onsdag 28 januari 2009

Mummel om spring

Så känns det. Som om jag springer, ökar tempot hela tiden, bara kör ner huvudet, tittar inte framåt, tittar neråt, och så springer jag på.

Till skolan med lillen. Iväg till jobbet, alltid precis i tid, hinner inte hämta kaffe eller fylla min eviga vattenflaska, bara hämta penna och papper och dagens tidning.

Ser inte vad som är i den. Orkar inte ens fundera över mina egna jobb. Teknikstressen är oerhörd, ingen får det att fungera och så hinner man kanske två tredjedelar av dagen uppgifter.

Trots att jag springer, springer. Fingrarna springer över tangentbordet, fixar bilder, fixar texter, och varje dag springer jag hem med den där otäcka känslan av att jag har gjort ett riktigt pissjobb.

Inget är bra. Bildhanteringen tar för mycket tid från texterna, och eftersom jag vare sej är fotograf eller bildbehandlare blir de också skit.

Sen springer jag till skolan (åker bil, men ändå, känslan, folks, känslan!) för att hämta den lille, hem, laga mat, försöka samtala, ta reda på hur dagen varit. Spela spel. Tjafsa. Tjata om läggdags. Läsa saga, skriva i lillens bok, stoppa honom i säng - och sen är jag själv för trött. Inget liv. Bara springa i säng och köra nån sorts avslappnings-cd för att kunna somna.

Nu är den store hemflyttad. Jag ställde in en tvättkorg på rummet han bor i. Och påpekade att hans skitiga kallingar låg cirka en halv meter från tvättkorgen i badrummet.

Så: det är tonårsdags igen, trots att jag inte har nån tonåring hemma...

Spring, Mummel, spring...

måndag 19 januari 2009

Mummel om avskildhet

Det är stilla nu, stilla som min sommarsjö i skymningen.

Man vet att saker händer under ytan, men ovanpå är det som en spegel, bara reflektioner av omgivningen. Inget som tyder på vad som ska hända.

Känslan av brytpunkt är inte längre vilsam, utan också oroande, lite upprörande tillochmed. Det är väl kontrollbehovet som sätter in. Jag vill veta.

Det vet jag väl att det är helt omöjligt. Ingen kan veta nånting om framtiden. Inte kan man göra nåt åt det som varit heller.

Det enda är nu, och nuet tillbringar jag i avskildhet. Vill inte ha folk omkring mej, så det är tur att jag är lite ledig nu, några dagar.

Så det blir Sookie Stackhouse Southern Vampire Mysterires, och en del soul searching - men jag orkar inte searcha min soul särskilt mycket. Det blir för mycket, det är nog att orka med att inte vilja sova hela tiden.

onsdag 14 januari 2009

Mummel om brytpunkter

Jag vet inte riktigt vad som händer med mej.

Det känns som om jag kommit till en brytpunkt i mitt liv, och det knepiga är att det är döden som lett mej dit.

Det var längesen jag kände mej så.... Ja, så lugn som jag känner mej nu. Lugn, men samtidigt på något sätt väldigt .

Svårt, det där. Vad jag menar är att det är som om något i mej som bestämt sej. Bestämt sej för att nu, nu är det dags. För något. Vet inte riktigt vad än, bara. Det är en oerhört stark känsla, och bara positiv.

Det finns inget skrämmande i den.

Jag har ringt både mamma och syster till min anhörige som tog sitt liv. Det blev starka, starka samtal, som utmynnade i att båda sa att de var så glada att jag ringt och att det kändes bra att prata.

Jag vet på sätt och vis varför. Det är för att jag vet. Jag vet hur det är, hur det är att leva i rädslan, hur det är att söka hjälp, försöka få sin älskade att ta emot hjälp, prata, gråta, frukta...
Utan skam pratar jag om min älskade sjuka, men också om hennes friska, de underbara, starka, friska delarna, dem som man måste minnas och framhäva.

Det funkade inte med min anhörige. Han orkade inte leva. När jag pratade om den enorma skillnade mellan att vilja dö och att inte orka leva kände jag deras igenkännande i luren.

För precis så är det. Det var inte så att han ville dö, att han ville överge och lämna, det var bara det att han inte orkade livet. Inte hittade vägen till sina starka och vackra sidor. Det kände de.

Hans syster sa: Det är konstigt, det var ju han som var den sociala, han som pratade med alla, hade lätt att få kontakt, det är ju jag som är den som inte vill eller kan prata med folk...

Och så är det ju också: våra sjuka är otroligt duktiga på att hålla sina masker, de är så glada, positiva, sociala... Det är vad som syns. Sedan är det det andra, det vi ser, vi som är nära...

Jag känner nog en sorts frid. Och en tacksamhet att jag tillåts dela deras sorg. Att de släpper in mej i sina mest privata känslor. Tillhörighet och samförstånd, mitt i den största sorgen.

tisdag 13 januari 2009

Mummel om försök till vardag

Nu är det dags. Nu ska jag försöka återgå till vardag, och inte trilla ihop i en hög av smulor.

Hur gör man?

På med masken. Kör bara. Hit och dit, människor hela tiden, ingenstans att gömma sej...

Det är tur att det är lille-vecka, att det är fullt med riktigt liv, med otroligt vardagliga grejor, minnas frukten, packa jumpapåsen, se till att reflexvästen är på...

Jag ringde samtalet till min anhöriga, och... Jag vet inte. Vi pratade. Hon var lugn, mitt i arbetet att tömma en lägenhet där hennes barn levt och nu inte längre lever. Hon sa: "Du vet att du kan komma när du vill, om du vill prata" och jag kände att allt vändes uppochner. Det var ju jag som skulle...?

Men jag tror att jag förstår vad hon menar. Mitt barn lever. Och jag lever i rädslan, i kampen för att få livet att segra, inte döden som för hennes barn.

Och ändå. Ändå kändes det så otroligt konstigt, så helt fel men ändå rätt.

Vi borde finnas mer för varann, vi anhöriga som kämpar för att våra kära ska orka leva. Jag tror nämligen inte att det är frågan om att vilja dö. Det är bara så att de inte orkar leva.

Nu ska jag alltså ge mej ut i det "riktiga" livet igen, med jobb och arbetskamrater och alla människor jag måste möta, med krav på visst mått av kreativitet och jag-vet-inte-vad...

Klarar jag det?

söndag 11 januari 2009

Mummel om sorgligheter

Vissa saker kommer för nära.



Igår fick jag besked om att en anhörig, en ung man, tagit sitt liv. Jag vet inte när eller hur eller varför, bara att.



Och jag tänker på hans mamma. Hans mamma, som miste sin man för fem, sex år sedan, mycket hastigt, och som själv haft det väldigt jobbigt psykiskt, länge.



Min reaktion? Det är, som sagt, för nära. För det skulle lika gärna ha kunnat vara jag.



Jag kan inte förstå hur hon känner, för jag lever bara i rädslan för att få uppleva det hon nu försöker överleva. Att mista ett barn.



Jag hade några timmar igår när jag inte visste vad jag skulle göra. Det är inte så att vi står varandra nära, men blod är blod. Skulle jag ringa? Vad säger man?



Jag ringde, och förstås svarade ingen. Så jag skrev ett brev. Ett brev där jag inte försökte låtsas som om jag förstod, utan bara talade om att jag lever i rädslan, eftersom jag har ett barn som försökt det hennes lyckats med flera gånger, och att jag finns här om hon vill prata. Kanske hör hon av sig, sen, när den värsta vildaste otäckaste smärtan gett med sej, kanske inte. Gör jag det för min egen skull?
Nej. Så är det inte. Jag vill bara att hon ska veta att hon inte behöver känna ett uns skam. Att världens syn på hennes barn inte ska vara att han gjort nånting fult och skamligt.

Jag vet ju: inte ville han dö. Han orkade inte leva, bara.

Jag vet inte om hon vill att vi kommer på begravningen. Jag vet inte ens hur det är med planer för begravning. Jag vet att min pappa lider, och att jag också gör det. Fler, förstås, sådana som stod den här unge mannen mycket närmare än jag.

Det är inte rätt. Det måste jag komma ihåg de stunder då jag själv funderar på att avsluta alltihop för att allt är så jobbigt, för att jag inte orkar - det är inte rätt. Man får inte göra så mot sina anhöriga.

fredag 9 januari 2009

Mummel om materiella knäckfrågor

Haft sammanbrott. Igår.

Och det löjliga är att det som behövdes för att göra mej till en tårdränkt liten dallrande geleklump - var bilen.

Den slutade att gå. Bara sådär. Fast det var lögn, det var det. Inte bara sådär. Det är en gammal skitbil, 18 år gammal, och har krånglat och krånglat och krånglat, men ändå gått.

Den har räddat livet på mej i vinter, den bilen. Utan den hade jag varit totalt knäckt för länge, längesen.

Frågan nu är: vad gör jag nu??? Jag vet inte ett skit om bilar. Mina krav på bilar är enkla, de ska gå. Hur de ser ut spelar ingen roll, hur gamla de är spelar ingen roll. De ska bara gå.

Nu gör inte min det.

Till det positiva, då. När jag stod där, i en korsning, förstås, med död bil, öppnades ett fönster i ett hyreshus precis bredvid. En kvinna lutade sej ut och frågade om jag behövde hjälp. Vilket jag gjorde, eftersom min enda hjälp var och spelade bridge, believe it or not... Stod där och tänkte att det inte är mer än ett par hundra meter hem, jag kan nog klara att knuffa dit bilen (ha! Där framgår det tydligt att jag visst fortfarande tror att jag är stålkvinnan...), men erbjudande om lån av parkering just runt hörnet kom förstås som en gudagåva.

Sen råkade en vän köra förbi. En stark en, och därmed var saken klar. Jag (ryggskadad och klen), kvinnan i fönstret (som också hon var ryggskadad och klen, visade det sej) och så kompisens starka make knuffade lätt den lilla röda Renault 5:an runt hörnet.

Men. Sen när jag kom hem bröt det lös. Gråt och gråt och gråt, uppgivenhet och tankar på att näää, det här var fanimej sista strået, nu orkar jag inte hålla på med att försöka ordna allting hela tiden, jag vill ha lugn och ro, jag vill att saker ska gå lätt, för fan!!!

Vad jag gör snart är att ringa den bridgespelande fadern och be honom ta med sin bogserlina, och eventuella kunskaper i att byta tändstift...

Vill inte skrota bilen än. Vill att den ska gå över vintern, för jag har ingen som helst möjlighet att köpa en annan bil.

Jävla förbannade kroppjävel. Jävla mej som inte klarar att jobba heltid och ha några som helst ekonomiska möjligheter att känna mej trygg (sjukersättningen på de där 25 %:en jag inte kan jobba är inte många kronor, kan jag säga!). Jävla liv som bara bjuder taggtråd och jobbigheter.

torsdag 8 januari 2009

Mummel om rastlöshet

Vaknar klockan fyra av smärtor, och sen är det kört. Kört med att sova. Kört med att vila.

Sen dess har jag försökt hitta på saker att göra, saker som är vilsamma och lagom, njuta av lugnet som ju bara räcker denna enda dag, men det enda det leder till är rastlöshet.

Demolerar vantar som inte funkar, och det känns ju jävligt konstruktivt. Trasslar gör det också, det är fan inte lätt att ta upp stickade saker som därtill har använts, nej fy tusan...

Skriver lite, men allt känns som upprepningar. Allt bara upprepas och då blir det gnäll av det, och jag vill inte vara gnällig, jag vill vara stark och stolt och därtill frisk och normal, och så tar vi den om Rödluvan och vargen när vi ändå håller på.

Nu har jag gjort mej en panna kaffe och ska nog ta fram mina Morden i Midsomer. Morden i Midsomer är alltid bra.

("Du mamma, varför tycker du så mycket om mord?", frågade min lille son häromdagen. Ja, vad svarar man på det???)

Varmt kaffe. Massor av mord.
Och snöfallet har närapå lagt sej, så kanske kan man ta sej ut en sväng utan risk för lem och lem senare.

tisdag 6 januari 2009

Mummel om lugn

Just nu är det lugn som råder. Allting är visserligen relativt - en gapskrattande unge som tittar på Kenny Starfighter kanske inte kan betecknas som lugnt - men i mej råder lugn.

Jag vet att jag knappt gjort nånting idag, inget som skulle gillas i den där världen som jag faktiskt övergett. Den med putsning på ytor, jagande av dammkorn och pysslande med det ena eller det andra.

Istället har det blivit en hel del korsord, den gamla lasten har återuppväckts, och en del pillning med ofungerande vantar som ska repas upp om göras om till nåt fungerande.

Jag ser det som mindfulnessövning. Det är oerhört tråkigt, nämligen. Tålamodsprövande. Och tålamod har jag inte.

Men jag övar. Jag övar på att finnas i långtråkigheten om omforma den till lugn.

Det är också en aktivitet under ledighet.

måndag 5 januari 2009

Mummel om raggsockor II

Nån kan kanske börja misstänka att jag är raggsocks-fetischist, men det är jag faktiskt inte.

Däremot blir det ibland tillfälle att återkomma till förut nämnda ting på bloggen, och nu är ett sådant tillfälle.

Jag stickar mej goa, mysiga raggsocks-tofflor, och går aldrig utan dem. Det första som händer på morgonen: raggsockor på. Inga fötter på kalla golv här, inte.
Det sista som händer på kvällen: raggsockor av. För det mesta. Ibland är jag frusen nog att ha på dem när jag sover, också.

Allt detta innebär att det krävs ett ganska stort antal par i omlopp. Och jag stickar aldrig i syntetgarn, det ger ingen effekt, inte den effekt jag vill ha, iallafall.

Så: många par raggsockor är det. Och när jag byter tänker jag: Jag tvättar dem en annan dag.

Idag var "en annan dag", och det var en annan dag för mååååånga par. Eller okej, fem då. Men ändå: att handtvätta fem par raggsockor tar tid och gör till sist att mina jävla fingrar slinter än hit och än dit, och jag svär över mej själv för att jag inte bara tar itu med, på en gång.

Tvättar paret jag byter ifrån direkt! Inte samlar på hög, och står länge vid handfatet och får ont och säger fula ord och tänker att jag skiter i det, jag stickar fler istället.

Ha! Bara det... Jag verkligen tänkte att det är bättre att sticka nya än att stå där och handtvätta mina fina sockor...

Ännu en episod. Vad drar vi för slutsats?

För min del känns det rätt bra nu. Fem par fina sockor hänger på elementet i köket och doftar rent. Det är skönt.

Och nu ska jag ha en ljuvlig ifred-kväll. Se skit på tv, om det finns skit att se. Annars kan jag ju... Ja, jag kan ju faktisk sticka lite. Kanske skulle jag ta ett par vantar den här gången, vädret inspirerar till förebyggande åtgärder!

söndag 4 januari 2009

Mummel om vänsöndag

Mycket vänner idag.
Och det är skönt.

Min Älskadesystervän ringde, och det blir alltid långvariga prat. Hennes gubbe fattar inte varför, han tycker inte att vi pratar om nånting. Vadå? Prata om ingenting är väl meningen med livet?

Idag: blusarna nuförtiden är inte tillverkade för att passa andra än anorektiska modeller, inte sydda för vältränade (hon) armar. Själv har jag väl kanske också lite... ja, bredare? armar än anorektiska modeller, men inte för att jag tränar.
Hon är ett mirakel, min syrra, snygg som fan, älskar att träna (är bland annat pumpinstruktör och kör boxercise så det skvätter, drar jag-vet-inte-hur-många-milspinningcykel för att hennes gubbe gillar det fast hon själv hatarhatarhatar cyklar), chef med mycket ansvar, två tonårssöner...
Förutom blusar pratade vi lite 40, det är ett sånt år för henne i år. En av hennes äldsta vänner fyllde i dagarna, men förtränger det tydligen.
Så och min syster. Hon tänker inte göra det. Fylla 40, alltså.

