fredag 28 mars 2008

Mummel om socmöten och hvb-hem

Det har varit möte. Socialen har varit på besök på hvb-hemmet, där dottern vistas.
Frivilligt.

Nån sorts plan finns, men hon säger att hon vill därifrån, så fort som möjligt vill hon därifrån.
"Men varför?" frågar jag.
"Jamen jag mår dåligt här", säger hon.
"Men du mår ju dåligt när du inte är där", säger jag. "Och som jag uppfattar det när jag pratar med personalen gör du jättebra framsteg."
"Det är inte personalen", säger hon. "Det är de andra ungdomarna, det är så aggressivt, du fattar inte".

Klart jag inte fattar. Men en sak fattar jag: hon gillar inte när det inte är hon som är i centrum, hela tiden. Vilket, förstås, är en omöjlighet på ett hvb-hem för unga med psykosociala och psykiatriska problem. Där måste alla vara i centrum...

Jag kan bara hoppas. Hoppas att hon ser sina egna framsteg. Ser att hon har rätt att unna sej att misslyckas, att lyckas, att må bra, och också att må dåligt. Att hon kan se att livet består av allt det där.

Det är en fråga om dagar innan hon är myndig nu, och jag har så jävla ont i magen över risken att bli helt utestängd. Att hon fattar det beslutet. Beslutet ligger ju hos henne: vill hon inte att jag ska få info så får jag ingen info, punkt.

Pratade med hennes pappa igår, för första gången på månader. Det var intressant: han erkände att han har det jättejobbigt med det här, eftersom han känner igen så mycket av sina egna problem i det vår dotter går igenom.

Hon är hans spegel, och han pallar inte. Men han ska skriva till henne. Ringa klarar han inte, säger han. Den fege, egotrippade jäveln. Men vad väntar jag mej? Det har alltid varit han som är förstaprio i hans liv, aldrig barn.

Så. Jag är här hemma och har så inihelvete ont att jag inte vet hur jag ska orka. Jag är van vid att ligga på smärtnivå 6-7 på en tiogradig skala, men nu är jag uppe på 9-10, och det är otroligt påfrestande.

Att inte kunna röra sej. Inte kunna lyfta lilleVild. Eller knappt ett mjölkpaket, för den delen. Ska jag klara att jobba nästa vecka?

Jag måste det. Annars går det åt pipan ekonomiskt också, som lök på laxen, grädde på tårtan, och så vidare.

Ett ynk. Är jag.

torsdag 27 mars 2008

Diskbråcksskrik

Det har brakat i ryggen.

Jag orkar inte det. Inte en gång till. Jag känner igen det, så det finns inga tvivel i mitt sinne: en disk till har gått åt helvete.
Nånstans mitt i ryggen, inte ländryggen, lite högre upp. Känns ner i vänster ben, inte det högra. Så det är ett nytt.

Sammanlagt tre nu: ett i nacken, ett i ländryggen - och så den nya jävla trasiga disken som gör att jag inte kan nånting. Nästan.

Jag vet hur man gör. Jag har både träningsprogram och övriga kunskaper när det gäller att hantera diskbråck.
Det är bara det att jag inte står ut med smärtan nu. Jag orkar bara inte. Och jag orkar inte veta att min och min lilleVilds vecka tillsammans gått åt helvete, och att jag kanske inte kan jobba på flera veckor nu när ekonomin håller på att gå åt helvete.

Just nu är det bara synd om mej. Inget annat. Så jävla synd om mej.

lördag 22 mars 2008

Mumliga ventilationsfönster

Imorse sken solen.
Efter en liten stund - i duschen, faktiskt - insåg jag att det var påskafton.

Och jag var helt ensam. På väg till jobbet, as a matter of fact.

Jag kokade inga ägg. Ingen målade ägg. Påskpyntslådan står och dammar på en hylla i garderoben.

Och jag trivds.

Jag kände mej inte ett dugg ensam och övergiven och utanför traditionella familjefiranden.

Jag trivdes. Trivs fortfarande, faktiskt.

