Idag har jag och dottern pratat en hel del. Det handlade om skillnaden på hur vi "normalstörda" ser och hanterar vår verklighet jämfört med hennes sätt, och blev intressant på många vis.
För henne är det svart eller vitt, det ena eller det andra, suverän eller usel. Om man är ute och blir full och gör bort sej spelar det ingen roll att jag och många andra säger att "det händer" - för henne är det katastrof. Hon är det hon gör, hon har inte förmåga att se att misstagen inte är hon utan just misstag, något man kan lära av och som gör att man nästa gång kanske kan hantera situationen annorlunda.
Den inre dialogen... Hennes pratmänniska på psyk försöker introducera det begreppet i dotterns värld, hur den inre dialog man för faktiskt påverkar väldigt mycket och att man faktiskt kan förändra den.
Det där har jag förresten försökt jobba med, men just nu har jag halkat tillbaka till läget dottern befinner sej i, nämligen "du är usel, du kan inget, vet inget, fattar inget"-stuket. Inte "ja, ibland blir det fel och då får man försöka rätta till det, vad jag gör är inte vad jag är".
Nåja. Vi pratade en hel massa och det var fint. Hon var inte på bästa humör till att börja med, ville ingenting och tjatade om hur lite hon kan/vill/förmår och jag började knuffa. Knuffandet ägnar jag en hel del tid åt just nu, jag försöker provocera henne att tänka, att se andra människor, att dra in andras erfarenheter i den där inre dialogen - men är det rätt?
På kvällen blev det sms-konversation. Om ångest. Och jag blottade mej, kan man säga, berättade precis hur jag känner när jag får ångest - och det kände hon igen. Förstås. Ångest är något kroppen reagerar på och det skiljer sej inte nämnvärt från person till person. Hon verkade... Förvånad?
Jag tänker: är det fel att hon får se mej som människa och inte bara som mamma? Stärker det eller sänker det? Vore det bättre att hon fortsatte att ha "barnaseende" kvar, mamma som nån sorts untouchable, inte en riktig människa med tankar och känslor och svagheter?
Så jag utgick ifrån mina egna känslor, som dotter. Jag var väldigt, väldigt arg på mina föräldrar under en period, jag var arg för att de inte lät mej se dem, lära känna dem kanske - det var när jag var alldeles nyvuxen och började fundera över relationen med mor och far, de förändringar som inträtt i och med att jag blev stor, fick egen familj, blev vuxen.
Läget är faktiskt inte så förändrat om jag tänker efter. Min mor och far klarar inte att ha en vuxen relation med mej. Kanske jag inte klarar av att ha det med dem heller, ibland slinker jag nog tillbaka till tonårsbeteendet när jag blivit nog trött på att behandlas som deras barn...
Dit vill jag inte med mina ungar, jag tänker inte sitta om femton tjugo år och påstå att jag "vet hur de är" utifrån hur de var i tonåren. Jag vill ha en dynamisk och verklig relation med de människor de blir, inte de barn de var. Mycket jobb, men väl värt det.
Så kanske är det rätt att låta dem se mej som jag är, inte som mammarollen? Jag har ju i princip gjort det jobb jag tog på mej när jag hade den stora glädjen att bli mor: försöka lotsa mina barn genom uppväxandet så att de blir självständiga vuxna. Målet var klart, sen kom ju tyvärr medfödda grejor emellan på vissa håll och förhindrade måluppfyllelsen i ett fall. Där har jag en bit kvar, men kan absolut inte låtsas att min dotter fortfarande är ett barn, för det är hon inte. Hon är liksom sin bror en ung vuxen, men till skillnad från honom kan hon inte klara sej själv ännu.
Lite schizofrent känns det: storsonen, så självständig och säker, glider fram genom allt, tar svårigheter som de kommer (även om han ringer och bitchar löser han det mesta själv även om jag stöttar), planerar och analyserar, och så dottern, passiviserad av sjukdomen, oförmögen att fatta beslut och ta ansvar, oförmögen att planera överhuvudtaget...
Gener och miljö. Intressanta saker, det. Visar bara att man kan ha precis hur många föräldraplaner som helst, varje barn är en alldeles egen individ och det som funkar perfekt på en gör det inte alls på den andra.
Det är lätt att vara efterklok. Jag förmodar att jag kommer att märka om de här tankarna är misstag.
För tvättning av själen och ältande av vardagligheter i en galen värld av vardag, psyksjukt barn, friska barn, små barn och vuxna barn - och så en liten del som är min, bara min, där jag faktiskt inser att jag är en egen människa - också.
onsdag 30 september 2009
Mummel om vuxna barn
Idag älskar jag Calle Schulman, som skrivit en fantastisk, om än inte nydanande, debattartikel i Expressen.
Det där vet alla mammor om. Eller nej, nu övergeneraliserade jag, men många mammor är väldigt, väldigt medvetna om fenomenet, och ibland alldeles överjävligt trötta på det också.
Men: sen växer barnen. Åren går, och vips! är de vuxna och där står man med sina älskade ungar som man fått låna under så kort tid, ser att de små bebisarna blivit fantastiska unga kvinnor och män och är alldeles till sej av stolthet och glädje.
Man har samtal med dem, samtal som gör att man lyser som en sol och med rodnande kinder försöker vifta bort komplimanger, med "äsch, det vet du väl att det bara är så man ska göra, älskade lilla gubben/gumman" när de säger att de är stolta. Över mej.
Har så svårt, så svårt att ta in det, att faktiskt se allt det bra jag gjort under alla de här åren när jag oftast var ensam om ansvar, ekonomiskt, känslomässigt, rubbet. För trots allt är de helt fantastiska, mina barn.
"Du är min förebild, jag är stolt över dej", sa min son häromveckan, och jag fullkomligt vred mej av... Ja, vad? Jag var så generad, ville inte höra, ville att han skulle vara en liten en igen, en som jag kunde lyfta upp i knät sådär som förr när han älskade att sitta i mitt knä med huvudet mot mitt bröst, lyssnande till mina hjärtslag...
Dottern är likadan, fast hon har svårare att uttrycka det. Hon säger bara "Jag behöver min mamma nu", och slår armarna om mej, och jag får titta uppåt för att se hennes ögon istället för att kunna skydda henne i min famn.
En kvar. Än så länge får han plats i mitt knä även om han är på väg därifrån, han också. Vi ska gå igenom alla pinsamhetsåren när ömhetsbetygelser försigår bakom stängda dörrar innan han också rusar fram till mej på stan och slår armarna om mej i en kram - men vi kommer dit.
Det är svårt att vara den som försöker vara ankare. Mycket lättare att ta rolighetsrollen då och då. Men det ger fan så mycket mer i längden.
Jag tycker att Calle S. ska vara stolt över sej själv. Och jag vet att Lisette S. är stolt över honom...
Det där vet alla mammor om. Eller nej, nu övergeneraliserade jag, men många mammor är väldigt, väldigt medvetna om fenomenet, och ibland alldeles överjävligt trötta på det också.
Men: sen växer barnen. Åren går, och vips! är de vuxna och där står man med sina älskade ungar som man fått låna under så kort tid, ser att de små bebisarna blivit fantastiska unga kvinnor och män och är alldeles till sej av stolthet och glädje.
Man har samtal med dem, samtal som gör att man lyser som en sol och med rodnande kinder försöker vifta bort komplimanger, med "äsch, det vet du väl att det bara är så man ska göra, älskade lilla gubben/gumman" när de säger att de är stolta. Över mej.
Har så svårt, så svårt att ta in det, att faktiskt se allt det bra jag gjort under alla de här åren när jag oftast var ensam om ansvar, ekonomiskt, känslomässigt, rubbet. För trots allt är de helt fantastiska, mina barn.
"Du är min förebild, jag är stolt över dej", sa min son häromveckan, och jag fullkomligt vred mej av... Ja, vad? Jag var så generad, ville inte höra, ville att han skulle vara en liten en igen, en som jag kunde lyfta upp i knät sådär som förr när han älskade att sitta i mitt knä med huvudet mot mitt bröst, lyssnande till mina hjärtslag...
Dottern är likadan, fast hon har svårare att uttrycka det. Hon säger bara "Jag behöver min mamma nu", och slår armarna om mej, och jag får titta uppåt för att se hennes ögon istället för att kunna skydda henne i min famn.
En kvar. Än så länge får han plats i mitt knä även om han är på väg därifrån, han också. Vi ska gå igenom alla pinsamhetsåren när ömhetsbetygelser försigår bakom stängda dörrar innan han också rusar fram till mej på stan och slår armarna om mej i en kram - men vi kommer dit.
Det är svårt att vara den som försöker vara ankare. Mycket lättare att ta rolighetsrollen då och då. Men det ger fan så mycket mer i längden.
Jag tycker att Calle S. ska vara stolt över sej själv. Och jag vet att Lisette S. är stolt över honom...
tisdag 29 september 2009
Mera mummel om skuld
Var och pratade igår, har fått en ny pratperson, stödsamtal kallas det, och det var... Jobbigt.
En trevlig kvinna, med erfarenheter från barnpsykiatrin och en hel del annat, och hon var beredd att ge utrymme åt alla dessa skuldtankar jag går och ältar just nu.
Åt alla håll spretar de, och det är skitjobbigt. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag ser, skuld överallt.
Det är stort avstånd mellan hjärna och hjärta, mellan intellektuell vetskap och känslor. Jag vet ju att det faktiskt är så att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för min dotter. Jag vet att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för mina söner. Trots det känns det som om jag svikit allihop, att det förstås är så att jag borde ha kunnat göra mera, nånting...
Saken är den att jag inte gjort vad jag borde för mej själv. Det är jag medveten om, men väljer ofta bort, och kanske är det den största skulden jag har?
Nu är det förvirring, alltså. Igår orkade jag inte ens ringa dottern, inte efter helgens cirkus med panikutryckningar hit och dit, och insikten som kom efter...
Jag insåg att jag trillat dit igen, att jag tappat mina gränser och att hon, som hon gör, tar chansen och trampar in. Nu får jag kämpa med samma sak en gång till, smärtan i att säga nej och sätta stopp, att tillåta mej att ha ett eget liv och att ha kraft och glädje att ge mina andra barn. Skulden som följer. Det känns för jävligt.
Det är en av de svåraste sakerna att försöka förstå, att försöka hantera, att min dotters störning innebär att hon gör det hon gör utan att ens vara medveten om det, att hon anser sej ha rätt att "utnyttja", att "manipulera". Jag sätter orden inom citationstecken eftersom de på sätt och vis uttrycker det som händer men å andra sidan är helt felaktiga eftersom hon inte gör, hon är.
Vi andra, vi normalstörda, har en jävla hjärnstrid att utkämpa. Det är inte lätt att förstå hur en personlighetsstörning får en människa att fungera, men måste man så måste man.
Och jag måste. Fortfarande är det så att det inte finns ett enda alternativ: det måste bara gå, hon måste få ett liv.
Men det måste också mina pojkar, och jag själv. Faktiskt. Jag också.
En trevlig kvinna, med erfarenheter från barnpsykiatrin och en hel del annat, och hon var beredd att ge utrymme åt alla dessa skuldtankar jag går och ältar just nu.
Åt alla håll spretar de, och det är skitjobbigt. Det spelar ingen roll åt vilket håll jag ser, skuld överallt.
Det är stort avstånd mellan hjärna och hjärta, mellan intellektuell vetskap och känslor. Jag vet ju att det faktiskt är så att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för min dotter. Jag vet att jag gjort allt jag haft förmåga att göra för mina söner. Trots det känns det som om jag svikit allihop, att det förstås är så att jag borde ha kunnat göra mera, nånting...
Saken är den att jag inte gjort vad jag borde för mej själv. Det är jag medveten om, men väljer ofta bort, och kanske är det den största skulden jag har?
Nu är det förvirring, alltså. Igår orkade jag inte ens ringa dottern, inte efter helgens cirkus med panikutryckningar hit och dit, och insikten som kom efter...
Jag insåg att jag trillat dit igen, att jag tappat mina gränser och att hon, som hon gör, tar chansen och trampar in. Nu får jag kämpa med samma sak en gång till, smärtan i att säga nej och sätta stopp, att tillåta mej att ha ett eget liv och att ha kraft och glädje att ge mina andra barn. Skulden som följer. Det känns för jävligt.
Det är en av de svåraste sakerna att försöka förstå, att försöka hantera, att min dotters störning innebär att hon gör det hon gör utan att ens vara medveten om det, att hon anser sej ha rätt att "utnyttja", att "manipulera". Jag sätter orden inom citationstecken eftersom de på sätt och vis uttrycker det som händer men å andra sidan är helt felaktiga eftersom hon inte gör, hon är.
Vi andra, vi normalstörda, har en jävla hjärnstrid att utkämpa. Det är inte lätt att förstå hur en personlighetsstörning får en människa att fungera, men måste man så måste man.
Och jag måste. Fortfarande är det så att det inte finns ett enda alternativ: det måste bara gå, hon måste få ett liv.
Men det måste också mina pojkar, och jag själv. Faktiskt. Jag också.
söndag 27 september 2009
Mummel om sömnlöshet
Sitter i köket efter kanske två timmars orolig slummer, och har ångest inför morgondagen. Eller idag, är det ju.
Jag måste orka, lillemans sista dag inför pappaveckan får inte bli med en sur tröttmamma, då klarar jag ingenting resten av veckan...
Sömnlösheten har inga som helst psykiska orsaker, den är helt och hållet fysiskt betingad den här gången. Har så inihelvete ont, kan knappt ha kläder på mej eftersom skinnet på vänsterarmen bränner när något kommer åt den, det bränner och dunkar i vänster sida och högerbenet är stumt och tungt. Fast det har nog med det jävla diskbråcket att göra, inte med det andra.
Otroligt obehagligt, och jag tänker att jag är inte ett dugg förvånad över människor som överdoserar medicin, jag skulle gärna ta lite mer om jag inte visste att jag redan gått över dosen idag, eller igår eller i natt. Mår givetvis inte bra av de här höga medicindoserna heller, verkan och biverkan, alltid måste jag försöka hålla balansen...
Snart dags för ny magnetröntgen, och det ska bli intressant. Fler diskbråck? Ser det värre ut i ryggmärgen? Nåt som går att fixa, eller "bara" dags att uppgradera till morfinplåster? Annan möjlig medicinkombination?
Inget jag kan göra, iallafall. Trots att jag inte litar på vården måste jag i det här fallet lita på vården, så är det bara. Jag vill inte, men måste göra det eftersom det inte finns något annat val.
Jag måste orka, lillemans sista dag inför pappaveckan får inte bli med en sur tröttmamma, då klarar jag ingenting resten av veckan...
Sömnlösheten har inga som helst psykiska orsaker, den är helt och hållet fysiskt betingad den här gången. Har så inihelvete ont, kan knappt ha kläder på mej eftersom skinnet på vänsterarmen bränner när något kommer åt den, det bränner och dunkar i vänster sida och högerbenet är stumt och tungt. Fast det har nog med det jävla diskbråcket att göra, inte med det andra.
Otroligt obehagligt, och jag tänker att jag är inte ett dugg förvånad över människor som överdoserar medicin, jag skulle gärna ta lite mer om jag inte visste att jag redan gått över dosen idag, eller igår eller i natt. Mår givetvis inte bra av de här höga medicindoserna heller, verkan och biverkan, alltid måste jag försöka hålla balansen...
Snart dags för ny magnetröntgen, och det ska bli intressant. Fler diskbråck? Ser det värre ut i ryggmärgen? Nåt som går att fixa, eller "bara" dags att uppgradera till morfinplåster? Annan möjlig medicinkombination?
Inget jag kan göra, iallafall. Trots att jag inte litar på vården måste jag i det här fallet lita på vården, så är det bara. Jag vill inte, men måste göra det eftersom det inte finns något annat val.
fredag 25 september 2009
Mummel om profithunger...
Idag är jag lite mer förbannad än vanligt, även om den där välkända uppgivenheten sticker upp skallen också.
För ett par månader sen hamnade jag och dottern i diskussion. Hon ville ha en ny telefon, och tänkte utnyttja ett av alla dessa lockerbjudanden från diverse telefonföretag som pepprar oss alla dag och natt.
Jag sa att jag inte tyckte att det var en bra idé, och hur kunde hon förresten få ett telefonabonnemang, hon har ju ingen inkomst alls, lever på försörjningsstöd?
Inga problem. De kollar visst inte ens sånt, bara om man har nån anmärkning hos kronofogden - eller?
Nåja. Igår fick jag ett panik-sms. Hon hade gjort ett stort misstag, hon är en idiot, blablabla... Panik, förstås, jag minns nog inte ens vad som for genom huvudet på mej innan hon svarat - och berättat att hon kollat saldot på sin telefon och insett att räkningen var på mer än hon får från socialen för en månad.
Såklart. Inte kan hon förstå det där med att det kostar en massa att surfa på telefonen från sjukhuset, inte just då, just då vill hon ju bara ha kontakt med yttervärlden och eftersom hon inte har nån impulskontroll eller något konsekvenstänkande så använder hon sin telefon...
Jag sa inte vad jag tänkte vilket förstås var "vad var det jag sa" utan jag sa att vi får ta verkligheten för vad den är och hantera den. På nåt vis ordna upp eländet. Fråga om hon kan få en avbetalningsplan, kolla om hon kan bli av med det jävla abonnemanget - vilket jag förstås inte tror. Jag sa att hon fick försöka få nån - från soc eller psyk - att ringa och fråga hur fan de arbetar, hur kan de tillåta en psykiskt sjuk människa utan inkomst teckna ett abonnemang???
Vi kom överens om att hon skulle plocka ur sim-kortet på en gång, och istället sätta i kontantkortet som faktiskt ingick i det där lur-paketet från telefonföretaget. Jag ska se till att hon ger det där simkortet till mej också, bara för att vara säker.
Är det inte det ena så är det det andra. Jag inser att det är såhär mitt liv kommer att se ut. Varje dag nånting nytt. Och jag måste försöka övertyga henne om att hon inte är en idiot även om hon ibland fattar idiotiska beslut, att hon är som de flesta andra, misstag gör alla...
Men just nu orkar jag faktiskt inte tänka alls. Jag vet att hon kontaktat sin pappa, och jag vet också att han troligen kommer att lägga upp de tusenlappar (hur många? Fyra? Fem?) som behövs för att hon ska komma ur den här knipan utan att fundera över att han faktiskt inte hjälper henne genom att göra så.
Men jag orkar inte. Just nu.
För ett par månader sen hamnade jag och dottern i diskussion. Hon ville ha en ny telefon, och tänkte utnyttja ett av alla dessa lockerbjudanden från diverse telefonföretag som pepprar oss alla dag och natt.
Jag sa att jag inte tyckte att det var en bra idé, och hur kunde hon förresten få ett telefonabonnemang, hon har ju ingen inkomst alls, lever på försörjningsstöd?
Inga problem. De kollar visst inte ens sånt, bara om man har nån anmärkning hos kronofogden - eller?
Nåja. Igår fick jag ett panik-sms. Hon hade gjort ett stort misstag, hon är en idiot, blablabla... Panik, förstås, jag minns nog inte ens vad som for genom huvudet på mej innan hon svarat - och berättat att hon kollat saldot på sin telefon och insett att räkningen var på mer än hon får från socialen för en månad.
Såklart. Inte kan hon förstå det där med att det kostar en massa att surfa på telefonen från sjukhuset, inte just då, just då vill hon ju bara ha kontakt med yttervärlden och eftersom hon inte har nån impulskontroll eller något konsekvenstänkande så använder hon sin telefon...
Jag sa inte vad jag tänkte vilket förstås var "vad var det jag sa" utan jag sa att vi får ta verkligheten för vad den är och hantera den. På nåt vis ordna upp eländet. Fråga om hon kan få en avbetalningsplan, kolla om hon kan bli av med det jävla abonnemanget - vilket jag förstås inte tror. Jag sa att hon fick försöka få nån - från soc eller psyk - att ringa och fråga hur fan de arbetar, hur kan de tillåta en psykiskt sjuk människa utan inkomst teckna ett abonnemang???
Vi kom överens om att hon skulle plocka ur sim-kortet på en gång, och istället sätta i kontantkortet som faktiskt ingick i det där lur-paketet från telefonföretaget. Jag ska se till att hon ger det där simkortet till mej också, bara för att vara säker.
Är det inte det ena så är det det andra. Jag inser att det är såhär mitt liv kommer att se ut. Varje dag nånting nytt. Och jag måste försöka övertyga henne om att hon inte är en idiot även om hon ibland fattar idiotiska beslut, att hon är som de flesta andra, misstag gör alla...
Men just nu orkar jag faktiskt inte tänka alls. Jag vet att hon kontaktat sin pappa, och jag vet också att han troligen kommer att lägga upp de tusenlappar (hur många? Fyra? Fem?) som behövs för att hon ska komma ur den här knipan utan att fundera över att han faktiskt inte hjälper henne genom att göra så.
Men jag orkar inte. Just nu.
onsdag 23 september 2009
Små misstag - stora scener
Ännu en skitdag.
Inte bara den lille terroristen (bitmärken i nektariner i fruktskålen, "för att jag blev arg", som leder till att han själv får kasta bort de frukter han bitit i - vilket var alla, btw - och att mamman är så taskig att hon säger att hon gärna vill att han ber om ursäkt vilket leder till att den lille mannen upplyser om att han "inte tänker prata med dej så länge du har den där attityden" vilket leder till att mamman blir så arg att hon säger till pojken att han ska gå till sitt rum en stund, tills han kan tänka sej att prata med mamman... Han stannade där länge. Länge...) utan den stora också.
Läkaren som skrev ut henne från sjukhuset ändrade en av hennes mediciner eftersom det fanns misstanke om att hon fick utslag av den hon hade, så när hon skulle hämta sina apodospåsar på psyk fick hon ingen medicin. Det var ju fel. Eftersom läkaren ändrat...
