söndag 29 augusti 2010

Mummel om ovanligheter

"Det här känns lite ovant, va, mamma?" är något som storsonen säger ganska ofta.
Första gången tittade jag väl lite frågande, så han fortsatte med en menande blick mot min käraste, som gjorde nånting vadsomhelst med den fart han oftast har - och jag förstod.

Jo, det känns lite ovant. Ovant att någon gör nånting. Eller att någon annan gör nånting i eller omkring mitt hem.
"Vad skönt för dej, mamma", sa lillsonen en dag när älsklingen plockade ur diskmaskinen, "det där är det ju bara du som har gjort alltid!", och jag tänker att det är ju för sorgligt att mina barn faktiskt inte bara noterat utan också tydligen reagerat på sakernas tillstånd...

Ja, inte den store, kanske, han är ju faktiskt vuxen, men den lille... Att han sett, att han reagerat, det är lite sorgligt. Bra också - det vore ännu sorgligare om han tagit det för givet, om han ansett att det är helt ok att det bara är mamma som ska göra, göra allt.

För ovant är det, som sagt. Jag tjuvkikar ibland, ser på honom när han grejar och fixar, ser på hur han gör allt han kan för att vårt hem ska vara ok, för att trädgård och gräsmatta inte ska växa igen, och inser att det liv jag haft varit åt helvete.

Det är en härlig känsla, det här delandet. Jag för lite gerillakrig för att han inte ska behandla mej som om jag var av glas, för att jag ska "få" göra det jag klarar av, jag gör det jag kan - men behöver inte ha ångest för det jag inte klarar längre, behöver inte prioritera bort saker längre, för det jag inte klarar av gör han.

Mycket ovant, och mycket mycket skönt. Känslan av att dela är stor, men något som är ännu större är faktiskt att min lille son får möjligheten att se hur det egentligen ska fungera... Att man hjälps åt. Och att man gör det man måste, inte bara det man vill. Kanske framförallt det - för det får han som sagt var inte i sitt andra hem...

Idag kommer han hem, min lille älskling. Idag kommer han hem, och jag får en vecka som jag inte behöver ha ångest, inte behöver oroa mej för att han inte får den sömn han behöver, den mat han behöver, den omsorg han behöver. Nu ska vi testa vår nya vardag, för det har vi inte gjort ännu. Ny vardag, bättre vardag - alternativ finnes icke!

onsdag 25 augusti 2010

Mummel om rädslor

Har varit rädd ett par dagar nu, eftersom jag vaknade en morgon och knappt tog mej ur sängen.

Det känns som om nån tagit en slägga och dängt till rakt över svanskotan, och smärtan är välbekant: det är en disk som krånglar. Jag hoppas att det inte är en till som brakat, att det är en av de redan trasiga som läcker, men eftersom det är vänster ben som inte fungar kan jag konstatera att det inte är samma som sist, då var det höger ben som släpade...

Rädd, som sagt. Rädd att jag ska bli en belastning, att jag inte ska kunna dra min del av lasset, rädd att jag ska känna mej som en onöda - jag klarar det bara inte, vare sej fysiskt eller mentalt.

Är inte färdig i lägenheten, heller, det är inte särskilt mycket kvar att göra, men det är dock litegrann: badrum och golv. Var i alla fall smart nog att anlita en fönsterputsare, och det som skulle tagit mej minst en halv dag fixade han på en dryg halvtimme! Bra blev det också, honom ringer jag nog igen...
Just fönsterputset blev faktiskt anledning till en diskussion på jobbet - min chef blev ytterligt upprörd över att jag och en kollega faktiskt kunde tänka oss att anlita svart arbetskraft...
Och det kunde jag, alltså. Utan att tveka en sekund. Det är faktiskt första gången i livet, och jag tänker inte ha dåligt samvete för den saken, heller!

Vet inte riktigt hur jag ska agera nu, med tanke på ryggen, menar jag. Jag har en telefontid med min läkare om några veckor, men vet förstås att han inte kan göra ett skit förutom att skriva ut recept. Ska någon göra nånting får jag ringa ortopeden och boka operation - och det vill jag definitivt inte. Det ska mycket mer än så till om jag ska lägga mej på operationsbordet, än så länge väger riskerna tyngre än eventuell förbättring. Får inte min bekant ur skallen, hon som opererade ett diskbråck i ländryggen och hamnade i rullstol...

Ska vila idag. Vila och bara göra det som känns ok. Inte bli Duktig flicka ett enda dugg. Så! Då var det bestämt... Meditera, få bort alla negativa tankar, fokusera på allt underbart och bra jag har i mitt liv. Hela mej själv så gott det går...

tisdag 24 augusti 2010

Mummel om skolan

Ny termin, och jag är nog lite orolig för hur lilleman ska klara sej...
Vilket är helt vansinnigt, eftersom han är en mycket intelligent liten pojke, nyfiken och kvick i skallen, och han älskar att lära sej nya saker, att diskutera och att fråga.

Men jag vet hur det funkar. Jag vet att mitt sätt att "uppfostra" mina barn gör att de får bekymmer i skolan. Jag vet att min lille plutt kommer att få ta mycket skit under de år som kommer.

Vadan detta? Jo, jag läste det här, och det gav en hel del minnesglimtar, inte bara från barnens skoltid utan också min egen.

Jag var en av de Duktiga, ända till nian. Då hade jag tröttnat, och tillbringade mer tid med att skolka än att vara i skolan. Trots det gick jag ut med ett medelbetyg på runt 4,6, och det berodde på dels att jag varit "duktig" så länge, och dels på att jag skrev lysande på de allra flesta prov. På den tiden var det alltså kunskapen som avgjorde, jag vet att min klassföreståndare - som jag hade i svenska, engelska och tyska - tänkte sänka mina betyg i alla tre ämnena, men inte kunde göra det eftersom jag skrev femmor på de nationella proven...

Mina stora barn har haft en hel del problem med lärare genom åren, och det beror på att deras korkade mamma lärt dem att inte ta det som sägs som sanning utan kräva både förklaringar och hållbara argument... En hel del lärare tycker väldigt illa om såna barn, nyfikenhet och lärdomstörst passar inte in i skolan, det finns inte tid att tillfredsställa barn som är... Vad ska jag säga här och fortfarande vara politiskt korrekt?
Barn som inte är som den accepterade normen, kanske. Inte passar i de formar som skolan gör åt våra barn, rund plugg i fyrkantigt hål funkar icke.

Det finns helt enkelt inte resurser, inte för att stötta dem som lär lite långsammare, inte för att hjälpa de barn som är lite kvickare att lära att utvecklas så långt de kan.

Mina söner är kvicka i skallen, nyfikna och intelligenta - och det går inte alls ihop med dagens skola. Lilleman fick börja skolan ett år för tidigt eftersom jag såg tecknen, mindes hur den store tröttnat på skolan redan på mellanstadiet, tröttnat på att sitta utan att göra, trött på att bli ombedd att vara tyst när han ställde frågor.

Och jag oroar mej, oroar mej alldeles väldigt. Han ligger högt över målen för sin årskurs, trots att han är ett år yngre än de andra barnen, och han hamnar i detsamma som hans bror hamnade i: får inte stimulans, och hittar annat att sysselsätta sej med än skolarbete, som att yra runt i klassrummet, spela apa och snacka med kompisar...

Pratar och pratar med lärare, men når fan inte fram. De vill gärna hänga upp sej på att han är ett år yngre och att hans runtyrande och snackande beror på att han inte är "socialt mogen", och jag blir lika förbannad varje gång - ser de inte att de kväver honom? Ser de inte att de går rakt emot allt som står i skollag genom att inte ge honom utrymme att utvecklas efter sin förmåga?

Nej, det gör de inte. Och jag tänker att det är ganska eländigt att det ska vara ett handikapp att var begåvad, att det ska vara negativt att ligga högt i intelligens - och att lärarna inte kan ge fan i att bedöma utifrån personlighet när de sätter sina omdömen...

Ska ringa honom idag och kolla hur det går. Försökte få hans idiot till far att inse att ett barn måste sova ordentligt, att det är absolut nödvändigt att han som förälder går in och styr upp när ungen går och lägger sej, hur jobbigt det än är... Oro och oro, jag har en eldklump i magen när jag tänker på min vackra, intelligenta, känsliga, empatiska yngste son som har år efter år av kamp framför sej för att få vara sej själv, och jag hoppas att jag lyckas stötta honom i den.

lördag 21 augusti 2010

Mummel om livsval

Jag är en sån där som försöker leva med så öppna sinnen som möjligt, inte utesluta några möjligheter, välkomna influenser och inspirationer - och jag tror nog en hel del på synkronicitet.
Inte tillfälligheter, däremot, det tror jag inte ett dugg på.

