lördag 27 augusti 2011

Mummel om arbetslöshet

Har insett att jag nog inte ens behöver fatta beslut om att byta jobb, det kommer nog att göras åt mej...
När ny organisation och allt är färdigt kommer jag med stor sannolikhet att få sluta, för hur det nu än är är jag inte bara funktionshindrad och lönebidragsanställd, jag är också en av dem som är sist in.

Hur känns det? Vet inte riktigt. Jag vet att jag, om jag följde normen, skulle nojja som fan, oroa mej för att bli arbetslös (med mycket liten möjlighet att hitta nytt jobb, vilken arbetsgivare vill anställa en snart fyrtiofemårig sjuk människa?), ha ångest inför framtiden - men det gör jag inte.

På hela taget finner jag just den biten av mitt liv näranog oväsentlig. Ha!
Perspektiv... Det blir några månader med riktigt tuffa tag, för jag ska väl förhandla bort mej själv, kan jag tro. Laslistor och elände, och försök att tro på att arbetsgivaren kanske kan tänka långsiktigt och erbjuda dem som har ett par år kvar till pensionen något sorts avtal så att de unga människorna får jobba kvar, kamp för att inte allt som byggts upp under lång tid ska monteras ner - men jag oroar mej inte. Inte för mej själv, that is, men mycket för andra. För kollegor som vågat sej på att satsa på hus och barn och nu är förtvivlade. För kollegor som är så trötta, så trötta och har tappat lusten och helst skulle vilja gå hem i morgon.

Oroar mej också för att det verkar som om vår verkliga uppgift alltid hamnar i bakvattnet, varför kan inte det publicistiska och våra läsare en enda gång få vara huvudsaken?

Nåja. Oroar mej alltså inte för jobb-Mummels framtid, för det löser sej nog. Jag är van att vara fattig som en lus, och nu behöver jag inte ens få ångest för att jag inte ska klara av att betala hyran, för det gör vi tillsammans, jag och min älskade. Jag skulle nog tillochmed kunna överleva på sjukersättning, även om jag inte skulle tycka att det var särskilt skojigt...

Nej, jobba vill jag. Och det kommer jag också att göra. Nånstans.

Har bestämt mej för att kontakta min fina arbetsförmedlingskontakt, hon som ansvarar för mitt lönebidrag. Lika bra att ligga lite före, eller hur? Är ganska säker på att hon kommer att hjälpa och stötta, och se till att hitta ett alldeles nytt jobb åt mej om det är vad som krävs.

Än så länge vet jag ingenting om vad som ska ske, nämligen. Jag vet att vi kommer att få en övertalighet (som det ju så fint heter) på jobbet, och att en hel del människor kommer att stå utan arbete. Jag vet däremot inte hur många, eller hur arbetsgivaren tänker sej att organisera redaktionen, och därmed kan jag inte ens börja planera inför förhandlingarna som alltså kommer om ett par månader.

Bara att börja plugga paragrafer, och ha alla lagar och avtal på mina fem fingrar. Alltid något - för det kommer att hålla mej sysselsatt!

tisdag 23 augusti 2011

Mummel om hjälplöshet

Hinner vara på jobbet i knappt två timmar innan allt rasar igen, alternativt helvetet bryter löst en gång till.
Denna gång är det från akuten, där dottern ligger efter ännu en intox, och jag märker att jag liksom cirklar, jag går runt runt på stället, vet inte riktigt åt vilket håll jag ska vända mej.

En kollega kör mej upp till sjukhuset, och jag pratar med sköterskan innan jag träffar dottern. Hon berättar att dottern tagit imovane, och jag känner hur ett hjälplöst raseri börjar bubbla i mej. För om jag vet att det är totalt vansinne att skriva ut några mediciner alls i någon större mängd till henne, ska inte hennes läkare som haft med henne att göra i åratal veta det?
Så är det i alla fall. Hon fick imovane utskrivet. Och tog för många. Jag frågar om hon skadat sej, och det har hon. Båda armarna, kanske mer. Orkar inte fråga mer.

Går in till henne, och hon ligger under en filt, har den uppdragen till hakan. Hon är talbar, men väldigt, väldigt trött, och den gula filten skär sej mot  hennes nyfärgade hår. Jag frågar vad som hänt, och hon säger att det bara är för mycket, det är för mycket för att orka nu.
Så kommer det, bit för bit. Pappa ringde igår kväll, och försökte förklara vad det är som händer. Att han är inlagd på sjukhus och får cellgiftsbehandling fyra av veckans dagar, och att det ska vara så i fyra månader.
Hon har förstått hur sjuk han är, alltså.
Därtill sa han åt henne att han själv var för trött och mådde för dåligt för att prata med hennes bror, kunde hon göra det, tro?

Det klarade hon alltså inte, även om hon berättade för sin bror vad pappa sagt. Sen började hon ta tabletter. Och imorse tog hon fler. Sen ringde hon psykmottagningen, pratade med sin psykolog, och han ringde 112. Hon sa att hon trodde att det var så, hon mindes kanske att hon pratat med honom, är det på riktigt mamma?
"Jag vill inte att det ska vara så här", säger hon till mej, och jag kan inte annat än hålla med.

