Oförlåtligt misstag

Jag glömmer saker, det vet jag.

Det är som dimma i skallen, och vissa dagar är det som om allting bara försvinner. Jag ser bevis på att jag gjort grejor (alltid en fördel med att jobba som dagstidningsjournalist, där finns dagliga bevis på vad man gjort...) men jag minns inte riktigt hur. Eller när.

Nu har jag glömt nåt man inte får glömma. Jag har glömt min lilleplutts skolavslutning.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag hade ju t o m pratat med mamma och pappa om den, och dom skulle också dit. Alltså glömde dom också vilken dag det var?

Fast det funkar inte riktigt så. Jag vet precis vilken dag och vilken tid, det är bara det att jag visst inte riktigt visste vilken dag det var jag befann mej i. Om sanningen ska fram sov jag i princip ett dygn, det var nästan lite läskigt. Sov och sov och sov - och så dagen efter frågade min mamma vilken tid det nu var skolavslutning, igen...

Igår. Igår var det, sa jag, och kände hur jag frös till is. Fattade inte vad som hänt, eller hände. Jag bara... Ja, frös. För. Så. Gör. Inte. Jag.

Detta orkar jag inte.

Misstag att börja tänka

Nu känner jag så här:

Det vore bättre för alla om jag inte fanns.

Bättre för den lille, som skulle slippa att slitas mellan två skilda föräldrar som han kanske känner att han måste välja mellan.

Bättre för dottern, som skulle slippa att jobba med åtminstone en relation när hon har så många andra jobbigheter.

Bättre för storsonen, som skulle slippa... Ja, allt, i princip, nu stör han sej på mej så fort vi möts, och är rent otrevlig.



Så tänker jag.



Det är längesen jag hade såna här ordentliga självmordstankar. Det skrämmer mej. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, jag tar redan antideppiller. Det finns inget mer jag kan göra för att underlätta för mej själv förutom att slänga ut min äldste son, och det klarar jag inte av.



Jag tycker så illa om mej just nu. Jag finner mej själv motbjudande, till kropp och själ. Svarta tankar, inga positiva planer, inga planer alls, faktiskt, för gammal, allting har flyttat ner ett par våningar, jag kommer att sluta alldeles ensam och bitter nånstans i nån jävla servicelägenhet...



Vad framkallade detta?



Jag tror att det var när grannen, en underbar gammal dam, ringde på på nationaldagen och ville låna en ljudbok. Hon kan inte se längre, och hade läst ut allt hon hade, och biblioteket var ju stängt - klart hon får låna böcker!

Iallafall. Hon sa: Det blir så ensamt, förstår du. Det blir lite lättare om jag har nåt att lyssna på, jag kan sitta på balkongen och när det blir för varmt flyttar jag ner till trädgårdsmöblerna i skuggan under träden.



Hon har tre söner. De har alla barn, några av dom vuxna. Och är så ensam. Så kommer jag att bli. Insåg jag.



Det vet jag inte om jag orkar. Jag försöker tänka att jag faktiskt inte får vara så jävla egotrippad, det är klart att ett litet barn vill ha och behöver sin mamma, till och med en dålig mamma är bättre än en död - och så kommer de där andra tankarna, som säger att det fan är ännu mer egotrippat att lägga hela ansvaret för mitt fortsatta levande på en liten unge...



Cirklar. Jag borde ringa min samtalskontakt, men jag står inte ut med honom. Kanske skulle jag prata direkt med läkaren? Hon är bra. Om hon inte redan gått på semester...

Mummel om Liv

Jag svettas, det är vad jag gör, och har gjort, i dagar.
"Man ska ju inte klaga..." är vad jag hör, från i princip alla jag möter. Men: klagas gör det. På värmen. För chocken är för stor, kan jag tänka, från det gråblöta till - Medelhav? Utan hav, då, förstås.

Har fått många tillfällen att tänka på livet, eller Livet, de senaste dagarna. Min älskade dotter med ny glimt i ögonen, en ljus, med glädje och förväntan - så underbart! Den syns, och hon glittrar. Alla ser den. Alla kommenterar den, och lyfter henne vidare, vidare, uppåt.

Hon njuter - för hur saker och ting än är så vill hon, behöver hon, synas. Förr syntes hon som Svart, utanpå och inuti, hon riktigt osade Svärta... Nu, i helgen, är det Ljuset som dominerat. Hon har klätt sej i gult och vitt, bara det! Håret är inte svart längre, utan lysande rött, och det är underbart.

Och mina pojkar glittrar dom också, strålar Ljus, kvittrar och pladdrar och skojar.

Sen är det jag, då. Som inser att jag inte har ett Liv, inte ett eget. Jag lägger den kraft jag har på två saker: jobb och barn. Spelar ingen roll om dom, enligt passen, är vuxna. Två av dom, åtminstone. Dit går kraften, så är det bara. Än kan jag inte släppa, även om jag ser ut att ha gjort det.

Inuti rör sej allting runt barnen. Kampen pågår fortfarande, och jag tänker: hur hade det varit om det funnits pappor som tagit sin del av allting, som inte lassat över allting - känslomässigt, praktiskt, ekonomiskt - på mej?

Då hade jag inte suttit här utan allting. Fast det där var överdrivet, jag har allt jag behöver och lite till. Det jag inte har är allt det där alla verkar ta för givet nuförtiden, råd att åka på semester, råd att ha bil, råd att köpa nya kläder varje säsong. Det har jag inte.

Får det mej att må dåligt? Ibland. Jag funderar: hur ska jag ge den lille historier att ta med till skolan efter sommarlovet? Sen blir jag sur på mej själv, fan också, falla i den fällan, aldrig trodde jag väl att jag skulle...

Men det gör man. Främst för att barn är grymma, och jag vet att det blir "vad gjorde du på sommarlovet", för det blir det alltid. Det blev det för mej, och jag minns hur tråkigt det var att aldrig ha gjort nåt exotiskt... Bara samma gamla vanliga Stuga, alltid. Det var underbart där, jag kunde inte ha önskat bättre, men ändå.

Så hur gör man? Inte fan vet jag. Det är bara att ta en dag i taget, och sen ...