Mummel om tunnelseende

Jag inser att jag använder mej av riskabla strategier för att orka ta mej igenom dagarna.

Förtränger nämligen allt, mer eller mindre frivilligt. En hel del frivilligt, annat glömmer jag bara, som ett och annat bestämt klockslag, t ex jobbokningar, herregud/inna....

Jo, jag glömde ett inbokat jobb. Hade bara en sån där läskig, krypande känsla av att det var nåt fel, och till sist flög en ogripbar tanke förbi, och jag insåg hur det låg till.

Det löste sej, vi hade gjort upp en "ungefärtid", och jag var ungefär tjugo minuter sen till den. Men: jag kommer inte för sent. Aldrig. Det är nåt jag bara inte klarar, att slösa andra människors tid. Inget mañana för mej, inte.

Men jag inser att jag missar så mycket i det här avstängda läget, allt som skulle kunna tanka på lite energi, lite glädje, lite skönhet.

Varannan vecka tvingas jag öppna mina sinnen, och kanske är det därför jag överlever. Med det lilla barnet har jag alltid satt ord på allt, syner, ljud, dofter, känslor... Nu gör han detsamma. Och det räddar mej.

Mummel om vacuum

Inget.

Just nu: inget.

Jo förresten. Rädsla. Utan något uppehåll är rädslan där, ibland blir det skräck, sen panik.

Så kan det vara. Lugnet är, som alltid, tillfälligt.

Mummel om idioter

Samtal från IVA, som pratat med psykjouren i stora staden.
"Han säger att han känner din dotter, och att hon ska skrivas ut?" säger den stackars sköterskan med mycket hörbart frågetecken.

Jag suckar och sväljer gråten, som vanligt, för vad fan kan man annars göra? Döda en läkare hjälper ju ingen, och särskilt inte som jag vet hur det ser ut med bemanningen på psykklinikerna, det skulle bara drabba andra i samma situation...

Men jag blir rent förtvivlad. Sköterskan säger att hon får stanna kvar hos dem och äta lunch innan hon skrivs ut, skrivs hem till sin lägenhet där hon inte orkar vara eftersom hon inte orkar vara ensam.
Vill hon komma hit? Nej. Vill hon att pojkvännen ska komma dit? Nej.

Just nu vill hon: i första hand tillbaka till behandlingshemmet, som hon velat sen hon skrevs ut därifrån, i andra hand till ett gruppboende, en idé som planterats av soc och som är så inihelvete fel ur flera aspekter.

Framförallt för att hon därigenom tillåts dra sej än mer undan från den här jävligt jobbiga verkligheten som vi alla måste fejsa vid ett eller annat läge i livet, om vi vill ha nåt liv. Också därför att det ger myndigheterna ett än fastare grepp om henne, hur ska hon nånsin kunna etablera sej som självständig människa???

Nu vill jag bara gråta, men det är många timmar tills jag kan unna mej den saken. Först ska jag vara lillebrorsmamma. Inte sammanbruten psykpatientsmamma. Man får se till att tajma sina sammanbrott, annars går allting åt helvete. På nåt vis måste jag lyckas hålla isär allt, inte låta mitt livs olika delar geggas samman, då vinner hopplösheten, uppgivenheten, sorgsenheten, desperationen, ilskan....

Jag måste lyckas hitta de glada, sköna, vackra, underbara delarna och hålla dem separata, för den lilles skull.

Och min, förmodar jag. Jag står just nu upp tack vare morgongoset då den lille agent 007 vaknade vid halv tio-draget efter en låååååång natts sömn.

Mummel om sorgsenhet

Ännu ett nattligt telefonsamtal, ännu en gång från akuten. Ingen fara, direkt, därför att jag sett till att hon inte får ha medicin hemma, inte många piller att ta.

Jag vet inte vad jag gör nu. Jag vet bara att det enda jag kunde svara på sköterskans "ska du komma hit?" var att sjuåringen sover, men om hon vill att jag ska dit så löser jag det.

På något jävla vis löser man det ju.

Nåja. Det ringde inte igen. Uppenbarligen sa hon aldrig att hon ville att jag skulle komma, vilket var bra eftersom jag faktiskt inte riktigt vet vad jag hade gjort då. Mamma och pappa är i sommarstugan. Och jag tar inte med den lille till akuten mitt i natten.

Är det fel, tro? För mej är det så viktigt, så viktigt att se till att han har sin syster kvar så länge som möjligt, att han inte ser det sjuka förrän det är absolut nödvändigt. Han har varit med då hon låg inlagd på barnpsyk, men där var det åtminstone trevligt, det fanns möjlighet att låtsas nån form av normalitet. Ibland blir folk sjuka, då är de på sjukhus, sån typ av normalitet... Han var med till behandlingshemmet, och det var bara roligt för honom.

Men aldrig aldrig på akuten Och aldrig aldrig på sluten vuxenpsykavdelning, det klarar jag bara inte, det skulle på nåt vis bli för.... Ja, för mycket. Man utsätter inte små barn för såna trauman, icke i livet.

Inte för att hon är galen på riktigt då hon är inlagd utan för att det finns så otroligt många olika diagnoser på dem som är inlagda, och att många är så inne i sina psykoser, i sin rädsla, att det blir otäckt även för mej.

Igen: jag vet inte vad som händer. Jag vet inte vad som händer, och jag vet inte vad jag ska göra. Det enda jag kan göra nu är förstås att vänta på besked (och där är det lätt: endera läggs hon in eller så får hon åka hem direkt) och försöka låta bli att tänka annat än att det var tur att hon larmade den här gången också. Allt annat är oviktigt.

Rädslan finns förstås där. Om hennes ångest tar över såpass att hon tar till rakblad eller kniv eller rep istället för att samla piller, vad händer då? Ett par minuters överslag, mer behövs inte.

Nu ska jag leva mej igenom en söndag av egen ångest, av försök att låta bli att oroa lillebror. Helst inte låta honom veta nånting alls, faktiskt.

Det slår ut allting, sånt här. Mycket planer hade jag. Inga kvar. Bara ledsamheten kvar, sorgen över hur mitt barns liv rinner iväg i en flod av abnormalitet.

Mummel om nördighet

Så kan det gå...

Det var riktigt skojigt att äntligen få veta exakt procenttal, även om jag nog kan konstatera att nördigheten har minskat med tiden!

Misstag att ha roligt...

Knäckt.
Jag har haft roligt i en dryg vecka, och det går fanimej inte för sej i mitt tillstånd!

Utbildning och bilkörning och stor fest och ännu mer bilkörning (förmodligen i ett tillstånd som inte borde ha kopplats samman med bilkörning) och sen tvätt. Slut kropp.

Jag väljer att skylla på tvätten. Hade jag bara låtit bli att bära tvätt upp och ner för tre trappor och över gården och upp och nerför en trappa till så hade det nog inte blivit så illa. Japp. Så väljer jag.

För gör jag inte det måste jag inse att det deprimerande faktum att min kropp inte klarar av roligheter är just ett faktum.

Fördel: vid mötet med arbetsförmedlingsmänniskan var jag så blek och skör att det inte alls var några problem att förnya avtalet. Tillochmed på två år, så nu kan jag jobba lugnt i två år till.

Några fördelar måste man hitta. Annars blir det bara för svart att orka med, tror jag.

Mummel om ljus

Nu skulle det kunna bli nånting metaforiskt, förstås, men det är bara en del i det hela. Det metaforiska ljuset ligger i att jag och min dotter pratar mycket, det är fantastiskt att känna att hon litar på mej, att hon vill ha kontakt, och att hon, trots sina relationshandikapp, verkligen vill. Det är värt mer än guld.

Men ljuset är mer än så.

Jag är en ordmänniska, har alltid varit. Jag kan inte visualisera, till exempel, men jag kan beskriva. Jag har fått upplysning om att det är väldans onyttigt att intellektualisera allt, särskilt känslor, men det är inte så jävla lätt att bryta mönster som sitter i ryggmärgen. Kanske till och med i det som gör mej till den jag är, vad det nu är.

Men nu har jag börjat titta på ljus. På hur ljus förändrar. Ljus förändrar allt, och det finns oändliga möjligheter för varje plats, varje föremål, varje människa att förändras, allt beroende på ljuset.

Sånt där är självklart för vissa, jag kan tänka mej att fotografer vet exakt vad olika ljus innebär och hur man använder det för att uttrycka sej. Men inte jag, inte hittills.

Nu tittar jag. Ibland kan jag tycka att jag till och med kan se. Det är djupt fascinerande.

Mummel om hav och himmel

Blå timmen. Känner ni till blå timmen?
Det är timmen just före eller just efter solens upp- och nergång, och då är ljuset som blåast. När man tar bilder då blir det - ja, blått, helt enkelt.

Själv låg jag på en brygga vid en kanotklubb och försökte hålla kameran stadig så att det inte skulle bli enbart suddiga bilder. Och allt var vackert. Lugnt och vackert.

