Just nu har jag ingen aning om vad jag ska göra.
Jag tar reda på vad man kan göra, upptäcker att beslut ska överklagas i första hand till socialnämnden, och att deras nästa sammanträde är i - september.
Kan man begära inhibition av såna här beslut???
Ska träffa en kollega idag. Se om h*n kan få ut historien stort. Nu är det nog.
Dottern säger: Kör mamma. Det kan inte bli värre.
Jag tänker att de faktiskt inte kan ha fattat ett jävla dugg, inte insett att det här är en ung människa som behöver stöd, och att det inte rör sej om veckor eller månader utan åratal innan hon har förmåga och verktyg att hantera sin vardag. Om ens nånsin. Att det kräver tätt samarbete mellan myndigheterna, inte förflyttning av ansvar hit och dit, inte "det är inte vi, det är dom"...
Jag bara gråter och ser ut som en albinokanin. Lilleman far med mormor till stugan över dagen, och det är tur det. Han såg nog med tårar igår.
Kanske skulle man ringa socialchefen? Ta reda på hur man begär en inhibition av idiotbeslut?
Jag vet inte vad jag ska göra. Vet nån?
torsdag 25 juni 2009
onsdag 24 juni 2009
Oerhörda misstag utan ansvariga
Nån som minns det här?
Jag kan redovisa resultatet nu.
Såhär ligger det till:
Eftersom de beviljade åtgärderna inte fungerar dras de in.
I praktiken innebär det följande:
Min dotter får två veckor på sej att utrymma och städa lägenheten, sen står hon på gatan.
"Men", säger jag, "men, men, men.... Vad ska hon göra, var ska hon bo?"
"Hon får kolla med kompisar, det finns ju en ansökan om skyddad boende men handläggaren är på semester så det vet vi inte hur det ligger till med".
"Men", säger jag igen, "men men men men men.... Menar ni att ni ställer henne på gatan och inte har nåt ansvar?"
"Ja", svarar den där mellanchefen som kallats in eftersom jag blev förbannad när handläggaren bara hänvisade till att hon lydde order och krävde att ordergivaren själv skulle infinna sej.
Mera menmenmen. Och så frågar jag om det verkligen är sant. Och det är det. De har gjort vad de kunnat, anser de, satt in det bistånd de kunnat och det har ju inte fungerat så nu dras det in. Lägenhet, stödteam, larm, hela kitet. Två veckor. Och ansvarig är Någon Annan. Psyk, kanske. Eller LSS. Någon Annan bara, inte dom.
Jag förstummas och bara gråter och försöker få fatt på människorna bakom tjänstemännen, försöker säga att det är ju för fan mitt barns liv det gäller och då säger han:
"En del hamnar mellan stolarna, din dotter är en av dom. Det är tråkigt, men så är det. Vi följer våra regler."
Och handläggaren:
"Du ska veta att ni inte är ensamma om att vara i den här situationen".
Är det en tröst? Och i så fall: för vem?
Jag tänker: De måste skydda sej, de måste låtsas som om det inte är riktiga människor de har att göra med, de måste rättfärdiga sej genom att säga att de har skyldigheter gentemot hyresbolaget eller reglerna eller vad fan som helst för annars skulle de vara tvungna att inse att de kanske just fällt dödsdomen över min dotter.
"Du kan ju inte lägga ansvaret på mej", säger handläggaren, hon som har varit med hela tiden och var med om att skriva ut ungen från behandlingshemmet och placera henne i en lägenhet, ensam.
Kan jag inte? Just watch me. Men mest, allra mest, lägger jag ansvaret på mellanchefen, han som höjde rösten, vek undan med blicken, var spydig - testade alla härskarmetoder han kunde komma på i mötet med den förtvivlade mammatrasan som inte har en aning om vad hon ska göra nu.
Vad var det jag sa känns inte ok. Inte alls. Även om det nu råkar vara så.
Kanske dör jag också.
Jag kan redovisa resultatet nu.
Såhär ligger det till:
Eftersom de beviljade åtgärderna inte fungerar dras de in.
I praktiken innebär det följande:
Min dotter får två veckor på sej att utrymma och städa lägenheten, sen står hon på gatan.
