Mummel om skänkta äpplen

Min syster har trädgård.
Många äppelträd innebär stora problem vid den här tiden på året. Många äpplen blir det ju - och hon kan/vill/orkar inte ta reda på dom själv.

Så vad gör hon då? Tar dit morsan, som givetvis plockar med sej en sjuhelvetesjävlars massa äpplen - till mej?!?

Åååkej....

Nu har jag ett antal äppelpajer i frysen. Det är bra. Men sen då???

Idag kokade jag äppelkräm. Jag minns min mormor, hon kokade äppelkräm och den var ljuvlig. Så jag skalade, delade, kokade, rörde ut potatismjöl i vatten, lät blandningen rinna ner i de mjukkokta äppelbitarna i en tunn stråle, sen tillbaka på plattan, bara ett uppkok...

Sen häller jag upp krämen i samma karott min mormor använde. Pudra över kanel, för så gör man, så gjorde min mormor, in i kylskåpet.

Nyss åt jag av min äppelkräm. Jag åt den på det vis man ska. Med gräddmjölk.

Och det var ljuvligt.

Mummel om andra bubblor

Så krälar jag mej ur ett vacuum.

Där, i tomheten, har jag lyckats undvika tankar, jag har lyckats behålla den där väggen mellan mej och den verkliga verkligheten därutanför, fyllt tiden (dessa minuter, timmar, evigheter) med korsstygn, med gardiner, dammtrasor, ljudböcker.

Igår kväll gjorde jag misstaget att ta fram Boken, den jag skriver i för hand. Var tvungen att sluta mitt i, mitt på en sida, mitt i en mening, eftersom jag öppnade dörrarna.

Bubblan brast. Vacuumet upphörde. På gott och ont. Nu, i en fortsatt känsla av overklighet, får jag förstås ångest igen, det är så mycket jag bordemåsteskulle, men ändå.

Ändå kanske det är bra. Jag finns här, och för en del människor räcker det. Det räcker att veta att jag finns, och bara det borde vara en otroligt stark orsak att finnas?

Mummel om älskade ungar...

Imorse vill den lille inte riktigt gå till skolan.

"Jag känner mej lite....(tankepaus)... mobbad."

"Va!", säger jag, eftersom han hittills bara haft kul, gillat skolan, gått dit med glädje. Och han pratade om den incident han redogjorde för igår, en kille i tvåan hade försökt sticka honom med nånting, nånting jag inte riktigt förstod vad det var.

"Kan du rita den?" sa jag nu, och det kunde han. Det var en sån där kartnålsmojäng, med plastskaft och vass nål. Syntes alldeles tydligt. Gossen har talang.

"Du vet bubblan?" sa han.
"Nej", sa jag.
"Jo, han gick in i min bubbla, den dom pratar om när man pratar om värdegrund, vet du", sa han, och jag, jag blev alldeles varm av kärlek och en känsla av mirakel...

Min lille son är ett underverk för mej, på många många vis. Och att han gav mej nu ännu en gåva.

Han gav mej bubblan. Alla har rätt till bubblan. Ingen får gå in i min bubbla utan att ha min tillåtelse.
Bubblan rules.

Mummel om balans

Nu är jag där igen. Vid balans. Eller brist på, snarare.

Det var fan så längesen jag hade nån balans i livet. För min egen del.
Tittar man på det utifrån har det nog sett rätt bra ut - familj, jobb, struktur, blablabla.

Men hela tiden den här bristen på balans, i mej. Allt drogs förstås till sin spets när jag blev sjuk och allt liksom föll isär - då visade det sej att allt är yta, allt är egentligen inget annat än illusion, man bygger upp idéer om sej själv, roller som man kallar "jag", och sen är de inte där längre.

Allt får göras om. Byggas om, eller upp. Vad det nu är. I såna lägen inser man hur skört allt är, hur lite som krävs för att det man tror är verkligt och sant ska rasa som det sandslott det är.

På nåt underligt sätt är det så att vetskapen om att allt är illusion, allt kan ändras på ett ögonblick, inget är beständigt, allt det där, gör det lättare. Om man kan få sej själv att känna sej trygg med vetskapen. Känna sej trygg med att det enda som är beständigt är att allt förändras.

Balansen... Så: den måste börja inifrån, förstås. Så länge jag inte känner mej säker i mej själv, trygg i mej själv, är allt annat gungfly. Och det gör jag förstås inte nu...

På nåt vis tror man ju alltid att inget händer en själv: mina barn ska växa upp och bli lyckliga och friska, jag ska hitta Mannen I Mitt Liv och leva lycklig i alla mina dagar, jag ska vara frisk... Och så blir det inte så, eftersom ingen enda människa går genom livet utan att nånting negativt händer.

Vi kallar det gärna livskris har jag märkt. Vilket det också är. Egentligen är jag övertygad om att utveckling är ett bättre ord, men det är väl för att jag har mina övertygelser om vad livet är. Eller varför jag är här.

Nu tänker jag ofta: vad är det jag inte ser? Vad är det jag inte kan lära mej, varför går det i cirkel, varför händer ungefär samma sak med jämna mellanrum, varför kan jag bara inte fatta vad det är som är min uppgift i det här livet???

Jag vet inte.... Kanske kommer den tiden nu, när jag kan ge mej själv tid till eftertanke. Det är stor skillnad på att vara helt ensam med två barn och att ha en liten varannan vecka. Det ger tid, och det ger också egentid. Vilket jag aldrig har haft.

En gång rymde jag visserligen. Efter skilsmässan, då de stora var fem och åtta, då rymde jag min väg, en hel vecka på en medelhavsö. Det drömmer jag om ibland, än idag, så lång tid efteråt. Hur jag vaknade tidigt, förstås, och gick till stranden, övergiven, ingen annan turist på semester vaknade så tidigt. Jag hade den för mej själv i timmar. En massa ljudböcker hade jag, och jag pluggade in lurarna och var sen ifred. Det drömmer jag om... Främmande strand, främmande land, ingen som känner mej, ifred...

Måste ge mej själv tid. Tid, och så förlåtelse. Förlåta mej själv för att jag inte lyckats leva det liv jag trodde jag skulle leva, men gjort så gott jag kunnat med det liv jag levt.

Tillrättat misstag?

Fick samtal från soctanten igår.
Hon ville boka in ett möte, sej själv plus en till soc:are och så jag då.

Okej, sa jag, och inte mycket mer, eftersom jag kämpade för att inte gråta. Särskilt när fanskapet säger "...men meningen var ju att hon skulle hem redan i augusti..." och jag känner att det faktisk inte är lönt att påpeka att vi hade ett jättemöte på flera timmar där samtliga deltagare var överens om att det måste till en ordentlig utslussning.

När jag lagt på luren tänkte jag en stund.

Av mej krävde de skriftliga frågor. Då vill jag ha skriftligt svar också.

Så jag mejlade, till chefen, och till soc-tanten. Med upplysningen om att jag inte kan se nån orsak till att sitta i ännu ett möte med människor som inte är ärliga mot mej. Och att jag, liksom dom, vill ha skriftliga svar på mina frågor från ansvarig/beslutande tjänsteman, och/eller -kvinna.

Sen grät jag igen, och ringde psyk.

Inte fan kan jag börja jobba på måndag. Jag lever i ett tillstånd av ständig skräck med adrenalinnivå max. När den rara sköterskan på psyk frågade mej hur länge jag varit sjukskriven kunde jag bara gråta och säga att jag inte minns.

Jag minns faktiskt inte, det är läskigt. Det är mycket från de här senaste månaderna som jag inte minns. Och jag är rädd.

