Mummel om kärlek

Kan rapportera att jag fortfarande är alldeles tokkär, och det verkar inte bli bättre, snarare tvärtom...
Tänker gifta mej med denna där, because I'm worth it.

Vi pratar en del om kärlek, min älskade och jag, och en av de saker som gör att jag älskar honom ännu mer är att han verkar förstå.
Jag säger: Jag är ledsen, men du vet att du aldrig kommer att vara prio ett, va?
och han svarar: Jag skulle inte vilja leva med dej om det inte var så.

Fast egentligen är det ju två helt olika divisioner, om man pratar sportspråk. När det gäller barnen är det unconditional, den kärleken kan inte definieras eller kvantifieras. När det gäller barnen är det mer än livet självt, och egentligen borde det kanske vara lite svårt för honom att förstå eftersom han inga har. Barn, alltså.

När det gäller relationer mellan partners (vilket vidrigt ord, det där, men vad använder man annars?) finns ju alltid ett val. Det är inte kravlöst som med barnen, och jag lär mej äntligen att ställa krav. Kanske är det där jag alltid misslyckats tidigare? Tänkt att man inte ska/bör/kan ställa krav i kärlek, att kärleken själv bär allt, men jag inser nu, i mogen ålder (någorlunda) att kravlös kärlek mellan vuxna inte finns.

Allting är relativt, men just det där tror jag på. Och jag blir så glad att min älskade förstår att hur mycket jag än vill ha honom, vill ha oss, kan inget fungera om det inte står helt klart för partnern att det alltid blir barnen som går först.

Också det är förresten relativt, i viss mån. Så länge barnen är barn är det så inihelvete självklart: mammas vuxenkärlek "tävlar" inte på något plan, ska inte ta ifrån utan tillföra positiva saker.
När barnen är vuxna måste det bli annat, annars tar man ifrån något från alla.

Min älskade har skuldkänslor för att han aldrig nånsin tillät sin mamma någon vuxenkärlek när han och hans syskon växte upp, och jag säger att det ska han ge fan i, eftersom det alltid var hennes val. Hur negativ och anti han var kunde hon valt annorlunda - men det gjorde hon inte. Hon prioriterade sina barn, i alla lägen, och kanske lider hon för det nu, kanske inte, men det var aldrig han som bestämde.

Mina barn har aldrig upplevt karlar som kommit och gått. Jag träffade lillens pappa fem år efter skilsmässan, och sedan träffade jag min J drygt tre år efter lillens pappa och jag separerat. That's it. Jag har inte diskuterat saken djupare med de vuxna barnen, men jag har sett hur deras vänner med skilda föräldrar haft den ena "styvföräldern" efter den andra, och jag kan inte riktigt tycka om det.
Jo, visst behöver man kärlek i livet - men till vilket pris?

Jag hoppas att mina skilsmässobarn trots allt kan tro på att kärlek är något man ska vårda och ta hand om, inte en slit-och-släng-vara.
Och jag tackar alla lyckliga stjärnor för att min älskade vet att han är på första plats i sin egen division! 

Mummel om diagnoser

Just nu funderar jag mycket över det där med diagnoser. Eller "diagnoser", kanske?
Minns när äldste sonen var i skolålder, hur man vid varje så kallat utvecklingssamtal fick höra att jo, han är ju himla bra på att lära sej, men han kan ju inte sitta stilla och inte hålla tyst. Men då var det inte tal om vare sej bokstäver eller nåt annat, bara "stökig" eller "störande".
Dottern, däremot, hon var "duktig". Det gick lite trögt med vissa grejor, de där multiplikationstabellerna slet vi väldigt med, hon pratar fortfarande om "de där jävla papperen du tvingade mej att sitta och jobba med", och så var det. Jag gjorde övningspapper till henne, och hon lärde sej multiplikationstabellerna ganska bra. Däremot var hon ju "duktig", det vill säga tyst och snäll och aldrig ifrågasättande mot auktoriteter, det vill säga lärare.

På högstadiet blev det jobbigare för henne, och sen gick ju det mesta åt pipan. Visserligen tog det en hemskans massa år innan det blev en diagnos på papper, för personlighetsstörningar sätter man inte på papper under barnpsykperioden, det "kan stigmatisera barnet".
Ingen diagnos = ingen möjlighet till adekvata åtgärder.

Fick protokoll från senaste mötet med lillsonen häromsistens, och där fanns också begäran om basutredning. Varför? tänker vi då, och vad som anges är att man vill utreda "orsak till begränsningar i social interaktion med kamraterna".

