söndag 30 september 2007

Är bloggande ett misstag?

Jag läser en del bloggar, för mitt höga nöjes skull, för att jag gillar den som skriver, för att jag gillar språket i just den bloggen, eller för nåt annat. Läser bland annat Perez Hilton, eftersom jag nu en gång för alla gillar skvaller.

En blogg som jag verkligen gillar, trots sparsamt med inlägg, är Lisette Schulmans. Hon är klok. Hon har ett underbart språk. Och därtill är hon rolig, tanten. Idag snubblade jag över följande debattartikel (eller vad är det egentligen? En förklaring? En tigermamma?).

Får mej förstås att fundera över mej själv, och mitt bloggande. Brände mej rejält sist, kan jag säga, så jag funderar fortfarande över vad jag egentligen ska ha den här bloggen till...

Ungefär såhär är det: jag har ett skrivbehov, och, i min nuvarande livssituation, ett rejält behov av att älta. Diskutera saker som jag inte får rätsida på, med mej själv. Och kanske andra, vem vet? Får jag inte ut skiten genom fingrarna stannar det inuti skallen och studsar runt tills jag inte vet vad som är upp eller ner. Det är sånt som kan göra en människa tokig.

Och nej, det är inte samma sak att diskutera det med folk. Då måste man föra en dialog med andras hjärnor, och det är ibland ett hinder Jag gör förstås det också, men det är, som sagt, helt annorlunda.

Jag har alltid varit sån här, också. Och ja, jag har en bok jag skriver för hand i också. Men den går ju inte att rycka fram t ex på jobbet, hujedamej... Lite vilja till privatliv och överlevnad har jag, och i just mitt yrke omges jag enbart av jävligt nyfiket folk. Det finns orsaker till att man väljer att bli journalist, och en som jag funnit genomgående är nyfikenheten.

PrivatMummel vill jag gärna ha lite ifred, även om det inte går i alla lägen.

Så nu har jag en blogg, igen. Är det ett misstag, månntro?

Mummel om överlevnad

I min bibliotekskasse (som förresten måste vara sådär femton år gammal nu, slitstarkt tyg de hade på det biblioteket!) finns just nu två typer av böcker: faktaböcker om personlighetsstörning och så en bunt utveckla-din-andlighet-böcker. Staple-stuff. Shirley MacLaine (varför tog jag den?), Caroline Myss, sånt.

Har läst dom förut. Haft nytta av, också. Och nu: måste dit igen.

Till lugnet i mej själv. Den där förmågan att klara av verkligheten utan den enda hjälp jag kan få från läkare, nämligen piller. Piller är inga problem att få. Kan du inte sova? Ta en näve propavan. Är du förtvivlad? Sobril kanske funkar.

Jag vill inte ta mer piller än jag måste för att funka i vardagen, vilket i och för sej är en hel del. Det är väldigt lätt att ta till, dock, eftersom det ju faktiskt är så att jag sover som en stock, utan drömmar, om jag tar två propavan. Att jag känner mej lugnare om jag tar femton milligram sobril. Lätt att ta till, lätt att stanna i, och ett mentalt beroende är även det ett beroende.

Så jag försöker hitta tillbaka till verktygen som fungerade då vid förra stora Krisen, när livet rasade förra gången. Mindfulness. Fysisk aktivitet. Meditation och avslappning. Affirmationer.

Problem: det kräver en jävla massa kraft och disciplin. Som jag inte har. Särskilt inte kraft. Tröttheten är förlamande, uppgivenheten sticker fram nosen, hopplösheten hälsar ofta på.

Ibland tillåter jag mej till och med att upplösas i gråten, helt och hållet. Svarar inte i telefon, går inte ut, sunkar omkring i lägenheten i flera dagar, studsar mellan fyra tomma rum och köket.

söket måste igång, om jag ska överleva. Eller så här: jag måste hitta en liten smula vilja. För just nu vill jag ju inte ens orka, då blir det knepigt...

En ljuspunkt finns, och det är lilleVild. Men jag tänker: inte ska den lille stackaren sitta där med ansvaret för sin mors överlevnad! Den rätten har jag inte, tänker jag, så kan jag inte göra, det är inte rättvist mot honom.

Psykgubben säger att jag måste vända på det resonemanget, att jag måste inse att jag inte har rätten att ta ifrån den lille hans mor.

Just nu kan jag inte det, men sprattlar emot rätt bra. För även om mantrat "det måste ju bli bättre" känns slitet efter tjugo år så kanske det funkar den här gången?

Mummel om grå morgon

Vaknar sju, vilket är sovmorgon, eftersom jag i vanliga fall går upp 4.30.

