Mummel om framtid

Vet inte vad jag ska fortsätta livet med, riktigt, och det gör mej... Rastlös. Jo, mer än annat rastlös.

Det är jobbet, förstås, för hemma trivs jag utmärkt. Skulle nog egentligen vilja hålla mej hemmavid hela tiden, skrota omkring och vara lycklig och trivas och fånle, oerhört fjollig, väldigt, väldigt lycklig, och fullt nöjd med att ägna timmarna åt att älska och fixa runt i mitt underbara hus.

En kryddgård ska jag anlägga till våren, det vet jag säkert. Annars vet jag inte mycket, om sanningen ska fram.

Har tappat all lust på jobbet, vilket är rent chockerande för mej. Jag älskar ju mitt jobb?!?

Älskade, var det nog, för nu finns inget kvar, inget annat än stress, press, krav - ingen lust, inget utrymme att skriva ordentliga texter, ingen tid att leka fram orden och göra grejorna läsvärda - det är inte journalistik längre, det är information, i bästa fall, vill säga.

Förr var det mycket roligheter på jobbet. Men förr hade man också tid att prata med kollegor, visa, diskutera, be om råd, om ord, om svängningar - nu finns det inte kvar nånting av det, det finns ingen som bryr sej om det publicistiska, det är pengarpengarpengar, och jag, jag som blev journalist just därför att det var en möjlighet att utnyttja den lilla talang jag fått för att upplysa, utbilda, ge röst åt den som ingen har, och ja, leka med orden, måla bilder, jag har tappat lust och sting och gör som många lärare: går dit för att få lön. En dag till närmare pensionen.

Så vad gör man?

Jag försöker. Försöker få göra de där viktiga små reportagen, försöker engagera mej fackligt för att rädda kropp och själ hos mina kollegor (även om jag inte har en chans att ge dem tillbaka de tappade sugarna, de for ut genom samma fönster som de publicistiska idealen när vinstkrav och aktieutdelning och koncernbildning tog över efter forntidens tidningsmakare), försöker hitta utvecklingsvägar för mej den vägen - för jag vill inte sitta kvar och vänta på pensionen, sitta av dagarna därför att det hursomhelst, hur dålig tidningen än är, kommer lön den tjugofemte.

Usch och fy. Drömmer om storvinst på lotto, vilket är högst osannolikt eftersom jag inte ens spelar. Men tänk, ekonomiskt oberoende...
Skulle trampa in till chefen med uppsägningen i näven imorgon dag om jag kunde få ihop stålarna på annat vis, så illa är det. Och jag är extraledsen över min skruttkropp som gör att jag helt enkelt inte vågar kasta mej ut på frilansmarknaden, vågar helt enkelt inte ge upp skyddsnäten som hänger ihop med anställning.

Måste börja skriva mer för mej själv. Får inte låta mej kvävas av strypsnaran som jobbet numera innebär. Nånstans måste ju den där lilla talangen kvarstå?

Mummel om familj

Med stormsteg närmar sej julen, och även om jag nog egentligen mår mest dåligt av hela hysterin är det en sak som växer mer och mer i mitt hjärta - min lilla familj kommer att samlas, och det är ganska fantastiskt.

Under nån vecka blir det huset fullt, dottern kommer i början av julveckan, storsonen ett par eller någon dag före julafton, och jag tror att det är hans tankar som bäst sammanfattar det hela:
Det ska vara som det brukar, mamma.

Minns förra året, då allt egentligen var skit, minns hur han sa att det var den bästa jul han kunde komma ihåg, och jag förstod väl först inte riktigt vad han pratade om, för inte var det nåt speciellt med den julen?
Sen insåg jag att han upplevde vad jag inte kunde då, han upplevde hur vi var tillsammans allihop, med mat och trams och en massa godis och hembakade pepparkakor som var absolut skitfula, allt det som ska vara som det brukar - och vi, tillsammans. En lillunge som tindrade. Moster och hennes sambo. Kalle Anka och lite julklappar, och en varm, varm tillsammanskänsla.

I år blir det ännu bättre, vad som än händer. I år är vi därtill hemma, i år skapar vi nya traditioner mitt i det gamla vanliga, och jag tror att det blir fint. Trots att jag är i riktigt risigt skick fysiskt är jag lycklig och trygg, och vi kommer att fira ännu en jul tillsammans, allihop.

Min egen lilla kärnfamilj har utökats med en medlem, men det har bara gjort oss starkare.

Även om storsonen framhärdar i att min älskade fortfarande har prövotid...

Mummel om leksaken

Jo, det är skönt. Jag gillar min nya leksak skarpt, även om det var lite problem att få över det jag ville från den gamla (mer eller mindre temporära) datorn - varför kan det inte bara funka som man vill med ad hoc-nätverk? Varför har man aldrig den kabel man behöver på en plats där man kan hitta den?

Funkade till sist, och nu tror jag att jag har det mesta jag behöver på min nya hårddisk. Ska inte dränka denna dator, rödvin är inte bra för datorer, det märkte jag...

Idag ska jag vila kroppen, bara köra mitt qi gong-program och kanske ta en lunchpromenad, men jag måste säga att jag förvånas över att jag inte har mer träningsvärk! Kan det vara qi gongandet, tro?
Jag känner så tydligt hur det faktiskt mjukar upp både det ena och det andra, för även om jag är överrörlig har jag tillåtit mej att stelna till alldeles förbannat - men ett par, tre dagars träning innebär att jag når tårna med raka ben igen, är inte det mysko?
Mind over matter, tänker jag, och tränar skallen också. Den mentala biten är icke att förakta, och jag känner faktiskt att jag blir piggare både till kropp, själ och hjärna med formell mindfulnessträning och lite fysdito ovanpå.

Imorgon ska jag pussla, har jag bestämt. Älsklingen har traditionell träffa-barndomsvänner-kväll, så jag är alldeles ifred för mej själv. Och det ska jag också njuta av!

Ser fram emot jul, ser fram emot att ha ungarna samlade, ser fram emot att uppleva den allra första julen med älsklingen - och sedan har det gått ett år...
Var tar tiden vägen, egentligen?

Mummel om leksaker

Vill just nu inget annat än hem, eller inte riktigt hem, kanske, jag vill till postens utlämningsställe och hämta min nya leksak. Min julklapp till mej själv. Min HP G62-B24EO.
Japp, min nya bärbara har kommit, det fick jag sms om, så jag tar med mitt körkort och sms:et med avinumret och kör raka vägen dit när jobbet för dagen är avslutat.

Sen...
Sen tänder jag lite doftljus och leker med min nya leksak hela kvällen!

Tänk att det är så kul, ändå... Att köpa nånting till mej själv, nånting jag gärna vill ha, känns så himla bra!
Köpte nåt annat också, nåt jag tänkt på länge - pussel! Jag tycker om att pussla, jag tycker att det är avslappnande, lite meditativt, och kul, så jag slog till på ÖoB, Lasse Åbergpussel, tusenbitars. Hittade en pusselmatta också, tänk, vad de hittar på! Rulla ihop när du pusslat färdigt för stunden, och rulla sedan ut och fortsätt där du var. Praktiskt. Löser många problem. För vem pusslar ett tusenbitars på en och samma sittning? Inte jag, i alla fall.
Och det är knepigt att ha ett påbörjat pussel liggande på ett bord, det tar liksom bort möjligheterna till annan användning...
Nåja. Dator var det. Ikväll är det jag och min dator, helt enkelt. Lillen är hos pappa, älsklingen jobbar. Jag och min dator.
Sweet, som storsonen säger...

Mummel om omhändertagande

Körde tur och retur i snöstorm, nära hundra mil på 2 ½ dygn, och skulle göra om det igen. Hade kört dubbelt så långt om det krävdes, för hon är där och hon är kvar och det är värt varenda skräcksekund på de där vidriga vägarna...

Just nu tar jag om hand mej själv. Självomhändertagande, i och för sej med god hjälp av min älskade som så gärna vill ta hand om mej, skämma bort mej och göra mitt liv så lätt och så roligt och så lugnt och harmoniskt som möjligt. Han lyckas. Och jag försöker vänja mej.
Storsonen påstår att han fortfarande har prövotid kvar, han är ju tyvärr luttrad och glömmer inte den personlighetsförändring lillsonens pappa genomgick efter ett par år. Men för min del är det glasklart, jag har hittat rätt och hittat hem.

Och nu bryr jag mej om mej själv. Stavgår i mörker och snö före jobbet, det är fantastiskt fridfullt ute vid femsnåret på morgonen, och har man bara bra kläder och går fort fryser man inte ens. Kör mitt qi gong-program som stretching efteråt, och förundras (igen!) över att det faktiskt intet bara lossar stela muskler och leder utan också morfinmagen - vete fan hur, men det funkar, och det är bra. En medicinflaska som kan ställas undan, förstoppning avhjälpt på naturlig väg!

Mindfulnessövar, och dyrkar Jon Kabat-Zinn. Hade nog aldrig klarat av allt de senaste sisådär åtta åren utan honom, och jag fattar inte varför jag "glömmer" att göra mina övningar!?! Bara lägger ner och sunkar ner mej i elände, dumheter!
Men nu kan jag åter andas mej lugn, och jag hoppas att dottern kan ta till sej också den delen av dbt-behandlingen, det är guld värt, men hon har inte riktigt fattat det ännu. Där är visserligen Marsha M. Linehan husgudinna, men jag håller mej till min MBSR, jag, det funkar för mej...

Nu är det omhändertagande av mej själv som får gälla ett tag. Jag har nöjt mej med att bara finnas i min älskades ögon, men jag har inte tyckt värst mycket om mej själv på ett tag. Nu ska jag öva på det. Kropp och själ. Jajamen.

Mummel om kanske...

Träffade nån idag, nån som jobbar med psykiskt funktionshindrade-frågor på alla möjliga nivåer, och det väcker tankar.

Jag har ofta tänkt på alla dem som inte har en mamma som jag. Alla dem som dör för att de har ingen kvar, för att de har bränt alla, för att ingen orkar till slut.
Alla dem som inte kan tala för sej själva i kontakterna med vården, med myndigheter, och som därmed ramlar genom alla stolar och ofta slutar i graven eller på gatan.

På dem tänker jag, och gråter. Tänker att jag skulle vilja hjälpa, men inte vet a)om jag förmår och b)om jag orkar.

Å andra sidan: kan jag leva med mej själv om jag inte gör det, jag som kan allt det där som de inte kan? Som kanske, kanske kan få läkaren att åtminstone se att det är en människa som sitter där, om än söndertrasad på alla möjliga vis?

Jag måste tänka. Ordentligt. På bland annat synkronicitet. För kanske är det dags nu, dags att ta steget ut och över, ge fan i den här konstruerade skiten och göra nånting viktigt?

Kanske. Om jag kunde försörja mej på det skulle jag hoppa, direkt!

Misstag att tro att jag klarar det?

Jag ska jobba, och sen köra uppåt 50 mil. Just nu känner jag det som om min kropp är nån annanstans, och mina känslor helt avstängda, det enda jag känner är nog rädsla, tror jag.

Att hämta upp henne i det skick hon var häromkvällen är ren fasa, faktiskt. Hon sa: "Jag har inte duschat på en vecka, supit bort alla pengar, inte sovit, inte ätit..." och jag hör nånting i stil med "Snälla mamma, hjälp mej att bestämma mej för att fortsätta behandlingen", så jag pratar och pratar, talar om för henne att jag inte kan lova henne att det kommer att kännas bättre på behandlingshemmet, säger att hon har ett rent helvete att gå igenom - men vad är alternativet?

Dagen efter pratar jag med personal där, och får klart för mej att hon har sin plats kvar till månadsskiftet, sen blir det svårt att få fortsatt finansiering. Ringer henne och berättar, säger att jag sagt att om hon vill kör jag henne dit efter jobbet fredag, och sen väntar jag.

Sms:et kommer, hon skriver att hon pratat med sin kontaktperson och sagt att vi kommer. Och jag känner - ingenting.
Tittar på mej själv och tänker att jag borde känna glädje, lycka, lättnad, men det är tomt. Tomt och ödsligt, helt avstängt, och kanske är det normalt.

Kanske kommer alla de där känslorna när hon väl är på plats, när jag har lyckats köra hela långa vägen hem också? Kanske är jag i nån sorts chocktillstånd?

