är att stötta henne i de beslut hon tagit.

Men: jag vet ju hur hennes störning funkar. Hur hon aldrig nånsin är ansvarig för nånting. Hur det alltid är nån annans fel.
Jag har varit den som fått ta det mesta hittills, men det här får hon svårt att lägga på mej.

Usch. Jag tycker inte om de här känslorna. Jag tycker inte alls om dem.

Och allt som kan gå åt helvete går åt helvete. Förstås.

Mummel om dofter

Skinkajanssonbröddeggrötrevbensspjäll...

Och så marsipanen och nougaten ovanpå det, men de doftar förstås inte så mycket, bara om man håller dem nära, nära.

Men resten. Å, vad det blir mysigt ändå! Jag puttrar omkring här bland naken gran med obäddad gästsäng bredvis (där dottern sov tills sonen drog till huvudstaden) och oerhörd röra i lillens rum, och har bestämt såhär: det är mindfulness som gäller. Här och nu.

Just nu sätter jag deg till bröd, färska bröd ska det vara till skinkmackan, annars är det inte jul (enligt stora sonen, så till hans ära bakar jag - men bara hälften så mycket som om han hade varit hemma), den stora kastrullen gröt är tömd i två mindre skålar, en att äta som den är, en till ris à lá Malta (eller min egen variant därav, då), Jansson står och svalnar på balkongen och skinkan är uppe i 67 grader...

Jag tillåter mej att finnas i alla dofter. Jag njuter av känslan av att strimla lök och potatis, noterar hur sältan i ansjovisen gör att alla mina småsår på händerna svider, och jag tillåter mej att känna den skarpa smärtan när jag, ännu en gång, bränner mej.

Livet finns.

Jag gör alltid misstag med tid

Tidsoptimist?
I viss mening.

Jag är äckligt punktlig, anser att man kan slösa med sin egen tid som man vill men inte med andras, alltså är man i tid.

Men...
Jag tror alltid att jag ska hinna mycket mer än jag tror. Som idag... Idag tror jag att jag ska hinna allting. Allting som jag inte gjort hittills, alltså. Städa, t ex.

Igår blev det nämligen ingenting, nämligen. Inte ett smack blev gjort, förutom det som måste göras, då.

Klockan sju var vi på sjukhuset. Sen satt vi där, jag och dotterns pojkvän, i tystnad i timmar. Kaffe och croissant från pressbyråd. Ont i magen, så jävla ont i magen, min livmoder reagerade utom kontroll.

Det var min 19:e bröllopsdag. 19 år tidigare stod jag med dottern i magen och lovade evig trohet till hennes far, och jag trodde på vartenda ord jag sa, det ska stå klart.
Sen händer livet, och otroheter, och jag vill inte ha det så, så jag sa upp mej som fru.
Men det blev nog känslomässigt för mycket, om man kan säga så. När jag kom hem grät jag tills jag somnade och sen var det kväll och dotter och pojkvän kom hit eftersom hon ville sova här.

En blek liten tjej som jag stoppat piller i och inte vet vad jag ska säga till. Vad kan jag säga? Den erfarenheten har jag inte, och min känslomässiga reaktion har hela tiden gått totalt emot det logiska och rationella.

Jag sörjer ett barnbarn som aldrig får bli, så sjuk är jag. Och ingen kan jag prata med det om, direkt, eftersom svaret ju blir "det var det bästa".

Det vet jag väl. Men jag känner lik förbannat såhär, och kan inte göra nåt åt det.

Jag får städa och sörja, shoppa och sörja, laga mat och sörja. Sörjandet får dock ske i smyg, det är jävligt.

Nåväl. Ikväll ska årets nissar, dvs dotter med pojkvän, klä granen - och jag får ta kökstjänsten...

Ingen skillnad där. Same procedure as every year, om man säger så.

Mummel om problem

Just nu: problem överallt.

