tisdag 28 juli 2009

Misstag att tro att dörrar är stängda

Det har varit svårt som fan idag igen, och det beror på att minnesdörrar slängts upp i ansiktet på mej.

Jag knuffades in i minnesrum nummer vedervärdigt, helt plötsligt var jag tillbaka i känslorna från diagnos-tiden, då när jag kämpade med att inse att jag aldrig mer skulle vara frisk.
Att läkare inte kan laga allting. Att man ibland bara kan hoppas på lindring och styrka nog att leva med sina fysiska bekymmer, inte mot dem eller för dem.'

Nää. Så långt kom jag förstås inte på en dag. Det tog sisådär fyra år, faktiskt, fyra år av sorgearbete och ångest och förtvivlan och uppgivenhet och så en väldigt, väldigt lång och brant klättring uppför.

Tjoff, så överfölls jag av alltihopa, ett telefonsamtal som väl egentligen bara var en bekräftelse på vad jag redan visste.
Att pappas problem orsakas av tryck på ryggmärgen uppe i nacken. För mej är det inifrån, för honom kommer trycket utifrån, kotor fy fan... Bara tanken. Men resultaten är ungefär desamma, och jag bröt helt samman när jag pratade med mamma, bara sådär, som en kran som vreds på, grät och grät och grät, det blev - som om jag upplevde alltihop igen, fast i smurf-mode, då. Fortfortfort, allt som tog mej åratal att kämpa igenom blossade upp som en glödbrand som får syre, vilt och hett och brännande.

Fadern ringde senare, jag tror mamma blev rädd. Då grät jag inte, kanske litegrann, bara. Men jag tipsade om bra piller, såna som lindrar myrkrypningar och brännande skinn när nervändarna får spatt eftersom det är kortslutning i centrala nervsystemet, det gjorde jag.

Vet inte hur vi ska kunna hantera det här, jag och min far. Det kommer att bli svårt, eftersom jag vet hur förbannat svårt det är att acceptera och integrera tanken på att ingen läkare i världen kan laga felet - men jag vet också att jag inte kommer att kunna förlåta honom om han låter sej drunkna i den där känslofloden, brinna upp där i elden, eftersom jag var tvungen att klara av att komma igenom på andra sidan.

Eller är jag verkligen på andra sidan? Visar inte dagens upplevelser hur nära huden alltihop ligger, fortfarande kvar därinne, glödbranden...

måndag 27 juli 2009

Mummel och distansering

Jag tänker inte, för då tror jag att jag kanske inte orkar andas längre, och det känns lite jobbigt.

Det här med distansering är jag jävligt bra på, har övat länge och uppenbarligen utvecklat konsten såpass att den bara kickar in utan att jag behöver tänka ens.

Scary? Jomenvisst.

Å andra sidan är det väl bättre att bara köra på och göra, ordna, fixa, inte fundera på hur och varför, maskinmässigt fortsätta att fungera.

Stötta morsan. Finnas som back-up. Och definitivt inte tänka på att jag ska jobba hela veckan utan att egentligen veta om, och i så fall hur, jag ordnat det för den lille.

Storasyrran ställer upp en dag. Det är bra. Sen får barnets far ta två kvällar. Bara en kväll kvar, och det orkar jag inte tänka på.

Jag orkar inte tänka alls. Punkt.

söndag 26 juli 2009

Mummel om akuten

Jag sitter och tänker att det inte alls är bra att inte sova, men lik förbannat har det inte gått bra alls med sovandet

Min pappa har en längre tid haft problem med hälsan, han har mått dåligt, med lite lagom diffusa symtom som skrämt både honom och oss andra.
Igår ringde min mamma och var lite orolig, de var i stugan och hade druckit lite vin och kunde alltså inte köra, och pappa mådde inte alls bra. Jag fick henne att lova att ringa om det inte blev bättre, och det gjorde hon.

Jag körde dit. Den där jävla traktorn med den jävla båttrailern på den jävla smala skogsvägen höll på att göra mej vansinnig, men det var förstås inte så att det tog så lång tid för mej att köra som det kändes.

Bytte bil där. Lämnade min gamla häck och stoppade in föräldrarna i deras egen bil och körde till stan. Pratade en massa dynga gjorde jag också, munnen går otroligt mycket i såna där situationer, det är väl konstigt?

