Jag sitter i en solstol på gräsmattan i Stugan, och är så lycklig att tårarna rinner.
Pappa kommer, och blir, förstås och som vanligt, alldeles nervös, tårar har han aldrig klarat av, min far.
Han frågar inte, eftersom han är av den sorten som inte vågar komma i närheten av känslor, men jag berättar ändå:
Jag sitter här och ser min lille leka, solen skiner, svalkan i sjön är ett stenkast bort och jag vet att jag kan plocka smultron till efterrätt om jag bara fixar alla förbannade bromsar och hästflugor som är ute efter mitt blod och titt som tätt hugger mej så jag skriker högt, och jag inser hur alldeles sanslöst lyckligt lottad jag är.
Hur rik jag är. Jag har så mycket som inga pengar i världen kan köpa, pappa, barnen, mina föräldrar kvar i någorlunda form, Stugan med skog och sjö och lugn och hemkänsla, och kärlek...
Min far förstår, men klappar mej bara lite på kinden och skyndar bort, tårar, även om det är glädje tårar, är inget han vill ha att göra med.
Så kommer älsklingen, och vi har en fantastisk dag. Ingenting gör vi, precis, förutom att jag får möjlighet att visa honom var min själ bor, den plats i världen som är det närmaste ett "hemma" jag haft sedan jag lämnade villan jag växte upp i.
Jag får berätta, om hur vi flyttade upp då skolan slutade, om bonden som hade fem, sex, sju kor som vi fick "hjälpa till" att mjölka, om spenvarm mjölk till nyplockade bär, om timmar, dagar, i sjön, på sjön, lillbåten som vi rodde till vassruggen med, abborrarna som smakade så bra när man metat upp dem själv och sedan grillar - jag fick dela med honom, och han förälskade sej.
Det känns så rätt allting, och jag gråter ännu mer, av ren lycka, när min älskade viskar att det var den allra bästa semesterdagen någonsin, aldrig aldrig har han känt sej så avslappnad och så... Ja, kanske hemma?
Nu vet han ännu en bit av det som format mej. Nu har han levt i min barndoms land ett par dagar, och jag tror att vi aldrig blir av med Stugan. Nu kan jag få ha den kvar, men hans hjälp klarar jag allt, och min mamma och pappa har en liten glimt förundran i ögonen, de också.
Inget mer prat om att sälja. Pappa frågar t o m om älsklingen tror att han kan fixa båtmotorn, den lilla 4-hästarssnurra som syrrans son mekade med för tio år sedan så att den inte går igång längre - och jag tänker att mirakel kan ske, för om min far kan be om hjälp, spelar ingen roll med vad, han bad om hjälp, då är det något särskilt på gång.
Tacksam. Så evinnerligt tacksam är jag, och jag vet att allt blir bra nu.
Jag vet.
För tvättning av själen och ältande av vardagligheter i en galen värld av vardag, psyksjukt barn, friska barn, små barn och vuxna barn - och så en liten del som är min, bara min, där jag faktiskt inser att jag är en egen människa - också.
måndag 12 juli 2010
fredag 9 juli 2010
Mummel om eländiga föräldrar
Eller snarare, om en eländig förälder, nämligen min yngste sons far.
Lilleman har varit hos pappa i två veckor snart, han har ju sommarlov, hans far semester - och vädret har varit fantastiskt!
Jag pratade med sonen häromdagen (vi pratar ganska ofta, men nu är det just det här samtalet det gäller...) och han berättade att han hade pyjamasdag. Den tredje i ordningen, tydligen. Jag frågade om han inte varit och badat när det nu är så fint väder, men det hade han inte. De har inte gjort någonting alls.
Blev alldeles kall, och gjorde upp med sonen att jag ska hämta honom idag, och vi ska tillbringa helgen i sommarstugan mina föräldrar äger. Där finns skog och smultron och stenar att klättra på och en badstrand som det tar tre minuter att gå till, och det är vårt alldeles egna sommarparadis.
Så ringer min mor, och berättar att hon träffat barnbarnet och hans far i affären, att hon frågat om de inte solat och badat - och fått historien om pyjamasdagarna och upplysningen om att de inte hittat på någonting alls.
Då frågade jag [pappans namn] och han sa att de sover länge, sa hon, och jag tänkte att han sover länge och att lilleman får ta hand om sej själv.
Sedan hade [pappans namn] sagt att lilleman gått ut i trädgården en dag, men att han då hade hittat en död fågel och gått in igen.
Men hallå! tänker då någorlunda sunda människor, hallå, gå ut och ta bort den döda fågeln, då, så att ungen kan vara ute i trädgården när han vill!?!
Det är bara det att det inte längre kan kallas för trädgård, det där. Han klipper inte ens gräset efter ordning, hittills i sommar har det blivit en (1!) gång. Det är m a o risk för mer än döda fåglar, t ex fästingar och råttor...
Nej, jag överdriver inte. Min fina trädgård, med mormors rosenbuske som doftade så ljuvligt tillsammans med lavendeln och alla mina örter och kryddor är kvävd av ogräs, och pysslingkörsbärsträdet som jag planterade har inte en chans att växa och frodas bland kirskålen.
Jag känner mej alldeles maktlös, det enda jag kan göra är att "kidnappa" lilleman tre, fyra dagar och ge honom lite riktigt sommarlov, men sen måste jag alltså köra honom tillbaka till den där misären.
Jag tar helg, och tänker njuta av den tillsammans med min lille son. Vi ska äta smultron och grilla, kasta pil och spela badminton och boule, och vi ska bada. Känner jag honom rätt blir det nog mycket tid vid och i sjön, och det är bra så.
Bara jag får ha honom nära ett tag. Bara jag får se till att han får riktig mat ett par dagar, inte bara mackor med ost som värmts i mikron eller pasta med mamma Scans köttbullar. Bara jag får påminna honom om att det faktiskt är hans rätt att vara i centrum, att det faktiskt är hans behov som ska prioriteras, inte förälderns.
Bara det vill jag.
Lilleman har varit hos pappa i två veckor snart, han har ju sommarlov, hans far semester - och vädret har varit fantastiskt!
Jag pratade med sonen häromdagen (vi pratar ganska ofta, men nu är det just det här samtalet det gäller...) och han berättade att han hade pyjamasdag. Den tredje i ordningen, tydligen. Jag frågade om han inte varit och badat när det nu är så fint väder, men det hade han inte. De har inte gjort någonting alls.
Blev alldeles kall, och gjorde upp med sonen att jag ska hämta honom idag, och vi ska tillbringa helgen i sommarstugan mina föräldrar äger. Där finns skog och smultron och stenar att klättra på och en badstrand som det tar tre minuter att gå till, och det är vårt alldeles egna sommarparadis.
Så ringer min mor, och berättar att hon träffat barnbarnet och hans far i affären, att hon frågat om de inte solat och badat - och fått historien om pyjamasdagarna och upplysningen om att de inte hittat på någonting alls.
Då frågade jag [pappans namn] och han sa att de sover länge, sa hon, och jag tänkte att han sover länge och att lilleman får ta hand om sej själv.
Sedan hade [pappans namn] sagt att lilleman gått ut i trädgården en dag, men att han då hade hittat en död fågel och gått in igen.
Men hallå! tänker då någorlunda sunda människor, hallå, gå ut och ta bort den döda fågeln, då, så att ungen kan vara ute i trädgården när han vill!?!
Det är bara det att det inte längre kan kallas för trädgård, det där. Han klipper inte ens gräset efter ordning, hittills i sommar har det blivit en (1!) gång. Det är m a o risk för mer än döda fåglar, t ex fästingar och råttor...
Nej, jag överdriver inte. Min fina trädgård, med mormors rosenbuske som doftade så ljuvligt tillsammans med lavendeln och alla mina örter och kryddor är kvävd av ogräs, och pysslingkörsbärsträdet som jag planterade har inte en chans att växa och frodas bland kirskålen.
Jag känner mej alldeles maktlös, det enda jag kan göra är att "kidnappa" lilleman tre, fyra dagar och ge honom lite riktigt sommarlov, men sen måste jag alltså köra honom tillbaka till den där misären.
Jag tar helg, och tänker njuta av den tillsammans med min lille son. Vi ska äta smultron och grilla, kasta pil och spela badminton och boule, och vi ska bada. Känner jag honom rätt blir det nog mycket tid vid och i sjön, och det är bra så.
Bara jag får ha honom nära ett tag. Bara jag får se till att han får riktig mat ett par dagar, inte bara mackor med ost som värmts i mikron eller pasta med mamma Scans köttbullar. Bara jag får påminna honom om att det faktiskt är hans rätt att vara i centrum, att det faktiskt är hans behov som ska prioriteras, inte förälderns.
