När jag pratade med kontaktpersonen, kp, igår var jag ärlig.
Talade om hur inihelvete svårt jag har det just nu med att orka vara medkännande, stöttande, alltihop. På grund av sveket. På grund av att jag i-n-s-e-r att det verkligen är såhär det kommer att vara i resten av mitt liv.
Hon är sjuk. Det gör att hon inte funkar som vi andra gör. Det gör så att hennes närmaste såras och skadas. Vi får lov att bestämma oss var gränserna går, och sen hålla på dom.
Kp:n låter som om hon tycker att jag är en skit som inte "förstår". Jag förstår fan så bra, mycket bättre än vad hon gör, eftersom jag levt detta mycket längre tid än fyra månader.
Jag ser att hon kommit långt i vissa delar, visst gör jag det. Hon skadar inte sej själv längre, t ex, och det är fantastiskt.
Samtidigt måste jag, för min egen och andras överlevnads skull, vara ärlig mot mej själv och kunna säga: ja, i vissa delar har hon utvecklats, men inte i andra. Där är hon som förr.
Det verkar inte kp:n förstå. Men det är väl, framförallt, hennes problem.
Inte mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar