Mummel om nystart!

Kanske är det bra när man blir förbannad på bagateller. Det jag blir förbannad på idag, som yrkesmänniska och som människa inget mer är att stora tidningar har mage att ta upp space med sån här skit: http://www.expressen.se/nyheter/1.1239161/blondinbella-tvingas-ta-time-out

Kanske är det så att jag blir så omåttligt irriterad därför att det skrivs så mycket skit överhuvudtaget när så mycket som är viktigt aldrig kommer i tidningarna - pappers- eller nätupplagor kvittar - för att det inte "intresserar läsarna".

Skitsnack.

Jag genomdrev en artikelserie om psykvården, givetvis med grund i vad jag själv upplevt, men inte för att på något vis som ett självändamål. Min tanke, mitt mål, var att alla de som tror att de är ensamma ska veta att de inte är det. Att vi är rätt många som kommer till en punkt i livet när allt vänds uppochner och vi tvingas börja bearbeta det faktum att vi har en sjuk anhörig.

Skitsamma om det är psyk- eller somatisk sjukdom, det är lika jävla jobbigt att hantera vilket som.

I mitt arbete gör jag en massa saker som jag betraktar som skitjobb, men jag lägger lika mycket omsorg på ett knäck om den årliga marknaden (som görs för nittonde året i följd och egentligen skulle kunna skrivas utifrån föregående års artiklar med en liten telefonkoll för att se till att inget blir tokigt) som jag gör när det gäller en större nyhet. Varför? För att det är viktigt för mej att veta att jag gör ett bra jobb.

Jag har samma inställning till mitt föräldraskap: jag vill kunna känna att jag faktiskt gjort allt jag kunnat.

Idag är det svårt. Jag, och behandlingshemmet, inser att vi slåss mot en riktigt stor, fet, våldsam drake. En döv en. Och troligen blind.
Mitt barn är inte längre ett barn i lagens bemärkelse, vilket innebär att jag egentligen inte har ett skit att säga till om. Det är nu inte riktigt så eftersom hon är omhändertagen enligt SoL, så länge hon är det fortsätter jag att vara vårdnadshavare i viss motto. Men ändå.

Nu har soc bestämt att hon ska flytta till egen lägenhet. Jag anser att det är för tidigt, främst med grund i att hon definitivt inte är psykiskt stabil. Behandlingshemmet anser samma sak. Det skiter soc i, och jag är rätt säker på att det beror på order från politikerhåll.
"Plocka hem alla placeringar, vi har inte råd!"
Eller nåt sånt.

Jag anser att det givetvis är så att målet är att hon ska klara sej själv. Jag har t o m börjat packa grejor till henne, glas, kaffebryggare, tallrikar, sånt jag ställt undan under årens lopp med tanke på de stora ungarnas utflygning. Handdukar. Sängkläder. Ni vet.

Men: jag anser att hon ska vara stabil i sitt mående först. Det är man inte när man ligger i sängen och tuggar sönder sina armar eftersom man inte kan hantera panikångesten. När det har varit ett antal resor till psykakuten under senare tid.

Behandlingshemmet söker förtvivlat nån ansvarig på socialen här - men alla är på semester. Alla är på semester till dagen innan hon får tillträde till lägenheten. Fram tills dess? Ja, de permissioner hon får åka på (förutsättningen är att hon bedöms som stabil av personalen) övergår ansvaret till - mej...

Fast inte riktigt. Eller hur det nu är? Hon är ju vuxen? Ska ta eget ansvar? Men varför ringer hon då och vill att jag ska stå för kostnaden för konsertbiljett, det ska hon ju se till att hon fixar själv nu?

Jag är ganska förbannad, som sagt. På att pseudo-nyheter blåses upp till världshändelser.
Nu bagatelliserar jag definitivt inte övergrepp på kvinnor. Hade själva övergreppet varit nyheten hade det varit en annan sak. Men det är blogg-personligheten och vilka följder det blir för bloggen som är "nyhet". Och det är inte riktigt klokt.

Vad jag först tänkte?
"Undrar hur nära vänner de är, reportern och den där Isabella? Klart att de måste vara vänner, annars hade bloggen citerats rakt av istället för att det skrivs ut adress, det är fan bara för att locka folk till bloggen så att räknaren klickar på ett par tusen besökare till, mer klirr i kassan, cash till ny semester i annat land än det där otäcka, mansgrisiga Italien..."

Misstag att vara ärlig?