Jag tänker på mina barn, längtar efter dom, men knäcker inte ihop för att vi inte sitter och målar kokta ägg som vi alltid gjort.

Den tiden är över, och det är helt okej.

Om det blir så att den lille är hemma över påsk nån gång ska det pyntas och målas ägg och fjantas, det lovar jag. Men inte annars...

fredag 21 mars 2008

Misstag att blogga?

När jag nu ska skriva mitt 101:a inlägg kom tankarna: varför bloggar jag?

Jag vill inte provocera. Jag vill inte vältra mej i andras liv. Jag är helt ointresserad av mode.

Jag konstaterar: det är för min skull. Formen passar - man kan få skriva ur och av sej i princip varsomhelst. Anonymt. Ingen kan hitta den där hemliga boken man ältar i och invadera ens mest privata sfär.

Vilket har hänt. Otroligt kränkande var det, och jag mådde fysiskt illa. Tänkte bränna alla mina Böcker, från ungefär 1978 och framåt, visserligen ofta med stora hål i "rapporteringen", men ändå...
Nu gjorde jag inte det, och det har sin väldigt enkla förklaring: det har att göra med min pappa, faktiskt. Jag tänker att de där böckerna kanske nån gång ger mina barn en möjlighet att "lära känna" sin morsa. Följa utvecklingen, s a s. Men det är nåt som ligger i framtiden, det, just nu är det bara för mej själv jag skriver i mina Böcker. Lägger dom i en låda på vinden när de är fulla, i värsta oordning.

Det här, däremot, alltså bloggandet, är en annan sak. Här kan jag skriva sånt jag inte skriver i mina Böcker. Älta sånt som faktiskt inte har med mej att göra också. Och kanske, kanske ge andra i samma situation en smula ... tröst? Hopp? Vetskap om att vi är många, och att ingen därför är ensam?

Jag vet inte. Jag siktar inte på topplistor, länkar inte hit och dit (bara ibland...), vill inte visa upp mej eller mitt liv eller mina barn.

Jag fick frågan en gång, nämligen: varför lägger du ut privatsaker på nätet, varför skriver du inte i böcker?

Och svaret står alltså ovanför här: det är svårare att hitta mina tankar i offentligheten än i mitt hem eller min väska...

En del kränkningar sitter djupt, helt klart, och om nån som står en nära, som man litar på, tar sej rätten att utan tillstånd läsa i Det Mest Privata sitter det fast...

Nu är jag relativt säker.

Och det här inlägget blev inte alls det jag menade - det var nog det där med 100 som lös mot mej då jag loggade in som väckte såna tankar.

Vad jag skulle skriva om: socialens tystnad och ovilja att informera. Om nånting. Försäkringskassans nya organisation, som gör att man inte får kontakt med handläggare - i hela länet jag bor finns inte en enda som handlägger frågor som handlar om underhållsstöd. Upptäckte jag.

Det blir vid annat tillfälle!

torsdag 20 mars 2008

Mummel om gladklumpar

Det är konstigt hur man ibland inser att det känns nåt i magen. Nåt ovant. Som är svårt att definiera.

Som idag. Jag har varit hos frissan, och känner mej rätt nöjd: kort, och blondare. Jag blir ju mer och mer "åldersblond", så jag har länge tänkt att de där fina grå ska få växa ut ifred, liksom, men hur? En skarp utväxt är inte kul. Fult, helt enkelt. Så idag klippte jag av eländet, och frissan la i en massamassa slingor.

Promenerade till min mor och far, och där, på gångbanan, hände det: känslan...
Fick fundera en stund. Sen insåg jag vad det var. En liten gladklump i magen. Glad! Allt kändes.... Ja, rättså bra.

Det har hänt en del den här veckan, sånt som får funderingar om synkronicitet att frodas. Det bidrar nog till gladet.

Det känns ovant. Jag försöker att inte tänka att det är anti-depp-pillren som kickat in efter jag-vet-inte-hur-länge, utan att det helt enkelt är så att det finns många saker i mitt liv som faktiskt framkallar glädje. Men jag har inte haft förmåga att känna den på ett tag, så det här är ju en riktigt bra utveckling?