Mitt 2010 har, som ni vet, inneburit förändring på alla plan, och det får mej att fundera. Jag tror att det var någon form av omedvetet val jag gjorde i slutet av förra året, ett val som innebar att jag öppnade mej för förändring, för möjligheten att bryta mönster - för lycka och kärlek, helt enkelt.

Det där helt oplanerade (tillfällighets-???) mötet som innebar att jag klickade ett steg i mitt kugghjul, öppnade mej för möjligheter, kommer alltid att finnas med mej, även om jag minns det mest som ganska obekvämt - för hur agerar man när man efter sisådär 25 år möter den där stora kärleken som inte fick en chans, den där kärleken som på något plan alltid funnits med under livets krumsprång?
Jag misstänker att jag hade jobbmasken på mej och därför verkade totalt oberörd under kaffestunden med min numera älskade sambo - men jag kände mej som Bambi på hal is, utan någon som helst aning om hur jag skulle bete mej...

Jag vet också att beslutet att skicka ett julkort till honom öppnade dörren för en fortsättning, så man skulle nog kunna påstå att ett billigt massproducerat fult julkort var livsavgörande för mej.
För annars hade han inte tagit reda på mitt mobilnummer och börjat sms:a. Och hade han inte börjat sms:a hade han inte kommit på tanken att göra ett besök, och hade han inte... Ja, ni fattar.

Småsaker gör stora förändringar. Inte tu tal om den saken. Och just nu har jag en tanke som inte lämnar mej någon ro, en känsla som ligger och knastrar, som inte försvinner utan återkommer om och om igen.

Ännu en gång är det ett möte med en människa som sått ett frö, ett möte som blev inledning till funderingar över om det kanske är dags att göra ännu ett val, att aktivt ta tag i något jag tänkt på ganska länge: jag skulle behöva byta jobb.

Jag anser att jag har världens bästa jobb, att få möta människor, ge en röst till dem som inte kan nå fram själva, berätta historier som kan få andra att stanna upp och tänka till - det finns inget bättre.
Men: jag är inte en nyhetsjournalist, och det vet jag. Inga vassa armbågar. Inget behov av exponering. Ingen önskan om bildbyline, om att få synas, om att jag ska få vara i centrum. Och det innebär alltså (anser jag!) att jag inte är någon bra nyhetsjournalist.

Det jag trivts allra bäst med under mina yrkesverksamma år är tiden i ett projekt där jag var ansvarig för information internt och externt, och också hade mycket ansvar för människor runtomkring mej. Lite spindel i nätet, sådär, kanske tillochmed lite personalcoach om jag tänker efter, mycket kontakt med människor och mycket roligt med att stötta i alla dessa människors personliga och yrkesmässiga utveckling.

Men hur ska jag kunna få till det så att jag hittar rätt också jobbmässigt?

Tanken på min arbetsplats är väldigt både- och just nu. Jag saknar jobbet - eller saknar jag människorna där, alla de människor jag möter i det vardagliga?
Samtidigt får jag ont i magen av att tänka på att semestern snart är slut, att jag ska tillbaka och börja dra i alla de där trådarna jag alltid har ute, försöka stå ut med att resurserna stryps mer och mer, att min egen syn på slutprodukten är så vitt skild från företagsledningens...
Jag är inte nöjd med att göra det bästa jag kan med de resurser som finns. Jag vill känna att den produkt jag bidrar till är bra, inte bara så bra det nu kan bli med ständigt krympande ekonomiska, tekniska och personella resurser.

Kanske är jag bara trött på att slå skallen i väggen. Kanske skulle jag vara en bättre journalist om jag inte visste att den chef jag har är den allra sämsta typen för mej, precis den typ av chef som kväver mej och gör att jag inte alls gör det bästa jag kan, utan anpassar mej efter det chefen vill ha, gör det jag blir tillsagd att göra, inte det jag anser vara bäst...

Det är svårt, det där, särskilt eftersom jag inte alls är intressant för den så kallade öppna arbetsmarknaden, sjuk och halvgammal som jag är. Å andra sidan är jag jävligt billig: lönebidrag och högriskskydd innebär väldigt mycket resurser för en väldigt billig penning, och ingen risk att få förhöjda kostnader på grund av mina fysiska problem...

Får tänka mer på det där. Och se om jag har modet att vända upp-och-ner på också den sidan av livet. Kanske är det helt rätt tid nu, nu när jag har en sån otrolig styrka i min kärlek, så mycket positiv energi omkring mej???

tisdag 17 augusti 2010

Mummel om hemma

När jag vaknar och har fått i mej lite kaffe och läst morgontidningarna (har tre, är det inte helt onormalt nuförtiden?) loggar jag in på facebook och ser att jag har ett meddelande.
Det är från älsklingen, och han skriver: "Jag älskar att vara hemma med dej."

Jag och lilleman hade somnat innan han kom från jobbet igår, så vi sågs inte, och han hade tydligen haft en lugn stund med datorn. Och jag har inga problem att förstå vad han menar: jag älskar att vara hemma med honom också!

Vårt hemma. Vårt hemma, som tar form mer och mer för varje dag. Vi grejar och plockar och försöker hitta platser för alla prylar och möbler, och än så länge har vi inte lyckats bli oense om något alls.

När jag varit borta och öppnar vår dörr blir jag glad. Jag känner mej omsvept av värme och kärlek och det spelar ingen roll om huset är alldeles tomt, det är ändå fyllt av kärlek och värme och lycka.

Jo, lyckan finns där. Vi diskuterar det ibland, det här med att vi faktiskt känner oss alldeles nyförälskade fortfarande och att alla dessa vetenskapsmän som konstaterat att människor inte kan vara lyckliga mer än tre månader har fel. Fel fel fel. Alternativet är förstås att vi fastnat i första kvartalet...

Min store son sa häromdagen att 2010 är ett år vi aldrig glömmer, ett fantastiskt år, ett år som är alldeles otroligt om man tänker efter, och han har rätt. Från och med nyårsaftonsnatten har allt vänt, och han tittar på mej med ögon som lyser av värme och kärlek och ger mej en känsla av att han unnar mej allt gott i världen - förstås gör han det, men jag har nog inte insett hur mycket förrän nu, när han säger det.

Det är en sällsam känsla, en känsla av att det här huset, detta hemma, har blivit nån sorts nav. Ett nav som håller stadga och ger oss alla en trygg och lugn bas, ett hem som gör oss starka nog att klara av det mesta.

Lilleman har det lite svårt nu, efter besök hos biologiske fadern har han haft ett antal sammanbrott, och det märks att hans lilla huvud spinner, han har svårt att få ihop alla olikheterna. På kvällen är det som om han letar fel, han söker anledningar att få gråta lite, och jag försöker förklara och hålla om, låta honom vara ledsen men sen hitta alla de bra saker han har och får, och han kan se dom också, även om han slits i sina lojaliteter.

När jag släppte av honom hos pappan blev också jag gråtfärdig. Det ser obebott ut, obebott och igenväxt, mitt pysslingkörsbärsträd är dött, kvävt av ogräs och oregano som fått breda ut sej, och jag tänker att snart kommer nån granne att anmäla honom till kommunen, snart kommer råttor och ormar och fästingar att attackera min lille son om han försöker att leka i det vadhöga gräset, och vad kan jag göra för att skydda min lille plutt???

Men här ska han få vara glad, här kan han leka i trädgården, här slipper han skämmas om han tar med kompisar från skolan - här ska vi ha ett hem, med vuxna som ser honom, låter honom vara barn med just så mycket ansvar ett barn i hans ålder klarar.

Här ska vi fortsätta att omge oss med kärlek och värme och lycka.

Nu har vi t o m bredband och digital-tv. Äntligen! Tack för det, Telia...

fredag 13 augusti 2010

Mummel om världens bästa lilleman

Jag är en fantastiskt lyckligt lottad människa, och det är jag noga med att tala om för mej själv och mina närmaste varenda dag.

Ibland blir det extra tydligt, ibland hisnar jag och blir nästan lite yr av allt jag har, av att jag har så många omkring mej som jag älskar och som, faktiskt, älskar mej.

Det har varit väldigt jobbiga veckor nu, nästan en månad av flyttkaos och en massa jobb mitt i allt, av konflikter med storsonen som gränsat till öppet krig, av småirritationer som skulle ha kunnat bli storbråk - men vi har tagit oss igenom, vi har öppnat kommunikationskanalerna och vägrat att gå och småtjura utan att tala om varför, och det är bra. Mer än bra. Mycket mer än bra, om sanningen ska fram!

Den som imponerat mest är min lille, min älskade lille vackre son som är så klok och insiktsfull och omtänksam. Det är förstås så, det måste vara så att han haft ofantligt tråkigt, alla vuxna har sprungit omkring som yra höns och knappt haft tid att prata med honom, än mindre aktivera honom... Så vad har han gjort? Han har hjälpt till, det är vad han gjort, hjälpt till på alla tänkbara vis, burit och fixat och packat och packat upp, installerat och konstruerat, micklat ihop och micklat isär - och inte gnällt ett enda gnäll. Inte tjatat ett enda tjat, heller, inte om nånting.

En oförglömlig episod är när jag var iväg till lägenheten och mina grabbar var hemma här och jag, till min stora fasa, till min stora skam, helt glömt bort det där med mat. Lunchdags hade kommit och gått, och den väldigt snabbväxande lille mannen var förstås hungrig som en varg. Så vad gör han?
"Jag fixar lite lunch", säger han till min käraste, och så gör han det. Det rör sej inte om mer komplicerade grejor än att mikra en Billy's pan pizza, men ändå...

Vi pratar mycket också, jag och min sistfödde, och mitt hjärta blöder för hans skull, för att hans stendumme far inte inser vilken skatt han fått att förvalta. Det är tre veckor sedan de sågs, men inte en enda gång har den idioten ringt för att prata med den lille. Den lille har ringt sin far, däremot, och man kan ju tycka att idioten borde inse att barnet längtar efter honom, för hur det än är har han bara en enda pappa.
Igår längtade han väldigt, och ringde för att fråga om de inte kunde ses i helgen, han tänker på (och pratar om) att mamma ju "lånade" honom en långhelg mitt i hans fyraveckorsperiod hos pappa, mamma sa att hon inte klarar sej i en hel månad utan sin lille pojke, så varför gäller inte samma sak med pappa?

Så han ringde för att fråga. Och fick till svar att det kanske skulle gå att ordna, kanske kunde de ses en sväng i helgen...
Han var så ledsen, så ledsen, men skulle aldrig visa det, inte öppet. Han är så lojal och beskyddande i sin kärlek, min fantastiske lille son, han förklarar och bortförklarar och förlåter och förlåter och förlåter - och jag skulle vilja slåss!!! Hur kan en vuxen man, far till ett enda barn i hela världen, behandla detta enda barn som om han var ett besvär???

Måste släppa. Kan inte. Körde förbi huset igår, och fick ångest ännu en gång, det ser obebott ut, trädgården är alldeles igenvuxen, gräset decimeterhögt, fönstren flagar färg, och där ska mitt barn bo halva sin tid... I ett hus där han inte vågar vara ensam på övervåningen. Med en trädgård han inte kan leka i.

Vad är det vi gör mot våra barn?

onsdag 11 augusti 2010

Mera krångelmummel...

För ett tag sedan bitchade jag ganska ordentligt om Telia, och nu tänker jag, gullig kommentar från Peter eller ej, fortsätta med det.
Vi har varit väldigt tålmodiga och svenskt accepterande, men nånstans går väl gränsen, eller???

Nåja. Såhär: de två, tre sista veckorna på gamla adressen var det mer ovanligt än inte att kärastens telefon fungerade. Minst varannan dag ringde han supporten på Telia för att felanmäla, och det svar han fick var att telefonkrånglet "hade med adressändringen att göra".
Bara så. Inget mer.

Så flyttar vi alltså, efter att ha fått absolut besked om att allt skulle fungera från och med inflyttningsdatum - men det gjorde det förstås inte. Kom däremot ett sms där de "upp till 8 arbetsdagarna" det skulle kunna ta för att få bredband och digital-tv att funka förvandlats till "8-10 arbetsdagar"...
Han ringde, och fick besked om att tv:n och bredbandet skulle fungera från den 11 augusti, en och en halv vecka efter inkopplandet av telefonen. För så är det bara. Ingen ytterligare förklaring gives.

11, det är idag. Och inte funkar nånting, inte! Lillsonen gråter, han har varit jätteduktig hittills och accepterat att han inte kan se sina tv-program, inte surfa på sina internetsidor, men idag tog hans tålamod slut.
Liksom mitt. Visserligen har jag semester, men i mitt yrke är man aldrig riktigt ledig, så är det bara.
Utom om man har oturen att välja Telia som leverantör, då. Har mottagit ett antal irriterade samtal (på min mobil, Tele2) på grund av att jag inte kan leverera enligt överenskommelse. Mindre kul. Men jag skyller på Telia, utan att tveka en sekund. Jävligt dålig pr blir det, mest för Telia, men också för mej, förstås.

Käraste ringde kundsupporten för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om, och fick svaret att jo, allt skulle ha kopplats på natten till idag, alla kopplingar här var riktiga - men det fungerar lik förbannat inte.
För det måste vara nåt fel nånstans på vägen, nånstans på Telias väg hit, till sin kund. Och vi fick bereda oss på tre dagars väntetid innan felet är åtgärdat....

Sedan säger den stackaren (jo, för det är synd om dom som sitter i kundtjänstelefonerna, vad ska de kunna göra?) att "eftersom det närmar sej helg kanske det inte blir förrän efter helgen" och det var när jag hörde det som jag gick i taket ordentligt. Vi pratar onsdag morgon. Det är fanimej inte "närma sej helg", det är närmare helgen som gick än den som ska komma, och det är definitivt tre arbetsdagar kvar före lördag!

Sen kom det, igen. Förklaringen till varför det bara är krångel med Telias leverans till sin kund: "Vi är underbemannade".

Så okej, Telia: om ni är så underbemannade att ni inte kan leverera de tjänster era kunder faktiskt betalar, och betalar dyrt, för att få kanske det är dags att anställa lite fler tekniker, alternativt varna innan man skriver några avtal??? Typ: "Eftersom vi är ständigt underbemannade kan vi inte garantera att de tjänster ni betalar för kommer att levereras", och så får man bestämma sej för vilken leverantör man vill ha utifrån den - korrekta!!! - informationen?

Vi bestämde oss alltså för att låta Telia leverera allt till oss, telefon, tv, bredband - och hittills har det bara varit krångel, idiotiska bortförklaringar och dåliga ursäkter.
Ingen tv. Inget bredband.
Men telefonen har faktiskt fungerat hittills. En tredjedel, är det bra, eller?

(Så hur kan jag posta detta? Jo, nån granne, som förmodligen inte valt Telia som leverantör, har ett öppet nätverk... Jag stjäl m a o bredband från nån av mina nya grannar, och det, mina vänner, känns inget vidare!)

fredag 6 augusti 2010

Utmattat mummel...

På plats, mer eller mindre, och jag har kommit hem.
Känns inte som om jag flyttat, m a o, känns som om jag hittat hem, och om man hittar ett hus som man trivs i från första sekund, då måste det väl vara rätt?

Men satan, vad det är jobbigt. Och som om det inte vore nog med packa-bära-köra-bära-packa upp så passar jag på att få värsta sommarförkylningen... Feber, hosta så revbenen nästan hoppar ur läge, huvudvärk så att jag legat på golvet och skrikit under de värsta hostattackerna (huvudvärk+hosta=fruktansvärda plågor!) och ovanpå det mellanblödningar för första gången på p-spruta.
Vilket de kvinnliga läsarna förstår. Att det inte bidrar till välmående, precis...

Är alldeles väldigt lycklig, och jag hör min älskade vissla och gnola när han bär svintunga kartonger eller plockar med disken efter middagen, och jag tänker att det här, det är livet, det är vad livet egentligen skulle ha varit. Tänker att nu, nu behöver jag aldrig söka mer, nu har jag hittat vad jag behöver, vad jag vill ha, och nu klarar jag allt.
Vi klarar allt.

Och den lille älskar allt. Han sjunger och leker och hittade en vän det allra första han gjorde, en grabb som bor i huset bredvid och är ett år äldre och det är helt fantastiskt. Inga problem att somna i nya rummet, han plockar och grejar och gör fint, han leker och donar och gör en butik där han säljer allt ifrån svärd till whisky - var han nu fick det ifrån...

Lite sorgligt är det också, när lillpojken och kärasten var ute på äventyr mötte de barnets far, som frågade om pojken inte skulle med och käka burgare - och pojken sa nej. Han vill alltså hellre vara med min sambo (!!!) än sin far.
Förstår honom, det är inte det, men sorgligt är det lika fullt.

Igår tog de en bastu, sonen och sambon, de var i källaren säkert en timme och jag började bli säker på att de var kokta, men de hade bastat en kvart och tillbringat resten av tiden i relaxen, snackat och haft det allmänt bra. Det är sådant som bygger relationer, och det är sådant hans far aldrig gör. Hans uppfattning om kvalitetstid är varsin dator med varsitt spel. Kanske bredvid varandra, men helst i olika rum. Sorgligt, som sagt.

Nu ska jag plocka några fler lådor. Varför har man så otroligt mycket grejor???
<