Så nu är det ännu en dag att ta sej igenom. En lång dag och en lång natt, och förresten vet jag ju inte helt säkert att jag verkligen får henne med mej, inte en sekund innan vi åker kan jag känna mej säker, så är det i det här livet...

Mummel om osäkerhet

Jag inser att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera livet just nu, det är som om det hela tiden ska hända grejor som gör mej medveten om hur lite jag vet, hur mycket jag har att lära, och hur jobbig och krånglig och stökig jag är.

Jag som jag är inte riktigt trevlig just nu.

Inser att jag faktiskt är osynlig när chefen och jag möts i trappan och han inte med en rörelse visar att jag finns. Det är inte en trevlig upplevelse, inte alls, och även om det kanske är en fin illustration till mej som jag är just nu känns det inget vidare.

Faktiskt.

Har varit på utvecklingssamtal med den lille, och det ger, som vanligt, upphov till en massa känslor. Blandade sådana, minst sagt. Gudskelov har lärarna (efter ett argt mejl, från mej förstås) fått ordentlig utbildning i hur man skriver omdömen om småungar, alltså inga "betyg" gällande personlighet eller uppförande... Och lär sej gör han, den lille. Han lär sej snabbt och lätt och orsakar därmed huvudbry.
"Han skulle lätt kunna glida in på en engelskalektion i fyran eller femman och klara sej strålande!", säger fröken, och forsätter med att berätta att klasskompisarna ofta går till honom och ber om hjälp, "...och det tycker han nog är roligt", säger hon, men efter en blick på lillen frågar hon om han kanske tycker att det är lite jobbigt.
"Ja, det är nog lite jobbigt", säger gossen, och jag applåderar tyst, för jag vet hur det är. Jag hatade verkligen att få på mej rollen som extralärare i stället för att få ägna mej åt mitt i grundskolan, och tycker att han gör det bra när han vågar tala om att han faktiskt blir störd i sitt...
Men hur gör man nu? Hur gör jag nu, menar jag, hur gör jag för att ungen ska fortsätta att tycka att det är kul att lära??? Hur håller man honom motiverad och stimulerad i en omgivning där han ju faktiskt inte tillåts utvecklas i sin egen takt?

Uppflyttning är utesluten, han är redan ett år yngre än alla sina klasskompisar och det får han förstås höra, och den sociala biten är svår. Han är som ett litet ufo, konverserar på en språknivå skyhögt över de flesta i omgivningen, och på barns sätt förutsätter han att alla är som han själv, förstår det han förstår, lär som han lär - och så är det inte.

Tjatar jag? Nåja. Är man uppfylld så är man, och just nu är det barnen som fyller upp, oron och ångesten styr det mesta, jag överfalls och dränks i negativa känslor, just det där jag inte skulle tillåta...

Jag är svår. Jag känner mej svår, känner mej skör och nedtryckt långt ner i skorna, balanserar på kanten av det svarta hålet - och är rädd för att trilla i.
Så mycket, och så olika. Så arg jag blir när fröken säger till lillen att han ska "vara tacksam över att han har föräldrar som fångar upp hans intressen" och presenterar grejor att jobba med, för jag vet att den där late egofixerade jäveln inte en enda gång har presenterat eller stimulerat, inte en enda gång har tagit den där promenaden som egentligen ska ta runt 20 minuter men i stället tar en timme eftersom tvååringen absolut ska "läsa" varenda siffra på vartenda hus och varenda bil för siffror är det roligaste som finns, inte en enda gång låtit ungens behov styra...

Sa åt honom att det är nödvändigt att de nyinköpta byxorna är med i väskan eftersom alla andra är urväxta, ser han inte att ungen vuxit minst en decimeter sen förra året?

Så mycket småskit... Så många inköp som måste göras och som enbart ligger på mej för att den där jag-har-konsertt-shirten-från-1988-på-mej--mannen inte ser sitt enda barns behov, så mycket osäkerhet och rädsla eftersom jag inte vet hur jag ska hjälpa dottern som står på randen av avgrunden och skär sej sönder och samman igen, inte vet hur jag ska stötta storsonen som bara längtar efter sin flickvän som är au pair och inser att han inte kommer att ta sin examen till våren eftersom han "prioriterat annat" - jag är en liten ynklig människa, och ser inte att jag förtjänar all lycka jag känner.

Så. Gnäll. Finns mer där det där kom ifrån. Mycket mer.

Misstag att börja tänka

Pratar med dotterns psykolog, som inte vet hur hen ska bära sej åt eftersom dottern inte kommer till de tider som de bokat, och vad ska jag säga? Att jag vet att hon har tänkt att gå dit men att det sen bara inte blir så? Att hen borde veta hur det ligger till efter alla dessa år, att dottern inte klarar av öppenvård, inte klarar av att ta sej till kliniken?

Själv säger jag att jag inte vet hur jag ska göra. För det gör jag inte. Jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra nu, hur jag ska ta mej igenom all ilska som kommer av förtvivlan och frustration. Ilskan blir sorg blir ilska blir... Runt runt går det, och mellan tårar och raseri kommer bilderna i mitt huvud.

Hur det ringer på dörren. Hur det är präst och polis eller vilka det nu är som kommer med dödsbud.
Det är som om jag förbereder mej, som om jag bara måste tänka på hur det kan vara att mista ett barn, jag måste smaka på all den där sorgen, all skuld över att ha misslyckats med att hjälpa henne över eller igenom eller vad det nu är som krävs.

Vet inte vad som krävs, heller. Faktum är att hon nu är vuxen, på riktigt. Hon är vuxen, och hon måste göra sina val utan att jag ska ta på mej skuld och skam och vaddetnuär, det är inte min roll längre.

Hur är man förälder till vuxna psyksjuka?

Jag har inte ens lyckats komma till den där punkten där jag hysteriskt söker information, läser allt jag kan för att lära mej av andras erfarenheter, den där punkten jag alltid kommit till förr men inte på länge - som om jag gett upp, som om jag inte orkar med mer information, mer av andras kunskap och erfarehet.
Jag åker inte till avslutande anhörigkurs. Jag orkar inte sitta där bland de andra föräldrarna vars (vuxna) barn fortfarande kämpar, fortfarande finns kvar i behandling. Jag orkar inte sitta där och försöka ta till mej nånting av personal som inte lyckats få min unge att stanna i behandling.

Jo, jag vet... Just den ilskan är urfånig, men just nu en sorts livboj. Spridande av ansvar, kanske, kanske vill jag inte att det helt ska vila på dottern, på mej, kanske vill jag bara just nu skylla på nån annan...

Mummel om skrivande

Skriv! säger jag till mej själv - och sen kan jag inte.
Totalt stopp. Inte på jobbet, där sprutar bokstäverna som vanligt, men det är skillnad.

Mitt privata skrivande har slagit stopp. När? Varför?
Är inte alldeles säker, men har en teori...

Såhär: skrivandet har alltid varit en ventil, ett sätt att få ut tankarna och funderingarna, smärtan och lidandet, och vad som kan ha hänt är att min stackars hjärna inte riktigt får ihop det. Krock där också, m a o. För om jag skriver blir det mestadels det negativa som avhandlas, sånt som är svårt och jobbigt och som jag inte vill ha studsande runt i skallen tills det blir rundgång.

Det negativa, alltså. Och det känns alldeles fel att älta negativa ting när jag har det så bra, när mitt liv faktiskt har alldeles väldigt positiva saker i sig.

Ändå. Ändå saknar jag skrivandet, och bloggen, jag saknar att kunna formulera tankar och känslor, det känns som ett hål som blir djupare för var dag och därmed svårare att ta sej ur.

Jag har min älskade, jag har min fina lillpojke, jag har ett hem som får mej att gå ner i varv, att stressa av så fort jag kör in på uppfarten, jag har en storson som artar sej strålande - ingen ung och bortskämd där, inte, vilket han påpekade i ett Facebookmeddelande när han sett första avsnittet av det där hemska programmet...

Så har jag en arbetsplats där allt är uppochner, där jag lägger mycket tid på att ombuda mej och försöka få mina kollegor att må bättre, en arbetsplats där den så mycket omtalade psykosociala arbetesmiljön är alldeles åt helvet.
Och, kanske framförallt, jag har en sjuk dotter som driver, helt utan styrning eller mål, helt utan nånting, egentligen.
Jag skulle vilja fråga henne hur fan hon tänker, vad hon har för plan, vad hon vill göra med dagen och med framtiden. Egentligen skulle jag nog vilja skaka henne ordentlig, ta ett ordentligt tag och ruska om - men jag vet att det inte funkar.
Hon undviker mej. Sms:ar bara. Ringer och gråter om hon missat bussen, om hon måste måste måste låna pengar för hon har inte ett öre förrän om en vecka - och sen festar upp lånepengarna och lik förbannat inte har mat i huset...

Jag orkar inte med den biten, och jag skäms över mej själv. Jag skäms över att jag kan lägga en massa kraft på att hjälpa och stötta mina kollegor, men inte på att göra detsamma för min dotter. Det är en hemsk insikt, jag vrider mej i skam över att jag faktiskt väljer att förtränga hela den sorgliga, vidriga situationen, att jag har fått så nog att jag klivit av.

Just nu. Så är det just nu, och jag vet inte om jag kommer att kunna kliva på igen, jag kan inte, hur jag än letar, hitta den där kämpa-gnistan som fram till nu hjälpt till att hålla liv i dottern och att hålla ihop min lilla familj...

Se - nu händer det igen. Jag börjar skriva, och landar i allt jobbigt och svårt, allt det där jag så förtvivlat gärna vill hålla ifrån mej. Förtränga. För jag vill värna mitt positiva, vagga det som en liten bebis, ta hand om och gulla med, jag vill inte sunka ner mej i elände igen. Inte möta skammen som tar över när jag börjar tänka.

Mummel om kaoskänslor

Lång paus - med olika orsaker, kan man säga.
Just nu är det verklighetskrockar så det står härliga till, just nu är det trötthet, sjukdom efter sjukdom, dissociation, kanske, men samtidigt är det alldeles underbart, kärlek, lycka, hem...

Hem, ja. Har kommit hem, så är det. Både rent fysiskt, jag älskar mitt hem, jag blir glad av tanken på att åka hem, när jag kör uppför backen och ser mitt hus, vårt hus, när jag svänger in på uppfarten, fylls jag av ren och klar glädje, och relationsmässigt. Jävla ord, men vad ska man annars kalla det? När allt bara är självklart, pusslet lägger sej självt, bitarna faller på plats och det bara är tryggt och fantastiskt, när kärleken bara finns och bara växer - och relationen bara finns, då har man väl kommit hem?

Men samtidigt är det så svårt, så svårt. Dottern har lämnat behandlingshemmet, hon packade och stack. Bara sådär. Bara sådär, och efter samverkanssamtal och positiva signaler om att förlängning nog kommer att godkännas, den som står för kostnaden är beredd att ta mer kostnad eftersom det verkade fungera, och hon satt där och pratadepratadepratade om hur hon kände det som om det var på rätt väg, att hon var på väg, för fan...
Så beslutar hon sej för att lämna.

Tror att jag kraschade helt den dagen, då när hon ringde och sa att nu hade hon fattat beslutet, hon hade fixat skjuts hem, hon skulle inte stanna där utan åka tillbaka till... Ja, vad?
Till det liv hon inte klarar av, så är det. Till lägenheten hon inte klarar att hålla i ens den minsta lilla ordning, till ingentinget som fyller dagarna.
Jag ska fråga henne vad hon har för plan. Jag ska, men har inte klarat det än. Vet inte hur jag ska orka, nämligen, orka pressa henne, orka ifrågasätta, orka överhuvudtaget.

Vi har pratat mycket, jag och min älskade, för han har ju de facto inte upplevt de värsta stunderna. Storsonen var hemma på besök en helg, och pratade om hur vi haft det under de där värsta åren, och han sa det, han också: "Du vet inte hur illa det kan bli", sa han till min älskade, och kanske förstod han lite bättre då, kanske inte.

Jag är nog ganska rädd, tror jag. Rädd för vad som ska hända min enda dotter, rädd för vad det ska göra med henne, men mej, med oss alla. Fixar vi det? Fixar min stackars älskade de där värsta stunderna som jag tyvärr är övertygad kommer? Fixar han att till sist förstå genom egna upplevelser det jag försökt förklara, försökt sätta ord på?