Hon var hysterisk, visste ju att det skulle bli så, att det inte skulle fungera, att allt ska gå åt helvete, det är ingen idé att försöka och så vidare.
Och jag pratar och pratar och pratar och försöker samtidigt hitta på en fantastisk lösning eller åtminstone en enkel, men det fungerar inget vidare. Det bästa jag kan komma på är att säga att jag ska ringa till den ena och den andra och kolla hur vi ska fixa det hela - och hon fortsätter att avbryta med kaos-och-katastrof, med jag-visste-ju-att och det-är-ingen-idé.
Jag ringer. Och det är som vanligt, runt runt. Avtalet mellan kommun och landsting gör att personalen på boendet inte kan hjälpa henne, de kan inte ens gå med henne till avdelningen där hon låg inlagd för att hämta nog med medicin tills på fredag, det går inte eftersom avtalet inte omfattar psykiskt sjuka, bara somatiskt.
Och avdelningen kan inte komma med medicin, så jobbar de inte. Och så vidare.
Jag sliter mitt hår, helt i onödan förstås. Vad hjälper det? Ringer upp henne, och samtalet slutar i katastrof. Tror jag, iallafall. Jag tvingas säga att jag kan hjälpa henne med att åka och hämta medicin, men inte förrän senare, och om det inte passar så är det ju så. Det är vad jag har att erbjuda. Hon får bestämma. Jag har erbjudit, mer kan jag inte göra. Men hon får för fan se till att lösa problemet, inte sätta sej i ett hörn och gnälla, vad leder det till? Det här är den verklighet vi har att leva med, hon har inte gjort fel med drabbas, inget av eländet är hennes fel men hon får lov att handskas med det iallafall.
Ungefär så. Sen la vi på. Efter en lååååång tystnad, som jag för en gångs skull inte bröt.
Och så grät jag, snorigt hulkande, en liten stund.
Sen kom den lille ut, torkade upp vattnet han hällt ut på golvet "för att han var arg", och bad om ursäkt för både det ena och det andra och vi var bästa vänner igen.
Sen ringde dottern och sa att hon gått till sjukhuset och hämtat medicinen. Jag sa att jag var stolt över henne, att hon skött det hela skitbra, och att jag skulle följa med henne och (förhoppningsvis...) hämta apodospåsar på fredag.
Happy ending? Knappast. Jag är helt utmattad, och kan inte känna nån riktig glädje, jag kan inte göra det för att jag är för trött, bergochdalbanan är för häftig.
Varför han bitit i alla nektariner? För att storasyrran inte stannade över natten när hon var på besök utan var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset...
Inte bara den lille terroristen (bitmärken i nektariner i fruktskålen, "för att jag blev arg", som leder till att han själv får kasta bort de frukter han bitit i - vilket var alla, btw - och att mamman är så taskig att hon säger att hon gärna vill att han ber om ursäkt vilket leder till att den lille mannen upplyser om att han "inte tänker prata med dej så länge du har den där attityden" vilket leder till att mamman blir så arg att hon säger till pojken att han ska gå till sitt rum en stund, tills han kan tänka sej att prata med mamman... Han stannade där länge. Länge...) utan den stora också.
Läkaren som skrev ut henne från sjukhuset ändrade en av hennes mediciner eftersom det fanns misstanke om att hon fick utslag av den hon hade, så när hon skulle hämta sina apodospåsar på psyk fick hon ingen medicin. Det var ju fel. Eftersom läkaren ändrat...
Hon var hysterisk, visste ju att det skulle bli så, att det inte skulle fungera, att allt ska gå åt helvete, det är ingen idé att försöka och så vidare.
Och jag pratar och pratar och pratar och försöker samtidigt hitta på en fantastisk lösning eller åtminstone en enkel, men det fungerar inget vidare. Det bästa jag kan komma på är att säga att jag ska ringa till den ena och den andra och kolla hur vi ska fixa det hela - och hon fortsätter att avbryta med kaos-och-katastrof, med jag-visste-ju-att och det-är-ingen-idé.
Jag ringer. Och det är som vanligt, runt runt. Avtalet mellan kommun och landsting gör att personalen på boendet inte kan hjälpa henne, de kan inte ens gå med henne till avdelningen där hon låg inlagd för att hämta nog med medicin tills på fredag, det går inte eftersom avtalet inte omfattar psykiskt sjuka, bara somatiskt.
Och avdelningen kan inte komma med medicin, så jobbar de inte. Och så vidare.
Jag sliter mitt hår, helt i onödan förstås. Vad hjälper det? Ringer upp henne, och samtalet slutar i katastrof. Tror jag, iallafall. Jag tvingas säga att jag kan hjälpa henne med att åka och hämta medicin, men inte förrän senare, och om det inte passar så är det ju så. Det är vad jag har att erbjuda. Hon får bestämma. Jag har erbjudit, mer kan jag inte göra. Men hon får för fan se till att lösa problemet, inte sätta sej i ett hörn och gnälla, vad leder det till? Det här är den verklighet vi har att leva med, hon har inte gjort fel med drabbas, inget av eländet är hennes fel men hon får lov att handskas med det iallafall.
Ungefär så. Sen la vi på. Efter en lååååång tystnad, som jag för en gångs skull inte bröt.
Och så grät jag, snorigt hulkande, en liten stund.
Sen kom den lille ut, torkade upp vattnet han hällt ut på golvet "för att han var arg", och bad om ursäkt för både det ena och det andra och vi var bästa vänner igen.
Sen ringde dottern och sa att hon gått till sjukhuset och hämtat medicinen. Jag sa att jag var stolt över henne, att hon skött det hela skitbra, och att jag skulle följa med henne och (förhoppningsvis...) hämta apodospåsar på fredag.
Happy ending? Knappast. Jag är helt utmattad, och kan inte känna nån riktig glädje, jag kan inte göra det för att jag är för trött, bergochdalbanan är för häftig.
Varför han bitit i alla nektariner? För att storasyrran inte stannade över natten när hon var på besök utan var tvungen att åka tillbaka till sjukhuset...
lördag 19 september 2009
Mummel om loppisfynd
Ibland gillar jag loppisar. För det mesta står jag inte ut med trängseln, knuffarna, värmen... Men ibland är det kul.
Idag bestämde jag mej för att göra det kul, eftersom jag och dottern bestämt oss för att ägna förmiddagen åt loppisrunda. Eller runda och runda, två stycken fanns det idag, en i en skola och en lite mer etablerad.
Just före nio imorse hämtade jag henne på sjukhuset, trött som ett as efter ännu en sömnlös natt. Jag zappade mellan Dirty dancing (det gåååår inte att motstå eländet, den filmen är så mycket ungdom och drömmar och romantik för mej så att det nästan gör ont att se den efter livets besvikelser...) och en massa annat, pigg som en mört, gick och la mej, gick upp igen, hade ont, vågade inte ta fler tabletter, gick och la mej igen, och så vidare. Somnade frampå småtimmarna, och det var en evinnerlig tur att jag hade både klockradion och mobilen på larm, det var nära att jag lyckades sova mej igenom larmet.
Lika trötta båda två var vi bland de första i kön när första loppisen öppnade. Jo, det är kö. Och pensionärer med ruggigt vassa armbågar och rollatorer som de fanimej siktar på hälsenorna med.
Jag köpte skor (30 kronor, snygga va?), en klänning (40 kronor) och en tavla, en härlig affisch från 1910-talet där en vacker art nouveau-dam gör reklam för ett månadsmagasin (40 kronor).
Dottern hittade de köksstolar vi var ute efter egentligen, 3 stycken för 90 kronor och snodde maken till min tavla, den lilla apan.
Nästa loppis var prylmarknad där vi hittade raggsocksgarn till mej, min terapistickning är fortfarande i full gång (3 stora nystan 10 kronor), en handväska till handväskegalna dottern (25 spänn efter att tanten själv prutat ner den från 50, fattar inte hur hon gjorde) och en del fat och hållare till alla de blockljus som alltid finns där dottern finns. Handväskor och blockljus, där är hon helt makalös.
Till hennes nya "lägenhet" med grejorna, och sen - sen blev det inget mer. Jag ville att vi skulle börja göra i ordning, plocka in grejor, men hon orkade inte, sa hon. Hon är blek, mager och fruktansvärt otränad, tillochmed jag med mina handikapp orkar mer, och det är mycket, mycket oroande.
Men: vi hade en fin dag. Det var en hel del fnitter, och det var attans mysigt att hon varje gång hon träffade nån hon kände drog fram mej och presenterade mej. "Det här är min mamma", tänk att såna självklara ord kan ge en sån varm och skön känsla i magen...
Jag är inte pinsam. Hon gillar att vara med mej, att göra saker med mej, att ses tillsammans med mej.
Hon ville tillochmed att jag skulle följa med till hennes vän en sväng, en kopp kaffe i en tvåa med fyra katter och två partypinglor, rester efter fredagens fest och allt prat som följer av en sådan - och jag inräknas.
Nej, jag får inte fram känslan. Det är lika bra att ge upp. Men det känns fint, att hon inkluderar mej i sitt liv.
torsdag 17 september 2009
Mummel om mej
Vad händer om/när jag börjar tänka på mej, tro?
Lite sådär allmänt, bara, livssituation, kanske? Hur ser det ut, hörrödu Mummel, hur har du det egentligen?
Tackar som frågar. Och tackar som fan för att du inte frågar hur jag mår, det har jag börjat tröttna på, och svaret är därtill så innerligt pisstråkigt.
Om sanningen ska fram... Jo, om nu sanningen ska fram så ser det väl ganska jobbigt ut, måste jag säga. Sådär lite allmänt.
Jag måste flytta, men hittar ingen lägenhet som passar. Det måste vara en lägenhet som passar, jag har nämligen tänkt att jag skulle bo kvar där om inte resten av mitt liv så iallafall länge. Har tröttnat lite på det där med flyttning efter trettinånting gånger, så kul är det ju inte.
Ekonomin suger, än så länge har jag så att jag klarar mej, men med 75% jobb och resten sjukersättning blir det lite knöligt om det kör ihop sej med stora utgifter. Låna pengar gillar jag inget vidare, men det gjorde jag ändå, bil måste jag ha. Särskilt nu när nån snott min älskade cykel, jävla idioter som inte vet skillnaden mellan mitt och ditt...
Jag skulle givetvis uppskatta lite lugn och ro. Behöva det, tillochmed, det har varit alltför mycket nu ett tag. Drygt tjugo år eller så. Orkar inte ens tänka på det, egentligen, och har bestämt mej för att en enda utmattningsdepression är ett ganska bra resultat. Det var femton år sej, så det är nog preskriberat, tror jag.
Jobbet då? Vem vet. Det ryktas och ryktas och vi blir alltmer bleka och svettiga av ångest och rädsla för var dag som går, jajamen. Så många tjänster har redan försvunnit, alla går på knäna för att tidningen ska komma ut varje dag, och nu är det övertidsstopp och vikariestopp och kanske kanske fler tjänster som ryker.
Då går det inte längre. Jag säger: inte en minut mer "inofficiell" övertid, inga fler "du får kompa ut när det passar"-timmar, det måste vara nog nu, men vet inte om de andra orkar med. Eller vågar, för den delen. Varför vågar jag? Vet inte.
På jobbet är jag tuff och jävligt kompetent, vet mitt värde och vet vad jag kan och förmår.
Hemma är jag ingenting.
Mer? Inte idag. Det får räcka så. Förutom en sak: min mor ringde idag och sa att hon hittat breven jag skrev till min mormor när hon levde. Ville jag har dem? Såklart vill jag det. Det är år i mitt liv jag inte minns så mycket av (utmattningsdepression och skilsmässa och påkörda ungar och bakteriell lunginflammation och reflux i urinvägarna hos dottern och dubbel heltid på studier och lite extrajobb därtill och inget dagis) så det ska bli spännande.
Är samtidigt förbannad eftersom jag vet att hon läst dem. Jag förstår inte varför jag inte fick dem när mormor dog för tio år sen drygt, men jag förmodar att det är bättre sent än aldrig.
Och: en av o-systrarna ringde idag... Inte för att prata om dottern eller den situation jag är i, det går ju inte, men ändå. Det gör mej... Ja, det gör mej inget annat än misstänksam. Och jag vet därtill att hon fått reda på att jag är sjukskriven via en kollega till mej - alltså har inte mamma sagt nåt. Det är väl fult, kan jag tro, att inte orka allt.
När hon fick reda på det ringde hon. Kanske det värmer lite, iallafall?
Bilden är från en av Enköpings fantastiska parker, dit lillen vill åka igen. Fantastisk skojigt var det bland rostiga cyklar och betongfår. Man får minnas sånt. Glöm inte det.
Misstag att tro på positiva saker
Såhär är det: när det äntligen händer bra saker, sånt som är positivt och framåtriktat och tycks kunna leda till nånting bra för min dotter - så skär hon sej. Eller rispar. Huvudsaken är att hon gör sej illa, och på sjukhus kan hon ju inte komma åt att spara medicin så att hon kan överdosera, men grejor att rispa eller skära med är inte så svårt att få tag på.
Jag plockar av henne gem, häftklamrar, you name it - men det är inte svårt att hitta på nåt annat.
Så är det nu. Igår kväll sms:ade storsonen, han var skitorolig eftersom hon facebookade en massa skit. Jag ringde avdelningen, bad dem titta, och allt var lugnt. Sa de.
Kvällen före hade hon rispat sej, däremot. Efter en jättebra dag med positiva besked och umgänge med fina vänner, för så fungerar det.
Om allt är skit gör hon sej illa, ångesten lättar, säger hon. Av blodet och smärtan, uppenbarligen. Om det är bra gör hon sej också illa, eftersom hon är övertygad om att hon inte förtjänar att må bra och därför måste hon straffa sej själv.
Sjukt va? Jag tycker att det är sjukt. Jag vet att det är sjukt. Det vet hon också, och vi står på samma plats där: ingen av oss förstår varför hon funkar som hon gör eller ens hur. Det är en önskan hon har uttryckt nu på senare tid, hon vill veta vad det är som händer i och med henne, förstå sej på sina känslor och varför de tar sej uttryck i ångest och självdestruktivitet.
När jag pratade med korttidsboendet var jag noga med att påpeka att hur otrevlig hon än kan vara (och det kan hon, lita på det, uschiamej) så har hon aldrig varit våldsam, aldrig vänt sin ångest utåt. Om man kan säga så.
Det var så inihelvete skönt att prata med den där kvinnan, hon var lugn och fin och sa helt rätt saker, att de var vana och inte blev rädda av ångest och blod och panik, att de var vana att de boende var otrevliga och inte tog saker personligt.
Det viktigaste: hon pratade om sen.
Hur det kan bli efter behandlingshemmet. Att kanske min dotter behövde komma och bo hos dem ett tag efter behandlingshemmet, som om det är ett faktum att hon får sin ansökan beviljad (och om jag vore religiös skulle jag tillbringa min tid på knä i bön, det ska ni veta!) och att det är viktigt att tänka minst ett steg vidare.
Så chockartat. Det finns faktiskt människor inom kommunen som försöker se individer, se att de har en framtid och inte bara ett nu. Vi är vana vid att det görs först och tänkes efteråt, när allt gått åt helvete, så denna framåtriktade inställning... Glädje. Chock. Hopp?
Men hon klarar det inte, inte ens det. Det blir för bra, och hon rispar sönder sej igen.
Fy fan så hon ser ut, armar och ben och bröst, magen är ganska ok men ärrad ändå... Vill inte tänka så. Måste vara den som orkar se det bra, det goda, det positiva och bära mitt barn lite lite till även om hon passerat myndighetsdagen...
(Nu gör jag som vanligt, skriver alldeles för långa inlägg för bloggosfären, men det skiter jag i. Min blogg. Min ventil, och där behöver jag spy ur mej. Jag blir aldrig nominerad till bloggawards (vilken grej, förresten....) och det skiter jag också i. Egentligen är väl det här inte en blogg? Jag vet inte reglerna, men det skiter jag ännu en gång i. )
Jag plockar av henne gem, häftklamrar, you name it - men det är inte svårt att hitta på nåt annat.
Så är det nu. Igår kväll sms:ade storsonen, han var skitorolig eftersom hon facebookade en massa skit. Jag ringde avdelningen, bad dem titta, och allt var lugnt. Sa de.
Kvällen före hade hon rispat sej, däremot. Efter en jättebra dag med positiva besked och umgänge med fina vänner, för så fungerar det.
Om allt är skit gör hon sej illa, ångesten lättar, säger hon. Av blodet och smärtan, uppenbarligen. Om det är bra gör hon sej också illa, eftersom hon är övertygad om att hon inte förtjänar att må bra och därför måste hon straffa sej själv.
Sjukt va? Jag tycker att det är sjukt. Jag vet att det är sjukt. Det vet hon också, och vi står på samma plats där: ingen av oss förstår varför hon funkar som hon gör eller ens hur. Det är en önskan hon har uttryckt nu på senare tid, hon vill veta vad det är som händer i och med henne, förstå sej på sina känslor och varför de tar sej uttryck i ångest och självdestruktivitet.
När jag pratade med korttidsboendet var jag noga med att påpeka att hur otrevlig hon än kan vara (och det kan hon, lita på det, uschiamej) så har hon aldrig varit våldsam, aldrig vänt sin ångest utåt. Om man kan säga så.
Det var så inihelvete skönt att prata med den där kvinnan, hon var lugn och fin och sa helt rätt saker, att de var vana och inte blev rädda av ångest och blod och panik, att de var vana att de boende var otrevliga och inte tog saker personligt.
Det viktigaste: hon pratade om sen.
Hur det kan bli efter behandlingshemmet. Att kanske min dotter behövde komma och bo hos dem ett tag efter behandlingshemmet, som om det är ett faktum att hon får sin ansökan beviljad (och om jag vore religiös skulle jag tillbringa min tid på knä i bön, det ska ni veta!) och att det är viktigt att tänka minst ett steg vidare.
Så chockartat. Det finns faktiskt människor inom kommunen som försöker se individer, se att de har en framtid och inte bara ett nu. Vi är vana vid att det görs först och tänkes efteråt, när allt gått åt helvete, så denna framåtriktade inställning... Glädje. Chock. Hopp?
Men hon klarar det inte, inte ens det. Det blir för bra, och hon rispar sönder sej igen.
Fy fan så hon ser ut, armar och ben och bröst, magen är ganska ok men ärrad ändå... Vill inte tänka så. Måste vara den som orkar se det bra, det goda, det positiva och bära mitt barn lite lite till även om hon passerat myndighetsdagen...
(Nu gör jag som vanligt, skriver alldeles för långa inlägg för bloggosfären, men det skiter jag i. Min blogg. Min ventil, och där behöver jag spy ur mej. Jag blir aldrig nominerad till bloggawards (vilken grej, förresten....) och det skiter jag också i. Egentligen är väl det här inte en blogg? Jag vet inte reglerna, men det skiter jag ännu en gång i. )
Etiketter:
behandlingshem,
familj,
psykiska funktionshinder,
psykvård,
självskador,
ångest
onsdag 16 september 2009
Mummel om stöd
Jag var väldigt nära att kasta telefonen i väggen idag, egentligen förstår jag inte varför jag inte gjorde det - kanske hade det lindrat lite, vem vet?
Det handlar om stöd. Det är otroligt många som frågar om jag har stöd "har du det stöd du behöver?" frågar de, läkare och soc:are och bekanta, och jag tänker har jag det stöd jag behöver?
Jag tänker att egentligen borde jag väl ha det, jag har ett antal nära vänner, jag har tre systrar och mor och far - och där är väl egentligen mitt problem. Ett stort jävla problem. Min mor. Mamma. Och pappa, som en svans därpå höll jag på att säga.
Min mor är så jävla o-stödig man kan önska, om sanningen ska fram. Och i såna här situationer blir det väldigt... Jobbigt. Att vara mamma i en situation där ens barn behöver otroligt mycket stöd sätter minst sagt strålkastare på ens relation med de som ofta kallas "de närmaste".
Kyss mej i röven, säger jag. Närmaste, tillåt mej hånle. Det hörs i tonen då hon ringer, inte fan är det för att stötta eller hjälpa, det är plikt. Det hon känner, och inte ens fattar att hon i princip skriker till mej är att det är henne det är synd om. Synd om eftersom hon måste stå ut med att ha barn, och ok då, barnbarn, som skadar henne så. "Stackars mej" låter hon, "hur kan du göra så här mot mej, orsaka ett sånt lidande" och jag vill kasta telefonen i väggen.
Idag - hörde hon nog det i min röst. Det var ett väldigt kort avsked, inte alls som det brukar, och hon lät ännu värre än vanligt. Och jag skiter i det.
Under åren som gått, under alla de gånger min dotter varit inlagd på sjukhus har min mor och far varit och besökt henne sammanlagt noll (0) gånger.
Om jag säger att min första prioritering är att hålla liv i min unge och i nästa steg försöka hjälpa henne att få ett självständigt liv låter det "men du måste ju förstå att du är mitt barn..." och det gör mej fanimej vansinnig. Det hennes barn behöver är stöd, inte sparkar i magen om att det kanske vore bättre att bryta med dottern, bäst för resten av familjen, jag måste ju tänka på att det inte bara är jobbigt för mej utan det är faktiskt väldigt jobbigt för henne förihelvete. Säger hon inte. Inte förihelvete, men det andra.
Det är inte stöd. Det är motsatsen till stöd. Och pappa står bakom henne, tyst. Jag skakar av ilska över hans feghet, men kommer inte åt den, jag har fått "du vet att jag inte håller med mamma men det kan jag inte säga".
En syster har jag, en riktig syster. De andra - har inte hört av sej på månader. I min familj pratas det inte om det som är svårt, det är "stödet" som erbjuds. En psykiskt sjuk människa accepteras inte i den världen. Vi passar inte in, jag och min konstiga, underliga, underbara lilla familj. Och det skiter jag i.
Det handlar om stöd. Det är otroligt många som frågar om jag har stöd "har du det stöd du behöver?" frågar de, läkare och soc:are och bekanta, och jag tänker har jag det stöd jag behöver?
Jag tänker att egentligen borde jag väl ha det, jag har ett antal nära vänner, jag har tre systrar och mor och far - och där är väl egentligen mitt problem. Ett stort jävla problem. Min mor. Mamma. Och pappa, som en svans därpå höll jag på att säga.
Min mor är så jävla o-stödig man kan önska, om sanningen ska fram. Och i såna här situationer blir det väldigt... Jobbigt. Att vara mamma i en situation där ens barn behöver otroligt mycket stöd sätter minst sagt strålkastare på ens relation med de som ofta kallas "de närmaste".
Kyss mej i röven, säger jag. Närmaste, tillåt mej hånle. Det hörs i tonen då hon ringer, inte fan är det för att stötta eller hjälpa, det är plikt. Det hon känner, och inte ens fattar att hon i princip skriker till mej är att det är henne det är synd om. Synd om eftersom hon måste stå ut med att ha barn, och ok då, barnbarn, som skadar henne så. "Stackars mej" låter hon, "hur kan du göra så här mot mej, orsaka ett sånt lidande" och jag vill kasta telefonen i väggen.
Idag - hörde hon nog det i min röst. Det var ett väldigt kort avsked, inte alls som det brukar, och hon lät ännu värre än vanligt. Och jag skiter i det.
Under åren som gått, under alla de gånger min dotter varit inlagd på sjukhus har min mor och far varit och besökt henne sammanlagt noll (0) gånger.
Om jag säger att min första prioritering är att hålla liv i min unge och i nästa steg försöka hjälpa henne att få ett självständigt liv låter det "men du måste ju förstå att du är mitt barn..." och det gör mej fanimej vansinnig. Det hennes barn behöver är stöd, inte sparkar i magen om att det kanske vore bättre att bryta med dottern, bäst för resten av familjen, jag måste ju tänka på att det inte bara är jobbigt för mej utan det är faktiskt väldigt jobbigt för henne förihelvete. Säger hon inte. Inte förihelvete, men det andra.
Det är inte stöd. Det är motsatsen till stöd. Och pappa står bakom henne, tyst. Jag skakar av ilska över hans feghet, men kommer inte åt den, jag har fått "du vet att jag inte håller med mamma men det kan jag inte säga".
En syster har jag, en riktig syster. De andra - har inte hört av sej på månader. I min familj pratas det inte om det som är svårt, det är "stödet" som erbjuds. En psykiskt sjuk människa accepteras inte i den världen. Vi passar inte in, jag och min konstiga, underliga, underbara lilla familj. Och det skiter jag i.
måndag 14 september 2009
Mummel om bortovaro
Ibland tar det stopp. Tvärstopp. För mycket av allt, kan man säga.
Lilla ljuset tar kraft - men han ger så mycket också, så det jämnar ut sej. Rolig är han, gudskelov, äkta skratt, äkta glädje är värd hur mycket som helst.
Men annars - fy för fan.
Okej. Så här var det. Jag läste gammal dagbok och rev upp gamla sår, såna jag förträngt.
Det som hände hände pga min orutin när det gällde nätet. Jag trodde att jag hade en helt anonym blogg, att ingen kunde binda den till mej på något vis alls, inga namn, inga åldrar, inga geografiska punkter alls - men hon hittade den, dottern.
Hon hittade den, och berättade för sin soctant om den, och jag fick det slängt i ansiktet vid ett möte. Vilken usel människa jag var som gjorde så, hänga ut mitt barn på nätet...
Jag tror inte att nån annan kunnat hitta den, hon måste ha jobbat hårt. Vad som hände var att jag kände mej... våldtagen. Så totalt jävla utlämnad, bloggen hade varit min säkerhetsventil, ett privat ställe, nånting att spy ur sej känslor i - och så blev det till allmängods. Jag raderade allt samma kväll, flera års bloggande, flera års liv och upplevelser och... Det är som det är. Såhär i efterhand önskar jag att jag kopierat och sparat, det var mycket där som var bra, en hel del fantastiska dagar...
Den dagen hatade jag henne, tror jag. Jag tänkte på allt jag försökt förmedla om personlig integritet under hennes uppväxt, hur jag försökt låta mina barn ha sina privata sfärer - och så gjorde hon så. Hon gjorde det mot mej, tro inget annat, det var under en period då min älskade borderlineunge hatade mej av hela sitt hjärta och gjorde i princip vad som helst för att skada mej (inklusive säga till soc att jag slog henne...), och det var nästan mer än jag kunde klara av.
Några dagar där orkade jag knappt tänka på att det faktiskt var min lilla Loppa som ansträngde sej så hårt för att såra och skada, jag var ursinnig och tillintetgjord, och det tog tid innan jag orkade gå förbi det. Dels för att det var en sån otroligt vidrig upplevelse, dels för att jag fick det i ansiktet vid varje möte, med psykfolk och socfolk, under lång tid.
Jag kollade i boken, och det var inte ens en vecka jag orkade vara så rasande på henne, faktiskt hata det hon gjort mej. Sen var det tillbaka till det vanliga - försöka få nån att hjälpa henne, försöka få henne att överleva, försöka göra allt det jag fortfarande gör idag...
Vi pratade idag om hur det faktiskt känns, jag och min dotter. Vad vi kom fram till? Att det känns som ett ändlöst deja vu, vi har varit med om allting förut, inget är nytt - och vi är båda så rädda, så rädda... För det vi har att gå på är ju de erfarenheter vi har, och hittills har allt gått åt helvete.
Lilla ljuset tar kraft - men han ger så mycket också, så det jämnar ut sej. Rolig är han, gudskelov, äkta skratt, äkta glädje är värd hur mycket som helst.
Men annars - fy för fan.
Okej. Så här var det. Jag läste gammal dagbok och rev upp gamla sår, såna jag förträngt.
Det som hände hände pga min orutin när det gällde nätet. Jag trodde att jag hade en helt anonym blogg, att ingen kunde binda den till mej på något vis alls, inga namn, inga åldrar, inga geografiska punkter alls - men hon hittade den, dottern.
Hon hittade den, och berättade för sin soctant om den, och jag fick det slängt i ansiktet vid ett möte. Vilken usel människa jag var som gjorde så, hänga ut mitt barn på nätet...
Jag tror inte att nån annan kunnat hitta den, hon måste ha jobbat hårt. Vad som hände var att jag kände mej... våldtagen. Så totalt jävla utlämnad, bloggen hade varit min säkerhetsventil, ett privat ställe, nånting att spy ur sej känslor i - och så blev det till allmängods. Jag raderade allt samma kväll, flera års bloggande, flera års liv och upplevelser och... Det är som det är. Såhär i efterhand önskar jag att jag kopierat och sparat, det var mycket där som var bra, en hel del fantastiska dagar...
Den dagen hatade jag henne, tror jag. Jag tänkte på allt jag försökt förmedla om personlig integritet under hennes uppväxt, hur jag försökt låta mina barn ha sina privata sfärer - och så gjorde hon så. Hon gjorde det mot mej, tro inget annat, det var under en period då min älskade borderlineunge hatade mej av hela sitt hjärta och gjorde i princip vad som helst för att skada mej (inklusive säga till soc att jag slog henne...), och det var nästan mer än jag kunde klara av.
Några dagar där orkade jag knappt tänka på att det faktiskt var min lilla Loppa som ansträngde sej så hårt för att såra och skada, jag var ursinnig och tillintetgjord, och det tog tid innan jag orkade gå förbi det. Dels för att det var en sån otroligt vidrig upplevelse, dels för att jag fick det i ansiktet vid varje möte, med psykfolk och socfolk, under lång tid.
Jag kollade i boken, och det var inte ens en vecka jag orkade vara så rasande på henne, faktiskt hata det hon gjort mej. Sen var det tillbaka till det vanliga - försöka få nån att hjälpa henne, försöka få henne att överleva, försöka göra allt det jag fortfarande gör idag...
Vi pratade idag om hur det faktiskt känns, jag och min dotter. Vad vi kom fram till? Att det känns som ett ändlöst deja vu, vi har varit med om allting förut, inget är nytt - och vi är båda så rädda, så rädda... För det vi har att gå på är ju de erfarenheter vi har, och hittills har allt gått åt helvete.
måndag 7 september 2009
Mummel om tidens gång
Imorgon ska jag ta tag i det, bara inte nu.
Idag kom saker upp som jag förträngt så inihelvete, när dottern ville prata om det kunde jag bara inte, halsen var ihopsnörpt av gråt och ångestskrik.
Jag åkte hem och hittade Boken från 2007, och var så ofantligt korkad att jag läste.
Imorgon ska jag skriva det. Men inte nu, för då kanske jag helt enkelt bestämmer mej för att sluta andas och lägger mej ner och dör.
Ska man spara sånt där, egentligen?
Jag vet hur jag tänker: mina barn ska få sej mej nån gång, kanske när jag dör, kanske före det om jag orkar vika ut mej så. Det ska finnas kvar, bitar av mej och mitt liv, mina tankar, hur och ibland t o m varför - men är det fel?
Förr skrevs testamenten där det stod att alla personliga papper skulle brännas när personen ifråga dog. Men om alla de där böckerna ska med får jag inte plats i kistan...
Imorgon. Tillbakablick eller bevis på att helvetet finns och aldrig tar slut, fy tusan.
Idag kom saker upp som jag förträngt så inihelvete, när dottern ville prata om det kunde jag bara inte, halsen var ihopsnörpt av gråt och ångestskrik.
Jag åkte hem och hittade Boken från 2007, och var så ofantligt korkad att jag läste.
Imorgon ska jag skriva det. Men inte nu, för då kanske jag helt enkelt bestämmer mej för att sluta andas och lägger mej ner och dör.
Ska man spara sånt där, egentligen?
Jag vet hur jag tänker: mina barn ska få sej mej nån gång, kanske när jag dör, kanske före det om jag orkar vika ut mej så. Det ska finnas kvar, bitar av mej och mitt liv, mina tankar, hur och ibland t o m varför - men är det fel?
Förr skrevs testamenten där det stod att alla personliga papper skulle brännas när personen ifråga dog. Men om alla de där böckerna ska med får jag inte plats i kistan...
Imorgon. Tillbakablick eller bevis på att helvetet finns och aldrig tar slut, fy tusan.
söndag 6 september 2009
Mediamisstag
En dag fick jag ta hand om en panikslagen dam i kassakön, hon blev livrädd av löpsedlarna. De s k kvällstidningarnas löpsedlar, förstås. Hon sa att hon inte vågar gå ut eftersom hon tror att hon ska bli överfallen och mördad, eller så.
Nu ska jag försöka ta hand om och lugna en ångestfylld dotter som skrämts upp av den jävla svininfluensan. Baconfebern. Vad man nu vill kalla den.
Alex Schulman har panik och vill inte titta på folk längre, ens.
Hans bror Calle har en lite annan inställning, gudskelov.