Och så skulle han inte åka med till akuten... Han vill inte till läkare, för de har skickat hem honom med en klapp på huvudet och kommentarer om att det nog bara är nervösa symtom ett flertal gånger, inte undersökt och utrett trots att hans mamma från 65-årsåldern och tills hon dog när hon var några och 70 hade ett antal småproppar i hjärnan.

Fick med honom. Tog nog till den där vargrösten jag använde till tonåringar, tror jag, och det kändes förfärligt. Krock. Inte är det jag som ska låta så till min far, är det inte tvärtom det är, att det är han som ska prata med mej så, visa mej rätt väg...

Så akuten. Pappa är skakig, vinglig, det går långsamt, både i tanke och handling, jag är nära paniken där vi står och sköterskan är som akutsköterskor är när det inte är blod med i bilden, lite fjär, lite "ja,ja gamle man, det är säkert nerverna...".

Jag krävde, och fick, en brits direkt. Det tog inte lång tid innan det kom en sköterska och tog blodtryck och puls och allt det där, och sen pratade jag på, om veckans jobb och vad jag lärt mej, om barnen, om mamma, om vad som helst och ingenting bara för att jag inte stod ut med och sitta där med min stora starka pappa som låg på britsen och var liten och klen och eländig.

Läkaren var fantastisk, en ung kvinna som gjorde en grundlig undersökning, uppmärksam och lyhörd, även om jag fick fylla i en del som pappa glömde eller bara inte sa därför att det kanske kan tolkas som ett svaghetstecken... "Det är inte så farligt", jävla gubbe. Jävla jävla gubbe som är uppfostrad i generationen man-ska-inte-vara-till-besvär.

Det blev inläggning för fortsatta undersökningar, röntgen idag och troligen en liten propp i hjärnan som inte sitter kvar och därför var han bättre, och pappa ser genast bättre ut - det är ju någon som lyssnat och tagit honom på allvar.

Min mamma var så lättad så att hon grät när jag ringde henne då jag var på väg hem och pappa var inlagd och färdig för natten. Hon har haft ett rent helvete med en alltmer krympande make, en livskamrat som gått från stöd till belastning, med en svikande kropp och ett nermalt psyke, varje läkare som nöjt sej med en klapp på huvudet och ett avvisande av allt utom en diffus "depression" som då skulle vara orsak till yrsel, till illamående och dubbelseende, sluddrigt tal och...

Jag har haft en skitnatt. Det är vidrigt när ens stora starka pappa krymper till ett litet ynk, när man inser att det faktiskt är så att det närmar sej slutet.
Snart är det jag som är äldsta generationen.

fredag 24 juli 2009

Mummel om trötthet

Det finns olika, trötthet alltså.

Just nu är det rätt många sorter jag har att handskas med, kan jag upplysa om.
Kroppen är trött och sliten, jag rullar ur sängen på morgonen, krälar till mina pillerburkar och -kartor och väntar sedan sisådär fyrtiofem minuter på att pillren ska börja kicka in så att jag kan röra mej ordentligt utan för mycket jämmer och elände. Efter tre timmar börjar det skrika överallt igen, men jag försöker hålla ut längre än så. För mycket piller är nämligen inte nyttigt.

Jag är oerhört trött i skallen också, de där två veckorna jag hade semester gjorde visst vare sej till eller ifrån, jag är spytrött på allt jobbtjafs, all upprepning, bristen på ledning och därtill bristen på förståelse för personal som går på knäna och rasar som korthus om saker och ting inte är strukturerade.

Min själ är in till döden trött. Kanske redan död, för jag hör fanimej ingenting ifrån den längre.
Det känns som om jag drar mej från minut till minut med naglarna, försöker hänga mej kvar i det som kallas verklighet trots att jag inte kan se vare sej mening eller mål, även om jag faktiskt fortfarande letar.

Kan man tro att själen lever om man fortfarande söker lite mening och lite mål???

Tänkte häromdagen på hur jag skulle hanterat alltihop - det här jävla livet i stort, alltså - om det hade varit för femton år sedan...
Jag tror att jag nog hade flyttat lite. Ny miljö, ny början. Det är ju en realistisk variant, om jag nu lyckas hitta den där Perfekta Lägenheten som än så länge inte trillat i mitt knä.

Fan. Fan. Fan.

torsdag 23 juli 2009

Mummel om magi

Bio, med "barnen", det vill säga en ung man och en ung kvinna och vi ser Harry Potter.

