Genomskinlig och osynlig känner jag mej, ofattbart onödig och jag är tillbaka i något jag trodde att jag lämnat för många många år sedan.
Såhär: nu vet jag att jag har mitt jobb kvar, men hela den här... Processen? Upplevelsen? Whatever. I alla fall har det inneburit att jag inser att jag kan fortsätta att försöka inbilla mej att jag är en riktig människa hur mycket som helst - men det är jag inte.
Det går inte att komma förbi mina fysiska problem, nämligen. Jag har, i min upplevelse av mej själv, blivit en sån där. Det är ju vad jag fått höra under den senaste tiden, det är den etikett jag fått påklistrad på mej, och det är vad som kommit ut ur det här. Förminskad.
Jag vet ju med min hjärna, rent logiskt, att jag är duktig på det jag gör. Kompetent är väl ordet. Mer än så, faktiskt. Jag har erfarenhet som gör att jag i vissa delar är riktigt, riktigt bra på det jag gör, och jag kan producera texter som både engagerar och berör, om jag är på det humöret.
Tyvärr är det inte så ofta nuförtiden, och det beror inte på att jag tappat greppet eller förmågan, det beror helt enkelt på att det inte längre finns tid för ordentlig research eller eftertanke eller filande på texter så att man får dem just så.
Massproduktion på löpande band är modellen, och det är förstås för att i princip alla redaktioner är slimmade... Oj, vad jag hatar det ordet!
Käpphästen fram, alltså. Jag anser att det som händer med media är ett hot mot demokratin. Och jag är rädd för att detta, som så mycket annat i vårt samhälle, inte kommer att gå in i människors medvetande förrän det är för sent. När de flesta små lokalblaskor redan dött och folk inser att just de små lokalnyheterna som håller ihop kommunerna, som får oss att reagera och agera på fusk och mygel och orättvisor inte längre finns.
En bekant var hemma här på besök, och berättade att de bestämt sej för att säga upp tidningen, för det de vill veta "kan vi ju hitta på nätet".
"Jaha", sa jag, "vartdå?".
Det gick förstås inte att svara på med annat än "ingenstans". Nättidningar kostar också pengar, och de flesta nätupplagor lever på det papperstidningen tar in, annonsintäkterna på nätet täcker inte kostnaderna för den personal som krävs för att producera text och bild och sen lägga ut grejorna. Vad kommer att hända när det inte längre är gratis att läsa tidningen på nätet? (Detta är förstås helt oundvikligt, det finns inte ett enda företag som kan dela ut tjänster och produkter gratis i längden!)
Vad är det jag bygger upp till? Jo: jag vet inte om det varit värt det. Jag vet inte om jag vill jobba med det här längre. Är det inte konstigt? Jag fullkomligt älskar det jag gör, brinner för det, kan egentligen inte tänka mej att pyssla med något annat, men jag vet inte om jag vill mer. Det suger all kraft ur mej att varje dag gå hem och känna det som om jag inte fått möjlighet att göra mitt jobb.
Har det kostat för mycket, allt detta? Har det tagit all min energi så att jag inte orkar upp igen?
Tanken är riktigt otäck. Det är så mycket jag behöver orka, nämligen. Så mycket som är viktigare än att göra rika människor rikare på bekostnad av min egen sinnesfrid.
Dottern är på sjukhus igen, och hon har för andra gången gett sej på sitt ansikte. Hur illa tycker man om sej då? Att se hennes vackra lilla ansikte täckt av ilskna röda rispor slår mej till marken, och jag kämpar som ett djur för att inte bryta ihop framför henne. Jag måste alltså orka, oavsett hur osynlig och genomskinlig och förminskad jag blivit under de här senaste månaderna. Helvete också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar