Mummel om eftertankar

Jag har börjat sticka en basker. Den kommer att bli skitful, eftersom det enda garn jag hittade som möjligen kommer att räcka till en basker verkligen är skitfult, melerat i en massa färger och syntetiskt och hemskt på alla sätt och vis - förmodligen därför det finns kvar... Troligtvis kommer den inte att passa någon heller, det gör sällan det jag stickar (utom raggsockor, dom passar mej alldeles utmärkt och är ett måste för min överlevnad...).

Men det gör inget. Absolut ingenting alls. För det har jag bestämt...

När jag nu har en vecka där jag faktiskt ska ägna mej åt att hitta saker som får mej att må bättre så kan jag göra sånt som att sticka en skitful basker som ingen nånsin kommer att kunna använda eftersom den inte passar på någons huvud. Till exempel.

Till annat exempel skulle jag kunna ägna mej åt att fixa färdigt här hemma, få upp Isaac Grünewald-reproduktionen jag ärvt av min mormor på väggen tillsammans med de där Dalí-bilderna jag köpte för så längesen men som inte kommit upp på en enda vägg vad jag kan minnas - kan det vara så att det är dags för det nu?

Jag tänker: metamorfos. Transformation. Nu är det jagjagjag hela veckan, skit i att svara i telefon, bara göra sånt jag vill, ligga i badkaret i timmar om det är så, läsa om den där biografin över Lucrezia Borgia som jag hittade på ett av alla de där små mysiga antikvariaten då jag läste i Lund. Finnas. Tillåta mej.

Och framförallt: inte stötta. Inte finnas för andra hela tiden, vara klok, ge saker att tänka på, se dom komma igen, vilja ha mer, lösa problem...

Spinner jag in mej, eller är det dags för puppan att börja kläckas? Är det genom att bli megaintrovert under en period som jag kan börja gnaga mej ut genom alla lager av vad-fan-det-nu-är???

Min mejlvän, honom är jag kär i, tror jag. Det gör det hela lite sorgligt, eftersom jag aldrig kommer att våga möta honom i verkliga livet. Tänk, bara tänk om det inte stämmer alls mellan oss irl??? Nu pratar jag inte om passion och sånt krafs, nu pratar jag personkemi.... Tänk om den mannen som hjälpt mej igenom en massa månaders elände, den man som jag kommit nära och som kommit mej nära så till den grad att han nog är den ende jag är riktigt ärlig mot just nu visar sej vara nån jag inte klickar med alls?

Så det får inte ske. Det är han för dyrbar för, som väl och terapeut och slasktratt och skrattframkallare, kanske t o m främst det, han kan få mej att skratta. Det är nåt nytt.

Hur hanterar man sånt, månntro? Ett mycket delikat problem, om det nu nånsin skulle uppstå, vill säga.

Men nu - nu är det dags för jagjagjag. Med avsevärd risk för åtskilliga blogginlägg.

Å nej inte igen-mummel

Hade skrivit ett jättejättelångt inlägg fullt med vardagligheter, och med lite sentimentalitet orsakat av lillson som tittar på foton, riktiga pappersfoton, av sej själv och 12-årig syster som blir bebisattackerad, tandlöst uppäten, hon har bebisspott över hela ansiktet och är naturligt strawberry blond, inte ännu gothsvart, och all is well....

Sen vet jag inte var som hände. Ovana vid nya datorn? Borta var det. Alltihop. Och det känns en liten, liten smula symboliskt korrekt, sådär.

Egentligen borde jag ringa det dagliga samtalet, kolla läget, ljuga lite om hur jag mår, få det att låta som om mitt största problem är kroppen, inte själen, men jag vet inte om jag orkar.

Igen önskar jag att hennes andre förälder fanns där. Att det fanns nån mer som kunde ringa henne och kolla hur hon mår. Finns det nån mer? Ringer kompisarna?
Jag vet att mina föräldrar inte gör det. Inte heller storebror. Inga mostrar heller. Hennes telefonlista måste vara kort.

Jag har en känsla av att hon snart kommer att stänga mej ute. Tala om att nu, nu är det sekretess gentemot mamma som gäller, nu får hon inte veta mer. Vad gör jag då?

Väntar på det där sista samtalet, det där som ingen kan låta bli att ringa och som ingen, ingen vill få. Den där ångesten är inte att leka med.

Den store sonen har inte hört av sej på ett par dagar, han är i full färd med att installera sej i Universitetsstaden, och förmodligen laddar han lite extra inför det där extraknäcket på några dagar han fått, i Storstade, flera dagar med boende på hotell, betalt av Tidningen - säger åt honom att njuta allt han kan av det flyt han har, det kan ta slut snabbt.

"Min bästa rådgivare", det är vad han kallar mej när vi inte ryter åt varandra. De andra två är något konflikträdda - syster värre än lillbrorsan, men han ogillar grälande, det gör han - medan jag och storsonen har praktfulla gräl, som varar kort tid och sedan är problemen i de flesta fall lösta.

Så ska det vara. Ingen långbänk för mej. Och inget blunda för, heller.

Mummel om självförakt...

... och dess orsaker, kanske.

Nu sover mitt lilla barn, och det finns utrymme till tanke. Ar, menar jag, det finns utrymmer till tankar, och många blir det nog ikväll, för det är en sån kväll, en smärt- och spasmkväll. Tar en del tid att skriva, eftersom den spattiga handen ställer till det. Mycket sudda-och-göra-om, som det hette förr.

Ämnet är alltså självförakt. Just ikväll föraktar jag mej själv alldeles gruvligt. Jag skäms över att jag är en så ynklig person som jag är. En som inte kan vara storsint förlåtande och gå vidare utan hard feelings.

Var tvungen att prata med barnets far ikväll. Och han hade gjort nåt snällt, nästan lite omtänksamt.
Det gjorde mej rasande. För jag föraktar den mannen bortom det normalas gräns, tror jag. Fy fan, så jag föraktar honom. Han är inte värd ett skit i mina ögon, så illa bar han sej åt då det begav sej.

Men. Men.
Men jag borde fanimej vara en bättre människa än att gå och känna såhär fortfarande, efter flera år, nästan! Är jag verkligen ett sånt ynk???

Tydligen.

Och detta får mej att må skitdåligt.

Till mitt försvar (behöver jag försvar? Uppenbarligen tycker jag det...) ska sägas att jag kämpar som ett djur för att inte den lille ska märka av nåt. Jag pratar aldrig nånsin skit om hans pappa (så att han hör det...). Jag uppmuntrar hans kärlek till sin pappa precis så mycket det går. Jag vet nämligen hur viktigt det är att den där dyrbara, dyrbara relationen fungerar så bra som den bara kan.

I det fallet är mina barnsliga vuxenkänslor inte värda vatten. Detta vet jag, eftersom jag har ett rättså ordentligt stört barn, och ett av hennes stora, stora problem finns i den (obefintliga) relation hon har med sin far.

Det är tyvärr hans val. Och hon lider.

Men nu, när jag har en unge vars pappa gör sitt allra bästa för att vara sonens allra bästa pappa så inser jag givetvis hur dyrbart det är. Det är inte som pappa jag föraktar honom, han är lillens bästa pappa.

Det är som man. I mina ögon är han ingen man. Ett vidrigt kryp. Ingen man. Och jag skäms.

Mera mummel om mödrar

Mycket tänkande blir det när saker dras till sin spets...

En sak saknar jag just nu, och det är en äldre kvinna, en mamma helt enkelt, en som har liknande erfarenheter och kan ge lite tips om hur man överlever...

Det här med livskriser är lite intressant, må jag säga. Jag är ganska övertygad om att jag just upplever min värsta, vilket inte vill säga lite. Varje dag försöker jag att se det som att jag lär mej saker som är absolut nödvändiga - om mej själv. Saker som faktiskt kan göra att jag orkar överleva ett tag till.

Men jag skulle behöva nån att prata med. Nån som vet. Eller kanske inte vet, men iallafall har upplevt och överlevt.

Det är så sorgligt att vi separerar generationerna på det vis vi gör nu. Barn på ett ställe, halvvuxna på ett annat, nästa fack unga vuxna (som ska hålla sej på tonårsstadiet så länge som möjligt, verkar det!), sen såna som mej, mittemellan, fortfarande del av de levandes samhälle... Sen, när man når en viss ålder, ställs man på sätt och vis utanför allt. Inga erfarenheter tas tillvara. Inga naturliga mötesplatser, samtalsplatser. Ingen kontakt mellan unga och gamla förutom eventuellt släktingar, för mormor och farmor ska man ju liksom träffa.

Men inte andra. Inte såna som kanske faktiskt skulle kunna ge en spegel åt ens egna upplevelser. De går inte att hitta...

Jo, jag vet. Nu är jag både virrig och spejsad. Men om jag behöver vara det så är jag det, för det är min blogg!

Min min min!!!

Musikmummel

Okej, jag skiter i ilska, smärta och allt annat också just nu.

Drog upp spelningslistan i mediaplayer och satte volymen på hög. Sjöng. Eller kanske vrålade? Tur att grannarna jobbar eller är så gamla att de inte hör så bra...

Sen - kom jag att tänka. Kom fram till att jag inte kan vara riktigt klok.
Okej, jag kan förstå Metallica, St Anger, i sammanhanget. Men Candyman med Christina Aguilera???

Mer då? Simon Webbe, förstås, Coming Around Again. Och gamle Bobban, Three Little Birds, en favorit som aldrig nånsin sviker.
Det gör inte heller Zappa. Bobby Brown är en pick-me-up anyday...

Bland nyheterna: Jason Mraz. Den håller än, I'm Yours. Och - av nån anledning jag inte förstår - Kate Perrys I Kissed A Girl...

Abba, Creedence, Uggla, Norah Jones, Katie Meluah och Eva Cassidys version av What A Wonderful World, Lalla Hansson från tidigt 1970-tal...

Det är, minst sagt, en eklektisk lista....

Kanske en jävligt bra beskrivning av mej, helt enkelt. Sammansatt från olika källor, om man säger.

Mummel om mödrar

Det här borde bli ett oerhört långt inlägg, men det kommer det inte att bli.
Jag har inte tid, och definitivt inte ork. Kanske utvecklar jag senare.

Mödrar: alla har en, många är en. Just nu har jag problem med båda, om man säger så. Min egen roll som mor, och definitivt min egen mor.

Så här känner jag just nu: det får vara nog. Nog med aldrig nog. Nog med alltid vilja göra mor glad och nöjd och aldrig, aldrig lyckas. Nog med att hon är den som ska vara i centrum, inte göras upprörd, inte få bli ledsen.

Dra åt helvete!!!

Kan du inte respektera att jag har det svårt, mor, så håll dej borta. Jag behöver inte falsk medkänsla. Behöver inte höra "det enda du behöver är att komma ut och träffa folk". Eller "hon behöver rycka upp sej" när det handlar om min dotter.

Att du kan ens föreslå att jag borde klippa helt med mitt barn är den enorm kil som slås in mellan oss. När du sen följer upp med att helt ogiltigförklara mej, den jag är, därför att jag inte är som du, då är gapet nästan för stort för att kunna bryggas över.

Hittills har jag försökt för den lilles skull. Tyckt att han förtjänar mormor. Men gör han? Förtjänar också han att bli nertryckt i skorna? Upplysas om hru fel allt är, hur fel han alltid gör, eftersom det inte är på ditt sätt?

Jag vet inte idag. Idag vet jag att jag är så ledsen, så ledsen, och att jag inte kommer att göra det du förväntar dej - nej, det du kräver! - nämligen att vika ner mej igen. Be om ursäkt för att jag finns som den jag är, en dotter som inte passar dej.

Inte mer nu.

Många misstag gör jag...

Nåt så överjävligt ont i kroppen har jag. Jag verkar inte kunna låta bli att flytta möbler och grejor, vända upp och ner på allting, som en.... Som en katarsis, kanske.

En sorts rening. Rena mitt hem, få ut demonerna, skapa ett liv!

Skapa ett liv, jag. Men just nu är mitt stora problem att få ihop alla jävla kablar så att tv:n får kontakt med digitalboxen, och med dvd-videospelaren, och så ska modemet funka också. Och det gör det, uppenbarligen.

Grinade som fan idag igen, när jag pratade med den personal som hämtat hem dottern från sjukhuset till behandlingshemmet. Varför kan jag inte låta bli det??? Mest grät jag då hon sa att jag är stark, att jag är en stark mamma...

Så känner jag mej inte, kan jag säga. Inte ett dugg. Jag är bara, bara trött, och ynklig, och svag. Med mera.

Mest är jag trött, dock. Jag har svårt att hålla ögonen öppna, och det är inte bara på kvällstid, utan alltid.

Trött, utmattad, nersliten. Men jag har ett "nytt" sovrum!

Mummel om telefoner

Jag har varit utan landlina några dagar, vet inte riktigt varför. Det blir så ibland med comhemtelefonin har jag märkt, men inte så här illa, riktigt.

Ingen fara, tänkte jag, jag har ju mobilen, är det nåt viktigt ringer ju folk till den då de märker att det inte går att komma fram på den vanliga. Ringde förstås mamma, annars hade det kunnat sluta illa...

Så idag, med återkommen telefon, ringde jag behandlingshemmet, ville prata lite med dottern.
"Det går inte", säger vem-det-nu-var, "hon har varit på sjukhuset sen i lördags."

Oj då.

Det tog ett par timmar innan nån som visste nåt hörde av sej. Det var ingen fara, egentligen, det gamla vanliga, bara, men det fanns ingen läkare därinne, ordinarie var på semester. Troligen skrivs hon ut imorgon. När läkaren är åter från semestern.

Återigen: hur tror hon att hon ska kunna leva ett självständigt liv med egen lägenhet och studier eller arbete om hon är som en jojo ut och in på sjukhus? Förstår hon att det är där min oro ligger, att jag visst vill att hon ska ha ett underbart liv med egen lägenhet och allt det där, men att det inte verkar som om hon skulle klara det just nu???

Hon får visa att hon kan och vill jobba på det, helt enkelt. Att hon kan och vill och orkar använda de verktyg hon faktiskt har för att hantera sin ångest. Då är det dags att flytta och börja leva vuxenliv. För inte fan klarar hon det som det är nu!

Det är så ungt... Jag minns så väl hur det var. Alla dessa dagar på ris, lök och burkchampinjoner. Hur många gånger jag fick tacka nej till roligheter för att jag helt enkelt inte hade råd. Att det inte var så himla kul att sitta ensam i en lägenhet och vara fattig...

Men det spelar ingen roll om jag berättar det eller ej - hon kommer inte att ta in det, och inte förstå förrän hon sitter där. Vilket jag verkligen verkligen hoppas kommer att hända snart.

För det skulle innebära att hon bedöms såpass stabil så att hon klarar det.

Mummel om smålyckor

Insåg när jag vaknade att det känns - bra!

Kanske är det att solen skiner. Kanske är det att jag ska följa min yngste till skolan, och att det är något som väcker väldigt positiva känslor - jag minns lite av hur det kändes när jag gick på lågstadiet, promenaden till skolan, först genom dungen, och så smågatorna till den väg vi tyckte var stor.
Där stod en tant och såg till att vi kom säkert över. Jo, faktiskt!
Och förresten hade man ju lyssnat på Televinkens trafikskola och klistrat grejor i trafikpärmen...

Jo, nog gick vi ensamma, fast ändå inte. Vi var några stycken från samma gata. Men inga mammor eller pappor, så var det inte då, på den tiden, för sisådär tretti år sen. Drygt, då, okej...

Men ändå - det känns bra. Frågade igår hur han känner sej efter första skolveckan, och då sa han:
"Det känns bra i mitt hjärta, mamma!".

Därtill verkar de ha en riktigt gullfröken, en sån som Viveca då Sundvall nu Lärn skriver om.

Det känns....
Bra!

Mummel om kalla fötter

Det är nåt jag alltid har, kalla fötter. Beror på att jag är nervklen. Inga signaler går fram som dom ska, då kan det bli så.
Därför stickar jag alltså gosiga raggsockor som jag kan trä på mej - och sen svärt jag ve och förbannelse över att de måste handtvättas, raggisarna, och jag kommer ju mej aldrig för med att göra det, och det börjar liksom kännas lite... Ja, klistrigt, också med det sista "rena" paret...

Får mej att tänka på andra sorters kalla fötter. Jag får ofta även de psykiskt nervklena kalla fötterna. Undvikande, kanske vi kan kalla den saken.

Det är fåniga saker, men fåniga saker som kan få tråkiga följder, och ändå...

Jag menar, vad är det som är så otroligt svårt med att säga upp en prenumeration? Eller att kontakta comhem och säga att nej, de tjänster jag just nu b-e-t-a-l-a-r för passar mej inte längre, jag vill säga upp dom och b-y-t-a från Large till Medium, tack så mycket...

Tycker jag att det blir synd om företagen som förlorar pengar? Eller skäms jag för att säga att nej, tyvärr, jag har faktiskt inte råd att prenumerera på vad-det-nu-är just nu?

Tog itu med igår. Jag tror att vindsröjet smittade, liksom, från rent fysisk rensning till ekonomisk, eller vad man nu ska kalla det för.

Nästa steg är försäkringsgenomgång. Huuu, nu rös jag riktigt! Det var ett riktigt ruskigt koncept, det, försäkringsgenomgången.... Men: nödvändig. Jag har inteinteinte råd att göda Folksam mer än absolut nödvändigt - och jag måste iallafall kolla upp det där med ungarna, vad som krävs för att vuxna barn ska få stå kvar på mina försäkringar.

Kanske är som med tv-licensen. Studenter behöver inte, eller hur är det?

Myndighetsmisstag

Hur fan kommer man åt dom? Myndigheternas misstag, alltså.

För det är ju så här: så fort det är fråga om myndigheter tas personansvar genast bort från kartan, och man sitter med Myndigheten på halsen.

Ännu en gång har ett enda litet telefonsamtal raserat allt. Igen. Mot alla uppgörelser som gjordes dagen före ringer soc-tanten direkt till berörd psykiskt sjuk person.

Inte till behandlande personal på måndagen som uppgjort var. Utan till henne, direkt, med besked som förvisso glädjer men som smular sönder allt hopp om långsiktig hållbarhet.

Jag kommer att upplysa personen ifråga om att jag håller henne personligt ansvarig om (när) något händer min dotter. Att anmälan kommer att upprättas och inlämnas och köras så långt som möjligtvis går.

Allt handlar om pengar, det vet jag. För dom, alltså. För mej handlar det om att min dotter ska få ett liv. Bli en produktiv medlem av samhället, om ni vill. Inte den där högkostnadspersonen som åker in och ut på akutpsyk, får en ny packe piller och skickas hem ända tills hon samlat nog med piller för att göra slut på det.

Annars är det förstås vassa föremål som är hennes bästa vänner, älskare, närmaste.

Jag kan verkligen inte förstå varför. Eller på sätt och vis kan jag förstås det, eftersom vi närmar oss slutet på budgetåret och socialens underskott som vanligt är skyhögt eftersom fler och fler mår dåligt, fler och fler blir utförsäkrade från a-kassa och fler och fler sätts över från sjukförsäkring till -ersättning och därmed måste ha försörjningsstöd.

Men grejen är att i det långsiktigt hållbara perspektivet skulle det blir så oerhört mycket billigare att ge henne den här lilla tiden, de här ytterligare månaderna det är fråga om...
Ja, månader. Inte mer.

Jag är så trött nu. Efter de där timmarnas respit, hopp, efter det, att bli punkterad igen - jag vet inte. Det känns - för mycket.

Fånerimummel

Jag bär mej åt som en idiot, och kan inte förstå varför.

Ett telefonsamtal för att få information, ja, kanske informera lite, ska det vara nåt att hetsa upp sej över?

Hetsa upp sej, förresten, få ångset ligger väl närmare till.

Först plocka upp telefonen, knappa in numret, trycka på grön knapp, och så signalerna som går fram. Försöka komma på vad jag ska säga. Vad fan ska jag säga??? Sen insikten: inget svar. Det är ingen som svarar. Jag måste göra om alltihop igen. Och igen, visar det sej.

Jag håller fortfarande på, faktiskt. Det är inte riktigt klokt. Och mår sämre och sämre, vilket inte det är riktigt klokt.

Det är ju faktiskt en väldigt stor del av det jag lever på, att ringa upp folk och få information. Jag kan det, jag vet hur man gör, jag är fan bra på det.

Så här tror jag att det kan vara: min dotter har gett mej en uppgift. Jag håller på att misslyckas med den.

Därför. Därför kan det vara så att jag fånar mej och får ångestattacker.

Stort, stort misstag

I morse vaknade jag med en insikt.

Jag har två söner också. Två härliga, underbara söner, en ständig källa till stolthet och glädje.

Allt det där har drunknat i dotterns problem. Jag har lagt alltför mycket av min kraft på det, det har blivit för mycket sorg, för mycket rädsla, för mycket av alla negativa känslor.

Inte längre. Ett långt samtal med den unge man som är min son igår gav så mycket glädje. Han är glad, lycklig, förväntansfull - och då blev jag det också.

Det är det jag måste hänga på. Jag får inte låta ett barns psykiska sjukdom ta ifrån mej glädjen över de andra barnen.

Det är det jag har gjort i många år nu, och bara det kunde räcka till en depression - men inte nu. Nu ska jag låta mina söners positiva känslor rinna över på mej - också.

Mummel om ännu en domedag

Ja, jag har beslutat att lägga mer tid på bloggen.
Från början var den en panikåtgärd. En rädda-mej-grej. Och - framförallt - en ersättning.

Jag har haft en blogg förut, en riktig livlina, en utväg och ett sätt att ventilera allt svårt, allt det jag inte kunde förstå, men den sprack som ett troll i solsken.

Hon letade reda på den, min dotter, och använde den emot mej. Naiv och okunnig medelålders mamma trodde hon sett till att vara anonym, att det inte fanns ett enda vis att knyta bloggen till person. Men hon kunde, förstås. Hon kände igen sej. Och jag, mitt nöt, hade använt mitt namn då jag reggade mej.

Så jag fick höra av De Professionella vilken usel människa jag var som lämnade ut min dotter på det viset. Jag tror hon var nöjd. Tills hon insåg att hon skurit av det enda sätt hon hade att få veta nåt om hur jag fungerade.

Och den här bloggen? Ja, gissa.. Hur anonym den är... Det är klart, på nåt vis måste det väl gå att spåra den till mej. Och gör hon det igen så - får hon nog skylla sej själv, tror jag jag bestämmer. Kränkningen hon utsatte mej för sist - att jag använder det där motbjudande ordet, kränkning, beror på att hon gör det, ständigt - sitter som en nål, men jag sätter mej över den...

Domedag idag. Jag är medbjuden, men fungerar ju nuförtiden som deltagande observatör, inget annat. Mor till vuxet barn. Ingen "makt" alls, över nånting. Min roll: att vara mamma. Alltid är jag hennes mamma. Jag finns för allt det stöd jag kan ge - i det jag känner jag kan stödja, vill säga. Jag kommer inte att säga ja och amen till allt hon anser, tycker, vill. För jag är en alldeles egen människa med lika stora rättigheter som hon har.

Det är så svårt, det där, och vad jag håller på med är nog självpeppning. Jag måste göra mej stark, eftersom det enda jag vill fortfarande är att linda in henne i bomull, skydda henne från allt ont, ta smällarna åt henne, se till att hon inte behöver lida av konsekvenser av val och beslut - men det får jag inte göra.

Jag får inte vara möjliggörare längre. Vet nån hur det känns när man inser att man varit möjliggörare? Som att brännas levande, dränkas i syra, bindas i en myrstack...

Jag har gjort det möjligt för henne att fortsätta skada sej själv, psykiskt och fysiskt. Jag har gjort det möjligt för henne att fortsätta att skada andra. Jag har gjort det möjligt för henne att helt dominera mitt liv så till den grad att mina söner fått stå tillbaka, en av dom under hela sitt liv.

Inte såg jag det så! Jag ville ju bara vara en bra mamma. En bra mamma som tog bra hand om sitt barn, stöttade, skyddade, hjälpte...

Idag ska mycket av hennes framtid avgöras, det är balans på mycket vass knivsegg. Beroende av vad hon väljer, den myndiga, vuxna unga kvinnan, avgörs mycket av hennes framtid.

• Hon kan ta den svåra vägen, och fortsätta med skygglapparna på, inte se sin sjukdom, sina störningar, se sej själv som "normal" och resten av världen som störda.
• Hon kan ta emot den hjälp vi tillsammans efter åratals slit lyckats få, med ett nätverk av stöd som håller på att byggas, iallafall.

Jag kan bara sitta där, och ha en enda sak att säga, ett enda oåterkalleligt beslut som jag bara måste hitta kraften att stå fast vid: hon flyttar inte hem till mej igen. Det vore det värsta som kunde hända henne - och mej och lillebror.

MBSR-mummel

Låter som den där punkgruppen, eller hur? Vad hette de, Kurt Sunes med Berit???

Nu är det inte en enda musikgrupp det är fråga om, utan nåt som räddat livet på mej förr och förmodligen kan göra det igen om jag bara kan hitta kraften att börja träna igen.

För träning är det. Hårdträning, svårt som fan.

Mindfulness-based stress reduction, världens bästa smärtlindring. Energivare.

När jag fick min diagnos rasade hela livet. Problemen som följde på de fysiska felen innebar att jag förlorade allt: alla roller, jobb, hela min identitet. Jag förlorade mitt jag. Det jag definierat mej utifrån.

Det som räddade mej, och som faktiskt gav mej ett nytt liv på sätt och vis, en andra chans, var Jon Kabat-Zinn och den metod han utvecklade på Uníversity of Massachusetts (http://www.umassmed.edu/behavmed/faculty/kabat-zinn.cfm). Om jag inte minns fel började det som en smärtlindringsmetod för mycket svårt sjuka cancerpatienter, men nuförtiden säljs dyra weekendkurser till näringslivstoppar, förstås...

En ren tillfällighet. Eller så var det meningen att just den människan som råkat vara på en föreläsning med den store mannen och tjatat tills rehabenheten köpte in ett ex av hans bok och en uppsättning kassetter med övningarna skulle finnas på just den rehabenhet jag råkade remitteras till - och att jag råkade få syn på boken och fråga och...

Synkronicitet.

SÅ: jag körde. Tjatade till mej att få låna ljudinspelningarna, letade reda på boken på nätet och köpte den för dyra pengar (http://www.mindfulnesstapes.com/author.html, boken finns inte översatt heller, vad jag vet, och de inspelningar jag hört på svenska imponerar inte värst) och sen drog jag igång.

Det var det svåraste jag nånsin försökt lära mej. För mej, som intellektualiserar, verbaliserar, diskuterar, var det nåt så överjävligt svårt att bara finnas i nuet, bara låta tankarna skölja vidare, inte döma, inte bedöma, inte göra nånting, bara finnas där, i just det andetaget - höll på att bli tokig av myror i kroppen...

Men sen. Sen när det började liksom funka. När jag faktiskt nådde den där nivån av avslappning då jag på något vis var utanför, eller inuti, eller hur det nu är, när smärtan visserligen finns där som vanligt men inte dominerar, inte kontrollerar - vilken underbar upplevelse för en människa som lever med ständig smärtproblematik!!!

Jag gick från en som riskerade att definiera sej utifrån "sjuk" till en som lyckades få ett fast jobb - det tog visserligen några års bråk med myndigheter (är det inte konstigt att arbetsförmedling och försäkringskassa verkligen inte vill att människor som inte är friska inte ska vilja jobba???), och jag klarar inte mer än 75 % (än!), men jag lever inte ett liv som utgår ifrån att jag är sjuk.

Jag är ofrisk. Ibland i perioder mer ofrisk. Kanske blir jag ordentligt ofrisk lite längre fram på livets stig (men det finns rätt fräcka käppar, rollatorer och permobiler också), men än så länge är jag fan heller sjuk.

Kanske är det därför jag är extra förbannad på det sätt min dotter väljer att identifiera sej med sin sjukdom. Att hon utgår ifrån den i allt hon gör, i ställer för att utgå från det som är friskt.

En sak står jävligt klar för mej nu, när jag inte längre är vare sej ung eller frisk (fast jag var ung när jag blev ofrisk, bara 33), och det är att "annorlunda" inte behöver vara lika med "sämre".

Jag önskar att hon kunde förstå det, hon också.

Mummel om destruktiva känslor

Häromdan fattade jag ett beslut: jag ska inte ta kontakt med dottern far igen.

Ända sedan vi skildes har jag försökt få honom att ta ansvar för sin relation med henne, men det har inte funkat. Allt handlar om honom.

"Jag mår så dåligt, det skulle inte vara bra för henne att vara hos mej", lät det, men hur dåligt mår en sexåring som längtat efter sin pappa i tio dagar av att få höra att nej, tyvärr, det blir ingen pappahelg den här gången heller?

Han bodde sjuttifem meter ifrån oss.

Och så har det fortsatt. Att hon flyttade till honom då hon var sexton var katastrof, jag visste i förväg att det var katastrof, men i och med att hon fyllt sexton kunde jag inget göra. Då har de rätt att skriva sej var som helst, barna.

Det var då det brakade ordentligt. Första intagningen, en månad på sluten avdelning. Jag var hos henne mer än hennes pappa var, och jag bodde femti mil bort.

Skitsamma. Old news. Men nu. Nu måste jag sätta stopp. Stopp för dom här känslorna som är så destruktiva för mej - han ska bort ur mitt liv, helt och hållet.

Nu kan jag tänka så. Vårt gemensamma barn är vuxet, och jag har kämpat som en galning under hela hennes uppväxt för att hon skulle få ha sin pappa. Misslyckats. Nu får det räcka.

Ringer han kan jag svara, men om henne får han ingen information - det får han ta med henne. Om hon bestämt att det råder sekretess gentemot honom har jag ingen rätt att bryta mot den, heller, även om jag inte är personal nånstans.

Det måste vara hennes vilja som råder.
Och deras relation ska jag inte lägga mej i.

Det är förstås sorgligt som fan - det kommer inte att vara nån relation. Ingen av dom klarar sånt, och ingen av dom kommer att kunna se den andres känslor, eller sin egen roll i krascherna.

Men jag är inte längre tvungen att låta dom här otroligt destruktiva känslorna påverka mej. Han är nu utdriven. Han har ingen del av mitt liv längre, ingen alls.

Tror nån på det där???

Mummel om att sluta finnas

Fick en insikt idag.

