Mummel om att fortsätta

Sorg. Uppgivenhet. Hjälplöshet. Frustration.

Och så tröttheten, jag kan knappt hålla ögonen öppna, och det hjälper inte ett skit att jag inser med mitt intellekt att det är en naturlig stressreaktion. Det händer lik förbannat.

Och ändå kan jag gå upp på morgonen, väcka och gosa, småprata och packa gympapåse, laga frukost och till och med låtsas att allt är - normalt. Jag förstår givetvis med mitt intellekt att den stackars lille fattar att nåt är fel, att han märker att jag inte är mej själv, men det funkar rätt bra ändå.
Hålla fast vid rutiner är underskattat som medel för att hålla fast ett någorlunda grepp om verkligheten.

Hon flyttades hit idag från stora sjukhuset i stora grannstaden, och nu ska det igång igen. Ett varv till, varje dag skräckslagen för samtalet från henne där hon säger: Jag skrivs ut idag.
Det gick ju faktiskt tre dygn mellan utskrivning och självmordsförsök nu.

Men jag fortsätter, jag måste göra, jag ringer hit och dit, försöker att få till samverkan mellan alla jävla kliniker och olika myndigheter, försöker sätta eld i röven på soc så att de ska göra sin jävla utredning så fort som möjligt, jag accepterar helt enkelt inte "vi har fyra månader på oss" nu.
Varje dag hon överlever är ett mirakel, för nu har hon gett upp. Hon säger så, hon har gett upp, hon orkar inte längre, det sista mötet där hon gav så mycket, hade tänkt så mycket och till och med lyckades uttrycka det - vi hade pratat om det innan, hon hade sin punktlista men ville veta om jag kunde ta över om hon inte klarade det.

"Jag vill förstå min psykiska ohälsa. Jag vill veta vad som händer med mina tankar och känslor. Jag vill kunna hantera mina impulser. Jag vill leva ett värdigt liv, inte vara beroende av soc, inte åka ut och in på psyk, inte vara en belastning."
Det var lite av det.

Jag är så trött, bara. Förut somnade jag över datorn, mitt på ljusa dagen, mitt i googlandet efter behandlingshem som kan passa föll ögonen ihop och jag slog nästan näsan i bordet. Så fort jag försöker fokusera börjar det. Om jag försöker läsa. Och när jag skriver upptäcker jag att jag stavar fel, vilket jag inte gör, nånsin.

Jo, nog vet jag vad det är. Jag brände ut mej en gång, och när just de här grejorna började dyka upp var det ganska nära kanten.
Den gången trillade jag över, men det kan jag inte göra nu. Jag får tajma mina sammanbrott så att jag orkar fortsätta att hålla liv i mitt barn.

Mummel om ovetskap

Några timmars sömn, med hjälp av kemiska preparat.
Jag vaknar med ont i halsen och en kropp som brinner, ut- och invändigt, och det tar några sekunder innan jag förstår varför.
Tänk att en kropp bara reagerar. Sådär, utan styrsel, på något vis.

När lillsonen vaknar följer en dryg timme av normalitet. Morotsstavar i en burk, för han var mer sugen på det än nektarin eller vindruvor. Extrakläder, ännu en gång, det är lite problem med att komma ihåg att lägga ur dem...
Och stövlarna. Ett par jättefina tretorn, trekvartshöga, jag minns när jag köpte dem men förstår inte varför de skickats med från pappa, de är minst tre nummer för små. Regnstället är åtminstone nytt och i rätt storlek, för det köpte jag alldeles själv, det. Mätte hans fötter, det får ju förstås lov att bli nya stövlar. Mysteriet består i att de stövlar jag skickade med när han åkte till pappa var rätt storlek, om än inte tjusiga dyra trekvartshöga tretorn.

Jag sitter och vet inget. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra nu. Vad gör man först? Kollar IVA, om hon är kvar, hur hon mår? Ringer soctanten för att ställa in de möten som planerats in till idag? Försöker nå dotterns läkare, eller kanske t o m min egen, det börjar luta åt att jag faktiskt inte fixar att jobba just nu, och jag vill gärna ha intyg direkt.

Ingenting vet jag, och det är ett otroligt stressmoment. Det konstaterar jag nu: att inte veta nånting om när eller hur eller vad eller varför är vidrigt stressande.

Mitt misstag?

Möte.