På nåt vis är det så mycket svårare nu, efter den här relativt sett långa perioden av lugn. Hon har inte gått så djupt att hon inte orkat med livet på så länge, och kanske har min beredskap sjunkit, för det gör så mycket ondare, det gör mej så mycket mer illa nu. Är det det där eländiga hoppet jag känt som ställer till det?

Jag följer henne till IVA, och det är gudskelov en bekant som jobbar, jag vet att han är en bra människa och en bra sköterska, det gör det faktiskt lättare. Sitter med henne en stund, pratar en del, tills hon plötsligt inte vill mer, inte orkar prata alls - och det är när det bränner till i sammanhanget "pappa". När jag säger att hon inte kan vara ansvarig för hans mående, att hon inte kan ändra på verkligheten, bara hantera den, och att hennes pappa inte har rätt att lägga på henne ansvaret att prata med sin bror. Då vill hon inte mer, för pappa ska skyddas till varje pris. Så som det alltid har varit.

Där blir hon kvar ett tag, på IVA. Kanske ett dygn, beroende av när psykkonsultation kan ske.
Och jag åker hem, för jobba kan jag inte. Jag vet att jag måste åka hem till hennes storebror och berätta vad som hänt, vet att jag måste säga att planerna för dagen är ändrade, att syster inte kan följa med på de roligheter han planerat för lillebror nu när han är hemma på besök...

Vi går lite sönder tillsammans, jag och storsonen, och jag ser hans ögon bli svarta av ilska, så som bara hans ögon kan bli, det blåa blir svart. Han reagerar som jag, och är så arg, så arg - på pappa.
"Så kan han ju inte göra, fattar han inte att han inte kan lägga det på henne?" säger han, och vill ringa till pappa och skälla ut honom, men jag säger att det bara är kontraproduktivt, för då ringer pappa till dottern och berättar, och då blir bror och syster ovänner, för man får inte kritisera pappa, o nej.

Jag vill inte heller att det ska vara så här. Jag vill inte att jag ännu en gång ska tvingas sitta på akuten och IVA och inte ha en aning om vad jag ska säga eller göra.
Men så är det alltså.

måndag 22 augusti 2011

Mummel om trygghet

Kuratorsamtal idag, och jag funderar på om jag var lite för ärlig - kanske är det inte så himla smart att berätta om de där självmordstankarna som ploppat upp på senare tid?
För så har det alltså varit. Har varit så jävla elak mot mej själv, verkligen tjatat på mej om hur otillräcklig jag är, hur inkompetent, hur tydligt det är att jag verkligen inte klarar av nånting, och hur mycket bättre alla skulle ha det utan mej och mina nojjor och ledsamheter...

Konstigt är det, hursomhelst. Det borde inte vara så, det borde vara så att den trygghet jag nu har, en trygghet jag aldrig nånsin upplevt i mitt vuxna liv, ger en stabil grund för mej. Borde det inte?


"Jag tycker att du borde ha en läkarkontakt", sa kuratorn, och jag sa att det nog vore bortkastad tid att försöka få en tid för mej på psyk, mina problem är ingenting om man jämför med alla dem som väntar på att få kontakt med en psykiatriker, och vad ska de kunna göra? Skriva ut lite lugnande, lite sömnpiller?
"Jag menar en läkare på vårdcentralen", säger kuratorn, och jag tänker att det gör ju saker ännu lite värre, för vad ska min stackars allmänläkare kunna göra förutom ovanstående? Sjukskriva mej, förstås, men hur ska det kunna göra nånting bättre?
"Jag tycker att det låter som om du har alldeles för mycket oro omkring dej", säger kuratorn, och jag tänker att nähä, menar du det?

Vete tusan om det lönar att gå tillbaka dit. "Jag kan hjälpa dej att bedöma hur du mår", säger kuratorn, och jag behärskar mej för att inte börja fnissa, faktiskt...
Är helt medveten om hur jag mår. Är helt medveten om att det är mina känslor som inte hänger med i svängarna, jag har lärt mej att sätta gränser, att säga nej, men det gör mej illa att göra det. Det gör mej så illa, och just den biten vet jag faktiskt inte hur jag ska komma tillrätta med.

Har kommit tillrätta med mina kaoskänslor och tillbringat söndagen i kärlek och samtal, och undrar ännu mer varför jag inte kan fokusera på det positiva i stället för att ge mej på mej själv för att jag inte klarar av att lösa alla problem, för att jag inte räcker till för alla.
Men så är det.

Och nu? Jag övar mej på att känna att jag faktiskt har en fantastisk trygghet att luta mej mot, och att jag för första gången i mitt vuxna liv inte är ensam om att ta allt ansvar för allting.