Jahapp. Så kan det vara. Nu tror jag visserligen att det aldrig blir någon utredning, eftersom de (eventuella) problem som finns i "sociala interaktionen med kamraterna" inte är ensidiga. Det är aldrig något, nämligen. Och om dessa "kamrater" får till sej att det inte är ok att "tro" att det är lillsonen som orsakat det ena eller det andra - så är det nämligen nu, vad som än händer pekas det mot honom - och släpper in honom i lekarna i stället för att stänga honom ute är de där orsakerna till "problemen" borta.

I och med att jag då och då, ganska ofta faktiskt, träffar människor som faktiskt har adhd, aspberger, damp, emotionell instabil personlighetsstörning och så vidare, kan jag med ganska stor säkerhet ta mej till att påstå att ingen av sönerna har nån neuropsykiatrisk diagnos. De är energiska, intensiva personer, de trivs ganska bra i sitt eget sällskap (liksom mamma, faktiskt, jag är bra på att trivas ensam för mej själv ifred!), de har en jävla vinnarskalle som gör dem till usla förlorare och därtill mindre bra vinnare (jobbar på det...), och jag kan fanimej inte inse varför skolan ska underkänna deras personligheter?!?

Nej, det gör jag inte. Och jag kan känna mej ordentligt irriterad över att det kastas bort resurser som så väl skulle behövas på annat håll därför att en unge inte passar i skolnormens krav... Ja, jag inser att jag gör det svårt för mina kids när jag uppfostrar dem till tänkande ifrågasättande människor och ja, jag försöker förklara för dem att tyvärr, skolan är inte en demokrati, det är en diktatur, och det är samtliga vuxna på plats som är diktatorer - vilket gör saken ännu svårare, förstås. För det är ju inte ovanligt att olika vuxna i skolan kommer med olika instruktioner, heller.

Jag anser att det behöver satsas ordentligt på att hitta de barn som har neuropsykiatriska funktionshinder tidigt, eftersom det innebär att de får en chans i livet, en chans att klara skolan utifrån sina förutsättningar. Hitta de barnen, hitta barnens styrkor, göd dem och låt dem utvecklas.

En vacker dröm, eller hur? Vi vet ju alla hur många barn som aldrig får en chans. Särskilt flickorna tappas helt bort, för de är mycket svårare att fånga upp. Hur många tjejer med adhd får stämpeln "dum i huvudet" i pannan i tidiga år när de egentligen har riktigt hög intelligens som skulle kunna utvecklas till precis vad som helst, gå hur långt som helst? Hur många flickor med aspberger stämplas som "blyga" eller bara "konstiga"?

Blir alldeles matt när jag tänker på alla dessa fantastiska människor som aldrig syns i skolorna, som aldrig får chansen. Och jag blir alldeles matt när jag på så nära håll ser att det ofta är "besvärliga" personligheter som får personal (utan adekvat kunskap och kompetens) att börja rya om neuropsykiatriska orsaker till problem.

Våra barn ska följa skolnormen. Skolnormen förutsätter (nu, när resurserna är alldeles alldeles otillräckliga) att alla barn är tysta, lydiga och aldrig aldrig ifrågasätter vuxna.
Matt, som sagt.

Misstag att behålla ansvaret

Får en liten flashback när jag läser Nurse Racheds inlägg, en liten vidrig hemsk otäck ångestframkallande en...

Vissa saker vill man inte minnas. Vissa saker kommer man aldrig ifrån. Vissa beslut är så svåra att ta och det tar många år innan man vet om det var "rätt" eller "fel".

När dottern var sisådär 17 år fick hon inte bo hemma längre. Det var inte långt kvar till myndighetsdagen, men jag kan säga att jag aldrig någonsin, aldrigaldrigaldrig och inte då heller, ens hade kunnat föreställa mej att något sådant skulle kunna hända.

Jag kände mej som Meryl Streep i Sophies val, för vad som hände var att jag tvingades välja mellan barnen. Eller inte, egentligen, det kändes nog bara så.
Den lille var liten, och visste inte mycket om det helvete vi levde i. Han dyrkade, och dyrkar fortfarande, marken storasyrran går på, och han hade aldrig sett eller hört något av det hemska. Allt blod. Intoxerna. Psykavdelningarna.

När hon tog en överdos hemma, under en lillebrorsvecka, fick jag... Ja, vad? En ögonöppnare? Chock?
Jag blev fullkomligt handlingsförlamad när jag vaknade och hittade tomma pillerkartor och -burkar, såg rakblad och blod, och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag ringde giftinformation och akutavdelning, fick klart för mej att det inte varit nog mycket piller för att vara omedelbart livsfarligt, att de inte skulle göra mer än lägga in och övervaka, och jag bestämde mej för att få iväg den lille till dagis innan jag gjorde något annat.

Vet inte hur jag lyckades väcka, mata, transportera en liten pojke utan att kräkas eller gråta av ren ångest, men det gjorde jag.
Sen gick jag hem och ringde ambulans. Ringde mormor och morfar. Åkte med dotter till sjukhus. Såg grannarna i ögonen när båren med sovande (inte medvetslös, hon gick att väcka och var någorlunda talbar) dotter.

Sen tänkte jag. Tänkte, och pratade med dotter som förstås las in på psyk - igen. Pratade, och frågade om hon kunde lova mej att inte skada sej själv när lillebror var hemma. Det kunde hon inte. Så vi kom överens om att hon inte längre kunde bo med mej, med oss.
Kanske lurar jag mej själv när jag säger "kom överens", men jag vet att hon inte hyser agg, vare sej gentemot mej eller lillebror, men jag vet också att det är ett beslut jag aldrig kommer över att jag tog.

Jo, jag vet att det i förlängningen var det som gjorde att hon fick ordentlig hjälp. Kanske var det också det som gjorde att hon kom till insikt om vad hennes val och hennes beslut och det hon gjorde mot sej själv påverkade andra. Men ändå.

Jag fick lov att inse att jag inte kunde vara annat än mamma. Inte vårdare, inte behandlare, inte terapeut. Det jag gjorde, det jag trodde var "hennes bästa" förlängde lidandet för oss båda.

Ja, hon har en diagnos, en personlighetsstörning, kanske annat också, men det förklarar beteendet, inte mer. Ger inte frisedel från ansvar. Inte ursäkter. För hur det än är, vilken störning man än har, diagnos eller ej, måste man ansvara inför åtminstone sina nära och kära.

Det har funnits perioder då hon inte pratat med mej, inte sett på mej, burit sej åt som om jag inte fanns - men inte den gången. Hon förstod vad det var jag var tvungen att göra. Hon förstår fortfarande, och kan numera se att jag inte hade något val.

För min egen del sitter taggen djupt, och kommer aldrig att gå att få ut. Den kommer att sitta där och påminna om hur jag fick lov att ta in alla i ekvationen, inte enbart den av oss som hade problem. För ibland måste man se sej omkring, lyfta blicken från det omedelbara eländet, från sej själv och sina egna känslor.

Hon styrde familjen med järnhand under många år, dottern. Genom sitt självskadebeteende. Genom sina självmordsförsök. Vi gick på äggskal, försiktigt försiktigt - och lät henne därmed fortsätta, förstås.
Det kan jag se nu, hur tydligt som helst. Vi tillät att skiten fortsatte istället för att sätta stopp.
Också henne förstörde jag för på detta sätt. Jag tog hand om allt, och tog därmed ifrån henne möjligheten att börja lära sej ta hand om sej själv. Jag misslyckades i mitt uppdrag som förälder genom att älska och vårda långt över min förmåga.

Nu, när det värsta (snälla, gör så att det är så...) ligger bakom oss vet jag att det jag gjorde var rätt. Hade jag fortsatt vet jag inte om hon ens överlevt, och för hennes del blev det såhär i förlängningen det bästa som kunde ha hänt.

Men aldrig nånsin förlåter jag mej själv. Hon har gjort det för längesen, säger att det aldrig fanns nåt att förlåta, men det kommer jag aldrig att kunna tro med hjärtat.

Så vilket är det värsta sveket? Att sätta stopp - eller att fortsätta?
Omöjligt uppdrag...

Mummel om borta

Nej, jag tycker inte om det.
Jag tycker inte om att somna i nån annan säng än min egen, och jag tycker definitivt inte om att vakna på det viset.

Jag saknar inte bara mitt hus, jag saknar mina människor, vardag, alltihop  - och då spelar det inte nån roll hur fyrstjärning hotellet är eller hur ljuvligt god mat jag får. Eller lite, kanske. Jo, det är inte dumt.
Självklart njuter jag av, om inte varje sekund, så av ganska mycket. Hårt, hårt jobb, mycket korvstoppning, men också en massa intressanta diskussioner och den där känslan av lyx. Det är hur lyxigt som helst att få bo så här, äta så här, leva så här, men jag är glad att det bara är ett par dagar, och bara då och då.

Jag skulle inte fixa att resa hundra dagar per år, inte femtio heller, jag misstänker att mina vandringar i unga år har tagit all den lusten ur mej. Nu trivs jag bäst hemma, med mina saker och mitt hus och mina människor, de där älskade som jag behöver vara nära för att tycka om mej själv.

Misstag att förbereda?

Har tankat lillens mobil, och han har alla nummer han behöver.
Mormor och morfar är stand-by, och beredda att hoppa in med övernattning och allt - om det skulle behövas.
Tog ett samtal jag kanske får ångra, men såg inget alternativ, jag ringde farfar och det var nog bra, de visste ingenting om nånting, vilket i och för sej inte var en överraskning...

Det är alltså så att lillens pappa aldrig informerar om nånting, aldrig upplyser sina föräldrar, och aldrig tar emot nån hjälp överhuvudtaget.
En gång städade hans mamma hans lägenhet (före min tid...) och blev fråntagen nyckeln. Det där med personlig integritet kan gå till överdrift.

Själv tänker jag en del på vuxna som vet men inget gör. På skolpersonal, som skall larma vid misstanke om att ett barn far illa - men inte gör, förstås, för det är alltid de vuxnas "integritet" som ska sättas främst, inte barnens väl och ve...

Nej, jag vill inte sätta dit nån. Och jag tror inte att han med vilja vill skada vårt barn. Däremot har den egofixering som var uppenbar redan innan allt detta skruvats upp till en helt ofattbar nivå. För mej. Som förälder.
Jag hoppas att hans föräldrar ser att jag inte vill illa. Jag sa tillochmed att jag förstår om deras första prioritering är deras eget barn, inte mitt, men att jag hoppas att de kan se att en vuxen människa måste ha högre krav på sej än ett barn. Farfar sa också att det inte ska var den lilles ansvar att pappa mår bra, så där är vi nog ganska överens.

Nu får vi se. Har pratat mycket med den lille om att vi får hjälpas åt så att han och hans pappa har det så bra som möjligt, och kanske behöver pappa vila och vara lite mer ifred än vanligt.
"Jag älskar min pappa", sa han, och jag säger att det är så det ska vara, att just därför är det så viktigt att vi kan jobba ihop för att pappa har det bra och mår bra - men att det inte är hans jobb... Det är aldrig barns fel, aldrig barns ansvar att se till att föräldrar mår bra, och det måste han få höra tills öronen glöder...

Svårt svårt svårt. Jag vill inte ställa till nåt, men jag måste se till att ungen har det bra. Han ska inte behöva känna att det inte går att ta hem kompisar för att det är för stökigt - vilket fallet är nu. Inte ens familjekalas kan det vara där, och därför är det förstås fantastiskt att farmor och farfar ställer upp med hus...
Så sorgligt är det, och jag vet att det jag sagt lite på skoj är en sannolikhet: lillens pappa kommer att sluta som en samlare, med tidningslabyrinter att leta sej igenom i stället för ett hus som är ett hem. Och det vill jag inte att min underbare lille son ska behöva uppleva...

Mummel om lycka

Barnafödelsedagar är riktigt speciella.
När man har en liten kille som helt enkelt älskar födelsedag blir det så att det smittar, kan jag säga. Kan inte påstå att jag älskar mina födelsedagar längre, det tycks liksom inte att det finns nån orsak att fira att man snart är närmare femtio än fyrtio, men jag minns känslan från längesen, visst gör jag det...

Att ligga vaken och vänta på att föräldrar kommer och sjunger. Att få paket redan på morgonen, och få något man önskat sej, länge. Och att se ett barns ögon lysa efter att det inte längre är nödvändigt att låtsas sova också det smittsamt.
Det var en härlig dag, helt enkelt.
Han är fortfarande glad, den lille, och extra glad eftersom en grannpojke kom och ringde på nu på förmiddagen, de leker och leker, spelar Risk och Guitar Hero, bygger lego och pratarpratarpratar, och jag skiter i att ungens närvaro beror på att hans mor och far åkt och handlat och behövde gratisbarnvakt...