Sonen och jag är helt miljöskadade av bokläsning, men dottern, som visserligen deltog i den ständiga högläsningsritualen men aldrig lyssnade, vet inget om vad som ska hända.

Hon gråter när Dumbledore dör. Förstås. Och hoppar högt när döingarna börjar kräla upp ur vattnet, men det gör jag och sonen också trots att vi vet vad som ska hända.

Filmen helt ok, även om alla djupare lager försvinner, förstås. Det märks att det lassas multimiljoner på produktionen, effekterna är makalösa.

Men sen? Efter magin som uppstår när vi är tillsammans, vi tre musketörer som varit tillsammans alltid - iallafall sen de föddes - går vi våra skilda vägar igen, och det blir alldeles, alldeles tomt. Den fina stunden skapar så många what if, tänk om, om bara, om bara inte...

Dottern har lappat ihop det med pojkvännen igen, och jag tänker inte "så bra", jag tänker "hur lång tid tar det till nästa gång" eftersom allt går i cykler och allt kommer tillbaka, allt dåligt återkommer om och om igen.

Jag säger: "Men det är längesen hon försökte ta livet av sej" och förvånas över chockerade blickar från omvärlden, för det känns faktiskt så, som om det är bra, inte som det i själva verket är nämligen helt sjukt tänkande...

Nåväl. Jag har sån sugande ångest att det är en fantastisk bedrift att sätta en fot framför den andra, och jag är helt förundrad över att jag klarar att jobba. Kreativ. Haha...

Artiklar blir, och sen minns jag inte vad jag skrivit, inte vem jag pratat med, inte om det är nån uppföljning bestämd, ingenting. Jag går hem, och försöker vara äkta i min önskan att jag får den där lägenheten jag lämnat intresseanmälan för, den där som faktiskt är helt perfekt på första våningen i ett hus med hiss, en lagom stor trea för en hyra som faktiskt ligger under den avgift jag betalar idag.

Men jag har nog inga äkta känslor just nu. Det är jag helt enkelt för trött för. Stapplar igenom en minut i taget och tycker att det är mystiskt att inte hela världen genomskådar mej.

måndag 20 juli 2009

Misstag att börja fundera

Just nu vet jag vare sej ut eller in, och det är en känsla som jag hatar av hela mitt hjärta.

Konstigt att det kommer just nu, allting är ju lugnt, egentligen, dottern har sovit här några nätter, slut med killen, vimsigt i skallen och en del rädsla där också.

Jag tänker:"För dej är jag stark", och det är jag. Men sen...

Underbar och hemsk helg. Lånade lilla ljuset, och kände knappt igen honom. Vi bestämde att han skulle ringa när han var färdigpackad och klar, sen skulle vi fara till mormor och morfar på landet, käka blåbär och bada. Jag väntade och väntade, men ingen ringde. Kvart i tolv ringde jag, och den lille svarade.
Pappa sov fortfarande, och han visste inte vilken tid han skulle till farmor sen på söndagen, och...
Jag sa att det var helt ok, men att vi nog borde komma iväg om vi skulle hinna vara nånting med mormor och morfar, de skulle åka in till stan på eftermiddagen.

Hörde paniken i hans röst, och lugnade igen, det är ingen fara, säg bara till pappa att du ska fixa de grejor du behöver och vill ta med, och så hämtar jag dej snart.

Han fick packa själv, såklart. Och jag kastades tillbaka sisådär tre år i tiden, till den dagen då min mor och far ringde mej på jobbet, frågade om det var ok om de hämtade den lille eftersom hans pappa sov och han fick ta hand om sej själv, fyra år ung.
När jag kom hem och frågade vad i alla glödheta jävlars helveten han höll på med talade han om att han inte ville leva med mej längre, han ville ha fler barn och det kunde han ju inte få med mej.

Med andra ord svarade han inte på frågan. Det skulle han nog inte ha gjort i lördags heller, misstänker jag. Min mage brinner av ångest när jag tänker på att mitt barn får sköta sej själv där, hos pappa, under semestern. Pappa sover ju.

Och barnet försvarar beteendet, förstås, det måste ju vara ok eftersom det är pappa som beter sej så och pappa är pappa och vet allt och kan allt och...

Jag är mest bara rädd nu. Igår, efter helg med bad och blåbär och tillochmed lite sommarkantareller, tänkte jag prata med min pappa. Jag tänkte fråga honom om hur man gör när man vare sej vill eller orkar längre, bara måste för att... Ja, för barnens skull?

Ångesten är för närvarande alldeles oerhörd. Jag är skräckslagen, men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag är rädd för. Allting, känns det som, allting ter sej farligt, hotande, omöjligt att hantera.

Jag vill inte. Orkar inte. Och vet inte hur.

torsdag 16 juli 2009

Mummel inser sin dödlighet...

Jag har inte varit ett dugg rädd för svininfluensa, lika lite som jag var rädd för fågelinfluensan när den var på tapeten och tidningarna skrev spaltkilometer (jag också, var på smittskyddspresskonferens) och folk var hysteriska.
Har garvat lite sådär överseende, inte tänkt vaccinera mej för det gör jag aldrig och influensa får jag aldrig heller, som vanligt tänkt att blir jag sjuk så blir jag sjuk, och då får jag ta det som det kommer. Skämtade lite med en kollega igår om hur jag ju har förtur till vaccination, kroniskt sjuk som jag är, för det vore ju grymt att få influensan, haha...

Och så igår kommer Socialstyrelsens nya instruktioner till sjukvård och svenska folk, det där om att man inte ska ta kontakt med vården om man inte blivit jättejättesjuk eller tillhör en riskgrupp. Och så uppräkning av riskgrupper, då.

Där var jag. Neuro-muskulär sjukdom. Då blev jag - rädd? Oroad?

Jag blev iallafall jävligt nyfiken på varför neuro-muskulära sjukdomar räknas till riskgrupperna, men kan inte hitta varför, bara att.

Det känns irriterande, och fortfarande lite oroligt.

Har tänkt en del och kommit fram till att jag nog för första gången i mitt liv ska vaccinera mej mot influensa. Blir förmodligen skitdålig av vaccinet...

onsdag 15 juli 2009

Misstag att tro att semesterfolk är avslappnade...

Jobbar.

Det blir sen semester för min del, sommarlovet måste ju täckas upp.

Så jag kör lite specialprojekt, och var igår ute för att prata med folk. Trodde att det skulle gå bra att hitta avslappnade, glada, positiva och pratglada människor så här i semestertider, men ack! vad jag bedrog mej...

Varför verkar semestermänniskor ännu mer stressade än annars? Hur kan det komma sej att knappt en enda själ ansåg sej ha tid att snacka i fem minuter?

Sug på den, ni!

söndag 12 juli 2009

Mummel om bloggsaker

Läser Johanne Hildebrandts krönika och funderar över mitt eget, om än sporadiska bloggande.

Det är förstås självömkansbiten som biter mej, jag tänker att det nog är mest gnällande och vältrande jag ägnar mej åt, och är det verkligen värt det???

För mej är det nog det. Ventil. Det började så, och när den första bloggen (å, vad jag önskar att jag åtminstone kopierat inläggen innan jag i raseri och ångest raderade alltihop!) användes i borderline-världens syfte tänkte jag: "Aldrig mer!"

Så blev det inte, uppenbarligen. Jag lärde mej en del, tog en del beslut, och började om. Inte från början utan från det "nu" som var aktuellt. Också det på gott och ont, förstås, men så var det.

Jag har aldrig gått tillbaka och läst min egen blogg, och kanske är det fel. Hur mycket gnällande, självömkande upprepningar finns här, egentligen?
Trots att det här är en blogg, ute på nätet, öppen för alla om än dödshemlig för dem som vet vem jag är i riktiga världen, är den för mej, inte för andra. Alla är välkomna, och jag har själv aldrig nånsin upplevt en enda elak eller troll-liknande kommentar, bara stöd, kärlek, positiv energi - så det som från början var för mej har blivit ännu mer för mej.
En styrka.

Visst är det så att man söker bekräftelse, söker vänlighet och förståelse i en värld som inte har ett skit med den vidriga verkligheten att göra. I den vidriga verkligheten är allt en kamp, hårt och vasst och jobbigt, medan den här ventilen ger möjlighet att vräka ut alla hemska tankar, all rädsla och ilska och negativitet, allt det där som jag inte kan göra i vardagen eftersom jag måste hålla ihop, ta hand om jobb och unge och allt det andra också.

Hur skulle jag reagera på trollbesök? Ingen aning. Förmodligen skulle jag gråta och rasa och hata tillbaka - men bara i riktiga världen. Aldrig här.

Det är en fredad zon för mej. Därför skulle jag inte låta mej beröras av andra "låtsasmänniskor".

För så känns det, även om det också är här jag kan vara sannast.

Nån som förstår???

fredag 10 juli 2009

Mummel om segregation

Tänker mycket på det nu, segregation, alltså. Det finns så många olika sorter, men alla leder till samma sak: utanförskap.

Just nu är jag lite fixerad vid det man kan kalla it-segregation. Det är lite läskigt, men det finns faktiskt undersökningar som visar att det finns ett starkt samband mellan uppkoppling och demokrati. Ju högre datortäthet (eller ska man kalla det nättäthet?) desto fler röstar.

Fler i Kista än i Rinkeby, med andra ord. Fler i Bellevue än i Rosengård. Och det vinner ju bara människofientligheten på i längden, vilket väl visade sej i EU-valet.

Invandrargrupper, pensionärer, funktionshindrade... Vissa av dom. Förmodligen i högre grad än vanliga svennar i alla fall. Man hamnar utanför infoflödet, får inte den information man behöver och egentligen fanimej har rätt att få - och hamnar utanför.

För mej som journalist blir den här frågan viktigare för varje dag. Jag lever ju i en verklighet av ständiga nerdragningar, jag som många andra, och ser tydligt hur det påverkar den produkt jag medverkar till att skapa. Ibland ligger den ljusår ifrån det jag vill vara med att skapa.

För mej är det jävligt viktigt med jämlikhet. I konceptet ingår, enligt min åsikt, rätt till information. Dagens samhälle är som gjort för ryktesspridning, skvaller säljer, porr säljer, skandaler säljer - och det som säljer är bra.

Men resten då? Det som egentligen borde vara viktigast för oss medborgare, rätten att vara med och påverka? Fler och fler anser att politiken inte är värd att bry sej om för det ligger så långt borta från det riktiga livet, och jag är benägen att hålla med. Men varför är det så?

Mediaträning. Hört talas om det? Det får alla nuförtiden, och det betyder att man av (ofta) före detta journalister som tagit sej ett mer välbetalt jobb får lära sej hur media tänker och därigenom kan undvika att säga något som betyder något. Visst är tanken lite läskig? Att det som politiker säger till tv-, radio-, webb- eller tidningsreportrar egentligen inte ger någon information alls till oss som betalar deras löner och hoppas att de ska ta väl hand om oss, om våra barn och gamla...

Usch. Jag är alldeles för idealistisk för det här jobbet, det framgår med allt större tydlighet för var dag som går... Jag vill informera och utbilda - jo, faktiskt! Jag anser att en stor del av mitt arbete bör bestå i att berätta för folk hur saker och ting ligger till och fungerar, alltså utbilda - men finner mej allt oftare skrivandes en massa onödig spaltfyllnad. För att det inte sägs nånting längre... Tidningens viktigaste uppgift är inte längre att vara ett demokratins redskap, att stå som en fana för yttrandefrihet, att ge människor som inte har en egen röst möjligheten att höras - nej, tidningarna ingår numera i stora, stora koncerner, och den viktigaste uppgiften är att tjäna pengar. Förstås. Eller inte ens det, egentligen. Förr ansågs det ok om ett tidningsföretag gick med sådär 5-6 % vinst, numera kan vinstkraven vara så höga som 15 %, och den vinsten ska ut till aktieägarna. Inte in i företaget, inte in i verksamheten för att förbättra den. Fy för sören, som det sas då jag befann mej i den södra landsänden.

Och även om jag inte är så urbota korkad så att jag tror att alla människor läser tidningar så tror jag att "gammelmedia" har en otroligt viktig uppgift i samhället. Det är billigare att köpa en tidning än en dator...

Många har inte råd med datorer. Det vill vi inte riktigt stå för här i landet, men så är det. Det finns faktiskt barn som inte kan skriva sin uppsats på mellanstadiet hemma på datorn, och som lider då en sån uppgift delas ut.
På vårt bibliotek finns en hel del datorer för allmänheten, och det är strålande. Där kan t ex invandrare hålla kontakten med hemlandet, läsa tidningar på nätet - och barnen kan skriva sin uppsats.

Predikar jag? Tjatar? Tror nog det. Vissa saker blir käpphästar, här är ännu en av mina...
Men nu slutar jag. Nu ska jag skriva nåt som är viktigt för mej, och försöka få in det i tidningen!

torsdag 9 juli 2009

Mummel om goda människor

Så finns det hopp.

