söndag 30 januari 2011

Trivselmummel

Tvätt och handboll, lagom aktivitet för söndagens väntan på lilleman, och jag trivs alldeles väldigt.

Bara småsaker, men så värdefullt - titta på Amelie från Montmartre bara för att älsklingen aldrig sett den och jag gärna vill ha en sak till att dela med honom, eller lyssna tillsammans på en skiva han återupptäckt, eller bara ligga nära, nära och lyssna till hans andning...

Så självklart. Och det är ganska fantastiskt att se och höra hur han öppnar sej mer och mer, hur han i någon sorts självinsikt förvånas över att alla de där småsakerna betyder så mycket.

"När jag lärde mej att kramas..." säger han, och fortsätter med att berätta om hur det är att i mogen ålder inse hur mycket en kram betyder, särskilt för honom själv, och hur mycket det betyder att kunna ge sin vän en kram, vännen som aldrig fått nån förutom i sexuella sammanhang... Att det ger en ogripbar men tydlig extradimension, den där positiva fysiska kontakten.

För ett år sen lärde han sej att kramas, och jag vet hur ledsen jag kände mej över det faktum att han levt ett liv utan de där fysiska ömhetstecknen - utan sexuell betydelse, säger det igen... Förstår någon?

Jag ryser när jag tänker på att han växte upp utan några kramar. Inga pussar godnatt från någon. För så gjorde man inte, helt enkelt.
Och jag trivs oerhört med att se honom krama vänner och familj, och vänner och familj har slutat spänna ihop sej och ta ett steg tillbaka, de kramar de också, nuförtiden, och jag känner mej stolt, för visst är det så att kramar gör världen lite, litet bättre?

Tänker på hur det skulle ha varit om jag inte varit så fysisk som jag är, om inte mina barn fått alla dessa pussar och kramar under sin uppväxt (och fortfarande) - och minns att det faktiskt fortfarande känns jävligt mysko att min far på äldre dagar börjat kramas och pussas hej och hejdå, varför har han egentligen det?

Ska ta en mugg kaffe och en chokladbit, och fortsätta att trivas. Handboll är helt ok som underhållning en söndag, som sagt, och sen kommer mitt lilla ljus, och alla bitar finns på plats.

torsdag 27 januari 2011

Mummel om längtan

Jag missar halva mitt barns liv, och det är ett jätteproblem för mej...

Jo, jag vet, jag är en egotrippad jävel som inte kan inse att det förstås är jättebra för älskade sladdisungen att bo halva tiden hos sin far, men ändå...

Jag trodde det skulle bli lättare med tiden, men så är det inte. I början, när vi just hade separerat, tappade jag fotfästet totalt. Givetvis bidrog allt kaos runt dottern till det, men att inte få ha den lille varje dag var det värsta. De veckor lillen var hos sin pappa blev inget annat än svarta hål, för hur det än var med allt annat var (och är) han ett strålande ljus i mitt liv.

Jag förmodar att oron gör sitt till, oron över hur han egentligen har det de veckor han inte är här, oron som förstärks varje vecka han kommer tillbaka och är uppochner både fysiskt och psykiskt, oron för hur ett litet barn påverkas av att vara utlämnad till en människa som är så helt självcentrerad som hans pappa är. Jag försöker övertyga mej själv om att det är bra att åtminstone mitt yngsta barn har en regelbunden relation med sin pappa, att jag ju vet vad det innebär för barn att inte ha det - men nackdelarna verkar överväga, och då blir det svårt.

Och jag längtar efter honom, hela tiden. När han kommer tillbaka blir livet som det ska igen, bitarna ligger helt och hållet på rätt plats, och jag blir lugn i själen.
När han inte är här är det... Hål?
"Det är mycket roligare när lillen är här", säger min älskade, och så är det. Att en liten människa kan ge så otroligt mycket, bara genom att finnas, är det inte helt underbart?

Är rädd för vad som ska hända, för att jag inte ska lyckas balansera livet åt honom tills han är stor nog att göra det själv. För att han ska bli alldeles för skadad när idoldyrkanperioden är över och han tvingas se sin pappa som han är. För att han ska bli och förbli arg på mej för att jag inte skyddat honom bättre...

Han fattas mej, nu och alla dagar jag inte får ha honom här. Jag längtar varje stund, och av någon anledning är det värre än någonsin just den här veckan.

Se det positiva? Ja, han kommer snart tillbaka, han kommer att sitta här hos mej i soffan och säga som han alltid gör, att han är så glad att vi köpte det här huset, att jag träffade älsklingen, och allt kommer att kännas helt igen...