"Känns det inte bra att kunna säga sådär, mamma?", säger min storson när jag i förbigående nämner att jag pratat med lillebror om ny ryggsäck och nya kläder nu när skolan börjat.
"Jag fattade det inte när jag var liten, men jag har förstått senare hur svårt det var för dej när jag var lite, så är det inte skönt att du har råd nu? ", säger han, och ännu en gång känner jag mej välsignad, jag har underbara barn.
Så - visst måste livet vara värt att leva?

lördag 20 augusti 2011

...

Jag vågar inte låta tankarna bli till ord just nu, har stoppat undan mina pennor och skrivböcker, och mår fysiskt illa av att tänka på att "ventilera".

Tycker jävligt illa om mej själv nu, och det är för att jag inte räcker till.
Telefonen ringer, storsonen för fjärde gången den här dagen, och jag orkar inte, jag orkar bara inte, men svarar givetvis ändå.
Försöker vara uppmuntrande, det gör jag. Säger åt honom att allt kommer att gå bra, han kommer att ha jobb så att han klarar sej, så att han fixar att göra det han planerat, jobba ett år och få ordning på sin ekonomi och sen avsluta studierna. Säger att jo, det är en pissbransch att ge sej in i, det vet han ju, men han är duktig, han har visat att han är duktig, och vad som än sker, vilka neddragningar som än görs, så kommer duktiga vikarier att behövas.
Han fortsätter att nojja, är negativ, hittar problemen och inte lösningarna, och jag säger att han ska lyssna på mej, jag är ju mamman och därför ska han tro på det jag säger - och han svarar att han bara säger detta till mej, ingen annan, knappt till sej själv...
Och jag tänker att jag faktiskt inte är kapabel att riktigt känna ett uns medlidande med honom. Har ju gjort i princip samma resa, upplevt samma sak, med den skillnaden att jag hade två barn att försörja, två barn som jag inte kunde upplysa om huruvida de skulle vara på dagis nästa dag eftersom telefonen ringde på morgonen med besked om jobb.

Dottern har återupptagit kontakten med killen som skar sönder sej i hennes lägenhet, killen som tryckte ner henne psykiskt och som är sjukare än hon. Vet inte om hon återupptagit relationen, men det skulle inte förvåna mej. Orkar inte fråga. Hon ringer och ber mej hjälpa henne med storhandling, och det gör jag, förstås. Hoppar över marknadsbesöket, make och unge får åka dit ensamma och det går så bra så, medan jag kör dotter och matkassar.
Nu vet jag att hon har mat den här månaden, vilket är skönt. Jag vet också att jag inte räcker till för henne heller, och det sliter ännu en liten bit ur mej.

Så jag är skör. Överkänslig, möjligen. Och när jag känner att min älskade inte respekterar mej, när han gör saker jag om och om igen bett honom att inte göra, när hans tystnad blir till misstanke om att han har något han inte vill dela med mej - då kraschar jag. Pang bom.
För tillit är också så skört. Den bygger på absolut ömsesidighet också, så när de blir tystnad från ett håll blir det också tystnad från det andra.

Förlåt, säger han. Jag älskar dej, säger han. Det ska inte hända igen, säger han - och jag tror att han tror på det han säger. Visst gör han det - men när det enda "resultatet" är samma fraser gång på gång går bitar ur tilliten, och det tar tid att bygga upp igen.

Jag säger: jag måste veta hur vi ska ha det, annars klarar jag inte av det här. Jag säger: jag måste sortera upp min hjärna och mina känslor och försöka få ordning på det, för jag har tydligen gått och tagit saker för givna och nu visar det sej att de inte finns. 
Jag säger: för mej är tillit byggt på respekt, på att man lyssnar och förstår, på att man är rädd om alla delar hos varandra, på att man faktiskt vill dela upplevelser med varandra även om man inte upplever tillsammans.
Det är svårt nu, och jag funderar på hur mycket ansvar som ligger hos mej, hur mycket som är gammal skit som triggar reaktioner som är...Överdrivna?

För mej är det öppenhet och kommunikation som är absolut nödvändigt för att det ska finnas tillit. Jag menar inte att man ska veta allt om varandra, men en sak jag inte klarar av är när mina närmaste inte låter mej veta ungefär var de är och när de kommer hem.
Kommer man inte hem måste jag få veta det, annars slår paniken till. Har något hänt? Akuten? Intensiven? Polis och präst på väg?
Rår inte för det - och det är jag väldigt, väldigt tydlig med.
Gör vad du vill när du vill - men låt mej veta att allt är ok.

Värre: att inte dyka upp förrän framåt morgonkvisten (asberusad och otalbar därtill) och sedan inte säga ett ljud om varför.
Det skulle räcka med en liten redogörelse "...och sedan gick vi dit-eller-dit, och det blev efterfest hos XX", och jag blir lugn igen, men tystnaden...

Så jag har blivit tyst. Jag försöker, men det går inte så bra. Jag försöker förklara mina nojjor, mina rädslor, mina behov, men det är tydligen för döva öron.
Händer det en gång kan jag köpa "förlåt det ska aldrig hända igen jag älskar dej", men när det blir fler? Tre, fyra, varje gång?