Bara det vill jag.
torsdag 8 juli 2010
Mummel om flyttkrångel
Jag hade glömt hur mycket krångel det är med att flytta, eller kanske förträngt.
När jag var 25 sisådär räknade jag på hur många gånger jag flyttat, och det var många, det.
Mina första 18 år var det en (1) gång, när jag var knappa året hade pappa byggt färdigt vårt hus, och där bodde jag sedan tills jag stack den dag jag fyllde myndig... Ung och dum, finns ingen annan förklaring!
Men sen... Uppåt tjugo flyttar blev det, och ingenstans var hemma.
Nu ska jag flytta hem, tror jag. Men innan det är klart är det sjusärdeles massa krångel! Uppsägning av tv, bredband, telefon, för det visar sej att det är mest praktiskt och ekonomiskt klokt att flytta min kärastes telefon-bredband-digital-tv.
Och då kommer vi till Telia. Telia är ett stort företag, eller hur? Man kan tycka att flytt av abonnemang inom samma riktnummerområde i dagens digitala samhälle inte skulle behöva vara så komplicerat, eller hur?
Fel. Det blev väldigt mycket krångel. För det första gick det inte att genomföra via hemsidan, trots att det slås på stora trumman för det tillvägagångssättet. Billigare att sköta allt själv via sajten - men det blev bara felmeddelande, "du är inte under 26 år och kan inte flytta ditt abonnemang", eller nåt i den stilen.
Va?!? tänker man då, och älsklingen ringde kundtjänst och fick upplysning om att han var nummer 46 i kön, "vi tar emot ditt samtal så fort vi kan", och så vidare.
När han väl kom fram sa människan som skötte kundtjänsten att det var nåt fel på hemsidan, men att det gick bra att göra det per telefon till internetpris. Bra så. Men sen säger människan att det tar upp till åtta arbetsdagar efter det att telefonen är inkopplad innan bredbandet fungerar, och det går ju inte...
Tvingade honom att ringa igen, stackars man, och han fick beskedet (av en annan kundtjänstmänniska) att jo, så låg det till, åtta dagar tar det. Orsaken? "Vi är för lite folk".
Va?!? tänker man igen, men vem kan tjafsa med Telia om hur saker och ting är???
Nåja. En vecka går. Brev kommer, med besked om att abonnemanget är flyttat, men bara telefonen. Ojojoj... Ännu en telefonkösittning för stackars älskling - och denna gång säger tredje kundtjänstmänniskan att nej, inte behöver vi vänta på vare sej bredband eller tv, det kopplas in samtidigt med telefonen.
Vad var det jag sa! tänkte jag säga, men sa inget, eftersom jag inte sagt utan bara tänkt.
Och så fjärrvärmeleverantören, då. Vi fick besked av mäklaren att vi ska ringa och upplysa dem om att vi flyttar in när vi gör, och att räkningen därefter ska ställas till oss.
"Jag är sommarvikarie och vet inte riktigt hur det fungerar", sa flickan som svarade när jag ringde, och jag tänkte att visst, det är klart, lämnade mina uppgifter, plus telefonnummer. Jag räknar nämligen med att de ska ringa och säga att allt har blivit fel, för det är så det fungerar1
Eller inte fungerar, snarare.
Hur gör man egentligen för att hålla reda på allt man måste hålla reda på i det här läget? Borde jag inte kunna det nu, efter alla de gånger jag har flyttat???
Men: jag bestämmer att jag inte ska låta mej beröras. Inte låta något negativt slingra sej in och förstöra all glädje, all förväntan.
Den här flytten ska nämligen gå hem!
När jag var 25 sisådär räknade jag på hur många gånger jag flyttat, och det var många, det.
Mina första 18 år var det en (1) gång, när jag var knappa året hade pappa byggt färdigt vårt hus, och där bodde jag sedan tills jag stack den dag jag fyllde myndig... Ung och dum, finns ingen annan förklaring!
Men sen... Uppåt tjugo flyttar blev det, och ingenstans var hemma.
Nu ska jag flytta hem, tror jag. Men innan det är klart är det sjusärdeles massa krångel! Uppsägning av tv, bredband, telefon, för det visar sej att det är mest praktiskt och ekonomiskt klokt att flytta min kärastes telefon-bredband-digital-tv.
