Det blir åtminstone aldrig tråkigt i Mummellivet...

Dotter minskar 10-12 kilo på ett par veckor, får svåra smärtor som hoppar runt i diverse leder, blir genomskinlig och yr och orkeslös.
Mamma tvingar henne till akuten, och möter tyvärr ännu en idiotläkare som jag är tvungen att tala allvarligt till (...) och be om attitydförändring, och han ryter (tillbaka): "DU kan ändra attityd!" och dottern säger åt honom att inte prata så till hennes mamma, men är lugn och fin och spottar inte ens på honom.
Det har hänt, det, spottandet på läkare, menar jag.
Vad han gjorde? Var överlägsen och otrevlig och talade om för dottern att det ju inte gick att bedöma om man har gått ner i vikt efter hur kläderna sitter... Kromosomfel från födseln??? X och Y och sådant?

Jag bad honom ta in en våg och väga henne, och han sa "hur ska jag kunna veta vad hon vägde innan?" och dottern spände ögonen i honom och sa: "Du kan ju till exempel fråga mej!"
Därtill upplyste han om att han minsann var den ende läkaren där, så vi fick minsann hålla tillgodo och hålla käft. Nej, det sista sa han inte. Men menade. Just då, i alla fall.
Han bytte attityd, och det kan ha att göra med att jag upplyste om att dottern har en diagnos som säger emotionell instabil personlighetsstörning och att det var därför hon ville ha mej med och det var därför jag hjälpte henne att fylla i det hon glömde (han röt nämligen också åt mej att jag skulle vara tyst och låta henne prata, det var innan det där med vikt och kläder så jag var nog kanske lite lite ilsk redan före det...), och resten av kvällen (sisådär fyra timmar av och till) försökte han verkligen.
Och jag predikade för dottern om stackars osäkra ST-läkare som tror att man måste dölja eventuella osäkerheter bakom skitstövelbeteende och att det ju egentligen är SYND om honom, och hon spottade inte på honom senare heller.

Inte fick de proverna de behövde heller, eftersom de stack i hennes enda stickbara kärl första gången och när stackars synd-om-ST-läkaren upptäckte dotterns läckande hjärtklaffar och inte kunde hitta ultraljudsresultatet från 2008 och ville dra mer blod gick det åt helvete och panikångestattacken var nära. Kloka syrror sa dock ifrån, ungen vägrade givetvis att lägga in sej på observation, och blod drogs ett par dagar senare på vårdcentralen.

Svar idag: borrelia. Av ännu en mindre vetande läkare, tydligen, eftersom personen ifråga sa till dottern att viktnedgång och ledvärk inte kan bero på borrelian... Hon nojjade igång och hade cancer och allt möjligt i flera minuter tills jag skickat henne till landstingets egen infosida där symtomen vissa får av en infektion som pågått ett tag (d v s bl a viktnedgång och ledvärk...) stod.

Så telefonsamtal från en förälder i lillens klass som upplyste om att han minsann tänkte polisanmäla min son "om något mer händer". Jag frågade vad han pratade om, och han sa att lillen minsann slagit en bandyklubba i skallen på hans son i våras, och slagit honom igen för en månad sedan.
Råkar veta vad han syftade på, eftersom jag frågat läraren. De sprang ihop på fotbollsplanen, och den andra pojken ramlade och slog huvudet i marken. Sedan var de rejält osams om vem som skulle ha bollen efteråt, eftersom båda ansåg sej förtjäna frisparken. Och läraren redde ut det hela samma dag, pojkarna blev vänner och ärendet, som alltså inte var ett ärende, avslutades...
Lackade ur totalt, och talade om för denna pappa att jag givetvis på en gång skulle kontakta rektor och lärare och likabehandlingsteam och alla andra också, men inte polisen. Sa inte att hans lille son knuffade min nerför stentrappan i våras och sparkade honom på knät så att han haltade en vecka i början av terminen eftersom jag inte ser något konstruktivt i det.

Det jag däremot ser är en föräldragrupp som gör sitt allra bästa för att mobba ett barn. Som gör sitt bästa för att de egna barnen ska frysa ut honom. Som pratar skit om saker de inte vet ett jävla dugg om.
Frågade denna pappa om han själv aldrig hamnat i gruff på fotbollsplanen, och det fick han ju lov att erkänna att han gjort. Frågade också om han varit med och sett vad som hänt, vilket han inte hade. Om han pratat med läraren, men det hade han ju inte heller eftersom "skolan aldrig gör någonting". Till sist kunde jag inte låta bli att fråga om han deltog i föräldramötet förra veckan, men det hade han ju inte heller gjort.
Vet mycket gör han tydligen. Och vill han polisanmäla får han gärna göra det. Hur dum skulle han verka, på en skala, tro?
Mejlade rektor och upplyste om att jag inte känner mej trygg i att skicka min unge till hennes skola, och fick ett möte dagen därpå med ovanstående, och talade om för dem att jag beundrar deras arbete på skolan, att min son får den utbildning han ska ha, att klassen fungerar jättebra, att jag anser att de konflikter som uppstår är helt normala för 9-10-åringar, men att jag kräver att de gör någonting åt dessa jävla föräldrar.

Ska jag behöva säga till min unge att han aldrig får vara med och leka med de andra, aldrig spela fotboll eller basket eller bandy, aldrig stå i en matkö heller, för den delen, han kan ju faktiskt råka knuffa till någon???

Är helt slut till kropp och själ, men hoppas nu på rektorer, lärare och alla andra, och på antibiotika och kroppens egen läkekraft för dotterns skull, och mer sömn till mej.
Fixar inte tre, fyra timmar per natt. Är på väg mot utmattning, och det märks tydligt, kan inte fokusera, inte minnas, inte läsa. Inte bra.

Ge mej styrka, som sagt. För nu har jag gjort vad jag orkar för denna gången. Inte mer nu. Blir nog jobbigt med julhelvetet...

Styrkemummel

Tack Syster - vad gjorde man utan systrar???
Så:
Gud (eller gud eller gudinna eller välj själv vad som funkar, mitt eget tillägg som den hedning jag är!) ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. 

 Det är nog det där förståndet som gått rent åt helvete. Misstänker jag starkt.

Får söka reda på det, söka och söka och söka...

Mummel vid liv

Någorlunda.
Men nära är det, för det är för mycket nu.
Orkar inte ens med mej själv, men måste orka så mycket, mycket mer.

Så är det.

Moralmummel

Lite svårt nu, för jag inser att jag är en knepig jävel och att det ställer till problem.

Jag anser nämligen att man ska följa de lagar och regler som finns, och det är inte alls populärt.

Är det inte lite fånigt av mej, då? Är det inte fånigt att faktiskt från djupet av sitt hjärta tro på skit som "man ska leva som man lär" och att det faktiskt är en av hörnstenarna i en demokrati att folk faktiskt gör som man bestämt tillsammans?

Egentligen handlar det ju om det, och inget annat. Jag kan inte göra annat heller, för jag skulle inte kunna uppfostra en unge om jag hela tiden visste att jag vräkte tomma ord överallt.
En grej vi diskuterat mycket är facebook. Big deal? Big deal... Frågan kom för ganska längesen, ungen ville ha ett eget facebookkonto, och hela mitt inre skrek "nej!". Jag sa som jag brukar, att eftersom jag inte vet exakt hur det ligger till kan jag inte svara rakt av, kan vi snoka lite först? Vi snokade. Reglerna säger att man ska vara 13 år för att få ha ett konto. Så jag sa nej. Tårar och tandagnisslan, men inte så värst mycket eftersom han själv var med och läste, han var själv med och såg att så såg reglerna ut, vårdnadshavare ansvarar för att unge följer reglerna, om inte reglerna följs kan vårdnadshavare stängas av...

Problemet? Många många av hans klasskompisar har facebook. Och retas eftersom han inte har det... Mammahjärtat blöder - och ändå säger jag att nej, du förstår, jag är ju en sån där som anser att man ska följa de regler som finns.

Även om man tycker att det är idiotiskt. Det finns många lagar som är idiotiska, tillexempel. Men är det ok att bryta lite mot lagen när man tycker att lagen är idiotisk?
Diskussionen är mycket aktuell för mej, för just nu får jag en hel del skit för att jag anser att det är jävligt viktigt att man faktiskt utgår från de lagtexter som finns, tillexempel när man planerar hur jobbet ska organiseras... Att få i nacken att man "kör över" sina medlemmar för att man anser att arbetsgivaren ska följa lagen är för jävligt. Att få arga medlemmar som anser att man är en idiot är förstås inte kul - men hur ska man kunna ta fram lagboken nästa gång annars, hur ska man kunna kräva att arbetsgivaren följer lagen då?

Just nu känns det som om det nog är dags att be dem välja någon annan som kan företräda deras intressen i framtiden, för "förtroendevald" förutsätter väl att man faktiskt har medlemmarnas förtroende???
Om jag inte har det kan jag inte fortsätta. Om de vill ha en förtroendevald som driver olagligheter får de skaffa det. Bitter? Jag?!?

Äsch. Jag får väl lov att fortsätta att vara jag, iallafall? Fortsätta att anse att jag, för att kunna se mej i spegeln och kunna uppfostra mitt barn, får acceptera att det finns lagar och regler som är idiotiska, men att jag måste följa också dem, inte bara dem jag tycker är bra och nyttiga, om de bra och nyttiga ska kunna fortsätta att vara bra och nyttiga...

Borde nog inte ha skrivit det här, va?

Mummel om slut eller början

Nu kan jag inte gömma mej mer, nu måste jag bestämma om det är en ny början eller bara ett slut.

Konstaterar att det har kostat alltför mycket, och att jag faktiskt inte vet riktigt i vilken ände jag ska börja nysta för att få reda i detta kaos.
Tänker att jag avslutar min sjukskrivning nu - och att jag inte vet vad som väntar. Vet inte vad jag förväntar mej, och jag vet inte vad andra förväntar sej av mej, heller.

Förstår mej inte på resonemanget, för den delen. Snart ska det nya igång - men ingen vet riktigt vad. Eller hur, för den delen. Och när ingen vet någonting blir stressnivån hög, det spelar liksom ingen roll hur mycket det rent faktiskt är att göra, vet man inte vad som förväntas är man hela tiden stressad.

Jag funderar på att ta ett snack med chefen, eftersom det ju faktiskt är h*n som är ansvarig för det där dagliga. Borde inte h*n bara samla ihop alla och berätta vad som ska ske? Peka och visa och upplysa?
Det händer inte. Och jag förstår inte varför.

Jag är rädd nu, det känner jag, och det gör att jag föraktar mej själv. Ska jag bli en sån där fegis som håller käft nu? Har de lyckats kväsa mej såpass så att jag inte orkar stå emot och stå upp för mej själv och alla andra?
Får inte hända. Men det känns tungt nu. Börja om, börja nytt - utan att veta vad det ska innebära...

Vad jag vill: köpa mej en ordentlig systemkamera och ge mej själv utrymme att leka mej till kunskaperna jag behöver för att kunna sköta mitt arbete på ett bättre sätt.
Hoppas att det någon gång går att fixa. Jag behöver någonting kreativt i mitt liv, det som förut fanns har endera dött eller tagit långsemester.

Nytt. Från och med nu. Önskar att jag kunde vara förväntansfull - men det kan jag inte.

Mummel om jätteproppar

Jag läser Jenny Strömstedts krönika, och liksom hon skrattar jag, kanske inte så att jag hoppar, men i alla fall lite, inombords.
Så sant.
För även om jag inte är 70-talist så är jag rättså sen 60-talist, och visserligen hade jag det bra under min uppväxt, men vad är det som är bra, egentligen?

Mamma var hemmafru i tjugo år, jag var nog 12 när hon började jobba, lillsyrran 10, storasyrrorna vuxna och utflyttade. Hon handlade på krita i affären, och pappa betalade räkningen när löningen kom. Han var förresten aldrig hemma, på dagarna jobbade han som tjänsteman i Stora Företaget, där man började då man slutade skolan och var kvar tills man gick i pension eller dog, beroende av vad som hände först. Min far blev far till mina storasyrror som 19-åring och läste till ingenjör på kvällsskolan och gjorde karriär, men när jag var liten jobbade han också extra på kvällar och helger, han skrev sport i olika tidningar i området, och jag tror att han nog egentligen blivit en lyckligare människa om han gett fan i ingenjörsskiten och skrivit på heltid, men det hör inte hit.
Maten portionerades ut, en grillad kyckling skulle räcka till 6 personer, max två korvar var, och de få gånger man faktiskt fick en korv med bröd i ett gatukök kan räknas på ena handens fingrar. Födelsedagstårtan köptes på kondis nere där farmor bodde, och varje gång berättades samma historia, hur farfar skomakaren köpte gräddtårta och skyllde på att han behövde kartongerna för att göra lappar med kundernas namn och lägga i skorna... Det hör inte heller hit, och förresten ville jag alltid ha prinsesstårta, grön marsipan och mitt namn och ålder spritsat på med sockerglasyr eller chokladdito.