Själv anser jag att man förstås bör vaccinera sej. Om det inte redan är försent, förstås. Många är redan smittade, och som de flesta virus är den s k svininfluensan smittsam. Men inte farligare än vilken jävla influensa som helst.
Här anser jag att media har ett otroligt stort ansvar, även om det givetvis är vars och ens uppgift att ta reda på så mycket som går - från pålitliga källor.
Jag har lärt mina barn att inte tro på nånting de hör, ser eller läser utan att kolla. Yrkesskada...
Min dotter är fullkomligt skräckslagen och övertygad om att hon ska dö, eftersom skräckpropaganda är vad som sprids i många medier.
Och jag tycker att det är för jävligt. Så. Då var det sagt.
Förmodligen kommer jag nu att genast slås av baconfebern och dö eftersom jag är inihelvete riskgrupp - men om jag tillhör den lite drygt halva procent som kolar vippen så är det väl så. Ha!
Men låt min stackars skräckslagna unge vara nu, hon och många med henne orkar inte mer. Börja redogöra för alla dem som fått influensan och inte dött. Många, många, många kommer det att bli.
Det är förstås inte intressant för slaskpressen, de överlevande i influensa är inte ett dugg att skriva om... Alldeles för vanligt. Tråkigt, helt enkelt.
Lika lite intressant som att miljoner dör av malaria varje år. Eller aids. Det är ju långt borta, och de andra.
Inte vi.
Nu ska jag försöka ta hand om och lugna en ångestfylld dotter som skrämts upp av den jävla svininfluensan. Baconfebern. Vad man nu vill kalla den.
Alex Schulman har panik och vill inte titta på folk längre, ens.
Hans bror Calle har en lite annan inställning, gudskelov.
Själv anser jag att man förstås bör vaccinera sej. Om det inte redan är försent, förstås. Många är redan smittade, och som de flesta virus är den s k svininfluensan smittsam. Men inte farligare än vilken jävla influensa som helst.
Här anser jag att media har ett otroligt stort ansvar, även om det givetvis är vars och ens uppgift att ta reda på så mycket som går - från pålitliga källor.
Jag har lärt mina barn att inte tro på nånting de hör, ser eller läser utan att kolla. Yrkesskada...
Min dotter är fullkomligt skräckslagen och övertygad om att hon ska dö, eftersom skräckpropaganda är vad som sprids i många medier.
Och jag tycker att det är för jävligt. Så. Då var det sagt.
Förmodligen kommer jag nu att genast slås av baconfebern och dö eftersom jag är inihelvete riskgrupp - men om jag tillhör den lite drygt halva procent som kolar vippen så är det väl så. Ha!
Men låt min stackars skräckslagna unge vara nu, hon och många med henne orkar inte mer. Börja redogöra för alla dem som fått influensan och inte dött. Många, många, många kommer det att bli.
Det är förstås inte intressant för slaskpressen, de överlevande i influensa är inte ett dugg att skriva om... Alldeles för vanligt. Tråkigt, helt enkelt.
Lika lite intressant som att miljoner dör av malaria varje år. Eller aids. Det är ju långt borta, och de andra.
Inte vi.
Etiketter:
skräckpropaganda,
slaskpress,
svininfluensa
Misstag att slappna av
Jag tänkte igår att söndag, det blir en bra dag. Mitt solsken kommer och avleder det mesta, en doft av normalitet kommer iallafall att lägga sej över Mummelhemmet - men inte är det så.
Vaknar med ångest. Ångest just för att den lille ska komma, ångest för att jag inte vet hur jag ska orka, hinna, räcka till...
Det är konstigt hur man funkar, egentligen.
Vaknar med ångest. Ångest just för att den lille ska komma, ångest för att jag inte vet hur jag ska orka, hinna, räcka till...
Det är konstigt hur man funkar, egentligen.
lördag 5 september 2009
Mummel om luckor
Krisreaktion är ett intressant ord. Det är vad jag har, enligt läkarens intyg.
Lite mer idag än igår, kanske, och kanske ännu mera imorgon, vem vet.
Idag: ändrad vårdgrad, så dottern ville ut och fika, till stamstället och träffa de vänner som med stor sannolikhet var där - någon är alltid där.
Ok, sa jag, hur ska vi göra? Vill du vara ensam, ska jag följa med, hur vill du ha det?
Vet inte, säger hon, för det gör hon alltid. Inget vet hon längre, och inget har hon vetat under en alldeles för lång tid.
Åker till hennes lägenhet och tar med en del saker, och försöker att ignorera all ångest som sitter i väggarna där, den går inte att skura bort hur jag än försöker, och sen till sjukhuset. Hon är fin, sminkad och stylad i nyfärgat hår, och verkar - ja, hur? Ganska lugn? Inga skakningar, i alla fall. Men hon vill ha panikpiller med, och jag pratar med personalen innan vi åker, så som jag sagt till henne att jag ska: de måste hålla koll på henne då hon kommer tillbaka. Om det blir trevligt, om hon mår bra så kommer tankarna om att hon inte förtjänar det, och då skär hon sej.
Så var det förra gången hon låg inlagd, och många gånger före det. Jag vet, hon vet, och hon protesterar inte emot att jag pratar med personalen.
Kommer till fiket, och pratar med ägaren lite, lite strunt - här är min första lucka, inte minns jag vad jag sa eller hörde, jag såg bara henne, letade tecken. Beställer. Hittar bord. På fem minuter har vi blivit tre, sen kommer flera, och hon säger att jag kan åka en stund, hon ska ringa.
På väg träffar jag en f d kollega och stannar för en pratstund. Då kommer hon och sätter sej, benet har börjat röra sej sådär nervöst, hon kan inte sitta stilla och jag frågar om vi ska åka tillbaka.
Det ska vi. Två timmar pallade hon.
Nu sitter jag och försöker minnas vad jag gjort efter det. Har jag ätit? Vad mer?
Jag vet inte. Och mina fyra nya böcker som jag fick igår ligger kvar i sina paket, inte kan jag läsa, det går inte.
Krisreaktion. Så är det. Luckorna är läskiga, och jag är rädd för veckan som kommer, då måste jag orka mer, det är sjuåringsaktiviteter och skola och ...
På något vis måste jag klara av att låtsas normalitet, det finns inget att välja på alls.
Lite mer idag än igår, kanske, och kanske ännu mera imorgon, vem vet.
Idag: ändrad vårdgrad, så dottern ville ut och fika, till stamstället och träffa de vänner som med stor sannolikhet var där - någon är alltid där.
Ok, sa jag, hur ska vi göra? Vill du vara ensam, ska jag följa med, hur vill du ha det?
Vet inte, säger hon, för det gör hon alltid. Inget vet hon längre, och inget har hon vetat under en alldeles för lång tid.
Åker till hennes lägenhet och tar med en del saker, och försöker att ignorera all ångest som sitter i väggarna där, den går inte att skura bort hur jag än försöker, och sen till sjukhuset. Hon är fin, sminkad och stylad i nyfärgat hår, och verkar - ja, hur? Ganska lugn? Inga skakningar, i alla fall. Men hon vill ha panikpiller med, och jag pratar med personalen innan vi åker, så som jag sagt till henne att jag ska: de måste hålla koll på henne då hon kommer tillbaka. Om det blir trevligt, om hon mår bra så kommer tankarna om att hon inte förtjänar det, och då skär hon sej.
Så var det förra gången hon låg inlagd, och många gånger före det. Jag vet, hon vet, och hon protesterar inte emot att jag pratar med personalen.
Kommer till fiket, och pratar med ägaren lite, lite strunt - här är min första lucka, inte minns jag vad jag sa eller hörde, jag såg bara henne, letade tecken. Beställer. Hittar bord. På fem minuter har vi blivit tre, sen kommer flera, och hon säger att jag kan åka en stund, hon ska ringa.
På väg träffar jag en f d kollega och stannar för en pratstund. Då kommer hon och sätter sej, benet har börjat röra sej sådär nervöst, hon kan inte sitta stilla och jag frågar om vi ska åka tillbaka.
Det ska vi. Två timmar pallade hon.
Nu sitter jag och försöker minnas vad jag gjort efter det. Har jag ätit? Vad mer?
Jag vet inte. Och mina fyra nya böcker som jag fick igår ligger kvar i sina paket, inte kan jag läsa, det går inte.
Krisreaktion. Så är det. Luckorna är läskiga, och jag är rädd för veckan som kommer, då måste jag orka mer, det är sjuåringsaktiviteter och skola och ...
På något vis måste jag klara av att låtsas normalitet, det finns inget att välja på alls.
torsdag 3 september 2009
Mummel om läkare
Jag har ett hatkärleksförhållande till läkare, det erkänner jag gärna.
Några av de största idioter jag nånsin träffat har varit läkare, okänsliga idioter, utan någon som helst insikt i människor och känslor och... Ja, ni vet. Eller de som varit i vårdsvängen nån gång vet. Det finns läkare som är så mightier than thou, så inihelvete fulla av sin egen märkvärdighet att de inte ser att de har en människa framför sej, de ser ett symtom. Eller kanske flera.
Sen har vi de där typerna som aldrig i livet hellre döden erkänner att det faktiskt finns saker som de inte vet nåt om, trots att det handlar om medicin. I stället för att säga nånting i stil med "just det här kan jag inte så mycket om så det måste jag kolla" snackar de en massa skit och vägrar att erkänna att det finns saker de inte kan på sina fem fingrar. Jag menar - det finns väl ingen människa som kan minnas allt??? Under mina utbildningsår insåg jag att den viktigaste kunskapen man får med sej från de så kallade högre studierna är var man hittar den information man behöver eftersom det faktiskt inte går att minnas allt man "lär"...
Sen har vi de där totalsomatiska typerna, de som vägrar se att människan är en helhet, kropp och själ och ande, somatik och psyke i en salig och kanske t o m omöjlig att förklara blandning... De är ganska jobbiga att ha att göra med för nån som har ständig smärta, vill jag lova...
Vad jag egentligen vill komma till, men undviker för att det är lite genant, faktiskt, är att jag i ganska många dagar haft ångest inför ett läkarbesök. Jag, tro´t den som vill, undviker läkarbesök i så hög grad jag nånsin kan, och när jag tvingas boka en tid kräver jag att få träffa en läkare jag träffat förut, en som jag har en relation till och som vet vad jag har för problem.
Orsaken är enkel, även om det tog lite tid för mej att komma fram till den: jag orkar inte sitta och dra tio års sjukdomshistoria för en AT-läkare som inte haft tid eller besvärat sej med att titta i journalen innan jag kommer in...
Nu stod jag s a s med rumpan bar: min första läkare, livräddarläkaren som skickade mej på rehab och, i o f s slumpmässigt, kastade mindfulness och mental träning i min väg, försvann in i forskning för ett antal år sen. Nästa läkare, också fantastisk på så sätt att han betraktade patienter som hela människor, inte separata symtom, bytte arbetsplats, den otrogne jäveln... Den senaste, som jag också fick en jättebra relation med, är långtidssjukskriven.