Jag ägnar dagen åt att njuta av min lillkilles lycka, helt enkelt. Jag ägnar åtminstone mesta delen av dagen åt det, annars tvättar jag och packar och grejar, för både jag och den lille ska åka härifrån. Han till pappa - har åtminstone inte hört annat, så jag får räkna med det - och jag på utbildning, inte många dagar men några...

Och ja, det känns väldigt kluvet. Egentligen vill jag börja bråka som fan, tala om för barnets far att det är dags att han ser sej i spegeln och i stället för att sätta sej själv främst borde tänka på sitt enda barns välfärd. Ta itu med sina problem, skapa en positiv omgivning för ungen - men jag tänker inte säga nåt. Det måste komma från honom, och den dag det gör det ska jag dansa och hoppa av glädje och ta emot all extratid jag kan få med mitt yngsta barn med öppna armar.

Storsonen hörde av sej igår, och han ryade först om att jag ju måste se till att ungen bor på heltid hos mej, kan jag inte fatta det?!?
När jag förklarade höll han med. Han vet hur det är, nämligen. Han insåg att om jag hade sagt att han var tvungen att bo enbart hos mej som liten skulle han ha hatat mej. Han sa: "Om jag fått välja då hade jag nog velat bo med pappa också. Nu kan jag se att det skulle ha varit katastrof, och jag är tacksam över att det blev som det blev."
Klok ung man. Och han kommer att stötta och finnas för lillebror alltid.

Mummel om oro

Det finns både för- och nackdelar med att ha vänkontakter på exets jobb, kan jag säga. För det mesta är det förstås fördelar, jag får koll på en del jag annars inte skulle ha vetat ett skit om, men det är också ganska hemskt ibland.
Som nu. För nu har jag jävligt ont i magen över vad som kommer att hända min lille sol, min glädje i livet, min underbare lillunge...

För nu vet jag att det är ännu värre ställt än jag trodde med barnets far, och jag misstänker att det kommer att påverka oss ordentligt. Han har under en lång, lång tid misskött både sej och hemmet, varit sjukskriven för depression (inte länge, men dock), och jag vet hur det är utan att själv ha sett det eller fått upplysningar direkt från hästens mun.
Mej pratar han inte med, han har i förbigående nämnt att han inte orkar med jobbet, det är för mycket stress, men inte mer.
Lilleman har oroat sej väldigt, gråtit och sagt att pappa behöver en fru för att han inte orkar med - och jag blir förbannad, tänker på alla år som det var jag som var "frun", som det var jag som fick göra a l l t, och jag inser att jag inte alls ger min stackars pojke vad han är ute efter, nämligen medlidande med hans far...

Nu hade något tydligen hänt därhemma, saker hade gått sönder, och han hade sagt till min vän att han blivit rädd för sej själv. Och nej, barnet var inte där, gud ske lov och tack. Han sa också att han inte är alls bra förälder, han orkar inte, inte något, i somras orkade han inte klippa gräset ens på semestern (jag är förvånad över att ingen granne kontaktade kommunen...) och han säger att han "sopar av ibland" hemma.
Så nu blir det sjukskrivning, kanske en vecka, kanske mer, kontakt med företagsläkare, och prat om annat jobb.
Skiftjobb. Högst troligt femskiftjobb.

Och här kommer ont-i-maget på ordentligt, kan jag säga. För hur blir det då med barnet, det där enda lilla barnet han har och som han inte klarar av att finnas för ens nu?
Min älskade har hela tiden sagt att för hans del är det mer än okej om lillen bor här hela tiden, och det är förstås vad jag vill innerst inne, alltid ha honom här - men hur kommer han att se på saken? Hur kommer det att kännas för en nioåring när hans pappa inte kan/vill ha honom varannan vecka längre, inte kan/vill mer än fyra dagar varannan vecka?

Jag minns hur det var när vi bodde ihop och han skiftade, hur han gnällde över att han minsann aldrig fick vara ledig eftersom barnet ifråga ju inte fick vara på dagis när han var långledig utan han var tvingad att ha den lille skrutten hemmavid, och jag blir rädd.
Jag blir livrädd för att mitt lilla ljus ska känna att pappa inte vill ha honom. Att pappa hellre vill använda sin tid till annat. Att pappa tycker att det är viktigare att han själv får göra det han tycker är roligt när han är ledig än ta hand om sitt enda barn...

Målar jag fan på väggen nu, tro? Visar sej. Och jag förväntar mej att fanskapet åtminstone ska låta mej veta hur läget är - för att få veta saker som berör mitt barn på omvägar är inte ett dugg ok.

