tisdag 26 juli 2011

Mummel om dofter

Skördar, binder, torkar, hackar, fryser in, och njuter av de dofter som sprider sej i huset, sätter sej på händerna.
Salvian, som torkas och hängs upp i matkällaren.
Dillen, som jag fryser in i knippen.
Persiljan, som finhackas och fryses i islådorna till lagoma små tärningar att slänga i maten.

Timjan får växa till sej ett år till, liksom oreganon, men det är en ren njutning att rensa örtagården, att låta handen smeka småplantorna och känna doften sprida sej.
Lavendelplantorna är också de späda, också de ger ifrån sej ljuvlig doft när man rör vid dem, och jag blir lugn.

Det finns liv, det finns hopp, det finns saker man kan göra för att må lite bättre även när det verkar hopplöst. Bara låta sinnena öppna sej, och inte stanna i bubblan av fasa och hjälplöshet. Öppna för liv och kärlek och hopp.

måndag 25 juli 2011

Mummel om psykvård...

Stackars patienter. Stackars personal. Stackars anhöriga som ser eländet och inte kan göra nånting.

Jag pratar med förtvivlad personal som säger att de gör allt de kan, och att de inte har några problem att förstå att de intagna har det jobbigt, för de själva klarar knappt av situationen.
Jag försöker "prata ner" dottern, som börjat prata om att skriva ut sej eftersom hennes ångest inte blir bättre, tvärtom, eftersom det inte är en lugn stund, inte en enda, knappt på nätterna heller. Därtill är hennes xanor nu utsatt, så hon är mitt i att handskas med biverkningar av en ny medicin som förhoppningsvis ska hjälpa henne utan att göra henne benzoberoende, så det behövs inte mycket.

Hon berättar, och jag känner hur hjärtat slår fortare och fortare, hur det kryper i skinnet på mej, hur hjälplösheten och frustrationen nästan tar över. För hur ska hon kunna börja må bättre i detta kaos?
Manisk man som pratskriker hela dagarna, hela tiden. Rumskamrat som då och då flippar och börjar skrika att hon ska döda allihopa, alla som är där ska dö.
Jag tror att den maniska mannen faktiskt kommer att flyttas från avdelningen, främst för att han faktiskt triggar alla andra, triggar en hel massa skit som drabbar alla - för så funkar det ju.

Hon såg för jävlig ut igår, dottern. Blek, mager, med ögon lika tomma som de traumatiserade ungdomar från Norge vi sett på tv. Ändå hänger hon i, pratar, försöker se sej själv och sin situation lite utifrån i stället för att stanna inuti sej själv. Hon ville ha dit sitt DBT-material, och där får jag ett litet, litet hopp, för hon geggar inte in sej i sitt förflutna, hon går inte in i självömkan, hon försöker se framåt.

Vad jag gör vet jag inte riktigt, förutom att jag faktiskt sov i natt, ganska mycket i alla fall. La mej redan vid 20.30, sov ett par timmar, var uppe och snurrade till halv två, kanske, och sen lyckades jag somna igen, och sov till halv åtta, kanske. Första natten på en vecka med mer än tre, fyra timmars sömn. Bra det, för min älskade make, som har ett litet elände nu, skulle skicka mej till doktorn i dag om jag inte kunde sova, sa han...

Jag ser fram emot vår semester med väldigt, väldigt kluvna känslor. Jag vet att dottern inte kommer att tillåtas att skriva ut sej, om hon försöker får hon högst troligt ett vårdintyg på sej, och det vet hon också. Ändå känns det väldigt skakigt i mej när jag tänker på att resa bort, att inte kunna kasta mej till hennes räddning, även om jag vet hur jävla korkat det är att tänka så...
Jag vill ha en underbar vecka med mina grabbar. Vill kunna slappna av och njuta av livet, trots allt. Vill kunna låta bli att straffa mej själv för att jag har positiva känslor när mitt barn mår så dåligt.

Så vill jag ha det. Så ska jag också försöka att få det. Hårt arbete kanske kan ge en liten aning om det, åtminstone?

lördag 23 juli 2011

Mummel om perspektiv

Jag är en lycklig människa, en rik människa, en människa som har det mest fantastiska i världen: mina barn.

En dag som denna, efter ett dygn vid tv:n, i tårar och chock och ilska, kan man inte känna något annat.
Hur det än är, hur svårt det än är, hur ont det än gör, går det inte att se förbi det faktum att mina barn lever.

Jag tänker på dottern, på hennes politiska engagemang, på de SSU-läger hon deltagit i - och blir alldeles förtvivlad.
Mycket tid har jag tillbringat i samtal (och en del dispyter...) med dessa ungdomar som brinner för det de tror på, som brinner för alla sina medmänniskor, för fred och frihet och förståelse, för allt som "demokrati" innebär, och jag ser alla dessa norska ungdomar i mitt inre, med kända ansikten lagda ovanpå.

Det går inte att förstå hur en människa kan bli så skruvad att han/hon anser sej ha rätten att ta liv. Det finns ingen möjlighet att förstå hur en människa kan få för sej att ge sej på unga människor, barn. Kanske är det så att just den biten, att denna sjuka, sjuka människa planerade så oerhört väl, satte upp ungdomslägret som mål och som dödade utan tvekan, dödade barn, som skakar mej allra mest.


Min son, som arbetar på en av de Stora Tidningarna, har i natt sett sådant ingen människa borde se, och jag gråter för honom också. Vi pratade mycket, både under natten och i dag, och jag är rädd för att han inte lyssnar till sitt inre, inte ser till att få den krishjälp han nog kommer att behöva, eftersom han dels är ung, dels är man...
De maskade bilder som trycks är inte de värsta. Det finns, till min stora sorg och fasa, mycket, mycket värre. Som tur är finns kloka människor på tv och tidningarna, som tur är trycks inte de där bilderna som finns, och jag ber till alla högre makter att de inte hittar ut på nätet heller.

Inte för att jag vill fly från verkligheten. Inte för att jag inte anser att det är viktigt att människor förstår vad hat kan orsaka.
Det är för att anhöriga inte ska behöva se. Jo, jag vet nog vad de ser i sina huvuden, men att veta att deras ungdomars lidande faktiskt finns dokumenterat måste kunna knäcka.

Vi befinner oss nog alla i chock. Jag har inte kunnat slita mej från nyhetsuppdateringar, och jag kommer aldrig att glömma känslan då den där helt ofattbara siffran kom, när det stod klart att det var fråga om en massaker som det inte finns motsvarighet till i modern tid, i fredstid.

Jag messade dottern, och talade om för henne hur oerhört värdefull hon är. Jag såg in i mej själv, och insåg att min smärta och mitt lidande också omfattar alla de anhöriga som nu inte ens kan få besked om var deras ungdomar finns, vad som hänt med dem, om de skjutits eller drunknat. Jag vet vart mina barn är. De lever.

Det finns sidor på nätet där denne man spytt sitt hat. Det finns människor som anser att han gjort något bra. Det gör mej alldeles förtvivlad, och jag försöker finna tröst i Jens Stoltenbergs ord, i Eskil Pedersens ord: det finns bara ett sätt att möta hatet, och det är med mer demokrati. Hatarna får bara inte tysta oss som tror på människans godhet, på jämlikhet i alla betydelser, på att vi inte får låta rädsla och hot tysta oss.

Jag tänker inte byta avatar på facebook, eller skylta med sorg som inte är min, men jag tänker aldrig låta mej tystas, aldrig låta hatarna skrämma mej att inte sätta min byline under artiklar, aldrig.
Jag sörjer med de familjer som drabbats av det otänkbara, och jag sörjer att det faktiskt finns många människor som låter hat styra sina liv. Jag kommer aldrig att förstå, och aldrig att acceptera.
Jag hoppas att detta fruktansvärda innebär att människor inser vad det kan innebära att liera sej med hatarna, och att all extremism och fundamentalism är vansinne, oavsett politisk färg eller religiös övertygelse.

I dag tänker jag på kärlek, på solidaritet, på lojalitet och omtanke om medmänniskor. I dag ser jag mej själv som oerhört lyckligt lottad. I dag sörjer jag med de familjer som fått sina liv sönderslagna, och med Norge som fått uppleva vad hat och inskränkthet kan göra mot människor.

fredag 22 juli 2011

Mummel om knäppisar

Jag tror att detta är det värsta jag sett när det gäller intagna, och det vill inte säga lite.
Dottern ringer:
"Mami, jag blir tokig på riktigt, det är inte en lugn stund, oväsen hela tiden, jag orkar inte med det här, det är rena dårhuset här!"
Säger förstås att det ju faktiskt är ett dårhus - dagens upplaga av dårhus - och att jag förstår vad hon menar, för jag var faktiskt där och såg hur det ser ut.
"Jag pratade med personalen om det, att jag inte står ut", säger hon, "men de säger bara att jag får stå ut vid måltiderna och annars vara på mitt rum, hur kan de säga så?", och vad svarar man på det? Att det är så det är?

Gökboet. Så känns det. Jag blir inte ofta rädd på slutna avdelningar längre, men igår var ett sådant tillfälle. Jag föreslog att hon skulle plugga in sina lurar och lyssna på musik, och då sa hon att hon ju ändå såg dem, och när jag föreslog en sovmask sa hon att då ser hon ju inte om någon kommer för att hoppa på henne, och jag tänker att ja, jag förstår henne, jag förstår vad hon menar efter vad jag själv såg.

Lurarna, ja. Dem får hon ha, men bara ute i korridoren. Hon är förbannad på att hon inte får ha dem och sin laddare, men då föreläste jag en smula om handlingar och konsekvenser - hon har skadat sej under den tid hon var inlagd i Stora staden.
När jag kom dit med hennes grejor gick jag sönder. Hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat.
Det är första gången hon gett sej på sitt ansikte, vad jag vet. Men vad vet jag? Jag vet att hon inte har ärr i ansiktet, inte som på armar, ben, bröst, mage...

Hur kan jag stå ut med att skriva detta? Hur kan jag reagera på hennes rumskompis som jag gör, med ett "hon har värre ärr än dottern", bara konstaterande, inte mer?

Kanske är jag lite galen själv nu. Kanske är jag en av knäppisarna.

Jag föreslog att hon skulle låtsas att hon var journalist under cover, försöka ta ett steg tillbaka och observera människor och beteenden för att kunna distansera sej från allt det jobbiga, från alla som går henne på nerverna och ger henne än mer ångest, och då sa hon att då kan ju någon tro att jag är schizofren, och jag svarar: "Men vad gör det, då?"

Så är det nu. Den becksvarta humorn får regera, annars delar vi nog rum snart däruppe, hon och jag. Bland de andra knäppisarna.

Reagerar som jag alltid gör, med att bli mer eller mindre rasande över att alla, oavsett diagnos, tvingas ihop på samma avdelning. För de har ju alla "psykiatrisk problematik". Som benbrott och hjärtinfarkt, det är väl "fysisk problematik", och borde m a o behandlas på samma sätt???

Att se dessa människor, mitt i sitt värsta lidande, tvingas ihop på ett sätt som inte ger någon av dem möjlighet att få den hjälp de behöver är fruktansvärt. Tillochmed jag vet ju att man behöver lugn och ro om man har ångestproblematik - och då är alltså alternativet att stanna på rummet under vårdtiden.

Den är, enligt läkaren, tre till fyra veckor, och det grät hon över. Jag sa att det är som det är, något vi har att förhålla oss till nu, och jag förstår hennes förtvivlan över att behöva vistas så länge på avdelningen. Samtidigt är det, för mej, en oerhörd lättnad. Inte en komplett sådan, förstås, jag såg henne och vet att hon kan skada sej om hon vill, men jag vet ju också att det finns personal där, det finns mediciner som delas ut ett piller i taget, och jag kan tillåta mej att inte vara ansvarig under en tid.
Stannar hon? Jag är tveksam. Det är ju faktiskt så att hon vilken sekund som helst kan bestämma sej för att hon inte vill vara där, hon kan skriva ut sej - och det ska mycket till innan det sätts ett vårdintyg.
Det vet jag, för jag har varit med förr. Liksom hon. Och kanske är det just det som kan få henne att stå ut. Hon har erfarenheter och kunskaper som gör att hon är medveten på ett helt annat sätt än för bara något år sedan, och jag måste tro att det gör att hon inte drar därifrån i affekt.

Sover gör jag inte, och jag börjar oroa mej väldigt för mej. Jag försöker dra energi ur min trädgård, plocka mina örter och kryddor och använda dem i köket, men det är svårt. Mat smakar damm, och färgerna är bleka. Jag kan känna dofter, men också de är fadda och urlakade.
Det är nära nu.

tisdag 19 juli 2011

Mummel om insomnia och ångest

Jag tittar på mordprogram på tv och tänker att jag nog borde göra som igår, dra igång föda-barn-program via play-nånting i datorn, för även om mord och elände passar humöret bättre kanske mirakel vara nyttigare?
Men: jag gråter så förtvivlat, och minns tyngden av min nyfödda dotter på mitt bröst. Minns den härliga lilla unge som var så olik sin bror, som tyckte om mat och sömn och aldrig ville trängas med mej i min säng, och inser att en del mirakel kan funka bättre en annan dag.

Där är hjärna och känslor för jävliga, faktiskt. Jag kan inte komma tillrätta med om det är bra eller inte att grotta ner mej i min mammadel, minnas hennes barndomsår i stället för skiten som följt, om jag skulle tjäna på att hämta kartongen med mina skrivböcker på vinden, verkligen gå in i allt som hänt, allt vi upplevt, börja skriva det där jag så länge tänkt...

Kanske är det dessa vargtimmar utan sömn jag behöver? Kanske behöver jag verkligen gå in i alla dessa vidriga känslor och minnen, våga känna det jag försöker distansera mej ifrån för att kunna komma vidare, komma igenom?

"Tack för allt, mami. Hoppas du är ok" skrev hon förut, och jag tror att det var första gången, faktiskt. Första gången hon faktiskt undrat, eller frågat efter, hur jag mår i de här situationerna. Bra eller dåligt?
Hon satte in pengar på mitt konto också, för inköpen jag gjorde åt henne, och en sådan sak är något stort. Fattar ni? Och det där förbannade hoppet sticker upp trynet, kanske kan det vara så att hon...?

Jag märker att jag drar mej undan in i mej själv, och önskar att jag i stället kunde krypa in i min älskades famn, vända mej emot i stället för bort, för även om jag pratar och berättar och försöker göra honom delaktig i mina känslor är jag så ovan att ha någon där för mej att jag faktiskt inte vet hur jag ska bära mej åt. Märker att jag försöker beskydda, försöker skydda honom ifrån det värsta, från min värsta ångest och definitivt från det faktum att jag stänger av för att kanske överleva utan att gå sönder.
Stänger man av så stänger man av, där går inte att sortera och välja bort en del och ha kvar annat. Det är, misstänker jag, livsfarligt, för var slutar det?

Har bestämt mej för att unna mej sammanbrottet nu. Jag vet också att det tar ett tag, några dagar till, kanske, och sedan reser jag mej och går vidare med det som måstes.
Det som måstes nu är att ha semester. Det måstes njuta av samvaro med mina älskade pojkar, och en av mina högsta önskningar är att storsonen lyckas ta sej till oss i stugan vi hyrt under sina lediga dagar. Jag vill ha ljumma sommarkvällar med lite vin och mycket prat, vi behöver reda ut en hel del och gå djupt med annat, och var vore bättre om inte på en vilt främmande plats där vi inte har någon historia?

En vecka med lillson och make vid havet. Tre veckor med dagsutflykter till muséer, dressinåkning, kanotpaddling, Stuga. Så: Aten. Två veckors smekmånad med min älskade.

Det ska hon inte få ta ifrån mej. Jag vägrar. Vägrar, trots att jag nog vet att känslorna kommer att fortsätta krocka med rationalitet och logik. Så vadå? Det lever vi ju varje dag. Rätt och fel är jävligt relativa begrepp, och jag vet nog att många anser att jag är en usel mor som inte lindar in mitt sjuka barn i bomull, ger upp allt annat för att rädda henne...
Fanns det garantier skulle jag göra det - givetvis skulle jag det. Om jag trodde att det skulle göra henne frisk, ge henne ett liv, skulle jag göra det.
Jag vet dock att det inte är så, och det enda jag skulle uppnå med det beteendet är att vi alla skulle gå under. Alla skulle drabbas, och särskilt lillebror.
Där går min gräns, och jag tackar högre makter för att jag har den insikten. Jag önskar att det fanns al-Anon för anhöriga till psykiskt sjuka, för det är faktiskt så att man är medsjuk - som medberoende. Möjliggörare. Förstörare, inte räddare.

Märker att jag blir ångestfylld och osammanhängande, och troligen skulle jag radera alltihop, men också detta är något att gå tillbaka till, att finna tröst i. Så det får stå kvar, precis som det är. Som jag är.

Tack för att ni finns. Vi har alla våra ok att bära, och ofta är det så att det trots helt skilda omständigheter är fråga om känslor som är om inte identiska så mycket, mycket lika. Där finns tröst och styrka att hämta i allas vår mänsklighet. Det är jag säker på.

Mummel om sammanbrott

Har nog ett litet sammanbrott nu.
Det jag vill: gråta och sova.

Nu gör jag en hel del mer än så, men det är vad jag skulle vilja göra. Gråta, och sen dra något gammalt över mej och sova, bara få vara ifred från världen.
Igår morse när jag vaknade ville jag ha en burk sobril eller så, bara droga mej in i dimman, bara slippa tänka eller känna alls - men så funkar jag ju inte. Tyvärr?

Tur i oturen att jag hade tid hos min prattant, men det var en av de jobbigaste trekvartarna jag upplevt. Grymma sanningar på löpande band. För visst har hon rätt när hon säger att jag i princip lever i post-traumatisk stress, och visst har hon rätt när hon säger att det innebär att jag är i riskzonen för både stroke och hjärtinfarkt, och vad händer då med min lille som har tio år kvar tills han kan klara sej själv?

Hon har rätt. Men vilka alternativ har jag???
Hon säger: "Det måste finnas en backup, du kan inte vara den enda hon vänder sej till" och jag svarar att visst, det måste det, men det finns ingen, so there!
Jag menar, det finns inte ens vårdpersonal just nu, avdelningen här i stan har semesterstängt (förstår ni? Man får inte ha psykiska problem i juli, för då finns ingenstans att vända sej!), det finns ingen personal dottern känner på den närpsykiatriska mottagningen för de har alla semester och den som vet nånting om sådana här störningar vet att det där med nya människor inte är nånting positivt. Typ. Tillit och förtroende tar tid och mer tid, och tid har vi inte just nu.
Så: inga alternativ. Jag är vad som finns. Jag är vad hon har.
Så länge saker är i närheten av stabila fixar hennes vänner att finnas för henne, men när det krisar finns alltså bara jag.

Min chef är en pärla, och jag grät mot hennes axel igår. Åkte dit efter min uppskakande kuratorsession, och bröt ihop lite. Tappade masken.
"Varför ska vissa människor få allting slängt på sej?" röt hon, och hur ska jag kunna svara på det?
Så är det bara. Och mina nojjor har fått nytt bränsle, för varje gång jag försöker ta hand om mej händer nånting hemskt, nånting som får mej att få tvångstankar om att jag inte har rätt att tro att jag är viktig och värd att ta hand om.

Har hittat ett jourhem åt lilla stackars kissekatten i alla fall, ett ton sten föll från mitt hjärta. Jag vet också att dottern varit trygg i natt, men jag vet inte vad som händer idag. Kanske skriver de ut henne. Kanske inte. Jag vet att hon fått mediciner - xanor och stilnoct - och att det tagit udden ur den värsta ångesten och gjort att hon kunnat sova, och sömn behövde hon.

När jag åkte dit igår, knappt en timmes körning enkel resa, för att lämna diverse grejor hon behöver, sov hon och ville inte vakna. Jag åkte hem igen, och var ledsen.

Nej, jag förväntar mej ingenting, egentligen. Det jag gör är att undra om jag faktiskt kommer att orka. Orka ha ett liv utanför denna jävla mardröm, orka finnas för mina pojkar och min man.
Pratade med min äldste son igår, och sa grymma sanningar till honom också, mest för att få honom ur hans förnekelse. Är jag inte ärlig mot honom kan jag lika gärna lägga av allting, och är han inte ärlig mot sej själv kommer han att skadas. Han vill att allt ska vara normalt, att hans syster ska vara normal, men så länge han tänker så, känner så, riskerar han att få smällar han kanske inte klarar av.

För allt är inte normalt. Vi har att hantera en personlighetsstörning i familjen, och det innebär att vi alla måste acceptera att hon inte tänker, känner, reagerar som vi gör. Man kan inte - som sonen fortfarande gör - förvänta sej "normala" reaktioner från henne. Han kan inte utgå ifrån sej själv, eller ifrån de flesta han har att göra med, för att förutse hur hon kommer att svara på vad-det-nu-kan-vara.

Jo, lite sammanbrott har jag nog. Rädd är jag också. Jag vet att jag måste hålla mina gränser, men slits sönder av krocken mellan det jag vet är rätt och riktigt och det jag känner.

måndag 18 juli 2011

Mummel om dèja vu

Det går tid, ganska lång, och jag tror att vissa saker ligger bakom mej.
Ett telefonsamtal, och på en tiondels sekund är jag tillbaka i de där känslorna jag aldrig mer ville komma i närheten av.

"Mamma, jag har gjort dumt", säger hon, och jag frågar vad hon vill nu, hur ska vi göra, för jag styr inte längre, jag tar inte ansvar.
Det tar en stund av "jag vet inte" i många olika sammanhang (vet inte om man måste ringa först, vet inte om hon vill, eller hon vill inte, men måste väl, eller hur mamma?) innan jag plockar fram telefonnummer till psykjouren och säger att hon får ringa och kolla.
Hon får ringa och kolla, alltså. Jag gör det inte.

Hon kollar, och ringer, och säger att vi åker. Resan dit tar trekvart och är ganska hemsk, men hon pratar och berättar att hon gjort illa sej, att det är mycket men inte djupt, och att hon känner det som om hon sviker alla.

"Ge fan i det", säger jag. "Jag känner mej ledsen och orolig och upprörd, men sviken känner jag mej inte, så lägg inte på mej känslor som jag inte har, tack så mycket!".

Vissa platser är som att besöka helvetet, eller snarare återbesöka. Nu är det som tur är så att just psykakuten i Stora staden är uppfräschad och oigenkännelig, nästan, så det är inte en massa igenkännande, men principen är densamma: helvetets förgård, åtminstone.
Och rädslan... Får hon stanna? Skickar de hem henne? Vad gör jag då?
För när lillen är hemma kan hon inte sova hos mej, gammal regel som fortsätter att gälla så länge hon inte kan lova mej att inte skada sej och det kan hon inte.
Vill hon stanna, för den delen?