Den slog mej som en hammare i skallen, och lämnade mej upplöst i tårar i timmar.

Upplöst i tårar är mitt normaltillstånd. Jag är en riktigt tråkig jävel.

Iallafall:
fick ett samtal från behandlingshemmet, det var dags för nästa tur till akutpsyk, de hade just åkt, men om jag väntade nån timme skulle det säkert gå bra att ringa sjukhuset för att höra vad som hänt.
Så jag upplöste mej i tårar en stund till - det här var före den stora upplösningen, förstås, gav fan i att svara i telefon ett par gånger ( jag pallar bara inte att förklara att nej, jag sov inte och nej, jag är inte förkyld, jag gråter, var det något mera???) och så ringde jag sjukhuset. Givetvis hade jag fått fel nummer, men de kopplade mej rätt.

Till akutpsyk, således. Mycket vänlig sköterska. Och det måste jag ju förstå att det råder sekretess. Jomen, har ni inte kvar några journalanteckningar sen sist, där måste det ju stå att er patient själv säger att det inte råder sekretess gentemot mej?

Det var förstås hopplöst. Och prinicpiellt alldeles korrekt handlat av sköterskan, låt ingen skugga falla över henne för fan.

Sen tog det en stund. Hon fick mitt nummer, kollade med personalen som var med, och ringde sedan upp för att få prata med en snorande, hulkande sak. Det vill säga mej.
Nu kunde hon berätta att ja, min dotter fanns där. Och hon hade just fått komma in till doktorn, måste ha varit många timmars väntetid idag.

Inget mer.

Då slog det mej, egentligen för första gången sådär på riktigt, mitt i magen - jag har ingen rätt kvar.

Jag har, om man ska tro soc och psykiatrin, en jävla massa skyldigheter, måste-saker. Men inga som helst rättigheter, inte ens att få reda på om hon befinner sej där. När hon väl är utskriven från behandlingshemmet kan hon skära sönder sej, knarka, hamna på sjukhus, och jag kommer ínte ens att få reda på det. Ingen kommer att kontakta mej och säga att du, vi har din dotter här hos oss, hon har bitit sönder armarna i ett ångestanfall och det vore bra om du kunde...

Inte. För det får de nämligen inte göra. Det är nämligen bättre att unga människor som inte vet vare sej ut eller in får hantera det utan stöd..

Mammatigern vrålar, kan man säga. undrar om det kan funka med ett sånt där inplastat kort där det står att ingen sekretess råder genemot mamma???

Måste måste få sova inatt, det blir ännu en tuff dag i morgon

Stavningsmisstag

Ofta ofta skriver jag själv
istället för
själ

Tänker:
så kanske det är.

Det är själven det egentligen handlar om.

Nu, när jag alltid öppnar dörren
med orden
VÄLKOMMEN TILL KAOS
blir det mer och mer uppenbart

Själven har tappat bort sej
och det är faktiskt bara
jag
som kan återställa den.

Mummel om tonårsfasoner hos medelålders...

Med stor svårighet övervann jag mina tonårsfasoner och gick till mina föräldrar idag.



Det var nåt jag planerat göra, men som nästan ställdes in efter ett telefonsamtal från min mor.

Fan så hon sopar till, stenhårt, mitt i prick, de där väl inövade nålsticken som kan knäcka den starkaste och definitivt är nära att knäcka ett ynk som jag.

"...du kan väl åtminstone ringa, jag är ju orolig..."
Vi pratade igår kväll.

Och så kommer det "...jaha, det finns inget jag kan hjälpa till med idag då?" med den där rösten som betyder att hon är dödligt sårad, trots att hon upplyst om att hon skulle spela golf idag så att jag, även om jag velat, eller ens kunnat, hitta på nåt att be om hjälp med, så visste jag att hon var upptagen. Men????

Och så sen. Kommer. Det.
"...vi får ju hoppas att det passar mej när du ringer och vill ha hjälp, jag kan ju inte sitta och vänta på att..."

Då är det nära. Så inihelvete nära att jag ber henne hoppa och skita och bara låta bli mej, låta bli att trycka på dom där knapparna som hon vet orsakar smärta, lidande, lessamhet...

Men jag satte mej över mina tonårskänslor och gjorde nåt snällt. För jag vill verkligen vara en god människa, och kanske tillochmed trots allt en god dotter.

Vad det nu kan vara...

Mummel om vargtimmar

Natten har bestått av dom, vargtimmarna. Inget annat.

Där det borde finnas sömn, vila, återhämtning finns bara ångest, skräck, livsleda. Sliter bort det jävla nikotinplåstret och går ut på balkongen, hostar våldsamt, förstås, som alltid nuförtiden, när jag tar de två första blossen - men sen, sen är det bara bara underbart. Fast jag har köpt light nu. Förenat mej med den majoritet rökande kvinnor som väljer Marlboro light...

Då minns jag min första poesikärlek, Eeva Kilpi, och letar fram den numera väldigt slitna samlade utgåva som rymmer översättningarna av Sånger om kärlek, Innan döden och Animalia.

"Jag somnar in
med ditt namn på mina läppar
Mogadon, Mogadon.

Men ibland tar idealismen överhand,
då blir jag ursinnig och tänker:
Sömnlösa i alla länder, förena er!"

