torsdag 31 december 2009

Mummel om tjurighet

Känner mej tjurig, helt klart. Vaknade sån. Kanske somnade jag t o m sån.

Lillemans far hämtar sent på eftermiddagen idag, och jag försöker vara sån jag vill vara: accepterande. Respektera att andra inte tänker och känner som jag gör. För hade det varit jag hade jag hämtat ungen direkt efter jobbet igår, särskilt eftersom det var extra tidigt avslut.
Det lät virrigt. Vad jag menar är alltså att barnets far slutade extra tidigt igår, men inte vill hämta sitt enda barn förrän sent idag. Förstår mej inte på det, men som sagt: man får lov att inse att andra inte funkar som man själv gör - för min del skulle jag föredra att ha barnet hela tiden...

Inte bra att vakna på det här humöret en dag som denna, men vad annars? Är livrädd. För en hel del.
Om jag får som jag vill: inget händer dottern. Lillungen har en härlig nyårsafton trots att hans far så uppenbart alltid prioriterar sej själv. Storsonen har riktigt kul, lyckas med sin matlagning och inte blir för packad på festen som följer på grabbarnas förfest.

För min egen del vet jag inte riktigt. Igår tänkte jag mycket på mina morföräldrar, som föddes på förra tiotalet, på hur världen ser så otroligt annorlunda ut nu jämfört med då, och på hur otroligt mycket jag har att vara tacksam över, om jag nu orkade se igenom eländesdimmorna. Jag sitter här varm och mätt och har alla moderna bekvämligheter och mer därtill, vilket i o f s bara bevisar att moderna bekvämligheter och mer därtill inte garanterar att man mår bra.

Kanske kan jag få ett bra årtionde?

Förfärligt är det, att inse att det hittills varit så satans... Jobbigt? Slitsamt? Vadå?
Några goda år, kanske? Lugn och ro, nu när jag slitit till mej ett liv med alla moderna bekvämligheter och mer därtill?

Vet inte hur, bara. När jag vaknar så här tjurig ser jag bara att livet hittills inte erbjudit en enda jävla räkmacka att segla på, inte en enda liten räka, faktiskt, allt har jag fått slita mej till och betala väldigt dyrt för.
Det borde kanske innebära att det känns bra, eller? Vetskapen att det jag har är något jag själv skapat borde innebära att det känns bra... Så varför gör det inte det, då?

Äsch. Inte ska man tjura en dag som denna! Nu ska jag stryka storsonens fina nya skjorta åt honom trots att han inte bett mej (eller kanske just därför?), packa lillsonens väskor, och sen se vad dagen har för överraskningar att bjuda!

Och er, kära okända underbara vänner, önskar jag ett gott slut, och ett riktigt bra tiotal!

onsdag 30 december 2009

Läkares misstag dödar?

Tänker att det är själva fan, och hur länge orkar man och hur länge är turen med och....

Jo, det har tagits för mycket piller igen, efter nattpermission i egna lägenheten som ser ut som ett slagfält, allt är ju nerpackat och hon vill inte packa upp för hon vet inte vad som händer.

Ingen har ringt från akuten eller IVA på natten, så jag fattar inte mycket när hon börjar prata. Sen inser jag vad som hänt. Sen inser jag att jag i princip säger "jaha", och bara säger ja när hon frågar om jag kan komma och hämta nycklar och sen åka till hennes lägenhet och hämta hennes handväska och mobil, de blev kvar när ambulansen kom. Tydligen.

Åker till sjukhuset, åker till lägenheten, hämtar hennes grejor, lämnar hennes grejor - fortfarande ingen reaktion, känslomässigt menar jag. Är bara... Tom?
Tänker att jag får ta sammanbrottet när den lille åkt till pappa igen, eller har den nya medicinen kanske trubbat av mej så att jag inte kan känna längre?

Idag lånar jag ut pengar, och säger ännu en gång "jaha" när jag får veta att hon ska till en bekant i en grannkommun över nyår, en bekant som hon träffade på psyket och delade rum med. Hur kan det tillåtas? tänker jag förstås, men inser att det är förstås så att ingen läkare vill hålla henne inlåst när hon verkar okej - för det gör hon ju, för det mesta. Men det vänder ju på en sekund? Hon har ju ingen impulskontroll?

Men vad vet jag, som sagt. Jag är ju inte läkarutbildad. Bara mamma. Förmodligen en hysterisk sådan, om man tänker efter lite. Det blir väl så, till sist.

Eller så blir det så att allt slutar i "jaha", till den dag olyckan är framme och hon råkar dö. För inte kan det gå bra om det fortsätter så här? Det har eskalerat oerhört de senaste månaderna, och den korta sejouren på (det usla) behandlingshemmet har fanimej gjort ont värre.

Och jag, jag orkar inte ens bli ledsen mer. Det är bara ett enda stort "jaha" alltihop.

lördag 26 december 2009

Mummel om forn- och framtid

Det hände nåt intressant för några veckor sen, nånting som jag på ett plan alltid tänkt ska hända och på ett annat hållit för totalt osannolikt.
Jag mötte min stora ungdomskärlek, en man som jag inte träffat på nära 25 år men som alltid funnits med mej, som jag aldrig glömt.

Kanske har vi alla nån sån i vårt liv, den där kärleken som aldrig fick chansen, som tappades bort men som vi alltid funderat över, för visst skulle det ha kunnat bli...?

Så kär jag var... Så kär som bara en 16-, 17-, 18-åring kan bli, men fy för fan så hemskt det var, han var en sån där som inte tog ordet "flickvän" i sin mun och jag vet inte hur många timmar jag väntade på att han skulle ringa.
Till sist flyttade jag, utan att veta att han faktiskt ringt men att min mor inte sagt nåt, hon ansåg väl inte att han var... Ja, vad vet jag om vad hon ansåg? Hon sa inget i alla fall, och jag flyttade. Blev borta. Men aldrig har jag glömt, alltid har jag tänkt på honom, undrat vad som hänt med honom, om han är gift, har barn, vad han gör...

Nåja. Vi möttes. Av en händelse. Och av en händelse var det också så att det fanns tid för en kopp kaffe, och sen dess har det skickats julkort och sms:ats och jag vet inte hur jag ska förhålla mej alls, det känns så konstigt och ganska härligt.

Han är inte gift. Har aldrig varit, vad jag vet, inga barn, och han skriver små meddelanden om att jag åtminstone gett honom återvändandets dag, att det inte finns nån som känner som han gör för mej, att han ska köra min rullstol när det blir dags.
Och jag vet inte vad jag ska göra. Förstås vet jag att det gått ett helt liv, att det inte finns mycket kvar av den Mummel han kände, och högst troligt inte mycket kvar av den man/kille jag kände då, i forntiden. Ett helt liv - och vi vet inte ett skit om vad som hänt den andre.

Jag tänker att jag nog vill träffa honom, prata, berätta, fråga, och samtidigt känns det som att det kan vara att slå sönder nåt som faktiskt är väldigt vackert för mej, trots allt...

Tänk om, tänk om, tänk om... Tänk om han sagt att ja, jag vill att vi försöker med varann, tänk om mamma berättat att han ringt, tänk om jag stannat...?

Och sen - gick ett liv. Frågan är vad som händer med resten? Skulle jag alls vilja blanda in nån i detta kaos? Skulle han orka lyssna, skulle han förstå vilka förutsättningar som råder?

Herregud. Känner mej som 16 igen...

fredag 25 december 2009

Mummel om julefrid

Jaha, då var det avklarat för i år, julhelvetet....

Men det blev fint. Äldste sonen påstår att det nog är en av de bästa jularna han minns, och det är bra. Yngste sonen är knappt kontaktbar, får man ett Nintendo Wii så får man. Det är dock väldigt kul att han anser att den lilla plastrampen till fingerskateboard är lika kul. Och gitarren. Han fick en billig tysk Lidl-gitarr av mormor och morfar, tyvärr fullstor. Jag konspirerar med storebror om att hitta en 3/4-gitarr till honom, men det blir födelsedagsbekymmer, nu har han så han klarar sej ett tag!

Dottern var också här, vacker som en dag i ny klänning, lillebror var ytterligt imponerad och som den charmerande lille gentleman han är talade han om för henne hur fin hon var. Det var ett par episoder, en del ångest, men allt gick bra.

Julbordet serverades även till älskadesystervän och hennes sambo, fantastiskt kul att de kunde komma. Mormor och morfar dök in en bit in i Kalle Anka, de hade varit hos annan syster och ätit mat och fick nöja sej med godis, lussekatter, kakor, efterrätter...
Min far var i vidrig form, liksom jag. Birds of a feather. Genetiken är oomtvistlig. Rygg, rygg, rygg. Förbannade diskar som inte vill vara med, smärta som tar över och förstör och regerar.

Igår kväll hade jag så ont att jag knappt var kontaktbar, vilket är mycket besvärligt med två snacksaliga unga män i huset - ingen av mina söner vet hur man håller truten mer än ett par sekunder i taget!

Jag är så glad att jag får "låna" den lille trots att det inte är min vecka, och jag är så glad att vi, trots allt, klarar av att vara medföräldrar. Aldrig nånsin tjafs om barnet, eller vem som ska vad, eller om det är ok att byta dagar eller veckor om det kniper, det är så det ska vara.
Att jag sen undviker att umgås med fanskapet så mycket som möjligt är en annan sak, jag föraktar honom så oerhört och vill inte att den lille ska veta det. Jag vet hur känslig han är, intuitiv, och därför är det sannerligen bäst att undvika för mycket umgänge med hans far: lillsonen skulle snabbt inse hur jag känner inför hans far, och det vill jag som sagt inte.
Han ska få samma möjlighet som de stora barnen, ha sin far ifred att älska förutsättningslöst tills han själv upptäcker de dåliga sidorna.
Liksom han gör med mej, förstås...

Skillnaden mellan oss, mej och lillsonens far, är att jag inte har några problem alls att erkänna mina fel och brister och be om ursäkt när jag gjort fel, vilket jag gör. Det kan inte gullungens pappa, och det, mina vänner, är för jävligt... Det är inte mitt problem, men det blir, eftersom det är min lillunges problem.

Nåja. Nu är det dags för god fortsättning, banne mej! Lillsonen ska lämnas tillbaka till sin far, och jag ska lägga all min kraft på att - göra så lite som möjligt... Vila, göra mina sjukgymnastövningar, lägga på lite efterhand, och satsa på att bli bättre.

Men mest göra ingenting. Mest ska jag vila, och hoppas på att ingen skit händer med dottern. Jag vill ha de här dagarna, i frid och lugn med först en son, sen båda, och inga samtal på nätterna. Det önskar jag mej, såhär efter jul.

måndag 21 december 2009

Behandlingshemmet stort misstag

Hon har självmordstankar och klarar inte av situationen, gör en snara och sätter sej i trappan, det hela slutar med polishandräckning till psyk eftersom behandlingshemmet bara har en personal på plats och inte kan frakta dit henne - och sedan kommer beskedet, hon har inte sin plats kvar.

Hon har ingen plats kvar, ser det ut som, förutom på psykavdelningen som blivit hennes trygghet på samma sätt som det var på barnpsykavdelningen innan hon kom till det första behandlingshemmet.

Varför tog de emot henne till att börja med? Det fanns inga hemligheter, de fick all information om hennes problem innan de tog emot henne, och då hördes inga röster om problem med att ta hand om henne, om att de inte skulle kunna hjälpa henne.

Nu? Ingen aning. Troligen vårdplanering igen, när det nu ska vara möjligt. Mellan helgerna? Hur många jobbar då? Om de skriver ut henne, var tar hon då vägen? Hit? Inte möjligt. Helt omöjligt, faktiskt. Båda pojkarna ska bo här under jullovet. Om jag verkligen ansträngde mej kanske det skulle gå att lösa?

Men jag vill inte. Kan inte och bör framför allt inte. Inte ta över ansvaret igen.

Jag måste se till att bli av med det här diskbråcket först, jag måste kunna gå utan att vilja skrika av smärta, kunna sitta och stå, kunna känna att det finns en framtid för mej också.
Just nu känns det inte så, i helvete det gör. Jag tänkte det där om att det inte skulle göra nåt om jag körde ihjäl mej när jag körde henne tillbaka till behandlingshemmet, och tankarna finns fortfarande kvar, absolut.
Men: jag vill inte ta den fega vägen ut, inte lämna min äldste son med hans ilska och därtill bygga på den, inte lämna min lille med hela uppväxten utan mamma, inte lämna dottern i hennes förvirrade värld där allting alltid är någon annans fel, där det aldrig är hennes ansvar...

Det lockar, dock. Vilan. Om det nu är vad som väntar. Jag försöker att låta bli att tänka, för om jag tänker kommer tårarna och jag har inte kraften att gråta. Har inte kraft till nånting alls, egentligen, men jag gör min fys-övningar, mesiga som de är, och jag gör mina avslappningsövningar, min mentala träning, och kanske kommer just det att hjälpa mej igenom. Om jag fokuserar på det, på mej själv och min hälsa, så kanske...?

onsdag 16 december 2009

Mummel om rätt personer

Ibland är det som om det klickar till, och så trillar pluspoängen bara in, helt oväntat.

Jag har träffat en sjukgymnast som verkar fantastisk, och därtill själv har upplevt hur det är att ha akuta diskbråcksbesvär.
Min läkare har smärtproblematik som specialintresse, är stenhård, rak, utan krusiduller och har en nära anhörig med psykiska problem.

Nu tar jag tag i mej. Om inte jag håller ihop rasar mycket för många.

Dottern kom hit dagen efter hon drog från sjukhuset. Jag körde henne tillbaka till behandlingshemmet. Vi har många års svårigheter framför oss, det är jag fullt medveten om.

Men: jag måste konkretisera precis hur mycket hon får "inkräkta" på resten av mitt liv, annars går det inte, inte för någon av oss. Då går vi under båda två, och fort också.

Går det? Vete fan. Försöka måste duga, för nu.

tisdag 15 december 2009

Mummel om bortkastade chanser

Jag väljer att inte vara med idag, jag vill inte.

När dottern sms:ade från behandlingshemmet sent på kvällen och ville att jag skulle hämta henne, hon vill inte vara där, ringde jag förstås, pratade pratade pratade.
Det blev sjukhus igen.
Och när läkaren dagen därpå ville behålla henne på övervakningen i stället för att skicka henne till hennes trygghet, hennes "hem", psykavdelningen härhemma, skrev hon ut sej själv.

Tog bussen - men inte till behandlingshemmet. Hon åkte hit. Men inte till mej, och hon vägrar att säga var hon är.

Det är underligt. Vi pratade hur mycket som helst om det här innan, hur jobbigt det skulle bli, hur tufft det varit de första månaderna på förra stället, hur lång tid det tagit innan hon kommit förbi rädslan, ilskan, relationsproblemen med personalen, alla "trust issues" - och nu, efter drygt tre veckor varav sex dagar hos pappa med överdos tabletter och hela skiten igen, har hon bestämt att de inte kan hjälpa henne, de kan inte behandla henne, ingen förstår henne, alla är idioter - precis som förra gången.
Allt det vi pratade om.

Just nu: vet jag inte var hon är, eller hur hon tänker. Just nu försöker jag bara andas och tänka att det var rätt beslut att fokusera på den lille igår, följa planen, för hur skulle jag har hittat henne? Och vad i helvete skulle jag gjort om jag lyckats? Brotta in henne i bilen?
Intressant tanke. Hon har varit en decimeter längre än jag och fan så mycket starkare i flera år, även de gånger jag inte är inne i en akut diskbråcksfas...

Nu vore det rena rama vansinnet att ens försöka. Jag skulle mest troligt sluta som en våt fläck på marken, osynlig i nyfallen snö...

Men: om hon ringer, om hon vill, då kör jag henne tillbaka. Diskbråck eller ej. Snö eller ej.

Igår tänkte jag att bara hon hör av sej, bara hon ringer och säger att ja mamma, jag vill tillbaka nu, då åker jag, come snow or just black ice... Och om det skulle bli så att jag körde ihjäl mej på hemvägen skulle det vara - en lättnad.
Precis så. Jag känner så nu. Orkar inte mer. Orkar inte försöka mer, eftersom jag uppenbarligen inte har förmågan att hjälpa henne.

Därtill vet jag att jag måste, alltså måste, lämna över alla beslut till henne nu. Om det blir så att hon avbryter behandlingen är det hennes beslut och hon får leva med konsekvenserna. Det är väl just det som gör så ont, att veta att det kan bli så att hon slänger bort chansen att få ett liv. Att hon beslutar sej för att be oss alla som kämpat så för att ge henne den här chansen att dra åt helvete.

Om hon fattar det beslutet - vem kommer då att ens försöka mer? Det blir jag som är kvar, och jag kan bara vara mamma. Hon fixar inte öppenvård, det är klart och tydligt bevisat. Hon fixar inte att ta hand om sej själv och ett hem, det är också bevisat. Hon fixar inte ens att göra det med boendestöd, eftersom hon inte släpper in dem.

Jag har en läkartid idag, och det känns så ofantligt oviktigt. På ett plan vet jag givetvis att det är bland det viktigaste nu, att få mej själv på fötter (ja, det är rent bokstavligt talat!) igen, men i det här läget...

Och jul. Jag måste fixa jul, jag måste försöka att fokusera på mina pojkar, på att pojkarna är lika viktiga som flickan, och de förtjänar att få jul. Men hur?

Orkar inte. Som sagt. Nu: väntan. Väntan i skräck. Vem ringer? Lever hon? Får hon alls komma tillbaka även om hon vill? Hur slutar jag tänka?

torsdag 10 december 2009

Mummel om skjortor

En svart skjorta i egyptisk bomull, kan det vara nåt?
Eller svart, charcoal kallar de det, och den är randig, svart på svart, och jag tänker att om det nu inte vore så att den vackre unge mannen gått och blivit en vacker ung man skulle han fått en sjömanskostym med matchande mockasiner. Och hatt...

"Jag vill inte ha någon present, mamma", säger han och jag tänker att nånting gått fel, är han inte klok? Min förstfödde son fyller 20-nånting, han har födelsedag, för fan, klart han ska ha paket?!?

"Jag tror att den här dagen är mycket viktigare för dej än den är för mej", säger han, och jag tänker att det kan han nog hoppa upp och klappa sej på...

En av de viktigaste dagarna i mitt liv. Att efter störtförlossning och sugklocka och olidlig smärta få upp den spinkige lille nyfödingen på den just fyllda 20-magen går givetvis inte att 1. beskriva i ord eller 2. ens fundera på att inte fira.

Så: charcoalrandig skjorta i egyptisk bomull blev det. Och han blev glad. Tog på sej skjortan och skulle gå till jobbet vilket han inte fick förrän jag slitit den av honom och strukit den. Förstås...

En bra dag, en stund. Tills dottern ringer och inte vet om hon vill ha julpermis mer än just på julafton. Jag säger att jag kan tänka mej att hämta henne dagen innan och köra tillbaka henne på juldagen, men jag kör inte sammanlagt 20 mil på julafton, det gör jag inte. För även om det kanske inte blir så jävla mycket julefrid med alla krångligheter som börjar bubbla med resten av släkten så ska jag inte tillbringa julafton i bil. No way. Aldrig. Och inte då heller.

Jag ska vara med mina barn, så många som möjligt av dom. Äta hemgjort godis, marsipan, nougat, eventuellt lite mat också, kanske, och leka med vad leksaker som kan komma med tomten...

Alltid är det något, som min kloka mormor brukade säga. Skillnaden för mej nu är att jag faktiskt inte går med på vad som helst för husfridens skull, min eller andras. Jag inser förstås att dottern kommer att anse att jag är en stor skit som inte anpassar allting enligt hennes önskemål, men den smällen tar jag. Vi är nämligen fler som ska trivas och må bra - och den insikten kom bättre sent än aldrig...

Vad gäller mina syskon och föräldrar - så får de göra som de vill. Orkar inte ens fundera på att vara sambandscentral. Jag tillochmed vägrar. Till mångas chock och fasa.

Ego-Mummel är inte välkänd i de kretsarna!

måndag 7 december 2009

Mummel om väntan

Det är mycket sånt nu. Väntan alltså.

Just nu väntar jag på att få veta om och hur dottern kommer till behandlingshemmet. Och hur de ska ta itu med den här "situationen"...

Och så väntar jag, mycket troligt förgäves, på att få en återbudstid hos sjukgymnasten. Hade tur på så vis att den sjukgymnast jag pratat med själv haft diskbråck i både nacke och ländrygg, han fattade läget, kan man säga...

Och läget är: eftersom jag har så förbannat ont drar muskulaturen ihop sej och ger ännu mer smärta. Viktigt är alltså att hålla ordning på muskulaturen, annars blir det ännu mycket värre. Det är sånt som i förlängningen kan ge fibromyalgi säger min läkare, och han är smärtexpert, så jag får väl tro honom.

Idag? Borde försöka stappla till butiken i närheten, för att få till lite blodcirkulation och för att få tag på en purjolök så att jag kan göra räkgryta med curry och chilisås. Lite lagom 80-tal, och alldeles ljuvligt med jasminris. Måste äta nåt, jag rasar i vikt. Vilket i sej inte gör nånting, femton kilo till är inte oönskat, men inte på det här sättet. Inte bra för läkningen, vilket jag också vet.

Jag är skitbra på läkeprocesser och smärtreaktioner, stresshormoner och rehabiliteringsagerande - i teorin. Att sen applicera det på verkligheten, på mej är en annan sak. Det är flera år jag försummat mej nu, och det sätter spår, fy fan vilka djupa spår det sätter...

Sjukgymnast. Börja träna lätt, lätt. Det måste jag. Om jag vill ha mitt liv tillbaka, vill säga. Om jag vill kunna arbeta. Och utan jobb - inget sinne. Då blir jag galen på riktigt, och det vet jag.

söndag 6 december 2009

Misstag med permissioner?

Igår ringde dotterns far och berättade att hon petat i sej de piller hon haft med plus en hel del propavan som tydligen låg kvar i en necessär i hans badrum sen hon bodde där 2007.

Hon är på permission, nämligen.

Jag vet inte hur jag känner eller tänker, förutom att jag nog tycker att de kan ta ett varv till på behandlingshemmet och fundera över det här med permissioner, hur mycket vuxna de än betraktar sina... Ja, vad heter det nuförtiden? Klienter?

Väcktes av telefonen kvart i fem, och hann inte svara innan den uppringande la på. Dolt nummer. Det blev några vidrigt långa minuter med domedagstankar, kanske var det fel det där pappan sa, att hon var stabiliserad och helt okej, kanske var hon död eller hade hjärnskador eller... Ja, nånting hemskt.

Det ringde igen efter en kvart, kanske tjugo minuter, och det var dottern, som yrade om att hon var på Stora sjukhuset och inte hade cigg eller plånbok eller leg eller telefon, och jag frågade om hon verkligen var där (man vet aldrig, landsting vill inte gärna ha ansvar och kostnad för andra landstings patienter, det är ju helt möjligt att det beslutats om transport), och då insåg hon att nej, hon var ju på sjukhuset i staden som ligger närmast där pappa bor, så var det ju.

Men hon hade fortfarande inga cigg. Eller telefon eller plånbok eller leg.
"Men vad vill du att jag ska göra?" säger jag, femtio mil bort.
Och hon inser att det nog är pappa hon ska ringa, att saker gått på rutin, att det ju är så att det är mamma man ringer då man tagit överdos eller skurit sönder sej och hamnat på sjukhus.
Jag frågar om hon inte kan sova några timmar till (hon var fortfarande klart påverkad, sluddrig och inte riktigt medveten), men det kan hon inte, säger hon.

Hon säger att hon ska ringa pappa, och lägger på. Jag tänker att det nog blir intressant. Endera kastar han sej i en taxi och åker de två milen direkt, klockan halv sex på morgonen, eller så kickar hans egna borderlinedrag in och han talar om för henne att han inte tänker kasta sej i en taxi klockan halv sex på morgonen, hon får minsann vänta tills klockan blivit dag ordentligt.

Troligen får jag veta mer imorgon, eller senare idag, menar jag, men just nu ska jag tillhandahålla en bekännelse: jag känner en sadistisk tillfredställelse över att hennes pappa får uppleva eländet. Att han faktiskt får se med sina egna ögon att det inte är fråga om att nånting behöver hända för att hon ska få impulser att skada sej, att det bara händer. Som den här gången. Allt var jättebra, hon hade fått komma och gå som hon ville, träffa vem hon ville (de pundarpolare som finns där, bland annat), hon var glad och trevlig, skulle duscha - och kom ut ur duschen och sa att hon gjort nåt dumt, att hon tagit en massa tabletter.

Jag vet inte hur jag känner inför mej själv när jag känner så här. Och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta innan dotterns pappa har glömt alltihop och återgår till att undra varför jag inte sett några varningssignaler eller inte kan tala om vad som hänt som gjort att hon gjort illa sej.

Men: ännu en gång har jag suttit och glott på o-ringandes telefoner i full skräck på natten, ännu en gång har jag inte sovit och förträngt hur inihelvete ont jag får när jag sitter på det här viset, ännu en gång är jag så rädd, så rädd för att jag snart inte har en dotter mer.

torsdag 3 december 2009

Misstag eller nyttig terapi?

Kunde inte låta bli, jag var tvungen att sätta en saffransdeg.

Jag tror att det är ett molande dåligt samvete inför den stackars lillsonen som får stå ut med en morsa som knappt kan hålla sej på benen mer än nån minut i taget, och därtill är sur som fan på grund av smärta...

Det är m a o tal om mutor... Eller kanske bara glädjen jag själv känner när han blir glad?

Det har varit en extrakonstig vecka, inte bara rygghelvetet utan också en liten kille som plötsligt är tillbaka i en alldeles helgalen mörkerrädsla. Det var längesen nu, jag har t o m tänkt att det vore mysigt om han då och då kanske kunde säga att han nog ville sova hos mej bara en natt - men det här?
Helt skräckslagen är han, pratar om inbrottstjuvar och mördare, riktigt seriöst rädd. Jag föreläser utifrån faktiska kunskaper och därtill utifrån det faktum att vi faktiskt bor på tredje våningen, men det hjälper inte riktigt. Han är fortfarande rädd.

Vi hittar på tricks och knep, och han har sovit i sin egen extrasäng, den som är nere efter golvet och inte uppe efter taket, och det verkar varar ok. Men vem vet? Kanske märker han av min oro och vill "bespara" mej?

Nåväl. Lussekatter ska han i alla fall få, och jag ska inte utsätta honom för att gå ensam och käka pannkakor hos mormor. Lite synd är det att han inte trivs hos mormor, men jag förstår varför: all skräckpropaganda om allt, allt tjat om allt, inget utrymme att få vara den han är utan krav att vara nåt som passar omgivningen med rörstrandsporslin och tjeckisk kristall, fy fan.

Nu golvet. Yogamatta på golvet, stretchövningar, låt de inflammerade nerverna jobba, bara...

onsdag 2 december 2009

Misstag att låtsas normal

...så brakar det, förstås...

Men den här gången stannar jag hemma, jag ska prata med min läkare, jag ska vila, jag ska inte låtsas som om min jävla rygg är normal, jag ska inte låtsas som om jag kan känna mitt högerben, jag ska inte låtsas som om jag inte känner hur det bränner i hela högra sidan som om nån häller syra där, hela tiden, 24/7....

Nu gör det för ont.

Jag orkar med den "normala" smärtan, den som medicinerna kan dämpa så att jag klarar av att ha en vardag, men det här orkar jag inte.

Farligt blir det också, faktiskt, det är inte säkert att köra bil med ett högerben som är helt stumt, som inte riktigt finns - så känns det.
Som om mitt högra ben, det som i vanliga fall är det friskaste, inte riktigt finns. En domnad klump, det krävs medvetna val för varje steg, nu är det dags att lyfta, flytta fram, lägga tyngd på....

Oerhört deprimerande. Och jag inser att jag har en verklig rädsla för en eventuell operation. Tanken på att göra en diskbråcksoperation gör mej omedelbart gråtfärdig, jag blir alldeles tom och stel, trots att jag vet att väldigt många blir mycket, mycket bättre.
Jag vet nämligen också att det finns såna som inte går nåt mer efter en sån operation, att det kan gå fel, att jag riskerar hela mitt liv om jag tar beslut om operation.

Jag har slitit så förbannat för att bygga upp det här, även om det kanske inte är så mycket att yvas över. Det är så mycket att förlora, för mej. Mitt arbete, till exempel. Jag skulle inte kunna jobba om jag inte kan gå. Bara det. Vad i helvete gör jag om jag inte kan jobba?!?

Å andra sidan kan jag inte jobba när jag är såhär. Jag kan inte jobba eftersom jag har för ont, eftersom benet inte fungerar bra nog för att jag ska vara en säker bilförare.

Jag orkar inte tänka på eländet ens. För mycket. Nu igen.

måndag 30 november 2009

Misstag att orka

Lyssnar på Håkan Nesser, Människa utan hund, och fastnar vid ett citat han väver in, ett citat som går ut på att den som orkar måste fortsätta orka, och tänker att det är väl själve fan att jag alltid har varit den som orkat.
Jag måste alltså fortsätta orka. Eller ska det vara ett frågetecken där?

Det är några veckor till nu, några veckor att orka, sen ska jag faktiskt vara ledig. Två veckor blir det, ungefär, och just nu känns det som om de där veckorna blir livsnödvändiga.
För om den som orkar faktiskt inte orkar mer? Till exempel för att kroppen lägger av?

Men: en härlig händelse piggar upp en del. Ni vet den där första stora kärleken, den som sitter som en tagg nånstans, eller kanske som en mjuk liten boll att klämma på ibland, eller kanske till och med båda? Den första stora kärleken som jag inte sett på nära 25 år råkade dimpa in i mitt liv mitt i helveteshelgen, och det var - fantastiskt roligt... Förvirrande, men kul. Att sitta och prata om de fina stunderna, kanotfärder och jagvetinteallt, det var fint. Den timmen skulle jag förstås ha kunnat använda mer effektivt rent arbetsmässigt, men för resten av livet, och kanske orkandet också, var den nyttig...

Tvätt. Matinköp. Saffransbak. Och så vinterdäcken som inte är på, vad gör man åt det? Lite ekonomiångest ovanpå det, och så är måndagen räddad...

torsdag 26 november 2009

Mummel om att drömmar är tillåtna

Vi har aldrig haft mer än just precis med nog med pengar, jag och mina kids. Nog att bo, äta, leva, köpa julklappar och födelsedagpresenter och lägga den där pengen till fröken när avslutningen närmar sej - nog, helt enkelt.

Inte så mycket att det kunde köpas märkeskläder eller vad som önskats direkt på sekunden, men enligt äldste sonen har de faktiskt alltid fått det de önskat sej. Kanske inte helt nya grejor, och kanske tog det lite tid för mej att spara ihop till det - men det som önskats producerades, till sist.

Men vi har drömt. Drömt om vad vi skulle göra om vi vann på lotto och blev svinrika. Drömt om långa resor, spelkonsoller, cyklar, mopeder, hus...

Just nu drömmer jag om att jag ska vakna en morgon och vara glad. Jag vaknar och är ledsen, går upp och är ledsen, tröttheten sköljer över mej och når mej över huvudet - och det finns ingen glädje.
Jag uppskattar samtalen med mina söner, och jag är lättad över att dottern nu verkar få hjälp, men märker att allt går åt till att se det negativa.

Sån är inte jag. Jag ser det positiva, löser problemen, reser mej upp efter varje knock-out. Utom nu.

Jag vet inte om det blivit för uppenbart hur inihelvete otillräcklig jag egentligen är. Att jag inte kan göra ett skit för att förändra världen. Och om jag inte kan göra nånting, vad finns det då för mening? Om drömmarna inte finns, vad finns det då kvar?

tisdag 24 november 2009

Misstag att vilja vara god

Man tar livsbeslut. Beslutar att vissa principer är viktiga för att man ska kunna vara den man vill vara, leva det liv man vill leva - och sen ska man leva som man lär.

Att leva som man lär går inte. Punkt.
Att leva som man lär kräver förutsättningar, som en så liten grej som att de människor man har att göra med tänker på ungefär samma sätt.
Till exempel att det viktigaste som finns i världen är människor, att det är människors liv och hälsa som ska vara prio ett.

Jag har, genom rätt många års egen erfarenhet på nära håll, fått lära att så inte är fallet. Prio ett är alltid pengar.

Just nu är jag väldigt, väldigt trött, kropp och själ är utmattade, och jag tänker att jag är en stor idiot som tror att jag, lilla,lilla jag, skulle kunna göra nån enda jävla skillnad alls i världen.
Varför blir jag fortfarande överraskad av att människor inte bryr sej mest om andra människor? Varför blir jag fortfarande förtvivlad när det visar sej att en liten flicka och hennes mamma lämnas till sitt öde eftersom ingen vill betala ett öre för att ge dem en chans?

Nää. Jag tror inte att jag orkar just nu. Orkar inte vara den jag vill vara, den jag strävar efter att vara, eftersom det gör mej så förtvivlad.
Och när den tanken kommer - så rasar förstås allt. Eftersom jag inte klarar att leva ett liv där jag inte kan vara jag.

Jag misstänker att jag kommer att resa på mej om ett litet tag, skaka av mej ledsamhet, besvikelse, uppgivenhet och fortsätta vara en jävla bitch, bråka med myndighetsmänniskorna som utan att tveka tar ifrån en ung mor och hennes lilla barn allt hopp om ett liv.
Misstänker det, men tror inte på det. Inte idag.

söndag 22 november 2009

Mummel om barns förmåga...

...att förklara.

Promenad med lillebror igår, lördagsgodis och mjölk på listan, det går åt mycket mjölk när storebror är hemma...
Jag mår inte bra. Dottern ringer minst tio gånger om dagen och gråter, hon vill inte vara där hon är, hon vill hem, och jag måste vara lugn och rationell och bekräfta hennes hela tiden outtalade frågor. Jo, du behöver det här. Jo, det blir bra till slut. Nej, du klarar inte att vara ensam, men du klarar det ännu sämre i lägenheten hemma. Nej, du ska inte lägga av, inte bli så rädd att du sticker.

Så jag mår inte bra alls, för jag är inte lugn och rationell, jag är skräckslagen.

Promenaden, då. När vi går hemifrån har den lille redan sprungit i förväg nerför trapporna, och jag upptäcker att han inte har nån jacka på sej. Skickar upp honom i lägenheten igen för att hämta en jacka, och när han kommer ner är han andfådd och säger:
"Jag blev nästan ihjälskrämd, mamma, grannen kom precis när jag gick förbi, men hon blev också jätterädd!"
Så är han tyst en stund och säger sen:
"Hon var nog på väg till nåt särskilt, för hon hade sminkat sej sådär rent."
"Hur menar du?" frågar jag.
"Ja, sådär som en del högstadietjejer när de ska ta skolfoto, så att de blir nästan vita", säger han och visar med händerna över sitt eget ansikte, slätt - och vitt.

Foundation. Puder. Sådär som högstadietjejer när de ska ta skolfoto. Och jag älskar att lyssna på min lille son som ser så mycket i världen och kan berätta om det. Det är en otrolig glädje.

torsdag 19 november 2009

Mummel om underliga underbarheter

För några år sedan var jag med min lille i simhallen, det var hans första simskolesejour.
En ung kvinna, i slöja, kom fram till mej och sa att hon så gärna ville lära sej simma, visste jag något om simskolor för vuxna?
Det visste jag inte, men jag sa att jag skulle kolla, och ringa henne med besked. Jag kollade, fick den information som behövdes, och ringde henne.

Och tiden går.

Ikväll sov jag på soffan när min mobil ringde.
"Hej, är du journalist?" sa nån, en kvinna, med brytning. Jajamen, sa jag, och hon fortsatte att prata, ganska osammanhängande, på gränsen till panik.
Hon har varit i sitt födelseland under några månader, men är nu tillbaka i Sverige, i Skåne, och hon vet inte vad hon ska göra, hon har blivit lurad.

Jag förstår ingenting. Inte ett skvatt förrän hon säger att hon gick på simskolan fem gånger, och sedan hade hon lärt sej simma... Då förstår jag, och en sällsam glädje sprider sej i mej, för visst har jag funderat på den späda, vackra kvinnan som så gärna ville lära sej simma...

Hon berättar: hon är i princip klar med sin gymnasieutbildning, hon har studerat på folkhögskola, har två B-kurser kvar, men CSN säger nej till mer bidrag, hon har fått sina femtio veckor... Hon tar kontakt med arbetsförmedlingen trots att hon lider av diskbråck och har läkarintyg på att hon inte kan gå och stå för mycket eller länge, hon kan inte lyfta tungt, och hon har svåra smärtor. Men läkarintyget är från hennes födelseland, visserligen översatt till engelska, men ändå. Hon får en praktikplats, ska snart börja. Hon har skaffat en lägenhet, eftersom den där mannen på socialförvaltningen sa att om hon skaffade en lägenhet och kom till honom med kontraktet skulle socialen betala bostaden för henne och hennes lilla flicka, sju år. Kvinnan är skild, och det hon vill är att utbilda sej. Hon har lyckats ta körkort, och lära sej simma, nästan dragit sej igenom gymnasieutbildning, pratar bra svenska trots brytning.

Hon går till socialen med kontraktet i handen, lägenheten som socialen lovat betala. Handläggaren säger nej. Han har aldrig sagt att de skulle betala. Hon har inte något att hämta där. Gå till arbetsförmedlingen, säger han, och hon förklarar att hon varit där, hon ska börja jobba fyra timmar per dag, snart ska hon börja och hon har ansökt om bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsstöd, men det ska ta minst en månad att handlägga på försäkringskassan.

Kvinnan är så förtvivlad, hon känner ingen därnere i Skåne, och förstår inte det bemötande hon upplever. Luren i örat från handläggarens sida. Enhetschefen svarar inte i sin telefon, och de meddelanden kvinnan lämnar förblir obesvarade.

"Tänk om de tar mitt barn", säger hon, och jag hör hur gråten är på väg, "tänk om de tar henne för att jag inte kan försörja mitt barn, tänk om de tar henne och ger henne till pappan, tänk om..."

Jag säger att det inte kommer att hända. Jag säger att hon och hennes dotter är svenska medborgare, och hur saker än är så är det så, enligt lag, att kommunen där hon är skriven har ansvar för henne - och kanske främst hennes barn. De har rätt till "en dräglig tillvaro" eller hur nu skrivningen är...

Jag säger att jag ska ta kontakt med socialmänniskorna imorgon. Att hon ska se till att träffa en svensk läkare och bli ordentligt undersökt, få ett intyg som gör att hon åtminstone kan få nån sorts ersättning från försäkringskassan, om hon måste vara sjukskriven på del- eller heltid, om hon inte fixar att jobba alls...

"Jag har jobbat, som städerska", säger hon, och kanske, kanske har hon nån sgi att falla tillbaka på. Kanske kan hon behålla sin lägenhet, få sin månads praktik, eller arbetsprövning. Kanske kan jag göra nånting för henne?

"Jag vill utbilda mej, jag vill bli nånting, jag tänker göra det", säger hon, och hennes röst gör mej varm och kall, all den återhållna gråten som är på väg, all den gamla gråten som lämnat spår i rösten, men ändå den där totalt övertygande övertygelsen: hon ska lyckas. Hon ska ta hand om sitt barn, skapa sitt liv, göra sej självständig, en dag köpa en bil...

Jag säger: "Flytta från Skåne. Bo inte i den där byn, det är inte bra för dej, inte bra för ditt barn, den rasism som visserligen kan anas i resten av Sverige är så öppen, så hård och grym och förbannat obehaglig, därför tog jag mina barn och flyttade därifrån, det är ingen bra plats för dej".

Imorgon ska jag ringa. Jag ska ringa till diverse socialfolk i staden kvinnan finns, sätta en stor jävla blåslampa i röven på dem, jag ska prata med arbetsförmedling och kanske t o m försäkringskassan, trots att jag vet att det blir "vi kan inte kommentera enskilda fall" på alla håll.

Sen ska jag leta reda på nån av mina kurskontakter i Skåne. Sydsvenskan? Nånting. Kvinnan vill inte framträda med namn, men det gör ingenting.

Och jag tänker: några ord med en främling. Ett visitkort. Eller var det bara en lapp med telefon och mejl? Hon har sparat det i flera år. För att ringa och tacka, säger hon, hon hade försökt ringa men jag var troligen på semester.
Hon säger att när hennes bror, som är journalist, kommer till Sverige på besök ska de hälsa på mej, jag ska få blommor.

Jag fascineras av hur det kan bli, hur det kan vara. Och jag är jävligt glad. Glad att min lilla, lilla insats gör att en människa känner att hon kan kontakta mej i en tid av kris.

Det är stort.

söndag 15 november 2009

Mummel om tomhet

Har svårt nu, för allt nu
Till och med för att skriva, uppenbarligen.

Det är svårt när jag inte ens kan reda ut hur jag själv känner, och jag vet inte ens var jag ska börja.

Tomheten är överväldigande. Tomheten leder till frustration, till uppgivenhet, till jagvetintevad, och jag har kommit till nån sorts gräns där jag är så förvirrad att jag ger upp.

Vad finns det för mening? Varför ska jag fortsätta att hitta på lösningar, försöka hitta sätt att förbättra, när det fanimej aldrig leder till några förbättringar?

Där är jag nu. Tänkte ta upp det med min prat-tant imorgon, men jag vet faktiskt inte hur. Hur uttrycker jag det?

När det bara finns förvirring och tomhet och uppgivenhet och offermentalitet kvar, var börjar man att nysta då?

Var jag än tittar är det bara skit, svenska folket tänker rösta på människofientliga politiker som väl ska se till att samhället blir än mer nedlåtande mot allt som bryter mot nån norm som inte ens finns klart definierad nånstans, människor skiter i att andra lider, och jag kommer förmodligen att dömas till nödslakt eftersom jag inte passar in i vad-det-nu-är som "vi" anser vara det sätt människor "ska" vara på, eller se ut som, eller....

Äsch. Tomheten öppnar för en jävla massa skit, och runtomkring i världen finns det en jävla massa skit. Som människor gör mot varandra.
Kanske är det det som gör mej så uppgiven.

söndag 8 november 2009

Misstag att sova på soffan

Tvättdag igår, och den enda säng jag lyckades få de rena lakanen i var lillemans.
Tänkte att jag tar min sen. Var bara tvungen att vila lite på soffan, framför tv:n, efter allt tvättande och bärande.

Vaknade vid 6-tiden, och jävlar i min lilla låda vad det gör ont... Man skall icke sova en hel natt på soffan när man har taskig rygg, och man skall icke ha sitt huvud på små larviga soffkuddar en hel natt när man har taskig nacke.

Så vet jag det. Som om jag inte vetat det innan....

Idag är jag rädd, för dagen för flytt för dottern närmar sej, det är så mycket hon måste göra nu, och hon har ingen aning om hur.
Hon ringde igår, nära panik.
"Jag vet inte var jag ska börja, mamma", sa hon, och grät nästan.
Jag sa att hon ska börja med att packa det hon ska ha med sej, och sen ta resten, en sak i taget. Bara en sak i taget.

Det där är ett problem som väldigt många med borderline-problematik har, ett som är svårt för oss normalstörda att ta till sej. Det har inget med vilja att göra, inget att göra med att man inte kan, det är bara det att man inte hittar den där första tråden så att det går att börja nysta.
Försöker förklara det där för min mor när hon börjar, "...om hon bara kunde ta tag i saker, förstå att det bara är att..." - för det är inte "bara att ta tag i". Det slår stopp. Kortslutning.

Men jag tror att det funkade, en kompis till henne skulle komma förbi och hjälpa till, och då brukar det börja funka.

Idag vet jag inte. Jag är förbannad på mej själv för att jag inte är frisk, för att jag inte kan fixa allting, för att jag inte kan göra mitt jobb och se till att mitt barn har det bra, mår bra - men jag vet förstås rent logiskt att jag inte kan tänka så.

Det var lättare när hon inte var myndig, inte "vuxen". Nu läggs allt på henne, och jag kan bara hoppas att hon ber om hjälp när hon behöver, att hon svarar ärligt när jag frågar hur allt är.
Vilket hon inte gör. Det vet jag också. Men jag vet att jag kan läsa hennes röst, att jag kan höra när nåt är fel, och att hon svarar ärligt när jag pressar henne.

Det är för svårt ibland, allt detta. Just nu är det alldeles åt helvete för svårt, det märks väldigt tydligt när jag är i dålig form. Då orkar vare sej kropp eller hjärna med, och jag stänger ner, fler och fler bitar stänger jag ner.

lördag 7 november 2009

Mummel om mys

Det finns många sorters mys i världen, men igår var jag nog med om ett av de bästa - om man tänker på omständigheterna.

Trött och snorig och hostig unge, trött och snorig och så inihelvete hostig mamma bestämmer sej för att dra på shoppingrunda direkt efter fritids.
Lilleman är rödögd och gäspar, men säger som vanligt att han inte alls är trött, nehej då. Han ser ut som en liten sommarblomma som börjat sloka där i baksätet, men är helt på när det gäller att kolla in nya leksaksaffären och köpa en film så att vi kan leka bio.

Det blev två filmer, eftersom han inte var intresserad av de nya dyra utan gick på reahyllan...
Sen gick vi till nästa butik och köpte lördagsgodis, och till nästa för att se om de hade en usb-pinne till musen (datorn råkade ut för en liten olycka och landade på den jävla pinnen som gick i bitar och jag står inte ut med sladdmus längre!) men det har de förstås inte. Får köpa ny mus, och det svider. Men beslut är beslut, och de 300 kronor den kostade tjänar jag in på icke-rökandet!

Kvällen blev helt ljuvlig, trots snor och hosta och röstlös mamma. Två trötta halvsjuka utspillda i soffan, Lilla Jönssonligan och stjärnkuppen, en massa "åh, mamma vad det är skönt!" och "vet du mamma, jag älskar dej, det är så härligt att mysa med dej!"

Små medel. Återanvändningsbara. Jag och min sladdis.
Livet kan vara bra skönt de där värdefulla små stunderna.

onsdag 4 november 2009

Mummel om att slås ut

Pang! sa det igår morse. Kanske på natten, minns inte.
Vaknade iallafall med en huvudvärk jag nog inte känt maken till, det skulle vara under migräntiden, kanske.

Kunde inte hålla ögonen öppna. Och när jag rörde på mej vill jag bara kräkas. Gjorde det också, några gånger. Och hosta på det, tack så mycket. Att hosta med en sån huvudvärk var... Obeskrivligt smärtsamt. Som de sista värkarna innan det är dags att börja krysta.

Som en sjuhelvetes baksmälla var det, men eftersom jag inte druckit alkohol sen den där enda snapsen på midsommarafton kan det ju inte var det. Blir lite rädd, varför? Vad är det? Maginfluensa, vanlig influensa?

Lyckades få iväg lillprinsen till skolan, även om jag var tvungen att lägga mej platt på golvet och blunda ett par gånger. Tror att lillen tyckte att det var lite läskigt, men han tog det bra. Tjurade lite när han insåg att han skulle få lov att gå ensam till skolan, för det ville han inte. Just den dagen. Alla andra dagar tjurar han om han inte får gå ensam till skolan.

Är lite bättre. Huvudvärken sitter kvar, kommer i vågor och gör mej rädd, kanske är det hjärnblödning iallafall??? Är så jävla trött, vill bara sova, och har sovit också, många, många timmar.

Det kanske var nog nu. Kanske gav kroppen upp före sinnet, eller psyket. Kanske är det så. Jag måste vila mej, och inte rusa iväg till jobbet för tidigt. Ta vara på de extra timmarna med älsklingsungen, spela uno och mysa, så det så. Bara jag får blunda då och då, så!

onsdag 28 oktober 2009

Mummel om borttappade saker

Tänker alldeles för mycket nuförtiden, på det ena och det andra. Bagateller, kanske, men det är sånt som brukade vara viktigt.

Som att läsa. Förr läste jag hela tiden, alltid minst ett par böcker på gång samtidigt, nån deckare, nån faktabok, kanske nån biografi, men nu... Har tappat bort böckerna - även om jag lyssnar på böcker, det gör jag. Men läsningen... Att krypa upp i en fåtölj som jag gjorde igår, eller ta en bok med i sängen, det var så längesen.

Sjunger gör jag inte heller. Förr sjöng jag alltid, med barnen, utan barnen, som svar till barnen - det finns alltid en passande liten visa att ta till, åtminstone om man har hjärnan så fullproppad med så förbaskat många sångtexter som jag har. Kanske är det därför jag inte får plats med så mycket annat, för att det är fullt av Taube och Olrog och Dan Andersson och alla andra svenska diktare, jazzlåtar och gamla örhängen och så min egen musik, med allt från Bängen trålar till Wuthering Heights.

Spela kan jag inte, klarar inte av att trycka ner strängar längre och pianot blev kvar när jag flyttade från huset. Har funderat på pipa eller flöjt, men inte hittat engagemanget, det försvann nånstans.

Var tappar man såna där saker, egentligen? Blir det så fullt av sorg och ledsamheter att musik och litteratur, t o m mina kära deckare och fantasy, inte får plats?

tisdag 27 oktober 2009

Mummel om kommentarer


Har surfat runt lite, och för omväxlings skull läst lite kommentarer på bloggar här och där, och jag inser att jag har en jävla tur med "mina" läsare - inga hemska hatkommentarer, för vilket jag är tacksam.