Är rädd för alkoholen nu. Så är det. Ovanpå allt annat är jag nu rädd för alkoholen.

Fan också.

måndag 15 augusti 2011

Misstag att lita på plastkort!

Läser detta, och konstaterar att det visserligen stämmer, men inte stämmer mer än allting annat gör.
Jo, jag har ett "riktigt" presskort. Jag är medlem i förbundet, och har skrivit på att jag ska följa de pressetiska reglerna.
Grejen är att jag faktiskt gör det, till skillnad från många andra, som också har skrivit på och hämtat ut sitt presskort.

För det hänger givetvis på person, det, som allting annat. På hur man tolkar dessa pressetiska regler, som faktiskt inte är annat än riktlinjer, om man ska vara krass.
Inget juridiskt bindande, alltså. Och öppet för tolkningar, som sagt.

Själv reagerade jag väldigt starkt på alla dessa intervjuer med svårt chockade människor i Norge efter 22 juli-vidrigheterna.
Det var inte bara norska journalister heller (har ingen aning om hur det ser ut med etiska regler i Norge, för den delen, kanske ser de helt annorlunda ut?), det var svenska reportrar från statliga organ som pratade med ungdomar som just upplevt det otänkbara.

I de pressetiska regler jag skrivit på står det tydligt att man ska undvika att intervjua människor i chock. Det är nämligen så att man inte är kapabel att bedöma följderna av medverkan i till exempel tv i det läget, och att en människa som ställer upp på en intervju i det läget kan ångra sej alldeles väldigt efteråt.

Inte vet jag om de där ungdomarna och föräldrarna ångrar sej, men jag upplevde det som väldigt upprörande - och faktiskt osmakligt - att se hur journalister pratade med föräldrar som inte ens visste om de hade levande barn kvar.

Ofta ser man också de där journalist-typerna vars högsta mål är att se sin egen bild-byline. Det är inte journalistisken som är målet, inte texten och budskapet, utan den egna bilden, det egna "ryktet", kändisönskan som i alla andra sammanhang.
Är alla journalister exhibitionister?
Nej.
Men många.
Jag vet precis varför jag aldrig haft nån önskan att jobba med tv, eller ens på en av de stora tidningarna. Jag har nämligen inget behov alls av att synas själv, jag ser mej som ett medel för andra att få en röst, få möjlighet att berätta sin historia, och fick nästan panik när de började prata bild-byline på mitt jobb. Jag vill inte synas. Det är mer än nog att ha sitt namn utfläkt varenda dag, jag förstår inte att folk ska behöva veta hur jag ser ut också, vad är det för mening med det???

Etik. Det är ett spännande ord. Och det bottnar ju alltid i den egna personen.

Så länge vi inte har annat än ett helt tandlöst system av "självkontroll" blir det övertramp på övertramp, och sedan ska pressens opinionsnämnd säga ajabaja, så får ni inte göra, och så publiceras en liten snutt med en ursäkt långt bak i tidningen - medan människor lider och kanske får sina liv ställda på ända.

Ingen rök utan eld, säger folk, och missar rättelser och ursäkter. För det som står i tidningen är ju sanning? För att inte tala om det som sägs i tv eller radio, det är dubbelsanning, det, minst...

Nej, nu fortsätter jag att ha semester, och lägger alla tankar på etik och moral på hyllan ett tag till! För den som är nyfiken, och har tålamod med en av de segaste webbsajter som existerar, kan man läsa de yrkesetiska reglerna här.

lördag 13 augusti 2011

Mummel om självinsikt

Känner mej lite lätt gnostisk idag, Tomasevangelisk. Som i att det man hittar i sej själv är vad som spelar roll, inte sånt som kommer utifrån. De där tankarna som originalkyrkofädren inte kunde tillåta eftersom det de var ute efter var lydnad och medlemmar. Typ.

Inuti sej själv, alltså. Det är där man hittar "gud", sägs det. Enligt gnostisk tradition. Väldigt förenklat.

Gillar nog inte det jag hittar just nu, är jag rädd. Eller är i alla fall väldigt förvirrad och osäker, det är så mycket jag inte förstår, så mycket jag inte får fatt i. Tänker så insiktsfulla tankar, men agerar jag efter dem?
Not.

Allt gungar, och jag vinglar. Hittar inte fotfästet, för jag känner inte till förutsättningarna, känns det som. Det blir mycket "utifrån den information jag i nuläget besitter", och det är otroligt skrämmande, och störande.
Det är väl egentligen en fråga om kontroll som jag inte har, och det gör mej liten och arg och lättirriterad och inkonsekvent. Kanske inte i handling, men i skallen.

Hur hittar man tillbaka till det där lugnet? På sätt och vis vet jag nog att det som gör att jag alls står på benen är att jag i grunden känner mej trygg och säker, men de där rädsleungarna sticker upp snoken och orsakar osäkerhet. Hur vet jag? Hur kan jag vara helt säker?