Misstag från skolan...

... eller???

Fick panik igår när personal från lillsonens skola ringde och frågade varför jag inte var på plats för elevvårdskonferens...?

För att jag inte fått kallelse till en, därför. Och tydligen hade inte barnets far fått nån heller, eftersom inte heller han fanns på plats. Och varför skulle vi ha en evk då, vi har ju möte nästa vecka?
Jo, så är det ju, och det blev lite ursäkter hit och dit, nånting har ju uppenbarligen gått fel - och förresten kan vi ta allt nästa vecka, konstaterade hon. Skriva på papper om att inleda en "basutredning" och så.
Basutredning? Vad är det? Och varför ska det göras?

Uppenbarligen anser någon/några person/er att lilleman behöver utredas. Bokstäver? Diagnos?
Min första tanke är att utred ni, det kan ni ju roa er med. Utred en energisk intresserad liten kille som är för nyfiken, för engagerad, för förvirrad av vad som händer runtomkring och inte ännu har verktygen att hantera konflikter eller idiotorder... Sen tänker jag att nänämensan, här ska inte utredas - åtminstone inte förrän jag får upplysning om vad som ligger till grund för "misstankar", vad det är som gör att de anser det motiverat att lägga resurser på detta!

Är jag dum då? Är det dumt att "bråka", dumt att kräva att de faktiskt upplyser mej om vad det är som gör att de tycker att det ska utredas om det "finns något" som "orsakar" de problem som uppstår runt lilleman?

En del kan jag räkna upp rakt av. En del kan jag misstänka, men förstås inte bevisa på villkors vis.
En sak är dock säker: hur det än blir vill jag verkligen att de talar om för mej vad det är de inte förstår när det gäller sonen!

Jag vet att det pratats om att vissa vuxna "blir ledsna" för att han inte "lyssnar" - två, tre stycken hittills, och då handlar det om folk som inte har nåt att göra med min lille i undervisningssituationer. Flera exempel har jag fått: fritidspersonal som talade om att det inte går att ta med honom på utflykter eftersom han "inte lyssnar" - och detta var efter den gång han (trodde att han) tappat sin älskade vänskapsring och inte ville gå från platsen innan han hittat den... Jag vet vad jag tänkte då, jag tänkte att hur kan människor som kallar sej pedagoger inte fixa en situation där en liten unge på lågstadiet är jätteledsen, varför kan man inte i det läget ta honom åt sidan, försöka trösta, eller åtminstone ta reda på varför barnet är så ledset?

Då blev jag riktigt vrång, det minns jag. När sen fritidspersonal kom för att prata med mej frågade jag om de tänkte utestänga ett barn från den pedagogiska verksamheten - och det tänkte de ju förstås inte, när push came to shove, s a s.
Och de andra två, som "blir så ledsna" eftersom lågstadieungen "inte lyssnar" - ja, en av dem upptäckte att det faktiskt räckte med att vi satt ner tillsammans en halvtimme, satt tillsammans och lät huvudpersonen i dramat berätta och fråga och få förklarat för sej vad som var meningen med det hela, sen "lyssnade" han så bra, så.

Blir ganska desperat, faktiskt, när jag ännu en gång inser hur mycket jag förstör också för detta barn... Jag förstörde för de två stora, uppfostrade dem till att faktiskt kräva argument om det var nånting de undrade över, be om förklaringar till hur och varför också från lärare - och nu säger de att visserligen gjorde det skoltiden rätt svår ibland, många lärare uppskattar inte frågor och undringar och funderingar och ifrågasättanden, men att de i vuxen ålder anser att det är det ena rätta...

Ändå tvivlar jag på mej själv nu. Som vindarna blåser idag är det tydligen så att ungarna förväntas vara som på min tid, sitta snällt, lyssna och göra - men inte ta saken vidare, om man säger så. Inte försöka ta reda på mer. Inte säga när de anser något vara fel.

Så om någon kan - upplys mej! Jag har en unge som går i trean, som har läst och skrivit sen fyra års ålder, ungefär, som på egen hand lärt engelska såpass så att han kan göra sej förstådd i tal och chatta med engelskspråkig utan stavfel, han lär sej matte utan bekymmer, är otroligt intresserad av och duktig på idrott, han snöar inte in på enskilda ämnen, har inte tillstymmelse till dyslexi eller dyskalki, han är verbal, ibland kanske lite för lillgammal i så motto att han kan diskutera på nivåer som kanske inte kan anses normala för en inte-ens-nioåring - men ska det vara tecken på att han har nåt fel? Neuropsykiatrisk diagnos? Psykiatrisk?

Nej, jag vill nog veta vad de i så fall grundar en utredning på. Vad det är som gör att de misstänker vad-det-nu-är. Är jag för besvärlig då???

Mummel om nya vindar

Så har man då träffat den person som ska ersätta skitstöveln, och det verkar bra. Bra vibrationer, s a s, men det märks att vi alla är en smula desillusionerade, lite misstänksamma, lite "jajaja, vi har hört det förut", sådär.

Men ändå. Det ska bli bra, helt enkelt. Åtminstone kan det inte bli värre - eller?

Det sas iallafall alla de rätta sakerna, och om det nu är så att det är så hen tänker blir det mesta bättre!

Att uppskatta kunskap i stället för att tala om att kunskap är negativt, att se all denna kompetens som finns som något att luta sej mot i stället för att se det som något hotfullt, att tro att lokaltidning är vad som kommer att finnas kvar längst i papperstidningsvärlden eftersom den bjuder sådant som inte går att få någon annanstans - det är en trevlig förändring...

Ska försöka att lägga undan sarkasmerna och flytta fokus från förstörarmänniskan, för det får vara nog med förstörande nu. Tyvärr är de månader kvar innan skiftet, men än så länge funkar det: chefen håller sej mer eller mindre undan, finns mycket sällan på plats, och de få dagar han är där syns han inte.
Ett problem är de utvecklingssamtal och sedan den lönerevision som inte hamnar under nya chefen, för majoriteten av mina medarbetare vägrar blankt att prata med honom ("jag har fått nog med skit därifrån, jag är inte intresserad  av att sitta och få höra hur dålig jag är i flera timmar"), och vad gör man? Som fackligt ombud kan jag ju bara uppmuntra till samtal, det ska ju vara för ens egen skull - men själv då?
Själv är jag rädd för att jag inte ska kunna behärska mej, att jag ska tala om för människan hur jag känner inför honom (eftersom han inte tvekar att göra det!), och jag vill inte!!!

Jag vill inte sänka mej dit. Jag vill inte släppa ut alla elakheter som jag har på kö.
Å andra sidan vill jag inte att han ska lämna oss och tro att han gjort ett bra jobb, för det har han definitivt inte.
Och kanske, bara kanske, är det något de högre cheferna insett. Den nye är nämligen den gamles totala motsats, på alla plan! Eller nästan. Åldersmässigt skiljer bara några år, den gamle är något yngre än jag, den nye något äldre. Ingenting i den gyllene medelåldern...

Nej, inget mer ältande nu, även om jag har svårt att låta bli. Dessa månader som återstår blir hemska. Varje dag med den där osäkerheten, nästan rädslan, som dyker på så fort jag slår upp ögonen, ska jag behöva ta ännu ett samtal idag, skriva ännu ett mejl, se de där kalla, kalla ögonen lysa rent hat åt mitt håll?

Mummel om förväntan

Vaknar just efter fyra, och det borde egentligen inte alls vara trevligt, men jag har inget emot det.
Inget alls, faktiskt, jag brygger starkt kaffe och kollar nyheter (som i och för sej inte alls är trevligt alla gånger), tittar på stjärnor och mörker och känner hur fantastiskt jag har det.

Vårt hus...

Att gå omkring i huset ger mej en känsla av lycka och lugn, och jag tänker att det måste ha varit meningen, allting måste ha varit meningen, från den där helt sjuka tillfälligheten som ledde mej till honom första gången till nyårsafton när jag var så nära att säga nej till förslaget om en kopp kaffe...

Jag gjorde mitt bästa för att skrämma bort honom. Berättade precis hur mitt liv såg ut, hur förbannat jobbigt allting var, om psykisk sjukdom och litet barn, om att barnen alltid är nummer ett för mej, om... Ja, allt. Därtill såg jag ut som ett vrak, jag bytte inte om, sminkade mej inte, såg till att vara så oattraktiv jag bara kunde. För att. För att jag inte ville hamna där jag var då för längesen, och för att jag visste att den mannen alltid haft sin egen del av mitt hjärta.

Nu ser jag bara framåt, inte bakåt. Nu känner jag bara förväntan, bara glädje inför framtiden. Jag håller fortfarande på att vänja mej vid det, det är känslor som är så främmande efter ett liv som mitt.
Tänk att ha så mycket glädje, och så mycket mer att se fram emot!