Å andra sidan: det gjorde inte jag heller. Då var jag relativt nyutkastad ur min senaste relation och dotterns problem hade börjat eskalera ordentligt och jag var livrädd för att inte få jobb och... Ja, nån fest blev det inte. Kanske när jag fyller 43 ½ eller 44, vem vet.

Och så vännen S., som har en pubertetsdotter. Bra på gång med svart-och-svår, med klara tendenser till självskador, pappa är inget vidare, har just kommit ut från en kåkvända, så vännen S, en av de rejälaste, ärligaste, klarast lysande människor jag vet är ganska ensam i sitt inferno.

Fast hon har ju mej. Jag kan åtminstone tala om vilka misstag jag gjort så att hon kan undvika dom. Och idag var hon jävlarimej stentuff: hon tvingade tösens pappa att vara med i allvarssamtalet!

"Jag blev helt imponerad", sa hon. "Han och jag tycker lika, utan att ha pratat ihop oss innan, och tösen märkte att vi var eniga och att allt är av kärlek till henne".

En ganska bra dag, trots tvätt och tjugo grader kallt, sådär på det hela taget.
Jag kanske är speed-bipolär???

Mummel om att inte sova

Sova har varit svårt ett bra tag nu.
Inatt var det omöjligt. Inatt var det rent förbannat att ens försöka, kan jag säga.

Det är hostan. Den förbannade jävla hostan, som så fort jag börjar komma till ro rister kroppen så att tänderna skallrar och skallen värker.

Minuter blev det, inte mer. Minuters sömn, och dagen ligger framför mej som en rejäl mardröm.

Det blir mer skuld att hantera, mer skuld för att jag är en usel morsa som inte kan roa en aktiv nästan-sjuåring, som för vidare till honom att "mamma är klen och eländig och klarar ingenting", jojomen, så är det.

Och så kommer jag att vilja gå och lägga mej klockan åtta ikväll, senast. Senast, sa jag! Gissa vem som inte vill det? Och gissa vem som är kvar här, trots att det egentligen är pappavecka som tar sin början?

No. Don't go there...

Tycker synd om mej, och det är fanimej patetiskt!

lördag 3 januari 2009

Okej, mummel eller misstag, vete fan vad det blir

Totalsvacka, inklusive mörka tankar på alla piller jag har på lager och på hur lätt det skulle vara att vrida om ratten in i en bergvägg. Om biljäveln kunde komma upp i nog hög hastighet, vill säga.

Pms? Allmän total utmattning? Besvikelse och ilska? Allt på en gång?

Räknade med hela nästa vecka till ta-hand-om-Mummel-aktiviteter, det var därför jag tog extra ledigt och t o m jobbade söndan efter jul, och så har fanskapet till ex fuckat upp allting.

Han ringde förut, frågade om lillen kunde vara kvar på måndag också, jo för han ska ju jobba och det vore väl skönt med sovmorgon för honom?
"Men", sa jag, "men men men.... Vi pratade ju om det här när fritidslappen skulle fyllas i, du sa ju att du hade ledigt, att han inte skulle behöva vara på fritids alls på jullovet???"

"Jo, men jag har ju haft min ledighet nu", säger han.
Han har alltså haft sin ledighet. Och förträngt att skolan inte börjar förrän på torsdag? Eller helt enkelt gjort som vanligt, inte lyssnat? Är inte kapabel att ta in information och processa den, kanske?

Eller också är han bara helt jävla egotrippad, vem vet. Han tar ut ledighet för veckan han inte har barn, men inte den veckan som barnet ska vara hos honom. Och räknar, som vanligt och givetvis och självklart och jävlarfan korrekt, med att jag löser situationen.

Vilket jag givetvis och självklart gör. Har jag sagt att ungen ska vara ledig hela jullovet så ska ungen vara ledig hela jullovet. Han får vara kvar hos mej, så är det med den saken.

Och här hoppar väl min egotrippande sida in, den lilla trotsungen som sprattlar och skriker på golvet: "Orättvist!!! Det var faktiskt min tur att vara ifred, att vara ledig utan krav, att kunna göra vad jag ville (det vill säga ingenting) en hel vecka utan att tänka på frukost och lunch och middag och aktiviteter och konfliktlösning och...

Ovanpå allt detta smackar det rara lilla barnet min Stig Lindberg-skål i golvet så den går i tusen bitar, och försöker skylla det på ett av sina mjukisdjur, jo, för dom är faktiskt levande på riktig, mamma...

Morr!

(Fast jag är rätt glad ändå, för han är mitt hjärtas fröjd och glädje, den lille filuren, och varje extra dag jag får med honom är en gåva, so help me god... Meditation och självomhändertagande får vänta. Blir den vanliga chakrahealing-cd:n till natten, då kan jag inbilla mej att jag iallafall gör nånting för mej själv. Den lille sonen kan ju faktiskt inte hjälpa att hans far är idiot. Och det är ju till allt elände mitt ansvar, jag valde...)

fredag 2 januari 2009

Mummel om lyckan i att få läsa...

Jag njuter i fulla drag. Varenda kväll njuter jag, och kommer att göra länge än.

Jag ska ta vara på varenda sekund, det kan jag lova, eftersom jag vet hur kort tid man får låna dom, barnaörona.

Just nu läser vi Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, och Anders är fången hos Röda rosorna och Eva-Lotta och Kalle är inlåsta på Herrgården och det är jättespännande...

Imorgon ska jag upp på vinden och leta reda på alla mina gamla sparade Enid Blyton, Fem-böckerna och Äventyrens.... och sen ska jag tvinga min son att lyssna.

Fast så mycket tvingande är det inte frågan om, precis. Lyckligtvis gillar också han högläsning. Jag vete fan vad jag ska ta mej till när han växer ifrån det, eller måste han det?
Joo... Det måste han nog. Han måste få vara ifred med sin eventuella läsning, men tills dess... Tills dess ska jag ta vara på varenda varenda sekund jag får återuppleva min barndoms underbara läsupplevelser, och de nya som kommer framöver...

Min store son är Sagan om ringen-fixerad. Den läste jag nämligen högt för honom (och lillsyrran, men hon somnade mest) från det han var ungefär åtta. Det tog ett par år att ta sej igenom alla tre delarna, men oj! så underbart det var...

torsdag 1 januari 2009

Mummel om hosta och dess följder

Ok. Nyårsafton: mysigtmysigtmysigt... Jag och lillen, fläskfilé och pommes frittes, glass med chokladsås och mandarinklyftor, och sen en massa gotter, ostbollar och Rollo och en skål proppad med lösgodis för nedsatt pris, 5,90 hektot på ICA...

Skål på balkongen i Pommac, och det var seriöst svinkallt. Vi brände av en hel kartong tomtebloss och stod ut i kylan tills resten av stan bränt av sina lite mer avancerade fyrverkerier. Den lille hoppade, tjoade och tjöt av lycka, och vi hade det, kort sagt, bra.

Och vi hade byggt färdigt legoborgen under dagen också. Bara det

Men det finns smolk i bägaren, det gör det. En jätteförkylning. Jag snorar och hostar, går hårt åt de två Kleenex Balsamkartongerna som står strategiskt placerade i lägenheten (och jo, jag tror de funkar, har ingen förkylningsröd näsa än och inga skavsår under den heller) men det är inte det värsta.

Hostan. Jag säger bara hostan...
Vidrig. Sover inte, eftersom jag hostar såfort jag rör på mej. Men inte heller det är det värsta.

Det värsta är att vara en lite lite drygt 40-årig kvinna som fött tre barn och ha hosta. Need I say more?
Nu gäller följande: inte gå ut nånstans och vara det allra minsta lilla kissnödig, eller riskera att bli. Då går det nämligen illa. Inte mycket illa, men lite.

Och lite räcker jävligt långt i det här fallet...
<