"Men", säger jag, "men, men, men.... Vad ska hon göra, var ska hon bo?"
"Hon får kolla med kompisar, det finns ju en ansökan om skyddad boende men handläggaren är på semester så det vet vi inte hur det ligger till med".
"Men", säger jag igen, "men men men men men.... Menar ni att ni ställer henne på gatan och inte har nåt ansvar?"
"Ja", svarar den där mellanchefen som kallats in eftersom jag blev förbannad när handläggaren bara hänvisade till att hon lydde order och krävde att ordergivaren själv skulle infinna sej.
Mera menmenmen. Och så frågar jag om det verkligen är sant. Och det är det. De har gjort vad de kunnat, anser de, satt in det bistånd de kunnat och det har ju inte fungerat så nu dras det in. Lägenhet, stödteam, larm, hela kitet. Två veckor. Och ansvarig är Någon Annan. Psyk, kanske. Eller LSS. Någon Annan bara, inte dom.
Jag förstummas och bara gråter och försöker få fatt på människorna bakom tjänstemännen, försöker säga att det är ju för fan mitt barns liv det gäller och då säger han:
"En del hamnar mellan stolarna, din dotter är en av dom. Det är tråkigt, men så är det. Vi följer våra regler."
Och handläggaren:
"Du ska veta att ni inte är ensamma om att vara i den här situationen".
Är det en tröst? Och i så fall: för vem?
Jag tänker: De måste skydda sej, de måste låtsas som om det inte är riktiga människor de har att göra med, de måste rättfärdiga sej genom att säga att de har skyldigheter gentemot hyresbolaget eller reglerna eller vad fan som helst för annars skulle de vara tvungna att inse att de kanske just fällt dödsdomen över min dotter.
"Du kan ju inte lägga ansvaret på mej", säger handläggaren, hon som har varit med hela tiden och var med om att skriva ut ungen från behandlingshemmet och placera henne i en lägenhet, ensam.
Kan jag inte? Just watch me. Men mest, allra mest, lägger jag ansvaret på mellanchefen, han som höjde rösten, vek undan med blicken, var spydig - testade alla härskarmetoder han kunde komma på i mötet med den förtvivlade mammatrasan som inte har en aning om vad hon ska göra nu.
Vad var det jag sa känns inte ok. Inte alls. Även om det nu råkar vara så.
Kanske dör jag också.
tisdag 23 juni 2009
Mummel om mammigheter
Jag är en mittemellan just nu, mittemellanmamma, och därför blir jag fantastiskt road av sådant här.
När den där som är 22 föddes var jag skiträdd för att göra fel, sprang på BVC minst en gång i veckan och vägde och mätte och sög i mej allt "experterna" sa, för jag skulle ju bli den perfekta mamman, jajamen.
Nummer två, knappt tre år senare, var jag lite mer avslappnad med. Kanske därför att den där jävla BVC-experten bevisligen haft så fel, så fel vid ett antal tillfällen, iallafall rände jag inte där lika ofta då.
Med nummer tre... Ja, han fick vara som han var, så länge ungen såg ut att må bra ansåg jag att allt var bra. Jag födde honom på nolltid, förlossningen var en total kraftupplevelse, en lyckokick, och sen talade jag om att jag inte tänkte åka hem förrän amningen var igång ordentligt.
"Men du som är trebarnsmamma kan väl åka hem..." lät det, och den luttrade 35-åringen, som vet att amning visserligen är naturligt men därför inte problembefriat, vägrade. Icke förrän allt fungerade, som sagt.
Och jag släppte inte in bebistittare på tre veckor! Alla var skitförbannade, men jag visste ju dels hur trött man faktiskt är efter en sån otrolig prestation som en så kallat naturlig förlossning faktiskt är och därefter följande hormonstormar och dels att det tar tid att börja lära känna den där nya lilla människan...
När den första lilla ungen kom var det folk i stugan dag och natt, och jag var så utmattad så jag bara grät, för det skulle ju umgås och bjudas på kaffe och samtidigt ammas och bytas och tvättas och städas och donas - och givetvis använde jag tygblöjor. Mycket tvätt, det.
Jag använde tygblöjor till nummer två och tre också, men inte sådär tvångsmässigt. Inte för att det "skulle vara så", utan för att jag faktiskt upptäckt att de där små rumporna klarade sej utan blöjutslag med tygblöja och ullbyxa.
Och nej, ullbyxa är inte för varmt på sommaren. Bra mycket bättre än plast, faktiskt, de ventileras ju, s a s. Inget tätt där, inte.
Och ja, jag ammade länge. Så länge barnen ville, faktiskt. 11 månader med den förste, 9 månader med nummer två (hon ääääälskade mat, ville hellre ha gröt, till min stora sorg...) och den siste lille filuren tvingades jag sätta stopp för, efter 2 ½ år...
Han har förresten varit sjuk typ fem gånger hittills i sitt liv. Frisk liten grabb. Som de andra var, undantaget medfödda och troligen nedärvda grejor för dotterns del, då. Annars har hon i princip bara haft barnsjukdomar.
Undrar vilken typ jag tillhör? Är jag en sån där "sektmamma", en sån som ska tala om hur det "ska vara"? Tror inte det, faktiskt. Jag har väl en del erfarenheter jag kan dela med mej av, och gärna gör, men jag vet att jag alltid, utan undantag, säger "...men alla barn är ju individer och personligheter, det som passar den ena funkar inte för den andra".
Vilket jag står för. In i döden. Ha!
När den där som är 22 föddes var jag skiträdd för att göra fel, sprang på BVC minst en gång i veckan och vägde och mätte och sög i mej allt "experterna" sa, för jag skulle ju bli den perfekta mamman, jajamen.
Nummer två, knappt tre år senare, var jag lite mer avslappnad med. Kanske därför att den där jävla BVC-experten bevisligen haft så fel, så fel vid ett antal tillfällen, iallafall rände jag inte där lika ofta då.
Med nummer tre... Ja, han fick vara som han var, så länge ungen såg ut att må bra ansåg jag att allt var bra. Jag födde honom på nolltid, förlossningen var en total kraftupplevelse, en lyckokick, och sen talade jag om att jag inte tänkte åka hem förrän amningen var igång ordentligt.
"Men du som är trebarnsmamma kan väl åka hem..." lät det, och den luttrade 35-åringen, som vet att amning visserligen är naturligt men därför inte problembefriat, vägrade. Icke förrän allt fungerade, som sagt.
Och jag släppte inte in bebistittare på tre veckor! Alla var skitförbannade, men jag visste ju dels hur trött man faktiskt är efter en sån otrolig prestation som en så kallat naturlig förlossning faktiskt är och därefter följande hormonstormar och dels att det tar tid att börja lära känna den där nya lilla människan...
När den första lilla ungen kom var det folk i stugan dag och natt, och jag var så utmattad så jag bara grät, för det skulle ju umgås och bjudas på kaffe och samtidigt ammas och bytas och tvättas och städas och donas - och givetvis använde jag tygblöjor. Mycket tvätt, det.
Jag använde tygblöjor till nummer två och tre också, men inte sådär tvångsmässigt. Inte för att det "skulle vara så", utan för att jag faktiskt upptäckt att de där små rumporna klarade sej utan blöjutslag med tygblöja och ullbyxa.
Och nej, ullbyxa är inte för varmt på sommaren. Bra mycket bättre än plast, faktiskt, de ventileras ju, s a s. Inget tätt där, inte.
Och ja, jag ammade länge. Så länge barnen ville, faktiskt. 11 månader med den förste, 9 månader med nummer två (hon ääääälskade mat, ville hellre ha gröt, till min stora sorg...) och den siste lille filuren tvingades jag sätta stopp för, efter 2 ½ år...
Han har förresten varit sjuk typ fem gånger hittills i sitt liv. Frisk liten grabb. Som de andra var, undantaget medfödda och troligen nedärvda grejor för dotterns del, då. Annars har hon i princip bara haft barnsjukdomar.
Undrar vilken typ jag tillhör? Är jag en sån där "sektmamma", en sån som ska tala om hur det "ska vara"? Tror inte det, faktiskt. Jag har väl en del erfarenheter jag kan dela med mej av, och gärna gör, men jag vet att jag alltid, utan undantag, säger "...men alla barn är ju individer och personligheter, det som passar den ena funkar inte för den andra".
Vilket jag står för. In i döden. Ha!
måndag 22 juni 2009
Misstag att inte anmäla?
Just nu är det mycket tårar, mycket prat med storsonen, och så inihelvete mycket uppgivenhet.
Att s a s sitta på bänken och inte kunna göra någonting är så vidrigt att det faktiskt tar andan ur mej.
Soctanten ringer, och på nåt underligt vis lyckas hon anklaga mej trots att jag är utkastad ur actionzonen - dottern har inte kommit till uppgjort möte, hon svarar inte då de ringer, öppnar inte dörren...
Hur kan jag göra nåt? Eller ens veta om vad som händer?
Nu: jag vet att de har eller har haft möte, eftersom tanten ringde och frågade om jag trodde att dottern skulle komma, det är ett viktigt möte som hon måstemåstemåste dyka upp vid. Och hur ska jag veta det???
Såhär är det tydligen: soc tycker inte att hon klarar av att bo ensam. Och då förlorar hon sitt boende.
Jaha. Var gör de av henne då? Just den saken är mycket oklar. "Det är kö till skyddat boende", var svaret som jag fick.
Skyddat boende?!?!? Är de galna allihop??? Finns ingen möjlighet att det skulle funka med ett skyddat boende, det enda det skulle leda till är att mitt barn skulle bli ännu sjukare, ännu mer uppgiven, ännu mer beroendegjord istället för att få stöttning att göra sej ett eget liv, ett självständigt liv, utifrån de förutsättningar hon har.
Jag tog fram min skrivelse inför utskrivningen från behandlingshemmet. Jag ställde de här frågorna då, hur kommunen hade tänkt sej att fixa stödet hon behövde. Jag pratade mej blå om att hon just börjat komma igång med att träna sej på att fixa för sej, att vara ansvarig för inköp och ekonomi och matlagning och städning men att hon inte alls var färdig för utskrivning.
Idag sa soctanten: "Behandlingshemmet borde ha talat om att hon inte klarade att bo ensam."
Vafan gör man???
Jag vet att jag borde anmält handläggningen redan då, men det är mycket man borde och inte gör för att försöka behålla nån sorts god vilja från myndigheternas sida. Nu undrar jag om det är för sent. Betraktas vi/hon som pågående ärende? Kan de manipulera saker i efterhand? Orkar jag?
Att s a s sitta på bänken och inte kunna göra någonting är så vidrigt att det faktiskt tar andan ur mej.
Soctanten ringer, och på nåt underligt vis lyckas hon anklaga mej trots att jag är utkastad ur actionzonen - dottern har inte kommit till uppgjort möte, hon svarar inte då de ringer, öppnar inte dörren...
Hur kan jag göra nåt? Eller ens veta om vad som händer?
Nu: jag vet att de har eller har haft möte, eftersom tanten ringde och frågade om jag trodde att dottern skulle komma, det är ett viktigt möte som hon måstemåstemåste dyka upp vid. Och hur ska jag veta det???
Såhär är det tydligen: soc tycker inte att hon klarar av att bo ensam. Och då förlorar hon sitt boende.
Jaha. Var gör de av henne då? Just den saken är mycket oklar. "Det är kö till skyddat boende", var svaret som jag fick.
Skyddat boende?!?!? Är de galna allihop??? Finns ingen möjlighet att det skulle funka med ett skyddat boende, det enda det skulle leda till är att mitt barn skulle bli ännu sjukare, ännu mer uppgiven, ännu mer beroendegjord istället för att få stöttning att göra sej ett eget liv, ett självständigt liv, utifrån de förutsättningar hon har.
Jag tog fram min skrivelse inför utskrivningen från behandlingshemmet. Jag ställde de här frågorna då, hur kommunen hade tänkt sej att fixa stödet hon behövde. Jag pratade mej blå om att hon just börjat komma igång med att träna sej på att fixa för sej, att vara ansvarig för inköp och ekonomi och matlagning och städning men att hon inte alls var färdig för utskrivning.
Idag sa soctanten: "Behandlingshemmet borde ha talat om att hon inte klarade att bo ensam."
Vafan gör man???