Och då kommer vi till Telia. Telia är ett stort företag, eller hur? Man kan tycka att flytt av abonnemang inom samma riktnummerområde i dagens digitala samhälle inte skulle behöva vara så komplicerat, eller hur?
Fel. Det blev väldigt mycket krångel. För det första gick det inte att genomföra via hemsidan, trots att det slås på stora trumman för det tillvägagångssättet. Billigare att sköta allt själv via sajten - men det blev bara felmeddelande, "du är inte under 26 år och kan inte flytta ditt abonnemang", eller nåt i den stilen.
Va?!? tänker man då, och älsklingen ringde kundtjänst och fick upplysning om att han var nummer 46 i kön, "vi tar emot ditt samtal så fort vi kan", och så vidare.
När han väl kom fram sa människan som skötte kundtjänsten att det var nåt fel på hemsidan, men att det gick bra att göra det per telefon till internetpris. Bra så. Men sen säger människan att det tar upp till åtta arbetsdagar efter det att telefonen är inkopplad innan bredbandet fungerar, och det går ju inte...
Tvingade honom att ringa igen, stackars man, och han fick beskedet (av en annan kundtjänstmänniska) att jo, så låg det till, åtta dagar tar det. Orsaken? "Vi är för lite folk".
Va?!? tänker man igen, men vem kan tjafsa med Telia om hur saker och ting är???
Nåja. En vecka går. Brev kommer, med besked om att abonnemanget är flyttat, men bara telefonen. Ojojoj... Ännu en telefonkösittning för stackars älskling - och denna gång säger tredje kundtjänstmänniskan att nej, inte behöver vi vänta på vare sej bredband eller tv, det kopplas in samtidigt med telefonen.
Vad var det jag sa! tänkte jag säga, men sa inget, eftersom jag inte sagt utan bara tänkt.
Och så fjärrvärmeleverantören, då. Vi fick besked av mäklaren att vi ska ringa och upplysa dem om att vi flyttar in när vi gör, och att räkningen därefter ska ställas till oss.
"Jag är sommarvikarie och vet inte riktigt hur det fungerar", sa flickan som svarade när jag ringde, och jag tänkte att visst, det är klart, lämnade mina uppgifter, plus telefonnummer. Jag räknar nämligen med att de ska ringa och säga att allt har blivit fel, för det är så det fungerar1
Eller inte fungerar, snarare.
Hur gör man egentligen för att hålla reda på allt man måste hålla reda på i det här läget? Borde jag inte kunna det nu, efter alla de gånger jag har flyttat???
Men: jag bestämmer att jag inte ska låta mej beröras. Inte låta något negativt slingra sej in och förstöra all glädje, all förväntan.
Den här flytten ska nämligen gå hem!
tisdag 6 juli 2010
Mummel om förlåtelse
När de små söta bebispojkarna blir stora blir de karlar. Så enkelt är det, och så svårt.
Uppgörelser med vuxna barnpojkar (hur fan formulerar man det där så att folk förstår vad man menar???) är svåra, och skilsmässa är ju inte aktuellt - lösningar måste m a o till...
Min äldste son är den människa som står mej närmast, så är det och har alltid varit. Kanske är det därför det är så svårt när det blir så här, när vi kommer fram till brytpunkter där ena vägen är konfliktlösning och den andra är otänkbar.
För så är det ju. Tanken på att bryta med barnet/barnen är helt och hållet otänkbar, och där är man utan undantag i ett otroligt känslomässigt underläge. För visst vet de att det är så?
Om jag gjort det jag ska under deras uppväxt vet de att det är så. Att jag står kvar hur jävligt det än stormar, inte för att jag håller med om allt eller står bakom alla beslut, men kvar står jag.
I min kärlek till dem är jag svagast i världen, och starkast. Den har gett mej kraft att överleva trots all skit jag fått ta mej igenom, men den har också gjort mej till den mest sårbara människan i världen.
Så är det ju - barnen, hur stora de än är, håller mitt hjärta i sina händer.
Vi bråkade som fan igår, jag och min förstfödde, där rök stickor och strån och annat också, och det som gör mej mest förbannad är att han smiter.
Han smiter från ansvar, både känslomässigt och fysiskt, och ekonomiskt också för den delen, och jag kan inte tillåta det.
Det är mycket för min egen skull nu, jag vare sej vill eller orkar dra honom, jag orkar knappt dra mej själv och mina måsten, han måste ta sitt - och ska han bo här får han ta mitt också.