När jag pratade med kontaktpersonen, kp, igår var jag ärlig.
Talade om hur inihelvete svårt jag har det just nu med att orka vara medkännande, stöttande, alltihop. På grund av sveket. På grund av att jag i-n-s-e-r att det verkligen är såhär det kommer att vara i resten av mitt liv.


Hon är sjuk. Det gör att hon inte funkar som vi andra gör. Det gör så att hennes närmaste såras och skadas. Vi får lov att bestämma oss var gränserna går, och sen hålla på dom.

Kp:n låter som om hon tycker att jag är en skit som inte "förstår". Jag förstår fan så bra, mycket bättre än vad hon gör, eftersom jag levt detta mycket längre tid än fyra månader.

Jag ser att hon kommit långt i vissa delar, visst gör jag det. Hon skadar inte sej själv längre, t ex, och det är fantastiskt.
Samtidigt måste jag, för min egen och andras överlevnads skull, vara ärlig mot mej själv och kunna säga: ja, i vissa delar har hon utvecklats, men inte i andra. Där är hon som förr.

Det verkar inte kp:n förstå. Men det är väl, framförallt, hennes problem.

Inte mitt.

Mummel om svek

Jag vet inte hur jag tänker längre, eftersom tankarna måste kvävas.
De är nämligen såna som mammor inte får tänka, och kvävs de inte kvävs jag av skuld. Så är det.

Men: problemet är att jag har fler än ett barn. Och när det ena barnet sviker det andra, sårar det andra, hur reagerar och agerar man då?

Det borde man aldrig behöva få reda på, men det får man.

Nu har jag en son som än en gång svikits av sin syster. Såhär säger han nu:
"Nu har hon bevisat det igen. Om man ger henne ett lillfinger så tar hon hela armen."

Han lånade ut en telefon till henne. Hon har sålt den. Det vet vi, men hon vet inte att vi vet. När jag fick det bekräftat frågade jag henne, och hon ljög. Den var kvar på behandlingshemmet, hon hade bara glömt den, det var så bråttom på morgonen, blablabla.
Hennes bror frågade också, och hon ljög igen.

Jag pratade inte med sonen förrän hon farit igen, och hans ansikte...
I de ögonblicken tycker jag så inihelvete jävla illa om henne, det är otäckt, men sant.
"Att hon bara kan", tänker jag, "att hon bara kan göra såhär när han försöker visa att han vill känna förtroende för henne, underlätta hennes liv, vara snäll."

Men som jag säger till honom: förmågan att förstå vad det är hon gör mot honom har hon inte. Det är inte för att vara elak. Det är bara såhär enkelt: hon behöver pengar. Då har hon rätt att se till att hon får det. Hur spelar ingen roll. Vem som drabbas i andra hand tänker hon inte på - eller har, som sagt, inte förmåga att sätta sej in i.

Men det där fattar jag inte än, fattar vi inte än. Hur hennes störning kommer att störa oss resten av våra liv. Hela tiden testas våra gränser, och om vi ger med oss det minsta lilla rusar hon långt långt över dem. Så är det bara, men det är svårt för oss normalstörda att riktigt ta till oss.

Jag fick order från behandlingshemmet: jag ska inte ta det här med henne. Det ska de göra. Jag hoppas att de gör det också.

Problemet är att jag känner att hon lyckats slingra sej in i dem. Kontaktpersonen sa att det inte är lätt att bo på behandlingshem, att hon haft press på sej. Jag sa att det här mönstret inte är okänt, att det hänt om och om igen (digitalkameran som jag reparerade efter att hon haft sönder den, 2 000 spänn åt helvete), att det inte har nåt att göra med att bo på behandlingshem - men det når inte fram.

Då tvivlar jag förstås på mej själv, jag ifrågasätter mina odiskutabla erfarenheter, allt jag upplevt genom åren och blir den där lättlurade morsan igen: kanske har jag fel? Kanske har de rätt, kanske är det inte alls så att hon fortfarande anser att hon har rätt till det hon vill ha till vilket pris som helst, kanske har hon ändrat sej, blivit mirakulöst frisk?

Men jag vet faktiskt att det inte är så. Jag känner till hennes otroliga förmåga att charmera. Att få människor att tro att det hon säger är deras sanning också, att göra sin verklighet till andras - men jag har levt det för länge för att gå på det längre.

Jag säger som min enastående storsinte son: jag älskar henne fortfarande och det kommer jag alltid att göra, men jag litar aldrig mer på henne.

Men vi kommer att lita på henne igen. Vi kommer att gå på hennes åkningar och såras och skadas, i evighet, amen.