Det vill hon, denna gången, för hon är rädd. Rädd för sej själv, rädd för exet som inte låter henne vara ifred, som sms:ar oavbrutet och lovar eller hotar, som ska ta livet av sej om hon inte...

Och idag? Idag måste jag få tag på nån på närpsykiatrin. Jag vet att hennes läkare (är det fortfarande hennes läkare???) finns på plats, att sköterskan som varit ett sånt enormt stöd finns på plats, kanske finns psykologen där också, det var mer osäkert (en av mina vänner jobbar i receptionen och kunde ge mej info om semester, ibland har man tur!), och jag vill att dottern ska veta att hon inte skrivs ut i ingenting om hon nu skrivs ut.

Hoppas inte. Hoppas att hon får vara inlagd ett tag, får vila sej från sej själv och sina rädslor.

Åkte till hennes lägenhet igår, och kände alldeles tydligt att detta orkar jag inte. Hade lillebror med mej, och det var nog tur, för då kan jag inte annat än att försöka ge den stackars lilla kattungen det den behöver (är glad att jag var såpass smart, eller erfaren, att jag tog turen förbi affären och plockade på mej kattsand och -mat på väg dit, det fanns förstås inte), leta reda på den jävla mobilladdare och gå därifrån.

Tänker: "Ska jag försöka städa?"
men blir så trött vid tanken, blir alldeles förlamad och förtvivlad och åker tillbaka till alla andra gånger jag gjort det, tillbaka till när hon sist hade katt, tillbaka till....

Nej. Inte dit nu. Och jag har en tid bokad hos min kurator idag. Bara det. Kanske orkar jag igenom den här dagen också.

fredag 15 juli 2011

Mummel om lillen

Telefonen ringer:
"Hej mamma, jag undrar när du är ledig så jag kan komma till dej?"

Glädje. Oro. Ledsamhet.

En vecka hos pappa, och han vill hit. Tre veckor kvar, och vad ska jag göra?
Han kommer ikväll, förstås, och stannar tills jag är tvungen att jobba. Det blir bara mys, hälsa på syrran och hennes kissekatt, Harry Potter-bio, mormor och morfar.

Och sen är jag tvungen att släppa iväg honom igen, och jag kommer inte att tycka att det är bra, inte ett dugg. Min älskade sammanfattade saken ganska bra häromdagen: det fungerar någorlunda under terminerna, när det är skola och fritids och träning som fyller dagar och kvällar, men med lediga dagar utan schemalagda aktiviteter fungerar det inte alls.
Ja, jag vet att jag ältar och tjatar, men jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mej till. Jag vet att mitt lilla barn inte har det bra - men kan inte göra ett skit åt saken.

Men snart är det dags för mamma-semester. Snart är det fyra veckor här. Det ska bli intressant att se om han vill till pappa...

tisdag 12 juli 2011

Misstag att börja jobba?

Har sovit skitdåligt i en vecka ungefär, och vet inte riktigt varför.
Några teorier har jag - som att jag slutat ta min extra kvällsmedicin - men mest nojjar jag, tror jag.

Och det är jobbet. Alltid jobbet. Att komma tillbaka förra veckan var som att fångas i en tromb. Katastrofal behandling av de stackars sommarvikarierna, redigeringsvikarierna funkar inte alls, tidningen ser ut som skit. Så det vanliga: det är så hemskt att hämta tidningen i lådan vid den här tiden på året. Som de flesta andra morgontidningar går vi ner i format under semestern (vilket väl inte verkar logiskt, är det inte på semestern folk har tid att läsa tidning???), mycket på grund av att det sparas in på vikarier och vi går runt på ännu färre än vanligt, och det innebär att vi dels inte kan få med det som borde vara med, dels att det vi gör kapas ner så mycket som möjligt.

Jag vet att jag nu måste börja dra i all skit som jag upptäckte förra veckan, men vet inte hur. Blir så förbannad och stressad, hela våren har vi tjatat om hur viktigt det är att våra sommarvikarier får en ordentlig introduktion, att alla vet hur-vem-vad-varför, att det finns teknik som minneskort till kameran och passerkort att dela ut den sekund vikarien börjar, och så skulle det bli. Så blev det inte.

Så jag är alltså direkt tillbaka i den där känslan av att aldrig räcka till, att folk förväntar sej en massa av mej som jag inte känner att jag mäktar med, att allt blir så splittrat att ingenting blir bra - och jag hatar det. Det tar all glädje ur jobbet, all kraft ur mej, och gör att adrenalinnivåerna ligger skyhögt dygnet runt.

Två veckor till, sen semester. Klarar jag det?

fredag 8 juli 2011

Mummel om ambivalens

Drama och drama och drama, och jag fascineras över hur jag tänker och känner. Om hur helt sjuka saker blir normaliserade, åtminstone på sätt och vis.

Mina barn hade partykväll, och en av dotterns vänner, som bor långt borta och sällan är hemma, var också med. Dagen efter var storsonen som ett åskmoln, sällan har jag sett honom så förbannad, och han säger:
"Syster och pojkvännen har gjort slut". Inget mer. Jag frågar om han tycker att jag ska ringa henne, och han säger ja.
Så jag ringer.

Och hon berättar.
Berättar att pojkvännen flippat när hon sa att hon ville tillbringa kvällen med sin vän och sin bror, talat om för henne att han minsann skulle ta livet av sej om hon gick ensam nånstans, och då var det hennes fel, hennes ansvar.

Då tappade jag luften lite, svor och gapade en stund, för just sånt är jag lite överkänslig emot. Vilket hon förstås vet.
Jag frågar om det är en fyllegrej, en engångshändelse, men hon berättar att det inte är första gången, att han stått med en kniv mot handleden och hotat när hon ville göra nånting ensam.
Hon gick, med sin bror och sin vän. Och telefonen började ringa, sa hon, och hon svarade inte, hon hade sagt åt honom att hon inte ville prata med honom, att hon ville att han skulle vara ute ur lägenheten dagen därpå, att hon fått nog och att allt var slut mellan dem.

Till sist svarade hon, och han talade om att han skurit upp handlederna och skulle skära halsen av sej också, hon skulle hitta hans lik när hon kom hem. De ringde 112, och fick i örat att det inte var något de kunde hjälpa till med, att dottern skulle gå dit och kolla själv...

Vännen följde med dottern hem dagen därpå, och död var han inte. Däremot fick de, efter att de fått ut honom och fått löfte om att han skulle hämta sina grejor senare när dottern inte var hemma, torka blod i hela lägenheten.
"Så jävla fittigt är det, han kunde åtminstone städat upp efter sej innan han drog", sa hon, och jag tänker att det här är som en riktigt dålig bok, en b-film, och vad säger man???

Jag säger till henne att jag är stolt över hur hon beter sej, över hur hon hanterar en helt ohanterlig situation, och att hon givetvis inte ska vara i en sådan relation, en relation som har alla tecken på att utvecklas från psykisk misshandel till fysisk med tiden.

"Jag har velat göra slut länge, men inte vågar, han skulle ju ta livet av sej", säger dottern, och även där vinglar det till lite för mej. Vilka tidsperspektiv har hon, egentligen? Hur många veckor har han bott där, och hur många veckor ha de varit ihop?
Jag tänker att jag helt enkelt får lov att acceptera att hon inte ser tid på samma sätt som jag, och jag får också inse att jag aldrig aldrig aldrig kommer att låta det där "vad-var-det-jag-sa" komma över mina läppar.

Jag fruktar måndag. Vardag. När bror och vän åkt hem, vad händer då? När hon ska leva sitt nya liv, ensam?

Men i allt detta sjuka visar hon friska sidor som ger hopp. Hon bryter sej loss från en sjuk relation. Hon använder sina erfarenheter och de verktyg hon fått för att ta bort sej själv från något som skulle dra ner henne, utan tvekan.

Nu sitter jag alltså och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna få min hjärna och mina känslor att ta in hela den här b-filmshistorien och inse att det är mitt liv.

Ännu en gång. Blod, drama, psykbryt... Mitt liv.

tisdag 5 juli 2011

Mummel om gränser

Jobbigt som fan med samtalet igår, jag gick in i ångest direkt, hjärtklappning, het i hela huvudet, och blev nästan rädd över all den ilska jag har i mej.

Så mycket ilska är det. Ilskan kanske stammar ur rädslan, vad vet jag, men det är ilska som dominerar, som jag kämpar så hårt för att hålla ifrån mej.
Min prattant är söt, hon såg mej i övergången mellan vrak på gränsen till uppgiven och nykär lycklig, och hon blev alldeles lycklig över att vi gift oss, och hon återkom gång på gång till skillnaden mellan mej som hon först såg mej - uppgiven, utmattad, förtvivlad - till mej nu, med ett liv. Jo, jag har ett liv, ett liv som är mitt och där jag själv faktiskt har en plats, och så var det inte när vi först träffades, hon och jag.
Vi pratade i alla fall gränser. Jag berättade om att jag inte längre "tar hänsyn" in so far att jag faktiskt talar om för dottern hur jag tänker och känner om de val hon gör, och fick lite bekräftelse... "Du har kommit en bra bit på väg", sa hon, och upplyste mej om att jag, för min egen överlevnads skull, faktiskt måste försöka hålla mina gränser.
Givetevis har hon rätt, och jag, jag gör "det rätta" på så vis att min mun säger och mina handlingar visar - men vad jag känner är förstås det motsatta. Jag mår så jävla dåligt över att hålla henne på armlängds avstånd, mår så jävla dåligt över att jag stänger av och inte tillåter mina känslor att styra, för mina känslor säger att det är mitt barn, och att hon inte har någon annan.
Så är det ju, sorgligt nog. Det är bara jag som står kvar, bara jag som alltid funnits och alltid kommer att finnas för henne, vad hon än gör och säger. Och det blir en helt otrolig motsägelse där. Jag säger och gör "det rätta", är rak och tydlig och upplyser om allt hon inte vill höra, och hela tiden skriker de där känslorna att det är felfelfel, jag ska ju skydda henne, rädda henne, göra allt för att hon inte ska må dåligt...
Nog om detta.

Har i nån vecka nu haft ordentliga problem med magen, mår illa när jag äter, är vidrigt lös i magen, och igår var det värre än vanligt. Kallsvettades, trodde jag skulle kräkas, sprang på toa, och undrade hur i hela fridens namn jag ska kunna jobba, Stress, någon? Nerver? Ångest?

Så kom då sms:et. Dottern har slut på pengar, och vill låna. "Jag hatar att göra detta, men jag mår så dåligt, vet inte hur jag ska lösa det, har betalat alla räkningar och skulder och har inga pengar kvar..."
Kämpar också nu med gråt och illamående och ångest, för jag vet att jag måste stå kvar också här, vet att jag måste hålla de där jävla gränserna och tänka att om också jag framstår som om jag bara snackar, bara säger saker som jag inte står för, vad ska hon då ha kvar?

