Jag är så tacksam.
Tacksam för att jag är omgiven, ja nästan dränkt, i fantastiska människor som stöttar mej.
Några helt enkelt genom att finnas: min lillunge som är mitt ljus, min storson som pratar och pratar och inte vet till sej av vilja att finnas för mej, min dotter, som också hon, trots allt annat hon har att bära med cancersjuk pappa och flytt på gång och terapi och borderline, gör allt hon kan för att pigga upp mej.
Min älskade, som står ut. Bara det...
Därtill finns mina myndighetspersoner, som är undantagen som bevisar regeln, kanske. Min läkare. Försäkringskassan, som skickade allt jag begärde utan dröjsmål.
Och min af-tant. Skulle dit idag och hämta papper, och när jag kom dit fick jag beskedet att hon var sjuk. Började nästan grina - men fick syn på en annan kvinna som vid en period i forntiden var inblandad i mitt ärende, och bad henne om hjälp. Hon drog igång och försökte hitta de handlingar jag skulle ha - och då kliver min egen handläggare in.
Hon hade kommit ihåg att vi bestämt att jag skulle komma, klivit ur sjuksängen, och åkt de sju mil hon har till jobbet.
För min skull.
Det finns hopp.
måndag 24 oktober 2011
söndag 23 oktober 2011
Mummel om bearbetning
Efter en sömnlös natt med en massa tankearbete har jag kommit fram till följande:
Jag förlåter. Jag förlåter den lille mannen som inte kan stå för sina handlingar, för det är högst troligt att det beror på att han är rädd. Rädd för att den Store Chefen ska bli förbannad (ingen trevlig syn, eller upplevelse...), så jag förlåter honom.
Jag förlåter, önskar honom all lycka och glädje i livet, och släpper taget om min ilska, min förödmjukelse, alla de där negativa känslorna som dominerat den senaste tiden. Dominerat och förgiftat mej.
Så. Klart. Inte ska en liten feg mans misslyckanden få förstöra mitt liv, förstöra mej? Han får leva med sej själv, och jag får leva med mej, och därför väljer jag att förlåta och släppa taget om det negativa. Han berör mej inte längre, och jag tänker inte ens lägga energi på att förakta. Det ni!
Och det känns så skönt. Så skönt att komma fram dit, och så skönt att välja - jag väljer liv och glädje och mej själv i stället för att fastna i ilska och förtvivlan och förakt och alla fula, negativa, otäcka känslor som gör livet outhärdligt.
Hade besök av dottern igår, och jo, det är relaterat. Vi pratade nämligen om hur vi ska försöka jobba oss bort ifrån allt hennes negativa.
Vi har båda skrivit en del under åren som gått, jag har ju en kartong "tankeböcker" på vinden, år efter år av händelser och känslor nerskrivna, och hon har en hel del, hon också. Idén vi berört tidigare, och som vi båda anser vara rätt bra, är att försöka spegla båda sidorna: hennes upplevelser och mina, vid samma tidpunkter.
Vi är båda medvetna om att det kommer att visa sej att vi uppfattat samma händelser på helt olika sätt, men vi anser båda alltså att det är en riktigt bra idé att få ihop det till en historia.
Jag säger att det skulle kunna vara till stor hjälp för många, och varför inte bara göra det?
Anledningen är förstås att det kommer att göra ont som fan. Det är vissa saker jag inser att jag helt förträngt, för dottern har en förmåga att minnas allt, nästan otäckt ibland...
Jag förlåter. Jag förlåter den lille mannen som inte kan stå för sina handlingar, för det är högst troligt att det beror på att han är rädd. Rädd för att den Store Chefen ska bli förbannad (ingen trevlig syn, eller upplevelse...), så jag förlåter honom.
Jag förlåter, önskar honom all lycka och glädje i livet, och släpper taget om min ilska, min förödmjukelse, alla de där negativa känslorna som dominerat den senaste tiden. Dominerat och förgiftat mej.
Så. Klart. Inte ska en liten feg mans misslyckanden få förstöra mitt liv, förstöra mej? Han får leva med sej själv, och jag får leva med mej, och därför väljer jag att förlåta och släppa taget om det negativa. Han berör mej inte längre, och jag tänker inte ens lägga energi på att förakta. Det ni!
Och det känns så skönt. Så skönt att komma fram dit, och så skönt att välja - jag väljer liv och glädje och mej själv i stället för att fastna i ilska och förtvivlan och förakt och alla fula, negativa, otäcka känslor som gör livet outhärdligt.
Hade besök av dottern igår, och jo, det är relaterat. Vi pratade nämligen om hur vi ska försöka jobba oss bort ifrån allt hennes negativa.
Vi har båda skrivit en del under åren som gått, jag har ju en kartong "tankeböcker" på vinden, år efter år av händelser och känslor nerskrivna, och hon har en hel del, hon också. Idén vi berört tidigare, och som vi båda anser vara rätt bra, är att försöka spegla båda sidorna: hennes upplevelser och mina, vid samma tidpunkter.
Vi är båda medvetna om att det kommer att visa sej att vi uppfattat samma händelser på helt olika sätt, men vi anser båda alltså att det är en riktigt bra idé att få ihop det till en historia.
Jag säger att det skulle kunna vara till stor hjälp för många, och varför inte bara göra det?
Anledningen är förstås att det kommer att göra ont som fan. Det är vissa saker jag inser att jag helt förträngt, för dottern har en förmåga att minnas allt, nästan otäckt ibland...
onsdag 19 oktober 2011
Mummel om att hänga
Hänga löst. Hänga i luften. Hänga på gär'sgår'n.
Hänger och hänger och hänger och bottnar ingenstans.
Försökte jobba, men det gick inte så bra, det. Jobbet är inga problem, men hela tiden människor, rara söta goda fina människor som frågar hur det är med mej, hur jag mår.
"Du har tappat vikt, hur mår du egentligen?"
"Det ser inte ut som om du mår så bra, hur är det egentligen?"
Jag kan tala om att egentligen vill nog ingen veta hur jag mår, för det är nog jobbigt att hantera det måendet.
När jag närmar mej jobbet börjar darrandet, inuti. Eldkulan i magen tar fart ordentligt. Och väl inne i huset darrar jag ofta också utanpå...
Priset tog nog chefred i alla fall. Kunde inte låta bli att gå in och visa de papper som faktiskt visar att de höga herrarna på de högsta positionerna inte drar sej för att ljuga, rakt på. Blåljuga i officiella protokoll, är det så smart? Kommer jag att skriva under? Tror inte det.
H*n sa: "Jag har tänkt gå in och prata med dej hela dagen, jag ser ju att du inte mår bra, men det har kommit saker emellan hela tiden".
Yeah right. Tänker jag då, där jag står upplöst i tårar som inte går att stoppa, det där förbannade protokollet tog knäcken på mej. Det lilla som fanns kvar att ta av rann ur mej, helt enkelt, och jag lämnade en lapp till nyhetschefen att jag inte tänker jobba på ett tag eftersom en reporter som bara gråter inte är en så bra idé att skicka ut på jobb. Eller ha på redaktionen, för den delen.
Det är bara så mycket att hantera, så många dimensioner och nivåer, och jag är så trött. Försöker tänka att jag varit med om värre, att jag givetvis fixar detta också, men jag tror inte på mej själv just nu.
För många års kamp, för mycket slit, för mycket utslit - det finns inga reserver kvar.
Jag vet att jag måste försöka få en läkartid, för jag kommer att behöva ett intyg eftersom jag tvivlar på att jag klarar av att jobba på ett tag nu. Kanske inte förrän allt är över kan jag ens börja tänka på den där hemska framtiden som alla tjatar om, "tänk på framtiden, strunta i de där gubbarna, de betyder ingenting", säger mina fina vänner, men sorry, det är fel.
Man kan inte tänka på framtiden om man ingen har, och just nu har jag ingen. Den hänger den också, kanske i vågskålen, men hänger gör den.
Inte förrän jag vet kan jag på riktigt byta inriktning på tankarna, så mycket har jag insett. Gett upp har jag inte, så är det inte, men innan allt är klart finns bara en jävla massa ångest som dominerar allting.
Nu tänker jag försöka sova, för det har jag svårt för på natten. Sedan blir det träning, för sliter man hårt kan man inte tänka, bara svettas. Och sedan vet jag inte. Inget vet jag.
Hänger och hänger och hänger och bottnar ingenstans.
Försökte jobba, men det gick inte så bra, det. Jobbet är inga problem, men hela tiden människor, rara söta goda fina människor som frågar hur det är med mej, hur jag mår.
"Du har tappat vikt, hur mår du egentligen?"
"Det ser inte ut som om du mår så bra, hur är det egentligen?"
Jag kan tala om att egentligen vill nog ingen veta hur jag mår, för det är nog jobbigt att hantera det måendet.
När jag närmar mej jobbet börjar darrandet, inuti. Eldkulan i magen tar fart ordentligt. Och väl inne i huset darrar jag ofta också utanpå...
Priset tog nog chefred i alla fall. Kunde inte låta bli att gå in och visa de papper som faktiskt visar att de höga herrarna på de högsta positionerna inte drar sej för att ljuga, rakt på. Blåljuga i officiella protokoll, är det så smart? Kommer jag att skriva under? Tror inte det.
H*n sa: "Jag har tänkt gå in och prata med dej hela dagen, jag ser ju att du inte mår bra, men det har kommit saker emellan hela tiden".
Yeah right. Tänker jag då, där jag står upplöst i tårar som inte går att stoppa, det där förbannade protokollet tog knäcken på mej. Det lilla som fanns kvar att ta av rann ur mej, helt enkelt, och jag lämnade en lapp till nyhetschefen att jag inte tänker jobba på ett tag eftersom en reporter som bara gråter inte är en så bra idé att skicka ut på jobb. Eller ha på redaktionen, för den delen.
