När kropp och psyke sviker får man hålla i sej. I piller askar, om inte annat. En och annan burk.
Vänligt men bestämt tackade jag nej till att lägga in mej ett par dagar, då psykdoktorn föreslog det. Jag jobbar istället, hela helgen.
Såhär tänkte jag: om jag ger upp de sista saker som påminner om verklighet, vad finns då kvar?
Jobbet och LilleVild. Där har vi det, kort och gott. Det som håller kvar åtminstone nån sorts kontakt med liv. Liv - et. Kanske.
Men: på väg ut till ett jobb ikväll, mörk väg, många möten, en hel del lastbilar - så lätt det skulle vara!
Jag tror att det är så det går till, rätt ofta. En stark ångestimpuls, vid fel (eller rätt?) tillfälle, och så sorg för de kvarvarande, men ändå, en olycka, åtminstone.
Jag har hängt stjärnor och ställt stakar och satt i kontakterna och tänt, sen stod jag och försökte känna lite lite frid, lite ljus....
Kanske när den lille kommer hem, kanske då.
fredag 30 november 2007
måndag 26 november 2007
Mummel om uppgivenhet
Nu är det bara tomt, överallt.
Jag har inget att ge, inget att komma med.
Idag försöker jag jobba. Det går inte bra.
Jag förstår att den lilla människan inte har nånting att komma med då det handlar om myndigheter, och ironin skär i mej. För är det inte det jag siktat mot i hela mitt liv, att försöka ge röst och styrka till de människor som inte har det, ge dom möjlighet att streta emot, att få hjälp?
Nu sitter jag här själv, i en situation där mitt eget barn är den som hamnat mellan alla stolar, och det är hennes liv det gäller.
På liv och död. Uttrycket är slitet och klyschigt, men precis på pricken i mitt och hennes fall. Hennes liv, hennes död. Och i händelse av hennes död, också min.
Hon sitter ensam nu, omgiven av tomhet, ingen har hon. Hon är övertygad om att vuxenvärlden alltid sviker. Alltid.
Och vem är jag att klandra henne, när jag också, som nån sorts sista bastion för vuxenvärldens trygghet, också fallit?
Jag har inget att ge, inget att komma med.
Idag försöker jag jobba. Det går inte bra.
Jag förstår att den lilla människan inte har nånting att komma med då det handlar om myndigheter, och ironin skär i mej. För är det inte det jag siktat mot i hela mitt liv, att försöka ge röst och styrka till de människor som inte har det, ge dom möjlighet att streta emot, att få hjälp?
Nu sitter jag här själv, i en situation där mitt eget barn är den som hamnat mellan alla stolar, och det är hennes liv det gäller.
På liv och död. Uttrycket är slitet och klyschigt, men precis på pricken i mitt och hennes fall. Hennes liv, hennes död. Och i händelse av hennes död, också min.
Hon sitter ensam nu, omgiven av tomhet, ingen har hon. Hon är övertygad om att vuxenvärlden alltid sviker. Alltid.
Och vem är jag att klandra henne, när jag också, som nån sorts sista bastion för vuxenvärldens trygghet, också fallit?
lördag 17 november 2007
Mummel om sammanbrott
Jag tror jag råkat ut för det. Eller snart, iallafall.
Tittar på klockan. Ser att det är mindre än en timme kvar till den tidsgräns jag satt för mej.
"När det är två timmar kvar till tvättstugetiden börjar jag"
Sen mår jag illa. Och kväljningarna kommer. Än så länge har jag inte spytt, men det kommer nog. När jag är tvungen att öppna dörren. Tvungen att gå in. Tvungen att börja plocka i den sanitära olägenhet som är min dotters rum.
Läkaren ringde sent igårkväll, det är tydligen mycket att göra på slutna barnpsykavdelningar. Info: mitt barn behöver sluten psykiatrisk vård. Jaha?!? And what's new?
"Och så har jag en praktisk fråga att ta upp...." sa läkaren med en hel massa.... Ja, var det rädsla i rösten? Hörde hon kanske att jag inte orkar nånting?
Hon har inga kläder förutom det hon har på sej (varav en hel del är stulet från mej, btw).
"Jag vet", sa jag.
Sen var det tyst en stund. Och jag som har svårt för tystnad fortsatte till slut:
"Hon har inga rena kläder. Allt ligger på golvet i hennes rum. Jag vet inte om jag klarar av att tvätta, jag är inte frisk och det är tre trappor och sen över gården. Förresten vet jag inte om jag klarar av att öpnna dörren ditin, ens, jag försöker att hitta den kraften, men än så länge..."