Jag vet en sak: om jag mot bättre vetande ännu en gång lånar henne pengar och hon använder dem till att festa (brukar vara så...) så flippar jag.
Jag sa åt henne att jag inte längre tar konsekvenserna av hennes val, och då ska jag inte heller göra det. Hon har valt att lämna behandlingshemmet och leva ett "normalt" liv med räkningar och matinköp, och får stå för det. Hon har inte sett till att få en god man till hjälp. Hon har låtit sin kille flytta in, och då ska de finnas för varandra, hjälpa och stötta också ekonomiskt, där ska inte mamma gå in och "ordna upp" nånting. Hon har valt att ännu en gång - trots att det blev rena rama eländet förra gången - skaffa katt, och då jag frågade om hon tänkt igenom kostnader för mat, sand, veterinär, sa hon till mej att ja, det har hon, och det är inga problem.

Jag vet att jag inte ska ge henne några pengar, men det gör mej till ett känslomässigt vrak. Hur kan jag låta mitt barn vara utan pengar???
Jag försöker se tillbaka på mitt eget tidiga vuxenliv, och ta mej själv som exempel, och det gör mej i viss mån lite starkare i detta. I hennes ålder hade jag barn, jag pluggade, jobbade svart i gatukök, och fick ihop det. Det var stenhård prioritering som gällde, och jag vet, jag vet, att det går. Jag vet också att jag inte kan projicera mej själv och mitt på henne, men jag kan inte försätta mej själv i en situation där jag inte själv har pengar för att hon inte är beredd att se till att hon har den hjälp hon behöver för att klara vardagen.
Eller?

Hon gör sina val. Hon får ta konsekvenserna. Jag kan inte vara hennes fallskärm. Råd och stöd - visst. Men hon väljer, och får stå för det.

Vet inte om jag orkar detta, särskilt inte som hon inte ringer, bara messar. Känner att jag skulle vilja ha ett riktigt ordentligt bråk, få ur både mej och henne alla känslor och tankar som finns runt detta, men vet inte hur jag ska få henne att ta sej förbi sin jävla konflikträdsla och stå upp för sina val, förklara både dem och de förväntningar hon har på mej.
Fan också.

måndag 4 juli 2011

Misstag med prattant?

Idag ska jag träffa min prattant. Kuratorn, som jag hade så kallade stödsamtal med för dryga året sedan, en trevlig kvinna som nog stöttade en del när det där senaste jävla diskbråcket nästan knäckte mej.
Ringde henne när dottern bestämde sej för att avbryta behandlingen, då när jag inte kunde andas ordentligt, och det verkade vara en bra idé, just då.
Idag, när det är dags, vet jag inte riktigt. Vad ska jag prata med henne om? Lönar det alls?

Vet nog vad det är som gör att jag tvekar, när jag tänker efter. Att verbalisera känslor gör ont som fan, och det river upp sånt som man lyckas förtränga, hålla på avstånd.

Klarar jag av att släppa alla de där jobbiga känslorna inpå mej? Kommer det att göra nytta för mej, eller är det sådär som min far påstår och har levt efter i hela sitt liv, att det man inte pratar om inte finns?
Ha!
Det där har jag kämpat emot stor del av mitt vuxna liv. Det där som genomsyrade min barn- och ungdom, tystnaden, vägran att se verkligheten i vitögat, förvirringen som man känner som mycket ung när man försöker reda ut problem och möts av den där inställningen, att det är fult att erkänna känslor, eller i alla fall att man inte ska prata om sånt som är svårt.

Hur djupt sitter sånt, tro? Djupt, tydligen. Jag vet att jag fått höra, och då pratar vi vuxen ålder, att jag inte ska diskutera privatsaker med främlingar, det vill säga yrkesmänniskor som faktiskt har som jobb att prata med folk om svåra grejor... När jag fick den där hemska utmattningsdepressionen efter skilsmässa och sjukdomar och olyckor och lång och varaktig utslitning och faktiskt insåg att nånting var fel och sökte hjälp fick jag höra att det jag gjorde var åt pipan, att man inte ska blanda in utomstående i sitt liv och sina problem. Att mina försök att bli frisk och må bra var fel, med andra ord. Det gjorde ont, vet jag, att inse att mina föräldrar tyckte att det var bättre att jag mådde dåligt än att jag fick hjälp av de där utomstående...

Djupt, alltså. Konstigt är det, också, att jag faktiskt får den här obehagskänslan, och att det tar tid för mej att inse vad det är fråga om. Jag menar, det är bara att titta på min far så ser jag vad det gör med en människa att stanna i den där idiotiska uppfattningen. Han är, och har med jämna eller ojämna mellanrum under hela livet varit, deprimerad. Det nöter ner honom på alla plan, men inte fan söker han hjälp. Han skulle inte ens erkänna faktum. Stackaren...

Jo, jag tycker faktiskt synd om honom. Men mest är jag nog förbannad på honom, för han utsätter omgivningen och sej själv för onödigt lidande genom sin korkade inställning...

Och jag, jag får kämpa mot de där inprogrammerade reaktionerna. Jag vet att det för min del är bättre att få ventilera, och att det faktiskt finns stora fördelar med att prata med ett proffs, en människa som har tystnadsplikt och som inte alls är inblandad i nånting, inte reagerar känslomässigt på nånting alls. Bara kan lyssna, och kanske peka på grejor som inte är logiska, som är "onödiga".

Jo, jag går dit. Ser hur det känns efteråt. Vad som ploppar upp under samtalet - för vem vet vad det egentligen är jag behöver vräka ur mej?

(Jo, jag vet nog. En massa ilska är det, så mycket ilska som fräter och fräser, och med ilskan kommer skulden också. Skuld och ilska och ilska och skuld, och den otäcka känslan av att aldrig räcka till, aldrig ha svar, av att alltid misslyckas med att skydda mina barn från allt ont.)

lördag 2 juli 2011

Mummel om längtan

Det har gått drygt fyra och ett halvt år sedan jag flyttade ifrån lillens pappa, sedan jag, motvilligt och med stor ångest, blev varannanveckasboendeförälder. Vilket ord. Men så är det. Jag är aldrig varannanveckasförälder, jag är förälder varenda dag, 24 timmar om dygnet, men tyvärr har jag inte barnet hos mej hela tiden.