Mummel om småkrångel

Är hemma, höger ben har bestämt sej för att ta semester, och jag slåss lite med skulddemonerna: borde vara på jobbet, och om jag nu inte är på jobbet borde jag förstås hämta lillen från skolan när han slutar, inte låta honom vara på fritids...

Demonerna förlorar. Arbetsgivaren förlorar inget när jag är hemma p g a sjukdom, ersättning från försäkringskassan från första dagen.
Lillen trivs på fritids, han har kompisar att leka med, och är alltså ute och får frisk luft och rör på sej mer än här hemma.
Mummel 2 - demoner 0.

Men ändå...
Telefonen har ringt hela förmiddagen, fackliga grejor, anställningsavtal som inte existerar men påstås gör det, tillsättning av chefstjänst utan att företaget tagit initiativ till vare sej information till eller förhandling med klubben, ja jisses vad det slirar där...
Att sätta sej över lagtext är ganska häftigt, anser jag, så där blir det i alla fall ett vänligt litet mejl. Hur vi ska göra med de 20 procent tjänst som mystiskt försvunnit utan förhandling är en annan femma... Personen ifråga tänker gå i pension (för tidig, orkar inte mer, för jävligt) och är anställd på en från början 100-procentig tjänst. För ganska många år sedan ville personen ha en arbetstidsförkortning (eftersom personen inte orkade... För jävligt, igen), och har sedan dess jobbat 80 procent. Någon förhandling om att förändra tjänsten är det inte någon som känner till, och inga nya avtal har skrivits.

Så det blir mejl med begäran om att få se avtalet. Som påstås "inte har förts över med alla andra papper" - givetvis, eftersom det inte finns... Och så drar man ner ytterligare 20 procents tjänst!

Nej usch... Och ändå är det faktiskt väldigt, väldigt kul. Kul att jobba fackligt, menar jag, och det är förstås därför att det är där jag ser min enda möjlighet till utveckling. Därtill blev jag ju faktiskt journalist för att jag har de där gammalmodiga idealen kvar, de där som innebär att jag inte anser att man ska sköta sej själv och skita i andra, och dem tappar jag nog aldrig.

Ovanpå allt tvingas vi nu lämna in önskemål inför sommarens semester, och det kommer som vanligt att innebära ett rent helvete att få ihop sommaren. Allt hänger på fanskapet som är far till lilleman, för det är lillemans sommar det gäller, och jag vägrar att splitta min semester ett enda år till! Måste få sammanhängande om jag ska palla ett helt arbetsår utan att gå sönder, så mycket har jag lärt mej. Prata med idioten går inte heller, och eftersom han fick ett argt mess igår kommer han väl inte att svar på semester-messet heller, kan jag tro...

Varför argt mess? För att lillens träning inte blev en rolig affär, för eftersom hans far är det slöaste i världen får han inte ändan ur vagnen och stöttar ungen så att han kommer till sin träning - två kvällar i veckan.
Blir rasande, och igår kunde jag alltså inte behärska mej, utan skickade ett argt mess. När min lille plutt blir helt blockerad och går undan och gråter därför att han inte hänger med gruppen eftersom de lärt sej nya grejor blir jag sån, ibland...
Vore det nån gång då och då vore det nåt annat. Men varje vecka? Varje vecka struntar han i ett av träningstillfällena, det andra sköter farmor och farfar eftersom pappa prioriterar sin egen aktivitet, så då är det inga problem. Men den andra kvällen är det alltid "han var trött, det var ju idrott i skolan", och jag blir rasande. Som sagt. För en nioåring har helt klart ork att träna två kvällar i veckan, och särskilt en sån liten energisk sprattelgubbe som min. Eller vår då. Även om jag just nu inte kan annat än önska barnkraken en mindre självcentrerad och slö far. För den som är trött är han, inte ungen!

Nåja. Vi får köra lite hemmaträning så att han inte mår så dåligt nästa gång. Nöta och nöta, annat finns inte (och jag minns min egen barndom, med två idrotter och musik på det, och den ångest jag kände för varje miss, för att alla andra var bättre och jag inte dög nåt till...) och eftersom barnet i fråga verkligen vill fortsätta, vill utvecklas, har jag beställt en uppvisning! Biljetter och hela köret ska det vara, och planeringen är i full gång.

Min lille känslige är ok igen, men för min egen del känns det svårt: jag vill aldrig att han ska behöva känna så...