Så nu börjar vi om, ännu en gång. Dotterns psykolog pratar om att inga yxor ska kastas i sjön, att vi ska se detta som ett tillfälligt bakslag, försöka jobba på att få henne att åka tillbaka - "...vi måste lyssna noga på det hon säger, ta allt på största allvar, och sen ska vi försöka lösa de problem som finns...", säger han, men jag tvivlar.

Jag tvivlar starkt på att det kommer att fungera, för just nu är hon i "jag-är-normal"-stadiet, och det kan hålla i sej ett par veckor, och jag tror inte vare sej behandlingshemmet eller landstinget väntar så länge.
Och det blir ingen mer gång, det är säkert, det. Blåser hon den här möjligheten är hon utlämnad åt sej själv när det gäller behandling, då är det öppenvård som gäller med allt vad det innebär av boka tider, passa tider, ta sej till sjukhuset - allt det där som är så otroligt stressande och ångestframkallande för henne.

En bit har hon kommit, långt nog för att det ska börja bli svårt och jobbigt och påfrestande, långt nog för att kraven ska komma - och då slår flyktimpulsen till. Förstås. För så är det: den falska kompetensen övertygar henne om att hon visst klarar en vardag ensam, att hon visst kan orka att vara "normal", och sen kraschar hon med dunder och brak.

Jag vet vad min mamma, mina systrar, de flesta i min omgivning, kommer att säga: att det kommer att gå så bra, så bra, hon verkar ju må bra, att jag inte ska ha en sån negativ inställning, att jag måste tänka positivt, och jag tänker att de inte vet ett skit, att de aldrig lyssnat på vad jag sagt, aldrig tagit till sej vad det egentligen är vi har att kämpa med, att de definitivt inte satt sej in i vad emotionellt instabil personlighetsstörning innebär - vadå borderline? säger de, och jag förtvivlar. Vadå borderline, hon verkar ju normal, hon verkar ju må bra, hon verkar ju...

Fan också. Vad är skillnaden på negativitet och realistiskt tänkande baserat på erfarenheter?

Mummel om verkligheter

Min lille har det svårt nu, och därmed också jag.
När man inser att man är mer eller mindre hjälplös i allt som händer blir det förstås ännu jobbigare, och jag är mer än nånsin tacksam över att jag kan åka hem och tanka lycka och kärlek, veta att min lille plutt kommer till en varm, kärleksfylld och kärleksfull miljö - men bara varannan vecka.

T o m skolan har nu fått upp ögonen för att han inte har det så bra med sin pappa, och kanske kan det bli en väg framåt?
"Jag har aldrig träffat ett barn som mått bra av att bo varannan vecka", sa kuratorn, och hon ska väl veta, hon har väl mött en hel del ungar genom åren?

Men hur? Hur når jag igenom med att vi nu måste tänka på barnets bästa, att vi inte kan sätta vuxensaker och vuxenkänslor framför ungen?

Kämpa på. Ringa soc anonymt och be om råd? Jag vet ju vad det blir, det blir "Har du provat samtal med pappan?", och det vill jag lova att jag har. Når inte fram, inte igenom, inte en chans.

Han frågar: "Kan jag få filmen Mortal Kombat, mamma", och jag säger förstås nej, inte en chans, för den är det väl bra mycket högre åldersgräns än 8 år på?
"Men jag och pappa tittade ju på den igår", säger han, och jag tänker att kanske hittar han på, kanske är det en fantasi, men kanske är det faktiskt så, kanske låter idioten honom se sådana där filmer, 15-årsfilmer, och övertygar sej själv om att bara en förälder är med, så....

Fy fan. Just den där biten med att försöka få fäder att se att de faktiskt inte ska vara sin egen prio ett är jag så innerligt trött på.

Men: han är så rolig, ungen! När jag var totalförkyld och trodde att jag skulle dö eftersom jag hade så svårt att andas sa han:
"Om du går till doktorn och de blir tvungen att avliva dej, får jag allt du äger då?"
Nej, sa jag, det får du inte, du får dela med dina syskon.
"Men jag kan väl få bilen och kreditkortet?" sa han och blev rätt besviken när jag förklarade att hur sjuk jag än blir kommer ingen att avliva mej, så gör man inte.
"Det gör man ju med djur", muttrade han, och det har han ju alldeles rätt i! Om man borde göra det med folk också är en helt annan diskussion, och den tar jag inte med honom innan han blivit bra mycket större.

Mummel om hemifrån

Längtar hem, och konstaterar att en vecka är för lång tid, alldeles för lång tid, att vara borta...

Känner mej halv, och inser att det inte alls är bra att hamna ensam för sej själv med så många tankar i skallen.
Helgen var tuff, med många insikter. Den första var att jag givetvis inte skulle ha åkt ensam, jag skulle givetvis tagit min älskade med mej - inte för min skull, utan för dotterns och hans. Han är del i det nu, en stor del, och skulle ha varit med.
Men: jag tänkte som förr, jag var s a s kvar i mitt förra liv, som om jag fortfarande var ensam. Så tänkte jag, och just den insikten var faktiskt en av de svåraste och tyngsta. För hur tänker han? Känns det för honom som om jag stänger honom ute, inte släpper in honom i mitt svåraste?
Ringde, bad om ursäkt, och förklarade vad som hänt, i mej och med mej, och allt var bra igen. Han höll med: han skulle ha varit med, förstås, men förstod att jag handlat med nån sorts automatik...

Att vistas så lång tid som två dygn bland föräldrar som är i samma situation som jag var både för jävligt och stärkande. Det fanns sådana som haft, och har, det mycket, mycket värre, och det är många många tankar att sortera nu...

Som: var min känsla riktig, ansåg de föräldrar som har barn med flera diagnoser, med t ex anorexia, att de står över? Finns det grader i helvetet där vissa anser att något som är konkret och påtagligt gör att man känner sej "bättre" än sådana som "bara" har en så diffus och mångfacetterad diagnos som IPS???
Ni ser... Det finns nog överallt, det där, och det är ganska intressant att studera...

Fantastiskt duktig personal var det, och jag kände att jo, jag skulle nog vilja dra igång det hemma, dra igång en anhöriggrupp enligt den "skolan" - men mitt förstånd säger nej. Inte fan skulle jag orka det!

Jag har mycket att tänka på, och det kommer nog att dröja innan det fallit på plats. Problemet nu är att försöka se till att dottern inte sticker därifrån, att hon orkar med att jobba vidare, för jag ser tecknen på flyktvilja nu. Hon letar fel, för smekmånaden är över. Och min rädsla är lika stor som förr, kanske ännu större, eftersom det inte blir fler chanser. Sticker hon nu är det öppenvården som gäller, och öppenvården fixar hon inte!

Det kommer mera. Men jag vet inte när. Just nu är det annat på tapeten, löneförhandlingar och besked om att chefen inte vill jobba kvar gör att jobbet tar över det mesta. Kanske är det bra?

Mummel om rädsla för anhörigkurs

Inser att min odefinierade ångest inte bara har att göra med att jag knappt har sett min älskade den här veckan, utan det är den kommande anhörigkursen som är kärnan i det hela.

Jag är rädd. Skiträdd, faktiskt. Eftersom det är fråga om ett behandlingshem med folk från när och fjärran trycks en tolvveckors kurs in på två helger, och det skrämmer mej.

En hel grupp anhöriga - högst troligt mest föräldrar, kanske t o m mammor - som ska bli nån sorts enhet under två lördagar och två söndagar. Att blottlägga mej själv och min familj inför dessa främlingar. Vända ut och in på allt, på en så stor del av mitt liv, av vårt liv - det är otroligt skrämmande.

Det som sägs i gruppen stannar i gruppen, så står det. Man kan jag glida ur min lycka, mitt underbarar liv, och låta mej själv återvända till de där vidriga åren? Vill jag verkligen det?

Jag vet att jag kommer att göra det, men jag gör det inte gärna. Där finns givetvis skuld, också, för inte får man tänka så, känna så?

Jag hoppas bara att jag kommer att fixa det utan att bli nerdragen i geggan igen. Vissa dagar, som idag, känns det som om jag faller tillbaka, som om min kärastes frånvaro (Så dumt... Jag jobbar dag, han kväll den här veckan, därför är det, inget annat!) innebär att jag sugs ner i det gamla, trötta, ångestfyllda...

Jo, det känns dumt. Men jag är rädd, så är det bara. Vill inte åka, vill vara hemma och njuta av den tillvaro jag trivs så bra med, inte åka ifrån och vältra mej i elände en hel helg...

Mummel om hjärtesorg

Om barnen har det bra mår man bra.
Nu har barnen det inte bra, och jag har ont i hjärtat. Ont i hjärtat och ont i magen och ovanpå det en överväldigande känsla av hjälplöshet.

Dottern ringer och är förbannad, det funkar inte bra, hon säger att hon inte gör annat än klagar och klagar - men inget händer. Hennes kontaktperson, sköterskan som lyssnar och som ställer upp och som skriver in allt hon säger i datorn så att alla ska se (som att det krävs mer än ett "nu är det dags att gå upp" för att få henne att vakna, att de ska gå in, dra upp rullgardinen och dra av henne täcket om det är det som krävs) har hon förtroende för, men resten? Ingen "har tid" att läsa det som står, och det har hänt att ingen väckt henne, att hon sovit till halv två på eftermiddagen... Vad innebär det för en borderline-are? Jo, att känslan är att ingen bryr sej, att ingen vill hjälpa, att det inte är nån behandling och att hon inte kommer nånstans.
"Jag har tänkt på att packa och skriva ut mej och dra härifrån", sa hon, och jag får hjärtat i halsgropen och vet inte vad jag ska säga men säger förstås nånting i stil med att jag är stolt över henne, att jag är så stolt över att hon är kvar, att hon klagar, att hon försöker och försöker och inte ger efter för de där flyktimpulserna...

Och den lille...
Hans pappa har lagt ner allt. Säger att han varit hos doktorn, att det är för mycket på jobbet, han orkar ingenting när han är hemma - vilket inte är nåt nytt, egentligen. Sen jag flyttade har allt förfallit, trädgården är i sånt skick att jag är förvånad över att ingen granne ringt och anmält, och jag är livrädd för att det är samma läge inomhus.
Jag har haft en obehaglig känsla i magen, en obestämd oro för att min minsting inte har det bra i skolan, att det är alldeles för schizofrent för honom att byta liv varannan vecka, komma från en förälder som inte orkar nånting alls (vilket inkluderar: se till att unge kommer i säng i tid, se till att unge gör läxor, se till att unge har den tillsyn som krävs o s v) till mej som har krav och ramar och regler...

Pratade med hans fröken igår, och det finns oro där också. Lillpojken har det inte riktigt bra, det "händer en massa" omkring honom, och det är en hel del som har rätt hemska rötter.
"Han sa: när någon annan trillar och gör sej illa springer alla fram och kollar hur det gått, när jag gör det är det ingen som bryr sej", sa fröken, och det är hemskt att höra. Han själv anser att alla är hans vänner, han är otroligt lojal mot alla som han anser vara hans vänner - men de andra barnen är inte snälla mot honom.
Och det beror på föräldrar. Föräldrar som inte tycker om min lille unge, och som inte tvekar att uppmuntra sina barn att vara elaka mot honom.
Det är nästan för hemskt.

Nu ska han träffa specialpedagogen, min lille, för fröken har äntligen insett att han är lite för kvick i skallen för att vara stimulerad av "det vanliga". Efter det blir det möte med en hel massa folk, lärare och specialpedagog och fritidspersonal och rektor, och jag vet inte hur jag ska få det här till nåt positivt.
Kan jag övertyga honom om att de vuxna vill stötta och göra allt bättre? Kan jag få honom att förstå att hans kvicka skalle gör att han står ut, inte passar i formen, men att det inte behöver betyda nåt negativt, att han också har rätt att vara den han är trots att skolan gör allt för att kväva och dämpa och banka till honom så att han ska bli enligt norm?

Vill bara gråta, trots att jag ju försökt att förbereda mej själv på det här. För jag vet ju att han inte är riktigt som andra i hans egen ålder, och att det gör att de andra barnen drar sej undan...
Han vill så gärna vara som de andra, men det är tydligt att han inte är det. Risken med att uppmuntra sina barn att växa allt de kan enligt sina egna förutsättningar är förstås att de hamnar i den här situationen, men vad gör man annars?