Mitt lilla ljus. Glädjespridaren. En riktig gåva är han, och aldrig kommer jag att ångra att jag inte höll fast vid att jag hade fått nog många barn... Mirakelunge!

tisdag 25 januari 2011

Mummel om magkänslor

Jag har oro i magen igen, och kan inte ignorera känslan, eftersom jag insett att den stämmer. Varje gång.
Och jag undrar varför...
Det brukar börja som en krypande känsla i kroppen, med att jag vaknar på natten av ingen anledning alls, och när det hela utvecklats till en brännande boll i magen händer något.

Med dottern, eller med den lille. För det mesta är det dottern det gäller, och så är det nu. Jag försöker fortfarande övertala mej själv att jag inbillar mej, att det bara är nånting jag hittar på, men det är alldeles för många gånger nu, och givetvis är det så att jag snabbare går från vag oro till ren skräck, också.

Har försökt få kontakt med dottern, men hon har inte varit värst intresserad av djupare samtal, bara "...allt är ok"-svar, och jag tror henne inte. Hoppas på att få prata ordentligt med henne idag, är tidigt uppe trots sent jobb, men vad ska jag säga?

Jag säger som det är: min mammamage reagerar, och jag vill veta vad som händer. Vill inte göra som förr, vänta på att hon ska ta första steget, för det slutar för det mesta med drama och katastrof.
Som sist. Vill inte att hon sticker därifrån igen, för jag tvivlar på att hon får komma tillbaka då. Tvivlar på att finansiären tolkar det som framsteg...

För hon gör framsteg. Hennes storebror pratade om det, att hon utvecklas och att det märks att det händer saker, positiva saker, och det vill inte säga lite när det kommer från honom. Han håller nämligen distans, han orkar inte vara involverad, och det gör mej glad att han kan se att det finns hopp för henne, och för deras relation.

Att vara anhörig är svårt. Som att ta sej över ett golv fullt av vassa glasbitar är det, och man får skador som inte läker ordentligt, sår som rivs upp igen och igen. Och jag vill inte tas med överraskning igen, jag vill vara beredd, jag vill kunna förbereda mej för vad-det-nu-är jag blir tvungen att göra.

Kanske ska jag övertyga mej om att det är inbillning ändå? Kanske ska jag inse att det aldrig går att vara beredd på vad en människa som saknar impulskontroll gör?

Nej. Då kommer jag aldrig att orka, och orka måste jag, hon har ingen annan som orkar.

onsdag 19 januari 2011

Mummel om trötthet

Mental press suger all kraft.

Helvetesdag på jobbet, och jag vet fanimej inte hur jag ska hantera det faktum att allt jag gör och allt jag säger slås ner på...
Om man haft stormöte, bestämt vad och vem, ska det inte vara så, då?

Inkonsekvens är förödande. När det blir (över)tydligt att enda anledningen att döda idéer och ifrågasätta metoder är personlig blir det ganska vidrigt.

Och det tar all energi och glädje ur världens bästa jobb.

söndag 16 januari 2011

Mummel om livsförändringar

Igår när älsklingen och jag pratade kom vi in på det där med omgivning och reaktioner, och det är ganska spännande.
"Jag har ju märkt vilka som är min verkliga vänner nu", sa han, och jag inser ännu en gång att det är han som har fått uppleva den största förändringen i livet.

Han var den som alltid fanns till hands, nämligen. Han fanns till hands, ställde upp, åkte hit och dit och hjälpte den som bad om det. När han sen träffade mej förändrades det, litegrann. När vi flyttade ihop förändrades det ännu mer.

"Jag tänker helt annorlunda nu", säger han. "För mej är det du och lillen som är det viktiga, och jag ser honom som vår, ska du veta."

Och detta innebär, förstås, flera saker. Hans "vänner" anser att han förändrats och att han inte "ställer upp" längre - och det har de rätt i, på sätt och vis. För han finns inte på samma sätt, han kan inte släppa allt och springa, och enligt honom känns det faktiskt bra...
Jag slår vad om att det dock inte känns alldeles bra. Det känns aldrig bra när de man sett som sina vänner visar sej vara folk som vill nyttja och utnyttja och när de får ett nej vänder ryggen till. Vet jag. Been there, done that.