Nu tar jag en ingefärskaramell till, och njuter av att jag faktiskt kan känna både smaken och att det svider lite på tungan.

Känna kan jag alltså fortfarande.

söndag 16 mars 2008

Mummel om rikedom

Så här säger jag till mina barn:
Jag är rikast i världen.

Är'u inte klok? svarar dom, som vet hur taskigt med pengar jag har...
Men, säger jag, jag har fått tre underbara ungar, det är ju helt otroligt, och rikare kan man väl inte bli?!?

LilleVild pussas då. Och säger "å, mamma, jag älskar dej också", medan de stora blir .... Ja, mest kanske generade.

Dottern blir förbannad, ibland. Hon anser att hon är en belastning för mej, nästan vill att jag ska säga att jag... Ja, jag vet inte. För hon vet att hon är en av dom tre i hela världen som fyller mitt liv med kärlek. Älskar henne gör jag alltid. Jag kan säga: Dej älskar jag alltid, även om jag definitivt inte gillar en del av de saker du gör mot dej själv, eller mot andra. Det ena har inget med det andra att göra.

Storsonen är nog den som är mest generad nu, han är ju vuxen, och försöker "vara man". Vad han nu lägger i det... Men kramas gör han fortfarande, t o m när vi möts på stan och han är omgiven av vänner.
Fast å andra sidan får jag kramar av hans kompisar också, och "hur är det med dej"-frågor....

Just idag är jag så otroligt glad åt att jag är rikast i hela världen. Jag ser på min lilleskrutt, min senkomling, och anser att hans tillkomst är bland det viktigaste i mitt liv - det finns ju två till, då...
Men den lille sladdisen är vad som håller mej igång nu. Alternativ finnes icke. Han inte bara behöver mej, han älskar mej också. Nästan jämt. Han kan få svarta ögon ibland, men det är ju samma sak där: skilja på sak och händelse. Mamma älskar han, men inte allt hon gör och säger, gudskelov.

Om barnen inte ifrågasatte mej skulle jag bli riktigt orolig. Känna mej misslyckad. För då har mitt viktigaste budskap inte nått fram: kärlek innebär inte utplåning, eller att man alltid håller med. Kärlek finns där som trygghet, resonansbotten, stabilitet. Man ska veta att man kan ifrågasätta allt utan att kärleken påverkas.

Rikast i världen. Det är jag, det.

lördag 15 mars 2008

Mummel om sjukdom och elände

Det värsta jag vet är sjuka barn. Små sjuka grabbar, som har jättehög feber och hostar och hostar och bara är stilla.
Som säger: "Mamma, jag vill ligga i min säng", när det i vanliga fall är full rulle från morgon till kväll, inte en sekund i stillhet.

Nu vill han mest bara ligga. Eller sitta, kanske. Och jag vet inte om jag ska ringa sjukvården eller ej.

I o m att jag varit med förr vet jag att de i princip kommer att garva åt mej.
"Jaså, feber sen i tisdags, kom igen när det har gått en vecka."

Men - han är ju aldrig sjuk! Kan ju vara därför det blir extraläskigt, i o f s. När han varit sjuk har det varit två, max tre dagars feber. Nu är det andra gången på några veckor som han är jättedålig.

Själv hostar jag också, men det har jag vant mej vid. Har varit tät och hostig sen november, och förklarar det med att jag är så nersliten i största allmänhet att varenda litet förkylningsvirus som fladdrar omkring kastar sej över mej, direkt. Kanske har jag feber ibland också, men med den medicindos jag stoppar i mej varje dag håller jag mej på benen. 6-8 citodon, 4-6 paraflex, maxdos lyrica. Det krävs en hel del feber för att slå igenom det!

Igår pratade jag med behandlingshemmet, och var tvungen att gråta lite... De samtal jag fått från dottern har ju varit anti-allting hela tiden, men kontaktpersonen berättade nåt fantastiskt: hon hade kunnat skratta åt sej själv! Berätta om en resa de gjort, om hur hon gjort bort sej fullkomligt vid flera tillfällen - och kunnat garva åt det!

En liten sak för normalstörda. Ett jättesteg för henne, som aldrig nånsin klarat av att ha nån som helst självdistans, eller se tokroliga grejor och misslyckanden som annat än katastrofer.

Det finns hopp. Så känns det. Om hon stannar där.

Och livet, det vardagliga, utan mitt älskade barn, fortsätter på nåt vis. Jag vet inte riktigt hur, och attackerna av längtan efter henne är otroligt svåra att orka med, men jag unnar mej att gråta.
Min Älskadesystervän var här på besök, och i hennes famn kan jag gråta. Ordentligt. Där krävs inga masker, ingen behärskning, där kan jag gråta ut.

fredag 7 mars 2008

Rädd för misstag

Väntar på tidningarna. De brukar komma vid femsnåret, men budet är visst sent idag...

Igår: pratade med behandlingshemmet. Det har börjat nu, det där "de har tvingat hit mej, jag ville inte vara här, det är fel för mej..."

Jag är så jävla rädd att hon ska göra misstaget att dra därifrån.
Gör hon det finns inget för henne. Ingenting. Det finns ju, enligt soc, ingen grund för tvångsåtgärder eftersom hon inte är i aktivt missbruk eller kriminalitet. Att hon inte kan sköta sej, ta hand om sej, att hon är en fara för sej själv, det är inte grund nog.

Vet inte hur jag ska kunna hjälpa till nu. Prata med henne? Vad ska jag säga?

Grejen är att det faktiskt var hennes beslut att fara dit. Jag höll mej undan som fan, just för att det aldrigaldrigaldrig skulle kunna låta "...det var mamma som bestämde att..." - men nu använder hon visst soc som syndabock.

Men hon backade visst. När personalen påpekade att det är alldeles frivilligt att vara där, att det måste vara hennes beslut, att hon måste vilja göra sin del av jobbet.

Jag är rädd, sa jag det kanske?

Mitt lilla barn. Min fina, underbara flicka. Hon har så otroligt mycket att ge världen - hur ska man få henne att fatta det? Hon är livrädd för att lämna den här svarta, destruktiva identiteten, hon är livrädd för att för sej själv erkänna att det finns andra vägar att hantera ångest än att rispa sej.

Det har tydligen hänt under tiden hon varit där, en gång. Vad de vet.

Jag mår otroligt dåligt av att skriva det här. Av att tänka det här. Det känns som om hjärnan går i spinn totalt, som om den, om jag stannar för länge i de här tankarna kommer den att sluta funka igen.

Jag får försöka hålla dotterdelen helt skild från resten av livet. Ta fram den ibland. När det verkligen behövs. Annars rasar allting.

tisdag 4 mars 2008

Mummel om förväntan...

Nu är vi igång.

Efter otroligt mycket lobbande fick jag och en kollega idag uppdraget att börja fiffla med en "serie", om ungas (illa)mående, om påverkan på familjer, om psykvård och soc...

Äntligen. Jag är konsult, kan man säga. För den s k trovårdighetens skull kan jag inte ha mitt namn under nån av grejorna, men det gör inget. Nu är det mer än nånsin så att jag känner att jag inte behöver nån cred alls, bara grejorna blir gjorda och publicerade!

Håll tummarna...

Första delen: en mamma som berättar om sin kamp för sin dotter, en kamp som gått åt helvete, och där resten av familjeb också höll på att göra det. Kollegan skriver för fullt. Jag gjorde intervjun, men henne närvarande och antecknande.

Jag tror jag ska ringa till dottern och berätta...

Mummel om avstängning

En tanke slog mej inatt när jag inte kunde sova: hur orkar jag engagera mej i andra när jag inte orkar med mej själv?

Det var när jag (som vanligt) sa godnatt till alla mina barn (som ingen av dom var hemma), och en olidlig längtan efter min flicka kom över mej som tankarna började fara.
Gör jag fel? Är det i såna här lägen man ska ge upp allt, bara ägna sej åt det sjuka barnet, bara tänka på det sjuka barnet?

Fast grejen är att hon ju inte betraktar sej som barn. Inte är ett barn heller. En ung kvinna är hon, och hon vill inte ha mamma med...

Det är nackdelen med att vara den enda hon har att frigöra sej ifrån. Jag stängs ute - iallafall ofta. Och för att överleva stänger jag, på sätt och vis, av henne. Finns där när hon vill eller behöver. Ibland mot hennes vilja, förstås, men det är ju så det måste vara.

Jag kan bara hoppas att hon förstår, sen. Snart är jag helt avstängd från allt, och inte av egen vilja. Det är inte många dagar tills hon fyller 18, och jag misstänker att hon kommer att vilja visa sin "makt" då, genom att stänga mej helt ute. Underligt, det där... När de fyller 18 får man bara veta det de godkänner. Men förväntas ställa upp som om de vore barn fortfarande.
Vilket hon ju är. Hon är ju alltid mitt barn, även om hon är vuxen...

Och nu ska jag snart ut i verkligheten och försöka engagera mej i andra människors historier och öden - kanske har jag t o m blivit en bättre skribent av allt detta, vem vet?

måndag 3 mars 2008

Mummel om små sjuka pojkar....

Hög feber och sexåringar är en ruskig kombination. Det är rent läskigt när han ligger stilla och är tyst - det händer ju liksom inte! När han därtill säger att han ät trött blir mina nerver helt söndertrasade, eftersom han inte under hela sitt liv sagt det...



Nu ligger han på soffan, nerbäddad med raggsockor, och väntar på att pappa ska sluta jobbet och hämta honom. Eller det gör han nog inte, det är han för sjuk för, stackarn.



Jag ska inte klaga. Han är i princip aldrig sjuk, och när det händer går det över på några dagar. Jag inbillar mej att långamningen har en hel del med det att göra, mycket antikroppar fick han i sej under de dryga två år han ammades. Det ni! Jag unnade mej det, helt enkelt. Mitt allra sista barn fick det alla människobarn egentligen borde få: modersmjölk så länge modern orkar. Fast det var tufft, inte tu tal om den saken. Fysiskt och psykiskt: många, många hade åsikter om saken. Minst sagt... Tur att jag var gammal och erfaren och gav fan i vad andra tyckte - mitt barn fick det jag ansåg var den bästa starten i livet. Och jag är oerhört glad att jag faktiskt har kunnat amma. Jag är inte en sån där rabiat amningsförespråkare som inte kan se att det inte finns andra alternativ - jag är bara glad att jag hade fysiska förutsättningar att kunna amma mina barn.



Min dotter ringde i helgen, och det gjorde mej glad. Hon lät... Ja, rätt nöjd. Av princip motståndare till en hel del grejor, förstås, men ändå. Fick också intrycket att hon sökte bekräftelse, ville kolla hur jag ställde mej till framförallt det här med att besök inte är aktuella på ett tag.



Först ska hennes mående stabiliseras, kanske med hjälp av de mediciner som ska sättas in. Jag känner mej oerhört kluven inför detta, men om nu läkaren bedömer att det är så det ska vara får jag försöka tro att han har rätt.



Så: hon ska få lamictal och seroquel. Jag har läst, och inte förstått, kan man säga. Det kan bero på att jag inte helt förstår hennes problem, eftersom ingen förklarat för mej - särskilt inte hon själv.

Det är svårt att befinna sej i mörkret. Att inte ha möjlighet att påverka. Jag har ju varit den som sett henne varje dag av hennes liv, den som försökt att vara hennes trygghet och ankare.

Det är svårt att släppa. Det man (jag) gör är att förtränga. Förtränga mitt eget barn. Förutom ibland, och det intressanta är att vi har mer kontakt nu än då hon var hemma den där sista vidriga tiden.

Och det är bra.
<