Relationer... Överallt runtomkring krånglar det, det spretar åt alla håll, barnen, föräldrarna, älsklingen. För jag vet inte hur jag ska räcka till. Sprider ut mej, men vet inte hur jag ska räcka till.
Nervös inför skolstart - ska det bli som förra året? Tänker de driva igenom den där idiotiska utredningen, och vad kommer det i så fall att innebära för lillen? Hur kan jag lita på människor som säger saker som "målet är att han inte ska hamna i några konflikter"? (Jo, jag tycker att det är fullkomligt idiotiskt, jag anser att det för det första är oundvikligt med konflikter mellan barn, och jag anser därtill att det är alldeles nödvändigt med konflikter förutsatt att de vuxna som finns(?) gör sitt jobb och hjälper barnen att lösa dessa oundvikliga konflikter!)

Hur ska jag kunna stötta min käraste i hans relationskrångel? Just nu är det nåt mysko dödläge, där hans bror ringt och sträckt ut en halv hand, eller kanske ett litet finger, men annars är allt som förr. Missbruket fortsätter, barnet är fortfarande mitt i skiten, och min käre kan inte göra ett dugg förutom att stå fast vid det han säger. Vilket givetvis är svårt för honom, han har "skyddat" sin lillebror ett helt liv, sopat upp efter honom, hittat på ursäkter, och nu gör han inte det längre. Ingen grund kvar, m a o. Och han vet inte hur han ska bete sej. Stackaren.

Jag drar mej undan, och det är inte bra. Jag "skyddar" jag också, och vet att det är enbart kontra-produktivt, för det innebär att jag tar bort mitt eget stöd. Vill inte trilla ner i det där svarta hålet igen, vill inte att alla otryggheter jag inte kan göra nånting åt ska göra mej och mitt otryggt. Måste försöka minnas att jag faktiskt inte kan styra vad andra bestämmer sej för att göra, även om andras beslut påverkar mej och de mina...

Fokusera på det positiva. Brukar vara bra på det, men just nu är det så svårt, så svårt. Jag ser min käre dra sej undan, gå in i sej själv, och blir rädd. Han vet att han gör det, jag vet att jag gör detsamma, vi lyckas prata om det - men inte ändra på det.
Vi fixar detta, det vet jag. Det är vad jag säger till honom, och han hämtar styrka i mina uttalanden. Det är vad jag måste fortsätta att tro, och jag måste fortsätta fiska i mitt inre för att hitta ut igen.

fredag 12 augusti 2011

Mummel om dubbeleggade saker

Kan inte låta bli...
Jag vet att jag skrivit om det förut, i sammanhanget yngste sonen, men kan alltså inte låta bli att ta upp det igen. På förekommen anledning.

Jag vet hur viktigt det är med korrekta diagnoser. Utan korrekt diagnos, ingen hjälp. Men hur definierar vi "normal"?


Doktor Allen Francis, psykiatriker, skriver i the Psychiatric Times om de diagnosverktyg som används, just nu heter det DSM IV. femman är alltså på gång, och han framför oro över trenderna.
Jag själv skulle utan tvekan kunna gå under "diagnoser" som “Nicotine Use Disorder”, och eftersom jag är blyg också "Social anxiety disorder".
Vad som jag, och fler med mej, till exempel Sanna Lundell, är oroliga för är att gränserna flyttas, och de flyttas på ett sätt som är helgalet.
Man kan inte vara normalt ledsen längre, inte ha jobbiga perioder i livet efter dödsfall då man sörjer, inte bli ledsen om man mister en kärlek - då är det "depression" och bör medicineras.

Vad händer med "normal"??? Ska jag tycka att det är ok att min unge som är överbegåvad, blyg, tar ganska lång tid på sej att lita på vuxna och därmed är avvaktande tills han själv anser att han känner dem, har lite egenheter för sej ska utredas och diagnosticeras?
Nej, det ska jag inte. Jag har nämligen en unge som är klart "onormal", och kan med stor säkerhet påstå att båda mina söner visserligen har starka personligheter med en del sidor som är svårare än andra, men de har inte vare sej psykiatriska eller neuropsykiatriska problem.

De barn som har det behöver alla resurser vi kan skrapa ihop. De barnen ska inte behöva vänta för att det inte längre är ok att vara individ, ha en personlighet som inte stämmer med normen (som helt klart varierar beroende av vem det är man har bredvid sej, vilken lärare, psykolog, psykiatriker osv). De barnen ska ha allt stöd som finns att uppbringa.

Livet går upp och ner, vi går igenom sorg, glädje, lycka, olycka - och det är normalt. Vad som inte är normalt är att stämpla avvikelser från en ständigt varierande norm som onormalt.
Det gör mej vansinnig. Men jag är, som sagt, uppenbart sjuk i huvudet, åtminstone om man ska se till de diagnosverktyg som används.
Scary...

(du kan läsa artikeln om vad Allen Francis säger här!)

Mummel om vägval

Fortfarande semester, men jobbångesten rasar vilt trots det.
Oroande samtal och mejl från kollegor, det verkar gå käpprätt åt helvete nu, och det gör att min redan vingliga situation blir ännu värre.
Flera vakanser tillsätts inte trots heliga löften om motsatsen före sommaren, det finns inte pengar till vikarier under tiden det söks efter nya medarbetare, och hur det ska sluta för oss stackare som är kvar är nånting jag föredrar att inte fundera över.
Jag har, paradoxalt nog, ett väldigt bra läge jämfört med de andra, jag har min "anpassade anställning" att så att säga falla tillbaka på - det går inte att tvinga mej att byta skift hursomhelst, jag kan inte heller tvingas att jobba helger och kvällar eftersom företaget skrivit avtal med arbetsförmedlingen där det ganska noga stipuleras hur jag får och inte får jobba om de vill ha sina pengar. Lönebidragspengar, that is.
Men resten... Inte för att det är många kvar nu, vilket förstås är stor del av problemet. De stackarna kommer att vara under konstant press att ändra sina scheman, att "ställa upp", och det allra värsta i det sammanhanget är att om vi gör som vanligt, det vill säga ställer upp, kommer det att halta fram och företagsledningen får argument för att fortsätta hålla tjänsterna vakanta. Eller ta bort fler.

Hur långt får det gå? Hur ska man kunna konkretisera usel psyko-social arbetsmiljö och stress så att vi får nånting att sätta emot detta vansinne?
För lojala. Journalister är som lärare och vård- och omsorgspersonal ungefär, vi har vår lojalitet hos våra läsare precis som de andra yrkesgrupperna har sin hos barnen och vårdtagarna. Inte fan är det arbetsgivaren man sätter i första rummet???
Detta innebär att vi vänder ut och in på oss för att ge våra läsare, våra kunder för höge farao, en bra produkt, och det utnyttjar företagsledningen för att hugga oss i ryggen.
Det går ju om man vet att det är för en kortare period, att det finns ett slut på slitet - men så är det alltså inte längre. Vi har i tre, fyra års tid sett hur allt slimmats och kapats och förminskats, sett hur det påverkar kvalitet och läsare, och det finns bara en väg: neråt. Och ju sämre det går, ju fler missnöjda prenumeranter som säger upp sin prenumeration, desto sämre siffror. Förstås.

Jag har kämpat och slitit för att få företagsledningen att sätta kunden i fokus, men i de (oändliga...) diskussioner som förts har de inte en enda gång ens nämnt våra läsare. Siffror. Det är vad det pekas på. Hur dessa siffror kommit att se ut som de gör pratas det inte om. Det pratas heller inte om hur vi ska göra för att förbättra och därmed locka, det är bara nerdragningar som gäller, och den negativa spiralen fortsätter.

Jag sörjer, för jag ser ju att det inte finns möjlighet för mej att bli kvar under de förutsättningar som råder, och som bara kommer att försämras. Jag sörjer, för jag har världens bästa jobb, nämligen. När jag får göra det, alltså.
Det får vi inte längre, och det är för sorgligt.

Kunde jag skulle jag säga upp mej idag. Ringa de där idioterna som gör sitt bästa för smula sönder saker som tagit decennier att bygga upp och be dem dra åt helvete. Sedan skulle jag skriva, berätta om hur man gör för att bryta ner både personal och företag, och publicera det överallt.

Drömma kan man ju. Och gråta över spilld mjölk kan man också. Kanske till och med dra sej tillbaka från positionen som fullkomligt maktlös facklig förtroendevald - för det finns absolut ingenting vi kan göra från fackets sida, som det ser ut nu. Arbetsgivaren bestämmer nämligen hur mycket personal som behövs för att klara arbetet, sen spelar det ingen roll att det är totalt verklighetsfrämmande, att det innebär att produkten blir under all kritik, för man ska göra det bästa man kan med de resurser man har. Att detta "bästa" innebär att ingen vill köpa produkten hör inte hit... Förmodligen blir det personalens fel, hur som helst!!!

Nej. Orkar inte. Tänk om det kunde komma en glad överraskning snart, alla de här otäcka, jobbiga, sorgliga sakerna tär alltför mycket, tar bort så mycket från det som borde vara positivt, glatt, lyckligt.

Jag väljer att tänka på Aten, och på att det ska vara smekmånad, på riktigt. Där ska vardagsverkligheten bannlysas, so help me god!

torsdag 11 augusti 2011

Kostsamma misstag?

Vaknar kvart över fyra, iskallt klarvaken på en sekund, och jag vet inte varför.
Känner mej söndersliten. Det rycker och drar från alla håll, och inga svar har jag, ingen aning om vad som är "rätt" eller "fel" heller, och en hel massa gammal skit flyter upp till ytan.