Jag sommarjobbade på torvmossen, i en grävmaskinstandstillverkningsfabrik, som städerska på lasarettet (fick förstås blodcentralen och centrallab, uschiamej...), såna saker, och när jag sen var vuxen nog att flytta och skaffa mej ett eget liv fanns inga jobb kvar på Stora Företaget. Inte för att jag brydde mej, dels hade jag bestämt mej för att bli journalist när jag var sisådär 7, dels var det fullkomligt otänkbart för mej att jobba där, av flera skäl.

Nu gick jag ju och fick barn när jag var 20, vilket troligen gjorde det där med karriär lite kvistigare, men jag fick ju som jag ville med mycket möda och stort besvär. Trots två småungar pluggade jag in en fil kand (engelska som huvudämne, och därtill lite skilda sociologiska ämnen varav rättssociologi nog var roligast, tror jag. Rättsantropologin var också fantastiskt kul, men den räknade jag inte in i examen, har en del sånt där krafs som väl räknas som högskolepoäng men inte fick plats i de 120 poäng som då var en fil kand-examen. Hade tänkt att ta en magisterexamen i engelska, men en unge krockade med en bil och en annan opererades och jag fick bakteriell lunginflammation och min dåvarande man kom hem och berättade att han blivit kär i nån annan så det blev inte så. Fick en liten utmattningsdepression i stället efter tre år utan sömn, så beskedet att jag kommit in på journalistutbildningen (200 sökande, allmänbildningstest och intervju, och så fick 16 plats, det var tider, det!)
Sen blev det alltså journalistutbildning för akademiker, och målet var nått. På sätt och vis.

Inte fan fanns det jobb som serverades alldeles gratis, inte. Inte i nån bransch, egentligen, och i min var det som nu: vikariat, vikariat, vikariat, utlasning och vikariat igen på ett annat ställe i 11 månader, och så fortsatte det. När jag jobbade på statligt ägda radion träffade jag folk som var 30+ och aldrig haft sommarsemester, inte kunde köpa bostad, inte vågade skaffa familj.
Högst osäkert, alltså. Vet inte om det var den först döpta jätteproppens fel, heller, men samhället började förändras, teknifieras och digitaliseras, och inget var detsamma som förr.

Jag är glad att jag faktiskt hängde på där på en gång. Trots att jag var fattig som en lus hade jag skrapat ihop till en dator till hem och barn, och vi hade tidigt internet, med tjutande modem, förstås. Tror att de tjänat på det, och vet att jag har gjort det, jag hoppade helt över tekniskskräcken, gammal som jag är...

Ser min son slita sej till jobb han älskar, och blir stolt. Över honom, och lite över mej också, faktiskt. Han har fått med sej en del sunda värderingar, trots allt. Som att man faktiskt kan nå dit man vill om man är beredd att lägga ner jobbet som krävs. Att det är värt det, också, och att man har sitt liv i sina egna händer.
Också dottern, sjuk som hon är, har med sej en hel del vad gäller människosyn och det så populära "värdegrund", och till sist lönar sej nog det, också.

Ser andras unga vuxna i samma ålder som mina som sitter på röven och förväntar sej att stekta kycklingar (och 52-tums tv-apparater och avancerade datorer och hyra och en massa nöjespengar...) ska flyga in i käften på dem, och ser också hur deras föräldrar ser till att det gör det. På sin egen bekostnad, förstås. För "det är ju mitt barn, mitt ansvar", och jag blir förbannad eftersom jag tycker att dessa föräldrar förstör för sina barn, är det inte en förälders jobb att uppfostra sina barn till att bli självständiga vuxna? Helst före 40, då...
Nåja.
Och USA är fortfarande någon sorts förebild?!? Landet där man får miljonen dollar för att den nya husbilen körde av vägen för att föraren satte cruise controlen på 70 miles i timmen och sen gick och gjorde sej en kopp kaffe. Jajamen. Det stod ju inte i manualen att man var tvungen att sitta kvar vid ratten om man satt på cruise control. Alltså skadestånd, och givetvis en ny husbil. Företaget ändrade i manualen också, förstås.
Fint, det. Tänka själv behöver man inte.

Mummel om att bli osynlig

Genomskinlig och osynlig känner jag mej, ofattbart onödig och jag är tillbaka i något jag trodde att jag lämnat för många många år sedan.

Såhär: nu vet jag att jag har mitt jobb kvar, men hela den här... Processen? Upplevelsen? Whatever. I alla fall har det inneburit att jag inser att jag kan fortsätta att försöka inbilla mej att jag är en riktig människa hur mycket som helst - men det är jag inte.

Det går inte att komma förbi mina fysiska problem, nämligen. Jag har, i min upplevelse av mej själv, blivit en sån där. Det är ju vad jag fått höra under den senaste tiden, det är den etikett jag fått påklistrad på mej, och det är vad som kommit ut ur det här. Förminskad.

Jag vet ju med min hjärna, rent logiskt, att jag är duktig på det jag gör. Kompetent är väl ordet. Mer än så, faktiskt. Jag har erfarenhet som gör att jag i vissa delar är riktigt, riktigt bra på det jag gör, och jag kan producera texter som både engagerar och berör, om jag är på det humöret.
Tyvärr är det inte så ofta nuförtiden, och det beror inte på att jag tappat greppet eller förmågan, det beror helt enkelt på att det inte längre finns tid för ordentlig research eller eftertanke eller filande på texter så att man får dem just så.
Massproduktion på löpande band är modellen, och det är förstås för att i princip alla redaktioner är slimmade... Oj, vad jag hatar det ordet!

Käpphästen fram, alltså. Jag anser att det som händer med media är ett hot mot demokratin. Och jag är rädd för att detta, som så mycket annat i vårt samhälle, inte kommer att gå in i människors medvetande förrän det är för sent. När de flesta små lokalblaskor redan dött och folk inser att just de små lokalnyheterna som håller ihop kommunerna, som får oss att reagera och agera på fusk och mygel och orättvisor inte längre finns.
En bekant var hemma här på besök, och berättade att de bestämt sej för att säga upp tidningen, för det de vill veta "kan vi ju hitta på nätet".
"Jaha", sa jag, "vartdå?".
Det gick förstås inte att svara på med annat än "ingenstans". Nättidningar kostar också pengar, och de flesta nätupplagor lever på det papperstidningen tar in, annonsintäkterna på nätet täcker inte kostnaderna för den personal som krävs för att producera text och bild och sen lägga ut grejorna. Vad kommer att hända när det inte längre är gratis att läsa tidningen på nätet? (Detta är förstås helt oundvikligt, det finns inte ett enda företag som kan dela ut tjänster och produkter gratis i längden!)
Vad är det jag bygger upp till? Jo: jag vet inte om det varit värt det. Jag vet inte om jag vill jobba med det här längre. Är det inte konstigt? Jag fullkomligt älskar det jag gör, brinner för det, kan egentligen inte tänka mej att pyssla med något annat, men jag vet inte om jag vill mer. Det suger all kraft ur mej att varje dag gå hem och känna det som om jag inte fått möjlighet att göra mitt jobb.

Har det kostat för mycket, allt detta? Har det tagit all min energi så att jag inte orkar upp igen?

Tanken är riktigt otäck. Det är så mycket jag behöver orka, nämligen. Så mycket som är viktigare än att göra rika människor rikare på bekostnad av min egen sinnesfrid.

Dottern är på sjukhus igen, och hon har för andra gången gett sej på sitt ansikte. Hur illa tycker man om sej då? Att se hennes vackra lilla ansikte täckt av ilskna röda rispor slår mej till marken, och jag kämpar som ett djur för att inte bryta ihop framför henne.  Jag måste alltså orka, oavsett hur osynlig och genomskinlig och förminskad jag blivit under de här senaste månaderna. Helvete också.

Mummel om underbara människor

Jag är så tacksam.
Tacksam för att jag är omgiven, ja nästan dränkt, i fantastiska människor som stöttar mej.

Några helt enkelt genom att finnas: min lillunge som är mitt ljus, min storson som pratar och pratar och inte vet till sej av vilja att finnas för mej, min dotter, som också hon, trots allt annat hon har att bära med cancersjuk pappa och flytt på gång och terapi och borderline, gör allt hon kan för att pigga upp mej.
Min älskade, som står ut. Bara det...

Därtill finns mina myndighetspersoner, som är undantagen som bevisar regeln, kanske. Min läkare. Försäkringskassan, som skickade allt jag begärde utan dröjsmål.
Och min af-tant. Skulle dit idag och hämta papper, och när jag kom dit fick jag beskedet att hon var sjuk. Började nästan grina - men fick syn på en annan kvinna som vid en period i forntiden var inblandad i mitt ärende, och  bad henne om hjälp. Hon drog igång och försökte hitta de handlingar jag skulle ha - och då kliver min egen handläggare in.
Hon hade kommit ihåg att vi bestämt att jag skulle komma, klivit ur sjuksängen, och åkt de sju mil hon har till jobbet.

För min skull.

Det finns hopp.

Mummel om bearbetning

Efter en sömnlös natt med en massa tankearbete har jag kommit fram till följande:
Jag förlåter. Jag förlåter den lille mannen som inte kan stå för sina handlingar, för det är högst troligt att det beror på att han är rädd. Rädd för att den Store Chefen ska bli förbannad (ingen trevlig syn, eller upplevelse...), så jag förlåter honom.
Jag förlåter, önskar honom all lycka och glädje i livet, och släpper taget om min ilska, min förödmjukelse, alla de där negativa känslorna som dominerat den senaste tiden. Dominerat och förgiftat mej.

Så. Klart. Inte ska en liten feg mans misslyckanden få förstöra mitt liv, förstöra mej? Han får leva med sej själv, och jag får leva med mej, och därför väljer jag att förlåta och släppa taget om det negativa. Han berör mej inte längre, och jag tänker inte ens lägga energi på att förakta. Det ni!

Och det känns så skönt. Så skönt att komma fram dit, och så skönt att välja - jag väljer liv och glädje och mej själv i stället för att fastna i ilska och förtvivlan och förakt och alla fula, negativa, otäcka känslor som gör livet outhärdligt.

Hade besök av dottern igår, och jo, det är relaterat. Vi pratade nämligen om hur vi ska försöka jobba oss bort ifrån allt hennes negativa.
Vi har båda skrivit en del under åren som gått, jag har ju en kartong "tankeböcker" på vinden, år efter år av händelser och känslor nerskrivna, och hon har en hel del, hon också. Idén vi berört tidigare, och som vi båda anser vara rätt bra, är att försöka spegla båda sidorna: hennes upplevelser och mina, vid samma tidpunkter.
Vi är båda medvetna om att det kommer att visa sej att vi uppfattat samma händelser på helt olika sätt, men vi anser båda alltså att det är en riktigt bra idé att få ihop det till en historia.

Jag säger att det skulle kunna vara till stor hjälp för många, och varför inte bara göra det?
Anledningen är förstås att det kommer att göra ont som fan. Det är vissa saker jag inser att jag helt förträngt, för dottern har en förmåga att minnas allt, nästan otäckt ibland...

Mummel om att hänga

Hänga löst. Hänga i luften. Hänga på gär'sgår'n.

Hänger och hänger och hänger och bottnar ingenstans.
Försökte jobba, men det gick inte så bra, det. Jobbet är inga problem, men hela tiden människor, rara söta goda fina människor som frågar hur det är med mej, hur jag mår.
"Du har tappat vikt, hur mår du egentligen?"
"Det ser inte ut som om du mår så bra, hur är det egentligen?"

Jag kan tala om att egentligen vill nog ingen veta hur jag mår, för det är nog jobbigt att hantera det måendet.
När jag närmar mej jobbet börjar darrandet, inuti. Eldkulan i magen tar fart ordentligt. Och väl inne i huset darrar jag ofta också utanpå...