Jag tycker inte om det. Jag är inte en rädd människa, jag löser ju för fan problem, vad är det som händer? Att upptäcka att kropp och själ inte fungerar är nog det mest skrämmande jag upplevt på mycket länge.

Igår tog jag fram ett broderi som legat till sej ett tag (några år???), min dotters doptavla. Jag har gjort två hittills - sönernas. Dotterns är två tredjedels färdig. Jag tänkte: den ska hon ha i sin lägenhet, den ska hon få med sej till sitt nya liv, det är en fånig, fånig sak, men vartenda litet jävla korsstygn är gjort med kärlek.

Varje stygn tar minuter att göra. Mina ögon ser inte. Mina händer kan inte styra nålen. Och då glider jag ännu en liten bit neråt, ner mot det där svarta hålet jag aldrig mer skulle hamna i.

Och så svär jag för mycket.

Mummel om uttråkning

Jaha.
Tid: just efter 05.00.
Plats: Mummels balkong.

Solen är inte uppe, men anas vara på gång, vilket borde innebära regnfri dag. Kanske.
Det är en sån där underbar för-höstig dag, vissa träd har börjat skifta färg, men ännu lyser det inte och skimrar.

Och när jag sitter där och lyssnar på söndagstystnad i den krispigt nästanfrostiga luften kommer insikten: det jag är är totalt, fundamentalt och fullkomligt uttråkad i ordets djupaste bemärkelse.

Allt jag gjort under hela mitt liv har varit för andra - och det har jag valt, tro inget annat. Jag väljer själv. Jag har valt. Och detta är alltså resultatet.

Vad jag använt för att förtränga saken: böcker. Läst och läst och läst, hela tiden och överallt, man har aldrig sett Mummel utan minst en bok. Utom nu. Nu är det dåligt med den saken, förutom hörböckerna då, men dom tjänar egentligen ett huvudsyfte - att stänga världen ute. Att omsluta mej med annat. Andra världar, andras historier, för min egen klarar jag liksom inte av.

Igår gjorde jag saker som kan tolkas som försök till att ändra på det. Jag i n r e d d e...

Om det är en sak som intresserar mej så inihelvete lite så är det inredning. Trots det: jag inredde, alltså. Mitt nya rum, t ex. Litet, och mitt. Det börjar likna nån sorts haremsrum. Eller kanske bordell. Coolt!

Ljuslyktor i svart och silver med läskigt bling-bling upphängda på de krokar min vän K smitt, äkta svartsmide alltså. Ovanför sängen! Hoppsan.

Och gardinerna... Rev ut alla gardiner jag äger ur skåpet eftersom jag vet att jag i princip hatar alla gardiner jag äger eftersom de flesta är skänkta av min mor och jag tänkte kasta bort sådär 89 procent, men där hittade jag De Perfekta Bordellgardinerna... Så jävla blommiga, med rankor av vinrött och guld som passar utmärkt till de (typ) vinröda tapeterna som satt uppe då jag flyttade in, och så ljusblått och gult och... Ja, de är bortom beskrivning.

Morsan kommer att döden dö då hon ser det, och genast gå hem och leta nya i sina outtömliga gardingömmor.

Men jag äääälskar det.... Det är så långt ifrån allas uppfattning om mej som man kan komma, det enda som stämmer i rummet är bokhyllorna, då, men där har jag ställt all new age-litteratur jag kunnat hitta (en hel del, t o m en grimoire) plus en massa fackböcker i lingvistik och reportageteknik och journalistik - hela rummet är ett statement....

Anti.

Mot uttråkning. Mitt liv är en seg seg seg kamp mot uttråkning.

Jag vill ha mina drömmar: dykcertifikat under nån månad i Karibien. Lika lång tid i Taurusbergen. En resa till mitt fadderbarn i Benin. En månad på den där äckligt dyra resorten i Arizona där man får behandlingar som inte ens går att beskriva och kan se öken och navajoland....

Svenska Spel svek igen. Noll vinst. Uttråkningsstadiet fortsätter. Överlevnad, existens, inte liv.

Men mitt rum blir en frisk fläkt ett tag, tamejfan.

Panikmummel...

Jag har gjort det. Skickat en skrivelse.

Till en massa folk, politiker, tjänstemän - och en kollega.

Nu vet jag inte vad jag ska ta mej till. Min dotter är apförbannad på mej och vill inte prata med mej. Jag förstår henne på ett plan, och respekterar förstås hennes känslor.

Men: jag måste börja kräva att hon respekterar mina också, precis som jag gör med hennes storebror. Jag kan inte fortsätta att vara möjliggörare, det vet jag ju.

Jag ska börja på en anhöriggrupp. Det där lät något barnsligt, va? "Börja på"... Men så är det ju. Och kanske är det en av de saker jag behöver, tillhörighet, möjlighet att prata med såna som faktiskt förstår utan att man behöver förklara. Det kom brev idag med tider och program, läkare och arbetsterapeuter och fika till självkostnadspris.

Och det blir nog bra.

Jag måste bara ha slutat gråta hela tiden tills dess. Mina ögon syns knappt längre. Jag droppar i ögondroppar som ska göra allt bättre, men det funkar inte. Ska nog lägga mej i badet med en tepåse på varje öga, det brukar lena lite...

Och ja. Jag är helt urlakad. Tråkig. Inga ord kvar, knappt. Det var som ett år i tortyrkammaren att försöka formulera det där jävla brevet. Nu finns inte mycket kvar.

Omänskliga misstag får göras utan ansvar

Så. Ett samtal med handläggare, som hänvisar till chefsbeslut - tydligen just efter det låååånga möte där diverse expertis och inblandade deltog.

Ingen hänsyn tas till expertis.

Allt handlar om pengar.

Och det finns - vilken överraskning! - ingen som är riktigt ansvarig???

Ifrånskyllande och rena lögner.
"Du kunde ha ringt själv om du var intresserad" sa fanskapet då jag frågade om varför hon inte kontaktat mej med den informationen.

När jag sa att det gjorde jag, samma dag du pratat med min dotter och gett henne information, men du ringde aldrig tillbaka blev det bara mummel i luren.

Nu väntar jag på att den där chefen ska ringa upp mej, för även där har jag lämnat meddelande. Jag vet ungefär vad som händer: det hänvisas till nästa chef. Ända tills man når upp till politikernivå.

Hon ville inte svara på vem hos dom som tar ansvaret för att se till att allt går bra.

Det värsta var när jag sa att dottern hamnat på sjukhus dagen efter det där beskedet. Hon sa såhär:
"Behandlingshemmet sa att det var för att hon blev så glad."

Då tappar jag talförmågan, och lägger på.

Mummel om böcker i öronen - och andra

Livräddande ljudboksterapi.

Har man en bok i öronen förhindras många tillfällen till tankearbete, och för ren överlevnads skull är detta just nu en mycket bra sak.

Just nu lyssnar jag på fantasy, David Eddings Elenien-trilogi, och på lut har jag fortsättningen, de tre böckerna i Tamuli-sagan. Fantasy är bra, nästan lika bra som mord.

Om allt går väl blir det sen John Sandford, tre av hans Prey-böcker. Rekommenderas.

Vet också att jag har två nya Fred Vargas på gång, bara Bokus får tummen ur och levererar - och Fred Vargas är brabrabra...

Fick jag önska skulle jag också hitta några fler av Barbara Nadels kommissarie Ikmen-böcker, så jag får väl göra ett litet sök och räkna på om jag har råd med fler böcker just nu...

Med en ljudbok i öronen kan jag faktiskt överleva en timme i taget. Som Håkan Nesser citerade i sin Berättelse om herr Roos: Det är inte månaderna och åren som är svåra, det är timmarna och dagarna.

Det bara mumlar i mitt huvud

Ingen ordning, ingen reda, det svirrar bara omkring en massa saker utan rim och reson.

Som:
På presskonferensen efter senaste socialnämndsmötet talades stolt om hur man "plockar hem placerade ungdomar för eget boende så att vi här i kommunen kan tillse deras behov istället för att betala dyrt för att andra gör det."

Jo, det är sant. Jag vet sånt, jag har kontakter.

Grejen är att den här hemkommunen inte kan tillse specialbehov såsom psykiska sjukdomar. Det finns det inte resurser till, nämligen. Vare sej personella, kunskapsmässiga eller ekonomiska.
Vem bryr sej? Vad är en ung människas liv värt?

Inte så jävla mycket för normalskattebetalaren här i kommunen, så naiv är jag inte. Det är nog mycket "ja, det är så dom blir, ungarna, när det är nåt fel hemma", eller också klassikern "dom får väl fan rycka upp sej".

Psykiska sjukdomar/störningar är fortfarande inte accepterade som giltig orsak, liksom. Dom ska man rycka upp sej ur. Oavsett hur vetenskapligt bevisat det blir att det beror på diverse fysiologiska skador som av nån orsak (vilket förstås kan var övergrepp, misshandel, taskiga hemförhållanden) etableras.

Men: vem som helst kan drabbas. Förmodligen går det omkring en hel massa alldeles vanliga, lyckliga kärnfamiljer därute i landet som kommer att drabbas. Vars söta lilla unge nånstans runt puberteten går från att vara charmigt excentrisk till psykiskt störd. Då står man där. Handfallen. Och får troligen i ett par tre sex nio år höra från alla s k "instanser" att det här barnet har ju det så bra hemma, så ansvarstagande föräldrar, att "instanserna" inte behöver offra några pengar på att försöka reda ut vad som är fel så att behandling kan sättas in i ett så tidigt stadium som möjligt så att det inte behöver bli katastrof.

Det allra mesta går att behandla, nämligen, med diverse mediciner och terapier. Friska blir de kanske inte i ren svenssonnormativ mening, men ett bra liv med bra relationer och ofta strålande karriärer kan det mycket väl bli.

Tyvärr funkar det ju mycket sällan så. Ingen vill nämligen ha ansvaret. På barnpsyk vill man inte diagnosticera för att undvika stigmatisering av barnet. Finemang. Ingen diagnos = ingen behandling. Läge: minus.

Och nu sitter jag här, trött och slut och ledsen och uppgiven och så inihelvete besviken på att man kan framställa ett så cyniskt sätt att resonera som nåt positivt.

Dom skulle lika gärna kunna säga: "Titta, nu sparar vi pengar på att chansa på att den och den och den ungen kanske överlever, och kanske börjar dom inte ens självmedicinera och slutar som drogberoende och socialbidragstagare (förlåt, försörjningsstöd heter det ju), kanske blir det t o m så att vi kan bli av med dom in i landstinget för tid och evighet, då kommer inte pengarna ur vår kassa!"

Det krävs en hel by för att fostra ett barn, heter det ju. När blev det så att det första som ryker när det närmar sej budgetårets slut är de pengar som skulle kunna rädda de där barnen???¨

Jag har försökt formulera en skrivelse, men jag kan inte. Orden fattas mej, helt enkelt, det gör för ont att skala bort alla dessa vilda känslor av förtvivlan och koka ner det till kalla frågor och ännu iskallare ifrågasättanden.

Jag har sagt det här sen i somras. Att ordern uppifrån skulle komma snart, skitsamma om resultaten är lysande, skitsamma om det i längden skulle spara miljoner om hon kunde få dessa futtiga månader som krävs för att hon ska ha verktyg att lära sej hantera sitt mående, skitsamma att det troligen skulle lett till att hon blivit en produktiv skattebetalande samhällsmedlem - det är det kortsiktiga, kortsynta ekonomiska tänket som råder.

Jag undrar hur många fler? Hur många fler ungar plockas hem nu, till nån sorts icke-liv i limbo, inte i samhället, inte utanför, bara i en soclägenhet med noll frihet att utvecklas?

Mummel om att vara i helvetet

Jag har svårt att andas.
Det gör ont i hjärtat och sticker i armarna.

Hela min kropp reagerar alltså på den psykiska stressituation jag befinner mej i och jag har insett ett par saker:

1. Jag kan inte kontakta folk per telefon eftersom jag bara börjar gråta och inte kan vara sammanhängande och sådär torrt faktasprutande som man måste för att inte stämplas som Hysterisk Mamma och genast ignoreras. Orden spelar ingen roll, det är själva framförandet som måste funka.
2. Jag kan inte skriva eftersom jag inte ens där verkar kunna vara sammanhängande och torrt faktasprutande, även om det är lättare att skriva när man gråter.

Jaha. Så vad ska jag göra?

Har inte en aning. Ingen jävla aning har jag, det tog visst stopp här. Efter alla dessa års kamp för att rädda mitt barn till ett värdigt liv är det enda jag lyckats göra idag att baka en sockerkaka med socker- och kanelrullade äppelbitar i. Och att bli osams med min mamma.

Det var nämligen så att det hände nåt positivt, en kvinna ringde för att höra om jag var intresserad av att delta i en anhöriggrupp arrangerad av vuxenpsykiatriska kliniken här. Och jag blev glad, och sa givetvis ja.

Min mor väljer att påpeka att "såna där grupper inte har tystnadsplikt" och det är när jag ställer frågan om vem hon skäms för, mej eller sitt barnbarn, som vi blir ovänner. Eller hon blir det, iallafall.

Det skiter jag i.

Gruvligt misstag att tro en sekund på myndigheter

Så här var det ju:
samlade kring bordet: jag, dotter, kontaktperson från behandlingshemmet, sochandläggare, psykolog och läkare från vuxenpsykiatriska mottagningen, LSS-handläggare.

KP, personal från psyket och jag säger: det viktigaste är att alltalltallt är förberett och klart, behandling planerad, alla kontakter igång.

Mötet överens om att den trygg utslussning från behandlingshem är viktig. Livsviktig. I ordets bokstavliga bemärkelse. Liv och död.

Nästa dag ringer soctanten till dottern. Till dottern, nota bene, och säger att nu ska det minsann bli eget boende så fort som möjligt. Sen var det in på sjukhus dagen därpå, förstås, rispad och blodig.

Sen dess har jag försökt få tag på damen ifråga. Soctanten. Går inte.

Idag ringer dottern och säger att hon ska flytta om två veckor. Och att utslussningen tydligen handlar om att hon ska bo här, hos mej, två helger. Dagen efter sista permisen ska hon skrivas ut.

Jag försöker nu nå soctanten för att få en förklaring, samtidigt som jag försöker att samla kraft nog att säga nej, det går jag inte med på, jag tar inte ansvar för utslussning på två helger, det får ni ta tag i.

"Vadå, får jag inte komma hem" säger dottern då jag frågar hur socialen har planerat hennes utslussning. Där har vi dilemmat. För att klargöra min ståndpunkt måste jag alltså säga nej till mitt barn.

Jag kommer att skicka ett mejl till chefen där jag ifrågasätter socialförvaltningens agerande vad gäller min dotter. Grejen är att det är deras ansvar att se till att allt är klart innan hon kan komma hem: samtalskontakter, läkarkontakt eftersom hon medicinerar, hur hennes medicinering ska skötas eftersom hon inteinteinte kan fixa det själv (de har förresten just ändrat i hennes medicinering, vilket alltså innebär att hon inte är medicinsk klar att skrivas ut.).

Jag känner så här: de behandlar henne som om hon vore en frisk människa. En av de "vanliga" placeringarna, kanske med ett missbruksproblem, eller vad-det-nu-är som gör att normalstörda unga människor placeras på hvb-hem. De väljer att inte ta hänsyn till de psykiska störningar som gör min dotter till en tickande bomb, en som inte exploderar utan imploderar.

Lista på tendenser/drag: emotionell instabil personlighetsstörning (formerly known as borderline), histrionisk personlighetsstörning, bipolaritet. Panikångest, där de attacker hon haft på senare tid varit så våldsamma - mest mot henne själv med bett och dunka huvudet i väggar - att hon fått bäras in i bilen och hållas nere på väg till akutpsyk.

Men vadå? Det är väl inte deras ansvar?

Jag ser fram emot att få upplysning om hur de tänkt få till allt som behövs på två veckor. Särskilt helgpermissionerna. För jag klarar inte av att ta det ansvaret.

Och nu slår mitt hjärta så att det syns utanpå kroppen och det sticker i armar och fingrar. Kan man hyperventilera utan att veta om det???

Mummel om otroliga historier

Gårdagens tillbakablick fick mej att fundera lite över hur otroliga historier ganska ofta är helt sanna.

Kanske är det en av orsakerna till att jag älskar mitt yrke (trots allt...): det finns alltid en möjlighet att råka på en av dom, bara sådär. Det är förresten så att de allra flesta människor har åtminstone en alldeles otrolig historia att berätta.

Jag brukar snoka i människors liv, det är ju liksom det jag gör. Jag minns en del människor bättre än andra, men allra mest minns jag historierna.

Som kvinnan som firade att hon blivit svensk medborgare. Ett alldeles vanligt 20-sekundersinslag i nyhetssändning, jajamen - men jag blev kvar rätt länge och pratade. Möttes nämligen av kvinnans dotter, som var skiträdd. Det var första hälften av 1990-talet, och ursprungligen kom mor och dotter från Rumänien.
Historierna jag fick höra - och som ingen annan sen hört från mej, det kan jag lova - var underbara i sin hemskhet. Jag förstod dotterns rädsla. De hade släkt kvar, och allt var inte som det skulle trots Ceaucescus försvinnande några år innan. Och det var på riktigt, sådär riktigt som jag, som ung svenska inte kunde förstå ordentligt. Inte riktigt ta in.

Eller några av mina egna historier, jisses amalia. Jag minns när jag trodde att jag höll på att bli galen på riktigt, jag åkte till psykakuten, men det blev en riktigt lång väg, för hur jag än körde kom jag aldrig fram. Grät gjorde jag också, och som ett mantra upprepade jag: Jag vill inte vara en duktig flicka, jag vill inte vara en duktig flicka...
Vilka slutsatser man nu vill dra av det.

Nåväl. Jag satt där i väntrummet, institutionsgrönt, inpyrt av ångest, och i en stol en bit bort satt en mycket påverkad man och försökte tända en pipa. Han försökte och försökte och jag tänkte:
Han kommer att elda upp sej själv. Sej själv, väntrummet, mej. Jaha.

Inte mer än så. Det var bara ett "Jaha" som svävade omkring mej, vem bryr sej?

Och så - en underbar läkare. Som bara frågade hur mitt liv såg ut. Och jag berättade: två barn under sju år, heltidsstudier med lite extrakurser inslängda, kanske 20 poäng extra per år, de senaste tre åren, en unge född med reflux, vidriga undersökningar, medicinering, operation, och så den andra ungen som krockat med en bil, och visst ja, extrajobb på nätterna, och så var det ju den där bakteriella lunginflammationen jag fick och som jag nog kanske inte hunnit återhämta mej riktigt ifrån för min man var ju tvungen att satsa allt på företaget inklusive alla våra pengar, och förresten höll nog äktenskapet på att gå åt helvete...

"Du är utmattad" sa läkaren.

Jag fattade inte vad han pratade om, vadå utmattad, jag var ju galen för det sa min man iallafall och jag glömde saker och kunde inte läsa - och sen sjönk det liksom in.


Självklart klarar ingen människa ett sånt liv. Inte ens jag. Vad jag kände? En helt sjuk mix mellan oerhörd lättnad - och skuld.

För jag hade ju misslyckats. Jag hade misslyckats. Jag kunde inte se att det fanns andra som hade del i att mitt liv kändes över och slut när jag var 26.

Är det inte för sorgligt???

(Kolla... Vältrande i självömkan. Det är ganska skönt. Jag kan göra det - utan att störa nån annan!!! Nice....)

Mummel om det som inte borde skrivas

En sån kväll är det, när det inte borde skrivas.

Jag är låglåglåg och tänker att jag vill bli helt clingy och needy och älta elände och vältra mej i sjävömkan, och därför isolerar jag mej helt.
Vill inte ringa nån stackars oskyldig vän och utsätta dom. Är redan ledsen nog över att jag verkat ha skrämt bort t o m min Älskadesystervän, men jag förstår å andra sidan varför hon säger att hon inte vågar ringa och störa.

Jag blir taggig när jag känner att jag behöver...

Så: jag har rätt konkreta tankar på att ta livet av mej igen. Det är - för mycket. Jag är en onödig komplikation i så många människors liv. Jag klarar inte av att vara den de vill ha.

Och jag orkar inte med att vara så förbannat skyldig.

Jag tycker att det är skitfegt att ta livet av sej, det löser aldrig några problem, det lägger bara allt ansvar på andra, så risken är kanske inte så stor ändå. Om jag låter bli att komma ihåg alla piller jag har hemma så impulshandlingar utesluts.

Detta är oskrivbart. Ändå skriver jag det. Och det känns på sätt och vis bra. Nånstans måste det ju finnas plats för den totala ärligheten också, jag ljuger ju t o m för mej själv för att orka med en dag till, och så en till.

Nesser knäckte nästan. Sa till syrran att jag tyckte att hon nog skulle läsa den innan hon gav den till sin karl, för han cyklade ut i skogen en gång och skar upp en arm och hällde bensin på sej.
Sen cyklade han till akuten.

Det var den helgen vi delade på en kartong vin och sjöng Ted Gärdestadlåtar och grät, jag och min syster. Jag satt på tåget fortare än hon hann säga "psyket", nämligen.

Och det är en alldeles sann historia. Förutom att jag utelämnade det faktum att han först stoppat i sej alla piller han hade, gått och lagt sej - och vaknat. Sen cyklade han ut i skogen och så vidare.

Så dramatiskt...

Mummel om småungars underbarhet

"Mamma, jag älskar sån här luft, den är så... så... vintrig!" säger lillsonen då vi cyklar mot centrum.

Och jag känner det, jag också. Att den underbara höga nästan-höstluften lyfter. Det finns en aning om ändrad färg hos en del träd, som om de gör sej färdiga, förbereder sej. Först för en fantastisk uppvisning, sen för vila.

Han fortsätter med sånt där hela dagen. Små guldkorn, sånt som bara barn ser, sånt som mina trötta cyniska bittra vuxenögon missar i vanliga fall, och jag tackar alla positiva krafter för att jag har turen att ha barn.