Det är bara så mycket att hantera, så många dimensioner och nivåer, och jag är så trött. Försöker tänka att jag varit med om värre, att jag givetvis fixar detta också, men jag tror inte på mej själv just nu.
För många års kamp, för mycket slit, för mycket utslit - det finns inga reserver kvar.
Jag vet att jag måste försöka få en läkartid, för jag kommer att behöva ett intyg eftersom jag tvivlar på att jag klarar av att jobba på ett tag nu. Kanske inte förrän allt är över kan jag ens börja tänka på den där hemska framtiden som alla tjatar om, "tänk på framtiden, strunta i de där gubbarna, de betyder ingenting", säger mina fina vänner, men sorry, det är fel.
Man kan inte tänka på framtiden om man ingen har, och just nu har jag ingen. Den hänger den också, kanske i vågskålen, men hänger gör den.
Inte förrän jag vet kan jag på riktigt byta inriktning på tankarna, så mycket har jag insett. Gett upp har jag inte, så är det inte, men innan allt är klart finns bara en jävla massa ångest som dominerar allting.
Nu tänker jag försöka sova, för det har jag svårt för på natten. Sedan blir det träning, för sliter man hårt kan man inte tänka, bara svettas. Och sedan vet jag inte. Inget vet jag.
söndag 16 oktober 2011
torsdag 13 oktober 2011
Mummel om att inte vilja mer
Ska börja med att det nog inte är så farligt som det låter - de där konkreta suicidtankarna lämnade jag nog i skogen nånstans, kanske när jag gick vilse och leddes runt till alla de där kantarellställena...
Men vissa saker vill jag inte mer. Vill till exempel inte tänka på vad jag ska göra när det gäller jobbet. Där är det stopp. Jag samlar in alla papper som ska samlas in, bufflar mej igenom hopplösa växeltelefonister tills jag får fatt på rätt person, accepterar inte "...men det får du ta med min chef" utan upplyser bara om exakt vad jag vill ha, och får det också. Egentligen är de ju bara rädda och osäkra, de stackars handläggarna, de vill inte göra fel, och vet troligen inte vilka direktiv som gäller just för dagen... Jag gör allt det där, men tänker inte steget längre. Inte "varför", med andra ord.
För börjar man tänka på varför så måste man börja snudda vid det där med vad som kommer sedan, och det vill jag inte.
Det är nog mycket bättre att veta, eller vad tror ni? Att verkligen veta att man sägs upp ger ju den säkerhet som behövs för att börja tänka framåt. Jag ser hur de andra som "riskerar uppsägning" (det betyder att de sägs upp, bara inte formaliserat än, på grund av mej) har vänt sej ifrån dagens situation och ser framåt, har börjat agera efter de nya förutsättningarna, helt enkelt, med jobbsök och planering.
Det kan inte jag.
Trygghetsrådet har informerat, och jag hoppas, främst för kollegornas skull, att det verkligen är så bra som det låter. Att de får möjlighet till stöd och hjälp när det gäller de där otroligt jobbiga bitarna som att skriva CV (finns det något värre?) och öva intervjuteknik, skaffa eventuella kompetenshöjningar som krävs. Jag såg hur min vän, ung och framåt men på senaste tiden så ledsen, så ledsen (hon sitter med nyköpt lägenhet och krossade framtidsdrömmar) piggnade till, började ställa frågor, lade om kursen...
Men en sak kommer hon inte över, och inte jag heller, om sanningen ska fram: det faktum att den fackliga aktivitet som de senaste åren faktiskt gett resultat både när det gäller praktiska saker och sammanhållningen i arbetsgruppen kommer att självdö. Där finns en av riskerna med att ha en väldigt åldershomogen redaktion med medelålder långt över 50: alla tycker att de gjort sitt när det gäller facket. Ingen vill, orkar, har lust. Alla är nöjda med att ta hand om sej själva, även om det givetvis blir problem när det är dags för lönerevisioner och omorganisationer och... Ja, ni fattar. Nånannansansvar-sjukan.
Det ansvaret har vi tagit, hon och jag, till ganska hög kostnad för oss själva... Roligt har vi förstås också haft, och det är en stor tillfredsställelse att få höra att det aldrig fungerat bättre med det fackliga arbetet än de senaste åren.
Ändå: nu självdör det. Dels på grund av hennes försvinnande, och dels på grund av mitt. På ett eller annat sätt. Jag vet nämligen att jag inte kommer att orka ensam, att det funkat så bra är givetvis för att vi stöttat varandra.
Hon är så ledsen för att allt vårt arbete nu kastas bort. Är bortkastat. Vad man nu ska säga. Och jag sympatiserar, även om mina drygt femton år mer i livet gett såpass mycket mer erfarenhet (cyniskhet?) att jag kommer att kunna lägga det bakom mej på ett annat vis.