Läser vidare, och inser att det är alldeles överjävligt bra, jag förstår hur hon, den underbara, vilda finskan, kunde få mej att drömma om att kunna skriva poesi, men inte bara poesi, utan sån poesi...

"Linda ömt dina trasor kring mitt upplösningstillstånd,
handskas varsamt med mig, människoson."

Båda ovanstående är ur En sång om kärlek och andra dikter från 1972, tolkade av Kerstin Lindqvist.

De bästa är långa, för långa för att jag ska orka skriva dom nu, jag är bara trött. Men om ni har möjlighet, läs då En sång om kärlek, den är underbar...

Livsmisstag

Finns det såna?

En stor sorg har jag nu, och det är att fanskapet som hjälpte mej att skapa världens underbaraste lilla flicka sviker.

Han har ett biologiskt barn. Hon behöver honom otroligt mycket. Han väljer att inte höra av sej alls.

Hur fan är man funtad då???

Jag skäms över hur mycket jag faktiskt föraktar den man jag en gång älskade djupt. Min ilska känner just nu inga gränser, och jag vill aldrig, och då menar jag faktiskt aldrig, prata med honom mer.

Alla dessa år av kämpande för att de skulle ha en bra relation, eller åtminstone en relation, alla dessa års försök att få honom att inse hur mycket ett barn är värt och hur man aldrig nånsin "slipper undan" - inte värt nånting.

Jag förstår ju nu att det aldrig fanns en chans. Han är, för att vara brutalärlig, lika störd som hon är. Han kommer aldrig att kunna klara mänskliga relationer.

Och jag undrar förstås - varför dras jag till dessa män???

Mummel om stressreaktioner

Så kommer det förmodligen att stå på mitt framtida sjukintyg. Det är nära nu.

Funderar på hur mycket man tål innan man bryts, och kommer fram till - ungefär såhär mycket.

Nu orkar jag inte, och det är uppenbart. Möjligtvis har semester något med saken att göra, att jag inte har jobbet som... Ja, avledare, kanske? Möjligtvis är det så att semestern, liksom förra året, domineras av psykisk sjukdom och dess följder. Eller störning. Eller vad det nu är.

Förra året: dotter försöker ta livet av sej, skär sej i strimlor, in och ut på barnpsyk, vill inte bo hemma "för att jag gör så att mamma mår dåligt", ja fyfan. Jourhem. Rymningar. Psyket. Jourhem. Rymning. Rum på folkhögskola. Krasch, självskador, psyket.

Men det var förstås efter semestern. Semestern tillbringade jag i en källarbunker, för det var där de hade föräldrasängen på barnpsyk.

Och i år... Hon bryter mot permissionsavtal, och jag, som ju är den utsett ansvarige, "skvallrar". Tough love, det är svårt. Vi grät mycket, hon och jag, i varandras armar, och pratade mycket också, vilket är en stor förändring jämfört med förra året. Då gick hon in i en näranog katatonisk tystnad. Hon var inte arg på mej, men drog igång sitt självhat och -förakt, och jag, jag försöker säga att vi alla gör misstag, lär dej för fan... Fast jag vet att det inte funkar så med henne.

Sen, åter på behandlingshemmet: fetångestattack med bitna armar och svimningar och hela köret. Enda orsaken till att de inte tog henne till sjukhus var att den ende som är stark nog att brotta in henne i en bil när hon är i det läget var ledig. Ambulansen tar inte såna fall. Om inte polisen hjälper till. Och det tyckte de, personalen alltså, skulle lägga sten på hennes ångestbörda... Just ja, skurit sej hade hon också.

Nästa dag skar hon sej igen, och visade, och bad att få bli körd till sjukhus innan hon gick in i panikångest. Där blev hon kvar ett par dygn.

Sen. Sen rymde hon. Eller följde med på rymning. Och rökte hasch.

De dagarna knäckte mej, kan man säga. Att nu veta att det nästa vecka är möte, igen, med social och psykiatri och behandlingshem, för att diskutera vad som ska hända nu, är.... Överväldigande? Övermäktigt?
Grejen är att jag inte kan göra ett skit, nämligen. Förmodligen ska jag vara väldigt väldigt glad - hon vill ju ha mej med. Kanske för sista gången, eftersom detta möte inte kommer att gå som hon vill. Inte alls.

Hon vill, förstås, leva ett vanligt liv, ett liv som vanliga artonåringar gör. Hon vill ha eget boende, klara sej själv. Hon vill, hon vill.

Vad hon visar är att hon inte klarar av det. Inte klarar att ta ansvar för sitt mående. Hon klarar inte av att ha praktisk, ens på deltid. Hur ska hon då klara sej?

Det är så hemskt att se, att höra, att veta att hennes verklighetsuppfattning inte alls har med vår verklighet att göra, vi andra som lever i det riktiga samhället där man måste jobba för att få pengar.

Hon har inte fattat att hon inte längre kommer att behandlas som ett barn. Nu är hon vuxen, och det är fan inte kul att vara.

Och jag, jag håller också på att krascha, det vore ju snyggt? Inte bara dotter på behandlingshem, vi har också mamma på låst avdelning, för hon löstes visst upp i stressreaktion med ångestsyndrom, hoppsan...