Han läste siffror på hus och bilar när han satt i vagnen, sisådär tre år gammal. När han var fyra kunde han läsa, och då menar jag inte att han kände igen ett och annat ord, han läste. Han kan föra samtal med vem som helst, och jag kan förstå att en hel del människor inte fixar att en liten unge pratar som... Ja, han är lillgammal. Udda. Och som alla andra barn i den åldern har han inte verktygen att hantera grymheter, och grymma är de, barnen. Udda är inte bra, inte ens om det egentligen är ett väldigt positivt slags udda. Och barn som har föräldrar som dissar ett annat barn tvekar inte att ta till diverse metoder för att elaka sej.

Hans fröken berättade att han pratat med henne, bara pratat, och i förbigående haft en undring som sliter hjärtat ur bröstet på en: när nån annan trillar och slår springer kompisarna dit och kollar så att allt är bra - när han gör det kommer ingen och ingen kollar om allt är bra. När det är fotboll och nån ger nån annan en knuff tittar de andra på varann och flinar - om han knuffar skriker alla argt och springer efter en vuxen.

Jag gör det jag kan, och lite till, hoppas jag. Jag försöker få honom att förstå att det inte är rätt att skydda såna som gör fel, som är dumma, som gör taskiga grejor - men jag förstår varför. Kanske har jag gjort det själv, hållit tyst därför att jag så gärna vill bli om inte omtyckt så i alla fall accepterad i gruppen.

Det gör man när man är barn, när man är ung.
Inte nu. Inte när man är tant och fått skinn på näsan. Men glömmer gör jag inte.

Flera dagar nu har jag försökt skriva på det här, men det är svårt. Har t o m svårt att bestämma mej för om jag ska publicera det eller ej.

Mummel om krångligheter

Det har känts svårt att skriva ett par dagar, kanske är besvikelsen över hur vårt samhälle utvecklas en för tung våt filt för att jag bara ska orka skaka den av mej - känner jag igen mina medmänniskor? Vet jag vilka som anser att jag är en parasit som inte gör rätt för mej, att min dotter är det?
Så känns det. Jo, jag vet nog att det förmodligen är en mindre del av Sveriges invånare som ser saken så, men det räcker. Oj, vad det räcker...

Min dotter är andra generationens invandrare i statistiken. Min älskade är invandrare, även om han var under året då han flyttade hit. I och för sej är de inte svarta i håret och bruna i skinnet, det kanske gör skillnad?

Det blir möte på jobbet, med höga chefer närvarande, och det är nog bra. Kanske. Inte för att jag tror att något händer, det blir väl till att göra en anmälan till sist i alla fall, för det finns regler och lagar att hålla sej till - även om de är lätta att kringå.
Vi ska göra det bästa vi kan med de resurser företagsledningen anser räcka, det är svaret vi får. Jag tänker på alla dem jag träffat under mitt arbete med äldrevården, och känner igen det: det är inte verkliga förhållanden som styr, det är teorier och chefers uppfattningar, och det gör mej mörkrädd.

Som den nya tolkningen av lagen som styr personlig assistans. Eftersom det är så att myndigheter vill undvika kostnader till varje pris försöker de lägga över dem på andra, och i det här fallet är det allas vår försäkringskassa som vill att kommunerna ska betala.
Så människor som är svårt handikappade får uppleva hur deras assistans halveras, trots att sjukdom/handikapp inte förändras...

Hur kan man sova efter att ha beslutat att en människa som faktiskt behöver hjälp med allt kan sitta i en stol och titta på film i tre timmar, ensam? Vad händer om nåt händer?

Som sagt. Vart är vi egentligen på väg? Är det omodernt att bry sej om andra? Är solidaritet och medmänsklighet begrepp som trillat ur medvetandet hos folk, där hålet i stället fyllts med pengar pengar pengar, mej och mitt, sköt dej själv och skit i andra?

Ska inte skriva mer nu, för jag är både ledsen och rädd, och sånt kan lätt ge en massa ilska som blir fel när man skriver... Men jag vet en sak: jag skulle med glädje betala mer skatt för att de som har det sämre än jag kan få det stöd och den hjälp de behöver. För att de gamla, som slitit ett helt liv, ska få ett värdigt slut, för att till exempel Plastfarfars barnbarn ska få det stöd de behöver så att de kan få ett bra liv. För att min dotter och Puffan ska få en chans till liv. För att alla ska ha samma chans att få vård, utbildning, omsorg.

Så. Nu slutar jag.

Misstag att bry sej...

...?

Stannar hemma idag, riktigt dum är jag inte även om man kan undra. Ska nog t o m ringa min gulldoktor - eller snarare vårdcentralens telefonsvarare - och se till att få en tid för operationsdiskussion. Ryser när jag tänker/skriver det, var i hela friden fick jag denna operationsskräck ifrån? Vet det ju, egentligen, den späds på varje gång jag träffar min numera rullstolsburne bekant...
Men å andra sidan: om jag inte gör nåt kanske jag hamnar i stol i alla fall.

I de här stunderna, när jag nästan inte orkar med mej själv, och när det blir så svårt, så svårt att hålla ihop livet med familj och jobb, när jag tillåter smärtan att ta över inte bara min kropp utan också min hjärna och mina känslor, då undrar jag vad fan jag håller på med, egentligen...

Försöker ta hand om allt och alla, det är vad jag håller på med. När jag gick med på att bli fackombud på jobbet tänkte jag igenom det noga, såg det som ett sätt för mej att växa och utvecklas på en arbetsplats där sådant gjorts omöjligt, men nu undrar jag hur genomtänkt det egentligen var.
Mina kollegor går i pension i förtid eftersom de inte orkar med att stanna på en arbetsplats där all kreativitet, alla initiativ, kvävs, och jag kan inget annat göra än att förstå. Fick jag chansen skulle jag byta jobb på ett ögonblick, och det är för jävligt.

Ändå fortsätter jag att försöka. Försöka ena oss, försöka få alla med på tåget som skulle kunna leda till bättre arbetsmiljö - och det går tungt, kan jag säga.
De allra flesta är uppgivna, säger att de ju försökt allt förut, att inget förändras vad vi än gör. De är trötta och slitna och har slutat försöka blåsa liv i sin gnista, den gnista som fick oss alla att välja yrke, önskan att inte bara informera utan också engagera och - ja! - utbilda.
Det är inte modernt nu, tror jag. Inte "inne" att ta allvarliga ämnen och göra dem tillgängliga, allt ska vara snabbt, ytligt, utan substans. Tacka fan för att man tappar sugen!

Men jag bryr mej. Jag bryr mej om mina medarbetare, bryr mej om mina läsare, jag bryr mej faktiskt om de flesta ämnen jag skriver om - och det gör mej väl väldigt omodern?

Än tänker jag inte ge mej. Planerar redan för att utbilda mej vidare till våren, se till att lära mer om arbetsmiljö, se till att få ordentligt på fötterna och fortsätta försöka göra vår arbetsmiljö och därmed tidningen bättre.
För tidningen försämras förstås när journalisterna som ska granska och berätta inte behandlas som människor, ens. För vart ska vi vända oss? Arbetsmiljöverket?
Företagsledningen reagerar inte alls, där är det pengar som styr, inte tidningsmakeriet. Nuförtiden är det inte produkten som är viktigast, det är vinsten - och det får mej att tänka att seriösa dagstidningar egentligen borde vara statsägda! Å andra sidan - på den tiden jag var anställd i statsägd medieproduktion var det inte bättre...

You can't win. Men jag vill inte lägga mej, vill inte ge upp, vill inte sluta bry mej, Det är bara smärtan som tillfälligtvis tagit över mina tankar och vill få mej att ge upp.

Misstag med "moral"

Är på jobbet.
Förstås är jag på jobbet, fast det är lite komplicerat att klara av att utföra mina arbetsuppgifter...

På presskonferensen jag var på imorse fick jag hoppa upp och ner, sitta och stå om vartannat, eftersom jag inte kan sitta för långa stunder i taget, visst tittade de lite konstigt, men säger man "diskbråck" eller "ont i ryggen" kan de flesta relatera till det.
Verkar det som.

Själv funderar jag mycket över varför jag är så inihelvete dum så att jag går till jobbet när jag knappt kan gå, men kan inte riktigt motivera det ens för mej själv.
Är det arbetsmoral?
Nån annan slags moral?
Luther som sitter och biter mej i nacken?

Jag har en massa hängande över mej, ett stort projekt inför söndagens val som måste vara färdigt idag, senast imorgon, och som jag inte haft möjlighet att lägga tid på eftersom det varit en massa andra jobb som absolut måste göras, oftast till morgondagens tidning.

Vår vardag. Allt måste vara färdigt idag, eftersom det ska med i morgondagens tidning.

Å andra sidan ska vi göra djuplodande stora jobb som ska få ta längre tid - men när deadline närmar sej har man alltså inte haft tid att jobba igenom det, och hamnar i en sits där man inte ens hinner läsa igenom, inte fila på formuleringar, inte få till det som man vill ha det utan får nöja sej med att det blir färdigt innan det är för sent.

Psykosocial arbetsmiljö. Ett ord i tiden, men ett ord vars mening definitivt inte slagit igenom hos diverse företagsledningar.

Har jobbat mycket med äldrevård de senaste månaderna, och det gör mej ledsen. Jag blir glad över att se alla dessa underbara människor som gör allt och lite till för att skapa en så bra miljö som möjligt för de gamla och sjuka, men jag blir oerhört ledsen över hur de behandlas, personalen.
Ungefär som här, kanske. Om nåt är bra är det självklart, det är bara det vi kan kräva av oss själva och av varandra. Om nåt är dåligt är det personalens fel, aldrig förutsättningarnas.
Jag har sett hur mycket själ och hjärta dessa underbetalda, underbara kvinnor (jo, hittills har det enbart varit kvinnor!) lägger i sitt arbete, hur de använder sina personliga prylar för att göra det mysigt på avdelningarna eftersom det (förstås!) inte finns pengar till pynt, det finns ju inte ens pengar till personal efter ordning.
Hur de pusslar och pysslar för att få ihop det med schemat, för det som egentligen ska vara arbetsgivarens ansvar - att leda och fördela arbetet - läggs på de anställda, det ska bytas och donas, för annars får man ju inte ledigt, det finns inte pengar till vikarier...

Ungefär som här. Skillnaden är att jag inte ansvarar för andra människors väl och ve. Jo, kanske mina kollegors i viss mån, men inte som där, inom äldrevården.

Jag frågade hur det skulle vara om de följde alla regler, om de lade på arbetsgivaren det som borde ligga på arbetsgivaren, och svaret jag fick var väldigt belysande: det skulle inte gå, då skulle de gamla drabbas, och det kan de inte ta på sitt samvete.

Moral.

Är det så att enbart vi arbetstagare ska ansvara för att det funkar? Ska vi nöja oss med att bli skuldbelagda, eller snarare tvingas skuldbelägga oss själva, eftersom företags- och kommunledningar tvår sina händer och säger att det är såhär det är nu, bara att tugga och svälja och om ni inte väljer att göra det där lilla extra utan att få något för det drabbar det era läsare/vårdtagare...

Usch. Kanske är det smärtan som gör mej stingslig, men jag är både trött och arg just nu. På mej själv, och på de system som styr. På samhället vi valt, om ni vill. Är det så här vi vill ha det, egentligen???

Mummel om smärtnivåer

Ryggen har brakat igen, och jag ser ut som en idiot när jag försöker stappla fram utan att skrika högt. Att ta sej ur sängen, eller upp ur soffan, är numera stora projekt, och jag börjar tänka att jag nog får lov att prata med min gulldoktor om operation i alla fall.

Det här går nämligen inte längre. Jag kan inte gå varje dag och vara rädd, rädd för att jag ska göra en rörelse på fel sätt och därmed reta upp den där disken i ländryggen som ställer till det så förbannat. Kan inte gå och vara så rädd för smärtan att den får styra mitt liv.
Det har jag ju kommit förbi en gång, och jag måste ta mej i nackskinnet och se till att ta makten över mina tankar igen!

Gick hela dagen igår och mådde dåligt över att lilleman ska behöva se mej i det här skicket, att jag inte ska kunna jobba, att jag ska förstöra allt det underbara jag har nu genom att låta smärtan ta över. Och så ska man inte tillbringa en ledig dag!

Det var lördag eftermiddag det började, jag bakade bullar och rensade svamp och tvättade på förmiddagen men kände inte av ryggen alls - och så bara pang! Kunde inte resa mej. Kunde inte ligga, inte sitta, inte stå. Bara försöka fortsätta andas utan att skrika, vilket i sej var svårt, så svårt. Att sen göra resten - koka svampsoppa, vika tvätt, frysa in bullar - var ett enda oavbrutet lidande. Hålla masken inför älsklingen går inte, han ser på mej direkt om jag har extra smärtor, vilket i och för sej inte är svårt, jag vet att jag blir likblek...

Och hela tiden mal det i bakhuvudet: jag måste kunna jobba, måste kunna jobba, måste kunna...
För annars blir det kaos, annars läggs allt jag skulle göra på mina kollegor, och allt jag inte gjort klart, och valet...
Men är det mitt ansvar? Ska jag ta ansvar för att arbetsgivaren gjort oss så sårbara att man inte ens kan bli sjuk utan att redaktionen stressas ihjäl?

Förresten har jag inte råd att vara sjukskriven. Så länge lägenheten förblir osåld måste jag kunna jobba för att inte känna mej som värsta parasiten. Mina känslor, inte hans. Han säger att jag inte ska tänka så, att det är vi nu, och att vi klarar oss - men ändå.

Sorry. Det bidde visst bara gnäll idag. Vilket i sej visar hur inihelvete påverkad jag blir av smärtan...

Mummel om insikter

Dottern är hemma på (ännu en...) permission, och vi pratar en hel del. Jag inser att hon faktiskt söker mej nu, söker mej för att testa sina nyvunna kunskaper, testa det hon ser och hör och lär på behandlingshemmet.

Förstås är det mycket "jag fattar ju ingenting" och "jag har aldrig känt mej så dum i hela mitt liv", men ändå är det så att hon fattar väldigt mycket och inte är ett dugg dum.

Vi satt och tittade i hennes hemuppgifter, uppgifter som hon säger är helt jävla omöjliga, hon kan inte, fattar inte, blablabla - men hon kan och fattar, och med lite småknuffar (verbala, inte fysiska!) tar hon ett steg till, och ett till...

Så vi pratar, och jag får veta att personalen anser och säger att hon har ovanligt mycket insikt om sina problem för att vara en borderline-are, hon ser på mej och säger att du mamma, det har vi ju jobbat mycket med, du och jag, i många år, och jag svarar att jajamen, visst har vi det, och tänker att jubel och fröjd, hon ser!!!

Det finns också fina illustrationer att använda för att få henne att fatta att hon hela tiden tar små steg, hela tiden utvecklas, hela tiden lär sej - för det fattar hon inte riktigt ännu, det där med att hon faktiskt får erfarenheter, och använder sej av dem i liknande situationer.
Som den där hemska kvällen när hon fick en riktig snedfylla och gav sej på en gammal plågoande från högstadiet, då gick hon nästan under av ångest nästa dag, hon hade inte bara rent fysiskt gett sej på en människa, hon hade också varit sådär vidrig otrevlig som bara hon kan mot en del andra, också knutna till högstadietiden... Dagen därpå fick jag hämta upp henne och sitta i timmar för att hon inte skulle låta sej själv sjunka totalt.
Det blev en parallell senast hon var hemma, en fest, folk som känt henne när hon var fjortis och hemsk. Dagen efter kom hon till mej och pratade, berättade om hur hemskt det varit, hur svårt att hantera dessa människor som berättade för henne hur hon sårat och skadat, hur hon bett om ursäkt och förklarat att det skulle aldrig hända nu - men att de fortsatt, fler hade tillkommit, fler historier om vad hon gjort, hur hon burit sej åt...
Hon mådde skit, och jag frågade om hon bett om ursäkt - och det hade hon. Jag frågade om dessa människor var viktiga för henne nu, om de betydde något för henne i dag - och det gör de inte.
Så jag sa att det faktiskt inte är hennes problem om de väljer att hänga fast vid sådant som hänt för åratal sedan, att det inte är hennes problem om de inte klarar av att förlåta. Det är deras problem, och hon har gjort det hon kan för att räta upp saker och ting...

När vi satt häromkvällen och diskuterade hennes inställning, det där med att hon inte fattar och är så dum sa jag att hon uppenbarligen inte är dummare än att hon lärt sej av det hon upplevt.
"Hur menar du?", säger hon, och jag tar ovanstående exempel för att illustrera. Hur hon vuxit, hur hon lärt, hur hon hanterar likartade grejor utifrån det hon lärt - och jag tror att hon förstod.

Faktiskt tror jag att hon förstod, och därtill tog till sej det faktum att hon faktiskt utvecklas. Lär sej. Hanterar svåra situationer - vilket hon aldrig gjort förr.

Förr stack hon, fysiskt eller mentalt. Stängde av, lyssnade inte, lärde inte, ville inte.
Nu stannar hon, mitt i det hon tycker är svårast, att se sej själv, se vilka höga berg hon har att bestiga, och hon kan förklara och berätta.

Kanske låter det helt sjukt, men när hon säger "... jag insåg att bara färdighetsträningen tar ett år och att det kanske blir så att de bedömer att jag behöver ett varv till, det var nog därför jag beställde biljetten hem nu..." och jag känner hur mina ögon vidgas, hjärtat slår snabbare: hon ser!!! Hon förstår!!! Och framförallt: hon verbaliserar.

Mummel om ovanligheter

"Det här känns lite ovant, va, mamma?" är något som storsonen säger ganska ofta.
Första gången tittade jag väl lite frågande, så han fortsatte med en menande blick mot min käraste, som gjorde nånting vadsomhelst med den fart han oftast har - och jag förstod.

Jo, det känns lite ovant. Ovant att någon gör nånting. Eller att någon annan gör nånting i eller omkring mitt hem.
"Vad skönt för dej, mamma", sa lillsonen en dag när älsklingen plockade ur diskmaskinen, "det där är det ju bara du som har gjort alltid!", och jag tänker att det är ju för sorgligt att mina barn faktiskt inte bara noterat utan också tydligen reagerat på sakernas tillstånd...

Ja, inte den store, kanske, han är ju faktiskt vuxen, men den lille... Att han sett, att han reagerat, det är lite sorgligt. Bra också - det vore ännu sorgligare om han tagit det för givet, om han ansett att det är helt ok att det bara är mamma som ska göra, göra allt.

För ovant är det, som sagt. Jag tjuvkikar ibland, ser på honom när han grejar och fixar, ser på hur han gör allt han kan för att vårt hem ska vara ok, för att trädgård och gräsmatta inte ska växa igen, och inser att det liv jag haft varit åt helvete.

Det är en härlig känsla, det här delandet. Jag för lite gerillakrig för att han inte ska behandla mej som om jag var av glas, för att jag ska "få" göra det jag klarar av, jag gör det jag kan - men behöver inte ha ångest för det jag inte klarar längre, behöver inte prioritera bort saker längre, för det jag inte klarar av gör han.

Mycket ovant, och mycket mycket skönt. Känslan av att dela är stor, men något som är ännu större är faktiskt att min lille son får möjligheten att se hur det egentligen ska fungera... Att man hjälps åt. Och att man gör det man måste, inte bara det man vill. Kanske framförallt det - för det får han som sagt var inte i sitt andra hem...

Idag kommer han hem, min lille älskling. Idag kommer han hem, och jag får en vecka som jag inte behöver ha ångest, inte behöver oroa mej för att han inte får den sömn han behöver, den mat han behöver, den omsorg han behöver. Nu ska vi testa vår nya vardag, för det har vi inte gjort ännu. Ny vardag, bättre vardag - alternativ finnes icke!

Mummel om rädslor

Har varit rädd ett par dagar nu, eftersom jag vaknade en morgon och knappt tog mej ur sängen.

Det känns som om nån tagit en slägga och dängt till rakt över svanskotan, och smärtan är välbekant: det är en disk som krånglar. Jag hoppas att det inte är en till som brakat, att det är en av de redan trasiga som läcker, men eftersom det är vänster ben som inte fungar kan jag konstatera att det inte är samma som sist, då var det höger ben som släpade...

Rädd, som sagt. Rädd att jag ska bli en belastning, att jag inte ska kunna dra min del av lasset, rädd att jag ska känna mej som en onöda - jag klarar det bara inte, vare sej fysiskt eller mentalt.

Är inte färdig i lägenheten, heller, det är inte särskilt mycket kvar att göra, men det är dock litegrann: badrum och golv. Var i alla fall smart nog att anlita en fönsterputsare, och det som skulle tagit mej minst en halv dag fixade han på en dryg halvtimme! Bra blev det också, honom ringer jag nog igen...
Just fönsterputset blev faktiskt anledning till en diskussion på jobbet - min chef blev ytterligt upprörd över att jag och en kollega faktiskt kunde tänka oss att anlita svart arbetskraft...
Och det kunde jag, alltså. Utan att tveka en sekund. Det är faktiskt första gången i livet, och jag tänker inte ha dåligt samvete för den saken, heller!

Vet inte riktigt hur jag ska agera nu, med tanke på ryggen, menar jag. Jag har en telefontid med min läkare om några veckor, men vet förstås att han inte kan göra ett skit förutom att skriva ut recept. Ska någon göra nånting får jag ringa ortopeden och boka operation - och det vill jag definitivt inte. Det ska mycket mer än så till om jag ska lägga mej på operationsbordet, än så länge väger riskerna tyngre än eventuell förbättring. Får inte min bekant ur skallen, hon som opererade ett diskbråck i ländryggen och hamnade i rullstol...

Ska vila idag. Vila och bara göra det som känns ok. Inte bli Duktig flicka ett enda dugg. Så! Då var det bestämt... Meditera, få bort alla negativa tankar, fokusera på allt underbart och bra jag har i mitt liv. Hela mej själv så gott det går...

Mummel om skolan

Ny termin, och jag är nog lite orolig för hur lilleman ska klara sej...
Vilket är helt vansinnigt, eftersom han är en mycket intelligent liten pojke, nyfiken och kvick i skallen, och han älskar att lära sej nya saker, att diskutera och att fråga.

Men jag vet hur det funkar. Jag vet att mitt sätt att "uppfostra" mina barn gör att de får bekymmer i skolan. Jag vet att min lille plutt kommer att få ta mycket skit under de år som kommer.

Vadan detta? Jo, jag läste det här, och det gav en hel del minnesglimtar, inte bara från barnens skoltid utan också min egen.

Jag var en av de Duktiga, ända till nian. Då hade jag tröttnat, och tillbringade mer tid med att skolka än att vara i skolan. Trots det gick jag ut med ett medelbetyg på runt 4,6, och det berodde på dels att jag varit "duktig" så länge, och dels på att jag skrev lysande på de allra flesta prov. På den tiden var det alltså kunskapen som avgjorde, jag vet att min klassföreståndare - som jag hade i svenska, engelska och tyska - tänkte sänka mina betyg i alla tre ämnena, men inte kunde göra det eftersom jag skrev femmor på de nationella proven...

Mina stora barn har haft en hel del problem med lärare genom åren, och det beror på att deras korkade mamma lärt dem att inte ta det som sägs som sanning utan kräva både förklaringar och hållbara argument... En hel del lärare tycker väldigt illa om såna barn, nyfikenhet och lärdomstörst passar inte in i skolan, det finns inte tid att tillfredsställa barn som är... Vad ska jag säga här och fortfarande vara politiskt korrekt?
Barn som inte är som den accepterade normen, kanske. Inte passar i de formar som skolan gör åt våra barn, rund plugg i fyrkantigt hål funkar icke.

Det finns helt enkelt inte resurser, inte för att stötta dem som lär lite långsammare, inte för att hjälpa de barn som är lite kvickare att lära att utvecklas så långt de kan.

Mina söner är kvicka i skallen, nyfikna och intelligenta - och det går inte alls ihop med dagens skola. Lilleman fick börja skolan ett år för tidigt eftersom jag såg tecknen, mindes hur den store tröttnat på skolan redan på mellanstadiet, tröttnat på att sitta utan att göra, trött på att bli ombedd att vara tyst när han ställde frågor.

Och jag oroar mej, oroar mej alldeles väldigt. Han ligger högt över målen för sin årskurs, trots att han är ett år yngre än de andra barnen, och han hamnar i detsamma som hans bror hamnade i: får inte stimulans, och hittar annat att sysselsätta sej med än skolarbete, som att yra runt i klassrummet, spela apa och snacka med kompisar...

Pratar och pratar med lärare, men når fan inte fram. De vill gärna hänga upp sej på att han är ett år yngre och att hans runtyrande och snackande beror på att han inte är "socialt mogen", och jag blir lika förbannad varje gång - ser de inte att de kväver honom? Ser de inte att de går rakt emot allt som står i skollag genom att inte ge honom utrymme att utvecklas efter sin förmåga?

Nej, det gör de inte. Och jag tänker att det är ganska eländigt att det ska vara ett handikapp att var begåvad, att det ska vara negativt att ligga högt i intelligens - och att lärarna inte kan ge fan i att bedöma utifrån personlighet när de sätter sina omdömen...

Ska ringa honom idag och kolla hur det går. Försökte få hans idiot till far att inse att ett barn måste sova ordentligt, att det är absolut nödvändigt att han som förälder går in och styr upp när ungen går och lägger sej, hur jobbigt det än är... Oro och oro, jag har en eldklump i magen när jag tänker på min vackra, intelligenta, känsliga, empatiska yngste son som har år efter år av kamp framför sej för att få vara sej själv, och jag hoppas att jag lyckas stötta honom i den.

Mummel om livsval

Jag är en sån där som försöker leva med så öppna sinnen som möjligt, inte utesluta några möjligheter, välkomna influenser och inspirationer - och jag tror nog en hel del på synkronicitet.
Inte tillfälligheter, däremot, det tror jag inte ett dugg på.

Mitt 2010 har, som ni vet, inneburit förändring på alla plan, och det får mej att fundera. Jag tror att det var någon form av omedvetet val jag gjorde i slutet av förra året, ett val som innebar att jag öppnade mej för förändring, för möjligheten att bryta mönster - för lycka och kärlek, helt enkelt.

Det där helt oplanerade (tillfällighets-???) mötet som innebar att jag klickade ett steg i mitt kugghjul, öppnade mej för möjligheter, kommer alltid att finnas med mej, även om jag minns det mest som ganska obekvämt - för hur agerar man när man efter sisådär 25 år möter den där stora kärleken som inte fick en chans, den där kärleken som på något plan alltid funnits med under livets krumsprång?
Jag misstänker att jag hade jobbmasken på mej och därför verkade totalt oberörd under kaffestunden med min numera älskade sambo - men jag kände mej som Bambi på hal is, utan någon som helst aning om hur jag skulle bete mej...

Jag vet också att beslutet att skicka ett julkort till honom öppnade dörren för en fortsättning, så man skulle nog kunna påstå att ett billigt massproducerat fult julkort var livsavgörande för mej.
För annars hade han inte tagit reda på mitt mobilnummer och börjat sms:a. Och hade han inte börjat sms:a hade han inte kommit på tanken att göra ett besök, och hade han inte... Ja, ni fattar.

Småsaker gör stora förändringar. Inte tu tal om den saken. Och just nu har jag en tanke som inte lämnar mej någon ro, en känsla som ligger och knastrar, som inte försvinner utan återkommer om och om igen.

Ännu en gång är det ett möte med en människa som sått ett frö, ett möte som blev inledning till funderingar över om det kanske är dags att göra ännu ett val, att aktivt ta tag i något jag tänkt på ganska länge: jag skulle behöva byta jobb.

Jag anser att jag har världens bästa jobb, att få möta människor, ge en röst till dem som inte kan nå fram själva, berätta historier som kan få andra att stanna upp och tänka till - det finns inget bättre.
Men: jag är inte en nyhetsjournalist, och det vet jag. Inga vassa armbågar. Inget behov av exponering. Ingen önskan om bildbyline, om att få synas, om att jag ska få vara i centrum. Och det innebär alltså (anser jag!) att jag inte är någon bra nyhetsjournalist.

Det jag trivts allra bäst med under mina yrkesverksamma år är tiden i ett projekt där jag var ansvarig för information internt och externt, och också hade mycket ansvar för människor runtomkring mej. Lite spindel i nätet, sådär, kanske tillochmed lite personalcoach om jag tänker efter, mycket kontakt med människor och mycket roligt med att stötta i alla dessa människors personliga och yrkesmässiga utveckling.

Men hur ska jag kunna få till det så att jag hittar rätt också jobbmässigt?

Tanken på min arbetsplats är väldigt både- och just nu. Jag saknar jobbet - eller saknar jag människorna där, alla de människor jag möter i det vardagliga?
Samtidigt får jag ont i magen av att tänka på att semestern snart är slut, att jag ska tillbaka och börja dra i alla de där trådarna jag alltid har ute, försöka stå ut med att resurserna stryps mer och mer, att min egen syn på slutprodukten är så vitt skild från företagsledningens...
Jag är inte nöjd med att göra det bästa jag kan med de resurser som finns. Jag vill känna att den produkt jag bidrar till är bra, inte bara så bra det nu kan bli med ständigt krympande ekonomiska, tekniska och personella resurser.

Kanske är jag bara trött på att slå skallen i väggen. Kanske skulle jag vara en bättre journalist om jag inte visste att den chef jag har är den allra sämsta typen för mej, precis den typ av chef som kväver mej och gör att jag inte alls gör det bästa jag kan, utan anpassar mej efter det chefen vill ha, gör det jag blir tillsagd att göra, inte det jag anser vara bäst...

Det är svårt, det där, särskilt eftersom jag inte alls är intressant för den så kallade öppna arbetsmarknaden, sjuk och halvgammal som jag är. Å andra sidan är jag jävligt billig: lönebidrag och högriskskydd innebär väldigt mycket resurser för en väldigt billig penning, och ingen risk att få förhöjda kostnader på grund av mina fysiska problem...

Får tänka mer på det där. Och se om jag har modet att vända upp-och-ner på också den sidan av livet. Kanske är det helt rätt tid nu, nu när jag har en sån otrolig styrka i min kärlek, så mycket positiv energi omkring mej???

Mummel om hemma

När jag vaknar och har fått i mej lite kaffe och läst morgontidningarna (har tre, är det inte helt onormalt nuförtiden?) loggar jag in på facebook och ser att jag har ett meddelande.
Det är från älsklingen, och han skriver: "Jag älskar att vara hemma med dej."

Jag och lilleman hade somnat innan han kom från jobbet igår, så vi sågs inte, och han hade tydligen haft en lugn stund med datorn. Och jag har inga problem att förstå vad han menar: jag älskar att vara hemma med honom också!

Vårt hemma. Vårt hemma, som tar form mer och mer för varje dag. Vi grejar och plockar och försöker hitta platser för alla prylar och möbler, och än så länge har vi inte lyckats bli oense om något alls.

När jag varit borta och öppnar vår dörr blir jag glad. Jag känner mej omsvept av värme och kärlek och det spelar ingen roll om huset är alldeles tomt, det är ändå fyllt av kärlek och värme och lycka.

Jo, lyckan finns där. Vi diskuterar det ibland, det här med att vi faktiskt känner oss alldeles nyförälskade fortfarande och att alla dessa vetenskapsmän som konstaterat att människor inte kan vara lyckliga mer än tre månader har fel. Fel fel fel. Alternativet är förstås att vi fastnat i första kvartalet...

Min store son sa häromdagen att 2010 är ett år vi aldrig glömmer, ett fantastiskt år, ett år som är alldeles otroligt om man tänker efter, och han har rätt. Från och med nyårsaftonsnatten har allt vänt, och han tittar på mej med ögon som lyser av värme och kärlek och ger mej en känsla av att han unnar mej allt gott i världen - förstås gör han det, men jag har nog inte insett hur mycket förrän nu, när han säger det.

Det är en sällsam känsla, en känsla av att det här huset, detta hemma, har blivit nån sorts nav. Ett nav som håller stadga och ger oss alla en trygg och lugn bas, ett hem som gör oss starka nog att klara av det mesta.

Lilleman har det lite svårt nu, efter besök hos biologiske fadern har han haft ett antal sammanbrott, och det märks att hans lilla huvud spinner, han har svårt att få ihop alla olikheterna. På kvällen är det som om han letar fel, han söker anledningar att få gråta lite, och jag försöker förklara och hålla om, låta honom vara ledsen men sen hitta alla de bra saker han har och får, och han kan se dom också, även om han slits i sina lojaliteter.

När jag släppte av honom hos pappan blev också jag gråtfärdig. Det ser obebott ut, obebott och igenväxt, mitt pysslingkörsbärsträd är dött, kvävt av ogräs och oregano som fått breda ut sej, och jag tänker att snart kommer nån granne att anmäla honom till kommunen, snart kommer råttor och ormar och fästingar att attackera min lille son om han försöker att leka i det vadhöga gräset, och vad kan jag göra för att skydda min lille plutt???

Men här ska han få vara glad, här kan han leka i trädgården, här slipper han skämmas om han tar med kompisar från skolan - här ska vi ha ett hem, med vuxna som ser honom, låter honom vara barn med just så mycket ansvar ett barn i hans ålder klarar.

Här ska vi fortsätta att omge oss med kärlek och värme och lycka.

Nu har vi t o m bredband och digital-tv. Äntligen! Tack för det, Telia...

Mummel om världens bästa lilleman

Jag är en fantastiskt lyckligt lottad människa, och det är jag noga med att tala om för mej själv och mina närmaste varenda dag.

Ibland blir det extra tydligt, ibland hisnar jag och blir nästan lite yr av allt jag har, av att jag har så många omkring mej som jag älskar och som, faktiskt, älskar mej.

Det har varit väldigt jobbiga veckor nu, nästan en månad av flyttkaos och en massa jobb mitt i allt, av konflikter med storsonen som gränsat till öppet krig, av småirritationer som skulle ha kunnat bli storbråk - men vi har tagit oss igenom, vi har öppnat kommunikationskanalerna och vägrat att gå och småtjura utan att tala om varför, och det är bra. Mer än bra. Mycket mer än bra, om sanningen ska fram!

Den som imponerat mest är min lille, min älskade lille vackre son som är så klok och insiktsfull och omtänksam. Det är förstås så, det måste vara så att han haft ofantligt tråkigt, alla vuxna har sprungit omkring som yra höns och knappt haft tid att prata med honom, än mindre aktivera honom... Så vad har han gjort? Han har hjälpt till, det är vad han gjort, hjälpt till på alla tänkbara vis, burit och fixat och packat och packat upp, installerat och konstruerat, micklat ihop och micklat isär - och inte gnällt ett enda gnäll. Inte tjatat ett enda tjat, heller, inte om nånting.

En oförglömlig episod är när jag var iväg till lägenheten och mina grabbar var hemma här och jag, till min stora fasa, till min stora skam, helt glömt bort det där med mat. Lunchdags hade kommit och gått, och den väldigt snabbväxande lille mannen var förstås hungrig som en varg. Så vad gör han?
"Jag fixar lite lunch", säger han till min käraste, och så gör han det. Det rör sej inte om mer komplicerade grejor än att mikra en Billy's pan pizza, men ändå...

Vi pratar mycket också, jag och min sistfödde, och mitt hjärta blöder för hans skull, för att hans stendumme far inte inser vilken skatt han fått att förvalta. Det är tre veckor sedan de sågs, men inte en enda gång har den idioten ringt för att prata med den lille. Den lille har ringt sin far, däremot, och man kan ju tycka att idioten borde inse att barnet längtar efter honom, för hur det än är har han bara en enda pappa.
Igår längtade han väldigt, och ringde för att fråga om de inte kunde ses i helgen, han tänker på (och pratar om) att mamma ju "lånade" honom en långhelg mitt i hans fyraveckorsperiod hos pappa, mamma sa att hon inte klarar sej i en hel månad utan sin lille pojke, så varför gäller inte samma sak med pappa?

Så han ringde för att fråga. Och fick till svar att det kanske skulle gå att ordna, kanske kunde de ses en sväng i helgen...
Han var så ledsen, så ledsen, men skulle aldrig visa det, inte öppet. Han är så lojal och beskyddande i sin kärlek, min fantastiske lille son, han förklarar och bortförklarar och förlåter och förlåter och förlåter - och jag skulle vilja slåss!!! Hur kan en vuxen man, far till ett enda barn i hela världen, behandla detta enda barn som om han var ett besvär???

Måste släppa. Kan inte. Körde förbi huset igår, och fick ångest ännu en gång, det ser obebott ut, trädgården är alldeles igenvuxen, gräset decimeterhögt, fönstren flagar färg, och där ska mitt barn bo halva sin tid... I ett hus där han inte vågar vara ensam på övervåningen. Med en trädgård han inte kan leka i.

Vad är det vi gör mot våra barn?

Mera krångelmummel...

För ett tag sedan bitchade jag ganska ordentligt om Telia, och nu tänker jag, gullig kommentar från Peter eller ej, fortsätta med det.
Vi har varit väldigt tålmodiga och svenskt accepterande, men nånstans går väl gränsen, eller???