Stackarn... Det är inte lätt att vara ung, att brinna så hett för något, och inse att visserligen är det man gör uppskattat, men inte anses så viktigt att någon med automatik kastar sej över stafettpinnen och fortsätter!
Vill inte tänka, alltså. Och vill knappt jobba, heller. Blir ledsen av att komma dit, ledsen när jag svepts med i en uppgift, gjort ett bra jobb, och minns att jag faktiskt inte är önskvärd. Att jag är en "sån där", nån man vill bli av med.
Min närmaste chef kom in och pratade häromdagen, och det kändes väldigt svårt. Han är inte alls intresserad av människor, den mannen, det här med känslor är jobbigt för honom, och därför är det en totalt obekväm situation när han börjar prata känslor... Visserligen känns det väldigt bra att få höra att jag har hundraprocentigt stöd från dem som faktiskt räknas i min värld, dem som jag jobbar med, men det betyder ju faktiskt ingenting rent praktiskt.
Och vill jag...?
Inte tänka. Vill inte mer. Ner med hjärnan i ishinken, bara, stäng av, strunta i verkligheten... Inte så konstruktivt, va?
Men vissa saker vill jag inte mer. Vill till exempel inte tänka på vad jag ska göra när det gäller jobbet. Där är det stopp. Jag samlar in alla papper som ska samlas in, bufflar mej igenom hopplösa växeltelefonister tills jag får fatt på rätt person, accepterar inte "...men det får du ta med min chef" utan upplyser bara om exakt vad jag vill ha, och får det också. Egentligen är de ju bara rädda och osäkra, de stackars handläggarna, de vill inte göra fel, och vet troligen inte vilka direktiv som gäller just för dagen... Jag gör allt det där, men tänker inte steget längre. Inte "varför", med andra ord.
För börjar man tänka på varför så måste man börja snudda vid det där med vad som kommer sedan, och det vill jag inte.
Det är nog mycket bättre att veta, eller vad tror ni? Att verkligen veta att man sägs upp ger ju den säkerhet som behövs för att börja tänka framåt. Jag ser hur de andra som "riskerar uppsägning" (det betyder att de sägs upp, bara inte formaliserat än, på grund av mej) har vänt sej ifrån dagens situation och ser framåt, har börjat agera efter de nya förutsättningarna, helt enkelt, med jobbsök och planering.
Det kan inte jag.
Trygghetsrådet har informerat, och jag hoppas, främst för kollegornas skull, att det verkligen är så bra som det låter. Att de får möjlighet till stöd och hjälp när det gäller de där otroligt jobbiga bitarna som att skriva CV (finns det något värre?) och öva intervjuteknik, skaffa eventuella kompetenshöjningar som krävs. Jag såg hur min vän, ung och framåt men på senaste tiden så ledsen, så ledsen (hon sitter med nyköpt lägenhet och krossade framtidsdrömmar) piggnade till, började ställa frågor, lade om kursen...
Men en sak kommer hon inte över, och inte jag heller, om sanningen ska fram: det faktum att den fackliga aktivitet som de senaste åren faktiskt gett resultat både när det gäller praktiska saker och sammanhållningen i arbetsgruppen kommer att självdö. Där finns en av riskerna med att ha en väldigt åldershomogen redaktion med medelålder långt över 50: alla tycker att de gjort sitt när det gäller facket. Ingen vill, orkar, har lust. Alla är nöjda med att ta hand om sej själva, även om det givetvis blir problem när det är dags för lönerevisioner och omorganisationer och... Ja, ni fattar. Nånannansansvar-sjukan.
Det ansvaret har vi tagit, hon och jag, till ganska hög kostnad för oss själva... Roligt har vi förstås också haft, och det är en stor tillfredsställelse att få höra att det aldrig fungerat bättre med det fackliga arbetet än de senaste åren.
Ändå: nu självdör det. Dels på grund av hennes försvinnande, och dels på grund av mitt. På ett eller annat sätt. Jag vet nämligen att jag inte kommer att orka ensam, att det funkat så bra är givetvis för att vi stöttat varandra.
Hon är så ledsen för att allt vårt arbete nu kastas bort. Är bortkastat. Vad man nu ska säga. Och jag sympatiserar, även om mina drygt femton år mer i livet gett såpass mycket mer erfarenhet (cyniskhet?) att jag kommer att kunna lägga det bakom mej på ett annat vis.
Stackarn... Det är inte lätt att vara ung, att brinna så hett för något, och inse att visserligen är det man gör uppskattat, men inte anses så viktigt att någon med automatik kastar sej över stafettpinnen och fortsätter!
Vill inte tänka, alltså. Och vill knappt jobba, heller. Blir ledsen av att komma dit, ledsen när jag svepts med i en uppgift, gjort ett bra jobb, och minns att jag faktiskt inte är önskvärd. Att jag är en "sån där", nån man vill bli av med.