Inte min skit, den tar jag själv, men sin egen. Och jag kan inte tillåta att han flyr från de diskussioner vi måste ha längre.
"Jag orkar inte när du är såhär" säger han, och vänder ryggen till. Jag byter sida och säger att han fanimej får lov att orka, för annars sitter vi fast i "såhär", annars sitter jag fast i tårar och ilska och ledsamhet och inget blir någonsin bättre.
Jag sa att han får se mej som övning, för om han bär sej åt som han gör mot mej mot sin framtida partner åker han ut... Om han inte kan ta en förbannad kvinnas tårar blir det ett ensamt liv...
Får man säga så till sitt barn? Jo, det måste man ju få, för hur ska han annars kunna lära sej?
Nu är allt lugnt. Och nu ser jag fram emot att se honom växa av att ta känslomässigt ansvar för sina handlingars konsekvenser.
Det är nog vad som gör honom arg, tror jag. Att han faktiskt inser att han gör fel, att min ilska och ledsamhet är en direkt konsekvens av det sätt han väljer att bete sej på. Och jag tänker att om jag kan få honom att förstå nu så blir hans framtid mycket, mycket bättre...
Älskade barn. Mitt hjärta i deras händer, alltid. Så svag, och starkast i världen.
Uppgörelser med vuxna barnpojkar (hur fan formulerar man det där så att folk förstår vad man menar???) är svåra, och skilsmässa är ju inte aktuellt - lösningar måste m a o till...
Min äldste son är den människa som står mej närmast, så är det och har alltid varit. Kanske är det därför det är så svårt när det blir så här, när vi kommer fram till brytpunkter där ena vägen är konfliktlösning och den andra är otänkbar.
För så är det ju. Tanken på att bryta med barnet/barnen är helt och hållet otänkbar, och där är man utan undantag i ett otroligt känslomässigt underläge. För visst vet de att det är så?
Om jag gjort det jag ska under deras uppväxt vet de att det är så. Att jag står kvar hur jävligt det än stormar, inte för att jag håller med om allt eller står bakom alla beslut, men kvar står jag.
I min kärlek till dem är jag svagast i världen, och starkast. Den har gett mej kraft att överleva trots all skit jag fått ta mej igenom, men den har också gjort mej till den mest sårbara människan i världen.
Så är det ju - barnen, hur stora de än är, håller mitt hjärta i sina händer.
Vi bråkade som fan igår, jag och min förstfödde, där rök stickor och strån och annat också, och det som gör mej mest förbannad är att han smiter.
Han smiter från ansvar, både känslomässigt och fysiskt, och ekonomiskt också för den delen, och jag kan inte tillåta det.
Det är mycket för min egen skull nu, jag vare sej vill eller orkar dra honom, jag orkar knappt dra mej själv och mina måsten, han måste ta sitt - och ska han bo här får han ta mitt också.
Inte min skit, den tar jag själv, men sin egen. Och jag kan inte tillåta att han flyr från de diskussioner vi måste ha längre.
"Jag orkar inte när du är såhär" säger han, och vänder ryggen till. Jag byter sida och säger att han fanimej får lov att orka, för annars sitter vi fast i "såhär", annars sitter jag fast i tårar och ilska och ledsamhet och inget blir någonsin bättre.
Jag sa att han får se mej som övning, för om han bär sej åt som han gör mot mej mot sin framtida partner åker han ut... Om han inte kan ta en förbannad kvinnas tårar blir det ett ensamt liv...
Får man säga så till sitt barn? Jo, det måste man ju få, för hur ska han annars kunna lära sej?
Nu är allt lugnt. Och nu ser jag fram emot att se honom växa av att ta känslomässigt ansvar för sina handlingars konsekvenser.
Det är nog vad som gör honom arg, tror jag. Att han faktiskt inser att han gör fel, att min ilska och ledsamhet är en direkt konsekvens av det sätt han väljer att bete sej på. Och jag tänker att om jag kan få honom att förstå nu så blir hans framtid mycket, mycket bättre...
Älskade barn. Mitt hjärta i deras händer, alltid. Så svag, och starkast i världen.
måndag 5 juli 2010
Mummel om besvikelser
Okej. Nu är jag ledsen och gråter.
Jag är så besviken och förtvivlad, och jag kan konstatera att barn är den största gåvan och den största rikedomen - men också den största källan till förtvivlan och besvikelse.