Vi pratade barn, förstås, barn och kommande barnbarn. Jag säger att det inte är blodsband som är det viktiga, det är tidsband. Följer man en liten människa från noll blir banden urstarka, och jag tror nog att lilleman och styvfadern har tid nog att knyta band, de också.
Han sa att det fortfarande gör ont då och då, det faktum att han inte kommer att få några biologiska barn, alltså. Och jag sa att det för mej gör ont att veta att jag inte kommer att få några barn med honom, för det gör det. Det känns helt enkelt helt fel - men det är som det är med det.
Gemensamma barnbarn får vi, om nu mina ungar vill och kan få barn, vill säga, och det är något som gör honom glad. Känns bra - även om det kan göra mej riktigt förbannad att vi var så unga och dumma att vi inte tog varann första gången...

Jag ser inlägg från hans kompisar på facebook, hur de upplyser om vilken tråkmåns han blivit, hur torr han är, och undrar hur han egentligen känner? Eller kanske inte. Jag kan förstå, det är ju en av fördelarna med att ha levt en del, man har upplevt snarlika situationer och kan förstå... Men det gör mej irriterad. Och jag tänker på pratet med dottern där hon sa att hon känner sej som ett ufo numer när hon kommer hem, att hon inte passar in i sitt gamla gäng, att de inte kan umgås utan alkohol och hon vill inte supa skallen av sej onsdag-fredag-lördag...

Jag tror inte att han ångrar sej, min älskade. Jag tror att han trivs bra med mej och med oss och med vårt gemensamma.
"Det känns inte alls som om det gick fort, heller", säger han, och jag förstår också där vad han pratar om.
Allt föll på plats. Bitarna la sej rätt. Inget mer med det.

fredag 14 januari 2011

Mummel om struktur

Saknar det just nu, struktur alltså.
Kanske är det den långa ledigheten över helgerna, kanske är det för att kroppen valt att jävlas lite extra - och kanske är det rädsla.

Jag behöver ta hand om mej nu, på riktigt. Ta hand om kropp och själ, vara rädd om vardagen, se till att balansera livet för min lille plutt, men jag har inte kraften att börja ta tag i saken.

Finns mycket som inverkar, men mest är det nog mitt förbannade självförakt som ställer till det, tror jag.
Satt och tittade på himlen förut, svarta vintermorgonhimlen, tung av snö, och funderade på kläder. Jo, just kläder! Har inte en aning om vad jag ska ta på mej idag, och det är inte för att jag inte har kläder, det har jag, i överflöd - det är för att jag inte kommer i dem längre...
Smygande kilon, de har kastat sej över mej, och lagt sej på de mest utskjutande delarna, förstås. Urringningen är numera rent spektakulär, vilket är ett ordentligt problem, det går ju inte att springa runt bland folk och vara rädd för att tuttarna ska ramla ur när som helst, heller...

Jag har alltså gått upp i vikt. Har hört att det är ett vanligt tecken på kärlekslycka, och i så motto bör jag inte klaga, för kärlekslycklig är jag, definitivt. Men det är inte nyttigt för mej, all extra belastning betyder givetvis mer ont, och mer ont har jag!

Gjorde ett försök före jul, tog tag i min träning, för jag vet ju hur jag ska och bör göra - och där har vi förklaringen på varför smärtnivåerna steg till skyhögt, tyvärr. Och jag bangade. Orkade inte med att ha ont. Och gick in i självföraktet, som jag förstås använde för att börja röka igen, också.

Varför gör man så? Varför gör jag så, ska jag förstås säga...
Mental svaghet. Pallade inte. Och nu är jag rädd igen, känner igen det så väl, rädslan lägger krokben för alla goda intentioner och så lägger jag mej hellre på soffan och vilar den värkande kroppen i stället för att greppa stavarna och få frisk luft och annat nyttigt eller ta en cykeltur i källaren.
Förr tränade jag varje dag, inget avancerat, men dock. Följde sjukgymnastens program till punkt och pricka, och mådde, förstås, bättre. Helt klart mår jag bättre, när jag väl har nått fram till den där strukturen, den där mixen av fysisk och mental träning jag jobbade fram under de riktigt svåra åren.

Men att nå dit... Jag vet att det tar minst två månader av olidlig smärta innan jag är där. Jag vet att det är så, och där bangar jag. För rädd. Jag vill inte ha sådär ont, jag vet hur jag blir och hur det påverkar min närmaste omgivning, och jag vill inte utsätta dem för det.

Kortsiktigt tänkande. Konsekvensförträngning. För dummare är jag förstås inte än att jag fattar att den långsiktiga vinsten är det bästa för alla, särskilt för mej.