Min närmaste chef kom in och pratade häromdagen, och det kändes väldigt svårt. Han är inte alls intresserad av människor, den mannen, det här med känslor är jobbigt för honom, och därför är det en totalt obekväm situation när han börjar prata känslor... Visserligen känns det väldigt bra att få höra att jag har hundraprocentigt stöd från dem som faktiskt räknas i min värld, dem som jag jobbar med, men det betyder ju faktiskt ingenting rent praktiskt.
Och vill jag...?
Inte tänka. Vill inte mer. Ner med hjärnan i ishinken, bara, stäng av, strunta i verkligheten... Inte så konstruktivt, va?
tisdag 11 oktober 2011
Mummel om fragmentering
Är lite rädd för mej själv nu, faktiskt.
Pratade med min kurator om det igår, om den här känslan av att allting är i bitar, och jag får bara ihop ett par i taget, aldrig den helhet som behövs.
Det gäller allt - jag stryker, men det blir inte klart. Jag planerar vad jag ska göra i trädgården, och bara en liten del blir gjort.
Jag känner förstås igen tecknen, men vägrar att acceptera faktum: det är utmattning på gång...
Inte så svårt att förstå. Om man tänker på hur många nivåer jag har att hantera nu, hur många delar i mitt liv som inte fungerar och som jag måste bestämma mej för vad jag ska göra med, hur jävla svårt det är att orka med dels all mental press, dels den förbaskade kroppen som sviker mer än nånsin, är det inte alls svårt att förstå...
Tänker på hur lång tid det här kommer att ta, hur lång tid jag måste hålla ihop utan att veta vad jag egentligen har att hantera, och bara det drar igång stressreaktionerna som fragmenterar allt ännu mer, och så åker jag vidare på karusellen.
Om jag hade jobbångest förut är det ingenting mot vad jag har nu, för nu finns ingenting roligt kvar. Inte ens att komma hem, något som var fristad och lugn tills alldeles nyss, är längre lockande, eftersom varje sekund bygger på skuldberget.
Mitt skuldberg som redan är enormt växer och växer, och det är så väldigt tungt redan.
Pratade med min kurator om det igår, om den här känslan av att allting är i bitar, och jag får bara ihop ett par i taget, aldrig den helhet som behövs.
Det gäller allt - jag stryker, men det blir inte klart. Jag planerar vad jag ska göra i trädgården, och bara en liten del blir gjort.
Jag känner förstås igen tecknen, men vägrar att acceptera faktum: det är utmattning på gång...
Inte så svårt att förstå. Om man tänker på hur många nivåer jag har att hantera nu, hur många delar i mitt liv som inte fungerar och som jag måste bestämma mej för vad jag ska göra med, hur jävla svårt det är att orka med dels all mental press, dels den förbaskade kroppen som sviker mer än nånsin, är det inte alls svårt att förstå...
Tänker på hur lång tid det här kommer att ta, hur lång tid jag måste hålla ihop utan att veta vad jag egentligen har att hantera, och bara det drar igång stressreaktionerna som fragmenterar allt ännu mer, och så åker jag vidare på karusellen.
Om jag hade jobbångest förut är det ingenting mot vad jag har nu, för nu finns ingenting roligt kvar. Inte ens att komma hem, något som var fristad och lugn tills alldeles nyss, är längre lockande, eftersom varje sekund bygger på skuldberget.
Mitt skuldberg som redan är enormt växer och växer, och det är så väldigt tungt redan.
söndag 9 oktober 2011
Mummel om skogen
Jo, jag åkte till skogen, min skog och min sjö och alla stigarna jag kan utan och innan...
Och så gick jag vidare. Vidare, på stigar jag inte känner, och kom vilse, lite lagom sådär, knäade mej fram under och mellan granar, barr överallt innanför kläder och i håret, och hittade svamp överallt. Gula kantareller som stod i drivor där i skogen utan stigar, skogen dit ingen går, stora kraftiga väl tillväxta svampar som aldrig aldrig plockats om jag inte gått mitt vilse just den dagen... Ett helt kilo blev det, svårt att få hem, men bara jag hittat ut till en väg var det enkelt, och långt, att komma hem till stugan
I de kända skogarna rågades korgen av trattkantareller som nu ligger på tork. Frysen full av förvälld svamp, magen full av soppa på två sorters kantareller och sherry och ädelost.
Har tagit hand om min egen trädgård idag, för igår sprack min illusion av ifredsamhet när man och föräldrar kom, och jag åkte hem.
Kanske fixar jag det här.
Och så gick jag vidare. Vidare, på stigar jag inte känner, och kom vilse, lite lagom sådär, knäade mej fram under och mellan granar, barr överallt innanför kläder och i håret, och hittade svamp överallt. Gula kantareller som stod i drivor där i skogen utan stigar, skogen dit ingen går, stora kraftiga väl tillväxta svampar som aldrig aldrig plockats om jag inte gått mitt vilse just den dagen... Ett helt kilo blev det, svårt att få hem, men bara jag hittat ut till en väg var det enkelt, och långt, att komma hem till stugan
I de kända skogarna rågades korgen av trattkantareller som nu ligger på tork. Frysen full av förvälld svamp, magen full av soppa på två sorters kantareller och sherry och ädelost.
Har tagit hand om min egen trädgård idag, för igår sprack min illusion av ifredsamhet när man och föräldrar kom, och jag åkte hem.
Kanske fixar jag det här.
måndag 3 oktober 2011
Själviskt mummel och skam
Jag är en egotrippad jävel som sliter sönder min familj.
Så känner jag idag.
Samtidigt känner jag också att jag är så jävla förbannad, så sårad, så ledsen, och jag kan inte hålla isär känslorna alls just nu.
Hudlös.
Jag säger: nu mår jag dåligt, jag orkar inte, ni får lov att stå ut med att jag gråter, att jag är lättirriterad, att jag blir ledsen och arg för ingenting, och de säger, ja, självklart, vi förstår.
Men så blir det förstås inte. Det blir inte så, eftersom Mamman inte gör det hon brukar (ska?), inte ser till att allting flyter på, att de små konfliktungar som alltid ploppar upp i en familj sjasas ut ur huset innan de hunnit växa till sej, inte finns för att lägga en sval hand på pannan på vem-som-nu-behöver och av vilken anledning det nu må vara...
Jo, idag är jag bitter. Bitter och ångestfylld på det, ännu en skitvecka startar ju nämligen och jag vet att jag kommer att möta de där människofientliga små männen igen, öga mot öga, måste lyckas hålla masken (jo, där tar jag faktiskt fram mamma-takterna, även om det aldrig skulle falla mej in att lägga några svala händer på just de där pannorna!!!) och inte bara det utan också lyckas göra mitt jobb som vanligt, i den förfärliga miljö som skapats...
Tjafs och fånigheter är det, och jag tänker att jag ska packa en liten väska med det nödvändigaste, tanka gamla bilen och åka till stugan. Bo där några dagar och nätter, med skog och sjö och miljoner trattkantareller som står i stora buketter och väcker samma känsla som guldfeber. Skogen...
Vi var där i helgen, eldade ris och skräp, föräldrarna var så glada, min mor grät när hon tackade mej för att jag tvingat upp mina grabbar, och storsonen tackade också för en fantastisk dag efter ett jättebråk när jag väckte honom som avtalat... (grät i en timme, för när jag börjar kan jag nämligen inte sluta, så ser det ut nu, herregud)
Men när vi gick i skogen, trollskogen, John Bauer-skogen, såg jag på den kullriga, mossbetäckta marken, tänkte att där vill jag lägga mej, titta upp mot himlen, se träden och fåglarna och himlen, och somna.
Igår kväll kom de där tankarna igen (just den planen är gammal, jag vet ju precis hur det kan göras, hade ju ganska konkreta suicidplaner för några år sedan, mest medicinframkallade men inte enbart), på den mjuka mossan och tabletterna och vinet och jag är glad att jag har en tid hos kuratorn idag.
Pratade med min fantastiska läkare förra veckan, ringde vårdcentralen och fick beskedet att första tiden jag kunde få hos honom var om nära tre veckor, och då grät jag. Grät och bad sköterskan att lämna en lapp till honom, om nya symtom, om kramper som tar sömnen ifrån mej, om att jag behöver hjälp. En timme tog det, sedan ringde han. Och allt var gott igen... Nää, inte riktigt. Men det gav en sån boost.
"Den här fajten ska du orka ta", sa han, så det blev tre nätter på stesolid, och jag har sovit utan kramper.
"Om det går åt helvete börjar vi om och skaffar dej ett nytt jobb", sa han, och det kändes som om det kommer att ordna sej, det här, för om man har en sådan människa på sin sida finns inga andra alternativ.
Problemet är att jag inte vill ha något annat jobb. Jag vill ha mitt jobb.
Jag inser att det aldrig skulle bli detsamma, förstås, att hur det än blir blir det fel, ingenting blir någonsin bra där igen efter detta. De som blir kvar mår dåligt. De som får gå mår kanske ännu sämre. Och det blir mycket bitterhet och ilska som kommer att ligga kvar och bubbla, kanske gro.
Så det bär jag omkring på, ilskan och bitterheten, uppgivenheten och hjälplösheten, och övertygelsen om att det här samhället är på väg åt helvete... Tillochmed storsonen, hittills övertygad kapitalist, tvivlar... Jag säger: De flesta "system" är finemang i teorin, och sedan kommer människor in i det. Makt och pengar korrumperar, och till sist har människor trasat sönder alla fina teorier och idéer med egennyttan.
Men nu åter till mej. Jag har gråtit inatt, och hur längesedan är det jag grät mej till sömns? En enda mening, en rad ord med en klar underton av elakhet gör det mot mej nu. Jag klarar inte av det, klarar inte att känna att också min älskade tröttnar på att jag är ledsen och trött och arg och...