På jobbet.
Där ett jätteproblem är att jag inte kan sitta vid min anpassade arbetsplats och jobba hela tiden, minst hälften av jobbet måste göras på annan plats - och det går jävlar inte bra. Frågan är hur jag ska kunna lösa det...
Jag kan inte lösa det, rättare sagt, jag måste försöka få in den mjukvara jag behöver i min dator, och det kommer inte att bli lätt. Det kommer nämligen att sluta i ett "vem ska betala"-läge, och till sist endera att jag går sönder och inte kan jobba alls eller också att nån betalar för en licens till.
Vilket är otroligt. Kostar pengar. Blir inget. Och då går det åt pipan...

Hemma.
Där går alla relationer åt pipan känns det som. Nu senast är det till min mor, och jag undrar verkligen om det är därifrån dotterns personlighetsstörning kommer, jag kanske bara inbillar mej att den genetiska dispositionen är nedärvd från faderssidan...
Ojojoj, vad jag var tvungen att gråta igår...

Men: är det inte så att julen är barnens högtid? Är det inte så att det är min förbannade plikt att se till att min lille får minnen av sin barndoms jular, fina goa mysiga julminnen, små fåniga traditioner som var viktiga när man var liten, sådär???
För min del är det viktigt. Kanske inbillar jag mej bara, men nu är det så jag känner. Och snart-70-åriga tanter har haft sin barndoms jular och har redan skapat sina minnen vilket inte borde gå ut över de stackare som råkar vara små nu!!!

Så kanske blir det som när mina stora barn var små, bara jag och mina ungar. Några av dom, vill säga. Med julbordet. Och en av de två ungar som är med har blivit vegetarian...

Herregud. Vem behöver såpoperor på tv???

Mummel om virriga tankar

Nu ska jag vara ledig, har jag tänkt.

Någon eller några dagars jobb blir det nog, men annars - ledig till mitten av januari!

Och det behövs, jisses! så det behövs... Jag är så trött, och tankarna bara hoppar, hit och dit, inget slut på dem är det heller, det spinner bara på.

Nästa vecka är väl bara att överleva. Jag har inte en aning om hur, men det brukar ju gå. Att julen nu är här gör inte saker lättare, precis, och ingen lön förrän dan före julafton så då måste jag köpa det sista och försöka hinna ordna allt, fansjävlar.

Det känns som om det kvittar, om sanningen ska fram. Kommer inte ihåg när det var en god jul sist, faktiskt. Bara trötthet och elände och stress har det varit, och det ser ut att bli samma sak i år.

Jag vill inte städa. Inte laga mat, inte köpa julklappar eller klä nån jävla gran.

Jag vill vila och låtsas som om allt är bra.

Mummel om ansvarsfrihet

Nu är det såhär:

två läkare, en gyn och en psyk, har upplyst dottern om att hon bör göra abort.

Eftersom risken för att fostret är skadat är så hög, och eftersom hon själv är i riskzonen pga sina psykiska och fysiska problem.

Så nästa vecka blir det av. Jag ska med. Hon vill det, och läkarna rekommenderar det.

Så jag får orka.

Just nu tror jag att den känsla som dominerar är lättnad, en sjuk, sjuk känsla som är blandad med otroligt mycket annat.

Vad jag är tacksam för: att jag inte var den som fick säga till henne att abort är den enda vettiga lösningen där det egentligen bara finns onda, dåliga, hemska lösningar.

Det är för jävligt.

Misstag att projicera

Min mamma har nio levande barnbarn.
Inte vid ett enda av de tillfällen nåt av hennes barn berättat att hon skulle bli mormor har hon varit glad, eller ens delat glädje.
Jag hade bestämt en sak: så skulle jag aldrig bära mej åt, hellre döden.

Nu sitter jag här, o-glad. Mer än så. Så inihelvete förtvivlad, eftersom det inte finns några bra lösningar, inga goda alternativ, hur det än blir blir det skit.

Därtill projicerar jag. Min projicering fyllde 21 nyss, den där lilla lilla ynk-bebisen som vände uppochner, eller snarare vände rätt, mitt liv.

Här är förutsättningarna icke-jämförbara, men lik förbannat är det otroligt känslomässigt laddat för mej.

Ett liv. Ett barnbarn.

Men: om det föds kommer det att omhändertas. Om det föds finns jätterisks att det föds medicinskadat. Om det föds kommer en av oss, en av mej för fan, att inte finnas hos oss, hos mej.