Jag vet att jag borde anmält handläggningen redan då, men det är mycket man borde och inte gör för att försöka behålla nån sorts god vilja från myndigheternas sida. Nu undrar jag om det är för sent. Betraktas vi/hon som pågående ärende? Kan de manipulera saker i efterhand? Orkar jag?
onsdag 17 juni 2009
Mummel om pyspunka
När semestern slår till går luften ur, det är ett intressant fenomen.
Som en ballong med hål i krymper jag, eller orken, till ingenting, och jag tänker att det är synd om den stackars ungen som måste vara hemma med mej. Kanske hade han haft det bättre på fritids ändå?
Nää. Det är inte så det funkar, jag kan inte tro det, inte på riktigt.
Jag tittar på honom när han vimsar omkring och gör det han vill just för stunden, har lite tråkigt ibland, sen inte - och känner att så, just så, ska det vara när man har sitt första riktiga sommarlov.
Lite tråkigt ibland, och så ett äventyr. Äventyr behöver inte vara genomarrangerade eller svindyra heller, och tillochmed en helt utmattad morsa orkar tillåta en egen promenad, en liten tur till morfar (som bor ett par hundra meter bort), och så kiosken på hemvägen med tjugan som morfar givetvis slängde fram i nypan.
Kioskfarbrorn är en guldgubbe, så tjugan räckte lååååångt den här gången!
Då gör det inte så mycket att mamman har pyspunka och oerhörd huvudvärk (stress-släpp-huvudvärk, finns det?) och inte kan leka, bara spela kort just nu.
Vi vann varsin omgång poängpoker igår, förresten. När vi lärt oss ordentligt ska vi sno storebrors pokerbord och spelmarker och bli riktiga korthajar.
Men vändåtta leder i popularitetsligan.
Ni ser. Äventyr och äventyr, trots pyspunka...
Som en ballong med hål i krymper jag, eller orken, till ingenting, och jag tänker att det är synd om den stackars ungen som måste vara hemma med mej. Kanske hade han haft det bättre på fritids ändå?
Nää. Det är inte så det funkar, jag kan inte tro det, inte på riktigt.
Jag tittar på honom när han vimsar omkring och gör det han vill just för stunden, har lite tråkigt ibland, sen inte - och känner att så, just så, ska det vara när man har sitt första riktiga sommarlov.
Lite tråkigt ibland, och så ett äventyr. Äventyr behöver inte vara genomarrangerade eller svindyra heller, och tillochmed en helt utmattad morsa orkar tillåta en egen promenad, en liten tur till morfar (som bor ett par hundra meter bort), och så kiosken på hemvägen med tjugan som morfar givetvis slängde fram i nypan.
Kioskfarbrorn är en guldgubbe, så tjugan räckte lååååångt den här gången!
Då gör det inte så mycket att mamman har pyspunka och oerhörd huvudvärk (stress-släpp-huvudvärk, finns det?) och inte kan leka, bara spela kort just nu.
Vi vann varsin omgång poängpoker igår, förresten. När vi lärt oss ordentligt ska vi sno storebrors pokerbord och spelmarker och bli riktiga korthajar.
Men vändåtta leder i popularitetsligan.
Ni ser. Äventyr och äventyr, trots pyspunka...
lördag 13 juni 2009
Misstag att tro att vissa inte är idioter
Har lyssnat påp yadayadayadahalvfyllesnack så jag nästan blivit dråpare.
Till sist orkade jag inte mer, så då fräste jag. Det hjälpte inte heller, så då röt jag. När inte heller det fick tyst på fanskapet åkte jag hem.
Vissa människor ska inte dricka alkohol. Är de inskränkta, trångsynta och saknar respekt för andras åsikter, eller snarare helt saknar respekt för andra, blir det fan inte bättre av bärs.
Idiot.
Jag får säga så. Här. Risken är dock stor att jag säger det till människan en vacker dag, och då blir det inte kul.
Till sist orkade jag inte mer, så då fräste jag. Det hjälpte inte heller, så då röt jag. När inte heller det fick tyst på fanskapet åkte jag hem.
Vissa människor ska inte dricka alkohol. Är de inskränkta, trångsynta och saknar respekt för andras åsikter, eller snarare helt saknar respekt för andra, blir det fan inte bättre av bärs.
Idiot.