När också den grunden skakar vet jag inte vart jag ska vända mej, och ser skogen.
Och skäms. Så mycket skam och skuld, och även detta lägger sej som extra ton på bördan.
Vet inte vad jag ska göra nu. Så enkelt är det.
Så känner jag idag.
Samtidigt känner jag också att jag är så jävla förbannad, så sårad, så ledsen, och jag kan inte hålla isär känslorna alls just nu.
Hudlös.
Jag säger: nu mår jag dåligt, jag orkar inte, ni får lov att stå ut med att jag gråter, att jag är lättirriterad, att jag blir ledsen och arg för ingenting, och de säger, ja, självklart, vi förstår.
Men så blir det förstås inte. Det blir inte så, eftersom Mamman inte gör det hon brukar (ska?), inte ser till att allting flyter på, att de små konfliktungar som alltid ploppar upp i en familj sjasas ut ur huset innan de hunnit växa till sej, inte finns för att lägga en sval hand på pannan på vem-som-nu-behöver och av vilken anledning det nu må vara...
Jo, idag är jag bitter. Bitter och ångestfylld på det, ännu en skitvecka startar ju nämligen och jag vet att jag kommer att möta de där människofientliga små männen igen, öga mot öga, måste lyckas hålla masken (jo, där tar jag faktiskt fram mamma-takterna, även om det aldrig skulle falla mej in att lägga några svala händer på just de där pannorna!!!) och inte bara det utan också lyckas göra mitt jobb som vanligt, i den förfärliga miljö som skapats...
Tjafs och fånigheter är det, och jag tänker att jag ska packa en liten väska med det nödvändigaste, tanka gamla bilen och åka till stugan. Bo där några dagar och nätter, med skog och sjö och miljoner trattkantareller som står i stora buketter och väcker samma känsla som guldfeber. Skogen...
Vi var där i helgen, eldade ris och skräp, föräldrarna var så glada, min mor grät när hon tackade mej för att jag tvingat upp mina grabbar, och storsonen tackade också för en fantastisk dag efter ett jättebråk när jag väckte honom som avtalat... (grät i en timme, för när jag börjar kan jag nämligen inte sluta, så ser det ut nu, herregud)
Men när vi gick i skogen, trollskogen, John Bauer-skogen, såg jag på den kullriga, mossbetäckta marken, tänkte att där vill jag lägga mej, titta upp mot himlen, se träden och fåglarna och himlen, och somna.
Igår kväll kom de där tankarna igen (just den planen är gammal, jag vet ju precis hur det kan göras, hade ju ganska konkreta suicidplaner för några år sedan, mest medicinframkallade men inte enbart), på den mjuka mossan och tabletterna och vinet och jag är glad att jag har en tid hos kuratorn idag.
Pratade med min fantastiska läkare förra veckan, ringde vårdcentralen och fick beskedet att första tiden jag kunde få hos honom var om nära tre veckor, och då grät jag. Grät och bad sköterskan att lämna en lapp till honom, om nya symtom, om kramper som tar sömnen ifrån mej, om att jag behöver hjälp. En timme tog det, sedan ringde han. Och allt var gott igen... Nää, inte riktigt. Men det gav en sån boost.
"Den här fajten ska du orka ta", sa han, så det blev tre nätter på stesolid, och jag har sovit utan kramper.
"Om det går åt helvete börjar vi om och skaffar dej ett nytt jobb", sa han, och det kändes som om det kommer att ordna sej, det här, för om man har en sådan människa på sin sida finns inga andra alternativ.
Problemet är att jag inte vill ha något annat jobb. Jag vill ha mitt jobb.
Jag inser att det aldrig skulle bli detsamma, förstås, att hur det än blir blir det fel, ingenting blir någonsin bra där igen efter detta. De som blir kvar mår dåligt. De som får gå mår kanske ännu sämre. Och det blir mycket bitterhet och ilska som kommer att ligga kvar och bubbla, kanske gro.
Så det bär jag omkring på, ilskan och bitterheten, uppgivenheten och hjälplösheten, och övertygelsen om att det här samhället är på väg åt helvete... Tillochmed storsonen, hittills övertygad kapitalist, tvivlar... Jag säger: De flesta "system" är finemang i teorin, och sedan kommer människor in i det. Makt och pengar korrumperar, och till sist har människor trasat sönder alla fina teorier och idéer med egennyttan.
Men nu åter till mej. Jag har gråtit inatt, och hur längesedan är det jag grät mej till sömns? En enda mening, en rad ord med en klar underton av elakhet gör det mot mej nu. Jag klarar inte av det, klarar inte att känna att också min älskade tröttnar på att jag är ledsen och trött och arg och...
När också den grunden skakar vet jag inte vart jag ska vända mej, och ser skogen.
Och skäms. Så mycket skam och skuld, och även detta lägger sej som extra ton på bördan.