Det är fullkomligt outhärdligt.

Fullkomligt outhärdligt är det också att det inte är en överraskning. Har tänkt tanken ofta, faktiskt, och diskuterat det med både läkare och psykologer och social, hur det vore så alldeles typiskt för "flyktbeteendet", det här "...om jag bara ... så skulle allt vara bra..."-sättet hon funkar på, om jag bara bodde hos pappa, om jag bara bodde hemma igen, om jag bara bodde i fosterfamilj, på behandlingshem, hemma igen...
Nu kan man också i verkligheten sätta in "...barn..." i meningen, och då får man katastrof.

Hur det än blir. Vad hon än beslutar. Vad hon än beslutar. I detta kan jag inte delta mer än som följeslagare och jävligt grym sanningssägare.

Så jag säger fosterskador av medicin, omhändertagande och allt annat mysigt som måste sägas och sägas snabbt om det inte sådär bara sisådär ska vara slut på alternativen.

Först och främst säger jag dock: den dag i ditt liv du bestämmer dej för att föda barn är den dag då du för alltid slutar att vara nummer ett.

Så är det ju, nämligen. Och så ska det vara. Problemet är att det för såna med de störningar hon har inte är så att mamma är till för bebis, utan tvärtom.

Och det får inte hända. En liten nyföding, oskyldig och skyddslös, kommer långt långt före vuxna människor, även om de är psykiskt sjuka.
Eller särskilt då?

Och så är det. Detta orkar jag inte.

Mummel om tid

Nu är det nedräkning. Fyra dagar att jobba, sen jättelång ledighet - det är bra att ha sparad komp och annat krafs att ta ut, och det är bra att ha en chef som fattar att det är brytningspunkt nu, att jag måste vara ledig för att inte bli borta längelänge.

Men - tiden är otroligt utdragen. Och tid är det som inte finns i läget jag befinner mej just nu.

Människan spår och gud rår sa min mormor. Själv säger jag gärna att man gör planer, och sen händer livet.
Just nu händer livet. Det händer mej, och det händer andra som står mej nära, och jag är så inihelvete hjälplös. Konsekvenserna är omöjliga att överblicka just nu.

En minut i taget. Fokusera på rent praktiska saker, samtal som måste ringas, tider som ska bokas, och så juligen mitt i alltihop, den lille som tindrar och inte vet om nånting och så ska det vara.

Ungen ska få tindra, nästan till varje pris som helst, känns det som. Jag måste bara orka se till att det blir en god jul, en småputtrig mysjul med så många som möjligt av familjen närvarande som bara går.

Familj...

Jag har haft båda mina stora barn här en hel del veckan som gått, och bitterljuvt blir glasklart och gör ont och allt är uppochner.

Och jag orkar fortfarande inte, men fortsätter ändå.

Mummel om bördor

Nu -

orkar jag inte.

Efter det ena kommer det andra, och alltid är det nånting tyngre och ännu svårare som lägger sej ovanpå allt det andra jag redan bär.

Nu -

vet jag inte vad jag ska göra.
Sätta den ena foten framför den andra.
Ta en minut i taget.
Inte se mer än en sekund framåt.

Och sen?

Finns det?

Mummel om den d ä r veckan

Jahapp. Då var det dags igen.

Förklaringen på det totala sammanbrottet kommen, och jag borde ju för fan vetat det: pms-inverkan...

Det är intressant, det där, man går ett helt liv - tretti år nu, iallafall, mycket mycket stor del av mitt liv, det var tidig mensdebut här - utan att riktigt ha koll på när det är dags. Typ.

Å andra sidan: mycket stor del av den tiden har jag ju petat i mej hormoner för att fucka upp min menscykel. Det är bara de senaste åren jag varit helt utan, ruskigt nog.
Det förstås - under graviditet och amning har ingen tillförsel av syntetiska hormonpreparat tillförts, det tar ju bort sisådär sex år från uträkningen. Mer, faktiskt, är ju en sån där hemsk långammare!