När jag tänker på hur mina föräldrar agerar, och vad de förväntar sej av mej (eller vad jag känner att de förväntar sej av mej, kanske...) inser jag en massa saker som gör inihelvete ont.
Som att det för mej är helt självklart att mina barn är nummer ett, no matter what - och det är det inte för dem. Har aldrig varit. Jag tänker: "Hur skulle mamma ha gjort om det gällt mej?" och jag inser att hon utan tvekan skulle "valt" sina föräldrar framför sina barn. Självklart för henne.
Vi har aldrig varit nummer ett där, i alla fall inte jag och lillsyrran. Mina storasystrar är mammas barn, men jag vete sjutton om jag och lillsyrran är det. Känns inte så.
De har också varit nummer ett för varandra, min mor och far, vi barn är nånting som bara hängt med, inte mer. Och givetvis måste det vara så att det ger sår och ärr???

Jag pratade med en kär vän häromdagen, verbaliserade lite tankar, och kom till insikt om att det är mycket jag inte ens varit medveten om förrän på senare år, kommentarer som sitter djupt och fortfarande skadar, saker som framförallt min mor sagt, och där min far aldrig klivit fram och sagt emot, som egentligen är helt sjuka men vars konsekvenser jag inte ens funderat över.
Jag berättade för min vän om hur min mor ofta, ofta berättat om hur mina systrar var som små dockor, hur de låg så fint i barnvagnen (nu pratar vi bebis, ok?), och så kom jag, som "ställde till", som inte ens kunde ligga stilla där i vagnen, och min vän blev alldeles tyst.
"Men vad säger du?!?", sa hon, och då insåg jag vad det var jag sa. Vad det faktiskt betyder. Och hur min mor under hela min uppväxt bankat in budskapet i mej...

Är jag knäpp nu? Har jag flippat på riktigt? Vad finns det för mening med att dra upp gammal skit, att rota i sånt som hände för årtionden sen?
Fast så är det ju inte. Om det varit så vore ju allt bra, men det är ju faktiskt så att det fortfarande bankas, fortfarande påpekas hur alla mina fel och brister visade sej redan i vaggan...

Jag minns min skolgång, när jag haft engelskprov och hade 98 poäng av 100, och kommentaren var "Var det inte onödigt att ha två fel?", och det är symptomatiskt, minst sagt.
Undra på att man ledsnade. Undra på att jag gav fan i alltihop, revolterade vilt, drog hemifrån så fort jag kunde och utsatte mej själv för en massa skit (nej, inga droger, "bara" destruktiva förhållanden på gränsen till farliga), undra på att jag aldrig aldrig aldrig gick till mina föräldrar när jag fick problem...
Vad hade jag gjort utan lillsyrran?

Usch. Kanske är jag det där övertydliga exemplet på "jag ska aldrig göra mot mina barn det mina föräldrar gjorde mot mej"?
Jag önskar bara att de inte kunde komma åt mej som de fortfarande gör. Att jag inte blev den där lilla flickan igen, hon som aldrig kunde göra nånting rätt hur mycket hon än försökte, hon som var så olik de där perfekta storasyskonen, hon som till slut gav fan i alltihop och skapade sitt eget liv, utan stöd och hjälp från någon ursprungsfamilj.
Men visst blir jag hon. Och de sårar och skadar fortfarande, vad jag än försöker inbilla mej.
"Du låter så bitter", säger min man, och jag säger att nej, bitter är jag inte, inte längre, men jag har ännu inte kommit förbi det. Gör man det någonsin? Fortsätter man det där totalt futila sökandet efter godkännande, trots att man vet att det är hopplöst?

Försöker fokusera på mej och mitt, det jag har skapat, på min familj som till varje pris ska skyddas från den där giftiga atmosfären som omgett mej. Här skapar vi inte fasader, här visar vi varandra vilka vi är och stöttar varandra i det!
Det är målet. Men misslyckas jag inte också där? Som med allting annat. För inget är någonsin bra nog, det fick jag med mej i modersmjölken - som sinade efter tre veckor, för det har jag minsann fått veta, det också. Att jag inte ens kunde hålla igång amningen av mej...

Vadå inte bitter???


onsdag 10 augusti 2011

Mummel om förståelse

Åter i verkligheten, efter en helt fantastisk semestervecka med make och lillunge, och jag måste säga att det var ett bra beslut att åka. För även om den där gnagande skräcken alltid ligger under allting, som en vidrig kuliss, kunde jag både njuta av att se min yngste sons oblandade lycka över allt (utom myrorna som tyvärr kryllade i trädgården...) och ladda lite batterier. Tror jag. Även om jag lyckades slå halvt ihjäl mej genom att nästan trilla nerför trappan. En sådan där nästan-stege-vindstrappa, ni vet, sovrummet låg i inredd vind, och jag tappade balansen. Räddade mej och min rygg genom att troligen bryta lite tår, men vadå - jag kunde gå, även om jag tvingades hoppa över en del som innehöll för långa eller svåra promenadavsnitt...

Nåja. En massa skönhet, bara vackert väder, upplevelser och glädje - det var en fin vecka.