Priset tog nog chefred i alla fall. Kunde inte låta bli att gå in och visa de papper som faktiskt visar att de höga herrarna på de högsta positionerna inte drar sej för att ljuga, rakt på. Blåljuga i officiella protokoll, är det så smart? Kommer jag att skriva under? Tror inte det.
H*n sa: "Jag har tänkt gå in och prata med dej hela dagen, jag ser ju att du inte mår bra, men det har kommit saker emellan hela tiden".

Yeah right. Tänker jag då, där jag står upplöst i tårar som inte går att stoppa, det där förbannade protokollet tog knäcken på mej. Det lilla som fanns kvar att ta av rann ur mej, helt enkelt, och jag lämnade en lapp till nyhetschefen att jag inte tänker jobba på ett tag eftersom en reporter som bara gråter inte är en så bra idé att skicka ut på jobb. Eller ha på redaktionen, för den delen.

Det är bara så mycket att hantera, så många dimensioner och nivåer, och jag är så trött. Försöker tänka att jag varit med om värre, att jag givetvis fixar detta också, men jag tror inte på mej själv just nu.

För många års kamp, för mycket slit, för mycket utslit - det finns inga reserver kvar.

Jag vet att jag måste försöka få en läkartid, för jag kommer att behöva ett intyg eftersom jag tvivlar på att jag klarar av att jobba på ett tag nu. Kanske inte förrän allt är över kan jag ens börja tänka på den där hemska framtiden som alla tjatar om, "tänk på framtiden, strunta i de där gubbarna, de betyder ingenting", säger mina fina vänner, men sorry, det är fel.

Man kan inte tänka på framtiden om man ingen har, och just nu har jag ingen. Den hänger den också, kanske i vågskålen, men hänger gör den.
Inte förrän jag vet kan jag på riktigt byta inriktning på tankarna, så mycket har jag insett. Gett upp har jag inte, så är det inte, men innan allt är klart finns bara en jävla massa ångest som dominerar allting.

Nu tänker jag försöka sova, för det har jag svårt för på natten. Sedan blir det träning, för sliter man hårt kan man inte tänka, bara svettas. Och sedan vet jag inte. Inget vet jag.

Jajamen!!!

Precis så här är det - också för tillsvidareanställda...

Mummel om att inte vilja mer

Ska börja med att det nog inte är så farligt som det låter - de där konkreta suicidtankarna lämnade jag nog i skogen nånstans, kanske när jag gick vilse och leddes runt till alla de där kantarellställena...

Men vissa saker vill jag inte mer. Vill till exempel inte tänka på vad jag ska göra när det gäller jobbet. Där är det stopp. Jag samlar in alla papper som ska samlas in, bufflar mej igenom hopplösa växeltelefonister tills jag får fatt på rätt person, accepterar inte "...men det får du ta med min chef" utan upplyser bara om exakt vad jag vill ha, och får det också. Egentligen är de ju bara rädda och osäkra, de stackars handläggarna, de vill inte göra fel, och vet troligen inte vilka direktiv som gäller just för dagen... Jag gör allt det där, men tänker inte steget längre. Inte "varför", med andra ord.
För börjar man tänka på varför så måste man börja snudda vid det där med vad som kommer sedan, och det vill jag inte.

Det är nog mycket bättre att veta, eller vad tror ni? Att verkligen veta att man sägs upp ger ju den säkerhet som behövs för att börja tänka framåt. Jag ser hur de andra som "riskerar uppsägning" (det betyder att de sägs upp, bara inte formaliserat än, på grund av mej) har vänt sej ifrån dagens situation och ser framåt, har börjat agera efter de nya förutsättningarna, helt enkelt, med jobbsök och planering.
Det kan inte jag.

Trygghetsrådet har informerat, och jag hoppas, främst för kollegornas skull, att det verkligen är så bra som det låter. Att de får möjlighet till stöd och hjälp när det gäller de där otroligt jobbiga bitarna som att skriva CV (finns det något värre?) och öva intervjuteknik, skaffa eventuella kompetenshöjningar som krävs. Jag såg hur min vän, ung och framåt men på senaste tiden så ledsen, så ledsen (hon sitter med nyköpt lägenhet och krossade framtidsdrömmar) piggnade till, började ställa frågor, lade om kursen...

Men en sak kommer hon inte över, och inte jag heller, om sanningen ska fram: det faktum att den fackliga aktivitet som de senaste åren faktiskt gett resultat både när det gäller praktiska saker och sammanhållningen i arbetsgruppen kommer att självdö. Där finns en av riskerna med att ha en väldigt åldershomogen redaktion med medelålder långt över 50: alla tycker att de gjort sitt när det gäller facket. Ingen vill, orkar, har lust. Alla är nöjda med att ta hand om sej själva, även om det givetvis blir problem när det är dags för lönerevisioner och omorganisationer och... Ja, ni fattar. Nånannansansvar-sjukan.
Det ansvaret har vi tagit, hon och jag, till ganska hög kostnad för oss själva... Roligt har vi förstås också haft, och det är en stor tillfredsställelse att få höra att det aldrig fungerat bättre med det fackliga arbetet än de senaste åren.
Ändå: nu självdör det. Dels på grund av hennes försvinnande, och dels på grund av mitt. På ett eller annat sätt. Jag vet nämligen att jag inte kommer att orka ensam, att det funkat så bra är givetvis för att vi stöttat varandra.
Hon är så ledsen för att allt vårt arbete nu kastas bort. Är bortkastat. Vad man nu ska säga. Och jag sympatiserar, även om mina drygt femton år mer i livet gett såpass mycket mer erfarenhet (cyniskhet?) att jag kommer att kunna lägga det bakom mej på ett annat vis.
Stackarn... Det är inte lätt att vara ung, att brinna så hett för något, och inse att visserligen är det man gör uppskattat, men inte anses så viktigt att någon med automatik kastar sej över stafettpinnen och fortsätter!

Vill inte tänka, alltså. Och vill knappt jobba, heller. Blir ledsen av att komma dit, ledsen när jag svepts med i en uppgift, gjort ett bra jobb, och minns att jag faktiskt inte är önskvärd. Att jag är en "sån där", nån man vill bli av med.
Min närmaste chef  kom in och pratade häromdagen, och det kändes väldigt svårt. Han är inte alls intresserad av människor, den mannen, det här med känslor är jobbigt för honom, och därför är det en totalt obekväm situation när han börjar prata känslor... Visserligen känns det väldigt bra att få höra att jag har hundraprocentigt stöd från dem som faktiskt räknas i min värld, dem som jag jobbar med, men det betyder ju faktiskt ingenting rent praktiskt.

Och vill jag...?

Inte tänka. Vill inte mer. Ner med hjärnan i ishinken, bara, stäng av, strunta i verkligheten... Inte så konstruktivt, va?

Mummel om fragmentering

Är lite rädd för mej själv nu, faktiskt.
Pratade med min kurator om det igår, om den här känslan av att allting är i bitar, och jag får bara ihop ett par i taget, aldrig den helhet som behövs.
Det gäller allt - jag stryker, men det blir inte klart. Jag planerar vad jag ska göra i trädgården, och bara en liten del blir gjort.

Jag känner förstås igen tecknen, men vägrar att acceptera faktum: det är utmattning på gång...

Inte så svårt att förstå. Om man tänker på hur många nivåer jag har att hantera nu, hur många delar i mitt liv som inte fungerar och som jag måste bestämma mej för vad jag ska göra med, hur jävla svårt det är att orka med dels all mental press, dels den förbaskade kroppen som sviker mer än nånsin, är det inte alls svårt att förstå...

Tänker på hur lång tid det här kommer att ta, hur lång tid jag måste hålla ihop utan att veta vad jag egentligen har att hantera, och bara det drar igång stressreaktionerna som fragmenterar allt ännu mer, och så åker jag vidare på karusellen.

Om jag hade jobbångest förut är det ingenting mot vad jag har nu, för nu finns ingenting roligt kvar. Inte ens att komma hem, något som var fristad och lugn tills alldeles nyss, är längre lockande, eftersom varje sekund bygger på skuldberget.

Mitt skuldberg som redan är enormt växer och växer, och det är så väldigt tungt redan.

Mummel om skogen

Jo, jag åkte till skogen, min skog och min sjö och alla stigarna jag kan utan och innan...

Och så gick jag vidare. Vidare, på stigar jag inte känner, och kom vilse, lite lagom sådär, knäade mej fram under och mellan granar, barr överallt innanför kläder och i håret, och hittade svamp överallt. Gula kantareller som stod i drivor där i skogen utan stigar, skogen dit ingen går, stora kraftiga väl tillväxta svampar som aldrig aldrig plockats om jag inte gått mitt vilse just den dagen... Ett helt kilo blev det, svårt att få hem, men bara jag hittat ut till en väg var det enkelt, och långt, att komma hem till stugan

I de kända skogarna rågades korgen av trattkantareller som nu ligger på tork. Frysen full av förvälld svamp, magen full av soppa på två sorters kantareller och sherry och ädelost.
Har tagit hand om min egen trädgård idag, för igår sprack min illusion av ifredsamhet när man och föräldrar kom, och jag åkte hem.

Kanske fixar jag det här.

Själviskt mummel och skam

Jag är en egotrippad jävel som sliter sönder min familj.
Så känner jag idag.

Samtidigt känner jag också att jag är så jävla förbannad, så sårad, så ledsen, och jag kan inte hålla isär känslorna alls just nu.

Hudlös.

Jag säger: nu mår jag dåligt, jag orkar inte, ni får lov att stå ut med att jag gråter, att jag är lättirriterad, att jag blir ledsen och arg för ingenting, och de säger, ja, självklart, vi förstår.
Men så blir det förstås inte. Det blir inte så, eftersom Mamman inte gör det hon brukar (ska?), inte ser till att allting flyter på, att de små konfliktungar som alltid ploppar upp i en familj sjasas ut ur huset innan de hunnit växa till sej, inte finns för att lägga en sval hand på pannan på vem-som-nu-behöver och av vilken anledning det nu må vara...

Jo, idag är jag bitter. Bitter och ångestfylld på det, ännu en skitvecka startar ju nämligen och jag vet att jag kommer att möta de där människofientliga små männen igen, öga mot öga, måste lyckas hålla masken (jo, där tar jag faktiskt fram mamma-takterna, även om det aldrig skulle falla mej in att lägga några svala händer på just de där pannorna!!!) och inte bara det utan också lyckas göra mitt jobb som vanligt, i den förfärliga miljö som skapats...

Tjafs och fånigheter är det, och jag tänker att jag ska packa en liten väska med det nödvändigaste, tanka gamla bilen och åka till stugan. Bo där några dagar och nätter, med skog och sjö och miljoner trattkantareller som står i stora buketter och väcker samma känsla som guldfeber. Skogen...

Vi var där i helgen, eldade ris och skräp, föräldrarna var så glada, min mor grät när hon tackade mej för att jag tvingat upp mina grabbar, och storsonen tackade också för en fantastisk dag efter ett jättebråk när jag väckte honom som avtalat... (grät i en timme, för när jag börjar kan jag nämligen inte sluta, så ser det ut nu, herregud)
Men när vi gick i skogen, trollskogen, John Bauer-skogen, såg jag på den kullriga, mossbetäckta marken, tänkte att där vill jag lägga mej, titta upp mot himlen, se träden och fåglarna och himlen, och somna.
Igår kväll kom de där tankarna igen (just den planen är gammal, jag vet ju precis hur det kan göras, hade ju ganska konkreta suicidplaner för några år sedan, mest medicinframkallade men inte enbart), på den mjuka mossan och tabletterna och vinet och jag är glad att jag har en tid hos kuratorn idag.

Pratade med min fantastiska läkare förra veckan, ringde vårdcentralen och fick beskedet att första tiden jag kunde få hos honom var om nära tre veckor, och då grät jag. Grät och bad sköterskan att lämna en lapp till honom, om nya symtom, om kramper som tar sömnen ifrån mej, om att jag behöver hjälp. En timme tog det, sedan ringde han. Och allt var gott igen... Nää, inte riktigt. Men det gav en sån boost.
"Den här fajten ska du orka ta", sa han, så det blev tre nätter på stesolid, och jag har sovit utan kramper.
"Om det går åt helvete börjar vi om och skaffar dej ett nytt jobb", sa han, och det kändes som om det kommer att ordna sej, det här, för om man har en sådan människa på sin sida finns inga andra alternativ.
Problemet är att jag inte vill ha något annat jobb. Jag vill ha mitt jobb.

Jag inser att det aldrig skulle bli detsamma, förstås, att hur det än blir blir det fel, ingenting blir någonsin bra där igen efter detta. De som blir kvar mår dåligt. De som får gå mår kanske ännu sämre. Och det blir mycket bitterhet och ilska som kommer att ligga kvar och bubbla, kanske gro.

