Mummel om stilla sammanbrott...

Tror tamejf*n att jag är mitt i ett lugnt och stilla sammanbrott.

Jag drar mej undan, från allt och alla, och vill inte vara med. Använder mej av sociala medier för att låtsas ha någon form av del i världen, men på riktigt, där jag finns i min jävla eländiga kropp, är jag inte alls med.

Jo, jag håller masken uppe och gör. Tvättar. Stryker. Lite i taget, annat går inte. Sår mina frön, och låtsas att jag blir glad när de små plantorna börjar gro. Tre sorters basilika, tomater. Kanske jag t o m planterar ut dem i min trädgård?
Går på möte med lillsonens rektor och lärare, kurator deltar också, för han fick också ett sammanbrott. Inte ett normalt 10-årssammanbrott, utan också han tog det lugnt och stilla. Bara gick ifrån och satte sej, ifred.
"Den här dagen var en sådan som bara var för jobbig, jag orkar inte mer", sa han, till sin fröken och till mej. Till min man sa han att han inte orkar leva längre, och han pratar om barn och ungdomar som tagit sitt liv.
Första mötet som ger mej hopp, eftersom kuratorn var väldigt tydlig med att det inte är min lille som ska vara i fokus nu, det är inte han som ska göra nånting nu, utan det är resten av klassen som nu ska utredas och beteendeförändras. Han har slitit i flera år för att passa in, för att bli accepterad, och nu orkar han alltså inte mer.
Förstår ni? Det gör så jävla ont... Jag sa åt dem att det var tur att de har den inställningen, för nu får det vara nog. Sa åt dem att det inte är riktigt klokt hur det har varit och är, alla vuxna runt honom har ägnat år åt att pränta in i honom att han inte får bli arg! Hur ska en människa orka med det, särskilt en mycket ung människa som ju faktiskt ska lära sej hur. Hur man ska agera i ilska. I andra känslor. Men det han fått höra är att han inte får bli arg över huvud taget, att han ska gå undan.
Jag sa till honom att det inte är riktigt klokt, det där, rena idiotierna, för självklart har han lika stor rätt som alla andra att bli förbannad när situationen kräver det. Han ser på mej med sina enorma, mörkblå ögon och det jag ser är smärta och överraskning.

Så lätt det är att knäcka en människa. Men nu får det vara nog, och genom sitt sammanbrott har han faktiskt gjort det lättare för de vuxna på så sätt att de nu har helt nya verktyg de kan använda. Säger de.
Men hur ska de lösa detta? Snart fem år har gått, och under princip hela den tiden har de vuxna agerat som om det är något fel på honom, som om han har allt ansvar i alla situationer, och denna "kultur" har förstås spridit sej till barnen. "Kompisarna" som tycker att det är helt ok att säga elaka saker, att stänga ute, att som hel grupp alltid, så fort något händer, vända sej mot honom. Oavsett om han sagt eller gjort något är det en självklarhet för barngruppen att anta att min lille är ansvarig.

Jag har pratat och pratat i åratal, försökt få åtminstone de vuxna att ta sitt ansvar. Nu ska också personalgruppen utredas, och det är inte en dag för tidigt.
Jag lider så med honom, och är mycket, mycket stolt. Han har slitit som ett djur så länge utan att få ett enda jävla dugg för det, och ändå slog han inte sönder klassrummet, han dunkade inte någons huvud i väggen. Vilket ju hade varit en väldigt normal 10-års pojke-reaktion.

Har tyckt en hel del om kuratorn som är inblandad under årens lopp (hen var en av dem som inte gjorde ett dugg när min emotionellt instabilt personlighetsstörda dotter började gå sönder) men nu var hon glasklar i sin uppfattning om att detta är mycket allvarligt och att åtgärder ska till nu. Och att det inte är min pojke som ska vara i fokus, tvärtom. Han ska lämnas ifred.

Jag drar mej tillbaka in i mitt hus, och får svårare och svårare att ta mej ut ens en liten liten stund i taget. Och jag orkar inte ens fundera på att försöka ändra på det.

Mummel om svaghet

Just nu känner jag att jag inte orkar mer. Faktiskt.

Tio år, drygt, med dessa smärtor som inte blir mindre, och det sliter.
När jag, som nu, får ytterligare problem som inte har med mina ordinarie att göra tar det all must ur mej. Orkar inte ens ringa vårdcentralen, får de där "...men ska jag besvära dem igen"-tankarna, de där "...men jag klarar inte av att säga samma sak en gång till"-tankarna, och då kommer den riktiga ångesten smygande.

Vill bara sova. När man sover märker man inte av smärtan. När man sover gråter man inte. Inte så ofta, i alla fall, även om jag väckts av att jag gråter en hel del på sista tiden.

Känner att jag inte orkar jobba nu, kanske orkar jag inte jobba där alls mer, och det ger ännu mera ångest. För vad ska jag annars göra? Hur ska jag klara mej då, utan jobb, med de ynkans kronor en sjukersättning innebär?

Kanske är den rädslan allra störst just nu: att inte klara mej själv. Inte klara mej fysiskt, eller ekonomiskt, blir beroende av andras välvilja, jag som inte orkar med just det alls just nu.
Välvilja... Hemskt ord, det. Hör det i min chefs röst när hon ringer, hon är så förstående, så, och jag hör: "Hoppas att du inte kommer tillbaka för då kan vi ha någon som är frisk och kan producera på din tjänst". Kanske är jag elak nu - men visst är det så det är. Eftersom min tjänst finns på bekostnad av någon annan, någon frisk, någon som verkligen kan producera, verkligen kan göra allt och på mycket kortare tid.

Vill ha ett jobb där det är ok att inte hinna klart, eftersom det går bra att avsluta imorgon. Vill ha ett jobb där jag ses för mina förmågor och min kompetens i första hand, inte som nu som ett funktionshinder som man ska jobba runt.
Vill inte vara sjuk. Vill inte vara svag heller, men det är jag. Svag och självdestruktiv.