Mummel om kanske...

Träffade nån idag, nån som jobbar med psykiskt funktionshindrade-frågor på alla möjliga nivåer, och det väcker tankar.

Jag har ofta tänkt på alla dem som inte har en mamma som jag. Alla dem som dör för att de har ingen kvar, för att de har bränt alla, för att ingen orkar till slut.
Alla dem som inte kan tala för sej själva i kontakterna med vården, med myndigheter, och som därmed ramlar genom alla stolar och ofta slutar i graven eller på gatan.

På dem tänker jag, och gråter. Tänker att jag skulle vilja hjälpa, men inte vet a)om jag förmår och b)om jag orkar.

Å andra sidan: kan jag leva med mej själv om jag inte gör det, jag som kan allt det där som de inte kan? Som kanske, kanske kan få läkaren att åtminstone se att det är en människa som sitter där, om än söndertrasad på alla möjliga vis?

Jag måste tänka. Ordentligt. På bland annat synkronicitet. För kanske är det dags nu, dags att ta steget ut och över, ge fan i den här konstruerade skiten och göra nånting viktigt?

Kanske. Om jag kunde försörja mej på det skulle jag hoppa, direkt!

Misstag att tro att jag klarar det?

Jag ska jobba, och sen köra uppåt 50 mil. Just nu känner jag det som om min kropp är nån annanstans, och mina känslor helt avstängda, det enda jag känner är nog rädsla, tror jag.

Att hämta upp henne i det skick hon var häromkvällen är ren fasa, faktiskt. Hon sa: "Jag har inte duschat på en vecka, supit bort alla pengar, inte sovit, inte ätit..." och jag hör nånting i stil med "Snälla mamma, hjälp mej att bestämma mej för att fortsätta behandlingen", så jag pratar och pratar, talar om för henne att jag inte kan lova henne att det kommer att kännas bättre på behandlingshemmet, säger att hon har ett rent helvete att gå igenom - men vad är alternativet?

Dagen efter pratar jag med personal där, och får klart för mej att hon har sin plats kvar till månadsskiftet, sen blir det svårt att få fortsatt finansiering. Ringer henne och berättar, säger att jag sagt att om hon vill kör jag henne dit efter jobbet fredag, och sen väntar jag.

Sms:et kommer, hon skriver att hon pratat med sin kontaktperson och sagt att vi kommer. Och jag känner - ingenting.
Tittar på mej själv och tänker att jag borde känna glädje, lycka, lättnad, men det är tomt. Tomt och ödsligt, helt avstängt, och kanske är det normalt.

Kanske kommer alla de där känslorna när hon väl är på plats, när jag har lyckats köra hela långa vägen hem också? Kanske är jag i nån sorts chocktillstånd?

Så nu är det ännu en dag att ta sej igenom. En lång dag och en lång natt, och förresten vet jag ju inte helt säkert att jag verkligen får henne med mej, inte en sekund innan vi åker kan jag känna mej säker, så är det i det här livet...

Mummel om osäkerhet

Jag inser att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera livet just nu, det är som om det hela tiden ska hända grejor som gör mej medveten om hur lite jag vet, hur mycket jag har att lära, och hur jobbig och krånglig och stökig jag är.

Jag som jag är inte riktigt trevlig just nu.

Inser att jag faktiskt är osynlig när chefen och jag möts i trappan och han inte med en rörelse visar att jag finns. Det är inte en trevlig upplevelse, inte alls, och även om det kanske är en fin illustration till mej som jag är just nu känns det inget vidare.

Faktiskt.

Har varit på utvecklingssamtal med den lille, och det ger, som vanligt, upphov till en massa känslor. Blandade sådana, minst sagt. Gudskelov har lärarna (efter ett argt mejl, från mej förstås) fått ordentlig utbildning i hur man skriver omdömen om småungar, alltså inga "betyg" gällande personlighet eller uppförande... Och lär sej gör han, den lille. Han lär sej snabbt och lätt och orsakar därmed huvudbry.
"Han skulle lätt kunna glida in på en engelskalektion i fyran eller femman och klara sej strålande!", säger fröken, och forsätter med att berätta att klasskompisarna ofta går till honom och ber om hjälp, "...och det tycker han nog är roligt", säger hon, men efter en blick på lillen frågar hon om han kanske tycker att det är lite jobbigt.
"Ja, det är nog lite jobbigt", säger gossen, och jag applåderar tyst, för jag vet hur det är. Jag hatade verkligen att få på mej rollen som extralärare i stället för att få ägna mej åt mitt i grundskolan, och tycker att han gör det bra när han vågar tala om att han faktiskt blir störd i sitt...
Men hur gör man nu? Hur gör jag nu, menar jag, hur gör jag för att ungen ska fortsätta att tycka att det är kul att lära??? Hur håller man honom motiverad och stimulerad i en omgivning där han ju faktiskt inte tillåts utvecklas i sin egen takt?

Uppflyttning är utesluten, han är redan ett år yngre än alla sina klasskompisar och det får han förstås höra, och den sociala biten är svår. Han är som ett litet ufo, konverserar på en språknivå skyhögt över de flesta i omgivningen, och på barns sätt förutsätter han att alla är som han själv, förstår det han förstår, lär som han lär - och så är det inte.

Tjatar jag? Nåja. Är man uppfylld så är man, och just nu är det barnen som fyller upp, oron och ångesten styr det mesta, jag överfalls och dränks i negativa känslor, just det där jag inte skulle tillåta...

Jag är svår. Jag känner mej svår, känner mej skör och nedtryckt långt ner i skorna, balanserar på kanten av det svarta hålet - och är rädd för att trilla i.
Så mycket, och så olika. Så arg jag blir när fröken säger till lillen att han ska "vara tacksam över att han har föräldrar som fångar upp hans intressen" och presenterar grejor att jobba med, för jag vet att den där late egofixerade jäveln inte en enda gång har presenterat eller stimulerat, inte en enda gång har tagit den där promenaden som egentligen ska ta runt 20 minuter men i stället tar en timme eftersom tvååringen absolut ska "läsa" varenda siffra på vartenda hus och varenda bil för siffror är det roligaste som finns, inte en enda gång låtit ungens behov styra...

Sa åt honom att det är nödvändigt att de nyinköpta byxorna är med i väskan eftersom alla andra är urväxta, ser han inte att ungen vuxit minst en decimeter sen förra året?

Så mycket småskit... Så många inköp som måste göras och som enbart ligger på mej för att den där jag-har-konsertt-shirten-från-1988-på-mej--mannen inte ser sitt enda barns behov, så mycket osäkerhet och rädsla eftersom jag inte vet hur jag ska hjälpa dottern som står på randen av avgrunden och skär sej sönder och samman igen, inte vet hur jag ska stötta storsonen som bara längtar efter sin flickvän som är au pair och inser att han inte kommer att ta sin examen till våren eftersom han "prioriterat annat" - jag är en liten ynklig människa, och ser inte att jag förtjänar all lycka jag känner.

Så. Gnäll. Finns mer där det där kom ifrån. Mycket mer.

Misstag att börja tänka

Pratar med dotterns psykolog, som inte vet hur hen ska bära sej åt eftersom dottern inte kommer till de tider som de bokat, och vad ska jag säga? Att jag vet att hon har tänkt att gå dit men att det sen bara inte blir så? Att hen borde veta hur det ligger till efter alla dessa år, att dottern inte klarar av öppenvård, inte klarar av att ta sej till kliniken?

Själv säger jag att jag inte vet hur jag ska göra. För det gör jag inte. Jag har inte en jävla aning om vad jag ska göra nu, hur jag ska ta mej igenom all ilska som kommer av förtvivlan och frustration. Ilskan blir sorg blir ilska blir... Runt runt går det, och mellan tårar och raseri kommer bilderna i mitt huvud.

Hur det ringer på dörren. Hur det är präst och polis eller vilka det nu är som kommer med dödsbud.
Det är som om jag förbereder mej, som om jag bara måste tänka på hur det kan vara att mista ett barn, jag måste smaka på all den där sorgen, all skuld över att ha misslyckats med att hjälpa henne över eller igenom eller vad det nu är som krävs.

Vet inte vad som krävs, heller. Faktum är att hon nu är vuxen, på riktigt. Hon är vuxen, och hon måste göra sina val utan att jag ska ta på mej skuld och skam och vaddetnuär, det är inte min roll längre.

Hur är man förälder till vuxna psyksjuka?

Jag har inte ens lyckats komma till den där punkten där jag hysteriskt söker information, läser allt jag kan för att lära mej av andras erfarenheter, den där punkten jag alltid kommit till förr men inte på länge - som om jag gett upp, som om jag inte orkar med mer information, mer av andras kunskap och erfarehet.
Jag åker inte till avslutande anhörigkurs. Jag orkar inte sitta där bland de andra föräldrarna vars (vuxna) barn fortfarande kämpar, fortfarande finns kvar i behandling. Jag orkar inte sitta där och försöka ta till mej nånting av personal som inte lyckats få min unge att stanna i behandling.

Jo, jag vet... Just den ilskan är urfånig, men just nu en sorts livboj. Spridande av ansvar, kanske, kanske vill jag inte att det helt ska vila på dottern, på mej, kanske vill jag bara just nu skylla på nån annan...

Mummel om skrivande

Skriv! säger jag till mej själv - och sen kan jag inte.
Totalt stopp. Inte på jobbet, där sprutar bokstäverna som vanligt, men det är skillnad.

Mitt privata skrivande har slagit stopp. När? Varför?
Är inte alldeles säker, men har en teori...

Såhär: skrivandet har alltid varit en ventil, ett sätt att få ut tankarna och funderingarna, smärtan och lidandet, och vad som kan ha hänt är att min stackars hjärna inte riktigt får ihop det. Krock där också, m a o. För om jag skriver blir det mestadels det negativa som avhandlas, sånt som är svårt och jobbigt och som jag inte vill ha studsande runt i skallen tills det blir rundgång.

Det negativa, alltså. Och det känns alldeles fel att älta negativa ting när jag har det så bra, när mitt liv faktiskt har alldeles väldigt positiva saker i sig.

Ändå. Ändå saknar jag skrivandet, och bloggen, jag saknar att kunna formulera tankar och känslor, det känns som ett hål som blir djupare för var dag och därmed svårare att ta sej ur.

Jag har min älskade, jag har min fina lillpojke, jag har ett hem som får mej att gå ner i varv, att stressa av så fort jag kör in på uppfarten, jag har en storson som artar sej strålande - ingen ung och bortskämd där, inte, vilket han påpekade i ett Facebookmeddelande när han sett första avsnittet av det där hemska programmet...

Så har jag en arbetsplats där allt är uppochner, där jag lägger mycket tid på att ombuda mej och försöka få mina kollegor att må bättre, en arbetsplats där den så mycket omtalade psykosociala arbetesmiljön är alldeles åt helvet.
Och, kanske framförallt, jag har en sjuk dotter som driver, helt utan styrning eller mål, helt utan nånting, egentligen.
Jag skulle vilja fråga henne hur fan hon tänker, vad hon har för plan, vad hon vill göra med dagen och med framtiden. Egentligen skulle jag nog vilja skaka henne ordentlig, ta ett ordentligt tag och ruska om - men jag vet att det inte funkar.
Hon undviker mej. Sms:ar bara. Ringer och gråter om hon missat bussen, om hon måste måste måste låna pengar för hon har inte ett öre förrän om en vecka - och sen festar upp lånepengarna och lik förbannat inte har mat i huset...

Jag orkar inte med den biten, och jag skäms över mej själv. Jag skäms över att jag kan lägga en massa kraft på att hjälpa och stötta mina kollegor, men inte på att göra detsamma för min dotter. Det är en hemsk insikt, jag vrider mej i skam över att jag faktiskt väljer att förtränga hela den sorgliga, vidriga situationen, att jag har fått så nog att jag klivit av.

Just nu. Så är det just nu, och jag vet inte om jag kommer att kunna kliva på igen, jag kan inte, hur jag än letar, hitta den där kämpa-gnistan som fram till nu hjälpt till att hålla liv i dottern och att hålla ihop min lilla familj...

Se - nu händer det igen. Jag börjar skriva, och landar i allt jobbigt och svårt, allt det där jag så förtvivlat gärna vill hålla ifrån mej. Förtränga. För jag vill värna mitt positiva, vagga det som en liten bebis, ta hand om och gulla med, jag vill inte sunka ner mej i elände igen. Inte möta skammen som tar över när jag börjar tänka.

Mummel om kaoskänslor

Lång paus - med olika orsaker, kan man säga.
Just nu är det verklighetskrockar så det står härliga till, just nu är det trötthet, sjukdom efter sjukdom, dissociation, kanske, men samtidigt är det alldeles underbart, kärlek, lycka, hem...

Hem, ja. Har kommit hem, så är det. Både rent fysiskt, jag älskar mitt hem, jag blir glad av tanken på att åka hem, när jag kör uppför backen och ser mitt hus, vårt hus, när jag svänger in på uppfarten, fylls jag av ren och klar glädje, och relationsmässigt. Jävla ord, men vad ska man annars kalla det? När allt bara är självklart, pusslet lägger sej självt, bitarna faller på plats och det bara är tryggt och fantastiskt, när kärleken bara finns och bara växer - och relationen bara finns, då har man väl kommit hem?

Men samtidigt är det så svårt, så svårt. Dottern har lämnat behandlingshemmet, hon packade och stack. Bara sådär. Bara sådär, och efter samverkanssamtal och positiva signaler om att förlängning nog kommer att godkännas, den som står för kostnaden är beredd att ta mer kostnad eftersom det verkade fungera, och hon satt där och pratadepratadepratade om hur hon kände det som om det var på rätt väg, att hon var på väg, för fan...
Så beslutar hon sej för att lämna.

Tror att jag kraschade helt den dagen, då när hon ringde och sa att nu hade hon fattat beslutet, hon hade fixat skjuts hem, hon skulle inte stanna där utan åka tillbaka till... Ja, vad?
Till det liv hon inte klarar av, så är det. Till lägenheten hon inte klarar att hålla i ens den minsta lilla ordning, till ingentinget som fyller dagarna.
Jag ska fråga henne vad hon har för plan. Jag ska, men har inte klarat det än. Vet inte hur jag ska orka, nämligen, orka pressa henne, orka ifrågasätta, orka överhuvudtaget.

Vi har pratat mycket, jag och min älskade, för han har ju de facto inte upplevt de värsta stunderna. Storsonen var hemma på besök en helg, och pratade om hur vi haft det under de där värsta åren, och han sa det, han också: "Du vet inte hur illa det kan bli", sa han till min älskade, och kanske förstod han lite bättre då, kanske inte.

Jag är nog ganska rädd, tror jag. Rädd för vad som ska hända min enda dotter, rädd för vad det ska göra med henne, men mej, med oss alla. Fixar vi det? Fixar min stackars älskade de där värsta stunderna som jag tyvärr är övertygad kommer? Fixar han att till sist förstå genom egna upplevelser det jag försökt förklara, försökt sätta ord på?

Så nu börjar vi om, ännu en gång. Dotterns psykolog pratar om att inga yxor ska kastas i sjön, att vi ska se detta som ett tillfälligt bakslag, försöka jobba på att få henne att åka tillbaka - "...vi måste lyssna noga på det hon säger, ta allt på största allvar, och sen ska vi försöka lösa de problem som finns...", säger han, men jag tvivlar.

Jag tvivlar starkt på att det kommer att fungera, för just nu är hon i "jag-är-normal"-stadiet, och det kan hålla i sej ett par veckor, och jag tror inte vare sej behandlingshemmet eller landstinget väntar så länge.
Och det blir ingen mer gång, det är säkert, det. Blåser hon den här möjligheten är hon utlämnad åt sej själv när det gäller behandling, då är det öppenvård som gäller med allt vad det innebär av boka tider, passa tider, ta sej till sjukhuset - allt det där som är så otroligt stressande och ångestframkallande för henne.

En bit har hon kommit, långt nog för att det ska börja bli svårt och jobbigt och påfrestande, långt nog för att kraven ska komma - och då slår flyktimpulsen till. Förstås. För så är det: den falska kompetensen övertygar henne om att hon visst klarar en vardag ensam, att hon visst kan orka att vara "normal", och sen kraschar hon med dunder och brak.

Jag vet vad min mamma, mina systrar, de flesta i min omgivning, kommer att säga: att det kommer att gå så bra, så bra, hon verkar ju må bra, att jag inte ska ha en sån negativ inställning, att jag måste tänka positivt, och jag tänker att de inte vet ett skit, att de aldrig lyssnat på vad jag sagt, aldrig tagit till sej vad det egentligen är vi har att kämpa med, att de definitivt inte satt sej in i vad emotionellt instabil personlighetsstörning innebär - vadå borderline? säger de, och jag förtvivlar. Vadå borderline, hon verkar ju normal, hon verkar ju må bra, hon verkar ju...

Fan också. Vad är skillnaden på negativitet och realistiskt tänkande baserat på erfarenheter?