Så det bär jag omkring på, ilskan och bitterheten, uppgivenheten och hjälplösheten, och övertygelsen om att det här samhället är på väg åt helvete... Tillochmed storsonen, hittills övertygad kapitalist, tvivlar... Jag säger: De flesta "system" är finemang i teorin, och sedan kommer människor in i det. Makt och pengar korrumperar, och till sist har människor trasat sönder alla fina teorier och idéer med egennyttan.

Men nu åter till mej. Jag har gråtit inatt, och hur längesedan är det jag grät mej till sömns? En enda mening, en rad ord med en klar underton av elakhet gör det mot mej nu. Jag klarar inte av det, klarar inte att känna att också min älskade tröttnar på att jag är ledsen och trött och arg och...
När också den grunden skakar vet jag inte vart jag ska vända mej, och ser skogen.
Och skäms. Så mycket skam och skuld, och även detta lägger sej som extra ton på bördan.

Vet inte vad jag ska göra nu. Så enkelt är det.

Mummel om vinstkrav

Har ni sett alla nyheter om neddragningar på tidningar?
Aftonbladet, Expressen, SvD, Kvällsposten - alla ska de spara, och sammanlagt försvinner nog hundratals tjänster.

Grejen är att de går med vinst, de där tidningarna. Hundratals miljoner. Och ändå ska det sparas. Journalister och redigerare försvinner, och online är viktigast.

Trots att det är papperstidningarna som ger pengar är det därifrån folk försvinner. Jo, det är inte så att nätupplagorna ger några pengar att tala om, de kostar en massa, men kan bara existera eftersom gammelmedia genererar riktiga pengar...

Snart måste det alltså börjas tas betalt för webbtjänsterna, det finns inga alternativ där. Och vad händer då? undrar jag... Vad händer när generation vill-läsa-gratis inte får gratisnyheter längre? När papperstidningarna är nedmonterade till tomma skal?

Det är sorgligt, och jag anser att det är farligt. Vinstkraven från alla dessa koncerner som delar upp Sveriges tidningar mellan sej suddar bort allt det där som gjorde att jag valde att bli journalist en gång i tiden: samhällsjournalistiken. Granskningen av företag och offentliga verksamheter. Möjligheten att ge röst åt alla dem som inte kan skrika högt nog för att höras.
Just nu granskas psykvården av Aftonbladet. Vi kan också se att alla de barn som misshandlats av systemet faktiskt kommer att få en (visserligen löjligt, men ändå) ersättning, och hade de alls uppmärksammats om inte journalister funnits för att bli megafoner för dem, för att göra deras röster hörda?

Jo, visst finns mycket skit, också - men det är ju på grund av att folk vill ha det. Vad händer med oss alla om vinstkraven leder till att det som finns att tillgå är skvaller och kändisar och inget annat???

Så blir det nog, är jag rädd, för det är där pengarna finns att hämta. Det där med samhällsansvar är inte ett dugg intressant för "marknaden", och jag sitter ju själv mitt uppe i beviset på det, känns det som.
Det blir övertydligt att människor inte har någon betydelse alls för dem som äger tredje statsmakten, som inte kommer att vara någon tredje statsmakt länge till.

Desillusionerad. Sån är jag, just nu. Och jag hoppas och ber om att det kommer att finnas någon som hittar ett sätt att hålla liv i den granskande journalistiken när vinstkraven börjar sätta press på tidningsinnehållet också, inte bara skalar bort de människor som vet vad de gör och brinner för sina omoderna idéer...

Mummel om kramp

Med jämna mellanrum börjar jag kvida och sprattla och skrämmer slag på barn och man, "Vad gjorde du i garderoben inatt?" frågade min älskade, men inte var jag i garderoben, jag stod och klängde på den, försökte få mina ihopkrampade underben att sluta med det.
Krampandet, alltså.

Eller spasmandet, vete fan vad man ska kalla det. Jag känner av vänsterarmen/handen, har gjort det några dagar, det är underarmsmuskulaturen i första hand, men också lillfingret fånar sej, och det drar liksom bakåt över axeln. Det går bra, inga större problem att klara av. Inte heller är skulderpartiet och bröstryggen så farlig, det gäller bara att inte spänna upp sej ännu mer, inte göra några oövertänkta rörelser som knyter ihop det ännu mer.

Men benen. Fy fan. Det är så vidrigt, och gör så ont, och det är banne mej fråga om muskler jag inte ens visste att jag hade... Nån sorts snedgående variant nästan på ovansidan, det känns som om skenbenen spänner ihop sej, och en riktigt läskig grej är att fötterna liksom viker upp sej mot dem. Mot skenbenen alltså. Se bilden inne i huvudet: plötsligt börjar fötterna bara dras inåt uppåt, utan att man har nån möjlighet att göra nånting.
Ajajajjjj.... En otroligt obehaglig upplevelse, om man ska vara engelskt understateande.
Låg på knä invid soffan och grät ner i kuddarna samtidigt som jag försökte räta ut fötterna och hindra att tånaglarna rev sönder skenbenen, har aldrig varit med om maken.
Skrämde nog slag på min make, men han får vänja sej - huvudsaken är att lillsonen redan gått och lagt sej, och att jag lyckats behärska mej rätt bra under tiden han var vaken.

Undrar vad som händer om det händer när jag kör bil? Går i trappor? Intervjuar politiker?
Undrar vad det beror på?
Tar man paraflex i stora doser med regelbundenhet borde man väl inte få krampande muskler?

Jo, jag får nog ta och ringa vårdcentralen imorgon. Försöka få tid hos min läkare. För jag går inte till nån annan, no way, kommer inte att ske. I mitt tillstånd blåvägrar jag att sitta och redogöra för jämmer och elände under tio års tid, jag gör det bara inte, då är det lika bra att de lägger in mej på psyket direkt.

Jag undrar vad det beror på, detta klart försämrade tillstånd, och spekulerar i mineralbrist? Kalium, är det inte det man kan ha brist på när man krampar? Eller är det magnesium? Båda?

Ställde mej på vågen när jag kom hem från min resa, sa jag det, kanske? Och funderar på om det kanske inte är så nyttigt att bara tappa tio kilo utan förklaring?

Gnäll och gnäll och gnäll, men jag har förbaske mej rätt till.
Jag har rätt att gnälla. Så det så!

Misstag att bråka?

Skannar dokument, och vet inte om jag orkar hålla på.

Orkar man faktiskt hålla på att "bråka" när man vet att om man lyckas med sitt uppsåt kommer någon annan krake att mista jobbet?

Tänker att jag ska strunta i alltihop, krypa ihop i ett hörn hemma i min trygghet och aldrig aldrig mer komma ut, för det vore det lättaste, det vore att göra som man förväntas...
Så det gör jag alltså inte. Kanske inspirerad av ett samtal jag fick igår, en fantastiskt stark kvinna som haft en fantastisk karriär, numera pensionär, men fortfarande stark. Efter en tids katastrofläge, ska sägas. Hon har mist en nära anhörig efter vårdmissar, och vi kom att prata om det där med att vara bråkig.

"Först tänkte jag låta bli att göra någonting", sa hon, "jag kände att jag bara inte orkade".
"Sen tänkte jag att om jag inte gör det, vem gör det då?"
Så hon gjorde det, mer för andras skull än för sin egen, hennes älskade anhöriga var ju redan borta. Men andra kanske skulle kunna få hjälp av hennes beslut, andra kanske skulle slippa att utsättas för vad de utsatts för.

Så måste jag nog tänka nu, tror jag. Att lagarna i landet skapats med tanke bakom, och i det samhälle vi nu bygger är det extra viktigt att de som anses svaga skyddas på alla sätt man kan komma på. Som detta. Jag är ju en av de svaga, en "sån där", och jag tänker inte lägga mej platt och dö enbart för att det passar maktmännen bättre...

Just nu är vi alla svaga, för den delen. De som får bli kvar mår dåligt, de som inte får vara kvar mår ännu sämre, och vi får uppleva med all önskvärd tydlighet hur lite människor betyder. Kan man inte ens få sparken med värdighet? Kan man inte försöka visa medmänsklighet och omtanke när man försätter människor i sådana här situationer?

Så ledsen. Trött och ledsen och rädd, och kroppen spelar mej onda spratt, också. Inget att undra på, måste man väl säga, självklart blir det så att anspänning och sömnbrist ger extra symtom, extra värk och muskelspasmer. Har vaknat om och om igen inatt av att benet krampat, våldsamt och smärtsamt, och vet inte hur jag ska hantera den biten. Det är nytt, och det är obehagligt.

Ny dag, nya tag. Kanske.

Mummel om "såna där"

Tänker mycket på mej själv just nu, i smyg, och det väcker en massa känslor som är väldigt, väldigt svåra att hantera.
Minns hur jag slet för att först klara av att vistas bland folk efter sisådär fyra års sjukskrivning och rehabilitiering och sen för att visa att min hjärna och mina kunskaper inte gått åt helvete samtidigt som min kropp. Hur jag slet för att visa vad jag kunde och vad jag gick för, och hur det till sist faktiskt gav resultat, eftersom min dåvarande chef stod upp och tog sin egen lilla kamp, för mej...

De här åren har varit en berg-och-dalbana, minst sagt, men alltid har det varit jobbet som hållit mej uppe. Genom all skit med dottern, allt slit för att försöka få till en framtid för henne, separation och ensamstående-mamma-livet, ekonomiska svårigheter och depression, nya diskbråck och mer smärta - alltid jobbet som fanns där, jobbet som höll mej under armarna och lyfte mej.

Jo, jag har vetat om att jag inte är värd riktigt lika mycket som andra. Jag har vetat om att jag inte kan lika mycket som andra, men också varit medveten om att min arbetsgivare fått ersättning för det, så jag har fixat att hantera det, också.

Nu blir det svårt, däremot, eftersom jag fått veta med allt önskvärd tydlighet att jag är en "sån där".
En "sån där" som man vill veta hur man egentligen kan bli av med, det är nämligen lite svårare än vad det är med normala människor. Det har gått fint att ta emot ersättning som vida överstiger verklighetens arbetsnedsättning, inga problem där, billig arbetskraft är alltid välkommen, men nu har jag alltså gjorts till en "sån där" som man vill bli av med, till varje pris...

"Hur blir man egentligen av med såna där?"
Det frågan kommer att bränna i mej i resten av mitt liv, tror jag.

Jag vet dock att det aldrig någonsin funnits anledning att anmärka på mitt arbete. Jag är bra på det jag gör, en av de bästa, faktiskt, och det kommer jag också att bära med mej, tro inget annat. Jag kommer att vara rädd om alla de kommentarer som är fina också, men det är sant som det är sagt: en enda negativ kommentar raderar många, många positiva ur medvetandet.

Undrar hur jag ska fixa resten av min tid på jobbet, hur länge det nu blir? Gå dit varje dag, som en "sån där", och veta att jag inte är önskvärd. Energin är borta och det lilla extra kommer inte att finnas längre. Så sorgligt.

Mummel om Hemma

Helgen har varit rätt hemsk,  men en sak har blivit helt klar: det betyder oerhört mycket att ha en grund att stå på.
Vet inte hur många gånger jag "tjatat" på mina fina grabbar om hur tacksam jag är över att jag har dem, och att jag kan vara mej själv här, mellan våra väggar.

För så är det ju. Det är i en trygg miljö man kan tillåta sej att vara sej själv. I hela sin ynklighet!

Bett om ursäkt har jag också, för det är banne mej inte rättvist att just de två människor i världen som jag lever närmast nu, som jag älskar så mycket, så mycket, ska få ta all skit.

Utanför, ute i världen, måste masken hålla. Där måste jag vara kompetent och balanserad och känslomässigt stabil - helst helt lugn, vilket givetvis inte är realistiskt! - och framförallt inte visa svaghet, särskilt inte nu. Och därför är det ju när jag kommer hem jag rasar ihop, för var annars, som sagt???

Jag vet att jag alltid sagt det till barnen, att om man inte kan känna det man känner hemma, var ska man då kunna göra det, men på något sätt har jag inte riktigt inkluderat mej själv i den idén. För Mamman måste ju vara fast punkt och trygghet, eller hur?
Kanske är det väldigt bra att jag nu har kommit vidare med mej själv, till en punkt där jag inser att jag också måste tillåta mej att vara liten och svag. Inte konstigt att jag inte gjort det förut, i och för sej, där har ju aldrig funnits någon annan som har kunnat ta rollen av stark och trygg i min lilla familj...

Nu är läget ett annat, jag är en annan, och det känns så skönt.
Pratade med min återfunna vän om det, sa att det är tur att jag har min älskade att vända mej till och luta mej emot, och hon konstaterade att hon inte fattade hur jag klarat mej förr, i allt kaos.
Inte jag heller, egentligen. Kanske är det sviter från alla år av ensamhet, av tvång att alltid finnas för alla, vara stark och skapa lugn och trygghet, som gör att jag är extra labil nu??? Vingel och krångel, och lite rädsla också, för tänk om han inte orkar, min älskade?

Men jag ber som sagt om ursäkt, och talar om för dem, mina grabbar, hur mycket de betyder och hur mycket jag älskar dem, och inte bara för att de stöttar mej, utan helt enkelt för att de finns.
Jag är en otroligt lyckligt lottad människa, vad än folk kan tro. Allt som krånglar i mitt liv är inget att prata om när man ser till hur rik jag är på människor som jag älskar och som älskar mej.

Det är äkta rikedom, det!

Mummel om känslor

Det blir inte mycket med sömnen nuförtiden, och jag börjar fundera på om jag kanske kommit i övergångsåldern eftersom jag fungerar ungefär som när jag var gravid, och det är jag inte...

Gråter mycket, och ofta utan orsak. Eller ingen som borde framkalla den där förtvivlade fulgråten, i alla fall.
Men ibland händer saker som får mej att fundera på om det inte finns något som knuffar till och ändrar riktning på händelser och världar...

Jag har i ett par dagar tänkt mycket på en mycket kär vän, en när och kär som jag tappat bort litegrann på senare tid. Inte så att vi brutit eller medvetet undvikit, jag insåg bara att det var alldeles för längesen vi hördes av och hade ett av våra långprat och att jag saknar henne alldeles väldigt mycket. I förrgår kväll tänkte jag på henne igen, och grät litegrann.
Och så, igår, rymde jag hemifrån litegrann, det var loppis annonserad och varför inte glida dit och bara titta lite? Det första som hände var att jag sprang ihop med mina föräldrar, som jag inte sett till på länge. Vi pratade, och då kom hon. Min vän.
Jag skickade iväg de åldriga föräldrarna, och föll i gråt mitt i kramen med min vän.
"Men vad är det?", sa hon, förstås, och jag berättade, all saknad och förvirring rann ur mej, och det enda vi faktiskt kunde konstatera är att livet snurrar så fort, så fort, med jobb och pendling och  växthusbygge och smedja och ungar som är som de är.

Känns bättre nu, och jag behöver inte säga att vi tappat bort varandra mer. Och att jag tror på både öde och mening och att man får det man behöver i rätt tid.

Hon har en son med grav adhd, och vi kunde inte låta bli att sörja för att vi skapat ett samhälle som inte lämnar ett enda uns utrymme för "sådana där".
Jag är en "sådan där", och det är också min dotter och hennes son. Vi ligger utanför den norm som numera gäller, på ett eller annat vis.
Ung, frisk, välutbildad, tjugo års erfarenhet trots att man inte är mer än trettio... Så ska man vara. Helst ingen familj heller, och det ultimata måste vara att man är lycklig över att jobba gratis, också.

Kanske slutar jag som en sur, bitter, desillusionerad kärring inom kort? Kanske slinker jag in i sköt-dej-själv-och-skit-i-andra-träsket, i bara-jag-får-är-jag-nöjd-tänket, i gynnar-det-mej-gör-jag-vad-som-helst-inställningen?

Usch. Bara tanken ger mej ont i magen, men det värsta är att jag ser det hos de kollegor och blivande kollegor som jag just nu försöker rädda kvar.
Knivar i ryggar överallt. Hemliga samtal med diverse chefer där man säger en annan sak än det som sas inför kollegor och fackrepresentanter. Och hur kan jag då fortsätta att jobba? Hur kan jag stå upp och säga att jo, detta var vad vi kom fram till, när chefen säger att nej, så sa inte den här personen när jag frågade?

Sparka mej i baken, och lyft mej i håret, men ge mej inte ett uppdrag för att sen sätta ut mej till vargarna, thank you very much...

Slutar nu, innan tårarna kommer. Varför orkar jag inte ens bli förbannad längre???

Mummel om siffror och människor

Så är en av de värre veckorna över, och det är bara att försöka ta paus och vila. Få musklerna, som krampar och bränner, att slappna av, och framförallt: få hjärnan att inte fortsätta spinna i maxfart.

Igår tänkte jag länge på hur skilda utgångspunkter man har i sådana här situationer. Hur skilda stolar vi sitter på, de olika förhandlingsdelegationerna.
Tänkte: Vad skulle hända om jag sa att jag önskar att det var jag som kunde se siffror och inte människor? Om det var jag som inte kände alla de människor som nu väntar, fruktar, mår dåligt. Om det var jag som inte hade jobbat med dem, fått reda på hur de har det hemma, hur deras drömmar och planer ser ut...

Av dem som inte har möjlighet att få plats i framtiden är de flesta förstås unga. Mitt i familjebildande och bostadsköp, allt sådant. Inte för att det spelar någon roll, men ändå. Jag kan inte glömma det. Jag kan inte låta bli att se deras ansikten, höra deras röster från diskussionerna om idéer till utveckling av jobb och sej själva, hur de berättar om barn och partners.

Den stolen är jävligt obekväm. Önskar att jag vore annorlunda. Kunde skärma av, se listor som listor och inte som människor.
Min inställning är att alla som vill jobba kvar ska få göra det, och ända tills det sista ordet är sagt tänker jag faktiskt fortsätta att tänka så. Får höra att jag är naiv och orealistisk, men varför ska jag lyssna på det? Målet måste väl ändå vara att försöka?

Herregud... Hjärtat slår så fort hela tiden, och jag har ångestbränna i maggropen, och hur jag än andas och mediterar får jag inte mer än tillfällig lindring på de symtomen. Och mitt i detta: jag själv. För jag sitter riktigt illa till, och orkar inte ens börja fundera på hur framtiden ska kunna se ut.
Jag vet att jag inte är ett enda dugg attraktiv på vad som kallas arbetsmarknaden. Marknaden gillar inte sådana som jag, och det har inte bara att göra med min sjukdom, mitt fackliga engagemang är ett lika stort handikapp, även om ingen någonsin skulle säga det högt - förstås.

Enda trösten är väl att jag inte skulle välja annorlunda med facit i hand. Det samhället vill jag faktiskt inte ha, ett samhälle där vi inte längre är lojala med varandra, där ingen längre tänker att vi tillsammans faktiskt åtminstone är starkare än ensamma.

Så: ingen ånger. Och jag vet att alla mina kollegor vet att jag gör allt jag någonsin kan för att få också den här fullkomligt vansinniga situationen att lösas så bra det någonsin går.

(men på kvällen, när jag kommit hem, gråter jag för min egen skull.)

Arbetsgivarmisstag...

Från paradiset in i den grymma verkligheten tog en grisblink, kan man säga.

Och nu har jag, igen, ont i magen, sömnproblem och ångest, allt det där jag helt lyckades förtränga under de fantastiska veckorna på Atens gator.

Trots allt stod jag på las-listan, och när jag påpekade det faktum att jag har en särskild anställning och att det därmed är så att arbetsgivaren har skyldighet att bereda mej plats i den nya organisationen fick jag svaret att "vi tolkar det inte så"...

Spännande, det. Problemet är att de inte tagit reda på fakta innan jag anställdes, men det, mina kära vänner, är inte mitt problem. Om jag får vara så krass. Jo, också funktionshindrade människor med lönebidrag får en alldeles vanlig tillsvidareanställning - men vi har lite, lite starkare anställningsskydd än vanligt folk. Det är alltså inte så lätt att man som arbetsgivare kan håva in pengarna för att sedan säga upp hursomhelst, och det är väl troligen det de hade tänkt sej i nuläget, att bli av med mej.

Las paragraf 23.


Ska hursomhelst prata med min arbetsförmedlingstant så fort som möjligt, för att få definitiva besked, och för att ha henne bakom ryggen för min egen del. Jag kommer nämligen att ha fullt upp med att rädda så många andra som möjligt från arbetslöshet, jag orkar inte ens tänka på mej själv i det här läget när uppåt tio människor, unga, mitt i livet, med småbarn eller med småbarn på gång, utan möjlighet att få nytt jobb, riskerar att stå utan jobb inom en snar framtid.



Det är mycket nu. Och jag är ledsen om jag försvinner från bloggen, eller återkommer till den med långa och ojämna mellanrum. Ska försöka skriva, men det känns tungt.

Men: jag är solbränd och har minnen för livet, jag har skrivit mycket och rett ut en hel del, både i mej själv och i relationerna runtomkring. Alltid något!

Mummel om virvelvindar

Jag tror att jag hamnat i en orkan, faktiskt.
Hur kommer det sej att allt alltid ska hända samtidigt, och hur kommer det sej att man stänger av, släcker ner, tar en paus från verkligheten?

Såhär menar jag: det är som om jag inte klarar av att processa allt som händer, så jag kör bara på, tänker inte på vare sej det ena eller det andra, tar en minut i taget - och blir sen väldigt förvånad över att jag glömmer saker...

För det gör jag. Som att jag faktiskt ska resa bort inom kort, och att jag alls inte tänkt på det mer än i förbigående, tänkt "åh, vad det ska bli skönt, det är precis vad jag behöver, vila från allt", och nu har jag inte nånting alls klart.
Har inte ens funderat på vad som behöver packas. Vad behöver packas? Vad behöver man om man ska bo i ett litet hus i en stor stor stad vid Medelhavet i två veckor? Anti-kackerlacksmedel?
Resorb. Skavsårsplåster. Alla mediciner (kommer troligen att bli tredje graden-förhörd i tullen) och min man. Kanske lite kläder???

Stänger av igen, för jag har så mycket annat att ta mej igenom före det, alla dessa oroliga människor som kommer in i mitt kontor, som ringer, som mejlar. Inga svar har jag, och jag känner mej otroligt inkompetent i det hela. Ska ta med arbetsmiljölag och avtal, plugga fackgrejor under min flykt undan verkligheten, för jag vill inte skjuta upp det och ha allting hängande över mej.
Dottern är osynlig och har inte hört av sej på nån vecka, och jag tror att det beror på att hon släppt in exet igen, och inte vet hur hon ska prata med mej om det. Jag ombads ju faktiskt att hota honom så att han skulle sluta ringa femtio gånger om dagen, och hur ska jag kunna ha en normal relation med honom då?
Såg på facebook att hon ska flytta. Ser på facebook att hon lever. Får väl vara nöjd med det, kanske?

En dag i taget. Allt blir så försenat, alla dessa oroliga människor som avbryter det vanliga arbetet - men det går inte att be dem gå, det går inte att bara lägga på luren, jag kan inte och vill inte.

För det är inte ett samhälle jag vill leva i, nämligen. Jag måste orka fortsätta bry mej om människor. Jag vill inte bli en av dem som tar på sej skygglapparna, har tunnelseende och bara bryr sej om sej och sitt.
Så. Nu sa jag det. Och jag hoppas att jag kan stå för det också.

Mummel om arbetslöshet

Har insett att jag nog inte ens behöver fatta beslut om att byta jobb, det kommer nog att göras åt mej...
När ny organisation och allt är färdigt kommer jag med stor sannolikhet att få sluta, för hur det nu än är är jag inte bara funktionshindrad och lönebidragsanställd, jag är också en av dem som är sist in.

Hur känns det? Vet inte riktigt. Jag vet att jag, om jag följde normen, skulle nojja som fan, oroa mej för att bli arbetslös (med mycket liten möjlighet att hitta nytt jobb, vilken arbetsgivare vill anställa en snart fyrtiofemårig sjuk människa?), ha ångest inför framtiden - men det gör jag inte.

På hela taget finner jag just den biten av mitt liv näranog oväsentlig. Ha!
Perspektiv... Det blir några månader med riktigt tuffa tag, för jag ska väl förhandla bort mej själv, kan jag tro. Laslistor och elände, och försök att tro på att arbetsgivaren kanske kan tänka långsiktigt och erbjuda dem som har ett par år kvar till pensionen något sorts avtal så att de unga människorna får jobba kvar, kamp för att inte allt som byggts upp under lång tid ska monteras ner - men jag oroar mej inte. Inte för mej själv, that is, men mycket för andra. För kollegor som vågat sej på att satsa på hus och barn och nu är förtvivlade. För kollegor som är så trötta, så trötta och har tappat lusten och helst skulle vilja gå hem i morgon.

