tisdag 10 april 2012

Mummel om nånting...

Vet inte om jag fortfarande kan skriva, eftersom jag helt tappat lusten till allting.
Och orken.
Ingenting fungerar, och egentligen är det väl ett mirakel att jag fortfarande kan hålla masken, fortfarande gå och stå, fortfarande tvätta, damma, laga mat...
Inte så bra, dock. Men jag gör det. Utan lust, utan glädje, utan vilja. Hur kan allt bli ett tvång?

Har funderat mycket på det, men hittar ingen lösning. Jag gör, men utan känsla, och det märks förstås.

Ändå. Ändå kan jag säga alldeles ärligt att samtalet med mina vuxna barn häromdagen var en fantastisk upplevelse. För mej, som mamma, som en mamma som tvivlar på allting hon nånsin gjort, var det fantastiskt. För jag har så ofta de här senare veckorna tänkt att jag misslyckats totalt, med allting. Jag har inte kunnat ge mina barn det de förtjänar, och nu när jag har ekonomi att ge den lille allt det de stora fick vänta på, spara till, utan att det innebär att jag får vara utan (nånting, mat, kläder, nånting) har jag dåligt samvete för det.
När min store son då säger:
- Du, syster, vi märkte ju aldrig hur tufft det var för mamma, vi hade det ju bra!
och hon håller med, blir jag trots kylan inuti lite lite varm.
När han sen säger
- Jag är en riktig mammagris, det är ju till och med så att mamma är min bästa vän!
och dottern säger
- Du är min bästa vän också, mamma, och jag älskar dej!
så gråter jag lite och det där frusna misslyckade hjärtat kanske finns ändå fast jag inte tror det?

Samtidigt är det så svårt med all den jävla förståelsen, det jävla medlidandet, den jävla kärleken.
Tänker: "Lämna mej för fan ifred, jag är inte värd det där, jag vill inte ha det!"
och inser att jag inte alls vill vara den jag är, den jag har blivit.

Om man inte orkar med all värk, allt ont, all smärta, om man inte orkar leva i den kropp som bara gör allting svårt, som inte är till nån nytta alls mer, hur gör man då?
Hur jag än gör lider andra. Vad jag än väljer är det andra som får lida, och det är mitt fel.

Det gör så ont när de stora barnen minns hur det var när jag var frisk... "Innan du blev sjuk, mamma..." är saker de säger, utan att vara medvetna om hur det river och sliter och gör sönder mej. Den lille har aldrig haft den mamman, vilket gör minst lika ont, det.

Orkar inte med att vara helt beroende av vårdapparaten. Orkar inte ringa ett enda samtal till, få höra att det inte finns någon tid hos min läkare, att det finns tid hos hyrläkare, inget annat. Orkar inte ens tänka på att sitta med en hyrläkare och dra inte bara min egen tioårs sjukdomshistoria (så energikrävande, så mentalt dödande, så så smärtsamt...), orkar inte med att en gång till göra allting rätt och sedan upptäcka att det ändå blir fel, eftersom nånting inte funkat.

Så är det alltså. Och aldrig har jag saknat min kurator som nu, aldrig har jag behövt en samtalskontakt som nu, men det är helt omöjligt. För tjänsten inom primärvården är inte tillsatt och jag orkar inte dra allting för en vikarie som sedan försvinner och så börja om från noll (minus) igen, och psykiatrin är full och överfull och behöver ta hand om dem som är sjuka, inte sådana som är utmattade och uppgivna, eller hur?

Försöker se allt det fina, men det stannar i ögonen, går inte djupare än ytan. Jag tittar på när blåmesarna käkar frön och när skatorna flyger med meterlånga pinnar till sina bon, när hjortarna betar utanför trädgårdshäcken, när min lille son ler - men det gör ingen skillnad. Och orden kommer inte längre till mej.

6 kommentarer:

regnnatt sa...

Jag önskar det hjälpte att lugnt säga till dig att "nej, ditt fel är det inte!"

Men så lätt tröstas vi (ok kanske alla "vi" här ska läsas som "jag") aldrig, säger jag av egen erfarenhet. Vi kräver att få ta del av ansvaret, jag tror det är en fin egenskap egentligen.

Hoppas att du orkar helt enkelt, att det finns ännu en krök på vägen och att när du svänger runt den får du chans till mer vila.

Och visst ska du hitta orden!

Mummel sa...

Du är fin.
Och ja, det brukar ju vara så att det kommer något som ger förändring...
Men så har jag tänkt, så länge. Och nu kommer jag på mej med att tänka att även om det blir bättre svänger den jävla vägen igen och presenterar fler bekymmer, mera smärta, och det orkar jag inte.

Ska åtminstone försöka. Än så länge har jag inte gett upp helt och hållet även om det är mycket nära ofta.

Systerdyster sa...

Åååååå. Faaaaaan. Blir så ledsen av att läsa om hur du har det och hur tröstlöst det är för dig och många andra att få hjälp. Fattar 'folk' hur illa ställt det är med hela vårdapparaten och med samhällets skyddsnät i stort?

Jag önskar att jag kunde vara till någon hjälp. Typ två blinda som leder varandra men ändå. Vi borde ses och prata någon gång, jag skulle verkligen vilja träffa dig IRL. Kram!

Anonym sa...

Jag har undrat hur du/ni har det eftersom jag saknat dina inlägg här <3
Finner inga hjälpande eller direkt tröstande ord men jag önskar att din tro och ork ska infinna sig igen..Och Du är en bra mamma och ska tro på dig själv <3
Kramar.

Mummel sa...

Så här är det:
av någon anledning (freudiansk eller annan...) har jag lyckats tappa inloggning/lösenord/allting, och därför - eftersom jag nu faktiskt bestämt mej för att jag behöver skriva!!! - skapar jag en ny blogg.
Ny chans, ny början, nya tankar.

Om ni vill kan ni alltså från och med snart finna mej och mitt kaotiska liv på mummelsmisstag.blogspot.se.

Jag saknar inte bara skrivandet, jag saknar era fina kommentarer och den känsla jag får när jag inser att det finns människor som faktiskt bryr sej om andra, okända människor.
Så jag hoppas att vi "ses" igen, fina ni!

Mummel sa...

http://mummelsmisstag.blogspot.se/

Försöker igen. Om nån hittar in...

<