Tyvärr dyker ingen i beslutande ställning upp från socialens sida, trots att tf chefen var med och bestämde datum för det så kallade uppföljningsmötet.

Jag var så stolt. Hon redogjorde klart för vad hon vill, vad hon behöver, vad hon önskar. Hon hade gjort en lista, och hon frågade innan om jag kunde ta över om det skulle bli som det blir ibland, att hon inte kan tala.

Men inget kan förstås göras, även om underbara doktorn försökte se till att det fanns positiva åtgärder i det stora jävla mörkret som slöt sej runt min dotter, för varje minut märktes det tydligare och tydligare hur hon sjönk.

Diagnosen ska fastställas ordentligt, psykologgruppen gå igenom allt och sen ska doktorn besluta om det behövs kompletteringar - men hon är säker på sin sak, emotionell instabil personlighetsstörning, eventuellt uppbackad med en smula neuro-psykiatriska grejor, kanske orsakade av den där fyramillimeters icke-klargjorda saken hon har i lillhjärnan.

Jag frågar: vad gör vi nu, jag och min dotter? När vi går ut härifrån, vad gör vi då? Vart ska hon gå, hon som inte klarar av att vara i sin egen lägenhet och som inte kan vara hos mej på nätterna när lillebror är hemma eftersom hon inte kan lova att inte göra sej illa.

Ansökning om behandlingshem inlämnad, det orkade hon efter en otrolig massa peppning från mej och stödperson. Skitstöveln som tog emot den gick på henne om gruppboende, om att lägenheten inte är som den ska, om att hon måstemåstemåste - och vi som lovat henne att han inte skulle göra så, man gör inte så vid sådana samtal. Inte om man är professionell, i alla fall. Jävla mellanchefer. Jävla mellanchefer som har något att bevisa.

Hon sa rakt ut att hon inte orkar mer. Att hennes liv inte är värdigt.

Idag: sms-kontakt angående när det passade att komma och beställa biljetter för resa till pappa. Jag säger att jag lovat köra storebror till tåget, sen är det okej. Hon svarar att hon är hemma, ska höra av sej senare.
Lillebror och jag vinkar av storebror, under tiden på stationen hör jag att jag får ett meddelande men väntar med att kolla tills vi sitter i bilen.

Det står: "Jag kan nog inte åka till pappa ambulansen är på väg" och jag är tillbaka i mardrömmen med full kraft. Jag messar tillbaka, att hon måste låta mej veta var hon är, jag måste få veta var hon är.

Tar lillebror och åker och tankar. Sen Max, och så hem. Det gäller att se till att lillebror inte får se sin mor bryta samman totalt, det går inte an, nämligen. Vi äter och ser på Tom och Jerry och hon ringer, är på akuten, har tagit en massa tabletter. Som hon glömt, med vilja eller ej, att ta, samlat. Hon är sluddrig, borta, men kan redogöra för vad hon gjort och vad som händer. Aktivt kol är äckligt, säger hon och jag säger bra, kom ihåg det.
Hon ska flyttas till IVA, och jag frågar varför hon inte kunde vänta, varför hon inte kunde ge fan i att ta de där förbannade tabletterna, jag skulle ju komma och hämta henne, hon skulle ju beställa biljetter och åka till pappa - men hon vet inte. Kan inte svara.

Jag tänker: hon lever. Imorse tänkte jag: tänk om hon dör idag. Att jag tänkte så berodde förstås på det jag såg dagen innan, uppgivenheten, förtvivlan, övertygelsen om att det inte finns nån hjälp att få för hennes del eftersom det är så det alltid varit - ingen hjälp att få.

Jag kan inte ens tänka på att sova. Det jag väljer att tänka på nu är cigg, eftersom jag inte har några.
Och så tänker jag att jag inte har en aning om vad jag ska göra imorgon. Jobba ska jag inte, så mycket är klart. Det blir nog ganska många telefonsamtal. Psyk och soc, soc och psyk, ett evigt ringande och ett evigt skickande fram och tillbaka.

Vems är misstagen?

Jag läser den här artikeln och får sån ångest att jag knappt kan andas.

Det är på sätt och vis inte alls svårt att föreställa sej hur föräldrarna till dessa barn känner sej, barn som är borta för alltid, en rent bokstavligen och de andra två i överförd bemärkelse.

Hur än rätten dömer är så många liv förstörda, och jag tänker, mot min vilja, på mina besök på vårdavdelningar.
Barnpsyk och vuxenpsyk. Psykoser, anorexia, schizofreni, bipolaritet, personlighetsstörningar... Alla på samma ställe.
Som att behandla diabetes och benbrott och cancer och graviditet på samma avdelning, typ.

Var har det gått fel, egentligen? Jag menar, våra barn har ingen barndom längre, de ska groomas in i roller som små vuxna innan deras hjärnor och psyken är mogna för det...

När man är sexton ska kärlek vara ljuvt smärtsam, längtansfull, romantisk - inte destruktiv och våldsamt sexuell. Varför i helvete ska allt sexualiseras så till den milda grad???

Häromdagen kom jag i gräl med en kollega. Visserligen höll vi oss till sms, men ändå. Jag skrev att jag passar på att slå två flugor i en smäll nu så här på semestern, jag tittar med stor glädje på friidrott, framförallt därför att friidrott är fantastiskt rolig att titta på, men också för att VM är lite Playboy för kvinnor. Jag menar - tiokampare, sprinters, det är ju ren skönhet i vissa fall, grekisk-gud-skönhet, underbart att få se dessa vackra män visa upp sej!
Då blev kollegan sur, kallade mej för fula saker och påstod att jag var sexistisk, vilket jag starkt vänder mej emot... Jag uppskattar skönhet, kan inte en man vara estetiskt tilltalande utan att det behöver vara nåt sexuellt inblandat?!?

Kanske kollegan bara kände sej lite mindre estetiskt tilltalande än Usain och grabbarna?

Men: den här sexualiseringen, det här sättet att tvinga ungar att bära sej åt som vuxna trots att de faktiskt inte har förmågan att tänka som vuxna, det här sättet att hela tiden blanda äpplen och päron och påstå att de är samma sak - är inte det sjukt?

Nu ska jag ta hand om mitt sjuka barn. Jag måste ju orka, på nåt vis. Vet inte hur, bara att.

Mummel om avskildhet

Det är ett intressant ord, avskildhet. Lätt att göra mångtydigt, om man vill.

Jag, nu: distanserad, uppgiven, ångestfylld. Ännu en semester åt helvete, och jag vill bara gråta när jag tänker på att jag ska orka jobba ett år till innan jag kanske - och då säger jag kanske - kan vila.

Det vilar en förbannelse över mina semestrar, så är det. Sjukhus och sjukhus, skräckfylld väntan på telefonsamtal, ingen sömn, ingen möjlighet att resa eller göra, bara... Bara väntan, jo, så är det.

Men nu? Vad gör jag nu?

Jag fortsätter att vara rädd, och att vända allting inåt, vända allting mot mej själv, för jag borde ju kunna... Ja, vad? Ordna allting? Se till att allt blir bra?

Jag önskar att jag kunde känna att det ska bli kul att börja jobba igen, få annat att tänka på, men så är det inte. Just nu är tidningsvärlden en sorglig företeelse, och det kan göra vem som helst deprimerad.
Det är inte bara så att alla nerskärningar gör att redaktionerna inte har möjlighet att fungera som de ska, det är så att nerskärningarna görs i företag som gör riktigt bra vinster. Alltså inte "en följd av lågkonjunkturen" i så motto att det är nödvändigt för att de stora koncerner som numera äger de flesta tidningar i landet ska klara sin ekonomi. Det är fråga om att öka vinsterna så att aktieägarna ska få mer pengar.
Jag är för gammal. Eller gammaldags, kanske? För mej är det så viktigt att det finns oberoende tidningar som kan informera, inte företagsstyrda textreklamorgan som inte får rapportera allt utan ska tänka på vad sponsorer och annonsörer anser.

Det är nog det som får mej att må så dåligt vid tanken på att börja jobba igen, tror jag. Om några få år kommer de gamla, de som tänker som jag, att vara borta. Inga ideal kvar. Pengarna styr, inte bara för företagen, utan också för journalisterna - för det är ju "karriär" som är det styrande ordet, eller?

Nää, fy fan. Vi håller på att kasta bort vår demokrati och märker det inte ens. Vi lägger skulden på "samhället" och vill inte inse att det är vi som är samhället, det är vi som ska se till att gamla och sjuka och barn och svaga också har en plats, att det inte är rätt att gå in i "sköt dej själv och skit i andra" och sen gnälla över hur samhället ser ut...

Jag är trött, och jag är ledsen. Jag vill så gärna orka fortsätta vara idealistisk (naiv, säger vissa av mina kollegor som siktar på karriär och hög lön...) och ge röst åt alla dem som inte har någon egen, men hur?

Livet fortsätter. Än så länge.

Många misstag men inga katastrofer

Det är mycket nu, mycket ungar överallt, de sover i vartenda rum, nästan.

Det känns så. Särskilt känns det som om storsonens skitiga kläder håller på att föröka sej och försöker smita ut ur gästrummet som han ju annekterat denna sommar.
Jag stänger dörren. Hårt. Ger honom nycklarna till tvättstugan och ger honom en ordentlig spark i röven så att ha far utför alla trapporna och rullar över gården mot...

Det gör jag ju inte. Ger honom nycklarna gör jag, och sen ber jag honom snällt att se till att boka en tvättid för fan innan jag eldar upp hans jävla svindyra märkeskalsingar. Såpass unnar jag mej.

Min psyksjuka dotter är nog manisk just nu, det känns lite så. Hon gör så mycket dumt att jag tappar luften, åker och hälsar på sin ex-fästman (jomen, förlovade var de tillochmed) och blir skitsur på nuvarande pojkvännen för att han blir sur på det.
"Vadå", säger hon, "vadå, det är väl ingenting med det, vi är ju bara kompisar ju" och det är helt omöjligt att nå fram till henne och få henne att fatta att det är en riktigt dålig idé. Att pojkvännen faktiskt har all rätt i världen att bli lite smågrinig.

Jag vet precis vad hon håller på med. Nu är det dags att provocera fram en brytning med stackars A som hon just lappat ihop det med. Han vet ju inte att det är såhär det är. Såhär har man det i en personlighetsstörd relation, test och test och test, hela tiden test - och så när man inte orkar mer, när man säger nej, nu är det nog, då börjar det på riktigt.

Då ska man skuldbeläggas, för hur kan man göra så mot nån som är sjuk, jo, för du vet ju att jag är sjuk, säger hon, då får du ju fatta att...

Å nej. Det går bara med mammor, det där, inte med andra, normala människor.

Lillen är cool och gillar fortfarande att vara ledig även om skollängtan har börjat slå till då och då. Men han somnar aldrig på kvällarna... När han kom från pappa var det uppochner på dygnsrytmen, och inte en kväll har han somnat före halv tolv. Det spelar ingen roll om jag stoppar honom i säng klockan åtta, han pinar sej vaken timme efter timme, hittar på allt och ingenting, ritar, berättar historier, har mardrömmar - men det har han ju inte. Martankar, säger han, och martankar är ett rysligt bra ord.

Jag, jag har en hel massa martankar, faktiskt. Jag vet att jag har flera veckors semester kvar, men lik förbannat kollar jag jobbmejlen och svarar på sms från kollegor och kan inte släppa jobbet. Hur gör man? Var är avstängningsknappen?

Och nu, nu ska jag försöka sova. Jag har också rysligt svårt för det, och imorgon är jag förbjuden att vakna för tidigt. Min yngste som ska nämligen servera frukost på sängen enligt en meny som presenterats ikväll.

Jag ska ge besked via pappersplan, och pennan ska flyga med, enligt order!

Misstag, olyckor eller bara livet?

Jag gillar att läsa Alex Schulmans pappablogg, kanske främst för att jag fascineras över vad föräldraskap gör med, eller mot, människor .
Rabiata bebismotståndare blir hysterika hönsföräldrar, jojomen. Åtminstone om de är någorlunda rätt i skallen, vill säga.

Nåja. Så kom det här inlägget, och många, t o m jag, kunde inte behärska sej utan var tvungna att kommentera kombinationen bebis i knät - kaffekopp.

Då blev Alex gnällig. Han hade uppenbarligen fått en smäll där det gjorde ont, nämligen i sin perfekta papparoll - för han vet ju, som alla vi andra också gjorde då första barnet föddes, att han aldrig skulle göra något som riskerade att skada den förstfödda, den underbara, den som han ska se till att inget ont händer nånsin i evighet amen...