Oroar mej också för att det verkar som om vår verkliga uppgift alltid hamnar i bakvattnet, varför kan inte det publicistiska och våra läsare en enda gång få vara huvudsaken?

Nåja. Oroar mej alltså inte för jobb-Mummels framtid, för det löser sej nog. Jag är van att vara fattig som en lus, och nu behöver jag inte ens få ångest för att jag inte ska klara av att betala hyran, för det gör vi tillsammans, jag och min älskade. Jag skulle nog tillochmed kunna överleva på sjukersättning, även om jag inte skulle tycka att det var särskilt skojigt...

Nej, jobba vill jag. Och det kommer jag också att göra. Nånstans.

Har bestämt mej för att kontakta min fina arbetsförmedlingskontakt, hon som ansvarar för mitt lönebidrag. Lika bra att ligga lite före, eller hur? Är ganska säker på att hon kommer att hjälpa och stötta, och se till att hitta ett alldeles nytt jobb åt mej om det är vad som krävs.

Än så länge vet jag ingenting om vad som ska ske, nämligen. Jag vet att vi kommer att få en övertalighet (som det ju så fint heter) på jobbet, och att en hel del människor kommer att stå utan arbete. Jag vet däremot inte hur många, eller hur arbetsgivaren tänker sej att organisera redaktionen, och därmed kan jag inte ens börja planera inför förhandlingarna som alltså kommer om ett par månader.

Bara att börja plugga paragrafer, och ha alla lagar och avtal på mina fem fingrar. Alltid något - för det kommer att hålla mej sysselsatt!

Mummel om hjälplöshet

Hinner vara på jobbet i knappt två timmar innan allt rasar igen, alternativt helvetet bryter löst en gång till.
Denna gång är det från akuten, där dottern ligger efter ännu en intox, och jag märker att jag liksom cirklar, jag går runt runt på stället, vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vända mej.

En kollega kör mej upp till sjukhuset, och jag pratar med sköterskan innan jag träffar dottern. Hon berättar att dottern tagit imovane, och jag känner hur ett hjälplöst raseri börjar bubbla i mej. För om jag vet att det är totalt vansinne att skriva ut några mediciner alls i någon större mängd till henne, ska inte hennes läkare som haft med henne att göra i åratal veta det?
Så är det i alla fall. Hon fick imovane utskrivet. Och tog för många. Jag frågar om hon skadat sej, och det har hon. Båda armarna, kanske mer. Orkar inte fråga mer.

Går in till henne, och hon ligger under en filt, har den uppdragen till hakan. Hon är talbar, men väldigt, väldigt trött, och den gula filten skär sej mot  hennes nyfärgade hår. Jag frågar vad som hänt, och hon säger att det bara är för mycket, det är för mycket för att orka nu.
Så kommer det, bit för bit. Pappa ringde igår kväll, och försökte förklara vad det är som händer. Att han är inlagd på sjukhus och får cellgiftsbehandling fyra av veckans dagar, och att det ska vara så i fyra månader.
Hon har förstått hur sjuk han är, alltså.
Därtill sa han åt henne att han själv var för trött och mådde för dåligt för att prata med hennes bror, kunde hon göra det, tro?

Det klarade hon alltså inte, även om hon berättade för sin bror vad pappa sagt. Sen började hon ta tabletter. Och imorse tog hon fler. Sen ringde hon psykmottagningen, pratade med sin psykolog, och han ringde 112. Hon sa att hon trodde att det var så, hon mindes kanske att hon pratat med honom, är det på riktigt mamma?
"Jag vill inte att det ska vara så här", säger hon till mej, och jag kan inte annat än hålla med.

På nåt vis är det så mycket svårare nu, efter den här relativt sett långa perioden av lugn. Hon har inte gått så djupt att hon inte orkat med livet på så länge, och kanske har min beredskap sjunkit, för det gör så mycket ondare, det gör mej så mycket mer illa nu. Är det det där eländiga hoppet jag känt som ställer till det?

Jag följer henne till IVA, och det är gudskelov en bekant som jobbar, jag vet att han är en bra människa och en bra sköterska, det gör det faktiskt lättare. Sitter med henne en stund, pratar en del, tills hon plötsligt inte vill mer, inte orkar prata alls - och det är när det bränner till i sammanhanget "pappa". När jag säger att hon inte kan vara ansvarig för hans mående, att hon inte kan ändra på verkligheten, bara hantera den, och att hennes pappa inte har rätt att lägga på henne ansvaret att prata med sin bror. Då vill hon inte mer, för pappa ska skyddas till varje pris. Så som det alltid har varit.

Där blir hon kvar ett tag, på IVA. Kanske ett dygn, beroende av när psykkonsultation kan ske.
Och jag åker hem, för jobba kan jag inte. Jag vet att jag måste åka hem till hennes storebror och berätta vad som hänt, vet att jag måste säga att planerna för dagen är ändrade, att syster inte kan följa med på de roligheter han planerat för lillebror nu när han är hemma på besök...

Vi går lite sönder tillsammans, jag och storsonen, och jag ser hans ögon bli svarta av ilska, så som bara hans ögon kan bli, det blåa blir svart. Han reagerar som jag, och är så arg, så arg - på pappa.
"Så kan han ju inte göra, fattar han inte att han inte kan lägga det på henne?" säger han, och vill ringa till pappa och skälla ut honom, men jag säger att det bara är kontraproduktivt, för då ringer pappa till dottern och berättar, och då blir bror och syster ovänner, för man får inte kritisera pappa, o nej.

Jag vill inte heller att det ska vara så här. Jag vill inte att jag ännu en gång ska tvingas sitta på akuten och IVA och inte ha en aning om vad jag ska säga eller göra.
Men så är det alltså.

Mummel om trygghet

Kuratorsamtal idag, och jag funderar på om jag var lite för ärlig - kanske är det inte så himla smart att berätta om de där självmordstankarna som ploppat upp på senare tid?
För så har det alltså varit. Har varit så jävla elak mot mej själv, verkligen tjatat på mej om hur otillräcklig jag är, hur inkompetent, hur tydligt det är att jag verkligen inte klarar av nånting, och hur mycket bättre alla skulle ha det utan mej och mina nojjor och ledsamheter...

Konstigt är det, hursomhelst. Det borde inte vara så, det borde vara så att den trygghet jag nu har, en trygghet jag aldrig nånsin upplevt i mitt vuxna liv, ger en stabil grund för mej. Borde det inte?


"Jag tycker att du borde ha en läkarkontakt", sa kuratorn, och jag sa att det nog vore bortkastad tid att försöka få en tid för mej på psyk, mina problem är ingenting om man jämför med alla dem som väntar på att få kontakt med en psykiatriker, och vad ska de kunna göra? Skriva ut lite lugnande, lite sömnpiller?
"Jag menar en läkare på vårdcentralen", säger kuratorn, och jag tänker att det gör ju saker ännu lite värre, för vad ska min stackars allmänläkare kunna göra förutom ovanstående? Sjukskriva mej, förstås, men hur ska det kunna göra nånting bättre?
"Jag tycker att det låter som om du har alldeles för mycket oro omkring dej", säger kuratorn, och jag tänker att nähä, menar du det?

Vete tusan om det lönar att gå tillbaka dit. "Jag kan hjälpa dej att bedöma hur du mår", säger kuratorn, och jag behärskar mej för att inte börja fnissa, faktiskt...
Är helt medveten om hur jag mår. Är helt medveten om att det är mina känslor som inte hänger med i svängarna, jag har lärt mej att sätta gränser, att säga nej, men det gör mej illa att göra det. Det gör mej så illa, och just den biten vet jag faktiskt inte hur jag ska komma tillrätta med.

Har kommit tillrätta med mina kaoskänslor och tillbringat söndagen i kärlek och samtal, och undrar ännu mer varför jag inte kan fokusera på det positiva i stället för att ge mej på mej själv för att jag inte klarar av att lösa alla problem, för att jag inte räcker till för alla.
Men så är det.

Och nu? Jag övar mej på att känna att jag faktiskt har en fantastisk trygghet att luta mej mot, och att jag för första gången i mitt vuxna liv inte är ensam om att ta allt ansvar för allting.

"Känns det inte bra att kunna säga sådär, mamma?", säger min storson när jag i förbigående nämner att jag pratat med lillebror om ny ryggsäck och nya kläder nu när skolan börjat.
"Jag fattade det inte när jag var liten, men jag har förstått senare hur svårt det var för dej när jag var lite, så är det inte skönt att du har råd nu? ", säger han, och ännu en gång känner jag mej välsignad, jag har underbara barn.
Så - visst måste livet vara värt att leva?

...

Jag vågar inte låta tankarna bli till ord just nu, har stoppat undan mina pennor och skrivböcker, och mår fysiskt illa av att tänka på att "ventilera".

Tycker jävligt illa om mej själv nu, och det är för att jag inte räcker till.
Telefonen ringer, storsonen för fjärde gången den här dagen, och jag orkar inte, jag orkar bara inte, men svarar givetvis ändå.
Försöker vara uppmuntrande, det gör jag. Säger åt honom att allt kommer att gå bra, han kommer att ha jobb så att han klarar sej, så att han fixar att göra det han planerat, jobba ett år och få ordning på sin ekonomi och sen avsluta studierna. Säger att jo, det är en pissbransch att ge sej in i, det vet han ju, men han är duktig, han har visat att han är duktig, och vad som än sker, vilka neddragningar som än görs, så kommer duktiga vikarier att behövas.
Han fortsätter att nojja, är negativ, hittar problemen och inte lösningarna, och jag säger att han ska lyssna på mej, jag är ju mamman och därför ska han tro på det jag säger - och han svarar att han bara säger detta till mej, ingen annan, knappt till sej själv...
Och jag tänker att jag faktiskt inte är kapabel att riktigt känna ett uns medlidande med honom. Har ju gjort i princip samma resa, upplevt samma sak, med den skillnaden att jag hade två barn att försörja, två barn som jag inte kunde upplysa om huruvida de skulle vara på dagis nästa dag eftersom telefonen ringde på morgonen med besked om jobb.

Dottern har återupptagit kontakten med killen som skar sönder sej i hennes lägenhet, killen som tryckte ner henne psykiskt och som är sjukare än hon. Vet inte om hon återupptagit relationen, men det skulle inte förvåna mej. Orkar inte fråga. Hon ringer och ber mej hjälpa henne med storhandling, och det gör jag, förstås. Hoppar över marknadsbesöket, make och unge får åka dit ensamma och det går så bra så, medan jag kör dotter och matkassar.
Nu vet jag att hon har mat den här månaden, vilket är skönt. Jag vet också att jag inte räcker till för henne heller, och det sliter ännu en liten bit ur mej.

Så jag är skör. Överkänslig, möjligen. Och när jag känner att min älskade inte respekterar mej, när han gör saker jag om och om igen bett honom att inte göra, när hans tystnad blir till misstanke om att han har något han inte vill dela med mej - då kraschar jag. Pang bom.
För tillit är också så skört. Den bygger på absolut ömsesidighet också, så när de blir tystnad från ett håll blir det också tystnad från det andra.

Förlåt, säger han. Jag älskar dej, säger han. Det ska inte hända igen, säger han - och jag tror att han tror på det han säger. Visst gör han det - men när det enda "resultatet" är samma fraser gång på gång går bitar ur tilliten, och det tar tid att bygga upp igen.

Jag säger: jag måste veta hur vi ska ha det, annars klarar jag inte av det här. Jag säger: jag måste sortera upp min hjärna och mina känslor och försöka få ordning på det, för jag har tydligen gått och tagit saker för givna och nu visar det sej att de inte finns. 
Jag säger: för mej är tillit byggt på respekt, på att man lyssnar och förstår, på att man är rädd om alla delar hos varandra, på att man faktiskt vill dela upplevelser med varandra även om man inte upplever tillsammans.
Det är svårt nu, och jag funderar på hur mycket ansvar som ligger hos mej, hur mycket som är gammal skit som triggar reaktioner som är...Överdrivna?

För mej är det öppenhet och kommunikation som är absolut nödvändigt för att det ska finnas tillit. Jag menar inte att man ska veta allt om varandra, men en sak jag inte klarar av är när mina närmaste inte låter mej veta ungefär var de är och när de kommer hem.
Kommer man inte hem måste jag få veta det, annars slår paniken till. Har något hänt? Akuten? Intensiven? Polis och präst på väg?
Rår inte för det - och det är jag väldigt, väldigt tydlig med.
Gör vad du vill när du vill - men låt mej veta att allt är ok.