Jag är också, och mer mer mer, tacksam för de kommentarer jag får, vackra och kloka ord från underbara människor som ser min mumliga misstagsblogg för vad den är: en spegel i lustiga huset, en som förvrider verkligheten genom att bara visa en del, den del jag måste få ur mej, bearbeta, distansera mej ifrån genom att skriva den...

Ibland blir det bara vanligt. Vanliga dagar, vanliga tankar, vanligt kaos utan den del som hela tiden finns där, den del av mitt liv som får mej att tänka "vilken sjuk regissör har gjort den här filmen?", och då är det för att jag behöver just det andningshålet där under isen.

Jag undrar vad det är som gör att människor hatar så? Vad är det som gör att vanligt hederligt folk (för det måste det väl vara?) anser sej ha rätten att inte bara döma andra utan också spy ur sej de mest förfärliga drapor över människor de aldrig nånsin träffat och förmodligen aldrig heller kommer att träffa? Och därtill anonymt - sämre ryggrad än vad jag har, och det vill fanimej inte säga lite, det! Även om ju min är bokstavligt taskig, det är visserligen en skillnad...

Ikväll ska jag sätta mej i min morfars fåtölj, den han alltid satt och lyssnade på radio i, väderleksrapporten och sånt, äta salmiak och läsa min nya bok som jag äntligen kom ihåg att hämta. Del nummer huttifnutton i en fantasysaga, som jag har längtat efter den!!! Inte helt fel, alltså. Förfärligt mysigt, helt enkelt. Som sommar, med lillebror där på bilden. Han klev förstås i ån innan det var klart... Bara en våt sko, rätt bra jobbat ändå om man jämför med vanliga normen på olycksfrekvensen.

Och eftermiddagen spenderade jag på shoppingtripp med min dotter. Hon får lämna avdelningen tillsammans med personal eller anhörig, vårdgrad nånting. Vilket betyder hon-är-farlig-för-sej-själv...
Det var hon inte i fredags när hon skrevs ut, tydligen. Men att försöka hänga sej i sitt lakan med blodet rinnande från diverse upprispade kroppsdelar får sådana följder.
Ha! Där fick ni lite surrealistisk verklighet på köpet!

(Jag fick ett skittaskigt mejl en gång. Men det kändes på sätt och vis bättre än om skrivaren kommenterat direkt på bloggen... Vad? Nånting om att jag fanimej borde sluta gnälla och vara tacksam över att jag alls fått några barn, det finns ju folk som inte kan få några.
Respekterar åsikten. Men vet att vi alla har våra egna plågor, och att andras plågor aldrig lindrar. Däremot kan vi lindra varandras plågor! Att använda andras olycka för att förminska den egna funkar däremot inte. Inte för mej, iallafall...)

måndag 26 oktober 2009

Marinerad hjärna ger jobbmisstag?

Jag måste duscha, men kommer aldrig dit.

Väckt av telefonen, fick några timmars sömn efter 4, men vet ingenting om nånting.

Förutom att jag ska jobba. Hur jobbar man med en hjärna marinerad i mitt barns blod och självmordsförsök och en kropp som skriker inte bara av smärta utan också sömnbrist?

Å andra sidan: om jag inte jobbar, vad i helvete ska jag göra då?

Jag jobbar. Hur det sen ser ut i tidningen - det blir ett senare bekymmer. Kanske gör jag som jag brukar när jag inte minns vad jag skrivit, hoppar över de sidor som har mitt namn på sej.

Misstag att tro på nattro

Facebookinlägg, sms, samtal, hela natten, och jag låtsas att jag bara hörde att hon rispat sej och att kvinnan jag pratat med inte sa "hängning men vi hann i tid" och jag vill inte, jag bara vill inte minnas hennes röst och gråt.

Eftersom insomningsmedicinen aldrig förts in på medicinlistan var den inte med i påsarna, och trots att det finns recept utskrivet och noteringar i journal och på en hel rad andra ställen gick det inte att lägga med.
Förstås. Inte kan man tänka själv, eller så.

Andra natten utan sömn blev alltså för mycket. Hon har kämpat, det sa hon nyss när jag pratade henne igenom minuterna, de många och långa, innan sköterskan från sjukhuset faktiskt kom med en tablett, efter många och långa och till sist arga (tänk att det alltid ska krävas att nån ska bli förbannad och otrevlig för att nåt ska hända?!?) samtal från förtvivlad personal...

Därtill slipper hon att ta vägen över Den Stora Stadens vidriga psykiva om hon behöver läggas in igen, det går tydligen att via handräckning av läkare lägga in henne på hemsjukhuset direkt. Man lär sej nåt nytt varje dag. Alla dessa år, och det var första gången jag hörde talas om det.

Jag är otroligt tacksam mot den kvinna som blev förbannad och såg till att nånting hände. Jag hade inte orkat prata henne igenom natten. Redan nu känner jag att orken tagit slut, och att jag faktiskt inte vet vad jag ska ta mej till, tänka eller göra.

Jag tänker: om jag råkar ta för många tabletter, vem bryr sej? Jag är så trött, och jag ser bara alla dessa nätter som sträcker sej oändliga innan det blir dags för flytt till behandlingshemmet, all denna ovisshet som skapar denna ångest som hon inte kan hantera.
"Mamma, jag har försökt allt, jag har duschat, skrivit, sett på tv, målat, tillochmed målat naglarna, men ingenting hjälper", grät hon och kunde knappt prata i sin ångest och jag säger att hon har kämpat så bra, hon är så modig, jag är så jävla stolt över henne, så stolt att hon sliter så för att inte ge efter, att hon inte gav upp - inte på riktigt, för det gjorde hon väl inte? Inte var det väl så som hon sa?

Men jag har impulskontroll. Jag kommer inte att råka ta för många tabletter. Den rätten har jag inte, alla mina barn behöver mej och jag har inte rätten att lägga av.
Inte alls.

söndag 25 oktober 2009

Mummel om surrealistiska upplevelser

En del veckor är långa som liv, och innehåller därtill mer än nog för att fylla ett. Liv alltså.

Lite så har det varit veckan som gått. Överallt har kaos regerat, och berg-och-dal-banan har haft extradjupa dalar och jävligt höga berg.

Nu kan jag nästan tro att saker blir lite bättre. Min mor ringde, och terrorbalansen är mer eller mindre återställd. Jag kan tillåta mej att inbilla mej att jag satt ner foten och visat en gräns. Eller så.
Min dotter är utskriven från sjukhus, och hon visade stort mod när hon ringde mormor och morfar och bad dem köra henne hem. Kudos. Och jag är stolt över att åtminstone hon förstår litegrann, och att hon därtill är villig att vara generös. Jag tillåter mej att vara stolt över att jag bidragit till att lära mina barn generositet.

Och - nu kommer den stora, stora nyheten - hon har fått 6 månader på behandlingshem beviljat.
Först fick hon avslag av kommunen, det var en intressant förmiddag. Det konstateras i utredningen de gjort att hon absolut och definitivt behöver få komma till behandlingshem, men avslag blev det likafullt. Med motiveringen att "annan huvudman har större möjlighet att följa upp vården", vilket betyder "vi vill inte betala trots att lagen säger att vi är ansvariga sedan Ädel-reformen på 1990-talet"...

Landstinget gick in. Och att de gör det beror av att vi haft en satans tur. Personal på psyk som engagerat sej, som förberett ett eventuellt avslag från kommunen, som verkligen verkar vilja rädda min unge. Läkare, sköterskor, andra. Min tacksamhet är gränslös.

Jag tänker också spotta på min inre röst och ställa mej upp och sträcka på min skruttiga rygg och säga: jag är delaktig. Jag har kämpat. Jag har vägrat att låta någon ge upp henne, inklusive hon själv.
Så. Jag sa det. Det känns lite svårt och konstigt, men nu får det fan vara nog med självhat...

Nu är det upp till henne, och hon är fullkomligt skräckslagen. Jag är rädd, eftersom det är mycket än som ska fungera, många detaljer som ska läggas rätt, mycket praktiskt att ordna (och hur ska jag klara det?). Men ändå: det händer, och hon är nu i ett otroligt mycket bättre läge att kunna tillgodogöra sej vård än hon har varit förr. Där är en fördel - hon har blivit äldre, fått insikt i sina psykiatiska problem och vad de för med sej i det sociala.
En dag i taget.

Annars... Annars är det kaos också. Jag "bråkar" på jobbet, eftersom arbetsgivaren försöker med fulknep för att täcka upp personalbrist. Min chef tycker jävligt illa om mej nu, men det berör mej inte värst, faktiskt. Klantar han sej får han ta reda på det. Är han van vid att facket håller tyst för husfridens skull får han vänja sej vid annat nu. Det kommer att bli svårt nog ändå att försöka vara den journalist man vill vara i framtiden - och ensam står man sej slätt.

Som tur är har mitt agerande hittills enbart haft positiva följder bland kollegor och andra berörda: jag får uppmuntran och stöd. Och den stackars utnyttjade och lurade värvar medlemmar, vilket visar att h*n riktar ilskan dit ilskan hör, dvs arbetsgivaren som inte kan läsa avtal. Eller skiter i det, välj själva.

Det är en bra sak för mej, mitt nya fackliga engagemang. Det är fräscht och vackert - trots smutsighet och storbråk - och jag känner något jag inte känt på länge, länge: en möjlighet att utvecklas, att rikta min vilja att hjälpa och stötta andra mot något som faktiskt kan ge positiva resultat.

Nu ska jag njuta av de sista timmarna med lillgullet. Igår var han så förbaskat underbar, jag hade burit alltför mycket tvätt och tyckte synd om mej själv, men framförallt honom som har en sån skruttmamma, och sa att det ju faktiskt inte är meningen att han ska ha en mamma som inte klarar av allt det där roliga som mammor ska, och han sa:
"Du är världens bästa mamma! Jag tycker att du klarar det här jobbet jättebra, du vet precis vad man ska göra för att ta hand om ett barn."
Är det undra på att han är mitt ljus? Lille....

söndag 18 oktober 2009

Mummel om förminskning

Jag kan inte sluta att älta den här jävla föräldrasituationen, det äter upp mej, river och sliter och gör mej alldeles förtvivlad - och lik förbannat förmår jag inte ens tänka på att lösa det.

Jag känner mej som om jag förminskar mej själv. Jag, som alltid jobbat med det här med att vara accepterande, respektera andra och deras åsikter/inställningar/uppfattningar, jag kan inte förmå mej själv att ta det där första steget den här gången.

Vet varför, sådär i princip. Jag har tagit mycket skit genom åren, sörjt mycket över vilken skillnad det görs på barn och barnbarn från deras sida, men så länge det rört mej har jag inte agerat.
De senaste åren har jag satt gränser, det har jag, men inte alls såhär.
Skillnaden är att det är mina barn det handlar om. Eller ett av dom, då. Och det, mina vänner, det har jag aldrig accepterat.

När de försökt sej på samma grejor som de utsatt mej för på mina barn så har det tagit hus i helvete, kan jag lova. Det har varit gånger som det varit otroligt nära brytningar, och det har alltid varit när mina barn utsatts för nånting (som när morfar blev helt galen på då 4-årige lille, röt och gapade och tog hårt i armen, och den lille sen bad om ursäkt för de han gjort men morfar inte hade en tanke på att säga förlåt tillbaka, då talade jag faktiskt om att om han inte kunde vara karl nog att säga förlåt för dumheter han gjort ville jag fanimej inte ha honom i mina barns liv, det gjorde jag...), och det är samma sak den här gången.

Det äter mej. Det äter upp mej att jag inte kan uppnå det jag strävar mot. Generositeten och respekten och acceptansen för olikheterna. Jag säger inte att jag vill acceptera det de tycker eller säger, jag säger att jag skulle vilja vara storsint nog att acceptera att det är så. Att jag inte kan förändra det, och att jag får lov att respektera våra olikheter om vi ska kunna ha en relation.

Kanske är det vid den brytpunkten jag befinner mej nu? Där jag faktiskt måste inse att olikheterna är för stora, att jag inte klarar av att lyssna på deras okunniga, respektlösa, nedsättande och otroligt sårande kommentarer vad gäller mej och, i första hand, min dotter?

Men när min far har mage att säga att "du måste försöka uppfostra lillebror ordentligt" då jävlar... Som om det är mitt fel att min dotter är psykiskt sjuk. Som om det är min "uppfostran" som gjort henne sådan.
Jag frågade vad han tyckte om mina söner, var det nåt fel på dem också, eller? Nej, det kunde han väl inte påstå. Men ändå, liksom.
Kanske är det hans egen desperation som gör att han ger sej på mej, hans egen impotens, hans oförmåga att påverka, göra nånting bättre?
Kanske hittar jag på ursäkter för att göra det lättare för mej nu, lättare för mej att inte gå sönder av deras verbala karaktärsmord?

Jag var så nära att fråga honom om han ansåg att hans egna föräldraegenskaper låg så högt över mina att han hade rätt att öppna käften överhuvudtaget, men behärskade mej. Jag vill inte sjunka till hans nivå. Han var aldrig hemma, så det var väl lätt att vara en perfekt far, sådär i teorin, kan jag tro. En och annan predikan fick man väl lyssna på också. Och han gav mej stryk en gång, det glömmer jag aldrig. Jag tror jag var sådär 3 eller 4 år.

Kärlek utan krav? Aldrig. Det förekommer inte. Stöttning i svåra situationer? Skulle inte tro det. Jag hade en utmattningsdepression när jag var sådär 27-28 kanske, efter en del års studier på mer än heltid med två rätt små barn, extrajobb, operation på en unge, den andre påkörd av en bil med ganska svåra skador som följd, bakteriell lunginflammation och ovanpå det ett sönderfallande äktenskap - och det var förstås mitt eget fel alltihop. Om jag bara hade... Om jag inte hade... Och depression, vadå, ta dej i kragen...

Nejnejnej... Jag vill inte bli bitter, inte sitta och minnas all den där skiten, inte fastna i oförmågan.
Jag vill kunna förlåta och gå vidare med mitt liv, med eller utan dem.

Skuldtrippen, den glömmer jag ju - "det är ju inte lång tid kvar för oss nu..." med darrig stämma. De kan lätt leva femton tjugo år till båda två, och jag förstår fanimej inte varför de inte vill göra det med barn och barnbarn.

Där har vi det: jag förstår inte. Jag förstår dem inte alls, och därmed så... Ja, vad?

lördag 17 oktober 2009

Mummel om ryggrad

Nu har mina mr-resultat kommit.

Fem diskbråck, and counting, tydligen, en del buktande diskar också.

Och jag blir så jävulens deprimerad... Å andra sidan förklarar det ju varför det har blivit lite jobbigare och jobbigare för var dag de senaste åren. Nackdelen med att vara van att leva med ständig smärta och smärtlindring - man vill inte, eller kanske förtränger man, nya symtom, förhöjda smärtnivåer.

Grejen är ju att det inte finns nånting att göra åt saken - det är bara att ta sin verklighet (och sin jävla förrädarkropp för det är ju den enda man har...) och springa med den. Och när det inte går får man gå, eller krypa, eller åka permobil...

Okej. Ändrad vårdgrad. Önskemål om utflykt till fik. Så nu ska jag försöka få min skruttiga ryggrad i lite kläder (resten av kroppen också...) och hämta mitt älskade barn och tillbringa lite quality time utanför de där vidriga låsta dörrarna på sjukhuset.
Och det blir bra. Det blir jättebra, för då behöver inte rumskamraten sitta på ett plåster på oss och ta över och osa avundsjuka.

Jag tror att hon hyser definitivt negativa känslor inför mej, bara för att jag finns. För att jag finns för min unge medan hennes egen mamma inte finns för henne.
Jag vill prata ifred med min dotter. Är jag en dålig människa då? Det är inte så att jag inte känner med rumskamraten, hon är djupt deprimerad och har sen tio år ägnat sej åt självmordsförsök efter självmordsförsök - men hon har två barn.

Det kanske får mej att utstråla negativitet? Eller kanske är det så att jag på något sjukt sätt är avundsjuk på henne? Att hon skiter i att hon har barn och försöker dö trots det?

Alla mina tankar som rört sej runt självmord har ju stoppats mycket effektivt av just detta: mina barn. Tar jag den feges väg ut lämnar jag bara över all skit och alla problem till mina barn, och den rätten har jag faktiskt inte.
Svåra frågor, men det där är faktiskt nånting som jag brottats med av och till i sisådär femton år, om man undantar tonårstiden. Tonårstiden är ett särskilt kapitel, där tror jag de allra flesta vid ett eller annat tillfälle tänker i termer av att "jag orkar inte med det här, jag vill inte leva längre, det är för svårt".

Sånt som kallas psykisk ohälsa, m a o. Psykisk ohälsa på grund av att livet ibland är svårt att leva, det är knöligt att klara av, och dipparna är olika djupa. Ibland klarar man det själv, ibland behövs hjälp, tio kognitiva behandlingar, fixat... Och sen, nästa gång, vet man ju att man överlever, även om det inte känns så.
Inte psykisk sjukdom, alltså, men lika svårt när man är mitt i det. Vet inte var jag själv befinner mej just nu, men skulle jag gissa är etiketten "avstängd". Distanserad. Förträngande. För om jag verkligen tillåter mej att känna det jag nog egentligen känner skulle det nog gå åt pipan ordentligt...

Och nu blev det ännu ett jättelångt inlägg... Jag blir aldrig någon bloggare. Jag är en vräka-ur-mejare.

Spelar ingen roll. Min blogg, min livlina, mitt sätt att inte implodera...

fredag 16 oktober 2009

Nej

Det går inte.

Ännu en överdos, med lite sönderskurna armar som krydda på moset, och den här gången var det värre än nånsin, mycket mycket värre - för det jävla hoppets skull.

Att skaka på nätterna och jobba på dagarna ger en något surrealistisk uppfattning om vad som kan vara verklighet. Jag försöker. Försöker fortsätta orka.

Och att toppa med: storgräl med mina föräldrar. Det gör så satans ont att inse vilka små inskränkta människor de är, min mor och min far. Jag är så.... Besviken? Förtvivlad? Rasande? Ledsen? Alltihop?
Kanske särskilt på min far. Han sänkte sej så lågt, och bara det blir på sätt och vis som ett ordentligt trauma. Min pappa? Sån?

Nu vet jag ingenting igen. Förutom att vi lever, allihop, och att min stora son kommer hem på ett par dagar vilket kommer att göra min lille son alldeles överlycklig.
Mitt i det ska jag försöka fortsätta bara orka. Lite till.

söndag 11 oktober 2009

Misstag blir hopp och styrka

Det är konstigt. Helgens totala elände blir till nåt positivt.

Åkte bort till dottern med lite grejor, och hon är så vacker, och kan bli så stark om hon bara kan ta till sej sina "segrar"...

Vi pratar så mycket nuförtiden, och jag förundras över den förändring jag kan se, hur hon, trots att hon faktiskt inte förstår försöker ta till sej idéerna, sätten att resonera, tanken att det faktiskt kan finnas andra sätt än hennes att se på saker och skeenden.

I min mage finns en liten klump. En liten varm, varm klump av glädje och hopp och förundran. Jag behandlar den som det mest värdefulla i världen. Den är skör, den där klumpen, men jag ska ta väl hand om den och inte låta den drunkna i det svarta som kommer.

Det kommer, det vet jag. Så är det bara, så är hon bara, men jag är övertygad om att den där klumpen är nånting som kommer att finnas kvar.
Kanske tillochmed växa.

Mummel om förvirring

Hejsan hoppsan och kaos och katastrof för omväxlings skull, och jag inser att mina kunskaper och färdigheter är en jävla fördel.

Mess mitt i natten, som jag inte hörde. Panik på morgonen, och det tog fanimej hela dagen att ta reda på vad som hänt.

Från uppgifter om självskador och intagning på psykiva till insikten om att min dotter faktiskt gjort allting rätt.
Ett felbeslut. Hon var på fest hos en soulmate - ännu en borderlinare, fast med dragning åt schizohållet, vanföreställningar och mycket, mycket blodiga självskador och självmordsförsök. Alkohol - men inte för dottern, alkotestet på sjukhuset visade ingenting alls.

Polisen. Förvirring. Sammablandning. Det slutade alltså med att den som tog sej själv bort från situationen hamnade på psyket under självmordsvakt istället för den som skurit sej sönder och samman och blodat ner både sej själv, sin tjej, sin lägenhet och förmodligen var på väg in i en psykos.

Det roliga - eller vad man nu ska säga - var att dottern, intagen frivilligt, inte släpptes ut eftersom det skulle till en läkarbedömning och läkaren skulle komma på måndag...
Jag sa åt henne att hon fick lov att sluta vara tyst och arg och istället bli stark och modig, tala om att hon tänkte skriva ut sej själv om de inte såg till att få dit bakjouren - för det är klart att det finns jourläkare som har ansvar för psykiva!

Hon gjorde det. Jag är stolt, och upplyste henne om det, jag talade om att hon gjort allting rätt och att hon borde känna sej stolt över sej själv.

Och jag undrar om hon inte är det också. Hon gjorde det, alldeles själv. Jag hade näranog dödsångest över att jag inte kastade mej i bilen och körde till Stora staden, såg till att allt blev ordnat och uppklarat - men nu ser jag förstås att jag gjorde helt rätt som "bara" talade om för henne hur hon borde göra...

Hon kan. Hon lär. Det finns hopp.

tisdag 6 oktober 2009

Misstag att jobba...

Jag är fullkomligt slut, till kropp och själ.

Det bränner i hela vänstra sidan, benet hänger inte med, och hjärnan har slagit stopp helt.

Vi bestämde oss för o-lagad middag idag, typ. Äggröra, smörgås, frukt.

Det måste räcka.

måndag 5 oktober 2009

Mummel om skitlägenhet

Vilken mardröm...

Vi är helt överens, jag och min son - där vill vi inte bo! Trångt, sunkigt, ett badrum som man knappt kunde vända sej i och därtill alla möbler kvar efter den gamla handikappade numera döda människa som bott där innan...

Spisen hade tre plattor. Köket var så litet att ett köksbord inte får plats. Usch och fy och usch och fy.

Bara att hoppas att bättre erbjudande kommer.

Mummel opererar

Vad gör man på sin lediga dag? (Eller lediga, förresten, jag är ju för fan sjukpensionär den dagen!)
Jo, man tar och opererar Pingu!

Den älskade, älskade lille Pingu som gapar som ett brandlarm när man trycker honom på foten och som hängt med i många år nu.
Han har blivit stum. Inte bara det, han har magrat av på ett oroande vis, så nu måste mamma doktorn rycka ut.

Diagnos: stoppning urtunnad och batterierna slut.
Åtgärd: köpa tre LR44-batterier och hämta bomullen i badrummet...

Jag tror att Pingu blir som en ny pingvin när jag är färdig, och min popularitet kommer att stiga till oanade höjder. Känns bra. Jag gillar lättlösta problem!

Det allra bästa är dock att lilleman verkar vara positivt inställd till att titta på lägenhet. Kanske är det t o m lite spännande?
Jag insåg att det här med vad flytt innebär inte är en självklarhet när man är sju år. Vi pratade lite om det här med att det troligen är en helt tom lägenhet vi ska titta på, så vi får fantisera ihop hur det kan komma att se ut när vi plockat dit våra grejor, möbler och saker och böcker och...
"Affischer!" hojtar lillen. "Iron Maiden!" hojtar han, och sen vänder det. Han tycker inte längre att det är otäckt eller hotfullt, han inser att det som gör ett hem är det man stoppar in där, inte bara döda ting utan också människorna.

Ser ut att bli en bra dag. Bortsett från att jag troligen lyfter mej fördärvad, nu ska all skit till tippen!

söndag 4 oktober 2009

Mummel om frid

Det fascinerar mej lika mycket varje gång:
en liten människa kommer, pratar, kramas, pratar mer, vänder uppochner på allting, vill ha macka med jordnötssmör, snälla mamma får jag ta en glass och vet du att jag blev alldeles blöt om fötterna på friluftsdagen och det gjorde jättejätteont i tårna för det var så kallt och...

Och i orkanens öga sitter jag, med frid i själen och tänker att jag är världens lyckligaste människa, ingen kan ha sån tur som jag. Såna fina barn.

Det är t o m så att han inte är sådär helt emot att titta på lägenhet. Jag förundras, men inser att han är en tänkande liten människa och han kan tänka sej att annorlunda inte med nödvändighet betyder sämre.

Mitt motto. Annorlunda betyder inte med automatik sämre. Bara - annorlunda.

Nu ska jag bara sitta, sitta och känna hur min lägenhet plötsligt är ett hem när lillebror kommit, sett och gått och lagt sej.

Mummel om jobb

Åter i verkligheten och den finns kvar i samma skick som för en månad sen.
Fast lite värre.