Nåja. Såhär: de två, tre sista veckorna på gamla adressen var det mer ovanligt än inte att kärastens telefon fungerade. Minst varannan dag ringde han supporten på Telia för att felanmäla, och det svar han fick var att telefonkrånglet "hade med adressändringen att göra".
Bara så. Inget mer.

Så flyttar vi alltså, efter att ha fått absolut besked om att allt skulle fungera från och med inflyttningsdatum - men det gjorde det förstås inte. Kom däremot ett sms där de "upp till 8 arbetsdagarna" det skulle kunna ta för att få bredband och digital-tv att funka förvandlats till "8-10 arbetsdagar"...
Han ringde, och fick besked om att tv:n och bredbandet skulle fungera från den 11 augusti, en och en halv vecka efter inkopplandet av telefonen. För så är det bara. Ingen ytterligare förklaring gives.

11, det är idag. Och inte funkar nånting, inte! Lillsonen gråter, han har varit jätteduktig hittills och accepterat att han inte kan se sina tv-program, inte surfa på sina internetsidor, men idag tog hans tålamod slut.
Liksom mitt. Visserligen har jag semester, men i mitt yrke är man aldrig riktigt ledig, så är det bara.
Utom om man har oturen att välja Telia som leverantör, då. Har mottagit ett antal irriterade samtal (på min mobil, Tele2) på grund av att jag inte kan leverera enligt överenskommelse. Mindre kul. Men jag skyller på Telia, utan att tveka en sekund. Jävligt dålig pr blir det, mest för Telia, men också för mej, förstås.

Käraste ringde kundsupporten för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, och fick svaret att jo, allt skulle ha kopplats på natten till idag, alla kopplingar här var riktiga - men det fungerar lik förbannat inte.
För det måste vara nåt fel nånstans på vägen, nånstans på Telias väg hit, till sin kund. Och vi fick bereda oss på tre dagars väntetid innan felet är åtgärdat....

Sedan säger den stackaren (jo, för det är synd om dom som sitter i kundtjänstelefonerna, vad ska de kunna göra?) att "eftersom det närmar sej helg kanske det inte blir förrän efter helgen" och det var när jag hörde det som jag gick i taket ordentligt. Vi pratar onsdag morgon. Det är fanimej inte "närma sej helg", det är närmare helgen som gick än den som ska komma, och det är definitivt tre arbetsdagar kvar före lördag!

Sen kom det, igen. Förklaringen till varför det bara är krångel med Telias leverans till sin kund: "Vi är underbemannade".

Så okej, Telia: om ni är så underbemannade att ni inte kan leverera de tjänster era kunder faktiskt betalar, och betalar dyrt, för att få kanske det är dags att anställa lite fler tekniker, alternativt varna innan man skriver några avtal??? Typ: "Eftersom vi är ständigt underbemannade kan vi inte garantera att de tjänster ni betalar för kommer att levereras", och så får man bestämma sej för vilken leverantör man vill ha utifrån den - korrekta!!! - informationen?

Vi bestämde oss alltså för att låta Telia leverera allt till oss, telefon, tv, bredband - och hittills har det bara varit krångel, idiotiska bortförklaringar och dåliga ursäkter.
Ingen tv. Inget bredband.
Men telefonen har faktiskt fungerat hittills. En tredjedel, är det bra, eller?

(Så hur kan jag posta detta? Jo, nån granne, som förmodligen inte valt Telia som leverantör, har ett öppet nätverk... Jag stjäl m a o bredband från nån av mina nya grannar, och det, mina vänner, känns inget vidare!)

Utmattat mummel...

På plats, mer eller mindre, och jag har kommit hem.
Känns inte som om jag flyttat, m a o, känns som om jag hittat hem, och om man hittar ett hus som man trivs i från första sekund, då måste det väl vara rätt?

Men satan, vad det är jobbigt. Och som om det inte vore nog med packa-bära-köra-bära-packa upp så passar jag på att få värsta sommarförkylningen... Feber, hosta så revbenen nästan hoppar ur läge, huvudvärk så att jag legat på golvet och skrikit under de värsta hostattackerna (huvudvärk+hosta=fruktansvärda plågor!) och ovanpå det mellanblödningar för första gången på p-spruta.
Vilket de kvinnliga läsarna förstår. Att det inte bidrar till välmående, precis...

Är alldeles väldigt lycklig, och jag hör min älskade vissla och gnola när han bär svintunga kartonger eller plockar med disken efter middagen, och jag tänker att det här, det är livet, det är vad livet egentligen skulle ha varit. Tänker att nu, nu behöver jag aldrig söka mer, nu har jag hittat vad jag behöver, vad jag vill ha, och nu klarar jag allt.
Vi klarar allt.

Och den lille älskar allt. Han sjunger och leker och hittade en vän det allra första han gjorde, en grabb som bor i huset bredvid och är ett år äldre och det är helt fantastiskt. Inga problem att somna i nya rummet, han plockar och grejar och gör fint, han leker och donar och gör en butik där han säljer allt ifrån svärd till whisky - var han nu fick det ifrån...

Lite sorgligt är det också, när lillpojken och kärasten var ute på äventyr mötte de barnets far, som frågade om pojken inte skulle med och käka burgare - och pojken sa nej. Han vill alltså hellre vara med min sambo (!!!) än sin far.
Förstår honom, det är inte det, men sorgligt är det lika fullt.

Igår tog de en bastu, sonen och sambon, de var i källaren säkert en timme och jag började bli säker på att de var kokta, men de hade bastat en kvart och tillbringat resten av tiden i relaxen, snackat och haft det allmänt bra. Det är sådant som bygger relationer, och det är sådant hans far aldrig gör. Hans uppfattning om kvalitetstid är varsin dator med varsitt spel. Kanske bredvid varandra, men helst i olika rum. Sorgligt, som sagt.

Nu ska jag plocka några fler lådor. Varför har man så otroligt mycket grejor???

Lyckomummel

Jag sitter i en solstol på gräsmattan i Stugan, och är så lycklig att tårarna rinner.

Pappa kommer, och blir, förstås och som vanligt, alldeles nervös, tårar har han aldrig klarat av, min far.
Han frågar inte, eftersom han är av den sorten som inte vågar komma i närheten av känslor, men jag berättar ändå:

Jag sitter här och ser min lille leka, solen skiner, svalkan i sjön är ett stenkast bort och jag vet att jag kan plocka smultron till efterrätt om jag bara fixar alla förbannade bromsar och hästflugor som är ute efter mitt blod och titt som tätt hugger mej så jag skriker högt, och jag inser hur alldeles sanslöst lyckligt lottad jag är.
Hur rik jag är. Jag har så mycket som inga pengar i världen kan köpa, pappa, barnen, mina föräldrar kvar i någorlunda form, Stugan med skog och sjö och lugn och hemkänsla, och kärlek...

Min far förstår, men klappar mej bara lite på kinden och skyndar bort, tårar, även om det är glädje tårar, är inget han vill ha att göra med.

Så kommer älsklingen, och vi har en fantastisk dag. Ingenting gör vi, precis, förutom att jag får möjlighet att visa honom var min själ bor, den plats i världen som är det närmaste ett "hemma" jag haft sedan jag lämnade villan jag växte upp i.
Jag får berätta, om hur vi flyttade upp då skolan slutade, om bonden som hade fem, sex, sju kor som vi fick "hjälpa till" att mjölka, om spenvarm mjölk till nyplockade bär, om timmar, dagar, i sjön, på sjön, lillbåten som vi rodde till vassruggen med, abborrarna som smakade så bra när man metat upp dem själv och sedan grillar - jag fick dela med honom, och han förälskade sej.

Det känns så rätt allting, och jag gråter ännu mer, av ren lycka, när min älskade viskar att det var den allra bästa semesterdagen någonsin, aldrig aldrig har han känt sej så avslappnad och så... Ja, kanske hemma?
Nu vet han ännu en bit av det som format mej. Nu har han levt i min barndoms land ett par dagar, och jag tror att vi aldrig blir av med Stugan. Nu kan jag få ha den kvar, men hans hjälp klarar jag allt, och min mamma och pappa har en liten glimt förundran i ögonen, de också.
Inget mer prat om att sälja. Pappa frågar t o m om älsklingen tror att han kan fixa båtmotorn, den lilla 4-hästarssnurra som syrrans son mekade med för tio år sedan så att den inte går igång längre - och jag tänker att mirakel kan ske, för om min far kan be om hjälp, spelar ingen roll med vad, han bad om hjälp, då är det något särskilt på gång.

Tacksam. Så evinnerligt tacksam är jag, och jag vet att allt blir bra nu.
Jag vet.

Mummel om eländiga föräldrar

Eller snarare, om en eländig förälder, nämligen min yngste sons far.

Lilleman har varit hos pappa i två veckor snart, han har ju sommarlov, hans far semester - och vädret har varit fantastiskt!
Jag pratade med sonen häromdagen (vi pratar ganska ofta, men nu är det just det här samtalet det gäller...) och han berättade att han hade pyjamasdag. Den tredje i ordningen, tydligen. Jag frågade om han inte varit och badat när det nu är så fint väder, men det hade han inte. De har inte gjort någonting alls.

Blev alldeles kall, och gjorde upp med sonen att jag ska hämta honom idag, och vi ska tillbringa helgen i sommarstugan mina föräldrar äger. Där finns skog och smultron och stenar att klättra på och en badstrand som det tar tre minuter att gå till, och det är vårt alldeles egna sommarparadis.

Så ringer min mor, och berättar att hon träffat barnbarnet och hans far i affären, att hon frågat om de inte solat och badat - och fått historien om pyjamasdagarna och upplysningen om att de inte hittat på någonting alls.
Då frågade jag [pappans namn] och han sa att de sover länge, sa hon, och jag tänkte att han sover länge och att lilleman får ta hand om sej själv.
Sedan hade [pappans namn] sagt att lilleman gått ut i trädgården en dag, men att han då hade hittat en död fågel och gått in igen.

Men hallå! tänker då någorlunda sunda människor, hallå, gå ut och ta bort den döda fågeln, då, så att ungen kan vara ute i trädgården när han vill!?!

Det är bara det att det inte längre kan kallas för trädgård, det där. Han klipper inte ens gräset efter ordning, hittills i sommar har det blivit en (1!) gång. Det är m a o risk för mer än döda fåglar, t ex fästingar och råttor...

Nej, jag överdriver inte. Min fina trädgård, med mormors rosenbuske som doftade så ljuvligt tillsammans med lavendeln och alla mina örter och kryddor är kvävd av ogräs, och pysslingkörsbärsträdet som jag planterade har inte en chans att växa och frodas bland kirskålen.

Jag känner mej alldeles maktlös, det enda jag kan göra är att "kidnappa" lilleman tre, fyra dagar och ge honom lite riktigt sommarlov, men sen måste jag alltså köra honom tillbaka till den där misären.

Jag tar helg, och tänker njuta av den tillsammans med min lille son. Vi ska äta smultron och grilla, kasta pil och spela badminton och boule, och vi ska bada. Känner jag honom rätt blir det nog mycket tid vid och i sjön, och det är bra så.

Bara jag får ha honom nära ett tag. Bara jag får se till att han får riktig mat ett par dagar, inte bara mackor med ost som värmts i mikron eller pasta med mamma Scans köttbullar. Bara jag får påminna honom om att det faktiskt är hans rätt att vara i centrum, att det faktiskt är hans behov som ska prioriteras, inte förälderns.
Bara det vill jag.

Mummel om flyttkrångel

Jag hade glömt hur mycket krångel det är med att flytta, eller kanske förträngt.
När jag var 25 sisådär räknade jag på hur många gånger jag flyttat, och det var många, det.

Mina första 18 år var det en (1) gång, när jag var knappa året hade pappa byggt färdigt vårt hus, och där bodde jag sedan tills jag stack den dag jag fyllde myndig... Ung och dum, finns ingen annan förklaring!

Men sen... Uppåt tjugo flyttar blev det, och ingenstans var hemma.

Nu ska jag flytta hem, tror jag. Men innan det är klart är det sjusärdeles massa krångel! Uppsägning av tv, bredband, telefon, för det visar sej att det är mest praktiskt och ekonomiskt klokt att flytta min kärastes telefon-bredband-digital-tv.