För de andra har gett mej detsamma. Det är bara det att jag glömt bort det. Nu tänker jag inte glömma, och om jag får tänker jag låna vartenda barnbarn jag kan tänkas få privilegiet att få möjlighet att lära känna så mycket som möjligt.

För att få se alla små myror och kryp med nya ögon ännu en gång, för att få se hur färgerna skiftar på exakt samma träd, för att få uppleva världen ny igen. Bättre kan nog inte finnas. Så många inskränkta vuxna glömmer bort det där, och talar istället om att ungen har fel - inte har de fel. De har väldigt rätt. Det finns otaliga sätt att upptäcka självklarheter. På nya vis.

Mummel om våldsamma frigörelser

Totalkris, sådär för omväxlings skull. En av mina styrkor vacklar ordentligt, och förtvivlan och förgråtenhet råder i Mummelhushållet.

För min del, iallafall. Lillebror är någorlunda lyckligt ovetande om dramat som utspelas.

Jag har fostrat en empatilös, egotrippad, jagjagjag-son!
Eller det har jag inte, det vet jag, men både han och jag är mitt uppe i den otäcka frigörelseprocess som krävs då de som med råge uppnått myndighetsålder ska skaffa sej en vuxenrelation till sin mor...

Just nu är det lite för mycket för mej, bara. Med storsonen har det liksom följt det naturliga mönstret, han har förflyttat sej ur boet ett steg i taget, medan det med dottern blivit ett onaturligt och vidrigt våldsamt skeende. Vilket innebär att det just nu inte är en utan två som ska frigöra sej från mej.

Men kanske framförallt: det är två jag ska frigöra mej ifrån. Bli en vuxenmamma, men det har jag väl också tjatat om förr, kan jag tro.

Nudå. Krisen. Katastrofen. Den som lämnat mej upplöst i tårar. Upplöst på alla tänkbara sätt, faktiskt.
Storsonen har varit grym, elak och förjävlig i största allmänhet. Att han bett mej dra åt helvete är det minsta av problemen för min del. Och varför? För att jag sa nej.

Det har ju varit ett hoppande fram och tillbaka för hans del ett tag, halvlånga jobb hemifrån, sen tillbaka igen, uppgörelser om uppförande i hushåll med fler än en vuxen människa, om och om igen. Och han förstår, säger han, men ändrar inget.

Nu är läget annorlunda. Nu har han flyttat på riktigt, har eget boende på Universitetsorten, har börjat plugga. Grejorna han lämnade efter sej har jag packat ihop och burit upp på vinden. Jag har städat efter honom. Packat en extra flyttlåda med flytta-hemifrån-saker som han kan plocka upp då han tröttnat på att bo på korridor.

Men: han har inte varit hemma och hämtat nånting sen han började plugga. Inte haft tid. För mycket nollningsfester. Enligt uppgift.

Jaja, säger jag, du väljer själv, du får leva som du väljer, du är vuxen nu. Du vet var sakerna finns.

Igår ringde han. Kunde han skicka en lista till mej så jag kunde plocka ihop de saker han behöver för en kompis skulle åka hem över helgen, med bil?

Varför åker du inte med? sa jag då.
För att det inte finns tid, han har andra planer.
Det har jag också, sa jag, och jag klarar faktiskt inte att bära runt på dina saker mer, du får prioritera den här gången.

Då bröt fan lös. Så nu är jag en usel mor som inte ställer upp för sitt barn, jag kallar honom alkis som bara festar (det var visst det där med prioritering som betydde så, intressant...), och han ska minsann be sin vän ta med alla lådor så han slipper åka hem på jättelänge.

Fine, sa jag, om han ställer upp på det är han välkommen, jag låser upp på vinden och sen kan han ju bära allt. Vad vill du förresten göra med din säng, ska den magasineras?

Ungefär här nånstans slängde han på luren. Och sms:ade. "Kasta bort skiten".
Okej, skrev jag, om det är så du vill ha det så gör jag det så fort jag har hittat nån som är kapabel att bära allt tre trappor ner. Plus den till vinden då, ursäkta.

Han skrev att "mitt agerande" gjorde honom jävligt förbannad, jag frågade vilket agerande, att jag sa min mening eller att jag faktiskt rent fysiskt inte kan bära och därför säger nej?

När han skrev att det var för att jag sa min mening slutade jag svara. För det kan bara inte vara så att jag fostrat ett barn som säger nåt sånt, det ger mej rysningar i hela kroppen, särskilt om man tänker på att han vill bli journalist...

Så nu är jag, som sagt, upplöst. Min fina förstföding, en av mina bästa vänner, usch och fy fan så han bär sej åt - som en riktig gris, som en av de där hemska karlarna jag lovat mej själv att mina söner inte ska bli!!!

Jag hoppas han kommer till sina sinnen så att vi kan prata snart. Men bollen ligget definitivt hos honom. Han har inte längre rätt att kräva saker av mej, även om jag till döddagar kommer att stötta och hjälpa precis så mycket som jag kan - och där är nyckelordet...

Att han, som vetat de senaste tio åren att jag inte är frisk, att min kropp begränsar mej otroligt mycket, låtsas ovetande om det gör mej förtvivlad. Trots det känner jag mej just nu som världens grymmaste fågelmamma, en som med våld knuffat inte-riktigt-flygfärdiga ungar ur boet.

Jag vet ju att det inte är sant. Jag vet att åtminstone han kan flyga alldeles utmärkt - när han vill. Det är bara det att han förväntar sej att jag ska fortsätta att se till att hans liv är bekvämt, att han ska slippa sånt som är tråkigt och jobbigt. Men det är inte mitt jobb längre!

Så jag står fast vid mitt nej. Och kommer att göra det också i framtiden då det gäller såna här absurda krav. Om han väljer att festa framför att hämta sina grejor - då är det hans val, och han tar konsekvenserna. Det ansvaret tar jag fanimej inte!

(Så varför gnager skulden sönder mej???)

Mummel om plättar

Upptäckte en sak nyss.

Det går fort att steka plättar.
Det har aldrig nånsin gått fort att steka plättar?!?

Sen slog det mej: skillnaden mellan en familj där det finns två glupande utsvultna tonårsvargar plus en liten och en familj där det finns en liten är rätt stor...

Förr stod jag och stekte plättar i timmar. Nu gick det på en pisskvart.

Det bevisar väl, om något, att allting är relativt...

Fysiska misstag

Nu - är den sista skiten uppburen på vinden.
Skit och skit förresten - mina stora barns ägodelar, det de ska ta härifrån till sina egna hem, var det nu kan bli...

Jag kan höra storsonen:
"Men vad är det-och-det, jag kan väl inte hålla på att gräva runt i lådor på vinden, heller!"

Och jag svarar:
"Då skulle du ha packat ihop dina egna grejor och burit upp dom på vinden, inte låtit din funktionshindrade gamla mor göra det!"

Eller nåt sånt. Det kommer att hända - jag ska skriva in det i bloggen när det blir...

Nu mår han rätt bra, min förstfödde. Hans hårda jobb under de senaste åren - det som ingen annan än jag lagt märke till - börjar ge resultat, med angenäma problem som följd. Det är inte att välja mellan pest och kolera, som han säger, det är mellan positivt och postitivt. Ska han fortsätta plugga, men den relativa frihet det innebär, eller ska han satsa på den rätt osäkra vikariesvängen inom journalistiken?

De ringer efter honom, stortidningarna. Han har skapat sej ett rykte. Och det smickrar givetvis en inte-ens-21-åring. Därtill tycker han förstås att det är skitkul, särskilt det senaste knäcket. Och det är de som ringt igen, och vill ha honom på en månad. Mitt i terminen. Långt emellan städerna är det, så nån dagspendling funkar inte.