Så varför?

torsdag 13 januari 2011

Gnälligt mummel

Jag rullar ur sängen på morgonen, före klockan fem eftersom jag måste försöka få fart på kroppen ordentligt innan dagen börjar. En näve piller, en kanna kaffe - och så, vänta.
På att medicinen ska kicka in så att jag klarar att duscha. På att den ska dövas lite, min gamle vän smärtan, så att jag ännu en dag tror att jag ska överleva, klara av att jobba, ta hand om det nödvändigaste här hemma, fixa allt runt lilleman...

Släpar mej igenom arbetsdagen, med all fysisk och psykisk stress som följer jobb och arbetsplats, måste hinna det fackliga också, och helst utan att glömma något, utan att låta smärtan ta över vare sej kropp eller sinne, hålla mej över ytan.

Ändå: allt är så otroligt mycket lättare nu.

Jag har min älskade som stöttar kropp och själ, som ger det där fantastiska skimret i vardagen, som får mej att se skönheten i vintermörkret. Dottern är säker - så säker hon kan bli med sej själv som sin värsta fiende, då! - och gör otroliga framsteg, och vi har hopp på ett vis vi aldrig förr haft när det gäller hennes möjligheter och förmågor. Jo, jag säger vi, för hon kan se det själv också, oftast.
Pratade med en kollega igår om det här med hur personlighetsstörningar kan slita sönder allt, hur svårt det är att faktiskt förstå (helt omöjligt, förstås, för vi som är någorlunda normalstörda kan ju aldrig riktigt förstå, så är det bara) hur det snurrar i hjärnor som är något annorlunda skapade, och hur avstånd växer med raketfart när människor runtomkring vägrar att ens försöka - för där finns orsaken till glappet mellan mej och min ursprungsfamilj. Jag orkar inte vara förstående och pedagogisk mer, de får fortsätta att förtränga och förvrida, jag lägger min energi på dem som är mitt ansvar: mina barn.

Är det svårt för min älskade? Det tror jag. Men både han och barnen är så generösa, bjuder in varandra, och jag känner mej så lyckligt lottad.

En dag till. Halva veckan avklarad. Kanske fixar jag resten också, jag måste fixa resten också, för jag fick inte chefen att underteckna ansökan om högriskskydd före nyår så jag kan inte ta några sjukdagar förrän kära försäkringskassan behandlat just inskickade papper.
Som vanligt blir det väl att komplettera. Eller fixa nytt läkarintyg eftersom det medföljande skrivits på fel blankett eller nånting lika upplyftande. Nånting brukar det bli, även om jag skickat exakt samma papper som förra året...
Är så jävla glad att min förra läkare övertalade mej att gå med på icke-tidsbegränsad sjukersättning på de där eländes 25 procenten jag inte kan jobba, bara tanken på att ha fk som en kvarnsten runt min hals (igen!) gör mej alldeles matt... Hoppas fortfarande på att nån gång klara av att jobba heltid, men förstår förstås att det är osannolikt - men målet finns.
Inte idag, dock. Idag ska jag bara ta mej igenom, och hoppas på att jag har nog med kraft kvar för att orka vara vaken tills älsklingen kommer hem från sitt kvällsskift...

tisdag 11 januari 2011

Misstag att ta åt sej

Lider av svår jobbångest, och det stör mej, det stör mej alldeles enormt.
Jag har världens bästa jobb, jag gör det jag bestämde mej för att göra när jag var sisådär sju år, jag vill egentligen inte göra nåt annat i hela världen - men jag vill inte gå dit.

Att veta att det finns en människa som tycker illa om mej där gör mej kallsvettig, särskilt som jag vet att jag aldrig gjort annat än försökt vara vänlig, trevlig och artig mot fanskapet.
Jag vet ju också vad det hela hänger på, och det stör mej ännu mer: han klarar inte av människor som inte är ja-sägare och rövslickare, och jag, både som mej själv och som facklig, är ingetdera.

Så jag har attitydproblem och är omöjlig att samarbeta med. Och han vill be mej dra åt helvete. Enligt honom själv.
Här är det alltså inget jobbskvaller, här är det rakt upp i ansiktet, och det är väl i och för sej bra.
Men det har förstört hela min ledighet, och jag vete fan hur jag ska hantera mina känslor inför honom när vi nu är tvungna att vistas i samma lokaler.

Vad jag har gjort under julledigheten är att, så fort det börjat snurra i skallen och magen av ledsenhet och ångest, är att affirmera: "Jag önskar honom all framgång, lycka och glädje i livet."
Så gör jag. För jag vill inte sänka mej till hans nivå, jag vill inte tala om vad jag tycker om honom, för så behandlar man inte sina medmänniskor.