Just före detta moment som inte var kodak utan Canon hade jag utsatts före en rent ryslig skräckupplevelese. Jag har fågelskräck, ok? Är skiträdd. Så när jag kom ner till havet och stötte på en kanadagås blev jag kallsvettig och började skaka. Och fanskapet attackerade! Väsande störtade den emot mej, och jag blev så chockad att jag störtade tillbaka, rytande om att nä nu får det vara nog, bort med dej fågelskrälle - och jag vann...

Fågeln vände och hoppade i havet. Simmade bort för att inte återvända så länge jag var där. Jag förmodar att den var minst lika rädd för mej som jag var för den.

Himlen var blå, och havet, men inte solskensblått. Frågan är bara om jag lyckats fotografera det. All redigering i kameran, nämligen, inget photoshopfusk!

Misstag att tro på soc

Det är konstigt, det där, att jag fortsätter att på nåt vis förutsätta att socialen och deras resurser faktiskt är till för att hjälpa dem som inte kan hjälpa sej själva...

Nu är det jobbigt igen, jobbigt att försöka klargöra vad det här med psykiatriska besvär innebär, hur det är fullkomligt väsensskilt från tonårsrevolter och missbruksproblem, att det faktiskt inte går att förvänta sej normalt resonerande från nån som inte är normalstörd utan så mycket mer...

Nu är det: hot om att lägenhetskontraktet ska ryka om hon inte accepterar LSS-stöd, och det är ok. Bra, faktiskt, för hon behöver stöd. Men: det sätt på vilket man pratar ner till henne, de många, många kränkningar hon utsätts för (sover klockan 10 på fm = drogtest, trots att hon inte en enda gång testat positivt, 10 minuters varsel innan stödfolket ska komma, en uppringning, ingen planering möjligt, och en känsla av att det är förbjudet att ens gå ut - massa massa sånt), det sätt på vilket personal på socialförvaltningen om och om igen visar att de inte har en aning om vad det är de har att jobba med, ingen kunskap om min dotters diagnoser eller vad de innebär för hennes förmåga att fungera och förstå - det gör att jag, men framförallt hon, inte litar en sekund på vad som sägs.

Vi har varit med så länge i den här svängen att vi vet att det som kallas beslut idag kan ha glömts bort imorgon. Som att de inte kontaktar mej då hon larmat och hamnat på sjukhus, det skulle det finnas instruktioner om. Eller när de tog hennes katt eftersom "vi har ändrat reglerna för den här typen av lägenhetskontrakt", bara sådär. Klampade in en inte så vacker dag och tog bort kissen. Det var utlösande faktor för den senaste tidens självskadande och självmordstänkande, det är jag övertygad om.

Det känns... Maktlöst. Frustrerande. Hjälplöst.

Idag har jag dem alla samlade, alla ungar i boet, ett jävla liv men ändå så otroligt mycket fridfullare än det jag lever i annars. Att inte kunna skydda sina barn från ont är det värst.

Punkt.

Mummel om cirklar

Mellan fyra och halv fem på morgonen ringer telefonen, och jag svarar efter två signaler. En bråkdels sekund tänker jag att det kan vara storebror som är packad, men det är egentligen bara en avledningsmanöver, för jag vet ju.

Och visst är det så. Visst är det ännu en sväng med dottern, ännu en sönderskuren natt, och jag är glad att hon larmat.

Förra gången, förra veckan när telefonen ringde på natten, sa hon att hon aldrig mer skulle dit, till akutpsyk, till observationsavdelningen bland fyllon och knarkare. Då var jag så rädd, så rädd, eftersom det bara blir ett alternativ kvar.

Men hon ringde. Hon vägrade visserligen att vara på observationsavdelningen och satt i stället i en fåtölj tills hon fick komma till avdelning, men hon larmade. Och jag är stolt över henne. Det var många "första gången" igår: första gången hon var stark och tydlig i att hon behövde hjälp, behövde vila från sina destruktiva sätt hemma, första gången hon sa åt dem att ringa mej - förut har hon bara velat "beskydda" mej men nu har hon visst förstått att det allra allra värsta är att inte veta. För mej.

Nu? Vet inte, som vanligt. Ett par dagars inläggning, kan jag tro. Ett par dagars vila, ett par dagar som kanske ger möjlighet för henne att sortera skallen litegrann. Kanske.

Jag gav henne pengar i födelsedagspresent, men gjorde ett misstag. Jag gjorde som hon ville, satte in pengarna på hennes konto - och de drogs från utbetalningen av socialbidraget, förstås. Så ingen födelsedagspresent från mamma, alltså.

Ett mål har jag nu: att stärka henne så att hon kan frigöra sej och bli sin egen. Inte vara socialbidragsberoende. Inte vara social-beroende alls.