När jag senast skulle förnya mina recept fick jag nej - och ett mejl med "boka tid, ta med utdrag ur apoteksregistret" och det blev skitjobbigt. Dels för att jag behöver medicinerna för att klara mitt liv, dels för att jag började katastroftänka direkt: tänk om de anser att jag är beroende, inte ska ha medicin, att jag ska klara mej utan, då kan jag inte jobba, inte ta hand om ungen, inte finnas för de andra, inte göra annat än att ha ontontont och kanske gå från att se mej som ofrisk till att bli sjuk och sitta hemma och stirra på väggarna och då går det riktigt åt helvete jag måste kunna jobba och....
Jag nästan grät på vägen dit, men det beror förstås på att jag är extra störd just nu och därtill har extra mycket smärtor eftersom jag mår så dåligt psykiskt, är stressad och spänd, stunden i väntrummet var som helvetets förgård, och nu känner jag mej ännu mer som en idiot...
Vilken jävla tur! Vilken fantastisk människa, underbar läkare, kunnig och öppen och... Superlativ och superlativ och superlativ.
Jag känner mej nästan välsignad. En läkare som inte bara tror på att människan är en helhet, han utbildar andra i det...
Så nu blir det ny magnetröntgen och lite medicindiskussioner. Han föreslår morfinplåster istället för alla piller, och troligen har han väldigt rätt. Men: jag har nån sorts psykologisk tröskel som gör det skitsvårt för mej att tänka att jag ska gå på morfin... Jag vet att det är fånigt, att de mediciner jag tar nu ju omvandlas till morfin i kroppen, same same - but different, trots det.
Jag får jobba på det. Tänka att det ju faktiskt skulle vara otroligt skönt att slippa en stor del av pillerransonen dagligen...
Tänk om fler läkare vore sådär. Såg hela människan. Bar sej åt som om just den här människan, som just nu sitter i stolen där, spelar stor roll.
Jag skattar mej lycklig, och skrattar åt min onödiga oro. En sak mindre att ha ångest för!
Några av de största idioter jag nånsin träffat har varit läkare, okänsliga idioter, utan någon som helst insikt i människor och känslor och... Ja, ni vet. Eller de som varit i vårdsvängen nån gång vet. Det finns läkare som är så mightier than thou, så inihelvete fulla av sin egen märkvärdighet att de inte ser att de har en människa framför sej, de ser ett symtom. Eller kanske flera.
Sen har vi de där typerna som aldrig i livet hellre döden erkänner att det faktiskt finns saker som de inte vet nåt om, trots att det handlar om medicin. I stället för att säga nånting i stil med "just det här kan jag inte så mycket om så det måste jag kolla" snackar de en massa skit och vägrar att erkänna att det finns saker de inte kan på sina fem fingrar. Jag menar - det finns väl ingen människa som kan minnas allt??? Under mina utbildningsår insåg jag att den viktigaste kunskapen man får med sej från de så kallade högre studierna är var man hittar den information man behöver eftersom det faktiskt inte går att minnas allt man "lär"...
Sen har vi de där totalsomatiska typerna, de som vägrar se att människan är en helhet, kropp och själ och ande, somatik och psyke i en salig och kanske t o m omöjlig att förklara blandning... De är ganska jobbiga att ha att göra med för nån som har ständig smärta, vill jag lova...
Vad jag egentligen vill komma till, men undviker för att det är lite genant, faktiskt, är att jag i ganska många dagar haft ångest inför ett läkarbesök. Jag, tro´t den som vill, undviker läkarbesök i så hög grad jag nånsin kan, och när jag tvingas boka en tid kräver jag att få träffa en läkare jag träffat förut, en som jag har en relation till och som vet vad jag har för problem.
Orsaken är enkel, även om det tog lite tid för mej att komma fram till den: jag orkar inte sitta och dra tio års sjukdomshistoria för en AT-läkare som inte haft tid eller besvärat sej med att titta i journalen innan jag kommer in...
Nu stod jag s a s med rumpan bar: min första läkare, livräddarläkaren som skickade mej på rehab och, i o f s slumpmässigt, kastade mindfulness och mental träning i min väg, försvann in i forskning för ett antal år sen. Nästa läkare, också fantastisk på så sätt att han betraktade patienter som hela människor, inte separata symtom, bytte arbetsplats, den otrogne jäveln... Den senaste, som jag också fick en jättebra relation med, är långtidssjukskriven.
När jag senast skulle förnya mina recept fick jag nej - och ett mejl med "boka tid, ta med utdrag ur apoteksregistret" och det blev skitjobbigt. Dels för att jag behöver medicinerna för att klara mitt liv, dels för att jag började katastroftänka direkt: tänk om de anser att jag är beroende, inte ska ha medicin, att jag ska klara mej utan, då kan jag inte jobba, inte ta hand om ungen, inte finnas för de andra, inte göra annat än att ha ontontont och kanske gå från att se mej som ofrisk till att bli sjuk och sitta hemma och stirra på väggarna och då går det riktigt åt helvete jag måste kunna jobba och....
Jag nästan grät på vägen dit, men det beror förstås på att jag är extra störd just nu och därtill har extra mycket smärtor eftersom jag mår så dåligt psykiskt, är stressad och spänd, stunden i väntrummet var som helvetets förgård, och nu känner jag mej ännu mer som en idiot...
Vilken jävla tur! Vilken fantastisk människa, underbar läkare, kunnig och öppen och... Superlativ och superlativ och superlativ.
Jag känner mej nästan välsignad. En läkare som inte bara tror på att människan är en helhet, han utbildar andra i det...
Så nu blir det ny magnetröntgen och lite medicindiskussioner. Han föreslår morfinplåster istället för alla piller, och troligen har han väldigt rätt. Men: jag har nån sorts psykologisk tröskel som gör det skitsvårt för mej att tänka att jag ska gå på morfin... Jag vet att det är fånigt, att de mediciner jag tar nu ju omvandlas till morfin i kroppen, same same - but different, trots det.
Jag får jobba på det. Tänka att det ju faktiskt skulle vara otroligt skönt att slippa en stor del av pillerransonen dagligen...
Tänk om fler läkare vore sådär. Såg hela människan. Bar sej åt som om just den här människan, som just nu sitter i stolen där, spelar stor roll.
Jag skattar mej lycklig, och skrattar åt min onödiga oro. En sak mindre att ha ångest för!
Misstag att tro på framtiden?
Hela tiden säger jag: Du ska ha ett liv, du ska jobba, vara självständig, klara av att göra det du vill och också det du måste, en dag ska du det...
Jag säger det jag måste tro, nämligen. Så är det.
På natten, när jag inte kan sova, tänker jag förstås annorlunda. Då ser jag hennes död, den som är så fruktansvärt nära vissa sekunder, att hennes liv skulle kunna ta slut vilken dag som helst, att hon inte hinner, eller vill, larma nästa gång.
Första samtalet med utredarna avklarat. De ska döma henne. Jo, visst känns det så. Döma: liv eller död. En chans eller rakt ut i mörkret.
Jag hade med en bunt papper åt dem, ett behandlingshem som är inriktat på just borderline och psykoser, med beskrivning av verksamhet och referenser och hela skiten - och hon tog emot, handläggaren, det är väl alltid något?
Det är för att ni ska se vad jag anser att hon behöver, vad hon själv anser att hon behöver, sa jag, och grät faktiskt inte alls mycket. Bara när det blev tal om tid. Tiden är... Ja, fienden, helt enkelt.
Fyra månader kan de ta på sej, enligt lag. Inom fyra månader ska utredningen vara klar. Problem: hon kan inte vara inlagd på en akutpsykavdelning i fyra månader. Hon kan inte vara hemma. Hon vågar inte ens gå in i sin lägenhet längre, så ångestladdad har den blivit.
Egentligen tänkte jag vara lite positiv, tänka att det ju faktiskt har gått lite fort nu, de har satt fart med utredningen, det händer ju för fan nånting - men det går inte riktigt bra, faktiskt. Jag satt ju där bredvid henne, såg hur hon blev mer och mer hispig, skakig, nervös, nånting under mötets lopp. Hennes skräck strålar ut ur henne, hennes uppgivenhet gör mej skräckslagen, men jag är den som måste vara stark nu, finnas som hennes ankare och trygghet och...
Mamma. Hennes mamma måste jag vara, den enda vuxna hon faktiskt litar på, just nu. Fy fan. Den tyngden är mer än jag orkar bära, och ändå bär jag på, ett steg i taget, en dag i taget.
Jag säger det jag måste tro, nämligen. Så är det.
På natten, när jag inte kan sova, tänker jag förstås annorlunda. Då ser jag hennes död, den som är så fruktansvärt nära vissa sekunder, att hennes liv skulle kunna ta slut vilken dag som helst, att hon inte hinner, eller vill, larma nästa gång.
Första samtalet med utredarna avklarat. De ska döma henne. Jo, visst känns det så. Döma: liv eller död. En chans eller rakt ut i mörkret.
Jag hade med en bunt papper åt dem, ett behandlingshem som är inriktat på just borderline och psykoser, med beskrivning av verksamhet och referenser och hela skiten - och hon tog emot, handläggaren, det är väl alltid något?
Det är för att ni ska se vad jag anser att hon behöver, vad hon själv anser att hon behöver, sa jag, och grät faktiskt inte alls mycket. Bara när det blev tal om tid. Tiden är... Ja, fienden, helt enkelt.
Fyra månader kan de ta på sej, enligt lag. Inom fyra månader ska utredningen vara klar. Problem: hon kan inte vara inlagd på en akutpsykavdelning i fyra månader. Hon kan inte vara hemma. Hon vågar inte ens gå in i sin lägenhet längre, så ångestladdad har den blivit.
Egentligen tänkte jag vara lite positiv, tänka att det ju faktiskt har gått lite fort nu, de har satt fart med utredningen, det händer ju för fan nånting - men det går inte riktigt bra, faktiskt. Jag satt ju där bredvid henne, såg hur hon blev mer och mer hispig, skakig, nervös, nånting under mötets lopp. Hennes skräck strålar ut ur henne, hennes uppgivenhet gör mej skräckslagen, men jag är den som måste vara stark nu, finnas som hennes ankare och trygghet och...
Mamma. Hennes mamma måste jag vara, den enda vuxna hon faktiskt litar på, just nu. Fy fan. Den tyngden är mer än jag orkar bära, och ändå bär jag på, ett steg i taget, en dag i taget.
onsdag 2 september 2009
Mummel om bebisar
Läser Sannas blogg och kan förstås inte låta bli att minnas, vilken mamma kan det? Om det är nåt man aldrig tröttnar på så är det att prata förlossningar...
När nummer ett kom var jag 20 år, och rädd. Nog läste jag allt jag kom över om förlossningar, men hur mycket hjälpte det när det väl var dags? Det blir ju som det blir, och inte som det beskrivs i böckerna...
Fort gick det, för fort, jag visste inget annat än att det gjorde mer ont än jag nånsin trott att en människa kan överleva, och när sen rummet fylldes av människor som pratade om att fosterljuden gått ner, att bebisen måste ut, på en gång - då blev det konstigt. Eller konstigt, jag förstod inte vad som hände förutom att det inte var en sekunds uppehåll mellan värkarna och att jag var rätt säker på att jag skulle dö. När de stack hål på hinnorna... Ja, om det hade varit illa innan blev det en obruten smärta efter det.
Det hela avslutades med sugklocka, och den upplevelsen unnar jag inte min värsta fiende. Satans ont gjorde det, värre än nånting dittills, men ut kom han, den lille, och levde gjorde han också.
Tyvärr är den förlossningen inget trevligt minne alls, och det kändes som om de sydde i timmar efteråt, det stod inte ens hur många stygn de sydde, bara att det var både utvändigt och invändigt. Men jag hade en liten liten unge på mitt bröst, och han var perfekt. Att jag sen inte kunde sitta normalt på ett halvår var gudskelov nåt jag inte visste just då...
Nummer två var som en annan värld. Efter sonens födelse var jag om möjligt ännu räddare inför den gången, men denna lilla människa hade inte riktigt lika bråttom. Fort gick det då också, men jag fick uppleva det jag läst i böckerna, vattnet som gick, den gradvisa intensifieringen av sammandragningarna - och på tre krystvärkar var hon ute, mitt lilla persikofjun. Noll stygn. Bara bebisnjutning efteråt, jag kände mej som om jag kunnat få en unge till direkt.
Och så lille sladdisen. En perfekt förlossning, om nåt sånt finns. Visserligen hade jag värkar hela dagen, men de kom sisådär två gånger i timmen, ordentliga saker men helt hanterbara med tankemakt ("tänk kraft, inte värk"), höftrullningar och ett berg av småtvätt jag sparat för att kunna stryka...
Sent på eftermiddagen kände jag att det började närma sej, ringde BB och kollade, och blev tillsagd att ta en dusch - det var ju så glest mellan värkarna. När jag fått av mej kläderna kände jag hur ungen sjönk, och sen drog det igång...
Kom till sjukhuset och sa att snart skulle jag föda barn. Efter snabb undersökning blev jag lite oense med barnmorskan, hon ville att jag skulle lägga mej ner så att de kunde göra en ctg-kurva, och jag vägrade. Uppe och gå, enda sättet. Och efter en liten stund kände jag att nu, nu är det dags, ringde på barnmorskan och sa att nu, nu skulle jag föda - och hon sa att de inte undersökte så tätt. "Nähä", sa jag, "men jag ska föda nu!"
Och så kom han, den lille tog nog fyra krystvärkar på sej. Barnmorskan var lite i chock, hon hade tänkt sej att jag skulle träffa en läkare och lite sånt krafs innan det var dags, och så fick hon ta emot en liten liten kille istället.
Han föddes förresten i hela hinnor, segerhuva över hela kroppen! När han var halvvägs ute körde barnmorskan in ett finger i munnen på honom för att få hål på hinnorna, lite kuriös kuriosa.
Den förlossningen minns jag som kraft, inte smärta. Kraft och glädje, det var en sån fantastisk upplevelse att få, och jag kommer att vara tacksam i hela mitt liv.
Att ta fram de där minnena är härligt. Jag har förstås mina böcker kvar, de där som jag skrev i precis innan och precis efteråt, så jag kan fräscha upp minnena när jag vill. Och det vill jag. Att föda mina barn är utan tvivel höjdpunkterna i livet, och dyrbara, dyrbara minnen.
När nummer ett kom var jag 20 år, och rädd. Nog läste jag allt jag kom över om förlossningar, men hur mycket hjälpte det när det väl var dags? Det blir ju som det blir, och inte som det beskrivs i böckerna...
Fort gick det, för fort, jag visste inget annat än att det gjorde mer ont än jag nånsin trott att en människa kan överleva, och när sen rummet fylldes av människor som pratade om att fosterljuden gått ner, att bebisen måste ut, på en gång - då blev det konstigt. Eller konstigt, jag förstod inte vad som hände förutom att det inte var en sekunds uppehåll mellan värkarna och att jag var rätt säker på att jag skulle dö. När de stack hål på hinnorna... Ja, om det hade varit illa innan blev det en obruten smärta efter det.
Det hela avslutades med sugklocka, och den upplevelsen unnar jag inte min värsta fiende. Satans ont gjorde det, värre än nånting dittills, men ut kom han, den lille, och levde gjorde han också.
Tyvärr är den förlossningen inget trevligt minne alls, och det kändes som om de sydde i timmar efteråt, det stod inte ens hur många stygn de sydde, bara att det var både utvändigt och invändigt. Men jag hade en liten liten unge på mitt bröst, och han var perfekt. Att jag sen inte kunde sitta normalt på ett halvår var gudskelov nåt jag inte visste just då...
Nummer två var som en annan värld. Efter sonens födelse var jag om möjligt ännu räddare inför den gången, men denna lilla människa hade inte riktigt lika bråttom. Fort gick det då också, men jag fick uppleva det jag läst i böckerna, vattnet som gick, den gradvisa intensifieringen av sammandragningarna - och på tre krystvärkar var hon ute, mitt lilla persikofjun. Noll stygn. Bara bebisnjutning efteråt, jag kände mej som om jag kunnat få en unge till direkt.
Och så lille sladdisen. En perfekt förlossning, om nåt sånt finns. Visserligen hade jag värkar hela dagen, men de kom sisådär två gånger i timmen, ordentliga saker men helt hanterbara med tankemakt ("tänk kraft, inte värk"), höftrullningar och ett berg av småtvätt jag sparat för att kunna stryka...
Sent på eftermiddagen kände jag att det började närma sej, ringde BB och kollade, och blev tillsagd att ta en dusch - det var ju så glest mellan värkarna. När jag fått av mej kläderna kände jag hur ungen sjönk, och sen drog det igång...
Kom till sjukhuset och sa att snart skulle jag föda barn. Efter snabb undersökning blev jag lite oense med barnmorskan, hon ville att jag skulle lägga mej ner så att de kunde göra en ctg-kurva, och jag vägrade. Uppe och gå, enda sättet. Och efter en liten stund kände jag att nu, nu är det dags, ringde på barnmorskan och sa att nu, nu skulle jag föda - och hon sa att de inte undersökte så tätt. "Nähä", sa jag, "men jag ska föda nu!"
Och så kom han, den lille tog nog fyra krystvärkar på sej. Barnmorskan var lite i chock, hon hade tänkt sej att jag skulle träffa en läkare och lite sånt krafs innan det var dags, och så fick hon ta emot en liten liten kille istället.
Han föddes förresten i hela hinnor, segerhuva över hela kroppen! När han var halvvägs ute körde barnmorskan in ett finger i munnen på honom för att få hål på hinnorna, lite kuriös kuriosa.
Den förlossningen minns jag som kraft, inte smärta. Kraft och glädje, det var en sån fantastisk upplevelse att få, och jag kommer att vara tacksam i hela mitt liv.
Att ta fram de där minnena är härligt. Jag har förstås mina böcker kvar, de där som jag skrev i precis innan och precis efteråt, så jag kan fräscha upp minnena när jag vill. Och det vill jag. Att föda mina barn är utan tvivel höjdpunkterna i livet, och dyrbara, dyrbara minnen.
tisdag 1 september 2009
Mummel om mitt ljus
Jag tvättar kläder till dottern, inte en ren trasa hittade jag i hennes lägenhet, det förbannade stället som skriker av hennes ångest och förvirring, och jag är trött.
In i märgen trött, så trött att jag bara vill sätta mej i ett hörn och gråta ögonen ut mej, men det går ju inte.
Jag har min lille son hos mej, och då måste masken på, hur många sprickor den än har numera.
Gnälla lite måste jag dock eftersom jag ovanpå allt annat har så ont, så ont. När man inte sover och är spänd hela tiden blir nämligen skruttkroppen ännu skruttigare, så är det bara. Allt hänger ihop, kropp och själ, och smärtorna har ökat de senaste månaderna, kramperna också. Så jag gnäller, lägger mej på golvet för att sträcka ut ryggen, och då kommer han, mitt lilla ljus i livet.
"Jag vet vad du behöver, mamma", säger han.
"Jaha", säger jag, "vad behöver jag?"
"Du behöver ett varmt bad och ett glas vin!", säger han, och jag skrattar, skrattar ur hjärtat och tänker att jag har en sån tur, en sån jävla tur som har en unge som är så fantastisk.
Fast sen undrar jag vilken planet han kommer ifrån, egentligen. Ett varmt bad, okej, men vinet, var fick han vinet ifrån? De gånger han sett mej dricka vin, eller alkohol över huvud taget, under sitt liv kan nog räknas på ena handens fingrar...
Men den kommentaren ska jag bära med mej alltid, och det där skrattet som kom precis när jag behövde få veta att jag fortfarande har glädje i mej. Den finns där, och det är en oerhörd tröst att veta de dagar jag tror att jag aldrig aldrig mer kan vara glad.
Hon är kvar på sjukhus, och läkaren har gudskelov semester så det blir ingen utskrivning på ett par dagar åtminstone. Ett par dagars respit för oss båda, några dagar till att försöka hitta räddningen, några dagar till när jag kan vara någorlunda säker på att hon inte kan försöka ta sitt liv.
Man får vara tacksam för det lilla, sa min mormor.
In i märgen trött, så trött att jag bara vill sätta mej i ett hörn och gråta ögonen ut mej, men det går ju inte.
Jag har min lille son hos mej, och då måste masken på, hur många sprickor den än har numera.
Gnälla lite måste jag dock eftersom jag ovanpå allt annat har så ont, så ont. När man inte sover och är spänd hela tiden blir nämligen skruttkroppen ännu skruttigare, så är det bara. Allt hänger ihop, kropp och själ, och smärtorna har ökat de senaste månaderna, kramperna också. Så jag gnäller, lägger mej på golvet för att sträcka ut ryggen, och då kommer han, mitt lilla ljus i livet.
"Jag vet vad du behöver, mamma", säger han.
"Jaha", säger jag, "vad behöver jag?"
"Du behöver ett varmt bad och ett glas vin!", säger han, och jag skrattar, skrattar ur hjärtat och tänker att jag har en sån tur, en sån jävla tur som har en unge som är så fantastisk.
Fast sen undrar jag vilken planet han kommer ifrån, egentligen. Ett varmt bad, okej, men vinet, var fick han vinet ifrån? De gånger han sett mej dricka vin, eller alkohol över huvud taget, under sitt liv kan nog räknas på ena handens fingrar...
Men den kommentaren ska jag bära med mej alltid, och det där skrattet som kom precis när jag behövde få veta att jag fortfarande har glädje i mej. Den finns där, och det är en oerhörd tröst att veta de dagar jag tror att jag aldrig aldrig mer kan vara glad.
Hon är kvar på sjukhus, och läkaren har gudskelov semester så det blir ingen utskrivning på ett par dagar åtminstone. Ett par dagars respit för oss båda, några dagar till att försöka hitta räddningen, några dagar till när jag kan vara någorlunda säker på att hon inte kan försöka ta sitt liv.
Man får vara tacksam för det lilla, sa min mormor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
<