För att skruttkroppen ska komma igång tills det är dags att jobba. Har tänkt på det där med sovmorgon en hel del under det senaste året när jag ju varit barnlös varannan vecka och i princip skulle ha kunnat sova klockan runt vissa dagar men ändå vaknat sådär senast sju.

Det är barnens fel, förstås. Fick hela min dygnsrytm förstörd för tjugo år sen. Före det - vilket alltså innebär i tonåren eftersom jag just hunnit ur dom vid nr 1:s ankomst - gick jag på lördagarna upp lagom till tipsextra. Mina föräldrar om inte grät så iallafall röt.

Jag har varit i samma läge några år, men nu har alltså båda storbarnen packat och stuckit, och den lille kan vid enstaka tillfällen sova till 8, kanske halv 9.

Då sitter jag i köket med min kaffemugg och min bok (inga tidningar på söndagar, stort trauma, annars har jag tre) och väntar på att han ska vakna, och tänker på förlorad sömn...

Idag är gråvädret kvävande. Jag gillar hösten, september och oktober är det bästa jag vet, utom regniga gråmorgnar. Som idag. Det blir aldrig ljust en sån här dag, färgerna dimmas till grått, dom med, och tristheten smittar av sej.

Eftersom jag redan är ungefär så låg det går att bli känns det lite farligt, också, inga marginaler neråt alls. Får helt enkelt försöka vara kreativ och hitta på nåt själshöjande med min lilleVild, arbetsveckan väntar ju med allt som lokalreporterjobb innebär...

lördag 29 september 2007

En stund till

När LilleVild nu sitter och skjuter blå plastkulor med hjälp av en Bionicle i badkaret blev det ännu en liten stund.

Avbruten av akututryckningarna då en av tre blå kulor skjutits bort (har fiskat upp en ur avloppet, yek), men ändå.

Tänker på vad jag läst på senare tid, framförallt om hur man kan ha det som anhörig till psyksjuk. Försöker finna mej i det faktum att jag är det. Försöker få mej själv att inse att det enda jag kan göra är att slappna av tillsammans med LilleVild nu i helgen, och sen försöka överleva veckan som kommer.

Det brakar lös på måndag igen, det vet jag. H*n kommer att hitta på nåt knas igen, det vet jag. Alla tecken tyder på det, och jag kan bara hoppas att soc och psykmänniskorna tar tag i det nu.

Inga fler "vi planerar ett möte"-svar. Inget mer "när utredningen är klar, så..."-svar.

H*n har inte ätit ordentligt veckan som gick. Inte duschat. Varit aggressiv, hållit sej undan från jourhemmet.

Det brakar snart lös, ordentligt. Och jag är rädd.

Samtidigt är jag så trött nu att jag inte riktigt orkar vara lika skräckslagen som förut. Sveken under veckan som gick har på något sätt lagt distans mellan Mamman och Mummel. Det känns riktigt, riktigt underligt.

Ombörjan

Insåg snabbt att det inte finns möjlighet att klara sej utan att skriva, och att det därmed får bli en ny blogg. Den gamla är mördad av onda människor. ELler av en stackars sjuk en, faktiskt. Så kan det gå. Jag känner mej kränkt och våldtagen, och sörjer min blogg, min oas, min safe-place som visade sej vara ordentligt o-safe.

Så jag drar igång här. En obefläckad. Ren som snö. Utan några som helst kännetecken, inte ens ett namn.

Är jag Mummel, eller är jag Misstag? Kanske båda?

Nåja. I o m att det är Bolibompa nu kan jag inleda. Det finns några lugna minuter då.

Det här kommer att bli en fullkomligt ostrukturerad tankeblogg, utan några som helst populistiska tendenser. En hel del skit, och ganska mycket navelskådande.

Som jag vill ha det. En ältplats utan att någon närstående behöver utsättas. En plats för de funderingar som inte känns okej att ta med bekantskapskretsen.

Ett sällskap i singellivet.

Jag ska nämligen lära mej leva med mej själv som mej.
I tjugo år har jag i första hand, alltid i första hand, varit mamma. Nu är jag sådär varannanveckasövergiven.
Storpippisarna har flugit ut. Den lille ungen bor varannan vecka, som sagt.

Och här står jag, och försöker undvika att bli patetisk. Sådär jobbet-är-mitt-allt-patetisk.
Det är svårt, eftersom jag faktiskt tycker väldigt mycket om det jag gör, och gärna skulle göra det till mitt allt....

Jag förstår dock, sådär med min hjärna, att det nog inte är nyttigt. Jag borde ju ha ett liv också, eller?

Vad det nu är.

Nåväl. Nu har jag gjort det. Sparkat igång. Skrivit första inlägget. Välkommen, om du råkar förirra dej hit.
<