I flera år har jag försökt behandla min äldste som som en vuxen människa när han är hemma. Han är ju dock 23 och klarar sej själv nio av årets månader, eller hur? En vuxen människa som ska dela min vardag under en begränsad period, så har jag försökt att se det.
Så har det alltså inte fungerat. I tre fyra år (mer, kanske, beror på hur man räknar) har han med jämna mellanrum flyttat hem, vi har diskuterat igenom saken innan, bestämt hur mycket han ska betala, vad jag förväntar mej (att han ska vara en bidragande kraft i hushållet, inte en belastande), vad han förväntar sej - och varje gång har det slutat likadant: han bär sej åt som en jävla snorunge, skapar kaos och oreda både fysiskt och psykiskt, bidrar inte med ett jävla dugg...
I år är det extra besvärligt. I dag är det extra besvärligt. Igår när jag kom hem såg det ut som om det brutit ut krig i mitt hem, och jag gav honom ett ultimatum: endera börjar han göra rätt för sej, fysiskt och ekonomiskt, eller så flyttar han. Han kan hyra sin systers lägenhet, den står tom, och även om det kostar honom bra mycket mer än det jag vill ha för att han får bo i mitt hem är det ändå nånstans att bo.
Idag lovade han att hjälpa mej att bära utrensat skräp till en container som lämpligt nog står här ute. Lovade och svor. Flera gånger. Efter trettitvå ursäkter. Som vanligt m a o.
Men inte är han här, inte. Han stack till golfbanan med ett gäng kompisar tidigt i morse, och klockan 15. oo börjar han jobba.
Ska packa hans grejor. Kräva tillbaka nyckeln.
Nu är det nog.
Nog med tårar efter brutna löften, till mej eller till lillebror. Ska han ha privilegier får han visa att han förtjänar dem.
Han får bli vuxen nu, inför mej också. Jag fixar inte att han regredierar och blir en tonåring så fort han kommer hem.
Kalla mej dålig mor om ni vill, men sån här skit tar jag inte, inte ens från mina barn.
Och jag har fanimej uppfostrat honom bättre än så!
Jag är så besviken och förtvivlad, och jag kan konstatera att barn är den största gåvan och den största rikedomen - men också den största källan till förtvivlan och besvikelse.
I flera år har jag försökt behandla min äldste som som en vuxen människa när han är hemma. Han är ju dock 23 och klarar sej själv nio av årets månader, eller hur? En vuxen människa som ska dela min vardag under en begränsad period, så har jag försökt att se det.
Så har det alltså inte fungerat. I tre fyra år (mer, kanske, beror på hur man räknar) har han med jämna mellanrum flyttat hem, vi har diskuterat igenom saken innan, bestämt hur mycket han ska betala, vad jag förväntar mej (att han ska vara en bidragande kraft i hushållet, inte en belastande), vad han förväntar sej - och varje gång har det slutat likadant: han bär sej åt som en jävla snorunge, skapar kaos och oreda både fysiskt och psykiskt, bidrar inte med ett jävla dugg...
I år är det extra besvärligt. I dag är det extra besvärligt. Igår när jag kom hem såg det ut som om det brutit ut krig i mitt hem, och jag gav honom ett ultimatum: endera börjar han göra rätt för sej, fysiskt och ekonomiskt, eller så flyttar han. Han kan hyra sin systers lägenhet, den står tom, och även om det kostar honom bra mycket mer än det jag vill ha för att han får bo i mitt hem är det ändå nånstans att bo.
Idag lovade han att hjälpa mej att bära utrensat skräp till en container som lämpligt nog står här ute. Lovade och svor. Flera gånger. Efter trettitvå ursäkter. Som vanligt m a o.
Men inte är han här, inte. Han stack till golfbanan med ett gäng kompisar tidigt i morse, och klockan 15. oo börjar han jobba.
Ska packa hans grejor. Kräva tillbaka nyckeln.
Nu är det nog.
Nog med tårar efter brutna löften, till mej eller till lillebror. Ska han ha privilegier får han visa att han förtjänar dem.
Han får bli vuxen nu, inför mej också. Jag fixar inte att han regredierar och blir en tonåring så fort han kommer hem.
Kalla mej dålig mor om ni vill, men sån här skit tar jag inte, inte ens från mina barn.
Och jag har fanimej uppfostrat honom bättre än så!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
<