Men nu, nu slår det visst till ordentligt med pms:en. Tror jag. Eller så är det så att det råkar sammanfalla, hemska otäcka jobbiga saker händer av nån orsak veckan före mens... Och så blir det svårare att handskas med det pga av hormonerna???

Några teorier?

Näpp, inget misstag...

...tror jag.

Hon svarade. Hade somnat, sa hon.

Hon ville inte att jag skulle vara med, men när jag hämtade för att köra vidare till sjukhus sa hon:
"Mamma, du skulle ha varit med, inte visste jag att det var ett sånt seriöst möte."

Hon mindes inte mycket. Hon kan inte minnas så bra, och inte strukturera alls, så är det nu bara.
Snart kanske soc inser det också - det verkar vara så att det börjar ramla ner lite poletter här och där nu.

Det sorgliga är att det beror på att hon nu har ett konkret fysiskt fel.

Jag menar, det är inte sorgligt för oss, men hur går det för alla dom som har psykiska funktionshinder???
De är nämligen lika funktionshindrande som rent fysiska grejor, ibland tillochmed mer så. Jag vet.
Jag har mina fysiska hinder, men det som är allra svårast att bemästra är faktiskt ångestattackerna och de dagar jag får när jag blir mer eller mindre socialfobisk - typ idag. Det var ett helvete att ta sej till bilen, för tänk om nån skulle komma?

Men jag vet varför. Jag vet precis varför, faktiskt. Det beror på min chef.

I fredags försökte jag förklara för honom hur han i budgetdiskussionerna skulle "använda" mej, nämligen genom att upplysa om att de faktiskt inte får räkna mej som full arbetskraft. Ja, jag är 75 % anställd. Men: arbetsförmedlingen betalar en hög procent i lönebidrag, min anställning (en helt vanlig anställning, såsom det är i de här fallen...) är anpassad, alltså kan de inte säga att jag finns på 75 %.
Det var svårt. Att få honom att förstå. Och mitt i alltihop visar han hur inihelvete korkad han måste vara genom att säga:
"Du ska vara tacksam för att tidningen vill ha dej anställd."

Pang bom rakt i mattan for jag. Utan att passera "Gå".

Fy för fan, som den tog. Jag kämpar varje dag för att orka jobba, eftersom jobbet inte bara är förbannat kul utan också för att det får mej att känna mej ... Normal? Jo, normal. Eftersom jag producerar i samma nivå som dom som är "friska". Men nu, nu vet jag inte om jag orkar kämpa. Inte med en chef som har den inställningen till mej.

Det blev bekräftelse på mina mörkaste tankar, tankarna som säger att jag inte duger, inte är bra nog, att mina fysiska problem inte bara gjort livet svårare utan också har gjort mej till en lägre stående människa i världens ögon.

Min chef och regeringen. Tack för den passningen...

Har jag gjort ett misstag igen?

Inte mycket sömn. Ångest.

I helgen har jag inte kunnat röra mycket på mej, det gör helt enkelt för ont, och därför tror jag att jag drog ner min dotters missnöje över mej.
Hon fick nämligen komma hit och hämta sina mediciner. Som jag hämtade åt henne när hon var på fylleresa.

Då konstaterade vi att ett socmöte krockar lite med läkarsamtalet, men att det går att lösa om jag hämtar henne och kör henne till sjukhuset. Och om hon vill kan jag hänga med på mötet - då kanske jag kan stötta med vad som sagts, det glömmer hon nämligen direkt...

Försökte ringa igår. Många gånger. Hem och till mobilen. Sms:ade.
Inget svar.

Så nu har jag fetångest, eftersom liknande upplevelser slutat på samma sätt: nåt har hänt, och endera har jag fått samtal från akuten eller psykavdelning.

Båda telefonerna bredvid sängen hela natten. Regelbundna kontroller för att se om de funkar, om det finns batterier, om det kommit nåt meddelande som jag inte hört signalen för.

Helt sjukt. Jag är inte riktigt klok. Inte klok alls, om man tänker efter.

Jag är bara, bara totalt knäpp, och därtill hjälplös och frustrerad.

Helvete också.

Mummel om fåfänga tårar....

Ooookej.....