Vad som krävs är tydligen katastrofer och "hotfulla" mejl och... Ja, vadå? Ett slumpartat möte med en riktig människa, en del av det stödsystem som inte fungerat som råkar komma förbi och som man kan prata med - och tydligen kunde hon prata med rätt personer, hon också.

Chefen för LSS har varit hemma hos min dotter. "...och vet du vad han sa, mamma? Han sa att det är slut på att ramla mellan stolarna för min del..." Och att hon fått en egen person (ha!) som ska se till att all kontakt mellan alla olika människor och myndigheter fungerar, bara det känns som ett jävla mirakel.
Kan ni förstå hur hon lät? Kan ni förstå hur det kändes för mej att höra det där i hennes röst, det där lilla, lilla hoppet om att det kan finnas en framtid?

Allt verkar hända nu, som om nån dragit ur en propp. Planer för hur saker ska göras, och den där chefen föreslog att hon skulle föras över från barn- och ungdom på soc till vuxen, de har tydligen mer (bättre?) samverkan med dem, och det låter bra. Mycket, mycket bra. Och eftersom vi ändå pratat med läkaren om att byta handläggare vore det ett utmärkt drag att göra.

Och så ringde arbetsterapeuten från psyk också. Bara sådär. Läkaren trodde att det skulle ta månader innan dottern fick nån, och så gick det - bara sådär...

Jag bröt ihop lite. Ganska mycket, faktiskt. Jag tror att det helt enkelt var ren känslomässig utmattning, så mycket spänning så lång tid, och så verkar allting faktiskt ordna sej.

Åtminstone verkar det finnas en möjlighet till att hoppas. Då gör det inte så mycket om man grinar och skakar litegrann.

torsdag 2 juli 2009

Mummel om förmågor

Jag kan ord som "inhibition" och "besvärshänvisning". Därtill kan jag använda dem, och vet var jag ska skicka epistlarna som innehåller dessa ord.

Arga. Jättearga var de, epistlarna, och både tjänstemän och politiker fick sina fiskar varma, kan man säga.

Nu blir det så att inga beslut som tjänstemän gjort på delegation (kolla, ett ord till!) kommer att genomföras. Socialnämndens utskott ska titta på ärendet först. Inhibition efter klagan, och om utskottet inte kan/vill ta i saken blir det besvärshänvisning till Länsstyrelsen. Ungefär.

Vi har till augusti, mina vänner. Och vi har totalt och fullständigt ohämmat stöd från psykiatrin.

Nu måste jag lyfta psykiatrin, känner jag, eftersom det är mycket klagomål om just deras arbete.

Min dotters läkare är en pärla. Hela det team som jobbar med (ja ja, det var väl en sanning med modifikation eftersom det är näranog omöjligt att jobba med henne, de gör otroligt tappra försök, dock!) henne är fantastiska. Försöker hitta nya vägar, lösningar på problem, försöker t o m på ett otroligt vänligt och pedagogiskt sätt förklara för diverse löst folk från soc exakt vad det är vi har att brottas med.

Mycket komplexa psykiatriska problem.

Jag skulle kunna kyssa läkarens fötter. Vid mötet vi hade var hon så inihelvete på dotterns sida, och det kände hon. Det märktes. Läkare kallade henne genomgående för "kvinna", och det kändes väldigt dubbelt för mej. Men vacker. "Jag ser en helt annan kvinna idag än vad jag gjorde i höstas", sa hon, och det lät så fint... Jag tror att bara det stärkte min kvinnodotter enormt.

Jag fick hjälpa henne, jag också. Vi hjälptes åt att röja hennes lägenhet. Det var egentligen inte alls så farligt - men om man lämnar disk i blöt i veckor blir det inte bra...
Så: blomflugefällor överallt i den kliniskt rena lägenheten. En förhoppningsvis dödande cocktail som de små jävlarna kan dränka sej i. Och klorin i alla avlopp, det kan funka.

Det finns hopp. Nu får hon "bara" försöka hålla i, ta emot det stöd hon beviljats istället för att slinka undan.

Ett litet steg i taget får det lov att vara, mer klarar hon inte. Det är det soc måste fatta. Sätt press på henne och hon rasar i bitar. Lirka med henne, och hon gör som du säger.

Varför lyssnar ingen på mammor???
<