Vet inte vad jag ska göra nu. Så enkelt är det.
lördag 1 oktober 2011
Mummel om vinstkrav
Har ni sett alla nyheter om neddragningar på tidningar?
Aftonbladet, Expressen, SvD, Kvällsposten - alla ska de spara, och sammanlagt försvinner nog hundratals tjänster.
Grejen är att de går med vinst, de där tidningarna. Hundratals miljoner. Och ändå ska det sparas. Journalister och redigerare försvinner, och online är viktigast.
Trots att det är papperstidningarna som ger pengar är det därifrån folk försvinner. Jo, det är inte så att nätupplagorna ger några pengar att tala om, de kostar en massa, men kan bara existera eftersom gammelmedia genererar riktiga pengar...
Snart måste det alltså börjas tas betalt för webbtjänsterna, det finns inga alternativ där. Och vad händer då? undrar jag... Vad händer när generation vill-läsa-gratis inte får gratisnyheter längre? När papperstidningarna är nedmonterade till tomma skal?
Det är sorgligt, och jag anser att det är farligt. Vinstkraven från alla dessa koncerner som delar upp Sveriges tidningar mellan sej suddar bort allt det där som gjorde att jag valde att bli journalist en gång i tiden: samhällsjournalistiken. Granskningen av företag och offentliga verksamheter. Möjligheten att ge röst åt alla dem som inte kan skrika högt nog för att höras.
Just nu granskas psykvården av Aftonbladet. Vi kan också se att alla de barn som misshandlats av systemet faktiskt kommer att få en (visserligen löjligt, men ändå) ersättning, och hade de alls uppmärksammats om inte journalister funnits för att bli megafoner för dem, för att göra deras röster hörda?
Jo, visst finns mycket skit, också - men det är ju på grund av att folk vill ha det. Vad händer med oss alla om vinstkraven leder till att det som finns att tillgå är skvaller och kändisar och inget annat???
Så blir det nog, är jag rädd, för det är där pengarna finns att hämta. Det där med samhällsansvar är inte ett dugg intressant för "marknaden", och jag sitter ju själv mitt uppe i beviset på det, känns det som.
Det blir övertydligt att människor inte har någon betydelse alls för dem som äger tredje statsmakten, som inte kommer att vara någon tredje statsmakt länge till.
Desillusionerad. Sån är jag, just nu. Och jag hoppas och ber om att det kommer att finnas någon som hittar ett sätt att hålla liv i den granskande journalistiken när vinstkraven börjar sätta press på tidningsinnehållet också, inte bara skalar bort de människor som vet vad de gör och brinner för sina omoderna idéer...
Aftonbladet, Expressen, SvD, Kvällsposten - alla ska de spara, och sammanlagt försvinner nog hundratals tjänster.
Grejen är att de går med vinst, de där tidningarna. Hundratals miljoner. Och ändå ska det sparas. Journalister och redigerare försvinner, och online är viktigast.
Trots att det är papperstidningarna som ger pengar är det därifrån folk försvinner. Jo, det är inte så att nätupplagorna ger några pengar att tala om, de kostar en massa, men kan bara existera eftersom gammelmedia genererar riktiga pengar...
Snart måste det alltså börjas tas betalt för webbtjänsterna, det finns inga alternativ där. Och vad händer då? undrar jag... Vad händer när generation vill-läsa-gratis inte får gratisnyheter längre? När papperstidningarna är nedmonterade till tomma skal?
Det är sorgligt, och jag anser att det är farligt. Vinstkraven från alla dessa koncerner som delar upp Sveriges tidningar mellan sej suddar bort allt det där som gjorde att jag valde att bli journalist en gång i tiden: samhällsjournalistiken. Granskningen av företag och offentliga verksamheter. Möjligheten att ge röst åt alla dem som inte kan skrika högt nog för att höras.
Just nu granskas psykvården av Aftonbladet. Vi kan också se att alla de barn som misshandlats av systemet faktiskt kommer att få en (visserligen löjligt, men ändå) ersättning, och hade de alls uppmärksammats om inte journalister funnits för att bli megafoner för dem, för att göra deras röster hörda?
Jo, visst finns mycket skit, också - men det är ju på grund av att folk vill ha det. Vad händer med oss alla om vinstkraven leder till att det som finns att tillgå är skvaller och kändisar och inget annat???
Så blir det nog, är jag rädd, för det är där pengarna finns att hämta. Det där med samhällsansvar är inte ett dugg intressant för "marknaden", och jag sitter ju själv mitt uppe i beviset på det, känns det som.
Det blir övertydligt att människor inte har någon betydelse alls för dem som äger tredje statsmakten, som inte kommer att vara någon tredje statsmakt länge till.
Desillusionerad. Sån är jag, just nu. Och jag hoppas och ber om att det kommer att finnas någon som hittar ett sätt att hålla liv i den granskande journalistiken när vinstkraven börjar sätta press på tidningsinnehållet också, inte bara skalar bort de människor som vet vad de gör och brinner för sina omoderna idéer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)