Men klarar jag det? Inte riktigt. Det är svårt att upprepa saker man vet är osanna, för inte fan önskar jag honom det, egentligen, jag önskar att han får smaka sin egen medicin, att han får betala för hur han får människor att må (nej, jag är inte den första eller den enda, han har tydligen skitsvårt för kvinnor i allmänhet och starka kvinnor som litar på sej själva, sin kunskap och sin kompetens i synnerhet, och en av oss har t o m bestämt sej för att sluta p g a honom), jag önskar att...

Nej, inte dit. Jag ska inte sänka mej till hans nivå.

Jag önskar honom all framgång, lycka och glädje i livet. Så det så.
Och jag ska inte låta en ynklig människas idiotiska uttalande sänka mej, jag ska fortsätta att lita på mej själv, min styrka och min kunskap och min kompetens (som aldrig varit ifrågasatta, det ska sägas, i stället är det just för detta han inte bett mej dra åt helvete, enligt egen utsago...).

söndag 2 januari 2011

Mummel om bloggdöd och nytt år

Är bloggen död? Är det slut på mumlande och misstag?

Nä. Inte då. Det går inte, jag måste ha kvar min ventil, och även om det ibland är glest mellan inläggen kommer det att mumlas på. Misstag görs nog också, är jag rädd, och de kommer, de också.

Men nu? Inga misstag alls, inte på ett tag, åtminstone...

Julen har varit fantastisk, nyårsfirande likaså. Min älskling har nu överlevt Det Stora Eldprovet, en familjesammankomst med hela min familj... Födelsedag, tre av fyra systrar närvarande, och diverse avkommor därtill. Det är en väldans massa folk, kan jag lova, och det är ett kackel utan dess like, men min käraste skötte sej exemplariskt (liksom barnen, även om dottern var nära att vända i dörren när hon insåg vilken folkmassa hon hade att förhålla sej till!), och blev godkänd av storasystrarna - inte för att det spelar nån roll, men ändå.

Det är en otrolig känsla jag lever i just nu, för nu har vi klarat oss igenom ett helt år, jag och kärleken. Nu kan vi minnas tillsammans resten av livet, och minns gör vi. Mirakelmannen är kvar, och vi fortsätter att vara sådär fjolligt tokkära så att tillochmed ungdomarna rodnar, och en sak är säker: vi unnar oss själva detta.

För så är det väl? Jag unnar mej själv detta, och jag tänker fortsätta med det.

"Mamma, om det där med karma finns blir du drottning i ditt nästa liv", sa min äldste son till mej innan han for till andra sidan världen, och jag grät. Grät, och sa att fan heller, jag vill vara hankatt i en lagård, det är vad jag vill, för vore det inte ett fantastiskt liv?
Förstås blir jag otroligt glad av sånt, och inser att hur det än varit så vet mina barn att jag gjort mitt allra bästa, att jag gjort allt jag kan för dem, för oss, och att jag kommer att fortsätta med det också.

Dottern är hemma på långpermis, och har basläger hos oss. "Hemma", säger hon, och det är bra och dåligt, för hemma vill jag att det ska vara för dem, men ändå inte.
Hon var här på nyår, med mej och lillebror och älsklingen och min vän och hennes fjortis, hon ville inte festa med vänner eller pojkvän, "det blir bara drama och fylla och bråk och skit", som hon sa, och jag blir så stolt över henne.
Om och om igen visar hon hur hon växer. Hur hon tänker först och agerar sen, och igår kom jag på mej med att låna ut nog med pengar för att hon skulle kunna få en mini-pc, något jag aldrig hade gjort för ett par år sen. Inte för ett år sen heller, för den delen - vilket jag sa åt henne.
"Det har jag full förståelse för", sa hon, "jag hade inte lånat ut pengar åt mej själv, ens. Men nu vet du väl att jag betalar tillbaka?"
Och jag vet. Vilket känns helt sjukt, för genom alla dessa år har all tillit smulats sönder och jag blir ganska stolt över mej själv när jag inser att jag faktiskt väljer att börja om, ge oss en nystart, se henne som hon är nu, inte då. Se hennes kamp och hennes framsteg, inte forntidens svek och elände. Därför står vi varandra närmare än nånsin, och det ger styrka åt oss båda.

Mitt liv är fantastiskt, vilket är ett mirakel. Mirakel finns, och det är helt klart att kärleken är en vidunderlig kraft. Min tacksamhet över livets mirakel har inga gränser, och jag njuter oändligt av att tänka på resten av mitt liv - jag har ju halva kvar!
<