Du Alex - så tänker vi alla. Alla vi som fått barn. Eller alla som är någorlunda rätt i skallen, alltså.
Lik förbannat kommer man åtskilliga gånger under barnets uppväxt att tänka "...om jag bara hade..." eller "...om jag bara inte hade...", eftersom det faktiskt är så att man alltid tror att man har full koll på vad man gör och att det man gör, eller inte, inte försätter barnet i fara.

Jag trodde det var helt ok för sjuåringen att gå över vägen och ringa på hos grannen (liten skånsk by, i princip ingen trafik, tio meter bred väg, sammanlagt tjugo meters promenad) och det slutade med krock med bil.
Brutet ben, hål i huvudet.

Jag trodde att det var helt ok för tioåriga dottern att gå och leka med kompisen i grannhuset. Det slutade med bruten arm, eftersom hon lånade inlines men inte skydd, skydden låg ju hemma tillsammans med hennes egna inlines.

Och inte fan hade jag tänkt mej att ettåringen skulle passa på att köra pannan i hörnet på tv-bänken så att blodet sprutade, eller trilla nerför trappan och skrapa upp hela ansiktet eller...

Nää, Alex. Ingen tror att du medvetet utsätter ditt barn för någon risk, ingen som är någorlunda rätt i skallen iallafall. Däremot vet vi alla som haft barn, ett eller två eller hurmångadetnuär, att det händer olyckor. Hela tiden. Man tror man barnsäkrat hela jävla huset, satt skumgummi på vassa hörn, satt upp grindar för att förhindra fallrisk - och så hittar de ett oklätt hörn, visar att de lärt sej klättra över den där grinden som man själv knappt kan komma över... Eller så har de lärt sej rulla ett varv, bara sådär, bara nog långt för att dimpa ner ur sängen eller så.

Jag kan inte tro att en enda förälder vars barn skadats eller värre (tänkt på den stackars mamman i Tibro, t ex, tror du att hon planerade att köra ihjäl sitt barn?) trott annat än att de tagit alla riskmoment in i beräkningen.

Jag har alltid trott det. Överskattat barnens förmåga? Kanske. Men ibland främst glömt att barn är barn och att de har en bit kvar tills de tänker som vuxna, eller ens tänker alls förutom på att livet är underbart och fyllt av äventyr.

Kontroll över situationen har man inte, serru. Det är nämligen med människor man har att göra, människor runtomkring som kan göra oväntade saker och små människor som håller på att lära sej allt de behöver lära för att kunna överleva i en rätt farlig värld...

Mummel om måne, mens och offentliga chefer

Krypet i kroppen bättre: dottern ringde, hade en av sina knepiga "episoder" då hon bara försvinner nånstans, skrämmer livet ur sina kompisar, sej själv och mej (när jag får reda på det vilket jag får nuförtiden eftersom hon ringer till mej, jubel och fröjd) och som jag tror är någon sorts epilepsi. Nånting som stammar ur det konstiga som finns i hennes hjärna och som ingen har förklarat. Inte för mej, inte för henne...

Sen fick jag mens. Och idag är det fullmåne också, va? Där ser man.

Men: idag tänker jag mest på diskussionen angående inspelning av maktmänniskor, som sedan kallar de tjänstemän som spelar in deras icke-politiskt-korrekta uttalanden illojala... Lojal ska man vara mot den som betalar ens lön, så i Gotlandsfallen var tjänstemannen jävligt lojal, skulle jag vilja påstå.
Det är ju nämligen jag som betalar hans lön. Och du. Och alla andra som betalar och har betalat skatt...
Jag, min idiot, brukar alltid fråga om jag får spela in. Det finns ju massor med alternativ nuförtiden, själv har jag en mycket smidig liten maskin som spelar in ljud med överraskande klarhet, även när man har den i fickan, faktiskt. Men - i smyg?
Det kan vara mitt yrke som sätter käppar i hjulet där. Alltid tala om när man spelar in, det har jag i ryggmärgen.

Kan ångra det då och då, att jag inte spelat in vartenda möte med socfolk, varenda lögn man fått sej serverad, varje gång de ändrat spelregler utan att förvarna, utan att säga till när det hänt, ens, bara komma efteråt och påpeka att "enligt de ny reglerna..."

Nää. Jag tycker att det är skitbra att folk spelar in idiotiska chefer inom det offentliga, för de ska vara lojala mot skattebetalarna. Alla skattebetalare.