Ingen bil har jag heller. Och ingen som ställer upp, alla har fått nog för längesen, eftersom de förutsätter normalitet i hennes beteende och därmed tar avstånd när hon inte agerar och reagerar normalt. Inte klarar jag av entimmesbussresan med klädväskor, jag kan inte bära.
Så det blir nån sorts tystnad igen.
"Har du nåt stöd?" frågar sen läkaren. Då vill jag gärna slänga på luren, men inte ens det orkar jag. Förresten känns det på nåt vis tryggt att ha en psykdoktor i luren, hon kanske kan....?
Nej. Förstås inte. Det är ju inte jag som är patient.
Jag kämpar med mej själv nu, för att inte gå sönder helt. Kanske kommer jag att klara av att tvätta hennes kläder och skura ut all smuts och allt gammalt blod ur rummet dit jag inte får gå annars. Kanske. Kanske hittar jag min kamera där, kanske har hon inte stulit den för att sälja?
Men jag kommer inte att åka dit. Inte med kläder. Definitivt inte med cigaretter - dit får de mej aldrig mer. Jag vägrar att fortsätta låta mej förminskas mer. Kanske är min inställning fel, men det jag hittills gjort, allt de sagt, allt de krävt, har bara lett till att hon mår ännu sämre. Jag har gjort saker jag svurit på att aldrig göra - som att köpa cigg till mitt barn, aldrig aldrig skulle jag det - och inget har förändrats annat än till det sämre.
Om ens barn ska få hjälp gäller det att låta bli att vara ansvarstagande förälder, nämligen. Tar man ansvar för sitt barn får barnet inte den professionella hjälp det behöver eftersom det har ansvarstagande förälder.
Jag kommer att hänvisa till hennes pappa. För mamma orkar inte mer.
Tittar på klockan. Ser att det är mindre än en timme kvar till den tidsgräns jag satt för mej.
"När det är två timmar kvar till tvättstugetiden börjar jag"
Sen mår jag illa. Och kväljningarna kommer. Än så länge har jag inte spytt, men det kommer nog. När jag är tvungen att öppna dörren. Tvungen att gå in. Tvungen att börja plocka i den sanitära olägenhet som är min dotters rum.
Läkaren ringde sent igårkväll, det är tydligen mycket att göra på slutna barnpsykavdelningar. Info: mitt barn behöver sluten psykiatrisk vård. Jaha?!? And what's new?
"Och så har jag en praktisk fråga att ta upp...." sa läkaren med en hel massa.... Ja, var det rädsla i rösten? Hörde hon kanske att jag inte orkar nånting?
Hon har inga kläder förutom det hon har på sej (varav en hel del är stulet från mej, btw).
"Jag vet", sa jag.
Sen var det tyst en stund. Och jag som har svårt för tystnad fortsatte till slut:
"Hon har inga rena kläder. Allt ligger på golvet i hennes rum. Jag vet inte om jag klarar av att tvätta, jag är inte frisk och det är tre trappor och sen över gården. Förresten vet jag inte om jag klarar av att öpnna dörren ditin, ens, jag försöker att hitta den kraften, men än så länge..."
Ingen bil har jag heller. Och ingen som ställer upp, alla har fått nog för längesen, eftersom de förutsätter normalitet i hennes beteende och därmed tar avstånd när hon inte agerar och reagerar normalt. Inte klarar jag av entimmesbussresan med klädväskor, jag kan inte bära.
Så det blir nån sorts tystnad igen.
"Har du nåt stöd?" frågar sen läkaren. Då vill jag gärna slänga på luren, men inte ens det orkar jag. Förresten känns det på nåt vis tryggt att ha en psykdoktor i luren, hon kanske kan....?
Nej. Förstås inte. Det är ju inte jag som är patient.
Jag kämpar med mej själv nu, för att inte gå sönder helt. Kanske kommer jag att klara av att tvätta hennes kläder och skura ut all smuts och allt gammalt blod ur rummet dit jag inte får gå annars. Kanske. Kanske hittar jag min kamera där, kanske har hon inte stulit den för att sälja?
Men jag kommer inte att åka dit. Inte med kläder. Definitivt inte med cigaretter - dit får de mej aldrig mer. Jag vägrar att fortsätta låta mej förminskas mer. Kanske är min inställning fel, men det jag hittills gjort, allt de sagt, allt de krävt, har bara lett till att hon mår ännu sämre. Jag har gjort saker jag svurit på att aldrig göra - som att köpa cigg till mitt barn, aldrig aldrig skulle jag det - och inget har förändrats annat än till det sämre.
Om ens barn ska få hjälp gäller det att låta bli att vara ansvarstagande förälder, nämligen. Tar man ansvar för sitt barn får barnet inte den professionella hjälp det behöver eftersom det har ansvarstagande förälder.
Jag kommer att hänvisa till hennes pappa. För mamma orkar inte mer.
fredag 16 november 2007
Mummel om raggsockor
Jag stickar raggsockor. Tre par hittills, två åt mej och ett åt lilleman.
Raggsockor är bra. Jag kan sticka utan att få för ont, eftersom de inte väger så mycket. Jag kan sticka utan att tänka så mycket på det jag gör, eftersom det inte är nåt direkt mönster att följa - enochenhalv decimeter resårstickning, sen bara slätt, och eftersom det är strumpstickor betyder det räta maskor rakt av.
Jag är en jävel på hälbiten, så det behövs inte mycket tanke där heller.
Samtidigt krävs det nog med fokus för attandra tankar ska hållas borta, och de som försöker smyga igenom dränks av ljudboken.
Men ändå faller jag i bitar, sådär maska för maska. Ibland måste man ju gå på toa, eller äta, eller kanske t o m brygga kaffe när koffeinbristen gett nog med huvudvärk. På huvudvärken kan man döma koffeinbristen, och därav bristen på verklighetsanknytning. Glömma göra kaffe? Har världen redan rasat?
Nåja. Uppenbarligen lever jag fortfarande, trots önskemål om motsatsen.
Jag tänker på den lille, och lyckas undvika att göra verklighet av planerna. Han är inte bara god, vacker och rolig, han är en livsuppehållare därtill.
Stackars barn.
Raggsockor är bra. Jag kan sticka utan att få för ont, eftersom de inte väger så mycket. Jag kan sticka utan att tänka så mycket på det jag gör, eftersom det inte är nåt direkt mönster att följa - enochenhalv decimeter resårstickning, sen bara slätt, och eftersom det är strumpstickor betyder det räta maskor rakt av.
Jag är en jävel på hälbiten, så det behövs inte mycket tanke där heller.
Samtidigt krävs det nog med fokus för attandra tankar ska hållas borta, och de som försöker smyga igenom dränks av ljudboken.
Men ändå faller jag i bitar, sådär maska för maska. Ibland måste man ju gå på toa, eller äta, eller kanske t o m brygga kaffe när koffeinbristen gett nog med huvudvärk. På huvudvärken kan man döma koffeinbristen, och därav bristen på verklighetsanknytning. Glömma göra kaffe? Har världen redan rasat?
Nåja. Uppenbarligen lever jag fortfarande, trots önskemål om motsatsen.
Jag tänker på den lille, och lyckas undvika att göra verklighet av planerna. Han är inte bara god, vacker och rolig, han är en livsuppehållare därtill.
Stackars barn.
Om det här är ett misstag...
... kan hela livet rasa.
Nu skulle jag behöva sobril.
Jag försöker nämligen få hjälp till mitt barn, och tar till drastiska steg. Som att säga att jag vägrar att komma på läkarsamtal på psyket, dom får ringa soc, för jag orkar inte mer.
Ja, hon är inlagd igen. Kallelsen till BUP, med läkartid iofs på denna sida nyår men inte med många dagar parat med att jag sa att hon visserligen får bjuda hit hur många nattgäster hon vill när hennes rum så tillåter gav detta.
Jag vägrar att låta henne ta över lillebrors rum. Jag vägrar. Vägrar. Så även om psykologen anser att hon inte klarar av några som helst krav sa jag så. För jag klarar inte av att få mitt liv raserat, heller. Eller lillebrors, för den delen. Det är nära nu.
Min nya kamera, som jag var idiot nog att låna ut, är inte tillbakalämnad. Min nya luvtröja, som jag köpte för att hon tagit den gamla och "tappat bort" den, är även den försvunnen. Pengar. Kläder. Digitalkamera. Borta.
Jag har inte råd. Jag har inte ork. Och nu kommer jag få ännu mindre råd eftersom jag inte orkar jobba utan bara gråter - fin cirkel, ond cirkel.
Nu väntar jag, och stickar raggsockor (tre par hittills, ett om dan hinner man, ungefär, om man räknar in natten också), och lyssnar på The Dragon Reborn av Robert Jordan. Har alltså hunnit till bok tre, och det betyder mååånga timmars lyssnande, mååånga timmars försök att stänga ute den riktiga verkligheten, in i fantasyvärld, stanna där.
Hur mycket orkar en människa? En mamma? Nu vet jag nog. Inte mer än så här mycket. Inte att myndigheter hänvisar till varandra när mitt barns liv står på spel, det orkar jag inte.
Tänker på gråtintervjun jag gjorde med människan som ska förändra sättet psykiatrin jobbar på här i landstinget, och önskar och önskar att det gjorts tidigare. Hur många familjer har slagits sönder och samman för att man faktiskt aldrig ger upp när det gäller barnen?
Så ja, jag fejkar, på sätt och vis. Inte har jag gett upp på henne, det kommer aldrig att hända. Men jag är medveten om att mina taffliga, icke-proffessionella försök att hjälpa inte leder henne vidare alls, att jag förmodligen gör saker värre genom att fortsätta att försöka - så nu säger jag åt dom att jag vägrar. Att jag inte orkar.
Risken? Ja, jag har ju en liten unge. En som jag verkligen inte har problem att orka med, tvärtom. Men om soc bestämmer sej för att jag genom att inte orka med den sjuka inte heller är kapabel att orka med allt det friska i mitt liv? Vad händer då?
Mörker.
Nu skulle jag behöva sobril.
Jag försöker nämligen få hjälp till mitt barn, och tar till drastiska steg. Som att säga att jag vägrar att komma på läkarsamtal på psyket, dom får ringa soc, för jag orkar inte mer.
Ja, hon är inlagd igen. Kallelsen till BUP, med läkartid iofs på denna sida nyår men inte med många dagar parat med att jag sa att hon visserligen får bjuda hit hur många nattgäster hon vill när hennes rum så tillåter gav detta.
Jag vägrar att låta henne ta över lillebrors rum. Jag vägrar. Vägrar. Så även om psykologen anser att hon inte klarar av några som helst krav sa jag så. För jag klarar inte av att få mitt liv raserat, heller. Eller lillebrors, för den delen. Det är nära nu.
Min nya kamera, som jag var idiot nog att låna ut, är inte tillbakalämnad. Min nya luvtröja, som jag köpte för att hon tagit den gamla och "tappat bort" den, är även den försvunnen. Pengar. Kläder. Digitalkamera. Borta.
Jag har inte råd. Jag har inte ork. Och nu kommer jag få ännu mindre råd eftersom jag inte orkar jobba utan bara gråter - fin cirkel, ond cirkel.
Nu väntar jag, och stickar raggsockor (tre par hittills, ett om dan hinner man, ungefär, om man räknar in natten också), och lyssnar på The Dragon Reborn av Robert Jordan. Har alltså hunnit till bok tre, och det betyder mååånga timmars lyssnande, mååånga timmars försök att stänga ute den riktiga verkligheten, in i fantasyvärld, stanna där.
Hur mycket orkar en människa? En mamma? Nu vet jag nog. Inte mer än så här mycket. Inte att myndigheter hänvisar till varandra när mitt barns liv står på spel, det orkar jag inte.
Tänker på gråtintervjun jag gjorde med människan som ska förändra sättet psykiatrin jobbar på här i landstinget, och önskar och önskar att det gjorts tidigare. Hur många familjer har slagits sönder och samman för att man faktiskt aldrig ger upp när det gäller barnen?
Så ja, jag fejkar, på sätt och vis. Inte har jag gett upp på henne, det kommer aldrig att hända. Men jag är medveten om att mina taffliga, icke-proffessionella försök att hjälpa inte leder henne vidare alls, att jag förmodligen gör saker värre genom att fortsätta att försöka - så nu säger jag åt dom att jag vägrar. Att jag inte orkar.
Risken? Ja, jag har ju en liten unge. En som jag verkligen inte har problem att orka med, tvärtom. Men om soc bestämmer sej för att jag genom att inte orka med den sjuka inte heller är kapabel att orka med allt det friska i mitt liv? Vad händer då?
Mörker.
tisdag 13 november 2007
Mummel om idiotdiskussioner
Morgonmöte. Ok, det finns inte så himla många morgonmöten som är direkt inspirerande, men dagens tog nog fan priset i destruktivitet och icke-kreativitet. Jag förlorade, ity det är chefen som bestämmer, hur det än är annars....
Årets julklapp. En GPS-mottagare. Skitsexigt...
Trots det ska jag alltså lägga annat, mycket mer läsvärt och läsvärd-igt, åt sidan och ägna mina krafter åt GPS-mottagare. Hårda paket. Tomten jublar.
Inga fria åsikter må yttras, vid vite av... Undrar vad? Minus i kompsaldot? Straffkommendering till kommunpostlistan?
Näää. Jag är snorig och hostig och febrig, släpar mej till jobbet för de (alldeles för få) kollegornas skull - och smittar troligen ner dom med förkylning, eller influensa, eller vad-det-nu-är som härjar min stackars redan så torterade kropp. Och får ägna min tid åt handlarnas åsikt om vad som blir årets julklapp.
Vad tycker ni? Vad vill man läsa om i lokaltidningen? Nu säger jag inte att man inte ska skriva om handlarnas åsikt om årets julklapp, visst ska man det, men tiden, kära vänner, ska inte mer tid läggas på annat???
Inte vet jag. Kanske är jag helt dum i huvudet, kanske kan jag inte alls bedöma vad våra läsare finner läsvärt och intressant, kanske är jag insnöad på mina egna intresseområden, fastnaglad vid mina käpphästar?
Just nu har jag lunch. Är så inihelvete präktig att jag inte bloggar på arbetstid om det kan undvikas. Om nån undrade.
Fond: polisradioljud och doft av mikrad potatis.
Årets julklapp. En GPS-mottagare. Skitsexigt...
Trots det ska jag alltså lägga annat, mycket mer läsvärt och läsvärd-igt, åt sidan och ägna mina krafter åt GPS-mottagare. Hårda paket. Tomten jublar.
Inga fria åsikter må yttras, vid vite av... Undrar vad? Minus i kompsaldot? Straffkommendering till kommunpostlistan?
Näää. Jag är snorig och hostig och febrig, släpar mej till jobbet för de (alldeles för få) kollegornas skull - och smittar troligen ner dom med förkylning, eller influensa, eller vad-det-nu-är som härjar min stackars redan så torterade kropp. Och får ägna min tid åt handlarnas åsikt om vad som blir årets julklapp.
Vad tycker ni? Vad vill man läsa om i lokaltidningen? Nu säger jag inte att man inte ska skriva om handlarnas åsikt om årets julklapp, visst ska man det, men tiden, kära vänner, ska inte mer tid läggas på annat???
Inte vet jag. Kanske är jag helt dum i huvudet, kanske kan jag inte alls bedöma vad våra läsare finner läsvärt och intressant, kanske är jag insnöad på mina egna intresseområden, fastnaglad vid mina käpphästar?
Just nu har jag lunch. Är så inihelvete präktig att jag inte bloggar på arbetstid om det kan undvikas. Om nån undrade.
Fond: polisradioljud och doft av mikrad potatis.
måndag 12 november 2007
Mummel om ludd
Livet är luddigt. Omluddat. Som om inget berör längre, allt är liksom...
Ja, luddigt.
Det tar tid att hitta reaktioner, på allt. Det är otäckt.
Jag satt hos psykgubben idag och blev bara lite lätt irriterad över att han uppenbarligen inte hör vad jag säger - vilket borde göra mej rasande, eftersom det ju faktiskt är min tid att bli hörd.
Men inte. Jag säger att jag är uppgiven och hopplös och inte vet vad jag ska göra. Han säger att de som skär sej gör det för att det minskar ångesten.
Goddag yxskaft. Idiot. Jag vet att jag satt och berättade för honom hur jag gör för att hantera saker: skaffar information. Och precis hur mycket som helst därtill. Vilket innebär att jag inte bara känner till teorin bakom självskadebeteende utan också hur skärandet rent faktiskt funkar rent fysiologiskt.
Ändå blir jag inte förbannad, som sagt, utan tänker bara att jaha, han ser mej inte heller. Hör mej inte. Som de andra så kallade proffsen.
Undra på att ungen känner sej sviken av alla. Det finns ju ingen som lyssnar.
När jag som är vuxen och därtill rätt luttrad både genom egna erfarenheter, yrkesmässiga erfarenheter, och en jävla massa teoretiska kunskaper blir helt avtrubbad och luddig, vad ska då inte hon bli?
Ja, luddigt.
Det tar tid att hitta reaktioner, på allt. Det är otäckt.
Jag satt hos psykgubben idag och blev bara lite lätt irriterad över att han uppenbarligen inte hör vad jag säger - vilket borde göra mej rasande, eftersom det ju faktiskt är min tid att bli hörd.
Men inte. Jag säger att jag är uppgiven och hopplös och inte vet vad jag ska göra. Han säger att de som skär sej gör det för att det minskar ångesten.
Goddag yxskaft. Idiot. Jag vet att jag satt och berättade för honom hur jag gör för att hantera saker: skaffar information. Och precis hur mycket som helst därtill. Vilket innebär att jag inte bara känner till teorin bakom självskadebeteende utan också hur skärandet rent faktiskt funkar rent fysiologiskt.
Ändå blir jag inte förbannad, som sagt, utan tänker bara att jaha, han ser mej inte heller. Hör mej inte. Som de andra så kallade proffsen.
Undra på att ungen känner sej sviken av alla. Det finns ju ingen som lyssnar.
När jag som är vuxen och därtill rätt luttrad både genom egna erfarenheter, yrkesmässiga erfarenheter, och en jävla massa teoretiska kunskaper blir helt avtrubbad och luddig, vad ska då inte hon bli?
onsdag 7 november 2007
Stort misstag att ta det knäcket...
Nu har jag gjort bort mej totalt, grinat en vd rakt i örat...
Telefonintervju om det alldeles strålande tilltaget att försöka få till samverkan mellan olika myndigheter och organisationer om psykvården. Det handlar om den sk Lysekilsmodellen, och målet är att ändra det psykiatriska arbetssättet i Sverige.
En stor konklusion som Anders Milton drog efter sin kartläggning av psykvården var ju nämligen att bristen på samverkan, på samarbete, mellan de olika myndigheterna (andsting och kommun, t ex) gör att många, många ramlar mellan stolarna.
Nu ska alltså det vetenskapligt bevisade effektiva sättet att jobba - alltså enligt Lysekilsmodellen - implementeras i så stora delar av landet som möjligt. Helst hela. Med vetenskaplig uppföljning och högskoleutbildning av case managers....
Och jag grinade. Det var pinsamt, men uppenbarligen finns det vissa saker som triggar förtvivlan som jag inte orkar känna, egentligen. Stackars människa.
Men jag tror hon förstod, och jag lyckades snyfta fram att jag hade en unge precis mitt emellan stolarna, och att det var lite jobbigt, ursäkta så mycket...
Och det gjorde hon. Och önskade mej lycka till.
Jag önskar henne och hennes företag lycka till, för om det går att ändra på det icke-fungerande sätt som människor med psykiska sjukdomar eller psykiska problem hanteras borde hon få en guldstjärna i himlen.
Eller en hel säck.
Telefonintervju om det alldeles strålande tilltaget att försöka få till samverkan mellan olika myndigheter och organisationer om psykvården. Det handlar om den sk Lysekilsmodellen, och målet är att ändra det psykiatriska arbetssättet i Sverige.
En stor konklusion som Anders Milton drog efter sin kartläggning av psykvården var ju nämligen att bristen på samverkan, på samarbete, mellan de olika myndigheterna (andsting och kommun, t ex) gör att många, många ramlar mellan stolarna.
Nu ska alltså det vetenskapligt bevisade effektiva sättet att jobba - alltså enligt Lysekilsmodellen - implementeras i så stora delar av landet som möjligt. Helst hela. Med vetenskaplig uppföljning och högskoleutbildning av case managers....
Och jag grinade. Det var pinsamt, men uppenbarligen finns det vissa saker som triggar förtvivlan som jag inte orkar känna, egentligen. Stackars människa.
Men jag tror hon förstod, och jag lyckades snyfta fram att jag hade en unge precis mitt emellan stolarna, och att det var lite jobbigt, ursäkta så mycket...
Och det gjorde hon. Och önskade mej lycka till.
Jag önskar henne och hennes företag lycka till, för om det går att ändra på det icke-fungerande sätt som människor med psykiska sjukdomar eller psykiska problem hanteras borde hon få en guldstjärna i himlen.
Eller en hel säck.
söndag 4 november 2007
Novembermummel
Det känns höstgrått fast det inte är det.
Ute strålar det, och de sista klargula björklöven reflekterar den där solen som inte fattat att det är en grå dag.
En massa måsten. Hela dagen är full av måste hit och måste dit och sen måste jag skriva alltihop och bilderna då, och så alla kollar jag skulle ha gjort men inte hunnit.
Därtill en och annan kollega som är pratsjuk och bryter mitt flow. Där var jag nästan lite rolig. Flow är det sista som finns.
Ett sms från dottern. Hon är ok. Eller var det, igår eftermiddag. Efter det - ingenting.
Jag orkar inte reagera, och sjunker djupare i likgiltighet. Det är väl inte bra? Jag menar, det händer saker som en normal människa skulle endera gå i taket eller bryta ihop inför och jag reagerar inte alls.
Kanske har jag redan brutit ihop utan att ens jag själv lagt märke till det?
Det är så mycket som blir tydligt, trots allt. Hur få det är som känner mej, t ex. Det insåg jag igår. Det var nån engelsk översättning som skulle göras, och kollegan frågade om jag klarade det. Klarade en enkel översättning?!?
Visst ja. Hur skulle han kunna veta nåt om mina år i Lund, och magisterexamen med engelska som huvudämne (före journalistutbildningen, då...), om att jag var gift med en man från London och i princip inte talade, läste eller ens tänkte annat än engelska i många år?
Så blir det. Bytt liv, bytt plats, bytt infattning. Passar den? Ingen aning.
Överlevnad en timme i taget. Vad betyder dåtid och framtid? Inte ett skit.
Ute strålar det, och de sista klargula björklöven reflekterar den där solen som inte fattat att det är en grå dag.
En massa måsten. Hela dagen är full av måste hit och måste dit och sen måste jag skriva alltihop och bilderna då, och så alla kollar jag skulle ha gjort men inte hunnit.
Därtill en och annan kollega som är pratsjuk och bryter mitt flow. Där var jag nästan lite rolig. Flow är det sista som finns.
Ett sms från dottern. Hon är ok. Eller var det, igår eftermiddag. Efter det - ingenting.
Jag orkar inte reagera, och sjunker djupare i likgiltighet. Det är väl inte bra? Jag menar, det händer saker som en normal människa skulle endera gå i taket eller bryta ihop inför och jag reagerar inte alls.
Kanske har jag redan brutit ihop utan att ens jag själv lagt märke till det?
Det är så mycket som blir tydligt, trots allt. Hur få det är som känner mej, t ex. Det insåg jag igår. Det var nån engelsk översättning som skulle göras, och kollegan frågade om jag klarade det. Klarade en enkel översättning?!?
Visst ja. Hur skulle han kunna veta nåt om mina år i Lund, och magisterexamen med engelska som huvudämne (före journalistutbildningen, då...), om att jag var gift med en man från London och i princip inte talade, läste eller ens tänkte annat än engelska i många år?
Så blir det. Bytt liv, bytt plats, bytt infattning. Passar den? Ingen aning.
Överlevnad en timme i taget. Vad betyder dåtid och framtid? Inte ett skit.
lördag 3 november 2007
Världens misstag...
Sitter på redaktionen, och det är skönt.
Jag gillar att jobba helg, det är lugnt och stillsamt trots att jobben haglar och man far runt som en idiot. Det är nämligen väldigt väldigt tyst sen när man ska skriva....
Annars är allt mörker.
Igår gjorde jag ett stort stort misstag - tror jag. Just då verkade det vara det enda rätta, för visst måste den som är berörd ha information? Visst måste hon få veta vad som (inte) händer?
Jag berättade alltså vilka besked jag fått.
Nu vet jag inte var hon är igen. Hon var hemma igår kväll, hon var hemma inatt när jag gick och la mej (typ 00.30), men i morse var hon borta och jag vet inte var hon är.
Synerna i mitt huvud är hemska. För tänk om hon är död? Tänk om hon skurit sej? Tänk om hon stuckit och är borta igen, flera dagar, veckor, för alltid?
Förstås vill jag inte vara här, heller. Eller delvis vill jag inte det, delvis vill jag bara....
Sova. Jag vill sova och sova och slippa vara med, slippa vara med-veten.
Jag gillar att jobba helg, det är lugnt och stillsamt trots att jobben haglar och man far runt som en idiot. Det är nämligen väldigt väldigt tyst sen när man ska skriva....
Annars är allt mörker.
Igår gjorde jag ett stort stort misstag - tror jag. Just då verkade det vara det enda rätta, för visst måste den som är berörd ha information? Visst måste hon få veta vad som (inte) händer?
Jag berättade alltså vilka besked jag fått.
Nu vet jag inte var hon är igen. Hon var hemma igår kväll, hon var hemma inatt när jag gick och la mej (typ 00.30), men i morse var hon borta och jag vet inte var hon är.
Synerna i mitt huvud är hemska. För tänk om hon är död? Tänk om hon skurit sej? Tänk om hon stuckit och är borta igen, flera dagar, veckor, för alltid?
Förstås vill jag inte vara här, heller. Eller delvis vill jag inte det, delvis vill jag bara....
Sova. Jag vill sova och sova och slippa vara med, slippa vara med-veten.
fredag 2 november 2007
Inget mummel, bara gråt.
En kokongvecka med svåra smärtor, fysiskt och kanske framförallt i själen.
Idag: ett otal samtal hit och dit, med samma resultat: det finns ingen hjälp och inget stöd, jag förväntas ensam klara av att få oss alla att överleva.
Där står vi nu. Det är en fråga om överlevnad.
Jag kan jobba, gå på ICA, dammsuga, skura toaletter, ta promenader - men det är bara en låtsasvärld. Det jag försöker uppnå genom att låtsas normalitet är överlevnad.
Sen slår verkligheten igenom, och jag inser - ännu en gång - att jag är ensam, och att jag inte har en aning om vad jag gör.
Så gå på känsla då?