Värre: att inte dyka upp förrän framåt morgonkvisten (asberusad och otalbar därtill) och sedan inte säga ett ljud om varför.
Det skulle räcka med en liten redogörelse "...och sedan gick vi dit-eller-dit, och det blev efterfest hos XX", och jag blir lugn igen, men tystnaden...

Så jag har blivit tyst. Jag försöker, men det går inte så bra. Jag försöker förklara mina nojjor, mina rädslor, mina behov, men det är tydligen för döva öron.
Händer det en gång kan jag köpa "förlåt det ska aldrig hända igen jag älskar dej", men när det blir fler? Tre, fyra, varje gång?

Är rädd för alkoholen nu. Så är det. Ovanpå allt annat är jag nu rädd för alkoholen.

Fan också.

Misstag att lita på plastkort!

Läser detta, och konstaterar att det visserligen stämmer, men inte stämmer mer än allting annat gör.
Jo, jag har ett "riktigt" presskort. Jag är medlem i förbundet, och har skrivit på att jag ska följa de pressetiska reglerna.
Grejen är att jag faktiskt gör det, till skillnad från många andra, som också har skrivit på och hämtat ut sitt presskort.

För det hänger givetvis på person, det, som allting annat. På hur man tolkar dessa pressetiska regler, som faktiskt inte är annat än riktlinjer, om man ska vara krass.
Inget juridiskt bindande, alltså. Och öppet för tolkningar, som sagt.

Själv reagerade jag väldigt starkt på alla dessa intervjuer med svårt chockade människor i Norge efter 22 juli-vidrigheterna.
Det var inte bara norska journalister heller (har ingen aning om hur det ser ut med etiska regler i Norge, för den delen, kanske ser de helt annorlunda ut?), det var svenska reportrar från statliga organ som pratade med ungdomar som just upplevt det otänkbara.

I de pressetiska regler jag skrivit på står det tydligt att man ska undvika att intervjua människor i chock. Det är nämligen så att man inte är kapabel att bedöma följderna av medverkan i till exempel tv i det läget, och att en människa som ställer upp på en intervju i det läget kan ångra sej alldeles väldigt efteråt.

Inte vet jag om de där ungdomarna och föräldrarna ångrar sej, men jag upplevde det som väldigt upprörande - och faktiskt osmakligt - att se hur journalister pratade med föräldrar som inte ens visste om de hade levande barn kvar.

Ofta ser man också de där journalist-typerna vars högsta mål är att se sin egen bild-byline. Det är inte journalistisken som är målet, inte texten och budskapet, utan den egna bilden, det egna "ryktet", kändisönskan som i alla andra sammanhang.
Är alla journalister exhibitionister?
Nej.
Men många.
Jag vet precis varför jag aldrig haft nån önskan att jobba med tv, eller ens på en av de stora tidningarna. Jag har nämligen inget behov alls av att synas själv, jag ser mej som ett medel för andra att få en röst, få möjlighet att berätta sin historia, och fick nästan panik när de började prata bild-byline på mitt jobb. Jag vill inte synas. Det är mer än nog att ha sitt namn utfläkt varenda dag, jag förstår inte att folk ska behöva veta hur jag ser ut också, vad är det för mening med det???

Etik. Det är ett spännande ord. Och det bottnar ju alltid i den egna personen.

Så länge vi inte har annat än ett helt tandlöst system av "självkontroll" blir det övertramp på övertramp, och sedan ska pressens opinionsnämnd säga ajabaja, så får ni inte göra, och så publiceras en liten snutt med en ursäkt långt bak i tidningen - medan människor lider och kanske får sina liv ställda på ända.

Ingen rök utan eld, säger folk, och missar rättelser och ursäkter. För det som står i tidningen är ju sanning? För att inte tala om det som sägs i tv eller radio, det är dubbelsanning, det, minst...

Nej, nu fortsätter jag att ha semester, och lägger alla tankar på etik och moral på hyllan ett tag till! För den som är nyfiken, och har tålamod med en av de segaste webbsajter som existerar, kan man läsa de yrkesetiska reglerna här.

Mummel om självinsikt

Känner mej lite lätt gnostisk idag, Tomasevangelisk. Som i att det man hittar i sej själv är vad som spelar roll, inte sånt som kommer utifrån. De där tankarna som originalkyrkofädren inte kunde tillåta eftersom det de var ute efter var lydnad och medlemmar. Typ.

Inuti sej själv, alltså. Det är där man hittar "gud", sägs det. Enligt gnostisk tradition. Väldigt förenklat.

Gillar nog inte det jag hittar just nu, är jag rädd. Eller är i alla fall väldigt förvirrad och osäker, det är så mycket jag inte förstår, så mycket jag inte får fatt i. Tänker så insiktsfulla tankar, men agerar jag efter dem?
Not.

Allt gungar, och jag vinglar. Hittar inte fotfästet, för jag känner inte till förutsättningarna, känns det som. Det blir mycket "utifrån den information jag i nuläget besitter", och det är otroligt skrämmande, och störande.
Det är väl egentligen en fråga om kontroll som jag inte har, och det gör mej liten och arg och lättirriterad och inkonsekvent. Kanske inte i handling, men i skallen.

Hur hittar man tillbaka till det där lugnet? På sätt och vis vet jag nog att det som gör att jag alls står på benen är att jag i grunden känner mej trygg och säker, men de där rädsleungarna sticker upp snoken och orsakar osäkerhet. Hur vet jag? Hur kan jag vara helt säker?

Relationer... Överallt runtomkring krånglar det, det spretar åt alla håll, barnen, föräldrarna, älsklingen. För jag vet inte hur jag ska räcka till. Sprider ut mej, men vet inte hur jag ska räcka till.
Nervös inför skolstart - ska det bli som förra året? Tänker de driva igenom den där idiotiska utredningen, och vad kommer det i så fall att innebära för lillen? Hur kan jag lita på människor som säger saker som "målet är att han inte ska hamna i några konflikter"? (Jo, jag tycker att det är fullkomligt idiotiskt, jag anser att det för det första är oundvikligt med konflikter mellan barn, och jag anser därtill att det är alldeles nödvändigt med konflikter förutsatt att de vuxna som finns(?) gör sitt jobb och hjälper barnen att lösa dessa oundvikliga konflikter!)

Hur ska jag kunna stötta min käraste i hans relationskrångel? Just nu är det nåt mysko dödläge, där hans bror ringt och sträckt ut en halv hand, eller kanske ett litet finger, men annars är allt som förr. Missbruket fortsätter, barnet är fortfarande mitt i skiten, och min käre kan inte göra ett dugg förutom att stå fast vid det han säger. Vilket givetvis är svårt för honom, han har "skyddat" sin lillebror ett helt liv, sopat upp efter honom, hittat på ursäkter, och nu gör han inte det längre. Ingen grund kvar, m a o. Och han vet inte hur han ska bete sej. Stackaren.

Jag drar mej undan, och det är inte bra. Jag "skyddar" jag också, och vet att det är enbart kontra-produktivt, för det innebär att jag tar bort mitt eget stöd. Vill inte trilla ner i det där svarta hålet igen, vill inte att alla otryggheter jag inte kan göra nånting åt ska göra mej och mitt otryggt. Måste försöka minnas att jag faktiskt inte kan styra vad andra bestämmer sej för att göra, även om andras beslut påverkar mej och de mina...

Fokusera på det positiva. Brukar vara bra på det, men just nu är det så svårt, så svårt. Jag ser min käre dra sej undan, gå in i sej själv, och blir rädd. Han vet att han gör det, jag vet att jag gör detsamma, vi lyckas prata om det - men inte ändra på det.
Vi fixar detta, det vet jag. Det är vad jag säger till honom, och han hämtar styrka i mina uttalanden. Det är vad jag måste fortsätta att tro, och jag måste fortsätta fiska i mitt inre för att hitta ut igen.

Mummel om dubbeleggade saker

Kan inte låta bli...
Jag vet att jag skrivit om det förut, i sammanhanget yngste sonen, men kan alltså inte låta bli att ta upp det igen. På förekommen anledning.

Jag vet hur viktigt det är med korrekta diagnoser. Utan korrekt diagnos, ingen hjälp. Men hur definierar vi "normal"?


Doktor Allen Francis, psykiatriker, skriver i the Psychiatric Times om de diagnosverktyg som används, just nu heter det DSM IV. femman är alltså på gång, och han framför oro över trenderna.
Jag själv skulle utan tvekan kunna gå under "diagnoser" som “Nicotine Use Disorder”, och eftersom jag är blyg också "Social anxiety disorder".
Vad som jag, och fler med mej, till exempel Sanna Lundell, är oroliga för är att gränserna flyttas, och de flyttas på ett sätt som är helgalet.
Man kan inte vara normalt ledsen längre, inte ha jobbiga perioder i livet efter dödsfall då man sörjer, inte bli ledsen om man mister en kärlek - då är det "depression" och bör medicineras.

Vad händer med "normal"??? Ska jag tycka att det är ok att min unge som är överbegåvad, blyg, tar ganska lång tid på sej att lita på vuxna och därmed är avvaktande tills han själv anser att han känner dem, har lite egenheter för sej ska utredas och diagnosticeras?
Nej, det ska jag inte. Jag har nämligen en unge som är klart "onormal", och kan med stor säkerhet påstå att båda mina söner visserligen har starka personligheter med en del sidor som är svårare än andra, men de har inte vare sej psykiatriska eller neuropsykiatriska problem.

De barn som har det behöver alla resurser vi kan skrapa ihop. De barnen ska inte behöva vänta för att det inte längre är ok att vara individ, ha en personlighet som inte stämmer med normen (som helt klart varierar beroende av vem det är man har bredvid sej, vilken lärare, psykolog, psykiatriker osv). De barnen ska ha allt stöd som finns att uppbringa.

Livet går upp och ner, vi går igenom sorg, glädje, lycka, olycka - och det är normalt. Vad som inte är normalt är att stämpla avvikelser från en ständigt varierande norm som onormalt.
Det gör mej vansinnig. Men jag är, som sagt, uppenbart sjuk i huvudet, åtminstone om man ska se till de diagnosverktyg som används.
Scary...

(du kan läsa artikeln om vad Allen Francis säger här!)

Mummel om vägval

Fortfarande semester, men jobbångesten rasar vilt trots det.
Oroande samtal och mejl från kollegor, det verkar gå käpprätt åt helvete nu, och det gör att min redan vingliga situation blir ännu värre.
Flera vakanser tillsätts inte trots heliga löften om motsatsen före sommaren, det finns inte pengar till vikarier under tiden det söks efter nya medarbetare, och hur det ska sluta för oss stackare som är kvar är nånting jag föredrar att inte fundera över.
Jag har, paradoxalt nog, ett väldigt bra läge jämfört med de andra, jag har min "anpassade anställning" att så att säga falla tillbaka på - det går inte att tvinga mej att byta skift hursomhelst, jag kan inte heller tvingas att jobba helger och kvällar eftersom företaget skrivit avtal med arbetsförmedlingen där det ganska noga stipuleras hur jag får och inte får jobba om de vill ha sina pengar. Lönebidragspengar, that is.
Men resten... Inte för att det är många kvar nu, vilket förstås är stor del av problemet. De stackarna kommer att vara under konstant press att ändra sina scheman, att "ställa upp", och det allra värsta i det sammanhanget är att om vi gör som vanligt, det vill säga ställer upp, kommer det att halta fram och företagsledningen får argument för att fortsätta hålla tjänsterna vakanta. Eller ta bort fler.

Hur långt får det gå? Hur ska man kunna konkretisera usel psyko-social arbetsmiljö och stress så att vi får nånting att sätta emot detta vansinne?
För lojala. Journalister är som lärare och vård- och omsorgspersonal ungefär, vi har vår lojalitet hos våra läsare precis som de andra yrkesgrupperna har sin hos barnen och vårdtagarna. Inte fan är det arbetsgivaren man sätter i första rummet???
Detta innebär att vi vänder ut och in på oss för att ge våra läsare, våra kunder för höge farao, en bra produkt, och det utnyttjar företagsledningen för att hugga oss i ryggen.
Det går ju om man vet att det är för en kortare period, att det finns ett slut på slitet - men så är det alltså inte längre. Vi har i tre, fyra års tid sett hur allt slimmats och kapats och förminskats, sett hur det påverkar kvalitet och läsare, och det finns bara en väg: neråt. Och ju sämre det går, ju fler missnöjda prenumeranter som säger upp sin prenumeration, desto sämre siffror. Förstås.

Jag har kämpat och slitit för att få företagsledningen att sätta kunden i fokus, men i de (oändliga...) diskussioner som förts har de inte en enda gång ens nämnt våra läsare. Siffror. Det är vad det pekas på. Hur dessa siffror kommit att se ut som de gör pratas det inte om. Det pratas heller inte om hur vi ska göra för att förbättra och därmed locka, det är bara nerdragningar som gäller, och den negativa spiralen fortsätter.

Jag sörjer, för jag ser ju att det inte finns möjlighet för mej att bli kvar under de förutsättningar som råder, och som bara kommer att försämras. Jag sörjer, för jag har världens bästa jobb, nämligen. När jag får göra det, alltså.
Det får vi inte längre, och det är för sorgligt.

Kunde jag skulle jag säga upp mej idag. Ringa de där idioterna som gör sitt bästa för smula sönder saker som tagit decennier att bygga upp och be dem dra åt helvete. Sedan skulle jag skriva, berätta om hur man gör för att bryta ner både personal och företag, och publicera det överallt.

Drömma kan man ju. Och gråta över spilld mjölk kan man också. Kanske till och med dra sej tillbaka från positionen som fullkomligt maktlös facklig förtroendevald - för det finns absolut ingenting vi kan göra från fackets sida, som det ser ut nu. Arbetsgivaren bestämmer nämligen hur mycket personal som behövs för att klara arbetet, sen spelar det ingen roll att det är totalt verklighetsfrämmande, att det innebär att produkten blir under all kritik, för man ska göra det bästa man kan med de resurser man har. Att detta "bästa" innebär att ingen vill köpa produkten hör inte hit... Förmodligen blir det personalens fel, hur som helst!!!

Nej. Orkar inte. Tänk om det kunde komma en glad överraskning snart, alla de här otäcka, jobbiga, sorgliga sakerna tär alltför mycket, tar bort så mycket från det som borde vara positivt, glatt, lyckligt.

Jag väljer att tänka på Aten, och på att det ska vara smekmånad, på riktigt. Där ska vardagsverkligheten bannlysas, so help me god!

Kostsamma misstag?

Vaknar kvart över fyra, iskallt klarvaken på en sekund, och jag vet inte varför.
Känner mej söndersliten. Det rycker och drar från alla håll, och inga svar har jag, ingen aning om vad som är "rätt" eller "fel" heller, och en hel massa gammal skit flyter upp till ytan.

När jag tänker på hur mina föräldrar agerar, och vad de förväntar sej av mej (eller vad jag känner att de förväntar sej av mej, kanske...) inser jag en massa saker som gör inihelvete ont.
Som att det för mej är helt självklart att mina barn är nummer ett, no matter what - och det är det inte för dem. Har aldrig varit. Jag tänker: "Hur skulle mamma ha gjort om det gällt mej?" och jag inser att hon utan tvekan skulle "valt" sina föräldrar framför sina barn. Självklart för henne.
Vi har aldrig varit nummer ett där, i alla fall inte jag och lillsyrran. Mina storasystrar är mammas barn, men jag vete sjutton om jag och lillsyrran är det. Känns inte så.
De har också varit nummer ett för varandra, min mor och far, vi barn är nånting som bara hängt med, inte mer. Och givetvis måste det vara så att det ger sår och ärr???

Jag pratade med en kär vän häromdagen, verbaliserade lite tankar, och kom till insikt om att det är mycket jag inte ens varit medveten om förrän på senare år, kommentarer som sitter djupt och fortfarande skadar, saker som framförallt min mor sagt, och där min far aldrig klivit fram och sagt emot, som egentligen är helt sjuka men vars konsekvenser jag inte ens funderat över.
Jag berättade för min vän om hur min mor ofta, ofta berättat om hur mina systrar var som små dockor, hur de låg så fint i barnvagnen (nu pratar vi bebis, ok?), och så kom jag, som "ställde till", som inte ens kunde ligga stilla där i vagnen, och min vän blev alldeles tyst.
"Men vad säger du?!?", sa hon, och då insåg jag vad det var jag sa. Vad det faktiskt betyder. Och hur min mor under hela min uppväxt bankat in budskapet i mej...

Är jag knäpp nu? Har jag flippat på riktigt? Vad finns det för mening med att dra upp gammal skit, att rota i sånt som hände för årtionden sen?
Fast så är det ju inte. Om det varit så vore ju allt bra, men det är ju faktiskt så att det fortfarande bankas, fortfarande påpekas hur alla mina fel och brister visade sej redan i vaggan...

Jag minns min skolgång, när jag haft engelskprov och hade 98 poäng av 100, och kommentaren var "Var det inte onödigt att ha två fel?", och det är symptomatiskt, minst sagt.
Undra på att man ledsnade. Undra på att jag gav fan i alltihop, revolterade vilt, drog hemifrån så fort jag kunde och utsatte mej själv för en massa skit (nej, inga droger, "bara" destruktiva förhållanden på gränsen till farliga), undra på att jag aldrig aldrig aldrig gick till mina föräldrar när jag fick problem...
Vad hade jag gjort utan lillsyrran?

Usch. Kanske är jag det där övertydliga exemplet på "jag ska aldrig göra mot mina barn det mina föräldrar gjorde mot mej"?
Jag önskar bara att de inte kunde komma åt mej som de fortfarande gör. Att jag inte blev den där lilla flickan igen, hon som aldrig kunde göra nånting rätt hur mycket hon än försökte, hon som var så olik de där perfekta storasyskonen, hon som till slut gav fan i alltihop och skapade sitt eget liv, utan stöd och hjälp från någon ursprungsfamilj.
Men visst blir jag hon. Och de sårar och skadar fortfarande, vad jag än försöker inbilla mej.
"Du låter så bitter", säger min man, och jag säger att nej, bitter är jag inte, inte längre, men jag har ännu inte kommit förbi det. Gör man det någonsin? Fortsätter man det där totalt futila sökandet efter godkännande, trots att man vet att det är hopplöst?

Försöker fokusera på mej och mitt, det jag har skapat, på min familj som till varje pris ska skyddas från den där giftiga atmosfären som omgett mej. Här skapar vi inte fasader, här visar vi varandra vilka vi är och stöttar varandra i det!
Det är målet. Men misslyckas jag inte också där? Som med allting annat. För inget är någonsin bra nog, det fick jag med mej i modersmjölken - som sinade efter tre veckor, för det har jag minsann fått veta, det också. Att jag inte ens kunde hålla igång amningen av mej...

Vadå inte bitter???

Mummel om förståelse

Åter i verkligheten, efter en helt fantastisk semestervecka med make och lillunge, och jag måste säga att det var ett bra beslut att åka. För även om den där gnagande skräcken alltid ligger under allting, som en vidrig kuliss, kunde jag både njuta av att se min yngste sons oblandade lycka över allt (utom myrorna som tyvärr kryllade i trädgården...) och ladda lite batterier. Tror jag. Även om jag lyckades slå halvt ihjäl mej genom att nästan trilla nerför trappan. En sådan där nästan-stege-vindstrappa, ni vet, sovrummet låg i inredd vind, och jag tappade balansen. Räddade mej och min rygg genom att troligen bryta lite tår, men vadå - jag kunde gå, även om jag tvingades hoppa över en del som innehöll för långa eller svåra promenadavsnitt...

Nåja. En massa skönhet, bara vackert väder, upplevelser och glädje - det var en fin vecka.

Så: hemkomst. Skönt det också, föräldrarna hade gjort sin plikt, alla växter lever och tomater och paprika är bra på gång att ge frukt. Eller bär. Vad det nu är.
Dottern är utskriven och hemma, katten är hemma efter att ha fått ordentligt med mat och veterinärkoll (inte vaccinerad, öronskabb, nu åtgärdat), och allt gungar, givetvis.
Så kom den stora smällen. Släkt på besök, moster och kusin till barnen, och alla samlas i stugan för en eftermiddag av... Ja, vad? Varför utsätter man sej, egentligen?

Det var trevligt, till att börja med. För just den mostern är min älskadesystervän och försöker förstå, och klarar det någotlunda bra. Kusinen och hans tjej är härliga, de också, och det är alldeles för sällan vi ses. Och sen, sen kommer en syster till.
"Mamma, är det bara jag, eller har stämningen förändrats?", säger dottern och jag säger nej, det är inte bara du, det är så det är. Har en människa behov av att vara i centrum, oavbrutet, förändras allt då hon kliver in. Och tar över.
Tillochmed andra systers man var tyst, och han är aldrig tyst. Jag gör som jag alltid gör, tar mina tre steg tillbaka, deltar inte längre utan observerar, mest för att undvika de oundvikliga hugg som kommer. Rakt i hjärtat, vanligen, elakheter maskerade som "skämt" i de flesta fall.

Möter min älskade i köket, vi ser på varandra och säger att nu, nu är det dags att åka hem. Så vi säger adjö, och familjen går mot bilen medan jag kramar om min älskadesystervän och lille (nära 2 meter långe) systerson.
Hittar dottern gråtande.
Min far har, trots att jag just innan vi for på semester suttit vid deras köksbord och förklarat mycket tydligt vilka ämnen som helt enkelt inte får tas upp, gått på dottern om hennes framtidsplaner. Det vanliga, helt enkelt, eller det vanliga för mej, det jag är uppvuxen med, uppskrämd med:
"Du måste använda det du har i skallen, vi vet ju att du kan om du vill, ska du inte börja plugga, du måste ju förstå att..."

Vad ska jag göra för att få dem att förstå? Och om inte förstå, åtminstone respektera det jag säger, respektera att de inte förstår och därför inte ska klampa på som om det är normalitet vi har att handskas med här???
Hon gråter fortfarande, dottern, gråter och säger att hon inte orkar vara en besvikelse för alla, att hon inte orkar, punkt, och jag försöker få henne att förstå att de inte betyder något i vårt liv, att de helt enkelt är en jävla börda att stå ut med, men att vi inte behöver se dem som viktiga, inte behöver bry oss om vad de säger tycker tänker eftersom de inte vet ett skit.

Jo, jag tog det med min mor. Hon börjar "jamen, ska vi inte få säga nånting...?" och jag säger nej, ni ska inte säga ett jävla dugg, inte om framtiden och inte om sånt ni inte förstår och vägrar att ens försöka förstå.
"Hur ska jag få er att fatta att ni inte kan vänta er "normala" reaktioner?" säger jag, och hon fortsätter med ursäkterna, eller vad det nu är.

Här har vi en av de tyngsta bitarna, för mej. Att mina "närmaste" helt enkelt inte är intresserade av att lära sej vad allt handlar om när det gäller min dotter. Jag sa till min mor att jag verkligen skulle uppskatta om de, nån gång, försökte. Jag har lämnat buntvis med information om diagnosen, om vad den innebär, jag har pratat mej blå, förklarat - men det går inte in. Och så klampar de på, och riskerar att tippa henne över kanten.
Nej, jag lägger inte ansvaret på dem, det är hennes, alltid hennes, men det är så jävla onödigt att lägga sten på sten på hennes börda. Till henne säger jag att hon faktiskt får lov att acceptera att de inte kan förstå, att de inte kan acceptera, och så får jag skuldkänslor för att jag faktiskt lägger större ansvar på henne än på dem - eller gör jag?
En sak vet jag: jag slits i bitar mellan mina föräldrar och min dotter. Det hela kan komma att sluta med val, val jag inte vill göra, och det gör mej alldeles förtvivlad.
"Då kommer det ju att vara så att pappa och jag inte kan träffa henne", vräker mor ur sej, och jag frågar om det är så hon vill ha det? Om hon inser vad det är hon säger, och vad det innebär för min del?
Hon backar. Till min stora förvåning...

Därtill: gråtande dotter ringer mitt i semestern, hennes far har ringt för första gången på vemvetnär, och han har cancer. Vet inte var eller vilken sort, biopsi i dagarna, tydligen, men ändå.
Och jag blir rasande på fanskapet. Ännu en gång ska han skada mina barn.
Stolt blir jag också, för båda barnen visar vilka de är i sammanhanget: han kan ta bort sej helt från deras liv, inte finnas alls för dem när de behöver honom, svika helt och fullt, men när han behöver dem finns de där för honom. Av eget val.
"Jag är en bättre människa än vad han är", sa min son som förklaring.
Ja, det är han. Och hon också. Vad som än händer.