Men ändå. Det var faktiskt helt fantastiskt att komma till jobbet, jag blev kramad och hälsad välkommen tillbaka av människor som faktiskt verkade mena det!!!
Alla. Alla var absolut skitgulliga och inte ett dugg puttinuttiga och vad-det-är-synd-om-dejiga, nänämensan, det var raka rör med "vad det är kul att du är tillbaka, vi har saknat dej!"

Men när en av dem sa att den just då semestrande nyhetschefen talade om mej med längtan i stämman blev jag lite nervös... Jag känner mej inte som en särskilt produktiv liten reporter, jag känner mej faktiskt ganska skraj och nervös och inte så lite inkompetent för jag inbillar mej att min hjärna har sopats ren och allt jag nånsin kunnat försvunnit...

Inte då. Det mesta går ju, tyvärr, på rutin. Smackar ihop ett antal artiklar per dag, några interjuer här, lite läsning där, några idéer att lägga på hög för presentation för semestrande nyhetschef då han återkommer...

Och idag - idag kommer mitt lilla ljus!
Jag satt och kände efter nyss, och jag kan säga att jag ser fram emot en vecka av alldeles vanlig vardar, men skolrygga att packa och träning ett par kvällar och frukt varje dag och glöm inte gympapåsen...
Det är skönt, livet, när man kan ta ner det på praktisk, konkret nivå.

Fast alldeles vanligt blir det inte. Jag ska titta på lägenhet. Kanske flyttar jag snart, och där är kluvenheten stor. Det värsta? Det värsta blir nog att behöva ta emot främmande människor i min egen lägenhet, främmande människor som kanske ska bli dem som är hemma där.

Känns det alltid så, tro? Jag har ju hållit mej till hyreslägenheter hittills, förutom huset, då, och det gjorde vi ju upp smidigt genom att jag blev utlöst och exet bor kvar. Men nu? Nu har jag alltså ett hem jag köpt, och som måste säljas. Inte bara att säga upp kontraktet och dra, alltså.

En ny erfarenhet! Jag älskar ju såna, hade jag glömt det??? Tydligen. Jag känner positiva vibbar leta sej fram igenom mörkret, och det är ovant och spännande.

onsdag 30 september 2009

Misstag för mammor att vara "riktiga människor"?

Idag har jag och dottern pratat en hel del. Det handlade om skillnaden på hur vi "normalstörda" ser och hanterar vår verklighet jämfört med hennes sätt, och blev intressant på många vis.

För henne är det svart eller vitt, det ena eller det andra, suverän eller usel. Om man är ute och blir full och gör bort sej spelar det ingen roll att jag och många andra säger att "det händer" - för henne är det katastrof. Hon är det hon gör, hon har inte förmåga att se att misstagen inte är hon utan just misstag, något man kan lära av och som gör att man nästa gång kanske kan hantera situationen annorlunda.

Den inre dialogen... Hennes pratmänniska på psyk försöker introducera det begreppet i dotterns värld, hur den inre dialog man för faktiskt påverkar väldigt mycket och att man faktiskt kan förändra den.

Det där har jag förresten försökt jobba med, men just nu har jag halkat tillbaka till läget dottern befinner sej i, nämligen "du är usel, du kan inget, vet inget, fattar inget"-stuket. Inte "ja, ibland blir det fel och då får man försöka rätta till det, vad jag gör är inte vad jag är".

Nåja. Vi pratade en hel massa och det var fint. Hon var inte på bästa humör till att börja med, ville ingenting och tjatade om hur lite hon kan/vill/förmår och jag började knuffa. Knuffandet ägnar jag en hel del tid åt just nu, jag försöker provocera henne att tänka, att se andra människor, att dra in andras erfarenheter i den där inre dialogen - men är det rätt?
På kvällen blev det sms-konversation. Om ångest. Och jag blottade mej, kan man säga, berättade precis hur jag känner när jag får ångest - och det kände hon igen. Förstås. Ångest är något kroppen reagerar på och det skiljer sej inte nämnvärt från person till person. Hon verkade... Förvånad?

Jag tänker: är det fel att hon får se mej som människa och inte bara som mamma? Stärker det eller sänker det? Vore det bättre att hon fortsatte att ha "barnaseende" kvar, mamma som nån sorts untouchable, inte en riktig människa med tankar och känslor och svagheter?

Så jag utgick ifrån mina egna känslor, som dotter. Jag var väldigt, väldigt arg på mina föräldrar under en period, jag var arg för att de inte lät mej se dem, lära känna dem kanske - det var när jag var alldeles nyvuxen och började fundera över relationen med mor och far, de förändringar som inträtt i och med att jag blev stor, fick egen familj, blev vuxen.

Läget är faktiskt inte så förändrat om jag tänker efter. Min mor och far klarar inte att ha en vuxen relation med mej. Kanske jag inte klarar av att ha det med dem heller, ibland slinker jag nog tillbaka till tonårsbeteendet när jag blivit nog trött på att behandlas som deras barn...

Dit vill jag inte med mina ungar, jag tänker inte sitta om femton tjugo år och påstå att jag "vet hur de är" utifrån hur de var i tonåren. Jag vill ha en dynamisk och verklig relation med de människor de blir, inte de barn de var. Mycket jobb, men väl värt det.

Så kanske är det rätt att låta dem se mej som jag är, inte som mammarollen? Jag har ju i princip gjort det jobb jag tog på mej när jag hade den stora glädjen att bli mor: försöka lotsa mina barn genom uppväxandet så att de blir självständiga vuxna. Målet var klart, sen kom ju tyvärr medfödda grejor emellan på vissa håll och förhindrade måluppfyllelsen i ett fall. Där har jag en bit kvar, men kan absolut inte låtsas att min dotter fortfarande är ett barn, för det är hon inte. Hon är liksom sin bror en ung vuxen, men till skillnad från honom kan hon inte klara sej själv ännu.

Lite schizofrent känns det: storsonen, så självständig och säker, glider fram genom allt, tar svårigheter som de kommer (även om han ringer och bitchar löser han det mesta själv även om jag stöttar), planerar och analyserar, och så dottern, passiviserad av sjukdomen, oförmögen att fatta beslut och ta ansvar, oförmögen att planera överhuvudtaget...
Gener och miljö. Intressanta saker, det. Visar bara att man kan ha precis hur många föräldraplaner som helst, varje barn är en alldeles egen individ och det som funkar perfekt på en gör det inte alls på den andra.

Det är lätt att vara efterklok. Jag förmodar att jag kommer att märka om de här tankarna är misstag.

Mummel om vuxna barn

Idag älskar jag Calle Schulman, som skrivit en fantastisk, om än inte nydanande, debattartikel i Expressen.
Det där vet alla mammor om. Eller nej, nu övergeneraliserade jag, men många mammor är väldigt, väldigt medvetna om fenomenet, och ibland alldeles överjävligt trötta på det också.

Men: sen växer barnen. Åren går, och vips! är de vuxna och där står man med sina älskade ungar som man fått låna under så kort tid, ser att de små bebisarna blivit fantastiska unga kvinnor och män och är alldeles till sej av stolthet och glädje.

Man har samtal med dem, samtal som gör att man lyser som en sol och med rodnande kinder försöker vifta bort komplimanger, med "äsch, det vet du väl att det bara är så man ska göra, älskade lilla gubben/gumman" när de säger att de är stolta. Över mej.

Har så svårt, så svårt att ta in det, att faktiskt se allt det bra jag gjort under alla de här åren när jag oftast var ensam om ansvar, ekonomiskt, känslomässigt, rubbet. För trots allt är de helt fantastiska, mina barn.
"Du är min förebild, jag är stolt över dej", sa min son häromveckan, och jag fullkomligt vred mej av... Ja, vad? Jag var så generad, ville inte höra, ville att han skulle vara en liten en igen, en som jag kunde lyfta upp i knät sådär som förr när han älskade att sitta i mitt knä med huvudet mot mitt bröst, lyssnande till mina hjärtslag...
Dottern är likadan, fast hon har svårare att uttrycka det. Hon säger bara "Jag behöver min mamma nu", och slår armarna om mej, och jag får titta uppåt för att se hennes ögon istället för att kunna skydda henne i min famn.

En kvar. Än så länge får han plats i mitt knä även om han är på väg därifrån, han också. Vi ska gå igenom alla pinsamhetsåren när ömhetsbetygelser försigår bakom stängda dörrar innan han också rusar fram till mej på stan och slår armarna om mej i en kram - men vi kommer dit.

Det är svårt att vara den som försöker vara ankare. Mycket lättare att ta rolighetsrollen då och då. Men det ger fan så mycket mer i längden.

Jag tycker att Calle S. ska vara stolt över sej själv. Och jag vet att Lisette S. är stolt över honom...

tisdag 29 september 2009

Mera mummel om skuld

Var och pratade igår, har fått en ny pratperson, stödsamtal kallas det, och det var... Jobbigt.
En trevlig kvinna, med erfarenheter från barnpsykiatrin och en hel del annat, och hon var beredd att ge utrymme åt alla dessa skuldtankar jag går och ältar just nu.

Åt alla håll spretar de, och det är skitjobbigt. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag ser, skuld överallt.

Det är stort avstånd mellan hjärna och hjärta, mellan intellektuell vetskap och känslor. Jag vet ju att det faktiskt är så att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för min dotter. Jag vet att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för mina söner. Trots det känns det som om jag svikit allihop, att det förstås är så att jag borde ha kunnat göra mera, nånting...

Saken är den att jag inte gjort vad jag borde för mej själv. Det är jag medveten om, men väljer ofta bort, och kanske är det den största skulden jag har?

Nu är det förvirring, alltså. Igår orkade jag inte ens ringa dottern, inte efter helgens cirkus med panikutryckningar hit och dit, och insikten som kom efter...
Jag insåg att jag trillat dit igen, att jag tappat mina gränser och att hon, som hon gör, tar chansen och trampar in. Nu får jag kämpa med samma sak en gång till, smärtan i att säga nej och sätta stopp, att tillåta mej att ha ett eget liv och att ha kraft och glädje att ge mina andra barn. Skulden som följer. Det känns för jävligt.

Det är en av de svåraste sakerna att försöka förstå, att försöka hantera, att min dotters störning innebär att hon gör det hon gör utan att ens vara medveten om det, att hon anser sej ha rätt att "utnyttja", att "manipulera". Jag sätter orden inom citationstecken eftersom de på sätt och vis uttrycker det som händer men å andra sidan är helt felaktiga eftersom hon inte gör, hon är.

Vi andra, vi normalstörda, har en jävla hjärnstrid att utkämpa. Det är inte lätt att förstå hur en personlighetsstörning får en människa att fungera, men måste man så måste man.
Och jag måste. Fortfarande är det så att det inte finns ett enda alternativ: det måste bara gå, hon måste få ett liv.

Men det måste också mina pojkar, och jag själv. Faktiskt. Jag också.

söndag 27 september 2009

Mummel om sömnlöshet

Sitter i köket efter kanske två timmars orolig slummer, och har ångest inför morgondagen. Eller idag, är det ju.
Jag måste orka, lillemans sista dag inför pappaveckan får inte bli med en sur tröttmamma, då klarar jag ingenting resten av veckan...

Sömnlösheten har inga som helst psykiska orsaker, den är helt och hållet fysiskt betingad den här gången. Har så inihelvete ont, kan knappt ha kläder på mej eftersom skinnet på vänsterarmen bränner när något kommer åt den, det bränner och dunkar i vänster sida och högerbenet är stumt och tungt. Fast det har nog med det jävla diskbråcket att göra, inte med det andra.

Otroligt obehagligt, och jag tänker att jag är inte ett dugg förvånad över människor som överdoserar medicin, jag skulle gärna ta lite mer om jag inte visste att jag redan gått över dosen idag, eller igår eller i natt. Mår givetvis inte bra av de här höga medicindoserna heller, verkan och biverkan, alltid måste jag försöka hålla balansen...

Snart dags för ny magnetröntgen, och det ska bli intressant. Fler diskbråck? Ser det värre ut i ryggmärgen? Nåt som går att fixa, eller "bara" dags att uppgradera till morfinplåster? Annan möjlig medicinkombination?

Inget jag kan göra, iallafall. Trots att jag inte litar på vården måste jag i det här fallet lita på vården, så är det bara. Jag vill inte, men måste göra det eftersom det inte finns något annat val.

fredag 25 september 2009

Mummel om profithunger...

Idag är jag lite mer förbannad än vanligt, även om den där välkända uppgivenheten sticker upp skallen också.