Jag får säga så. Här. Risken är dock stor att jag säger det till människan en vacker dag, och då blir det inte kul.
Mummel om ... nåt
Jag tog vackra, vackra bilder av smultronplantor i full blom mellan stenarna i en gammal mur, och tänker att nu, nu måste man faktiskt njuta av sommaren, annars hinner man inte med.
Det blommar. Jag såg ett hav av midsommarblomster, och ögonen gör nästan ont av allt det lila.
Molnen är blygrå, men har än så länge inte släppt sitt innehåll, det kommer väl till kvällen när det är meningen att stans partysugna ska gå till utescenen och lyssna på musik...
Och jag, jag lyssnar på en tjutande polisradio som jag måste ha på högsta volym eftersom jag inte hör något när de pratar annars, den står långt ifrån min plats på redaktionen och det går inte att skaffa en till, det kostar ju pengar.
Förresten ska de snart byta system, polisen. Då är det kört, no more polisradio.
Jag tänker att jag borde blogga som andra gör, bara slänga in en intetsägande bild och två rader blaj, men det pallar jag inte. Vad är det till för, det här?
Det är till för mej. Egotripp. Ventil. Älskade ältande...
Det blommar. Jag såg ett hav av midsommarblomster, och ögonen gör nästan ont av allt det lila.
Molnen är blygrå, men har än så länge inte släppt sitt innehåll, det kommer väl till kvällen när det är meningen att stans partysugna ska gå till utescenen och lyssna på musik...
Och jag, jag lyssnar på en tjutande polisradio som jag måste ha på högsta volym eftersom jag inte hör något när de pratar annars, den står långt ifrån min plats på redaktionen och det går inte att skaffa en till, det kostar ju pengar.
Förresten ska de snart byta system, polisen. Då är det kört, no more polisradio.
Jag tänker att jag borde blogga som andra gör, bara slänga in en intetsägande bild och två rader blaj, men det pallar jag inte. Vad är det till för, det här?
Det är till för mej. Egotripp. Ventil. Älskade ältande...
fredag 12 juni 2009
Mummel om mönster
Nu
är vi där igen.
Hon har slutat ta medicin. Slutat gå till psyk. Slutat svara när hennes stödperson ringer. Slutat släppa in stödteamet.
Och nu får hennes handläggare order om att kasta ut henne från lägenheten.
Jag säger: Har ni pratat med psyk? och det har de förstås inte, och jag vet inte vad jag ska göra.
Det är inte det att jag inte vet vad som ska hända, det här har jag genomlevt gång på gång under många år nu. In i självdestruktiviteten, så djupt att hon för sej själv kan rättfärdiga att hon gör sej illa, eller ännu mer illa menar jag förstås.
Och vad skulle beslutsfattarna på soc säga om hon nu lyckas ta död på sej i förtvivlan, att det ju inte var meningen men man måste ju följa de regler som finns för vad-det-nu-är, fuck att reglerna är gjorda för normalstörda och inte för bipolära med borderline och nån sorts förändring i lillhjärnan som ingen har förklarat för henne och klaffläckage i hjärtat som skrämmer skiten ur henne men som hon inte får kolla nån gång per år för att det inte är "farligt" och....
Jag orkar fan inte. Men kommer, givetvis, att fortsätta lik förbannat.
Trots att hon inte vill prata med mej nu. För att jag inte lägger mej platt sådär som borderlineare vill att världen ska.
Just nu är jag Satan. Det är inte bra. Kanske kommer hon att se mej som en av de goda igen, men det ska man inte ge sej fan på. Jag kan nämligen inte lägga mej platt, jag måste fortsätta att försöka stötta henne att bli en självständig människa, oberoende, inte i klorna på jävla socialen som med sina stelbenta regler gjorda för friska människor är på väg att bidra till mitt barns död.
är vi där igen.
Hon har slutat ta medicin. Slutat gå till psyk. Slutat svara när hennes stödperson ringer. Slutat släppa in stödteamet.
Och nu får hennes handläggare order om att kasta ut henne från lägenheten.
Jag säger: Har ni pratat med psyk? och det har de förstås inte, och jag vet inte vad jag ska göra.
Det är inte det att jag inte vet vad som ska hända, det här har jag genomlevt gång på gång under många år nu. In i självdestruktiviteten, så djupt att hon för sej själv kan rättfärdiga att hon gör sej illa, eller ännu mer illa menar jag förstås.
Och vad skulle beslutsfattarna på soc säga om hon nu lyckas ta död på sej i förtvivlan, att det ju inte var meningen men man måste ju följa de regler som finns för vad-det-nu-är, fuck att reglerna är gjorda för normalstörda och inte för bipolära med borderline och nån sorts förändring i lillhjärnan som ingen har förklarat för henne och klaffläckage i hjärtat som skrämmer skiten ur henne men som hon inte får kolla nån gång per år för att det inte är "farligt" och....
Jag orkar fan inte. Men kommer, givetvis, att fortsätta lik förbannat.
Trots att hon inte vill prata med mej nu. För att jag inte lägger mej platt sådär som borderlineare vill att världen ska.
Just nu är jag Satan. Det är inte bra. Kanske kommer hon att se mej som en av de goda igen, men det ska man inte ge sej fan på. Jag kan nämligen inte lägga mej platt, jag måste fortsätta att försöka stötta henne att bli en självständig människa, oberoende, inte i klorna på jävla socialen som med sina stelbenta regler gjorda för friska människor är på väg att bidra till mitt barns död.
onsdag 10 juni 2009
Mummel om kurser
Så var man ännu en gång långt hemifrån, på rymen, med mål att lära...
Och jag tänker:
Herregud/inna, är jag så gammal?!?
och
Jisses, så skönt det var att vara sådär ung och veta hur världen är!
Annars känner jag att jag blir så inihelvete irriterad, men då går jag, i skogen, utefter stranden, doppar fötterna i havet...
Kanske vågar jag doppa hela mej innan jag åker tillbaka till verkligheten igen.
Och jag tänker:
Herregud/inna, är jag så gammal?!?
och
Jisses, så skönt det var att vara sådär ung och veta hur världen är!
Annars känner jag att jag blir så inihelvete irriterad, men då går jag, i skogen, utefter stranden, doppar fötterna i havet...
Kanske vågar jag doppa hela mej innan jag åker tillbaka till verkligheten igen.
torsdag 4 juni 2009
Känner mej som ett misstag
En minut i taget överlever man, men det är fan inte roligt.
Stress överallt. Jobbet är för jävligt just nu, vi är tre-fyra personer för lite för att kunna göra en ens ok produkt, varje dag går jag hem med en klump i halsen och en tung känsla i magen, allt skulle ha kunnat göras så mycket bättre om det bara fanns tid...
Tid finnes icke. Och på sätt och vis är det bra, om man tänker efter. För man hinner inte fundera värst mycket på nånting.
Och så förhandlingarna, löneförhandlingar ovanpå allt. Är jag bra? Kommer jag att kunna ta tillvara medlemmarnas intressen, orka stå emot Företaget?
Måste man så måste man och det är alltid lättare att hjälpa andra än sej själv. Så jag hjälper andra. Det är vad jag gör.
Och barnen? Ingenting. En minut i taget. Rädsla. Hoppar högt av varje telefonsignal, är det ett skyddat samtal är jag på en sekund i fight-or-flight läge, och än så länge vinner fight.
Faktiskt.
Stress överallt. Jobbet är för jävligt just nu, vi är tre-fyra personer för lite för att kunna göra en ens ok produkt, varje dag går jag hem med en klump i halsen och en tung känsla i magen, allt skulle ha kunnat göras så mycket bättre om det bara fanns tid...
Tid finnes icke. Och på sätt och vis är det bra, om man tänker efter. För man hinner inte fundera värst mycket på nånting.
Och så förhandlingarna, löneförhandlingar ovanpå allt. Är jag bra? Kommer jag att kunna ta tillvara medlemmarnas intressen, orka stå emot Företaget?
Måste man så måste man och det är alltid lättare att hjälpa andra än sej själv. Så jag hjälper andra. Det är vad jag gör.
Och barnen? Ingenting. En minut i taget. Rädsla. Hoppar högt av varje telefonsignal, är det ett skyddat samtal är jag på en sekund i fight-or-flight läge, och än så länge vinner fight.
Faktiskt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)