Och då kommer vi till Telia. Telia är ett stort företag, eller hur? Man kan tycka att flytt av abonnemang inom samma riktnummerområde i dagens digitala samhälle inte skulle behöva vara så komplicerat, eller hur?
Fel. Det blev väldigt mycket krångel. För det första gick det inte att genomföra via hemsidan, trots att det slås på stora trumman för det tillvägagångssättet. Billigare att sköta allt själv via sajten - men det blev bara felmeddelande, "du är inte under 26 år och kan inte flytta ditt abonnemang", eller nåt i den stilen.
Va?!? tänker man då, och älsklingen ringde kundtjänst och fick upplysning om att han var nummer 46 i kön, "vi tar emot ditt samtal så fort vi kan", och så vidare.

När han väl kom fram sa människan som skötte kundtjänsten att det var nåt fel på hemsidan, men att det gick bra att göra det per telefon till internetpris. Bra så. Men sen säger människan att det tar upp till åtta arbetsdagar efter det att telefonen är inkopplad innan bredbandet fungerar, och det går ju inte...
Tvingade honom att ringa igen, stackars man, och han fick beskedet (av en annan kundtjänstmänniska) att jo, så låg det till, åtta dagar tar det. Orsaken? "Vi är för lite folk".
Va?!? tänker man igen, men vem kan tjafsa med Telia om hur saker och ting är???

Nåja. En vecka går. Brev kommer, med besked om att abonnemanget är flyttat, men bara telefonen. Ojojoj... Ännu en telefonkösittning för stackars älskling - och denna gång säger tredje kundtjänstmänniskan att nej, inte behöver vi vänta på vare sej bredband eller tv, det kopplas in samtidigt med telefonen.

Vad var det jag sa! tänkte jag säga, men sa inget, eftersom jag inte sagt utan bara tänkt.

Och så fjärrvärmeleverantören, då. Vi fick besked av mäklaren att vi ska ringa och upplysa dem om att vi flyttar in när vi gör, och att räkningen därefter ska ställas till oss.
"Jag är sommarvikarie och vet inte riktigt hur det fungerar", sa flickan som svarade när jag ringde, och jag tänkte att visst, det är klart, lämnade mina uppgifter, plus telefonnummer. Jag räknar nämligen med att de ska ringa och säga att allt har blivit fel, för det är så det fungerar1

Eller inte fungerar, snarare.

Hur gör man egentligen för att hålla reda på allt man måste hålla reda på i det här läget? Borde jag inte kunna det nu, efter alla de gånger jag har flyttat???

Men: jag bestämmer att jag inte ska låta mej beröras. Inte låta något negativt slingra sej in och förstöra all glädje, all förväntan.

Den här flytten ska nämligen gå hem!

Mummel om förlåtelse

När de små söta bebispojkarna blir stora blir de karlar. Så enkelt är det, och så svårt.

Uppgörelser med vuxna barnpojkar (hur fan formulerar man det där så att folk förstår vad man menar???) är svåra, och skilsmässa är ju inte aktuellt - lösningar måste m a o till...

Min äldste son är den människa som står mej närmast, så är det och har alltid varit. Kanske är det därför det är så svårt när det blir så här, när vi kommer fram till brytpunkter där ena vägen är konfliktlösning och den andra är otänkbar.

För så är det ju. Tanken på att bryta med barnet/barnen är helt och hållet otänkbar, och där är man utan undantag i ett otroligt känslomässigt underläge. För visst vet de att det är så?
Om jag gjort det jag ska under deras uppväxt vet de att det är så. Att jag står kvar hur jävligt det än stormar, inte för att jag håller med om allt eller står bakom alla beslut, men kvar står jag.

I min kärlek till dem är jag svagast i världen, och starkast. Den har gett mej kraft att överleva trots all skit jag fått ta mej igenom, men den har också gjort mej till den mest sårbara människan i världen.
Så är det ju - barnen, hur stora de än är, håller mitt hjärta i sina händer.

Vi bråkade som fan igår, jag och min förstfödde, där rök stickor och strån och annat också, och det som gör mej mest förbannad är att han smiter.
Han smiter från ansvar, både känslomässigt och fysiskt, och ekonomiskt också för den delen, och jag kan inte tillåta det.
Det är mycket för min egen skull nu, jag vare sej vill eller orkar dra honom, jag orkar knappt dra mej själv och mina måsten, han måste ta sitt - och ska han bo här får han ta mitt också.
Inte min skit, den tar jag själv, men sin egen. Och jag kan inte tillåta att han flyr från de diskussioner vi måste ha längre.

"Jag orkar inte när du är såhär" säger han, och vänder ryggen till. Jag byter sida och säger att han fanimej får lov att orka, för annars sitter vi fast i "såhär", annars sitter jag fast i tårar och ilska och ledsamhet och inget blir någonsin bättre.

Jag sa att han får se mej som övning, för om han bär sej åt som han gör mot mej mot sin framtida partner åker han ut... Om han inte kan ta en förbannad kvinnas tårar blir det ett ensamt liv...

Får man säga så till sitt barn? Jo, det måste man ju få, för hur ska han annars kunna lära sej?

Nu är allt lugnt. Och nu ser jag fram emot att se honom växa av att ta känslomässigt ansvar för sina handlingars konsekvenser.
Det är nog vad som gör honom arg, tror jag. Att han faktiskt inser att han gör fel, att min ilska och ledsamhet är en direkt konsekvens av det sätt han väljer att bete sej på. Och jag tänker att om jag kan få honom att förstå nu så blir hans framtid mycket, mycket bättre...

Älskade barn. Mitt hjärta i deras händer, alltid. Så svag, och starkast i världen.

Mummel om besvikelser

Okej. Nu är jag ledsen och gråter.

Jag är så besviken och förtvivlad, och jag kan konstatera att barn är den största gåvan och den största rikedomen - men också den största källan till förtvivlan och besvikelse.

I flera år har jag försökt behandla min äldste som som en vuxen människa när han är hemma. Han är ju dock 23 och klarar sej själv nio av årets månader, eller hur? En vuxen människa som ska dela min vardag under en begränsad period, så har jag försökt att se det.

Så har det alltså inte fungerat. I tre fyra år (mer, kanske, beror på hur man räknar) har han med jämna mellanrum flyttat hem, vi har diskuterat igenom saken innan, bestämt hur mycket han ska betala, vad jag förväntar mej (att han ska vara en bidragande kraft i hushållet, inte en belastande), vad han förväntar sej - och varje gång har det slutat likadant: han bär sej åt som en jävla snorunge, skapar kaos och oreda både fysiskt och psykiskt, bidrar inte med ett jävla dugg...

I år är det extra besvärligt. I dag är det extra besvärligt. Igår när jag kom hem såg det ut som om det brutit ut krig i mitt hem, och jag gav honom ett ultimatum: endera börjar han göra rätt för sej, fysiskt och ekonomiskt, eller så flyttar han. Han kan hyra sin systers lägenhet, den står tom, och även om det kostar honom bra mycket mer än det jag vill ha för att han får bo i mitt hem är det ändå nånstans att bo.

Idag lovade han att hjälpa mej att bära utrensat skräp till en container som lämpligt nog står här ute. Lovade och svor. Flera gånger. Efter trettitvå ursäkter. Som vanligt m a o.
Men inte är han här, inte. Han stack till golfbanan med ett gäng kompisar tidigt i morse, och klockan 15. oo börjar han jobba.

Ska packa hans grejor. Kräva tillbaka nyckeln.
Nu är det nog.
Nog med tårar efter brutna löften, till mej eller till lillebror. Ska han ha privilegier får han visa att han förtjänar dem.
Han får bli vuxen nu, inför mej också. Jag fixar inte att han regredierar och blir en tonåring så fort han kommer hem.

Kalla mej dålig mor om ni vill, men sån här skit tar jag inte, inte ens från mina barn.
Och jag har fanimej uppfostrat honom bättre än så!

Misstag att förakta...

En sak skäms jag för, en skam som färgar rätt mycket av min vardag: jag föraktar min yngste sons far av hela mitt hjärta.

Jag har försökt, och fortsätter att försöka, komma förbi känslan, hitta fram till någon slags känsla av respekt i stället, men det är stört omöjligt.

Varje gång jag lyckats komma en liten bit på väg händer något som får mej att halka tillbaka, i ilska eller ledsamhet eller detta eviga förakt, och jag är ganska förbannad på mej själv för den saken. Det påverkar ju min lille, min underbare ögonsten, och det är förfärligt att jag inte kan vara en större människa än så...

Men faktum är faktum, och så länge fanskapet bär sej åt som han gör finns ingen möjlighet för mej att hitta minsta lilla gnutta positiv känsla inför honom.

Att lägga skuld på ett barn är fult. Hittar inte något bättre ord än det, fult är det, och en hel massa annat också. Att skälla ut ungen efter noter för att han trillar och spräcker gipset är så jävla lågt att jag är glad att jag inte var i närheten - vet inte om jag kunnat behärska mej i det läget, och behärska mej måste jag ju under ganska många år till. Att sen inte åka raka vägen till akuten för att se till att nämnda gips fixas är inget annat än grov försummelse, och jag är glad att jag hade en nära vän i närheten som kunde berätta om incidenten för mej. Jag skäms inte ett dugg för att jag ringde och manipulerade lilleman tills han själv berättade att gipset gått sönder, för då kunde jag be att få tala med den försummande föräldern och se till att han tog ungen till lasarettet - de har tusentals rullar gips däruppe, nämligen, som bara väntar på att användas till diverse frakturer...

Det var ett rent helvete för mej att släppa ifrån mej ungen i helgen, eftersom det nu är semester och meningen är att vi ska dela den så att lilleman har så mycket ledigt som möjligt i sommar. Fyra veckor ska han vara där - men det blir förstås inte så, för vare sej jag eller barnet vill att det går så lång tid innan vi ses. Det får bli helgerna, och eventuellt lediga dagar för mej, och då klarar vi det, kanske...

Han ville inte åka. Det var första gången han sa det, "jag vill inte vara hos pappa i fyra veckor", sa han, och mitt hjärta brast. För vad kan jag göra?
Det jag försöker göra är att se till att mitt barn får ha sin pappa, får ha de här åren då ju alla barn faktiskt dyrkar sina föräldrar, försvarar dem in i döden vad de än gör, är lojala intill dumhet. Jag vet ju att det går över, men jag vill faktiskt att han ska kunna tycka att hans pappa är bäst i världen, den lilla tid det nu varar.

För det går över. Det vet jag, som sagt. Har ju två vuxna barn som bevisat, och bevisar, den saken. Inte en enda gång under alla år har jag pratat skit om pappor, och jag tänker inte börja nu. Det lönar inte ö h t, det enda man uppnår är arga barn, och risken att de vänder sin ilska mot en själv.

Men rädd är jag. Jag vet ju hur han fungerar, den yngstes far. Han själv och hans behov först och främst. En enda rätt väg till vad-det-nu-kan vara, och det är hans. Inga alternativa sätt att nå mål alltså - bara ett, hans, allt annat är fel.

Inte undra på att ungen är förvirrad. Inte undra på att det blir konflikter när han kommer från ett ställe där det är endera auktoritärt eller också gör-vad-du-vill-stil. Konflikter förekommer inte, det är order eller inget alls, för pappa vill inte ha "bråk"... Fy fan.
Så när han kommer till mej blir det bråkigt. Eller vad man nu vill kalla det för... Dels har han väldigt mycket ilska i sej, allt argt han har fått lov att spara på måste ju ut, förstås, dels kommer han till en förälder som vill ge struktur och ramar, inte inkonsekvens och gör-vad-du-vill eller gör-som-jag-säger...

Nåja. Tror inte att det kommer att förändras, det här. Och jag kan inte hysa respekt för en vuxen man som säger sej vilja ha fler barn men inte ger det underbara barn han redan har någon stabil grund.

Att han sen inte klipper gräs eller ser till att det hus han absolut skulle ha kvar efter separationen är i ordning utan står och förfaller är ju tyvärr inget jag har med att göra eller kan göra nånting åt. Men det är förskräckligt att behöva ge ifrån mej det dyrbaraste jag har till veckor av osäkerhet, till ett "hem" där han inte vågar gå ensam upp på övervåningen trots att han faktiskt har bott där i hela sitt liv...
Jag önskar att jag kunde göra något, men jag vågar inte pressa, för om vi skulle bli ovänner på riktigt vet jag hur det blir: mitt barns far skulle sluta prata med mej, och det skulle drabba barnet. Moment 22 så man kan gråta...