Jag inser förstås att klassamhället är på väg tillbaka med stormsteg, snart har vi en värld min mormor, född på 1910-talet, skulle ha känt igen. Där pengarna styr människans värde.

Och det, mina vänner, det skrämmer mej verkligen.

Misstag med semester

Det fullkomligt kryper i mej, och jag vet fanimej inte vart jag ska ta vägen...

Här går man och längtar och längtar efter semester, efter att få vara ledig och bara vara, och så blir det absolut outhärdligt när det väl händer, fy fan jävlar och alla andra fula ord som tänkas kan.

Jag vet ju i och för sej vad det stammar i, semesterparanoian: alltför mycket tid att tänka. Innan tänker jag att jag har ju småunge, han fyller väl hålen, det blir väl inte alltför mycket dödtid med en energisk snart-andraklassare i huset - men det blir det.

Idag har jag konstaterat att mitt självförakt och tillochmed -äckel begränsar mej, och så tänker jag att jag måste vara sjukare i huvet än jag faktiskt trodde om jag på allvar kan tänka så...

Jag menar, varenda jävla arbetsdag träffar jag folk, av alla sorter och modeller, jag pratar, får dem att prata med mej, berätta för mej, lita på mej också, kanske - varför ska det tyckas vara så annorlunda när jag ska vara mej själv?

Idag har jag gråtit några gånger, men det måste ju göras i smyg, förstås. Första gången när det ringde från psyk, de ska starta en anhöriggrupp, vill jag vara med? Först vill jag skrika nej, nej, nej, jag orkar inte, jag vill inte sitta där och lyssna på föredrag och själv föredra mitt innersta, det klarar jag inte, men sen inser jag att det är klart att jag ska. Jag menar, jag är väldigt öppen med hur mitt liv ser ut annars (läs: på jobbet), varför ska jag inte kunna hämta kunskap och kanske tillochmed styrka i andra i liknande situationer som mej själv?

Men där är ju svaret: jag är ju där privat, inte som jobbMummel som klarar allt och är beundransvärt stark och kan hjälpa andra och lösa problem och skriva jättejättemycket varje dag...
Andra gången var när den lille frågade vad det egentligen är som storasyrran "mår för dåligt, mamma?"
Fanfanfan, hur förklarar man psykisk sjukdom för ett litet barn? Framförallt: hur förklarar man psykisk sjukdom utan att färga hans syn på och upplevelse av älskade storasyrran???

Det blev mycket själ. Att man kan må dåligt i sin själ, sådär dåligt som man mår när man blir riktigt riktigt ledsen fast hundra gånger värre, och så mycket oftare... Och inte vet jag hur mycket han förstår, men jag är glad att han frågar, att han känner att det är ok att fråga, för annars vore jag så inihelvete misslyckad att jag inte skulle orka med det.

Vet inte om jag orkar med det iallafall, för den delen. Det är, av nån orsak, en sån period nu igen. Kanske är det snart fullmåne, kanske ska jag ha mens, kanske är det allt med pappa som sitter som en tagg, och mamma också för hon är också gammal nu trots att jag inte vill det, jag vill inte!!!

Jag vill ha mina föräldrar som trygghet, även om den drömmen är borta för längesen. Konstigt, det också. På något plan vill man hela tiden att mamma och pappa eller åtminstone nån av dem ska vara Tryggheten, ska kunna hjälpa och lösa problem. Bort det.

Märkte hur det gick, gjorde jag inte? Jag dög bra när ingen annan fanns, duktig Mummel som fick med pappa till sjukhus - men så fort storasystern dök upp på scenen fanns ingen Mummel kvar för de förstfödda står först i evighet amen.

Jag saknar min älskadesystervän. Hon är långt långt borta i sin egen lycka, i sitt nya liv, och avståndet växer. Det som var hon och jag mot världen är numera jag som undviker att prata eftersom jag inte vill höra paniken i hennes röst när hon inte vill höra, inte vill annat än att bo i sin luddiga, härliga, trygga värld...

Slutat röka har jag, igen. Fattar inte varför, eftersom jag inte kan se varför jag egentligen ska förlänga plågan längre än nödvändigt, det känns så lika bra att missköta mej så det tar slut nån gång, utan att jag behöver ta till aktiva mått och steg.

Så patetiskt... Men det är inte feghet. Det är hänsyn. Och det är sjukt att tänka så.