För ett par månader sen hamnade jag och dottern i diskussion. Hon ville ha en ny telefon, och tänkte utnyttja ett av alla dessa lockerbjudanden från diverse telefonföretag som pepprar oss alla dag och natt.
Jag sa att jag inte tyckte att det var en bra idé, och hur kunde hon förresten få ett telefonabonnemang, hon har ju ingen inkomst alls, lever på försörjningsstöd?
Inga problem. De kollar visst inte ens sånt, bara om man har nån anmärkning hos kronofogden - eller?

Nåja. Igår fick jag ett panik-sms. Hon hade gjort ett stort misstag, hon är en idiot, blablabla... Panik, förstås, jag minns nog inte ens vad som for genom huvudet på mej innan hon svarat - och berättat att hon kollat saldot på sin telefon och insett att räkningen var på mer än hon får från socialen för en månad.

Såklart. Inte kan hon förstå det där med att det kostar en massa att surfa på telefonen från sjukhuset, inte just då, just då vill hon ju bara ha kontakt med yttervärlden och eftersom hon inte har nån impulskontroll eller något konsekvenstänkande så använder hon sin telefon...

Jag sa inte vad jag tänkte vilket förstås var "vad var det jag sa" utan jag sa att vi får ta verkligheten för vad den är och hantera den. På nåt vis ordna upp eländet. Fråga om hon kan få en avbetalningsplan, kolla om hon kan bli av med det jävla abonnemanget - vilket jag förstås inte tror. Jag sa att hon fick försöka få nån - från soc eller psyk - att ringa och fråga hur fan de arbetar, hur kan de tillåta en psykiskt sjuk människa utan inkomst teckna ett abonnemang???

Vi kom överens om att hon skulle plocka ur sim-kortet på en gång, och istället sätta i kontantkortet som faktiskt ingick i det där lur-paketet från telefonföretaget. Jag ska se till att hon ger det där simkortet till mej också, bara för att vara säker.

Är det inte det ena så är det det andra. Jag inser att det är såhär mitt liv kommer att se ut. Varje dag nånting nytt. Och jag måste försöka övertyga henne om att hon inte är en idiot även om hon ibland fattar idiotiska beslut, att hon är som de flesta andra, misstag gör alla...

Men just nu orkar jag faktiskt inte tänka alls. Jag vet att hon kontaktat sin pappa, och jag vet också att han troligen kommer att lägga upp de tusenlappar (hur många? Fyra? Fem?) som behövs för att hon ska komma ur den här knipan utan att fundera över att han faktiskt inte hjälper henne genom att göra så.

Men jag orkar inte. Just nu.

onsdag 23 september 2009

Små misstag - stora scener

Ännu en skitdag.

Inte bara den lille terroristen (bitmärken i nektariner i fruktskålen, "för att jag blev arg", som leder till att han själv får kasta bort de frukter han bitit i - vilket var alla, btw - och att mamman är så taskig att hon säger att hon gärna vill att han ber om ursäkt vilket leder till att den lille mannen upplyser om att han "inte tänker prata med dej så länge du har den där attityden" vilket leder till att mamman blir så arg att hon säger till pojken att han ska gå till sitt rum en stund, tills han kan tänka sej att prata med mamman... Han stannade där länge. Länge...) utan den stora också.

Läkaren som skrev ut henne från sjukhuset ändrade en av hennes mediciner eftersom det fanns misstanke om att hon fick utslag av den hon hade, så när hon skulle hämta sina apodospåsar på psyk fick hon ingen medicin. Det var ju fel. Eftersom läkaren ändrat...
Hon var hysterisk, visste ju att det skulle bli så, att det inte skulle fungera, att allt ska gå åt helvete, det är ingen idé att försöka och så vidare.
Och jag pratar och pratar och pratar och försöker samtidigt hitta på en fantastisk lösning eller åtminstone en enkel, men det fungerar inget vidare. Det bästa jag kan komma på är att säga att jag ska ringa till den ena och den andra och kolla hur vi ska fixa det hela - och hon fortsätter att avbryta med kaos-och-katastrof, med jag-visste-ju-att och det-är-ingen-idé.

Jag ringer. Och det är som vanligt, runt runt. Avtalet mellan kommun och landsting gör att personalen på boendet inte kan hjälpa henne, de kan inte ens gå med henne till avdelningen där hon låg inlagd för att hämta nog med medicin tills på fredag, det går inte eftersom avtalet inte omfattar psykiskt sjuka, bara somatiskt.
Och avdelningen kan inte komma med medicin, så jobbar de inte. Och så vidare.

Jag sliter mitt hår, helt i onödan förstås. Vad hjälper det? Ringer upp henne, och samtalet slutar i katastrof. Tror jag, iallafall. Jag tvingas säga att jag kan hjälpa henne med att åka och hämta medicin, men inte förrän senare, och om det inte passar så är det ju så. Det är vad jag har att erbjuda. Hon får bestämma. Jag har erbjudit, mer kan jag inte göra. Men hon får för fan se till att lösa problemet, inte sätta sej i ett hörn och gnälla, vad leder det till? Det här är den verklighet vi har att leva med, hon har inte gjort fel med drabbas, inget av eländet är hennes fel men hon får lov att handskas med det iallafall.

Ungefär så. Sen la vi på. Efter en lååååång tystnad, som jag för en gångs skull inte bröt.

Och så grät jag, snorigt hulkande, en liten stund.

Sen kom den lille ut, torkade upp vattnet han hällt ut på golvet "för att han var arg", och bad om ursäkt för både det ena och det andra och vi var bästa vänner igen.
Sen ringde dottern och sa att hon gått till sjukhuset och hämtat medicinen. Jag sa att jag var stolt över henne, att hon skött det hela skitbra, och att jag skulle följa med henne och (förhoppningsvis...) hämta apodospåsar på fredag.

Happy ending? Knappast. Jag är helt utmattad, och kan inte känna nån riktig glädje, jag kan inte göra det för att jag är för trött, bergochdalbanan är för häftig.

Varför han bitit i alla nektariner? För att storasyrran inte stannade över natten när hon var på besök utan var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset...

lördag 19 september 2009

Mummel om loppisfynd


Ibland gillar jag loppisar. För det mesta står jag inte ut med trängseln, knuffarna, värmen... Men ibland är det kul.

Idag bestämde jag mej för att göra det kul, eftersom jag och dottern bestämt oss för att ägna förmiddagen åt loppisrunda. Eller runda och runda, två stycken fanns det idag, en i en skola och en lite mer etablerad.

Just före nio imorse hämtade jag henne på sjukhuset, trött som ett as efter ännu en sömnlös natt. Jag zappade mellan Dirty dancing (det gåååår inte att motstå eländet, den filmen är så mycket ungdom och drömmar och romantik för mej så att det nästan gör ont att se den efter livets besvikelser...) och en massa annat, pigg som en mört, gick och la mej, gick upp igen, hade ont, vågade inte ta fler tabletter, gick och la mej igen, och så vidare. Somnade frampå småtimmarna, och det var en evinnerlig tur att jag hade både klockradion och mobilen på larm, det var nära att jag lyckades sova mej igenom larmet.

Lika trötta båda två var vi bland de första i kön när första loppisen öppnade. Jo, det är kö. Och pensionärer med ruggigt vassa armbågar och rollatorer som de fanimej siktar på hälsenorna med.
Jag köpte skor (30 kronor, snygga va?), en klänning (40 kronor) och en tavla, en härlig affisch från 1910-talet där en vacker art nouveau-dam gör reklam för ett månadsmagasin (40 kronor).
Dottern hittade de köksstolar vi var ute efter egentligen, 3 stycken för 90 kronor och snodde maken till min tavla, den lilla apan.

Nästa loppis var prylmarknad där vi hittade raggsocksgarn till mej, min terapistickning är fortfarande i full gång (3 stora nystan 10 kronor), en handväska till handväskegalna dottern (25 spänn efter att tanten själv prutat ner den från 50, fattar inte hur hon gjorde) och en del fat och hållare till alla de blockljus som alltid finns där dottern finns. Handväskor och blockljus, där är hon helt makalös.

Till hennes nya "lägenhet" med grejorna, och sen - sen blev det inget mer. Jag ville att vi skulle börja göra i ordning, plocka in grejor, men hon orkade inte, sa hon. Hon är blek, mager och fruktansvärt otränad, tillochmed jag med mina handikapp orkar mer, och det är mycket, mycket oroande.

Men: vi hade en fin dag. Det var en hel del fnitter, och det var attans mysigt att hon varje gång hon träffade nån hon kände drog fram mej och presenterade mej. "Det här är min mamma", tänk att såna självklara ord kan ge en sån varm och skön känsla i magen...
Jag är inte pinsam. Hon gillar att vara med mej, att göra saker med mej, att ses tillsammans med mej.
Hon ville tillochmed att jag skulle följa med till hennes vän en sväng, en kopp kaffe i en tvåa med fyra katter och två partypinglor, rester efter fredagens fest och allt prat som följer av en sådan - och jag inräknas.

Nej, jag får inte fram känslan. Det är lika bra att ge upp. Men det känns fint, att hon inkluderar mej i sitt liv.

torsdag 17 september 2009

Mummel om mej


Vad händer om/när jag börjar tänka på mej, tro?

Lite sådär allmänt, bara, livssituation, kanske? Hur ser det ut, hörrödu Mummel, hur har du det egentligen?

Tackar som frågar. Och tackar som fan för att du inte frågar hur jag mår, det har jag börjat tröttna på, och svaret är därtill så innerligt pisstråkigt.

Om sanningen ska fram... Jo, om nu sanningen ska fram så ser det väl ganska jobbigt ut, måste jag säga. Sådär lite allmänt.
Jag måste flytta, men hittar ingen lägenhet som passar. Det måste vara en lägenhet som passar, jag har nämligen tänkt att jag skulle bo kvar där om inte resten av mitt liv så iallafall länge. Har tröttnat lite på det där med flyttning efter trettinånting gånger, så kul är det ju inte.
Ekonomin suger, än så länge har jag så att jag klarar mej, men med 75% jobb och resten sjukersättning blir det lite knöligt om det kör ihop sej med stora utgifter. Låna pengar gillar jag inget vidare, men det gjorde jag ändå, bil måste jag ha. Särskilt nu när nån snott min älskade cykel, jävla idioter som inte vet skillnaden mellan mitt och ditt...

Jag skulle givetvis uppskatta lite lugn och ro. Behöva det, tillochmed, det har varit alltför mycket nu ett tag. Drygt tjugo år eller så. Orkar inte ens tänka på det, egentligen, och har bestämt mej för att en enda utmattningsdepression är ett ganska bra resultat. Det var femton år sej, så det är nog preskriberat, tror jag.

Jobbet då? Vem vet. Det ryktas och ryktas och vi blir alltmer bleka och svettiga av ångest och rädsla för var dag som går, jajamen. Så många tjänster har redan försvunnit, alla går på knäna för att tidningen ska komma ut varje dag, och nu är det övertidsstopp och vikariestopp och kanske kanske fler tjänster som ryker.
Då går det inte längre. Jag säger: inte en minut mer "inofficiell" övertid, inga fler "du får kompa ut när det passar"-timmar, det måste vara nog nu, men vet inte om de andra orkar med. Eller vågar, för den delen. Varför vågar jag? Vet inte.
På jobbet är jag tuff och jävligt kompetent, vet mitt värde och vet vad jag kan och förmår.
Hemma är jag ingenting.

Mer? Inte idag. Det får räcka så. Förutom en sak: min mor ringde idag och sa att hon hittat breven jag skrev till min mormor när hon levde. Ville jag har dem? Såklart vill jag det. Det är år i mitt liv jag inte minns så mycket av (utmattningsdepression och skilsmässa och påkörda ungar och bakteriell lunginflammation och reflux i urinvägarna hos dottern och dubbel heltid på studier och lite extrajobb därtill och inget dagis) så det ska bli spännande.

Är samtidigt förbannad eftersom jag vet att hon läst dem. Jag förstår inte varför jag inte fick dem när mormor dog för tio år sen drygt, men jag förmodar att det är bättre sent än aldrig.
Och: en av o-systrarna ringde idag... Inte för att prata om dottern eller den situation jag är i, det går ju inte, men ändå. Det gör mej... Ja, det gör mej inget annat än misstänksam. Och jag vet därtill att hon fått reda på att jag är sjukskriven via en kollega till mej - alltså har inte mamma sagt nåt. Det är väl fult, kan jag tro, att inte orka allt.
När hon fick reda på det ringde hon. Kanske det värmer lite, iallafall?

Bilden är från en av Enköpings fantastiska parker, dit lillen vill åka igen. Fantastisk skojigt var det bland rostiga cyklar och betongfår. Man får minnas sånt. Glöm inte det.
<