Jag känner såhär: jag stöttar honom i det han beslutar, även om jag förstås har åsikter och råd, när han ber om det.

Sånt där måste jag minnas. Det otroligt positiva som finns i mitt liv, via min älskade son. Eller söner, förstås.

Och det som är bra med min dotter måste jag också komma ihåg, hur svårt det än är att hitta just nu.

Mummel om svart

Jag har sagt det nu.

Inte direkt till henne, men till den personal som ringde igår för att fråga om permis. Jag sa att jag inte har fått nån information om hur utslussningen är planerad, och nu anser att bollen ligger hos socialen.

Att jag inte kan ta ansvar. Inte orkar, faktiskt, eftersom jag befinner mej i mörker när det gäller hur soc tänker.

Och jag är i ett riktigt svart hål när det gäller hur jag själv tänker. Det är ... Rätt vidrigt. Självförakt är aldrig bra för själen. Kanske den går sönder nu, och blåser bort i små svarta bitar?

Upprepade misstag

Igår ringde en kompis som har en tolvårig dotter, rättså hysterisk.

Hon har under det senaste året upptäckt en hel massa knepigheter, smålögner, rispande, oroande tecken på att tösen är på väg åt fel håll. Då ringer hon förstås mej, eftersom hon varit med under hela resan med min unge, den som började ungefär i den ålder hennes är nu.

Nu var det riktig kris, en hel massa skit uppdagat, och hon var så ledsen och vilsen.

Så vad säger jag?

Lita inte på nånting. Utgå ifrån att hon ljuger, och låt henne bevisa att hon talar sanning. Kolla hennes armar, ben, bröst. Ring barnpsyk, ring soc, ring skolan. Ge dej inte. Ta hennes ilska, hennes hat.

För detta ångrar jag: jag litade på mitt barn. Jag gick inte på magkänslan. Jag lät henne gång på gång lura mej, och förträngde den kunskap jag hade. För så här är det: i den åldern, förhoppningsvis bara under en period förutsatt att det är en normalstörd unge det är frågan om, är det så att allt är okej, så länge man inte blir avslöjad. Och blir man avslöjad gäller det att gå på om att det egentligen inte är mitt fel, det är nån annan som kom på det, jag kunde inte säga nej, och förresten så är mamma/pappa så taskig och låter mej aldrig...

Ja, typ så.

Herrejisses så det kommer tillbaka. Och jag trodde på henne, det gjorde jag. Kanske. Inte helt och fullt, men jag lyckades alltid på något vis övertyga mej själv om att jag kunde hysa tilltro till mitt barn, det var en fas, det går över, hon behöver byta umgänge blablabla...

När började jag egentligen misstänka att det var fråga om mer än så? Ganska tidigt, tror jag. Det är ju så att man blir väldigt hemmablind, alla är ju individer med särdrag, att hon var lite knepig och kanske inte som resten av oss var ju bara ... Ja, det var ju sån hon var, liksom.

Men sen. Sen insåg jag att hon t ex inte bar sej åt som den hon umgicks med - hon blev den. Identitetsbyte, rakt av. Läskigt. Det var alltså som att träffa en helt annan människa. Och det kändes inte normalt.

De här inte-riktigt-som-andra-grejorna redogjorde jag tydligt för vid allra första kontakten med soc och bup. Att jag kände att nåt var fel, att det inte bara var vanlig pubertet och frigörelse. Ingen lyssnade.

Bup: ansvarstagande förälder, bra hemförhållanden, vi ser inte att det finns anledning att ingripa.
Soc: hysterisk mamma, men oroande utveckling, okej, en kontaktperson.

Och så var det. I fyra år. Sen hamnade hon på sjukhus första gången, och saker eskalerade en del. Testa hasch. Överdos tabletter. Andra droger? Högst troligt att hon testat det också.

Jaha, det var synd - kunde de ha sagt. Men det gjorde de förstås inte, inte högt, iallafall.

Jag kan säga så här: jag lyckades hålla henne ifrån missbruk och kriminalitet tills hon fyllde 18. Nu tror jag att soc tänker se till att hon får möjlighet att gå in i båda. Och fan ta dom.

Det hon behöver är förståelse för det psykiska funktionshinder hon har, vilket inte finns. För såna som hon är LSS ett jävla skämt, där finns inte en tanke på alla som har nån form av psykiatriskt funktionshinder. Ingen kunskap, inga åtgärder, inget skyddsnät.

Psykvården bygger i princip uteslutande på frivillighet. Ta kontakter, boka tider, ansvara - vilket skämt i sammanhanget. Allt det där hon inte klarar av...

Ändå säger jag till min vän att ta kontakt med dom, för alternativ finnes icke. Ensam klarar man sej nämligen aldrig. Det finns ingen människa som är stark nog för, eller har kunskaperna. Jag tror inte ens att en psykutbildad skulle fixa ett eget personlighetsstört barn.

Min dotter vill ha dialektisk beteendeterapi. Dit är kön åratal. Vem bryr sej? Kanske har hon lyckats ta död på sej före det, eller börjat droga - och då är det nån annans problem igen. Fram och tillbaka, hänvisa alltid till andra...

...och jag misstas för en människa...

Besök på jobbet, fylla i lönerapport, lämna en Jojje-skivan till kollegan, försöka prata lite.

Grät flera gånger, för de behandlade mej som om jag var en riktig människa. Pratade med mej som om jag skulle klara av att prata om raserade liv och rädslor som inte går att föreställa sej.

Inte menade de nåt illa med det, det är jag säker på. Jag brukar ju inte vara där och vara skör, det brukar jag hålla inom mina egna fyra väggar. Men idag gick jag dit, som sagt.

Och passade på att prata med kommunreportern. Sa åt henne att kolla lite nästa presskonferens efter nästa nämndmöte. Kolla hur de sparar nu när underskottet är 10-12 miljoner. Fiska lite efter hur många placeringar de plockar hem nu, i besparingstider...

Kanske blir det så. Kanske kan det t o m bli så att hon får fram nånting. Kanske.

Jag skulle så gärna vilja kunna göra nåt. Inte bara vara här, handfallen och hjälplös.

Mummel om damm

Jag flyttar saker. Mest flyttar jag böcker just nu, och inte nog med det, jag flyttar dammiga böcker...

Det är inte riktigt klokt hur snabbt det samlas damm i bokhyllor! Jag är inte direkt hysteriskt intresserad av att städa, men nog tycker jag att det inte var så längesen jag dammade alla böcker och alla bokhyllor???

Nu har jag lilla borsten på dammsugare så att dammet inte bara ska virvla omkring och hitta nya böcker att lägga sej på, men det verkar inte hjälpa stort.

Två bokhyllor flyttade in i mitt nya sovrum. Och jag har t o m beslutat vilka böcker som ska få bo där och ställt dit dom - dammade och rena. Bara resten kvar... Omorganisation av allt blir det, och det vill inte säga lite.

Ändå har jag hälften på vinden. Jag kan bara inte göra mej av med böcker, det går inte!

Snart har mina painkillers kickat in, och då kan jag fortsätta. Evigt tacksam för den där hopfällbara, megastadiga trappstegen jag investerat i, för trilla ner vill jag inte...

Kom just på en grej. Jag är en dammsamlare!!!

Mummel om regn

Vaknar till regn, med svidande mage.

Fyller på med lite kaffe, så att svidet inte ska känna sej som att jag inte bryr mej. Men jag har mjölk i, det har jag, för jag köpte mjölk igår. Köpte mjölk och lämnade in skruttbilen, jag gjorde faktiskt saker igår, det måste jag komma ihåg.

Kommer jag inte ihåg det så klarar jag mej inte.

Måste ringa mamma också, annars kommer hon väl och bankar på dörren igen för att kolla om jag lever.

Lever jag?

Andas gör jag, och rör mej, och det mesta av kroppen är varm. Inte fötterna, men det är neuropatiskt så det är inget att göra åt, bara smacka på ett par raggsockor.
Och den som har raggsockorna på, den lever nog.

Liv har jag däremot inget just nu, och kanske är det just som det ska vara. Kanske skulle jag inte orka med ett enda dugg liv nu, kanske måste jag lägga all kraft jag har på överlevnad istället.

Så är det nog. Så bestämmer jag helt enkelt att det är, för då skär jag raskt och fint bort åtminstone en orsak till ångest.

Regnet gör vare sej till eller ifrån. Jag tycker rätt bra om regn, så länge det faller neråt och inte sådär skånskt horisontellt... Ljudet lugnar. Det kan man lyssna länge på, regn mot takljud.

Mummel om rädslor

Det är väldigt mycket rädsla som regerar nu, känner jag. Jag kommer på mej själv med att ta flera mentala steg bakåt från självklara vardagligheter, som att ringa ett samtal. Eller ta mej till affären.

Det är skitsvårt för mej att förklara varför, eller vad det är jag är rädd för. Om jag pratar en stund med mej själv brukar det gå över. Om jag diskuterar saken lite brukar det funka att slå siffrorna och trycka på den gröna, att vänta på svar och sen bara.... Ja, säga det jag ska säga, ordna det jag ska ordna, ta den där turen till ICA och komma hem med lite mjölk och bröd.

Fattar inte vad det är frågan om. Eller så gör jag det. Jag vet att jag alltid möter nån på affären, t ex, nån som frågar hur det är lite sådär som man gör, inte för att de är intresserade utan för att det är så man gör - folkvett, helt enkelt.
Och jag vet också att jag förmodligen börjar grina på riktigt om det händer, för då tänker jag iallafall på hur det är, inte folkvettigt utan på riktigt!

Sådär helknasigt. Men ändå.

Imorgon måste jag ringa dottern, som lik förbannat får permis trots att hon egentligen inte skulle ha det enligt reglerna (och nån undrar hur jag kan säga eller tro att hon lyckas få sin vilja fram? Manipulera dem hon bestämmer sej för att manipulera? Där var det där m-ordet igen, det där som inte stämmer egentligen men är det som kommer närmast att beskriva den där nästan spöklika förmågan hon har, den som det tar åratal att se igenom...), och jag mår illa redan. Vet inte vad jag ska säga. Eller göra. Vet inte hur jag ska hantera det "regelbrott" som jag vet kommer - hon har fått nej på nåt hon ville göra i helgen, vilket inte betyder ett skit för henne, hon kommer att göra det ändå, och det som inte upptäcks gills inte, eller hur?

Frågan är hur jag ska orka skicka tillbaka henne för tidigt en gång till. Och hur jag i så fall ska hantera frågan om framtida permissioner, eftersom de nu ska vara täta, eftersom soc ska ha ut henne från behandlingshemmet så fort som möjligt.

En stark stark känsla har jag också: snart hittar hon den här bloggen, hur dold jag än tror den är. Och använder den emot mej. Det är nämligen så här i dotter-världen: enbart hennes känslor räknas. Är viktiga. Får pratas om. Mina är det inte, och jag har därtill ingen rätt att hysa dem - intressant, va? Om jag känner det jag känner känner hon sej kränkt, är ni med?

Nää, nu bör jag nog gå och lägga mej, tror jag, innan jag blir totalt osammanhängande...

En sång om kärlek

Och en vacker dag
kryper vi ihop hos varandra
ett lås knäpper till och vi kommer aldrig mera loss,
dina förslitna leder insnärjda i min gikt,
mitt magsår intill ditt hjärtfel
och min reumatism mot ditt ryggskott,
aldrig skola vi skiljas, ack nej.

Och kära, du glömmer din andnöd, din arytmi
och infarkten du redan haft,
och jag glömmer min katarr, mina rastlösa ben
och det ständiga gnaget i vänster sida,
nu trotsar vi sorger och mödor och nöd.

Mina bröst, så tomma och platta
håll om dem, kära
för en dag när du ser på dem hänger de långa,
älskar du mig då
tula tulan tulituli tej?

Herre, lär oss att acceptera de gamlas kärlek,
de ungas kärlek, de medelålders kärlek,
de fulas kärlek, de fetas kärlek, de fattigas kärlek,
de illa kläddas kärlek,
och de ensammas kärlek.
Lär oss acceptera kärleken,
vi är så rädda för den.

Och du tar mina bröst i dina händer,
mina uttänjda platta bröst,
och berör med läpparna de skrynkliga vårtorna,
och med starr i ögonen, i väntan på en vårdplats
famlar du blint efter mig,
känner dig för med händerna.
Känn på du bara:
under alla de här rynkorna finns jag,
den här förklädnaden tvingade livet på oss till slut,
du mitt smultron, min svala, min blomma så fin.

Och mina knölar vilar i dina gropar,
dina rynkor i mina fåror
och intill dig i ditt lidande
ber jag tyst om din död.
Och ljus är vår kväll och vår morgon.

Eeva Kilpi, ur En sång om kärlek och andra dikter, tolkning Kerstin Lindqvist

Misstag att dissa svenska män....

Det här fick mej att fnittra gott på morgonkröken:
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article3222635.ab

Jag håller med. I delar. Vissa svenska män är jävligt bra i sängen. Andra är det inte. En del är vare sej det ena eller det andra, bara.... Likgiltiga, på alla plan. Precis som kvinnor, kan jag tro.

Själv är jag en sån där tråkig jävel som är mer sinnlig än sexuell. Hur man nu förklarar det. Jag tror att det har med totalattraktion att göra?

Eller så är det så att olika situationer kräver olika saker. Är man kåt så är man... Ja, kåt. Då duger nästan vad som helst som är helt, rent och nyktert nog att stå till tjänst. Det finns manliga gratishåror också, för att citera Sjöwall/Wahlöö. Inte alls svårt är det att hitta heller, inte ens för en lätt medelålders nästantant...

Sen finns det helhetsgrejen. Då när hela kroppen med alla sinnen och så resten då (själ?) är inblandat. Då blir det Passion och Kärlek, inte sex.

Varför hör man så sällan talas om de där distinktionerna nuförtiden? Eller nånsin? Kanske är det bara jag som inte gör/har gjort det, kanske är det bara jag som är rätt less på teknikprat och ta-för-dej-sex-prat, kanske är det bara jag som inte tycker att "bara" sex är särskilt kul, helt enkelt?

Ibland kan det vara det. Bara sex. Kul, alltså. Men det kan man ju lika gärna ordna själv. Om man säger.

Mummel om tolkningar

Man får perspektiv på saker och ting, kan jag säga.

Tänkte på det då jag ringde och kollade om dottern igår, och blev glad för att hon inte rispat sej sen i fredags.

Egentligen är det galenskap, inte riktigt klokt, helt sjukt och så vidare i evighet - men så blir det ju. Om hon inte gör sej själv illa eller hamnar på sjukhus på några dagar så känns det om inte bra så iallafall som om det är ett litet framsteg.

Fast jag tänker på att det faktiskt gick en månad drygt då hon inte rispade sej alls - eller gjorde det? Det kanske bara var som de trodde, vem vet. Det är ju inte så att de genomför en full kroppsbesiktning varje dag.

Sist jag såg henne såg hon för jävlig ut. Jag grät en hel natt efter det, vid tanken på att hon var täckt med sår, och ärr, knappt en centimeter hud var oskadad. Mitt lilla barn med persikohuden, hon som glittrade som guld och grädde, sönderskuren helt och hållet. Av eget val.

Sånt ser man i mardrömmar. Då är hon ofta liten, en liten bebis, eller det lilla guldhårade flickebarnet som egentligen inte alls var en ledsen typ, tvärtom, hon var glad och tuff och gick sin egen väg, och jag var så stolt över henne.

Jag är fortfarande stolt över henne. Hon har så otroligt mycket att ge världen, så fantastiskt många bra sidor, begåvningar... Dom ser hon inte själv och blir förbannad om man framhäver. Som om hon inte tillåts vara bra. Av nånting.

De störningar hon har är allvarliga, det vet jag, det är en fråga om liv och död och kommer att vara det i fortsättningen också. För henne är det lätt att stanna i det invanda, låta de destruktiva mönstren djupna, låta det smärtsamt kända regera och inte släppa fram det okända, för det vet hon inte hur smärtsamt det kan bli.

The devil you know och allt sånt.

Ibland tänker jag att det kanske hade varit bättre att försöka få iväg henne till pappas släkt, låta henne leva med dom ett tag - men minns sen de ännu sjukare relationerna där, faster missbrukare och faster få-migrän-så-fort-nåt-ska-göras, och inser att det får hon ta själv, sen. Förresten är GB mycket svårare att leva i för nån med problem än Sverige.

Måste försöka prata med henne själv idag, vare sej hon vill eller ej... Jo, jag vet. Det går inte att tvinga nån att ta telefonen om de inte vill...

Mummel om Kate Bush

När jag fyllde tolv fick jag en Kate Bush-skiva som jag önskat mej forever. Den med Wuthering Heights och Saxophone Song.

Jag har fortfarande kvar den, och även om jag inte lyssnar på vinylupplagan värst ofta så händer det att jag lyssnar, speciellt på Saxophone Song.

Jag tror att tolv var den sista riktigt bra födelsedagen, sen började det liksom gå utför. Man blev tvungen att låtsas passa in för att överleva. Lyssna på det som var populärt istället för det man gillade, eller åtminstone låtsas att man gjorde det.

Fast jag sket rätt mycket i det där, utåt. Jag lyssnade på min Kate, och Dag Vag, och Bob Marley och Peter Tosh innan det var inne. Gillade AC/DC mer än Gyllene Tider, det var också lite B, om jag inte minns fel.

Jag åkte till arméns överskottslager och köpte kläder, min mor slet sitt hår. Minns ett par helt sanslösa ridbyxor som bara behövde sys om litegrann för att funka, särskilt med mormorskängor...

Själv trodde jag att jag var osynlig, men jag har förstått att det nog inte var så. Klart det inte var, kavalleriets ridbyxor i tätspunnen ull och mormorskängor och därtill marinblus, äkta, vad fan trodde jag???

Men så var det väl för många. Så är det nog för många. Vi går och tror att vi inte syns, inte märks, och så gör vi outplånliga intryck på människor runt oss.

När jag senast befann mej på allmän plats där det dracks öl och lyssnades på musik kom jag att prata med ett gäng s k skolkamrater - parallellklasser och lite äldre. Jag jobbade och var nykter. Dom jobbade inte, om man säger så... En av snubbarna som alltid varit skitotrevlig, genom alla år, snackat så oerhört massa skit om mej att han borde ha drunknat i den säger plötsligt:

"När jag blir singel ska jag fan stöta på dej."

Jag bad honom förstås att gå hem till sin fru eller åtminstone hålla käft, men såhär efteråt kan jag tänka att vad i helvete var det han sa? Och är det anledningen till all dynga han spridit genom åren?

Osynlig är jag iallafall inte. Tyvärr.

Det vore lättare om jag kunnat behålla illusionen.

När ungdomsmisstag blir världsnyhet

Jag utgår från http://annikabryn.blogs.se/2008/09/01/sarah-palins-barn-4665017

Senare slås det hela upp, överallt: kvällstidningar och skvallersajter frossar. Skandal! Vissa kallar det t o m sexskandal...

Och jag tänker: det är upprörande. Det är verkligen verkligen upprörande att en ung kvinna för det första inte får ha sin sexualitet ifred (p g a mor och far, konservativ syn, enda preventivmedlet är avhållsamhet och blablabla tills jag spyr) och för det andra inte får ha det som hon just nu, och det garanterar jag, ser som sitt livs misstag ifred.

Alla tårar den tösen gråtit... Och hur lång tid tog det innan hon tog ångesten i strypgrepp och gick till Perfekta Mamma och berättade? Jag menar, det är ju inte ett misstag den stackars tjejen begått (i sina föräldrars och det konservativa USA:s ögon), det är ett helt gäng.

Kanske skyller vi på pappan. Vem vet? Kanske säger pappa Palin att "hur kunde du göra såhär" till den unge Levi, utan att för en sekund inkludera sin dotter i ekvationen?
Pappor till döttrar gör gärna så, har jag hört. Inte minst av min egen pappa som gjorde morsan på smällen och "var tvungen" att gifta sej med henne, och sen fick höra hela sitt äktenskap om hur svärföräldrarna ju litat på honom...

Okej. News to Daddies: flickor har sin egen sexualitet, och där i övre tonåren sprätter det rättså bra på hormonfronten. Vi kunde/kan alltså iallafall till stor del bestämma själva.
Misstag görs, och ibland är det skitsvårt att säga nej när man har en sån där ouppnåelig en framför sej, även om man vet att han inte är ett dugg intresserad av mer än ett hål, ett litet hopp om stor Kärlek hyser man alltid i den åldern...

Jag säger inte att föräldrar ska vara insatta i sina barns sexliv, tvärtom: dom ska helt enkelt ge fan i det! Sitt jobb som förälder ska man göra genom informationsspridning, preventivmedelsinformation, till exempel. Vilket inte var aktuellt i just det här fallet, tänkte inte på det. Man ska se till att ungarna känner att dom kan komma och fråga precis vad som helst, men sen är det ungefär som tvärtom, om jag säger: jag vill inte att mina barn ska vara insatta i mitt sexliv. Lika lite ska jag vara insatt i deras, förutom om dom kommer till mej och vill ha stöd eller hjälp.

Nej, stackars tös! Det gör ont i hela magen på mej vid tanken på vad hon får utstå just nu, inte nog med att hon har en oplanerad graviditet att försöka acceptera, hon har all världens media på halsen - bara för att hennes morsa är amerikansk politiker.

Cred till Barack Obama, om det nu är som han säger: inget från hans kampanj, familjer är off limits, och särskilt då barn...

Mummel om skörhet

Det är konstigt med igångsättare.

Idag har jag pratat jättemycket och jättelänge om jättesvåra saker med en vän, och klarat det alldeles utmärkt.

Sen ringer storsonen, som är så förkyld och eländig, hes och nysande, på väg till affären i sin nya stad för att köpa halstabletter. Jag tipsar om Liptons nya Green Tea Intense Mint, eftersom jag vet att han tycket mycket om mintte, vi pratar om det ena och det andra, jag säger att lillebror tycker att det är kul med omgörningen av lägenheten. Då säger han:

"Har ni städat ur mitt rum än?" och allt brister.

Så skör var jag. Det behövdes inte mer.