Ovanpå diskbråckstårar kan vi nu påföra de totalt fåfänga "å, varför kunde inte allt varit annorlunda"-tårarna som trillat mer eller mindre hysteriskt med ojämna mellanrum.

Igår kom svaret från neurologen. Läkaren säger att det med stor sannolikhet är så att Dottern har en epilepsi där nere i botten av alltihop. Beställning av datortomografi alternativt magnetröntgen beställd, och jag imponeras av snabbheten i dels neurologens hantering av remissen, dels psykiatrikerns sätt att hugga mej i korridoren då jag var på mottagningen för att hämta medicin till Dottern.

"Kan du vänta, det är viktigt", sa hon, och det kunde jag förstås.

Så nu är det bara att vänta. Dottern blev.... Ja, jag tror hon blev glad, faktiskt. Det är för sorgligt, för fan, att hon ska behöva bli glad över ett sånt här besked - men jag förstår precis varför hon reagerar så. Till viss del gör jag det själv, även om den starkaste känslan nog är desperation.
Eller nåt.

Så mycket lidande som hon kunnat slippa. Om nån tagit sej tid att undersöka henne på riktigt, fysiskt, när vi började söka hjälp...

Då hade inte hennes bipolära sjukdom och hennes personlighetsstörning behövt utvecklas så till den grad som det nu ser ut.

Att en kombination av neuropsykiatrisk och psykiatriska störningar är besvärlig går inte att ifrågasätta. Men det hade inte behövt bli såhär.

Och min lilla älskade unge hade inte behövt utsättas för allt det lidande hon genomlevt.

Så därför gråter jag. Helt i onödan, förstås, det leder ju ingenstans. Förmodligen har det en hel del att göra med utmattning, och ett visst mått desperation. Skuld, förstås - jag måste ju ha kunnat göra nåt mer, nåt annat, nånting för att förhindra...?

Men: nu kommer hon att kunna få medicin utdelad, iallafall. Eftersom hon är somatiskt sjuk helt plötsligt, och en av de mediciner hon har fått ett tag faktiskt är en anti-epileptikum, det är bara att höja dosen lite...

Det var lite roligt igår när jag ringde och berättade för den ute-och-kryssande Dottern... Jag frågade om hon ville att jag skulle ringa pappa och berätta (pappa har epilepsi, btw), och hon sa "Du gör som du vill" som hon brukar. Jag sa som jag brukar: "Betyder det där som vanligt ja?", och hon sa... "Ja."
Inget mer. Och just på det viset är hon attans skojig. Det gäller att ha rätt kodläsare för att tolka henne. Vilket jag har. Och - may I say - det har än så länge bara jag.
Jag hoppas att det snart blir fler. Tror inte, men hoppas.
Min fina, underbara, totalsvåra, knasiga unge!

Mummel om familjetraditioner

När mina stora barn var små skapade jag en tradition som jag ångrar till denna dag - på sätt och vis...

Vi bakar pepparkakor. En del anpassas till julgransprydnader. Sen dekoreras det, med kristyr och karameller förstås.

Det är kladdigt och geggigt och jobbigt, det tar en sjusärdeles tid och jag är alltid sur och utmattad mot slutet.

I år blir det såhär: bakning igår, med storasyster och lillebror, båda i princip täckta av mjöl. Storasyster går hem till sej med en stor burk nybakade pepparkakor och den pojkvän mätt på deg.

Han bakade nämligen inte, han råkade "missa" den delen, kom försent - men äta deg offrade han sej på.

Ok. Fortsättningen. På Luciadagen ska det dekoreras, och då är förhoppningsvis storebror hemma på besök också. Tre stycken plus mamman, det blir fyra spritspåsar med kristyr och jag-vet-inte-hur mycket non-stop, det.

Kanske överlever jag, tillochmed. Kanske kan jag tillochmed undvika att bli utmattad och sur.

Kanske är det tillochmed så att det jävla diskbråcket lugnat sej så pass att jag slipper ligga på golvet mesta tiden, så som det var igår.

Men jag klarade att vara ugnsskötare. Inte en enda bränd plåt, faktiskt. Även om det var otroligt besvärligt att ta sej upp från golvet när den jävla timern pep.