"Det blir lättare med tiden", sa folk. Och: "Du ska se att du tycker att det är skönt att ha tid för dej själv".
Så sa de. Säger fortfarande, ibland, men jag kan konstatera att det inte är sant.

Varje söndag han åker ifrån mej är vidrig. Jag märker på mej själv hur labil jag blir, ledsen och lättirriterad och lätt arg, vi blir ofta ovänner de dagarna, just de dagarna när vi absolut inte borde bli det, men så är det alltså. Ångestklumpen i magen växer allteftersom timmarna går, klockan närmar sej pappahämtning, eller barnhämtning, och jag lider och lider och lider och skäller en del eftersom det alltid verkar vara så svårt för lillen att plocka ihop de grejor han vill ha med, samla ihop sej inför ännu en flytt.

Stackars unge. Stackars alla ungar som har så röriga liv, som måste tänka efter en gång i veckan, måste komma ihåg det viktiga som behövs på båda ställen.
Kläder fixar jag, förstås. Det är resten som är svårt, prylar och mojänger och nödvändigheter. Nej, vi bor inte miltals ifrån varandra, det är, i princip, inga problem med att hämta glömda saker, men det verkar som om det är viktigt för lillen att hålla isär de olika liven.
Kompartimentalisera. Försvenskning. Funkar?
Nåja. Han har vissa problem med att leva två liv, schizofrent, kan man säga. Så mycket skiljer sej, så många olika mammasaker och pappasaker, inställningar, livssyn, viktigheter...

Nu ska han vara på pappasommar, fyra veckor, och det är förstås uteslutet. Har frågat honom tusen gånger om det är ok för honom att jag "lånar" honom en helg under pappasemestern, och han säger ja varje gång. Och jag minns förra sommaren, och sommaren innan det, och så vidare, och inser att jag aldrig i livet kan vara utan honom under så lång tid.
Längtar nämligen halvt ihjäl mej, saknar nånting så gruvligt att jag blir halvgalen, går in i samma känsla som de söndagar han ska iväg, ångest, klump i magen, eldklump, irritation, ilska...

Förra sommaren kunde jag ha lappat till hans far på riktigt. Det var när lovet nästan var slut, när det var dags att återgå till vardag, och mammasemestern nästan var slut. Fem veckor med mamma (jo, vi har hittills lyckats med att få ihop sommarlovet, max en veckas fritids i början, sen ledigt) och han ser på mej och säger:
"Mamma, varför har pappa inte velat låna mej nånting när jag varit här sådär som du vill?"

Vet inte vad man svarar, riktigt. För jag tror inte att hans pappa inte älskar honom, inte så. Jag tror att hans pappa helt enkelt inte tänker på honom när han inte är där. Helt introvert, inriktad på sej själv och sitt, inte en tanke på vilka signaler han skickar till pojken genom att inte vilja "låna" honom en endaste dag under de där fem veckorna...

Vet inte hur det blir i år. Vet att det inte finns några planer för resor eller aktiviteter på hemmaplan, men jag vet ju inte allt.
En sak vet jag: jag är så rädd för att få hit min pojke så som han blir efter de där hemska sommarveckorna. Också han inåtvänd. I sin egen värld, där han inte förväntar sej att någon vuxen ska delta, göra roligheter eller bara vara tillsammans. Det är så hemskt när han vänder sej bort, går in i ett för det mesta bildligt men också ibland bokstavligt hörn och aktiverar sej själv utan att kolla om nån är intresserad eller vill vara med.
Kanske är jag överkänslig, skadad av erfarenheter under den tid vi skulle föreställa en familj och bodde tillsammans. När barnets far aldrig deltog i nånting, aldrig ens visade intresse för vad resten av oss gjorde eller tänkte eller kände.
Är rädd för att åter få höra om hur lillen får sköta sej själv på förmiddagarna, om hur pappa sover och han fixar frukost och tittar på tv och spelar dataspel tills pappa vaknar och ska facebooka resten av dagen (och halva natten). Är rädd för att få höra ungen åter säga att "min pappa orkar inte riktigt men det gör inget" angående det faktum att gräset inte klippts på hela sommaren och att det därmed är omöjligt att leka i trädgården.

Min längtan är inte bara längtan, med andra ord. Den är rädsla och oro och ilska, också, och jag undrar ibland hur jag ska orka de år som är kvar tills barnet är ungdom och skygglappar och hänsyn går upp i atomer och föräldrar ses och döms. Hårt döms vi, under en period, och jag är så rädd för att mitt vackra lilla ljusbarn ska bli en mycket arg tonåring som utan pardon dömer både sin far och sin mor.

Mej, för att jag inte sätter stopp. Men hur? Hur man än gör blir det ju fel, eller hur? Om jag skulle dra igång en tvist nu, försöka få hela boendet för att skyddda ungen, skulle ungen aldrig förlåta mej. Vi skulle krossas allihop. Men tänk om han skadas för livet?

Inga rätt, bara fel. Försöker balansera stolligheterna genom att visa hur en kärleksfull familj bör fungera, men vet att pappas sätt är lika viktigt för honom just nu, väger lika tungt. Man kan bara hoppas att jag, att vi, lyckas vara positiva föredömen, att storebror och styvfar och morfar kan vara positiva mansbilder som uppväger den totala egotrippen hans far är ute på.

Det har inte gått ett dygn sedan han hämtades, och jag är redan sjuk av längtan, rädsla, oro, ilska. Vill ringa, flera gånger om dagen, men vet hur det blir. Jag frågar hur han har det, hur han mår, och han säger: "Bra!"
Inget mer.
<