torsdag 31 januari 2008

Mummel om terapisysselsättning

Jag har skruvat upp stickningen ett steg - nu mixtrar jag med fingervantar. Eller torgvantar, snarare. Utan fingertoppar, alltså, allt för att underlätta utomhusjobb i kyla. Det är svårt att skriva och fota med heltäckande vantar...

Därtill promenader. Med och utan stavar. Små kortisar, till att börja med. Lite rutin har jag skaffat mej under dessa sjukdomsår, jag vet att det är vansinne att gå ut hårt. Det slutar nämligen med totalt handikapp = noll fysaktivitet på dagar. Eller veckor. Easy does it, så att säga. De första åtta veckorna är värst...

Eller värst är det faktum att man måste schemalägga sej. Det går emot min bohemiska natur. Jag är jävligt ostrukturerad, egentligen. Det är bara livet som tvingat på mej en massa stenhård rutin, bara så att det ska funka med all vardag. Kanske är det därför som jag så förtvivlat kämpar emot min sista ostrukturerade bastion, mej själv?

Nåja.

Idag blev det promenad, och matinköp. Det är bra gjort. Heja mej!

Motionscykeln står och gnäller i sovrummet, och det får lov att bli nån mil sen. Med qi gong som stretch efteråt.

Visst är jag duktig? I teorin. Vi har inte sett att det hänt än.

Ljudbok: Denise Mina, Vargtimmen. Den är bra att sticka till.

onsdag 30 januari 2008

Mummel om nätkontakter

Jag ska erkänna nåt.

Det började som ett sätt att få tillgång till en dejtingsajt eftersom skvallret gått om nån som reggat sej och ljög som fan. Typ tio år yngre än sin riktiga ålder, etniskt ursprung som inte hade nåt med verkligheten att göra och...

Jaja. Spela roll.

Men: jag registrerade mej. Med den mest avvisande presentation som tänkas kan, ska sägas, eftersom det sista jag behöver är ännu en person som komplicerar mitt liv.

Nu har jag upptäckt nåt. Att det faktiskt skulle kännas ganska bra med en nätflört. En tid av lära känna en annan människa utan att behöva bygga murar. På avstånd, helt enkelt.

Vad som sen händer är ju egalt. Kanske hittar man gemensam grund för nån sorts relation, vänskap eller flört, bara en människa till en annan. En vuxen människa till en annan.

Det saknar jag, nämligen.

Men jag tänker fan inte betala tusentals kronor för att kunna läsa/svara/titta!!! Saken är alltså dödfödd - men att tanken började gro är nog positivt.

Chefen ringde just. För att kolla läget bara. Och undra om jag inte kunde tänka mej att få ihop en liten artikel ändå, en som legat på jäsning ett tag och dog - trodde jag - i o m min sjukskrivning.
Också den tanken känns positiv Att skriva, i lugn och ro, en rolig liten grej (eller liten, det är ett uppslag) som jag kan lägga tid och kraft på, när jag vill.

Jag har två veckor på mej. Det ska nog gå.

Mummel om uttryck

Jag har haft en död period vad gäller uttryck.
Nu tvingar jag mej att använda det som är mitt sätt att bearbeta, att vrida, vända och se från olika håll.

Jag skriver igen.

Kanske är det helt enkelt så att jag var tvungen att ta ett break från det vanliga pensionärsträffs- och katt-i-trädlokaltidningsskrivandet?

När jag skriver - i mina svarta böcker med svarta pennor, helst filtspets vilket kräver rätt tjockt papper för annars blöder det igenom - kan jag skriva vad som helst. Det är nämligen inte så att jag är ute efter Sanningen. Det är ventilerandet som är grejen, att få skiten ut ur huvuvdet så att det inte studsar runt därinne och övertygar mej om saker som är alldeles uppåt väggarna.

Förstås är det en risk - att lämna ut sina djupaste tankar, känslor, på papper, i en bok som i princip vem som helst kan få tag på och läsa, det är en risk. Folk kan ju faktiskt tro att det jag skriver är Sant. Inte fatta att det är mitt sätt att få möjlighet att se alternativen, svart på vitt.

En gång läste nån en av mina böcker. Det var.... Vidrigt. Förlåter jag aldrig. En sån kränkning. Jag hoppas att jag slipper uppleva det igen.

En hel kartong finns det på vinden, och vissa av dom är mycket mycket viktiga just nu. Dom jag skrev i 17-18 årsåldern. Det ger en möjlighet att få viss ökad förståelse för vad som händer med min älskade dotter, även om hennes situation och hennes upplevelser och känslor är skruvade gånger hundra, eller så. Jag var normalstörd. Hon är mycket mer än så.

Idag snöar det.

Jag har alltså lagat cykeln i onödan...

tisdag 29 januari 2008

Misstag trots kunskap....

Ok. Vissa saker vet jag. Lik förbannat gör jag fel...

Man skall icke pumpa ett däck innan man monterar tillbaka hjulet på cykeln.
Sådär. Nu har jag erkänt min dumhet!

Annars: paniksamtal in till avdelningen, jag måste få prata med nån, helst läkaren, men kontaktperson går bra. Få veta om hon pratat med dom om det vi diskuterade igår. Om att hennes försvarsmekanismer nu slår till med full kraft. Vilket innebär att allt som kan bli positivt måste sabbas. Fan också.

Igår sa min lille son nåt så fantastiskt tänkvärt. Jag hade ju irrat runt hit och dit och överallt och försökt hinna med allting och när vi väl var tillbaka med föräldrarnas bil hittade jag inte garagenyckeln. Den hade blivit kvar i en eller annan väska, och det gav förstås genast ångest.

"Nu får jag skäll", sa jag.
"Nej, det får du inte", sa han. "Mormor och morfar skäller väl inte på dej!"
"Klart att de gör, de är ju min mamma och pappa", sa jag, "du kan tro att de har skällt på mej då jag har gjort dumheter!"

"Men nu är du ju vuxen", sa han. "Då skäller de inte."

Gullunge. Han har många kloka tankar i sin lilla skalle, den där...

Misstag att tro att jag kan

Igår trodde jag att jag är som vanligt. Frisk. Inte ofrisk.

Åkte till älskade dottern, eftersom hon ringt. Hon hör bara av sej när hon har slut på cigg. Och då åker jag.

Vi pratade en hel del, en hel del bra prat, men sen kom det otäcka.
Hur hon totalt prioriterar nuet, inget annat.
"Vadå sitta inlåst, alla mina sommarplaner då? Och ska jag vara på nåt jävla behandlingshem på min födelsedag?"

Skräck. Hur får man en nästan 18-åring att inse att det inte är fråga om att fira 18-årsdag eller åka på festivaler, utan möjligheten till ett bra liv, i det långa loppet???

Jag vet. Hon är i den åldern då det bara är just nu som räknas, men om hon sumpar den här chansen, chansen till ett specialiserat boende med kompetenta människor som kan hjälpa henne att få ett långt, underbart liv med gudvethur många festivaler och födelsedagar, vad händer då???

Jag måste få prata med hennes läkare. Eller en av hennes kontaktpersoner.

Åkte hem (lånade föräldrarnas bil, mycket underlättande och fr f a tidsbesparande!) handlade, hämtade lilleman.
Och fick mer oro att handskas med. Enligt personalen på skolan har han varit stirrig igen. Gått tillbaka till det beteende som ledde till möten i början av förra terminen.
Jag bad dom vara uppmärksamma på vilka veckor han agerar ut. Om han är lugnare den här veckan, t ex, när han är med mej.
Jag tror inte han sover nog mycket hos pappa, det är släpa runt på sena träningar och svårigheter att säga nej som sätter käppar i hjulet för snart sexåringen.
Han behöver sömn. Det fattar inte fadern.

Jag bad personalen att om de upptäcker att det är pappaveckorna som blir jobbiga för lillsonen agera. Kalla till möte. Med honom. Vad jag säger spelar ju nämligen ingen roll, jag är ju bara Bittra Exet.
Fast det är jag inte, inte på så vis. Däremot kräver jag fanimej att han planerar sitt liv ungefär som jag gör: de veckor barnet är här får jag avstå en del. Det kan jag ta igen när han inte är här, nämligen.

Så: in med allt i bilen, inklusive lillens cykel. Det funkade med lite blått rep som höll bagageluckan nere. Hem, bära upp allt, iväg till mormor och morfar som blev så glada, så glada att se sitt dyrkade yngsta barnbarn (de har barnbarnsbarn i samma ålder, men de bor utomlands, så de är sällsynta gäster).

Promenad hem. Matlagning. Tjafs om att äta upp maten. Och sen: punkan på min cykel måste lagas. Skiftnyckel, och så tre och en halv trappa ner i källaren. Av med framhjulet, upp i badrummet. Såååå skitigt! Lyckades få av däcket och få i slangen och få på däcket igen, vet inte hur många gånger mina förrädarhänder bara slutade hålla i grejorna, men det gick. Bara pumpa kvar, och jag har en fotpump, gudskelov. Rekommenderas, förresten, det gör livet mycket enklare, man kan t o m pumpa bildäck med den och den kostar just under hundra spänn...
Då hör jag en liten röst bakom mej:

"Men oj, mamma...."

Såpaflaskan hade trillat i golvet. Och korken hade gått sönder. En grön sjö hade spridit sej över badrummet...

Det doftade ljuvligt, så mycket kan jag säga. Och jag har ett väldigt rent badrumsgolv nu. Kände mej lite som Pippi Långstrump också, sista stadiet var att hälla hinkvis med vatten ut över golvet och hjälpa till att få det till avloppet med en fönsterskrapa... Det tyckte lillen var kul!

Nu måste jag bara skruva fast framhjulet på cykeln. Det står nämligen i hallen, alldeles rent och nylagat, och håller luft.

Det går nog bra... Trots att gårdagens äventyr lämnat mej alldeles ovanligt invalid. Jag tål inte fysisk belastning, typ köra tio mil (och då har farsan ändå automat) eller skruva, bända och skura för mycket i taget.

Vänster hand fungerar riktigt dåligt. Smärtnivåerna ligger runt sju av tio. Men jag kan vila idag när jag fått junior till skolan.

Bagateller....

lördag 26 januari 2008

Mummel om vänner

Fick frågan av psykgubben: Har du nåt socialt nät som stöttar?

Det är en intressant fråga, minst sagt, och aktualiserad av telefonsamtalet jag just avslutat.

Min kära vän A., som bor 50 mil bort, men som alltid är nära. Det finns fler såna, åtminstone en handfull, kanske några fler, som utgör ett totalsolitt nätverk. De fångar mej varje gång.

Man behöver inte ha tusen bekanta som bor nästgårds. Visst, det är värdefullt med folk som kan hoppa in och hjälpa praktiskt då och då, med barnvakt eller tunga lyft - men det är en så liten del i det man verkligen behöver.

En vän som A., som finns och har funnits i typ femton år, som alltid har öron att lyssna med och klokheter att säga är värd mer än hundra bekanta som i princip bara passerar revy.

Jag har därtill blivit kräsen som fan. Dom jag nu kallar vänner litar jag på in i döden. Många har valts bort de senaste åren, eftersom dom tydligt visat att de inte pallar vått och torrt - det ska vara enbart i lust, inte i nöd. Om det inte är deras nöd, vill säga. Då förväntar de sej uppbackning, till hundra procent.

Reciprocitet. Finns oftast inte. Ge och ta är bortglömt.

Mina vänner, mina fina underbara kloka kvinnor, dom finns där, alltid.

Det är värt väldigt, väldigt mycket.

torsdag 24 januari 2008

Misstag att få panik

Ååååkej...

Kanske tarmvred. Men uppenbarligen ser det rätt bra ut, hon har fått dricka kontras, som tydligen tagit sej igenom. Så då är väl allt bra.

Jag fick en panikattack till: hur/vad ska jag säga till dottern?

Hon är helt oberäknelig i sina reaktioner, det vet jag ju. Så om jag inte ringer och berättar om mormor kan hon bli skitförbannad för det. Och om jag ringer och berättar om mormor kan hon bli skitförbannad för det.

Jag ringde avdelningen och bad om råd, och rådet jag fick var: vänta till eftermiddagen då hon börjar bli talbar, och berätta vad som hänt. Så då gör jag det.

Just nu behöver jag folk som berättar för mej vad jag ska göra. Jag vill inte ta beslut. Vill inte vara ansvarig. Jag vill vila. Kropp och själ. Vila, för att sedan kunna ta tag i, ta itu med, bli mitt vanliga effektiva duktiga kompetenta jag...

Plats för skratt.

Tänk att den masken hållit så länge!

Nu ska jag ta fram mina cd med mindfulnessträning och ta itu med åtminstone mej själv. Ge mej själv möjligheten att hålla ihop ett tag till. Trots att det är svårt. Omöjligt???

Mummel om rädsla

Jag är rädd.

Min mamma är på sjukhus, och jag är väldigt, väldigt rädd.

Trots allt - bara att de finns, att veta att de trots alla mina fel och brister finns där, betyder så mycket.

Jag vill inte att någon av dom ska försvinna innan vi lyckats hitta varandra.

Min pappa är ännu räddare, det hörde jag på honom igår då han ringde.

När jag var där på eftermiddagen var hon dålig, riktigt dålig, och lika vrång som vanlig.
"Varför ska jag åka till sjukhuset, de kan ju ändå inte göra nåt!"

Arg blev jag. Och röt. Röt att det var väl för fan just på sjukhuset som de kan göra nåt...

Så han tog henne med till akuten, och det var nåt som inte stämde på EKG:et, två stycken gjorde de, två omgångar blodprover, och de skulle skicka henne på röntgen när de skickade hem far.

Nu är det väntan. Inga svar om nånting än, men jag hoppas på njursten. Eller gallsten. Eller magsår, vad som helst utom hjärtat.

Jag är, trots att jag för x antal år sen bestämde mej för att inte vara det, sambandscentral. Ringde alla systrarna, och fick alla frågor jag inte kan svara på.

Väntan.

onsdag 23 januari 2008

Mummel igen - vilken dag, då!

Kanske kommer skrivandet tillbaka i relation till vilandet???

Nu förbereder jag min sjukskrivningsperiod genom att se till att jag har böcker att lyssna på. Alla Sjöwall/Wahlöös Historien om ett brott, tio stycken.
Och så en ganska ny bekantskap, Lin Andersson, som mej veterligen skrivit två böcker hittills, Nätfångst och Mordbrand.

Det är många timmars verklighetsflykt, det. Och möjlighet att få nånting gjort, därtill. Städning och promenader, t ex.

Idag måste jag försöka mina medicinproblem. Apoteket har inte de mediciner jag behöver för att klara vardagen. Kanske har de slutat tillverkas. Ingen vet, ingen kan ge besked - och jag vet hur pissigt jag mår om jag inte kan ta dom...

Liftar med mor till stan, där jag ska se om apoteket har åtminstone nån av mina piller!

Det känns underligt nu. Jag väntar på att vd:n ska höra av sej, eftersom jag vill prata med honom, vill att han ska vara insatt i exakt hur saker har utvecklats och på sätt och vis kulminerat i denna sjukskrivning. Varför?

För att jag inte vill att han ska tro att jag är en missräkning. En felrekrytering.

Jag vill jobba, det är vad jag vill...

Varför känns det viktigt? Det är nog för att det är

Mummel om föräldrar

Det handlar mycket om skuld nu.

Mina föräldrar börjar komma upp i åren, snart sjutti, och helt friska är de inte heller. Det borde alltså vara nu jag tog hand om dom såsom dom tog hand om mej då jag var liten.

Nu går ju inte det. Allt det där fysiskt påfrestande som jag som vuxet barn borde hjälpa dom med klarar jag inte, eftersom jag inte klarar fysisk påfrestning. Det suger.

Och nu: ringde igår för att berätta om min sjukskrivning. Att läkaren (psykläkaren, till allt jävla elände!) sjukskrivit mej en månad för att jag är utmattad.

Tystnaden var öronbedövande.

För så här är det: man ska "rycka upp sej".
Min dotter ska också "rycka upp sej".
Det faktum att man helt enkelt inte har förmågan att "rycka upp sej", att det krävs så mycket mer för att man ska bli stor och stark och b-r-a igen har gått dom förbi.

Jag ser på min far - en man som slagits mot depressioner hela sitt liv men hellre skulle sluta andas än erkänna det, för sånt är s-i-n-n-e-s-s-j-u-k-d-o-m - och önskar att han kunde tillåta sej att vara mera människa, släppa in oss, släppa in mej, men vet att han aldrig kommer att göra det.

Det man inte pratar om finns inte, nämligen.

Så nu är det så här: min dotter ska inte pratas om. Inte erkännas. FÖr hon är inte möjlig att förstå, i deras värld. De vill alltså att jag ska skära bort en av mina tre stora skatter ur mitt liv. En av dom som gör mej rik och mäktig och värdefull.

Det kommer aldrig att hända.

Jag blev själv bortskuren under en period. Det svarta fåret. Passade inte i mallen. När jag sedan, till deras stora överraskning förmodar jag, slutade som högutbildad akademiker i ett statusyrke (elelr är det det fortfarande, journalistiken?) blev det annat ljud i skällan, vill jag lova.

När jag valde att jobba med vad-som-helst i perioder i stället för att gå arbetslös (i gatukök, t ex, det var skitkul och betalade mat och hyra för mej och två små) var min mor otroligt upprörd:

"Men inte ska du med din utbildning...."

Förakt. Det var vad jag kände då. Förakt för en vidrig snobbism som inte har nåt i mitt liv att göra, som inte har nåt med mej att göra - och ändå måste det ju ha det, det var ju min mor, för guds skull?!?

Så: om de skämts för mej så är känslan väldigt ömsesidig. Jag skäms för att mina föräldrar ser ner på människor p g a sexualitet, hudfärg, yrke. För det gör de. I smyg. Och jag hoppas verkligen att jag lyckats bespara mina barn detta: inskränkthet. Jag hoppas att de, trots egna problem, går ut i livet med öppna sinnen, och unnar sej själva att bilda sina egna uppfattningar om allt. Inte baserade på mina. Inte på nån annans. Bara sina egna.

Lite ljug var nog det där, för en del saker har jag försökt indoktrinera dom med: icke-våld, allas lika värde, och så klassikern gör mot andra så som du vill att andra ska göra mot dej.

tisdag 22 januari 2008

Mummel om sjukskrivning

En månad. Så länge tycker min läkare att jag ska vara sjukskriven.

Förhoppningsvis kan jag bryta sjukskrivningen tidigare - men jag behöver också ge mej själv tid.

Jag måste komma igång med min fysträning, eftersom den gör att jag kan klara vardagen och min egen sjukdom. Detta vet jag, av erfarenhet.

Jag vet också att jag helt enkelt inte haft kraft att hålla i det senaste året, att jag, fullt medveten om följderna, inte klarat att ta hand om skruttkroppen. Nu är jag där jag är. Nersliten. Med väldigt förhöjd smärtnivå, och svagare muskulatur. Mer ihopspänd, och svagare. Det behöver jag hjälp med. Vad som kallas manuell manipulation i sjukgymnastkretsar. Jag tigger och ber om remiss till naprapat, eftersom jag har stor hjälp av den behandling hon gav förra året, naprapaten. Det gör ont, men det är skönt ont.

Samma sak med fysträningen.
Förra året gick jag med stavar ungefär en timme per dag. Tränade styrketräning (lätt, många repetitioner) tre gånger i veckan. Qi gong minst fem dagar i veckan. Mindfulness, vilket ger en mental vila som är ovärderlig, i princip varje dag. Nu? Ingenting. Promenader, ja. Då och då, men inga stavar, ingen överkroppsträning. Cykel - förstås, jag har ju ingen bil. Fast jag fick punka igår igen. Lika jävla irriterande som vanligt, eftersom jag inte längre har styrka i händerna för att laga, vilket jag alltid gjorde i mitt förra liv. Enkelt: punkad cykel, lagad inom en halvtimme. Nu? be om hjälp, eller lämna in och betala. Jävligt irriterande!

Det allra värsta är förstås känslan av misslyckande. Jag har verktygen, vet hur jag ska göra. Träningsprogram, balansboll, gummiband, vikter, motionscykel. Men inte kraften.

Jag tror att jag ska göra Det Värsta: ett schema. Ett träningsschema, kropp och själ. En självbehandling under sjukskrivningen, det måste väl vara en god sak, en dröm för alla anti-sjukdomsmänniskor i denna kalla värld?

"Å, så fint, hon försöker göra sej själv frisk!"

*hysteriskt fnitter*

Frisk blir jag ju aldrig, nämligen. Men fan så mycket bättre kan jag må.

måndag 21 januari 2008

Mummel om...nyfikenhet?

När jag går ut på min balkong ser jag ofta tanter. En del jättejättegamla, med rollator (eller rullator, båda funkar tydligen att använda) och hela köret, en del ännu äldre, med stavar. De tultar. Men bestämt, och framåtsträvande.

Så tänker jag: du kvinna, hur mycket har du att lära mej? Om livet. Om hur jag ska hantera det liv jag har kvar. Om hur man accepterar att de där extralevande åren är över, åren då man föder och göder, fostrar och skyddar - finns det nån mening sen?

Jag har väl mid-life crisis. Det är nästan omöjligt för mej att skriva det svenska, det kommer för nära - medelålderskris...

För mej, som kvinna, är det så jävla definitivt: min tid som reproduktiv är över. Den har varit så viktig, den där tiden, gett så mycket självklar mening åt allt, jag har behövts!

Och nu?

De dåliga dagarna har jag svårt att se nånting alls. Jo, jag vet att den lille inte ens är fyllda sex, där behövs jag ett tag till. Som mamma. Men som mej själv?

Vissa dagar längtar jag förtvivlat efter nån. Nån som ser mej. Mej. Som människa, kvinna, person. Inte mamma.

Nån att prata med, diskutera, gräla, älska, högakta, beundra, ja, hela kitet. Den där ouppnåeliga drömmen om Kärlek, kan jag tro.

Och de där kvinnorna jag ser, vad ser de? Ser de fortfarande mening och glädje?

Jag skulle vilja göra en artikelserie om dom. Långa reportage, om livet, om åldrandet, om hur det är att leva ett helt liv, att inte vara mitt uppe i barn-och-man-och-karriär, hur det är att finnas och vara då allt det där är överståndet - för visst måste det finnas mål och mening även då?

Kanske är det en blandning av dödsrädsla och dödslängtan. Maktlöshet och modlöshet tar på nåt vis över, men nyfikenheten, den där som gör att jag valt det yrke jag har, den finns alltid. Det finns ingen avstängningsknapp!

Just nu: bränner ljudböcker, försöker undvika att ringa till avdelningen eftersom jag måste det för att kolla om dottern 1) haft permis över helgen och 2) i så fall kommit tillbaka.

Hon skulle ju ha ringt och berättat. Men det gjorde hon inte. Förstås.

Så jag har njutit av att vara mamma och behövd, spelat spel, läst böcker, lyssnat på hur den lille den sista kvällen för den här gången legat i sin säng och sagt:

"Det här är så skönt, mamma!"

när vi bara varit där i sovrummet, i var sin säng, med var sin bok, i tystnad. Men tillsammans.

söndag 20 januari 2008

Mummel om söndagsmorgon

Lillen bygger tält i soffan. Han planerar sitt boende ihop med Pingu och sina två sovhundar (mjukisdjuren förökar sej i smyg...), och ska även bjuda på frukost. Nu ska han mojsa ända tills jag säger till att han ska laga frukost.

Jag tror att det kan bli o'boy...

Det är solsken. Lite under noll. Ett hopp om vinter? Lite vinter med gnistrande snö skulel jag vilja ha, trots att jag vet hur det ser ut eftersom jag bådåe researchat och skrivit om det: temperaturhöjning på nära 2 grader, 20 % kortare snösäsong.

Hittills ett par dagars snö i år.

När jag var liten var det snö. 1977, och då var jag tio och verkligenverkligen uppskattade det, var det snö så inihelvete. Pappa skottade taken, och vi klättrade upp på dom med hjälp av drivorna, och hoppade sedan ner i allt det vita. Lek med döden - jag kunde ha drunknat i snö.

Nu rasade tältet. Och det förutspådda och förvarnade (från min sida) och hett förnekade (från sonens) utbrottet kommer.

Han fick bygga under förutsättning att han inte blev galen då det rasade.

Det höll altlså inte, löftet. Men han är rysligt söt när han är arg...

lördag 19 januari 2008

Mummel om leverne och vardag och annat...

Är det bara elände?

Självklart inte. Det är bara det att... Bara det att jag behöver nånstans att älta, ösa ur mej eländet, få vältra mej i självömkan.

Det gör jag nämligen inte i verkliga livet. Där verkar jag har kontroll,tro det eller ej.

Jag intresserar mej för andra, och jag är jävligt bra på att lösa andras problem. Stötta. Hjälpa.

Kunde man aldrig tro efter att ha läst här, va? För här tillåter jag mej självcentreringen jag aldrig orkar ha i verkliga livet.

Idag: sport på tv. I like! Vän på besök, med nytt (för henne gammalt...) skrivbord till lilleman. Skruva skrivbord. Bära gammal upp på vinden - eller ska det i containern när den är öppnad? Under tiden?

Problem, men absolut lösbara vardagsproblem. Det är skönt.

Jag tror att jag kommit till beslut om den närmaste framtiden, tack vare eller på grund av kroppen.

Jag. Ska. Sjukskriva. Mej.

Kan nån tro... Ja, det känns som ett nederlag. Och nej, det känns inte som ett nederlag.
Igår sov jag en stund mitt på dagen, med vidriga mardrömmar, om dottern.
Hon hade en pojkvän som jag inte kände igen, och han attackerade mej, han rev mitt bröst blodigt, och jag försökte få kontakt med henne, jag skrek om att hon måste förstå att det han gjorde inte var normalt, jag visade de blodiga revorna på min kropp, pekade på pojken/den unge mannen och försökte nå fram till henne med att hans beteende inte var normalt.

Flera gånger var jag halvvaken, väckte mej själv med min gråt, med andnöd, men återvände om och om igen till drömmen. Försöken att nå fram till henne med skriken om normalitet...

Tolkningar är välkomna.

fredag 18 januari 2008

Mummel om nederlag

Nu har förrädarkroppen gett upp.

Snart måste jag ringa min chef och säga att jag inte kan jobba.

Det är ett sånt nederlag att jag inte ens orkar börja beskriva det i ord.

Hur ska jag orka fortsätta, med allt, om jag därtill måste orka hantera det faktum att jag inte är en värdefull människa, ens?

Jag måste börja ta hand om mej. Men jag vet inte var jag ska ta kraften ifrån.

torsdag 17 januari 2008

Mummel om stillestånd

Inget händer. Förutom att jag rasar, lite i taget.

Det är konstigt det där med att inte ha ork, eller mod, att våga hoppas - det tär. Sliter. Gnager ner allt till nån form av ingenting.

Livet händer. Jag känner att jag inte har kontroll på nånting alls, och nu är reserven nästan slut. Det går ut över kroppen. Min värk blir värre, muskelkramperna tilltar, svagheten breder ut sej och jag tappar allt jag försöker hålla i.

Ska man jobba då?

Än så länge, eller hittlls, har ju jobbet varit en livlina, en fredad plats, ett ställe att komma ifrån på, att få vara mej själv. Men nu?

Nu känns det som om jag inte har förmåga att producera, jag fyller inte min funktion, jag kommer inte upp i den nivå jag vill hålla - är det inte bättre för kollegona att då ha en vikarie här, nån som kan prestera hundra procent???

Men: om jag ger upp den sista grejen som håller mej förankrad i nån form av liv, i nån sorts verklighet, vad har jag då?

Visserligen kan jag sitta hemma och skriva. O ja. Oändligt navelskådande kunde det bli, en obruten flod av eländeeländeelände - men till vilken nytta?

tisdag 15 januari 2008

Mummel om maktlöshet, bland annat

Jag har mina barn som skrivbordsunderlägg på datorn. De är så vackra, och bilden är givetvis tagen en bra dag. En av de sista, före överdos och kaos och värld som faller i bitar.

Allas ögon glittrar, av glädje. Hennes också. Hon är så vacker, trots att håret som hon rakade av i våras inte hunnit växa värst mycket är hon vacker. Tillsammans med sina bröder glittrar hon, och jag kommer alltid att minnas den där dagen.

Efter det - maktlöshet. Oräkneliga telefonsamtal. Försök att få information, råd, vägvisning. Ofta svarar de s k proffsen nåt i stil med "...hur har du tänkt?".

Jag?!? Tänkt?!? Jag är i en situation som är helt okänd, jag förväntas handskas med saker jag inte har en aning om vad de innebär, jag söker hjälp hos människor som sägs ha inte bara kunskaper utan också erfarenhet - och de bollar tillbaka till mej...

Jag läser på. Lär mej. Men kan, på nåt vis, inte lyckas knyta allt jag läser till mej, till henne, till oss som familj. Hur ska jag kunna göra det? Jag har så svårt att förstå, eftersom allt är så främmande.

Min unge har en personlighetsstörning. Det innebär att jag, som normalstörd, inte kan förstå hur hon tänker, känner funkar. I hennes verklighet är det förmodligen helt logiskt det hon gör, men i min, och de flesta andras, är det inte möjligt att förstå - vi har inte den förmågan.

Jag säger till hennes storebror: "Det är ingen ursäkt, det är en förklaring", men känner att det bara är ord. Jag har inte lyckats integrera känslan i orden. Kanske om jag upprepar dom ofta nog?

Jag har haft en annan blogg. Det var min ventil, min livboj, min möjlighet att vräka ur mej all rädsla, all osäkerhet, alla tankar. Hon hittade den, och använde den emot mej. Jag kände mej som om jag utsatts för ett övergrepp - och hon påstod att det var samma sak för henne.
Där fanns förstås inga namn, ingen bostadsort, inga ledtrådar till var eller vem, men ändå hittade hon den.

Jag raderade allt. Grät, och raderade, och skrev inget på länge.

Jag hoppas att den här bloggen är dold nog, för annars vet jag vad som händer. Trots att det inte finns nån möjlighet för någon att räkna ut vem eller vilka det jag skriver berör kommer hon att använda allt emot mej.

I såna lägen är man otroligt maktlös. Vad jag än gör, hur jag än väljer att hantera situationen kommer hon att anse att det är fel, att jag kränker hennes personliga integritet - och hon ser inte, kan inte se, att det hon gör och gjorde slår allt med hästlängder.

Det är hennes verklighet som styr mitt liv, trots att jag inte är del i den, inte känner igen den alls.

Det är otäckt.

torsdag 10 januari 2008

Mummel om misströstan och tillförsikt

Som fenomen är det rätt intressant att studera, en kvinna i sina bästa år som faller i bitar.

Misströstan äter upp mej, och det är jag fanimej inte van vid. Vad händer? Vad har hänt med min förmåga att se en liten rolighet i stora svarta hål, att alltid hitta nånting att göra som leder framåt, att inte ge upp?

Det är det där med tillförsikten jag tappat, tror jag. Förr hade jag alltid en övertygelse om att saker och ting måste bli bättre. Inte nu.

Jag har sett min dotter sönderdrogad, skithög på centralstimulerande eftersom läkare anser att det ska provas - för det är vanligare med adhd. Logiken skrämmer. När man ser henne - och det är tydligt för många inklusive mej att det nog är personlighetsstörning det rör sej om, troligen borderline, åtminstone starka drag av - är just droger en av de saker som kan döda. Missbruk är otroligt vanligt hos borderlinepersoner. Och då ger de henne droger, för att testa.

Jag är maktlös.

Snart faller domen - ska soc följa läkarens rekommendation?

Hon kan inte klara sej ensam ute i den värld hon inte förstår sej på, hon behöver specialboende med utbildat folk omkring sej.

Jag kan inte hjälpa, bara finnas som mamma, och stötta. Kanske. För nu finns inte ork till nånting.

Så många familjer som trasas sönder då psykisk sjukdom slår till, så många som inte får den hjälp de behöver och går under, så många föräldrar, barn, syskon som drabbas så hårt - och vi syns knappt.

Inte de sjuka, inte de anhöriga. Och hur många dör?
<