Tjolahopp. Vilken är känslan när det är nya märken efter vassa verktyg som sliter mej tillbaka från låtsasvärlden? Panik. I panik ringer jag ännu en gång, till BUP, till socialen, till sjukhuset - och får samma svar som sist, förstås får jag det, vad hade jag väntat mej?
De hänvisar till varandra:
"Det är ett underligt sätt att resonera på" säger psykologen då jag berättar att soc inte kan göra nåt eftersom de anser att det är ett psykiatriskt problem.
"Jag kan inte svara på om läkarene är färdig, missade hon inte en tid?"
"Jo, det gjorde hon, men om nu läkaren vill träffa henne igen, varför har hon inte blivit kallad?"
"Det kan jag inte svara på, läkaren finns ju bara här två dagar i veckan, och nu har vi ju haft planeringsdagar och hoppsan! Jag ser att vi inte är här när läkaren kommer nästa gång heller...."
Nähä?!? Ska jag tala om för er vilken tid min unge ska komma till läkaren?
Förvirring. Det brinner i mina kinder, jag kan inte låta bli att gråta.
"Vad ska jag göra, då?" gråter jag. "Är det polisen eller akuten som gäller, ska jag vänta på nästa självmordsförsök eller på att hon skär så djupt att hon behöver läkarvård?"
"Ja.....", säger barnpsykologen och låter ämnet falla. Ännu en gång.
Och jag ligger ner en stund, hjälplös. Gråtande. Sen ringer jag nästa samtal.
Och planerar artikeln där en annan mamma med ett barn med mycket lika symtom och beteende ska få berätta om hur hennes värld rasar samman och hennes familj slits i bitar.
Nej. Jag skriver den inte själv, det går ju inte, förstås. Det går inte chefen med på. Men jag fixar hela grejen, och om jag lyckas övertyga honom om att det faktiskt finns fler bitar i en människa än yrkesrollen ställer jag också upp som anonym källa. Om jag överlever tills dess. Om mitt barn överlever tills dess.
Är det fel?
Idag: ett otal samtal hit och dit, med samma resultat: det finns ingen hjälp och inget stöd, jag förväntas ensam klara av att få oss alla att överleva.
Där står vi nu. Det är en fråga om överlevnad.
Jag kan jobba, gå på ICA, dammsuga, skura toaletter, ta promenader - men det är bara en låtsasvärld. Det jag försöker uppnå genom att låtsas normalitet är överlevnad.
Sen slår verkligheten igenom, och jag inser - ännu en gång - att jag är ensam, och att jag inte har en aning om vad jag gör.
Så gå på känsla då?
Tjolahopp. Vilken är känslan när det är nya märken efter vassa verktyg som sliter mej tillbaka från låtsasvärlden? Panik. I panik ringer jag ännu en gång, till BUP, till socialen, till sjukhuset - och får samma svar som sist, förstås får jag det, vad hade jag väntat mej?
De hänvisar till varandra:
"Det är ett underligt sätt att resonera på" säger psykologen då jag berättar att soc inte kan göra nåt eftersom de anser att det är ett psykiatriskt problem.
"Jag kan inte svara på om läkarene är färdig, missade hon inte en tid?"
"Jo, det gjorde hon, men om nu läkaren vill träffa henne igen, varför har hon inte blivit kallad?"
"Det kan jag inte svara på, läkaren finns ju bara här två dagar i veckan, och nu har vi ju haft planeringsdagar och hoppsan! Jag ser att vi inte är här när läkaren kommer nästa gång heller...."
Nähä?!? Ska jag tala om för er vilken tid min unge ska komma till läkaren?
Förvirring. Det brinner i mina kinder, jag kan inte låta bli att gråta.
"Vad ska jag göra, då?" gråter jag. "Är det polisen eller akuten som gäller, ska jag vänta på nästa självmordsförsök eller på att hon skär så djupt att hon behöver läkarvård?"
"Ja.....", säger barnpsykologen och låter ämnet falla. Ännu en gång.
Och jag ligger ner en stund, hjälplös. Gråtande. Sen ringer jag nästa samtal.
Och planerar artikeln där en annan mamma med ett barn med mycket lika symtom och beteende ska få berätta om hur hennes värld rasar samman och hennes familj slits i bitar.
Nej. Jag skriver den inte själv, det går ju inte, förstås. Det går inte chefen med på. Men jag fixar hela grejen, och om jag lyckas övertyga honom om att det faktiskt finns fler bitar i en människa än yrkesrollen ställer jag också upp som anonym källa. Om jag överlever tills dess. Om mitt barn överlever tills dess.
Är det fel?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)