Jag svettas, det är vad jag gör, och har gjort, i dagar.
"Man ska ju inte klaga..." är vad jag hör, från i princip alla jag möter. Men: klagas gör det. På värmen. För chocken är för stor, kan jag tänka, från det gråblöta till - Medelhav? Utan hav, då, förstås.
Har fått många tillfällen att tänka på livet, eller Livet, de senaste dagarna. Min älskade dotter med ny glimt i ögonen, en ljus, med glädje och förväntan - så underbart! Den syns, och hon glittrar. Alla ser den. Alla kommenterar den, och lyfter henne vidare, vidare, uppåt.
Hon njuter - för hur saker och ting än är så vill hon, behöver hon, synas. Förr syntes hon som Svart, utanpå och inuti, hon riktigt osade Svärta... Nu, i helgen, är det Ljuset som dominerat. Hon har klätt sej i gult och vitt, bara det! Håret är inte svart längre, utan lysande rött, och det är underbart.
Och mina pojkar glittrar dom också, strålar Ljus, kvittrar och pladdrar och skojar.
Sen är det jag, då. Som inser att jag inte har ett Liv, inte ett eget. Jag lägger den kraft jag har på två saker: jobb och barn. Spelar ingen roll om dom, enligt passen, är vuxna. Två av dom, åtminstone. Dit går kraften, så är det bara. Än kan jag inte släppa, även om jag ser ut att ha gjort det.
Inuti rör sej allting runt barnen. Kampen pågår fortfarande, och jag tänker: hur hade det varit om det funnits pappor som tagit sin del av allting, som inte lassat över allting - känslomässigt, praktiskt, ekonomiskt - på mej?
Då hade jag inte suttit här utan allting. Fast det där var överdrivet, jag har allt jag behöver och lite till. Det jag inte har är allt det där alla verkar ta för givet nuförtiden, råd att åka på semester, råd att ha bil, råd att köpa nya kläder varje säsong. Det har jag inte.
Får det mej att må dåligt? Ibland. Jag funderar: hur ska jag ge den lille historier att ta med till skolan efter sommarlovet? Sen blir jag sur på mej själv, fan också, falla i den fällan, aldrig trodde jag väl att jag skulle...
Men det gör man. Främst för att barn är grymma, och jag vet att det blir "vad gjorde du på sommarlovet", för det blir det alltid. Det blev det för mej, och jag minns hur tråkigt det var att aldrig ha gjort nåt exotiskt... Bara samma gamla vanliga Stuga, alltid. Det var underbart där, jag kunde inte ha önskat bättre, men ändå.
Så hur gör man? Inte fan vet jag. Det är bara att ta en dag i taget, och sen ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar