Mummel om (o)hälsa

När man är ung kan man hoppa över frukosten och lunchen och kanske t o m middagen också. När man är ung kan man leva på kaffe och cigg. Festa hela helgen och ändå orka jobba som folk när måndagen kommer.
Sen händer nånting.

Kanske vid 40? Kanske tidigare. För min del är det ju lite annat som inverkar också, men jag kan säga så här: jag vill just nu inte vara i mitt eget skinn.
Har tillbringat natten sittande i soffan, hostande lungorna ur mej, ömsom kallsvettig, ömsom skakande av frossa. Varje hostattack gör att ryggraden vrålar av ilska, "hur fan kan du göra såhär mot mej när du vet hur ont det gör utan extra påfrestning???" vrålar den och jag gnäller "ja, ja, jag veeeet, förlåt för fan, men snälla, håll dej lugn nu, det är nog med att försöka klara av att hålla lungorna kvar i kroppen..."

Mår inte bra. Så jag ger fan i att röka idag. Kanske imorgon också, kanske för alltid den här gången, för jag trivs inte alls med tanken på att alltid känna såhär, aldrig få nog med luft, alltid känna det som om jag faktiskt håller på att kvävas.

Jobbar gör jag inte heller. Det går bara inte. Förmodligen är det så att den här fina lilla infektionen gör att smärtorna blir värre än vanligt, och jag klarar inte av att jobba.

Bli av med förkylning. Vila kroppen. Låta bli ciggen. Äta som folk. Kan det vara en plan?

Misstag som leder till krångel

Nu har min käraste för första gången fått uppleva hur en ångestspiral uppstår, och vad en liten skitsak kan leda till för någon som min dotter, och ännu en gång visar han att han står kvar när det blåser...

Det är ju så att för sådana som aldrig levt med en människa med ångest kan det tyckas helt obegripligt när han eller hon får en attack. Hur kan en sån synbarligen bagatellartad grej växa så oerhört? Hur kan det gå så fort? För mej, för oss, är det ju bara så det är. Som anhörig utvecklar man nån sorts antenn, en väldigt känslig antenn, som gör att man ser tecknen, de där små, små nästan osynliga tecknen som visar att snart är det dags, nu är det på gång, nu måste något göras, verktyg tas fram - men för omvärlden är det, som sagt, ofta helt obegriplig. Stor utryckning för ingenting, kan det verka, men stor utryckning i tidigt läge kan förhindra gudvetvad. Faktiskt.

Nu var det en hel massa stressmoment, mycket okända människor överallt, så redan från start fanns en vinglighet som inte alls är optimal start på dagen. En grej dottern var orolig över var hundar - hon har hundskräck. Inte lite rädd, inte ens mycket rädd, utan fullkomligt panikrädd för okända hundar. Instruktionerna var glasklara: eventuella medföljande hundar ska sitta i bilen eller vara inne på ett rum, rastning på tid och plats som var uppgjord i förväg för att undvika att dottern flippade.

Trots detta är ett par på väg att ta in en hund i gemensamhetslokalen. En personal formligen kastade sej ut och hindrade denna katastrof - men hunden bands utanför. Jo, det var en liten hund. Jo, jag tror säkert att hunden är jättesnäll. Och förmodligen säger hundägaren det alla hundägare säger: "Men inte kan väl någon vara rätt för vår hund, hon/han är ju så snäll!"

Men det är inte grejen. Dottern är inte rädd för elaka stora hundar - hon är skräckslagen för alla hundar.

Därifrån gick det bara nerför. Vetskapen om hundfan som satt utanför dörren, som faktiskt förhindrade henne från att lämna lokalen, gav ångestattack. Älsklingen fattade förstås ingenting av vad som hände, förstod inte alls vad jag höll på med när jag plockade med mej dottern, på god väg in i panikångestattackmode, ut från lokalen, ner i källaren...
Som tur var fanns ju alla på plats, inklusive behandlande personal, så det gick att mota innan det var för sent. Hunden flyttades dit den skulle ha varit från början: till ägarens bil. Dottern pratade med terapeut, och sen drog vi. Bryggde kaffe och stack. Helt enkelt.

Det var ganska fantastiskt att se både dottern och min käre, dottern som lyckades undgå att få alltför svår ångest för att kunna använda sina verktyg, och min käre som anpassade sej och var lyhörd och lät mej föra den dansen. Framförallt är det fantastiskt att han ställer raka frågor - och hon svarar.
Han frågade hur hon känner inför det faktum att han är del i vårt liv nu, och hon svarade att det känns positivt, och det som är bäst är att hon känner att hon inte behöver mörka eller göra sej till, hon kan prata om allt det svåra utan att känna att det blir svårt för honom, vilket är helt underbart.

Vi kämpar vidare. Och nu är hon mest förbannad, men inte på sej själv. Där börjar det ju alltid, med "...nu har jag förstört allting för alla...", men hon ser faktiskt att det gjorde hon inte. Alla som kom visste om att det fanns en hysteriskt hundrädd människa där, alla som kom hade fått veta att hund icke kunde tas med förutom om den satt i bil eller i ett rum, så felet var inte hennes. Det kan hon se, och det gör mej glad.

Mummel om barnaktiviteter

Nu är vi där igen...
Hur tänker man?
Min lille tränar karate, två gånger i veckan. Han har testat pingis, och är sugen på att prova mer. Och så vill han börja med fotboll. Därtill står han i kö till musikskolan, och musikalisk är han, gehör har han, så det ska mycket till för att jag inte ska försöka få en plats på gitarrlektionerna för honom inom ett par år när han klättrat i kön.

Men: hur många så kallade aktiviteter fixar en unge? Ska jag tänka själv är det just nu två och inte mer, och det vete tusan om det inte kan vara för mycket, det också. Fyra dagar i veckan uppbokade, eller kvällar rättare sagt, och nioåringen är trött efter långa dagar i skolan och på fritids.

Så hur tänker jag nu? Ska han få prova på, och sen bestämma sej för två grejor för nu, för att kanske lägga på en till när han är lite äldre och kan ta sej runt stan på egen hand?
Jag skjutsar gärna, det är inte problemet, snarare är det oro för att han inte ska orka riktigt. Jag anser, gammalmodig som jag är, att skolan måste gå före allt annat, och jag vet att det blir tuffare för varje år, redan till hösten när han börjar mellanstadiet kan han ju räkna med fler läxor...

Så mysiga problem, är det inte? En liten hemlis: jag vill nog helst att han kommer in i en lagsport också, så jag föredrar fotboll före pingis, även om jag ju själv har rötter där (bara tanken på fler timmar i pingishallen gör mej svettig, där har jag plågats under ganska många år...), men det måste han förstås välja själv. Jag ser på min äldste son hur mycket fotboll och lag och den biten betytt för honom - alla hans gamla vänner är från fotbollslaget, och de har haft fantastiskt mycket roligt ihop samtidigt som de blev ordentligt socialiserade! Det är nyttigt med lagsport, att vara del i en helhet är en speciell känsla, kanske särskilt för barn.

Men som sagt - det måste han ju välja själv. Eller? Ger mej inte med karaten, den har varit fantastisk för honom, och då framförallt mentalt. Det är ganska härligt att höra honom tala om "fokus" och "disciplin"!!!

Så: hur många aktiviteter? Är det åldersrelaterat? Hur tänker man?

Ung på nytt-mummel

Fastnat lite i Spotify nu, det började när jag tittade på Final Countdown Soundtracks på VH1, har ingen annan ursäkt, ingen alls... Jag menar, Jon Bon Jovi i tajta kläder och ingen skjorta och akustisk gitarr på ett berg, sjungandes Blaze of Glory??? Who can resist that?

Och så bölar jag som en liten unge, precis som varje gång jag hör Celine Dion sjunga My Heart Will Go On. Har jag sett filmen? Nej. Ren vrånghet, det, inget alla-andra här, inte.

Train, Drops of Jupiter (drunknade i kärlek till deras Hey Soul Sister för drygt ett år sen, också!). Niklas Strömstedts Om och Halvvägs till framtiden, Rebecka Thörnqvists Good Thing, Savage Gardens Truly Madly Deeply, Doobie Grays Drift Away, Bruce Springsteens I'm on Fire (första förälskelsen i min älskade, räkna själva...), Jeff Buckleys Hallelujah...

Och så den här, då... Vem tänder stjärnorna. Önskar jag kunde skriva texter som den.

Musik musik musik, och varenda låt har ett minne, varenda låt som fastnat betyder något - good or bad. En del blir jag så lycklig att jag gråter av, andra ledsen, och skratta går ju också, förstås.

Cat Stevens. Lalla Hansson. Ted Gärdestad. Då var jag riktigt liten och hade storasystrar. Sweet. Abba. Och Kate Bush, fick The Kick Inside när jag fyllde 12 och mina jämnåriga tyckte att jag var knäpp, fast jag tvingade dem att lyssna ändå.
Bruce Springsteen. AC/DC. Gyllene Tider. Sen folkmusik, blues, jazz, Billie Holiday och Edith Piaf. T-Rex när glamrocken hade nån sorts revival och det var 70-talskvällar på nattklubben.

Musik. Så nära viktigt djupt. Minnen...

Mummel om magkänslor, igen

Ok, så nu är jag tillbaka dit igen, men den där odefinierbara heta klumpen i magen...

Nånting ska hända, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Misstänker dåligt, för det brukar alltid ha nånting att göra med dottern, med att hon mår dåligt, med att impulsbeslut fattas och genomförs - och sällan är det bra.

Å andra sidan: det jag först tänkte/kände var att nu är det dags att flytta på mej, att det har att göra med vad jag gör och inte gör, och att det är jobbrelaterat.
Jo, jag vet, ny chef och allt det där, men det känns inte så...

Kanske är det bara våren, kanske är förändringskänslorna knutna till att snön faktiskt har försvunnit trots att jag aldrig trodde att den skulle det i år, att det kvittrar i snåren och att solen faktiskt är varm därute?

Känner mej så trött.
Kan inte hålla mej på benen lång stund i taget, då försvinner mitt ena ben och jag får så ont att jag vill krypa till elefantkyrkogården och bara ligga där tills jag slutar andas. Vet att jag ska göra en ny magnetröntgen snart, men vet också att det är ganska bortkastad tid eftersom den görs liggande och inte visar hur det jävla diskbråcket ser ut när ryggen belastas. Förresten vet jag inte om jag faktiskt vågar genomföra en operation (eller genomföra, det är ju inte jag som genomför utan ortopeden, utsätta mej för är väl närmare om vi ska vara språkpoliser och det ska vi!) om bedömningen är att det är vad som ska göras - har inte ens fyllt i ryggpapperen som snälla ortopedkliniken skickat...
Och jag blöder. I månader nu har jag haft småblödningar varje dag, och de senaste dagarna är det storblödningar. Har fått nån sorts eksem på halsen, det kliar som fan och ser vidrigt ut och jag kletar på aloe vera-gel och det hjälper, litegrann. Stressymtom? Förmodligen.

Tror att jag dödat tomatplantor också, jag skulle ha väntat med att plantera om dem ett tag till - men det går å andra sidan att köpa mer frön, inte för sent ännu...

Har sått salvia och läkemalva och två sorters temynta och undrar hur jag tänker? Var i hela friden ska jag göra av alla örter och blommor? Min stackars käraste får gräva upp halva gräsmattan om jag ska ha nånstans att stoppa ner alla småplantor när frostrisken är över...

Det där kallas avledning, tror jag. Försök att avleda tankarna från jobbigheter till roligheter är en mycket bra försvarsreflex.

Häromdagen, när jag pratade med käraste, sa jag det rakt ut: jag minns inte åren då mina stora barn växte upp, Han sa nånting om att han inte fattade hur jag klarat av att genomföra min utbildning, och det enda jag kan säga i det ämnet är att det gör inte jag heller. Jag vet hur det var - mer än heltidsstudier varje termin, extrajobb på nätterna, inget dagis eftersom det ju är bättre för barn att vara med mamma även om mamma är så trött så att hon har minnesluckor??? - men jag kan inte förklara hur jag faktiskt lyckades ta alla betyg, få mina examina, skriva mina uppsatser och därtill försvara dem.
Det är hemskt att inse att jag faktiskt inte minns. Och att jag förstås inser att också det måste vara försvarsreflex.
Har tänkt läsa allt jag skrev på den tiden (stora, långa luckor i skrivandet då, misstänker jag, men ändå...) för att kanske locka fram lite lite minnen, men vet faktiskt inte om jag vågar. Orkar?

Nåja. Vi får se vad den där magkänslan innebär, det brukar inte dröja alltför länge innan det visar sej...

Mummel om alkohol...

Pratat med storsonen, och det har varit en givande diskussion, må jag säga.

Hans biologiske har alltid haft problem med drickandet, och det var också en stor orsak till att jag bröt det förhållandet, 20 år gammal med en liten hoppsan-bebis som inte alls var planerad...
För min del var det en helt ny värld att få inblick i, och därmed var jag också oerhört naiv när jag började umgås i de kretsarna. Jag var som sagt väldigt ung, och inne i festa-varje-helg-köret (vilket vi nog alla varit igenom), såg helt enkelt inte att vissa gått långt över gränsen - och det var väl mer eller mindre åldersrelaterat, kan jag tro?

Jag var 19, han 12 år äldre. Jag festade som sagt hårt, torsdag-fredag-lördag var inte alls ovanligt, men för min del tog det slut när jag upptäckte att jag väntade barn. Vi flyttade ihop, och jag lekte husmor - medan han fortsatte att bli full, fredag och lördag minimum. Och jag fattade ingenting, om sanningen ska fram. Fattade inte att det faktiskt var ett behov för honom, fattade inte att det krävdes två, tre starköl varje kväll i soffan, och fattade inte att han inte fattade att det var... Fel. Nånting var fel.
En natt när hans son från ett tidigare förhållande var där i vårt hus och lillen var pyttebebis kom 7-åringen in till mej och grät.
"Mummel, pappa kissar i min garderob", grät han, och var så rädd, så rädd.
Spyor på golvet. En karl som ligger utslagen i spyorna på golvet. Snack med dåvarande svägerskan som kallt upplyste om att hon försökt allt hon kunnat, och inte längre tänkte städa upp efter någon av sina bröder eller sin far heller för den delen.
Jag fick senare reda på att det var en uppväxt full av fylla och våld, att det varit fylla och våld i alla relationer de båda bröderna haft - och jag drog. Han ringde ganska ofta och var hotfull och fruktansvärt otrevlig, men slutade då jag efter ganska många år talade om att jag skulle anmäla honom till polisen om han nånsin ringde på fyllan igen.

Storsonen lyckades faktiskt börja bygga en relation till sin biologiske far i tonåren, men han fick se mycket han helst borde ha sluppit. Han säger ungefär som jag tänkt: han var naiv. Insåg inte vad det innebar, riktigt, och eftersom han vuxit upp med mej, som aldrig varit full inför mina barn även om jag unnat mej en eller annan salongsberusning på nyårsfester eller midsommarfester tillsammans med andra barnfamiljer, var alkohol inget farligt för honom.
Han såg och insåg ganska snabbt att det inte var normalt, eller ens ok. Och nu inser han att hans far, trots att han sköter jobb och har ett någorlunda "normalt" liv, är alkoholist. Fortfarande ett antal starköl efter jobbet och lite mer när han är ledig, men inte så äckelfull som han blev förr är sonens beskrivning.

Jag sa till honom att jag oroat mej under hans värsta festarår, runt 20 sådär, men att jag ser att han dragit ner ordentligt, att han inte alls dricker som han gjorde då, och att jag hoppas att han själv kan se skillnaden mellan att kunna dricka alkohol då och då och behöva dricka.
Det kan han. Och han har nog nytta av att kunna jämföra sin uppväxt hos mej (alkohol vid fest, några gånger om året, kanske - men aldrig aldrig jul!) och hos sin biologiske far (alkohol vid alla tillfällen, ju mer desto bättre, och varje dag i alla fall!), det säger han själv, också.
Jag tänker på vad dottern sa när hon var hemma, att hon var så trött på sitt kompisgäng, det gick aldrig att bara vara tillsammans, laga mat, ta ett glas vin, prata - det ska alltid vara fyllan som är målet, och hon tycker inte om det...

Nej, jag är inte nykterist. Men jag är lika gärna nykter på fest som jag dricker något, och en sak är klar: det är jävligt skönt att bli berusad, men inte ett dugg trevligt att vara det!
Å andra sidan kanske det var min store son som räddade mej, vem vet? Jag har alltid sett mej själv som en typisk beroendetyp, och det är därför jag aldrig provat droger, inte ens rökt hasch. Och den där känslan av att det är skönt att bli full skulle lika gärna ha kunnat resultera i ett alkoholmissbruk och i förlängningen ett beroende.
Fick aldrig chansen att testa, och det är jag tacksam över. Tacksam över att det blev så kort tid med mycket drickande, tacksam över att jag blev på smällen och började tänka, och tacksam över att jag var så pass smart att jag inte stannade i relationen som troligen annars skulle ha slutat i elände för både mej och mitt barn...

Jag pratar alltså inte enbart ur teoretiskt, distanserat perspektiv. Jag har flera gånger balanserat på gränsen till att bli indragen i beroendeträsket, kanske främst medberoendeträsket, då.
Och jag är glad att jag lyckats förmedla en någorlunda syn på alkohol till kidsen, att de faktiskt ser skiten som något potentiellt livsfarligt, något att hantera med stor, stor försiktighet...

Inget misstag, men illa nog

Gick inte bra, inte bra alls.
Älsklingen ombads lämna sin brors hus, och är inte välkommen tillbaka.

Jag säger: du har gjort rätt, och det enda du kan göra nu är att fortsätta låta barnet veta att du alltid finns för honom, spelar ingen roll för dej hur hans föräldrar väljer.
Min käre är så ledsen, och det gör förstås väldigt ont: han ser sin lillebror åka snabbare och snabbare utför, men når inte fram.

De (i detta fall bror och sambo) vill inte höra på att orsaken till brödernas försämrade relation är att min käre inte orkar se drickandet. Alla dispyter och konflikter har sin rot där, men enligt dem har min käre "förändrats så att de inte vill umgås längre".
Lättare så. Och det gör givetvis allting så mycket svårare.

Så länge hans sambo fortsätter vara medberoende kommer inget att hända, kanske inte ens förrän har trillar dit på jobbet.

Mummel om spritdjävulen

Tungt nu, för att min älskade har det tufft.

Efter många år och otaliga incidenter har han sagt stopp, och nu är det kris, kaos och katastrof. För att personen ifråga inte vill se, inte vill höra - alkoholen styr, och alkoholen är vad som är viktigt. Viktigare än familj, än barn, än allt, tror jag, och det är ett elände att se hur han lider, min käre.

Givetvis blir det så att allt är mitt fel, och jag sa redan för ett halvår sen att det skulle sluta så. Jag vet hur det är på riktigt, att han helt enkelt fått nog och särskilt som han ser hur det blir värre och värre och fler och fler drabbas, och att han till sist inte vill vara en del av det.
Att han vägrar att vara medberoende, heter det väl?

Han lider av att se sin brorson bli ledsen, varje gång pappa öppnar en öl blir pojkstackaren ledsen och rädd, och det är också förstås så att hans egen tidiga barndom spelar in.
Hans pappa var ett elakt fyllo därtill, så han såg mer än bara fylla, han såg sin mamma misshandlas också. Hans bror är inget elakt fyllo på så sätt - men visst kan ord skada lika mycket som slag i vissa fall...

I många år har han försökt, han har pratat med företagshälsovård, med familj, med vänner. Till sist sa han att det var nog, att han inte orkade bry sej längre - men så funkar det inte. Inte med en man som min, för hur det än är ser han sin familj som det viktigaste. Inte kan han ge upp, inte, och det har han inte heller gjort, inuti har han lidit lika mycket som förr.
Han blev så glad när hans bror ringde och sa att han insåg att det blivit lite för mycket och att han nu insett att det var dags att ta tag i saker och ting. Så glad blev han - i ett dygn . Tills han var där och pratade med sin bror, som gick tillbaka till det vanliga. Dra ner lite, han har ju inga problem, nej så är det inte, och inte behöver han ta nån vit månad eller ens vecka, nej dra ner lite ska han, kanske...

Igår drogs allting till sin spets, och det hela slutar förstås med att allt är mitt fel. För innan jag kom in i bilden var min käre inte alls såhär, nej, det är förstås så att det är jag som...
Inte rätt grej. Inte rätt grej alls. Och nu vet jag inte vad som sker, förutom att min älskade inte vill ha sin bror nära som det är nu. Jag vet också att han är förbannad för att jag blir indragen i något som inte är mitt, som jag inte har något att göra med, men det är helt ok med mej. Jag visste att det skulle komma, eftersom jag vet hur starkt grepp alkohol kan ha på en människa.
Det är förstås mycket, mycket lättare att besluta sej för att jag är problemet, inte det min käre säger, inte att det är för mycket alkohol och att alkoholen styr, bestämmer, förstör. Att det är jag som styr, bestämmer och förstör är mycket lättare att ta än att se sej ordentligt i spegeln, eller att lyssna på sin ende bror som säger att han inte vill vara i närheten så länge som alkoholen är första prioritering...

Nu blir det virrigt och oklart, men så känns det. Ja, jag var beredd på att det skulle hända, men det gör lik förbannat ont. Det gör ont att höra någon som man trodde var en vän vända sej emot en enbart för att han inte orkar se sej själv och sina val. Och det gör ont att veta att det finns ett barn mitt i skiten, ett barn som kommer att lida och i värsta fall ta med sej beteendet ännu en generation.

Mummel om beslut

Igår sökte jag en distanskurs i psykologi.
Kan inte förklara det med mer än att jag hatar den här känslan av stagnation, hatar känslan av att sitta fast och inte ha några alternativ - och det mesta hänger förstås på jobbet.

Kanske är det så att mitt underbart ljuvliga privatliv väcker känslor som sovit ganska länge, känslor som hör ihop med mej som jag var, innan sjukdom och elände?
För så har det varit, det minns jag. Det har alltid varit så att jag föredragit att hålla mitt liv i mina egna händer, själv bestämma över vad det är jag gör och vill, och så känns det definitivt inte nu.

Innan mitt nuvarande jobb har jag aldrig haft en fast tjänst, och det har inte varit av tvång utan av val. Redan som 19-åring började jag min resa, och det har aldrig känts bra att stanna länge på samma ställe - jobbmässigt mer än personligt, ska jag säga. Projektanställning har varit mitt ultimata, s a s, just för att jag alltid fått lite panikattack av att se mej själv på samma ställe, görandes samma saker, år efter år efter år efter...
Nej, fy.

Men nu har det alltså blivit annorlunda, åtminstone på ytan, och det beror helt och hållet av det faktum att jag inte är frisk. Fysiken har gjort mej feg, helt enkelt, och den där (falska) känslan av trygghet har varit viktigare än annat. För om jag inte klarar att jobba en dag får jag betalt. Om kroppen sviker vet jag att jag har inkomst så att jag klarar mej.

Hur hade det varit om jag inte blivit sjuk?
Inte hade jag stannat på ett ställe som får mej att må dåligt, inte!
Kanske hade jag frilansat, kanske kombinerat det med föreläsningar, för det finns ganska mycket jag skulle kunna dela med mej av, erfarenheter och kunskaper som jag vet skulle hjälpa andra, ge lite känsla av tillhörighet, minska på ensamhet och uppgivenhet...
Det är inte bara mina erfarenheter av egen sjukdom jag menar, det är också den resa jag och min dotter gjort som skulle kunna vara till hjälp för andra, tror jag. Jag minns min egen känsla av utsatt- och ensamhet, hur övertygad jag var om att ingen, ingen, förstod eller skulle kunna förstå det vi gick igenom.
Det är förstås fel. Och jag vet hur mycket det har inneburit för mej, hur mycket styrka det gett, att få andras historier, andras upplevelser och erfarenheter.

Det är helt ovärderligt. Och jag önskar att jag kunde hjälpa andra i liknande situationer, andra som lever i tron att ingen i världen kan förstå eller ge styrka.

Det är kanske inget beslut, inte än i alla fall. Men nånstans finns förstås den där känslan av att det är dags att dra vidare, dags att ta nästa steg i livet, dags att sätta stopp och säga nej tack, inte mer nu.

Tar och gifter mej först, sen får vi se vad det blir. Vi ska ju gå vidare tillsammans nu, jag och min älskade, och det innebär att jag får lov att tänka ett varv till i allt jag får för mej. Känns det konstigt eller tokigt att inte längre bara kunna bestämma och sen genomföra utan att fråga nån?
Faktiskt inte. Jag vet att jag får stöttning i det jag vill göra, och jag vet att om det är nånting som är viktigt för mej blir det också viktigt för oss - och det är en stor styrka, ingen svaghet!