Så: hemkomst. Skönt det också, föräldrarna hade gjort sin plikt, alla växter lever och tomater och paprika är bra på gång att ge frukt. Eller bär. Vad det nu är.
Dottern är utskriven och hemma, katten är hemma efter att ha fått ordentligt med mat och veterinärkoll (inte vaccinerad, öronskabb, nu åtgärdat), och allt gungar, givetvis.
Så kom den stora smällen. Släkt på besök, moster och kusin till barnen, och alla samlas i stugan för en eftermiddag av... Ja, vad? Varför utsätter man sej, egentligen?

Det var trevligt, till att börja med. För just den mostern är min älskadesystervän och försöker förstå, och klarar det någotlunda bra. Kusinen och hans tjej är härliga, de också, och det är alldeles för sällan vi ses. Och sen, sen kommer en syster till.
"Mamma, är det bara jag, eller har stämningen förändrats?", säger dottern och jag säger nej, det är inte bara du, det är så det är. Har en människa behov av att vara i centrum, oavbrutet, förändras allt då hon kliver in. Och tar över.
Tillochmed andra systers man var tyst, och han är aldrig tyst. Jag gör som jag alltid gör, tar mina tre steg tillbaka, deltar inte längre utan observerar, mest för att undvika de oundvikliga hugg som kommer. Rakt i hjärtat, vanligen, elakheter maskerade som "skämt" i de flesta fall.

Möter min älskade i köket, vi ser på varandra och säger att nu, nu är det dags att åka hem. Så vi säger adjö, och familjen går mot bilen medan jag kramar om min älskadesystervän och lille (nära 2 meter långe) systerson.
Hittar dottern gråtande.
Min far har, trots att jag just innan vi for på semester suttit vid deras köksbord och förklarat mycket tydligt vilka ämnen som helt enkelt inte får tas upp, gått på dottern om hennes framtidsplaner. Det vanliga, helt enkelt, eller det vanliga för mej, det jag är uppvuxen med, uppskrämd med:
"Du måste använda det du har i skallen, vi vet ju att du kan om du vill, ska du inte börja plugga, du måste ju förstå att..."

Vad ska jag göra för att få dem att förstå? Och om inte förstå, åtminstone respektera det jag säger, respektera att de inte förstår och därför inte ska klampa på som om det är normalitet vi har att handskas med här???
Hon gråter fortfarande, dottern, gråter och säger att hon inte orkar vara en besvikelse för alla, att hon inte orkar, punkt, och jag försöker få henne att förstå att de inte betyder något i vårt liv, att de helt enkelt är en jävla börda att stå ut med, men att vi inte behöver se dem som viktiga, inte behöver bry oss om vad de säger tycker tänker eftersom de inte vet ett skit.

Jo, jag tog det med min mor. Hon börjar "jamen, ska vi inte få säga nånting...?" och jag säger nej, ni ska inte säga ett jävla dugg, inte om framtiden och inte om sånt ni inte förstår och vägrar att ens försöka förstå.
"Hur ska jag få er att fatta att ni inte kan vänta er "normala" reaktioner?" säger jag, och hon fortsätter med ursäkterna, eller vad det nu är.

Här har vi en av de tyngsta bitarna, för mej. Att mina "närmaste" helt enkelt inte är intresserade av att lära sej vad allt handlar om när det gäller min dotter. Jag sa till min mor att jag verkligen skulle uppskatta om de, nån gång, försökte. Jag har lämnat buntvis med information om diagnosen, om vad den innebär, jag har pratat mej blå, förklarat - men det går inte in. Och så klampar de på, och riskerar att tippa henne över kanten.
Nej, jag lägger inte ansvaret på dem, det är hennes, alltid hennes, men det är så jävla onödigt att lägga sten på sten på hennes börda. Till henne säger jag att hon faktiskt får lov att acceptera att de inte kan förstå, att de inte kan acceptera, och så får jag skuldkänslor för att jag faktiskt lägger större ansvar på henne än på dem - eller gör jag?
En sak vet jag: jag slits i bitar mellan mina föräldrar och min dotter. Det hela kan komma att sluta med val, val jag inte vill göra, och det gör mej alldeles förtvivlad.
"Då kommer det ju att vara så att pappa och jag inte kan träffa henne", vräker mor ur sej, och jag frågar om det är så hon vill ha det? Om hon inser vad det är hon säger, och vad det innebär för min del?
Hon backar. Till min stora förvåning...

Därtill: gråtande dotter ringer mitt i semestern, hennes far har ringt för första gången på vemvetnär, och han har cancer. Vet inte var eller vilken sort, biopsi i dagarna, tydligen, men ändå.
Och jag blir rasande på fanskapet. Ännu en gång ska han skada mina barn.
Stolt blir jag också, för båda barnen visar vilka de är i sammanhanget: han kan ta bort sej helt från deras liv, inte finnas alls för dem när de behöver honom, svika helt och fullt, men när han behöver dem finns de där för honom. Av eget val.
"Jag är en bättre människa än vad han är", sa min son som förklaring.
Ja, det är han. Och hon också. Vad som än händer.

<